Kategorier
diskussion & debatt

Jag är världens viktigaste person

Alltid alltid alltid i diskussioner kring långtidsamning så kommer den tröttsamma och trånsynta gamla fördomen fram; Mammor ammar länge för att de vill känna sig behövda och oumbärliga. I dont know about you guys men jag är behövd vare sig jag ammar eller inte. Jag är MAMMA och det gör mig behövd, oumbärlig och världens viktigaste person i […]

Alltid alltid alltid i diskussioner kring långtidsamning så kommer den tröttsamma och trånsynta gamla fördomen fram; Mammor ammar länge för att de vill känna sig behövda och oumbärliga.

I dont know about you guys men jag är behövd vare sig jag ammar eller inte.

Jag är MAMMA och det gör mig behövd, oumbärlig och världens viktigaste person i mina barns liv. Jag behöver inte amma för att veta och känna det. Jag behöver inte amma för att mina barn ska veta och känna det.

Ba så ni vet.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag är världens viktigaste person”

Min mamma har aldrig ammat mig, hon är fortfarande behövd trots att jag är nästan 30 och hon fyller 70 i år (ångest ångest över att hon börjar bli gammal). När jag var bebis och barn var hon naturligtvis helt oumbärlig. Det har väl inget med amning att göra!

Att min pappa inte var oumbärlig hade inget med att han inte ammade mig att göra, det hade med att göra att han inte engagerade sig i sitt föräldraskap.

Tror du läst samma tråd som jag "När blir det perverst att amma?"

Jag förfärades av hur människor är?! Att de som ammar sina barn längre än 6 månader tänder sexuellt på amningen? Jag hoppas de människor var ute efter att provocera och inte på allvar tyckte det!

Så du är viktigare för dina barn än deras pappa är?? Varför – för att du ammar??

Vad hade hänt om du inte kunnat amma barnen – typ bröstcancer, no tits left? Hade ni varit lika viktiga då, eller hade han kunnat vara viktigare? Finns det något scenario (förutom om du inte levde) där han kunde vara viktigare än dig??

/Jätteprovocerad (å jag brukar hålla med dig om det mesta annars…)

kerstin härligt att du inte bara lyckades med konststycket att totalt missförstå inlägget, men också att du antar att pappan är oviktig! :thumbup:

Vi är nog viktiga på olika sätt.

Om jag ska vara krass så tror jag att min man är viktigare än mig för våra barns överlevnad. Jag ser hellre att jag dör än han, för jag kan inte försörja dem.

Men å andra sidan så är det jag som är dem närmast.

Karin: Jag tror du missuppfattade lite, det står ju "jag är behövd vare sig jag ammar eller inte".

Personligen får jag brottas med fördomar som att man inte är en bra mamma om man hellre avstår från amning helt och hållet. Tydligen är vad man än väljer fel.

Själv tycker jag att det är upp till var och en.

Okejrå – jag gick igång på alla cylindrar på den där "jag är bättre än den andra föräldern"-känslan som jag fick i det andra stycket – så jag missade visst en hel del! 😀 Sorry!!

För visst är ni lika viktiga båda två? Detta är en fördom jag och min fru får kämpa med, då bara en av oss är biologisk förälder till varje barn vi har – då tror folk att den andra är helt oviktig för barnen…

/bara förklarar lite vilka glasögon jag läste med

:blush:

Attropå, måste bara tacka dig för att du har fått upp min syn kring genus.

Satt och kollade på Föräldrafritt (världens sjukaste program) och då fick tjejerna en elektrisk platta att tillaga maten på medan killarna fick göra upp sin egen eld. Killarna fick fiska och tjejerna fick stycka djur.

Vi ska ju inte ens börja tala om reaktionerna barnen hade när de upptäckte att det var kött varit levande en gång i tiden.

Btw, blir alltid lika glad när jag ser nya inlägg från dig på bloglovin.

Ja, det är du 🙂

För övrigt tycker jag fortfarande att det är intressant att du är så hetsk i "jämlikhet"-debatten, när du själv är hemma med dina barn och din man försörjer dig(?) och dina barn.

Jag vill gärna att du utvecklar det där, av ren nyfikenhet från min sida.

Har blivit lite less på allt sånt där, för jag inser mer och mer hur meningslöst det är för mig (och även för kvinnor i allmänhet som vill ha barn..? vilket ju innefattar de flesta) att sträva efter mycket jobb, när jag ändå vet att jag vill vara hemma med alla mina barn tills dom är iaf 2 år, och jag vill gärna få tre barn…

Ekvationen jobba/uppfostra mina egna barn går inte riktigt ihop.

Hon pratar ju om sig som MAMMA inte om hur Oskar är som pappa!

Hon är oumbärlig som mamma och det är ju inte Oskar (då han är pappa).

Bra skrivet!

Dumma jävla våp som saknar en hjärnhalva eller två och envisas med att posta reklam eller spam eller annan skit kommer att bli blockerade för all framtid

Men ursäkta då!

Du skriver "Jag är MAMMA och det gör mig behövd, oumbärlig och världens viktigaste person i mina barns liv."

Personligen hade jag skrivit en av dom viktigaste. Det var faktiskt ganska lätt att missförstå det du skrev LD.

Apropå att vara en stark person och stå för sina åsikter… Jag är ganska dålig på det. Jag har mycket åsikter, men på senare tid orkar eller vågar jag sällan uttrycka dem. Jag kan faktiskt lessna på åsikter, på allt tyckande. På att man måste tycka nåt. Jag är nog ganska liberal, eller, jag hoppas att jag är det. Det kan väl också vara en åsikt att stå för, att man är liberal och tycker folk i det stora hela ska göra som de vill? (Åh, nu blir jag alldeles rädd och mesig för att du ska tycka jag är dum i huvudet…) Jag är nog ganska dubbel, självsäker på utsidan, men otrolig osäker på insidan. Tyvärr. Jag jobbar på det. Däremot är jag nog ganska personlig i min blogg. Håller med dig där, personen måste ha det. Nånting i alla fall. Nånting så man känner igen sig, berörs, blir inspirerad eller NÅT. Förresten, läste att du brevväxlar med dödsdömda. Jag har länge velat göra det. Har du några tips för hur man går tillväga? Kram/hannalisa

Jag håller med dig LD i det du skriver i detta inlägg.

Sen vill jag säga något OT också. Jag har följt din blogg länge och jag har tidigare skrivit att tack vore dig så har jag blivit medveten om genus, någonstans så har jag alltid varit mottaglig för mina instinkter säger att genus är rätt och nu har jag även valt att följa dem när det gäller förskolefrågan. Jag och min man har grubblat, läst, pratat med folk och framförallt följt magkänslan och vi har nu officiellt ändrat datum för inskolningen. Vår dotter skulle börja förskolan till hösten innan hon fyllde två år, vi har flyttat fram det så att hon ska ha fyllt tre, tre år och tre månader för att vara mer exakt och jag tror att du med dina åsikter och inlägg har väckt min instinkt, eller snarare min hjärna som förut ignorerat magkänslan. Så tack och fortsätt med det du gör, ditt arbete här via bloggen bland annat, du är en stark och medveten kvinna, vill önska dig all lycka. Hoppas du inte tycker att jag är en stalker bara!

LD – Eftersom det uppenbarligen inte bara är jag som inte förstår så kanske du kan förklara "andemeningen med inlägget".

Och förtydliga gärna, är mamma den viktigaste personen (singularis) i barnens liv? Om jag var Oskar skulle jag bli lite brydd över den formuleringen, felskrivning ellerinte…

kerstin ok, jag ska förklara tydligare.

Argumentet som långtidsamningsmotståndarna använder är att vi som ammar länge gör det – inte för barnets bästa, utan för att vara behövs och viktig och oumbärlig.

Och då hävdar jag att jag inte behöver amma för att vara allt det, för det är jag redan i egenskap av mitt barns förälder. Jag ammar för att jag tror det är bäst för barnet, inte för att bli behövd – för behövd är jag oavsett.

Det är alltså inte bara ammande föräldrar som är behövda eller oumbärliga. ALLA föräldrar är det. (ja, med vissa undantag då)

Oooookej, jag förstår inte alls hur det där inlägget kunde tolkas som att LD anser sig vara viktigare än sin man? Vart antyder hon det? Att skriva att hon är viktig för att hon är mamma är ju inte att utesluta att Oskar är viktig för att han är pappa. Eller?

Jag håller med dig, det är så sjukt störiga människor. Dessutom minskar risken att drabbas av bröstcancer med 4,2% för varje år man ammar, enligt Amningsbloggen (amningsbloggen.blogspot.com), så förutom att det är bra för barnets hälsa och för anknyningen till det så är det skitbra för mamman!

Jag helammade min son i 1 år! Trevligt i och för sig men mest för att min Autistiske (visste inte det då) son helt enkelt VÄGRADE äta/dricka ur någon annan behållare än mig. Tillslut kände jag mig fången, inte behövd och oumbärlig och när han väl började äta annan mat slutade jag helt amma för att jag blev rädd att fastna tillbaka i helammandet.

Jag fattar poängen nu och eftersom att du inte vill förstå att alla skriver på olika sätt och därmed också uppfattar det andra skriver på olika sätt så får jag väl helt enkelt bara backa och säga förlåt förlåt förlåt och hemskt mycket förlåt för att jag var en av dom som tolkade den där meningen SÅ som du skrivit den!

Jag fattar poängen nu och eftersom att du inte vill förstå att alla skriver på olika sätt och därmed också uppfattar det andra skriver på olika sätt så får jag väl helt enkelt bara backa och säga förlåt förlåt förlåt och hemskt mycket förlåt för att jag var en av dom som tolkade den där meningen SÅ som du skrivit den! 😎

Jag tycker också att inlägget lätt kan misstolkas, även om jag som vet var du står förstod vad du menade.

Angående långtidsamning är det något som jag aldrig hade kunnat tänka mig innan jag fick barn, men nu känns det som att jag gärna fortsätter att amma åtminstone 1,5 år om det fungerar och vi båda mår bra av det (tyvärr verkar amningen ta ALL min energi och jag vet inte vad jag ska göra åt det). Fast 1,5 år räknas kanske inte som långtidsamning? Eftersom jag ska gå tillbaka till studierna när sonen är ett år måste jag vid den tidpunkten kunna vara borta från sonen åtminstone sex timmar per dag utan att amma. Han kommer då att vara hemma med sin pappa tills han fyller två.

Om någon har tips på hur jag ska få vardagslivet att gå ihop med amningen så är jag väldigt intresserad!

nadia det skulle bli väldigt långa, tråkiga och osammanhängande inlägg om jag var tvungen att gardera mig för varenda liten misstolkning människor kan göra. Skriver jag "röd är världens finaste färg" så kommer det alltid komma nåt och undra "jaha, så blå är fulare då menar du?"

Tröttsamt.

jag skrev att jag är världens viktigaste person i mina barns liv. Det innebär inte att min man är oviktig. Han har inte ens med saken att göra.

När jag säger till Ninja "du är det finaste jag har" eller "jag älskar dig mest i världen" så utesluter jag inte Tamlin. Han har inte heller med saken att göra.

Ja det är väl iofs sant! Att det skulle bli långa inlägg. Det vet jag själv, det kan lätt misstolkas.

Men jag förstår att du inte menade så, som det stod.

Hej

Jag har funderat ett tag på en fråga och eftersom du kan en massa om det här så frågar jag dig =)

Du tycker säkert jag e koko som inte kan tänka ut detta själv… och vist jag känner mig lite smådum men vad fan skit samma.

Det är så att jag ammar Vincent som är 9 månader, han Älskar det och skulle kunna amma ändast hela tiden och jag Älskar det med och vill amma läääänge. Men problemet då är att hur ska jag lösa det nu när han ska och kan äta annan mat, NÄR ska jag då amma? För jag menar om han äter frukost, lunch, mellis, middag och sen välling på kvällen.. när ska han då ammas? Han är MYCKET aktiv kille som redan går och klättrar så han behöver ju få i sig lite mat.. fast han äter nästan aldrig så att han blir mätt (känns det som iaf) Så då ammas han oxå som dewt är nu.. men detta gör att det inte riktigt blir någon reda på ans mattider tyvärr. Hur tycker du och hur har du gjort? Jätte glad för svar =)

Jag måste bara skriva att du är så bra.

Jag blev tipsad om din blogg av en vän och nu kan jag inte sluta läsa.

Du är klok och vettig och smart och ja, helt fantastisk skulle jag vilka säga.

Tack!

Maria: Man kan göra på olika sätt. Men jag tänker i alla fall att när barnet är över året så är ju inte amningen någon viktig del i näringstillförseln längre. Det är maten som är den viktigaste näringskällan. Amningen blir mer och mer mys och närhet. Jag har till och med "ammat" utan mjölk i brösten. Då var det bara mys och närhet.

Så då brukar jag låta barnen äta mat hela dagen. Amningen blir istället för välling till natten, när de vaknar och som lite mys på morgnar när man inte har så bråttom. Då behöver man inte slänga sig upp och göra frukost heller utan kan ligga och mysa i sängen. Över huvud taget brukar jag inte blanda amning och mat när ätandet väl har kommit igång. Jag tycker att det varken blir hackat eller malet. Vill man amma också dagtid så kan man ju lägga in mellanmål som enbart består av bröstmjölk.

Det jag gör är alltså att jag delvis frångår det här med fri amning när barnen kommer igång med ätandet och övergår till regelbundna måltider där amningen har sina bestämda platser.

Nu vet jag att alla inte håller med om detta. Men så har jag gjort och det kan vara värt att pröva.

Väldigt OT, det där med att för varje år man ammar som minskar risken för cancer, kan man verkligen lämna en blogg som en tillförlitligt källa?

Petra:

Ja allså jag vill ju att han ska äta riktig mat.. men sen vill jag inte ge upp amningen iheller eftersom det funkar så bra som det gör.. så då undrade jag när jag då ska amma eftersom han ska ju äta frukost,lunch, mellis middag och sen kvällsmål. Tanken är ju att han ska äta sig mätt vid dom målen men jag känner att han äter inte så mycket så att han blir mätt.. då kan jag ju amma efteråt med.

Men ibland känns det som matrutinerna inte finns där alls utan han bara småsnuttar hit och dit och vill inte äta mat då. Han kan äta lite mat.. är nöjd en liten stund sen vill han amma och då vill han inte ha mat sen igen, det blir såå konstigt. Maten blir inte på samma tider utan han äter när han är hungrig typ och det känns lite jobbigt att han inte har fasta rutiner med maten. För han vill amma jätte ofta.. han kommer och drar i tröjan och vill sutta. Jag vill ha fri amning.. men vet nog inte riktigt vad det inebär.. haha. Det känns som jag behöver någon som säger att det är okej att han ammar så ofta. Men jag känner att det är dags att den riktiga maten blir huvudfödan och att amningen nu blir mys och tröst. Men Hur ska jag göra då? Han blir ju hysterisk när han inte får tutte! =)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *