Kategorier
diskussion & debatt

Jag tar aldrig upp kameran när barnen börjar gråta.

Jag har ju en sån där liten dramadrottning här hemma. Ni vet den där typen som BRYTER IHOP med stora bokstäver vid minsta motstånd. Vill inte dockan sitta precis där du vill? DRAMA! Ramlade makaronen av skeden? DRAMA! Blev du kissnödig? DRAMA! Uppförsbacke ute? DRAMA! Sa nån nej? DRAMA! Fick du inte riva i soporna? […]

Jag har ju en sån där liten dramadrottning här hemma. Ni vet den där typen som BRYTER IHOP med stora bokstäver vid minsta motstånd. Vill inte dockan sitta precis där du vill? DRAMA! Ramlade makaronen av skeden? DRAMA! Blev du kissnödig? DRAMA! Uppförsbacke ute? DRAMA! Sa nån nej? DRAMA! Fick du inte riva i soporna? DRAMA!

Ja ni fattar ju. Fast sen går det över lika fort. Från en sekund till en annan, åt båda hållen. Skitglad – sné. Sné – skitglad. Osv. Helt sjukt egentligen, en annan är ju på snedda en hel timme efter ett sånt frustrationsdrama men barn verkar ha förmågan att gå vidare. Iallafall mina.

Ibland kommer iallafall de här dramatiska ögonblicken när jag har kameran framme och fotar och resultaten har ni fått se här ibland. Inte för att jag vill håna eller skratta åt honom för känslor är superviktiga och ska alltid tas på allvar och det gör jag, ALLTID, utan för att det är en del av vår vardag, (varför ska man osynliggöra vissa känslor?) och jag tror inte att en 1,5 åring mår dåligt av hen ”hängs ut” på bloggen som det så fint heter om vi ska hålla oss till det dramatiska temat. Och jag tror inte han kommer bry sig nämnvärt när han blir vuxen. Faktiskt. Trodde jag det skulle jag resonera annorlunda.

Jag skulle dessutom aldrig aldrig ALDRIG låta bli att trösta honom om han faktiskt var ledsen på allvar men jag släpper inte allt och springer till undsättning vid varenda rynkad panna eller varenda dramatiskt frustrationsvrål.

Dock så har jag förstått att det är svårt att se sammanhanget utifrån bilder på nätet och bilderna jag postar kan signalera en sak även fast omständigheterna är nåt annat och utifrån det perspektivet (tankeställare jag fått av några av er vid tidigare tillfällen. Tack!) så har jag tonat ner de känslosamma bilderna. Även i takt med Tamlins ålder eftersom att barnens integritet och behov av att slippa synas i affekt (vilket antagligen beror på att de får lära sig att affekt är negativt och nåt att känna skam över) blir större och större. Det är skillnad på en grinande bebis och en grinande femåring liksom. Och det tar jag till mig.

Hur tänker ni kring det här? Vad för slags bilder är ok? Vilka känslor får synas och finnas? Spelar åldern någon roll? Jag tänker ofta att gränsen går vid något som barnen skulle kunna bli retade för i skolan eller nåt som kan kännas skämmigt. Detta begränsar jag dock inte bara till bilder. Man ska vara försiktig med vad man skriver också.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag tar aldrig upp kameran när barnen börjar gråta.”

En sak som jag tänkt på är att det finns en risk att det kommer finnas höga förväntningar på dina barn. Jag tänker att även om du inte menar så, så får dem ju vara exempel på fria, könsneutralt uppfostrade, självsäkra ungar. Och det kanske kan bli tungt den dagen man bara vill passa in och känner sig osäker på allt. För man vet ju aldrig hur det blir, eller hur? Hur gott vi än vill våra barn är det nog oundvikligt att de kommer känna sig frågande till vissa val vi gjort osv. Som förälder är det nog ofrånkomligt att vi förstör våra barn mer eller mindre..

Det blev lite svamligt kanske men jag försöker bara säga att jag tror den biten av att lämna ut barnen och sättet de uppfostras på är klurigare än bilderna du postar.

Självklart är det svårt. Jag tror egentligen det handlar om hur man publicerar barnens känslor snarare än vilka känslor, typ som Fanny skriver. Så länge det är respektfullt. Sen tror jag att ett barn i skolåldern kan bli förbannad för typ vad som helst som du lagt ut i efterhand, så det säkra där vore väl att inte skriva ngt alls – men då hade hen säkert blivit förbannad över det med.

Jo: Jag tror inte att det är skadligt för barnen att LD publicerar sina "uppfostringsmål/tekniker", vad man nu ska kalla det. Det gör alla andra mammabloggare också, kanske bara inte så direkt.

Jag har tänkt på det där mycket på sistone. När jag började blogga var min son nyss fyllda fyra, nu är han sex år och jag börjar begränsa lite hur jag skriver om honom. Jag skriver mer om föräldraskap och uppfostring i allmänhet, och inte riktigt lika mycket om vår egen situation hemma.

Jag lägger inte upp bilder där han är arg eller ledsen, för jag tycker inte att det är en situation jag vill blogga om. Han har också alltid varit dramatisk och jag har en hel uppsjö av bilder på honom när han t.ex. satt sig i en snödriva med underläppen ute, men de bilderna håller vi för oss själva. Mest för att jag tycker att det känns för privat.

Däremot visar jag upp massvis av andra bilder på honom, när han skrattar, koncentrerar sig eller sitter och äter, och det känns inte för privat, även om det gör det för andra. Det är väl det det handlar om till slut, att man som förälder får känna efter vad som känns "rätt" och "fel".

Jag kan skriva om att det var något som störde honom i skolan, eller konflikt med en vän, men jag skulle aldrig skriva ut precis vad det var.

ÅH det det där tycker jag är så svårt. Jag har ibland skrivit om negativa känslor jag har pga barnen som absolut kan feltolkas och för vissa anses respektlösa. Och nu när jag läste Felicia försvann så började jag tänka mer på baksidan av att bli offentlig som barn. JAG skulle inte haft något emot att bli bloggad om. Men tänk om mina barn inte kommer känna som JAG.

Jag tycker generellt att man ska vara restrektiv med hur mycket man hänger ut sina barn i bloggar för de har inte själva fått välja att bli offentliga på detta sätt. Om barnen nämns i bloggen så tycker man ska hålla sig till neutrala ämnen, som t ex idag handlade jag kläder till mitt barn.

För när barnen växer upp kan det hända de inte alls gillar att bli omnämnda när de var glada eller ledsna. Eller kanske inte vill läsa i sina

Jag har aldrig reagerat negativt på bilderna på Tamlin när han är ledsen. Tycker du skriver och förklarar varför han grät eller var arg och du har till och med lagt upp flera bilder efter varandra där han är hur glad som helst, för att i nästa bild vara ledsen. Personligen tycker jag att det är roligt, inte för att man hånar ett litet barn, utan för att det är kul och lite charmigt att få se ett barns personlighet i ett så tidigt stadie.

Tror absolut inte att han kommer må dåligt och jag anser inte att man hänger ut barn när man bloggar om dem. Vill man inte posta bilder, så fine, men jag tycker dina bilder är fina och bra och det är trevligt att få en inblick som inte är konstlad, eller ett montage. Du gör aldrig narr av dina barn, så jag förstår inte varför det inte skulle vara okej att posta bilder.

Hur som helst, Tamlin har gjort ett starkt intryck på mig och han verkar så himla go! Kommer till och med på mig själv att sjunga på hans "themesong" för mitt brorsbarn! 😉

Det är svårt det där. Jag tycker att ska man skriva om sina barn i en blogg ska det som sagt göras på ett respektfullt sätt. Vissa saker är helt enkelt för privata, vissa saker behöver inte ens vänner man pratar med varje dag veta, än mindre behöver man skriva det i en blogg som vem som helst kan läsa. Jag tycker att du skriver om dina barn på ett respektfullt sätt i alla fall. När barnen blir äldre kan det finnas mycket de tycker är pinsamt, det är svårt att förhindra. Men man kan ju i alla fall undvika att skriva saker om dem som känns förnedrande och som de kan bli mobbade för.

T ex tycker jag det är oerhört respektlöst och förnedrande mot barn i videos på youtube, där föräldrar laddar upp filmer där barnen gråter och familjen bara står och skrattar, eller när de sitter på pottan/toan och gråter typ för att de är förstoppade. Det är bara elakt.

Jag upplever att han på majoriteten av bilderna gråter, det är inga bilder jag vill ta del av känner jag då det skär i hjärtat. Sen håller jag med någon här uppe att dina barn får press på sig. Men det är skitkul att se bilder på lekande barn eller från deras vardag som inte är kopplade till uppfostran, genus etc.

sessan det är sant. Eller har iallafall varit. Jag har försökt, de senaste månaderna, (efter just kommentarer som påpekade det) väga upp med mestadels glada eller neutrala bilder. (han är inte ledsen på bilderna dock, mest arg eller frustrerad. Ledsna barn får kramar direkt, ingen tid att ta kort.)

Det är precis som Maggie May här påpekar, inte för att håna, utan för att han visar sin personlighet. Jag tycker han är fantastisk som ÄR just så dramatisk och känslosam.

anonym att han gråter på majoriteten av bilderna är absolut inte sant. Inte ens på hälften. Inte ens på 30%. Han är neutral eller glad på de flesta bilderna. Faktiskt. Men jag förstår att just sådana starka bilder tar över intrycket lite och att man kanske UPPLEVER att det är mer än vad det egentligen är. Och det har jag börjat tänka till om.

Jag kommer själv vara väldigt resteiktiv med bilder på mitt barn. Men jag är restriktiv i stort. Har många vänner och bekanta som inte vill finnas på nätet.

Jag har "vuxit upp" med internet, absolut. Men jag är sällan på nätet "som mig själv". Oftast är jag med i olika intresseforum, men då är det ju för att just diskutera det intresset. Min blogg är nog det privataste jag har, men jag vill inte koppla den fullt ut "till mig". Just genom att vi är separerade, jag och min blogg, kan jag vara personlig.

För att återknyta till det här med bilder på barn; min sambo har inte ens fejjan för att han inte vill vara på nätet "som sig själv". Då kan inte jag med gott samvete lägga ut bilder på hans avkomma.

(för övrigt är det jättesvårt att kommentera här från smartphone, kanske nåt du ska kolla på?)

Puss hej!

Jag har gått en fotokurs för föräldralediga och vi pratade om vilka slags bilder vi själva saknar från när vi var små. Det var flera som upplevde att det bara finns bilder på när vi var glada och att vi kunde sakna foton på alla andra känslor.

Det känns som att vi är uppfostrade att känslor som ilska, ledsenhet och sorg är negativa och ska gömmas undan. Dom ska verkligen inte pratas om och absolut inte fotas. Jag tror det är jätteviktigt att låta alla känslor få ta plats och jag fotar mitt barn när han visar alla sorters känslor. Att dom finns på bild tror jag kan bidra till att han känner att det är lika okej att vara arg som glad. Självklart lägger jag inte tid på att fixa med kameran om han faktiskt behöver mig men det är ju bara sunt förnuft. Vilket det i och för sig verkar som en del saknar…

Personligen gillar jag inte att bli fotad när jag är ledsen och gråter, och jag vill minnas att jag tyckte likadant när jag var liten. Gillade heller inte att se bilder på mig själv när jag var sjuk. Tycker inte att man måste vara glad på alla bilder, utan gillar bilder när jag var koncentrerad på något eller hade tråkigt, men att bli fotad när jag är ledsen har jag som sagt alltid tyckt känns som en kränkning.

Har aldrig tänkt att dina barnbilder skulle vara "olämpliga" på något sätt, utan mest fina & charmiga. De gånger jag tänker att bloggare "går över gränsen" när det gäller barnen (har inte hänt har vad jag kan komma ihåg)tycker jag oftare det handlar om vad de berättar – tex saker barnen gjort/sagt som känns väldigt privat eller intima kroppsliga detaljer – än om bilder.

Det sagt är jag själv väldigt glad att jag inte känner någon som bloggar, för jag hade tyckt det varit skitjobbigt att få mitt liv fotat, återberättat & uppvisat på nätet.

Mina barn har förekommit på nätet sedan de föddes. Den äldsta som nu är 8 år tycker det är häftigt när jag fotar och lägger ut bilder på honom, även 7-åringen tycker det är kul, likaså 5-åringen….

Hade de inte gillat det hade jag gått igenom med dem vilka bilder de hade velat ta bort och sedan inte lagt ut fler, nu är det nästan tvärtom och numera frågar jag om det är ok om jag skriver om ditt och datt…

De plockar fram bloggen i skolan och visar de filmer från när de var små, för klasskompisar osv… De kommer säkert börja blogga själva så småningom…

…och sen måste jag tillägga att det knappt finns några bilder alls på mig från när jag var yngre. Mina föräldrar tog en del när jag och min bror var små, men sen finns det nästan ingen dokumentation på oss där i mellanåldrarna och uppåt. Bara ett fåtal bilder. Jag hade verkligen velat få se massvis med bilder och filmsnuttar för att kunna minnas tillbaka. Jag vill veta hur min röst lät och hur jag rörde mig. Men inget sånt finns bevarat, vilket jag tycker är väldigt synd. Nu är jag visserligen född 84 och det hade väl inte riktigt tagit fart det här med filmkamera och grejer, men ändå…

När jag själv får barn, ska jag fota och filma så mycket jag bara kan. Har visserligen ingen blogg att lägga upp det i, men antar att jag fortfarande kommer ha FB… 😉

Kanske lite OT under din frågeställning men det är en sån viktig diskussion att jag inte kunde låta bli! Ha en bra dag!

Jag har aldrig reagerat negativ på bilderna på dina barn. Eftersom jag själv är mamma till en dramaqueen så har jag mer lett i samförstånd för såklart är våra barn lika goa som de är "jobbiga".

Själv har jag dock slutat visa bilder på min tvååring, iaf där hennes ansikte syns. Likaså skriver jag inte så ingående om henne längre för hon är så mycket en egen liten person nu med känslor o tankar och förvirrad på 2åringars vis, så jag vill inte "hänga ut" henne för mycket.

Enda gången jag reagerat på en barnbild var när någon la ut en bild på sitt barn när det satt o bajsade på toaletten o skrev under att barnet inte ville bli fotat på toan.

Nähä, men det sket föräldern i o la tom ut bilden på nätet. Det är att vara respektlös mot sina barn.

Johanna: men herrigud! Vem gör nåt sånt? Vilka idioter det finns!

Inte f•n sku jag heller vilja bli fotad då jag skiter! Jisses

Tycker nog inte det är ok att lägga ut bilder på barn som är ledsna. Det känns inte schysst. Jag tycker man ska låta barn vara ledsna "ifred". Speciellt när barnen inte kan/får välja själva över bilderna som läggs upp, jag menar tänk om folk lägger ut bilder på oss vuxna när vi gråter. Sorg är personligt enligt mig oavsett om det är pga sorg eller ilska etc…

Men alla gör ju givetvis som de själva vill!

Jag har faktiskt tänkt på det att Tamlin alltid verkar vara ledsen på alla bilder av honom… Det är ju svårt det där, att få en rätt bild av helheten bara genom det som syns på bloggen och det är ju jätte svårt för bloggaren att förmedla. Jag blev tillsagd av min sambo att jag borde skriva lite mer positivt om mitt liv på bloggen för att det lät som jag var helt miserabel. Och det var jag ju inte ens! Det är ju bara så lätt att "skriva av sig" och när allt är frid och fröjd så säger man inget om det.

Sen så vet jag hur det är att leva med en dramaqueen, jag har en alldeles egen, 4 år gammal här hemma. Jag försöker att ta henne på allvar, inte rycka in för tidigt om det är frustration över något hon inte klarar direkt och vara så som man ska, men fan, ibland kan man ju inte låta bli att skratta när det blir heeeelt crazy.

Jag blir lite nyfiken på hur du tänker kring det faktum att du i ett och samma inlägg använder det könsneutrala "hen", men lite innan det skriver med det inte alls könsneutrala "dramadrottning"?

Härligt med glada barn! Jag fattar grejen med att inte (bara) ha bilder på barn som ler hela tiden. Men jag har verkligen saknat bilder på dina barn riktigt glada. Inte för att de ska posa och vara söööta, utan för att glada barn är så härligt. Det smittar av sig. 🙂

Jag har funderat på samma sak förut angående bilder jag vill/inte vill lägga upp på bloggen. Filade på ett inlägg om det hela men det nådde aldrig publicering. Jag tycker generellt att det tar emot att lägga upp bilder på när sonen är ledsen eller arg. Han har ju en otrolig "dramatisk"period han också och det är ofta han ligger och skriker på marken/i hissen/golvet och jag har bilder på det också, men de publiceras extremt sällan. Jag kan egentligen inte svara på varför, men det känns inte riktigt okej. Det är absolut inte för att hålla upp någon 'perfekt fasad' utan det ligger något annat bakom, integriteten och det privata liksom.

Jo, givetvis heter det ju "drama queen", men det heter ju även "han" och "hon" normalt sett så jag är liksom lite nyfiken varför de två orden har fått en ändring när du inte skriver "drama…hen"?

caroline för att jag pratar om barn i allmänhet just då. inte just min son. och vad för neutralt ord föreslår du istället för drama drottning? Vissa ord har ju en specifik betydelse som inte kan ersättas.

alice jag använder bara min iphone men jag redigerar alltid på olika sätt! fast denna är från instagram.

Först vill jag säga att jag inte reagerat på bilderna du lägger upp. Jag tar inte illa vid mig och har egentligen aldrig tänkt att han är ledsen utan att han är arg.

Med det sagt så tror jag inte att jag kommer visa bilder på mina barn på nätet. Inte för att jag är rädd för pedeofiler och annat utan för att det känns privat. Det hänger ihop med att jag själv inte tycker om att vara med på bld och jag tycker inte om att vem som helst kan lägga ut en bild på mig. Men också för att jag minns att vissa bilder från mina fotoalbum faktiskt fick mig att skämmas som åttaåring. Idag tycker jag de är charmga men då gjorde jag det inte. Och det måste ju vara jättesvårt som förälder att veta vilka bilder ens barn tycker är okej.

Men det är svårt, alla är olika. Här ovanför var det nån med barn som älskade att finnas på bild, så det är olika i olika fall, och det gör det ju nästan ännu svårare.

Jag funderar mer och mer på det. Dottern är nu 4 år och jag tänker mer på vad jag skriver / hur jag beskriver och visar henne. Nu känns det också mer och mer som om det ligger mer, något djupare, bakom hennes utbrott och humörsvängningar. Det går inte alltid att skratta bort utan nu får man lyssna, förklara, krama, hjälpa att förstå. Inte ta upp kameran iaf.

Med sonen är det en annan femma. Han fyller 1 år och jag ser fram emot några härliga trotsbilder på honom. 😀

Jag har aldrig reagerat på de bilder Tamlin gråter/skriker på. Man har ju kunnat se/läsa sig till att det inte berodde på smärta/rädsla/hjälplöshet eller något annat som krävt direkt uppmärksamhet utan tjurskrik. Drama king då. 😀

Som vanligt med dig så tycker jag så mycket om bilderna på drama-Tamlin, eftersom jag har en egen liten drama queen/king här hemma. Typ "Guuuuu vad skönt att det inte bara är min unge som är så där dramatisk!". Och som du säger- man ska väl inte skämmas för sin affekt? Det är en del av oss, och helt okej!

Själv har jag nog bara publicerat glada eller neutrala bilder på bloggen. Det känns liksom fel med en arg/ledsen bild. Men jag har inte direkt tänkt igenom det så. Mer tänkt på att jag vill inte publicera något som kan verka förnedrande på något sätt.

Jag har tänkt på att Tamlin ofta sett grinig ut på kort men läste någon gång att du förklarade att han blir grinig när du tog fram kameran och det lät som en vettig och ok förklaring för mig. Men när barnen blir äldre ska man nog minska känslouttrycken. Minns själv när jag hade jättedjup depression och min mormor och morfar hälsade på och fotade (varför?) kändes konstigt att bli fotad när jag var så ledsen och verkligen såg sjuk ut. Blev väldigt illa berörd. Så efteråt bad jag mamma be dem att radera de korten. Det känns inget vidare att bli fotad när man är ledsen så jag funderar kring i vilken ålder det börjar bli jobbigt?

Jag tycker att det är hemskt att folk retar andra för att de visar känslor. Och min absolut största "hata"-kommentar är (när någon gråter): "Vilken tjeeeeeej du är!"

Jag tycker att du visar upp en bredd av dina barns känslor vilket jag ser som väldigt positivt. Barn är inte glada och skrattar till 100% så varför bara lägga upp de bilderna? Jag tycker det känns jätteskönt att se att någon annans barn också är arga/exalterade/skitiga runt munnen/förbannade/fundersamma eller vad det nu kan tänkas vara.

Jag älskar de olika humören på din ungar du lägger upp. Glada som frustrerade (har ej uppfattat Tamlin som "ledsen" som en del skriver???).

Önskar bloggar fanns när jag var liten och att min mamma gjort likadant – hade älskat det.

Nu finns det liksom 7 foton från när jag var liten, uppstoppat leende in mot kameran. Herremintid – kände jag ingenting eller????:bigeyes:

Tycker inte man kan avgöra det här med bilder utan att veta hur familjedynamiken faktiskt ser ut. Bilder säger egentligen ingenting..

Jag orkade inte läsa miljarden kommentarer, så med risk för att säga något som redan sagts. Nu har jag ingen blogg och inga planer på att någonsin skaffa en sådan heller. En av anledningarna till det är att jag inte vill hänga ut folk i min närhet. Och framförallt inga barn, som inte har förmågan att uttala sig eller försvara sig mot det jag skriver. Och ingen av alla er mamma-bloggare kan veta hur era barn kommer känna inför att ha blivit om-bloggade sedan de var spädbarn. Såg någon skriva att hon minsann inte hade haft problem med att bli om-bloggad som barn, men hur kan du veta det? För du vet inte vad din förälder hade skrivit, eller på vilket sätt? Jag tycker man bör tänka sig för både en och två gånger innan man lägger upp inlägg med och om sina barn.

Det är nog bra att tänka igenom detta (som du verkar göra).

Min man la ut en snutt med barnbarnet på Youtube, som alla (även barnbarnet!) tyckte var jättefint (för det var det). Efter ett tag började det dock komma kommentarer som inte kändes bra, så han tog bort det.

Men vi kan inte veta om snutten fortfarande lever sitt eget liv och används i helt andra sammanhang. Det är ju det som är problemet med nätet, det utlagda är tillgängligt för alla.

Och jag har också läst ”Felicia försvann”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *