Kategorier
diskussion & debatt

”Jag vågar påstå att jag är världens främsta barnuppfostrare!”

– Hon är liksom okontaktbar. Hon har supit oavbrutet i tre dagar. Och hon liksom ylar. Förstår du hur jag menar? Dans röst är tjock och desperat. Precis innan vi ska lägga på säger han, liksom i förbifarten: – Hon har hand om tre spädbarn också. Hon ska lära dem att sova. Jag läser Felicia […]

– Hon är liksom okontaktbar. Hon har supit oavbrutet i tre dagar. Och hon liksom ylar. Förstår du hur jag menar? Dans röst är tjock och desperat. Precis innan vi ska lägga på säger han, liksom i förbifarten: – Hon har hand om tre spädbarn också. Hon ska lära dem att sova.

Jag läser Felicia försvann. Boken om Anna Wahlgren, ur hennes dotters perspektiv. Boken känns som snabba glimtar ur en väldigt svår barndom och som läsare känns det som att jag tjuvkikar in i misären. Korta fragment av en större bild.

Jag tänkte att jag skulle vara öppensinnad och ickedömande för jag vet ju hur svårt det är att vara mamma, hur trötthet, tålamod som tar slut, frustration och stress kan få den bästa av föräldrar att bejaka sin inre psykopat vid svaga tillfällen. Och hur man hela tiden slåss mot det där dåliga samvetet och ångesten; gör jag rätt?

Men nej. Det går inte.

Redan första kapitlet så hatar jag henne. Halvvägs in i boken och jag gråter för att de stackars barnen som växte upp i den här misären av alkoholism, sex, fester, misshandel, hot, våld, kränkningar, övergrepp, vanvård, skuldbeläggande, självmordslöften och lögner. Nej, Anna fuckade inte upp då och då så där som alla gör ibland. Nej.


Hon var en fruktansvärd mamma.
Det finns inget sätt att sockra det på och det ska det inte heller. Felicias röst måste få höras. Hennes berättelse måste tas på allvar. Inte för att smutskasta en mamma som gjorde så gott hon kunde utifrån sina egna trasiga förutsättningar utan för att samma mamma har tagit på sig rollen som barnexpert och rådgivare åt hundratals, tusentals kanske, föräldrar. Som med sina råd och idéer än idag fortsätter att vilseleda kärleksfulla föräldrar och traumatisera försvarslösa barn.

Ingen vet riktigt var mamma är. När kommer hon hem? […] Simon har precis lärt sig gå och drar Agnes i byxorna. Men hon vet inte. Istället säger hon till oss att det är dags att gå och lägga sig. Fast först borsta tänderna. Det var tur att mamma gav henne allt ansvar, för hon är bra på det. Fast hon bara är nio år.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ””Jag vågar påstå att jag är världens främsta barnuppfostrare!””

Man undrar ju om AW lider av grav egocentrism eller något, det är så svårt att ta till sig att det finns personers om henne som till råga på allt inte verkar ha någon självkritik överhuvudtaget.

2012-01-12 @ 17:40:29

Postat av: Anonym

Det här må fan vara det sjukaste jag läst:

”Vi hade kunnat ta det inom familjen”

Anna Wahlgren svarade Aftonbladet skriftligt i går, angående innehållet i boken:

”Felicia (dotterns verkliga efternamn) är 44 år gammal. Många medelålders människor behöver bearbeta sina upplevelser av barndomen, men gör det i regel inte offentligt.

Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen inom familjen i stället. Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne. I övrigt har jag inga kommentarer”.

skäms.

Jag är så ung att jag inte kände till Anna Wahlgren innan denna bok kom ut. Även om hon onekligen verkar skum och de flesta barn inte skulle skriva en sådan bok om sin förälder utan anledning, så undrar jag verkligen om man ska ta det för hela sanningen? Alltså vissa av Felicias syskon säger att det inte alls var så som hon beskriver det i sin bok. Jag utgår endast utifrån det jag har läst i tidningar om boken och Wahlgren men samtidigt kanske man ska vara försiktig innan man accepterar en historia för att vara sanningen?

lady dahmer; kan du rekommendera Jesper Juuls böcker?

Är det matrial du tycker är bra?

Har beställt en bok, föräldracoaching, mest för tips på vägen….

Nea, folk har olika upplevelse av sin barndom och sina föräldrar. Även i samma familj. Det är helt naturligt och betyder inte att någon av dem ljuger, har fel eller fantiserar. Jag kan garantera att alla min mammas 7 barn födda mellan 1963 och 1989 har olika syn på henne och att hon varit olika sorters mamma till oss alla. Hon har ju till och med varit olika sorters mamma till var och en av oss i olika delar av vår uppväxt. Så bara för att ett 11 år yngre syskon tycker allt var toppen betyder det inte att Felicia ljuger och svartmålar i sin bok! Det är säkerligen jättejobbigt och svårt att skriva en kritisk bok om sin mamma. Jag tror inte att man gör det och där falskligen utpekar henne som vidrig utan anledning.

Klart att det hon skriver är sant, jag har inte hört något som tyder på något annat. Precis som Matilda Flodin skriver så har säkert alla Anna Wahlgrens barn olika syn på sin barndom. Barndomen är ju högst personlig.

Men att Anna Wahlgren supit i sina dagar, det har aldrig varit någon hemlighet. Och heller inte att det var många män som avlöste varandra. Hon beskriver det i sina självbiografier.

Att Anna själv, som annars är så jävla duktig på att uttala sig om det mesta, väljer att inte kommentera innehållet tolkar jag som att även hon inser att det är sant.

Det låter ju onekligen som att hon på många plan varit en jävligt dålig förälder. Men var var pappan då? Uppenbarligen inte heller en särskilt bra förälder eftersom han inte ens var där.

Jag är inte alls förvånad, även om jag tycker det är hemskt att Felicia haft en sådan barndom. Men när man läser Anna Wahlgrens tips om hur man uppfostrar barn, så känns det inte som hon bryr sig om barnen. Jag har blivit mer illa till mods av det jag läst från hennes forum och utdrag ur hennes böcker.

Och det är väl det som gör att man vill läsa den här boken så mycket. Att Anna Wahlgren är självutnämnd barnexpert, skrivit böcker i ämnet och så har hon gett iallafall ett av sina barn hemska men för livet. Att alla barnen inte stämmer in i bilden betyder ju som andra påpekat inget, eftersom olika syskon har olika uppfattning om sin uppväxt. Sedan har ju Anna Wahlgren 8 barn, 1 är Felicia, 2 har sagt att bilden inte stämmer in på deras uppväxt och 5 har inte sagt någonting alls.

Sanning? Saklig? Källkritik? Syskonen håller inte med? Nä självklart. Detta behöver inte vara mindre sanning för att de andra syskonen inte känner igen sig. Felicias historia är inte mindre sanning än nåt annat. Det är hennes sanning. Och den är lika sann som nåt annat. Tycker inte man behöver vara varken källkritisk eller saklig. Det är en biografi och det är Felicias uppfattning av sin barndom. Hur hon upplevde den. Mina 3 syskon har säkert en helt annan bild av hur vår barndom var, trots samma mamma o pappa i samma hem.

Igår (eller förrgår) på Kulturnyheterna på SVT sa en litteraturkritiker många tänkvärda saker om barns som skriver böcker om sina kända föräldrar. Föräldrar som kanske använt sig av sina barn för att bli kända. Att barnen sen gör sig kända på deras bekostnad eller "hänger ut" sin kändismamma/pappa är ju bara väntat.

Blir illa berörd av att AW hängs ut så totalt i boken. Har inget till övers för hennes uppfostringsmetoder, men det är verkligen grymt att göra så mot en människa. Som utifrån sina förutsättningar säkert gjorde så gott hon kunde. Mer eller mindre ensam med så många barn.

Vad som är sant och inte är ju också alltid väldigt svårt att veta. Särskilt det ett barn upplever behöver ju inte vara "sant" i en objektiv mening eftersom barnets perspektiv är väldigt begränsat.

Samtidigt kryper det av ångest i mig när jag läser om de små barnens utsatthet. Varför får sådant hända barn efter barn efter barn? Varför är vi så dåliga på att se & hjälpa när barn far illa?

Till Sophie, fast sådär kan du ju inte resonera. Sanningen är i allra högsta grad relevant när en människa ska demoniseras av hela svenska folket på det vis som AW kommer att bli av detta. Har hon betett sig som boken säger är det väl en sak men om det inte är det så är det ju rent förfärligt, på så många nivåer oavsett vad man tycker om människan. Människovärde och allt det där.. Och faktum kvarstår att det inte direkt finns några bevis. Ord mot ord.

Jag är inget fan av AW, tycker hon är för hård och lite allmänt omodern i sin 'uppfostra'men lite jäkla källkritisk måste väl ändå smarta kvinnor som jag ändå uppfattat att denna blogg består av vara?

När AW själv uttalar sig är det automatiskt lögn men när hennes dotter gör det lika automatiskt sant?

Herregud det låter som att jag tar parti för Anna Wahlgren, vilka grejer ni driver mig till.

Jo det tycker jag att jag kan, även om jag förstår vad du menar. Och ja, man ska vara källkritisk över lag. Men det är svårt när det gäller biografier. Det är ju Felicias sanning. Trots ord mot ord. Biografier är ju skrivna utifrån en människas perspektiv o det är sanningen i det perspektivet. Får man utgå från. Sen finns det de som inte upplevt det på samma vis. Förstår du vad jag menar? Det finns inte EN sanning. Men den är ju inte mindre sann för det. 😉

Vill bara göra en liten inflik om att Felicia som skrivit boken verkar ha varit bland de äldsta i syskonskaran och därför fått ta mycket ansvar som hon inte alls varit mogen för. Hon kanske rent av har skyddat de yngre barnen från de hemskheter hon själv varit med om och därför säger att de haft en bra barndom. Har nu inte hunnit läsa boken men vet att det kunnat se ut så i andra dysfunktionella familjer.

Jag skulle vilja läsa boken, men det känns inte riktigt bra att jag vill det. Kan dock inte riktigt sätta fingret på varför!

Sen tänkte jag på att eftersom du redan skrivit om vad du tycker om Anna W i tidigare inlägg och på twitter där du tydligt uttryckt din uppfattning om henne så tror jag inte riktigt på att du försökt läsa med öppet sinne hehe. Utifrån det jag läst om henne håller jag dock helt med dig!

Sophie: Fast riktigt så är det ju inte. Det är ju inte hur relativt som helst. Det finns ju bara en sanning egentligen. Sedan kan olika människor ha upplevt samma förhållanden på olika sätt, det är klart – utifrån sin ålder, sin personlighet, sina förutsättningar osv. Men just när det handlar om faktauppgifter – "detta hände, detta hände inte" – så är ju inte sanningen relativ & därför ska man förstås vara försiktig med att välja sida när ord står mot ord.

Jag gillar faktiskt AW's standardmetod och finner absolut inget med den som skulle vara skadligt för barn på något vis.

Att hon sedan tycker om att supa, röka och ligga har jag inget emot. Det är ju upp till henne.

Felicias berättelse tar jag med en stooor nypa salt.

Jag skulle ju kunna skriva en väldigt detaljrik bok vars innehåll skulle få er att hisna och då hade jag ändå AP- föräldrar som var helnykterister och pingstvänner.

Jag undrar vad som är sant och falskt i den här boken.

Jag kommer att läsa den. Jag har läst "Den ofrivillige monarken", också. Jag fann den intressant därför att knappt något av det som påstods hända eller ha hänt gick att belägga.

Nåväl. En liten stund eller en period lär ju många ha glädje AV boken. Typ: jag är inte i alla fall så usel som hon.

Sen växer ens egna barn upp… Jag känner en mamma som är 87 år gammal och vars synnerligen vuxna barn plågar henne med evinnerliga uppträden om "hur vidrig du var som mamma."

Vill du L.D eller någon annan veta vad jag ger för råd då?

Vad läkare anser struntar jag fullständigt i. Det finns inget, och då menar jag absolut inget med standardmodellen som går att likställa med aga av barn. Visst, hon har blivit anmäld. Men har hon blivit dömd för något? Nej, och då är allt i sin ordning.

S: Att vara ensam mamma är väl för sjutton ingen ursäkt för att supa, hota slå och psykiskt misshandla!?

Gör man så förtjänar man att hängas ut offentligt. Framför allt om man dessutom har utgett sig för att vara någon sorts uppfostringsguru som fört mängder med intet ont anade föräldrar bakom ljuset!!

jennychoklad: Fast den som gör så (om vi utgår från att allt felicia påstår stämmer) & dessutom framhäver sig själv som barnexpert måste vara en psykiskt mycket skör människa som kanske (troligen) har psykisk sjukdom/ någon form av neuropsykiatrisk diagnos/egna barndomstrauman/missbruksproblem eller annat att brottas med. En sådan männsika ska inte hängas ut. Hängas ut ska väl i så fall alla som fanns i närheten & som inte hjälpte henne & barnen fast de måste sett hur hon mådde.

De här är fruktansvärt! Jag vet inte hur hon är personligen men alltså jag skulle aldrig för min värld lämna mina små i hennes händer. Hennes metoder är rena rama barnmisshandeln o andra får säga vad dom vill. Barn behöver KÄRLEK! Punkt o tack för mig!(hade ju eg inget att göra med inlägget utan detta får mig bara att bli ännu mer förbannad på människan)

Gaah, boken bara väntar på mig på utlämningsstället. Jag har beställt den och jag kan knappt vänta på att få börja läsa den.

Jag vet egentligen inte jättemycket om kvinnan, men hon hörs och syns i princip överallt när man är förälder. Jag klickade på någons länk någon gång där hennes videos fanns. Jag vågade inte titta klart. Fick liksom en dålig vibb direkt. Det kändes inte rätt..

Det är jättebra att hennes dotter har vågat göra detta. Jag kan tänka mig att det är en svår sak att göra. Det är ju ändå hennes egen mamma.

Men som sagt, jag ska läsa den, snaaart!

det är inte synd om Anna. Hon hängde ut alla sina barn och alla sina män i sina självbiografier, utan att fråga om lov eller ens låta nån läsa.

"Jag måste få berätta min historia" sa hon. Ja. Och nu är det Felicias tur att berätta sin.

Ett barn som haft en trygg och bra uppväxt skriver inte en bok om hur jävla kass morsan var Ett barn som haft en bra barndom och en bra relation till sin mamma har inte det behovet.

@S: Borderline har det mumlats i kulisserna i många år, har jag hört. Vet inte om diagnosen stämmer, men helt orimligt låter det kanske inte.

Fast även om Felicias barndom var kass och hennes relation till hennes mamma nu är kass eller obefintlig betyder inte det att hennes berättelse är sann. Det är nog inte lätt att behöva växa upp i skuggan av en känd förälder, antagligen svårare med tanke på vad AW är känd för. Faktum är att Felicia antagligen tjänar massor med pengar på den här boken och hon får hämnas på sin mamma.

Jag har ingen aning om boken ger någon slags sanning eller inte och kan inte heller se varför det skulle spela någon roll för andra än Felicia och hennes familj.

Nea

Jag svarar dig med vad jag skrev i en grupp på facebook (Vi som kritiserar Anna Wahlgrens metoder, Sova hela natten och Barnaboken) där en medlem undrade hur ett par av syskonen kan säga att dem haft en fantastisk uppväxt.

"Det är nog inte alls så konstigt. Att bekräfta det helvete som ett syskon i en syskonskara öppet berättar om kan vara alldeles för svårt att hantera känslomässigt.

En individs 'trauman' kan bara komma upp när personen är redo. Det är tyvärr inte så enkelt som att bara hålla med och säga att 'ja så var det', för då måste den enskilda individen själv vara redo att hantera sina egna hemska upplevelser som då kommer upp till ytan.

Barn i syskonskaror som växer upp under vidriga förhållanden tar inte sällan också på sig skulden för att övriga syskon far illa. Olika barn i samma familj utvecklar också olika strategier, sk copingstrategier, för att 'slippa' råka illa ut, så flera av dem kan ha haft en strategi att alltid vara till lags och därmed "klarat sig undan" lite bättre.

Jag tror att dem övriga syskonen med tiden på olika sätt kommer att bekräfta det hela, men med berättelser som självklart kommer att skilja sig åt. Det är ju inte ens säkert att dem kommer att berätta detta i media när det väl är 'dax'.

min mamma blev utsatt för fruktansvärda övegrepp som barn. Hennes syskon förnekar att det någonsin hänt och har tagit avstånd. Det är tyvärr en ganska vanlig reaktion. :thumbdown:

Nja. För mig synes det om att vilja göra pengar på sin mammas misslyckanden. Vi misslyckas ju – alla- att vara perfekta föräldrar.

Hyenor har jag inte mycket till övers för.

S

"Blir illa berörd av att AW hängs ut så totalt i boken. Har inget till övers för hennes uppfostringsmetoder, men det är verkligen grymt att göra så mot en människa. Som utifrån sina förutsättningar säkert gjorde så gott hon kunde. Mer eller mindre ensam med så många barn.

Vad som är sant och inte är ju också alltid väldigt svårt att veta. Särskilt det ett barn upplever behöver ju inte vara "sant" i en objektiv mening eftersom barnets perspektiv är väldigt begränsat.

Samtidigt kryper det av ångest i mig när jag läser om de små barnens utsatthet. Varför får sådant hända barn efter barn efter barn? Varför är vi så dåliga på att se & hjälpa när barn far illa?"

Snacka om att du förmedlar en helt osannolikt motstridig kommentar!

Å ena sidan blir du illa berörd av att förövaren hängs ut. Sen kan man läsa att det kryper av ångest i dig över de små barnens utsatthet. Mitt i alltihopa så menar du att det barnet upplever kanske inte är riktigt sant för barns perspektiv är så begränsat(var du nu har fått det horribla påståendet ifrån. Ett barns upplevelser är ju precis just barnets upplevelser, varken mer eller mindre!)

Sen avslutar du med det mest förvirrande och motstridiga i hela din kommentar; du undrar 'bestört' hur sånt här kan hända barn, efter barn barn och varför är vi så dåliga på att se och hjälpa när barn far illa!!!!

Ja du, större delen din egen kommentar är svaret på din sista fråga.

Det förstår du väl själv att om vuxna bemöter utsatta barn och deras upplevelser/berättelser exakt som du nu gjort, att man direkt ifrågasätter om deras upplevelser är sanna för att dem enligt dig har begränsat perspektiv så kommer många, många barn att fortsätta fara illa…de kommer även med tiden att tystna och inte våga berätta.

Om det så bara hjälper ett enda barn, så ska absolut sådanan här historier komma ut, framförallt om förövaren(som LD säger) är en person som påstår sig vara expert på barnuppfostran och allt som rör barn och dessutom ger ut böcker/ger råd (befaller skulle jag dock vilja kalla det för)om det hela till förvirrade och trötta föräldrar.

Näe vet du vad, jag förutsätter faktiskt helt krasst att du inte alls tänkte igenom det du skrev…

Jag vill faktiskt påstå att jag HATAR henne… det är hårt att säga så men jag gör det.. för det hon gör mot små barn är fan SJUKT, SJUKT, SJUKT! Barn behöver kärlek, närhet, trygghet, inte buffar i rumpan, ser fan hemskt ut.. och så trycker hon ner barnet med ena handen på ryggen.. brr.. den människan borde spärras in – ja ni läste rätt, spärras in, på livstid helst.

Tycker det är strongt av henne att våga skriva om detta. Jag hade på många sätt en liknande barndom, med föräldrar som söp och kom hem mitt i natten och hade fester med okända folk som vinglade in i mitt sovrumm…

Kan inte säga att jag minns att jag tog så illa vid mig av detta som mindre, det är värre idag, när man tänker tillbaka på det.

Jag skriver ju böcker själv, men vet inte om jag någonsin skulle våga hänga ut mina föräldrar på det sättet som hon gjort.

Jag vet ju att de gjorde sitt bästa, och personligen har jag inget sånt "hämndbegär"

Jag har fått reda på vem Anna är genom din blogg (jag är väl för ung) och jag har bara hört dåliga saker.

Gick precis in på hennes hemsida och kollade lite i hennes "gästbok". Undrar hur många negativa kommentarer hon tar bort, alla är nämligen positiva gentemot Anna själv. Och jag vägrar att tro att ingen går in där och skriver av sig lite, lite hat och fula ord.

Glorifiera sig själv?

Jag blir lätt skrämd när jag ser hur låg nivå det är på källkritiken bland kommentarerna. Att hävda att något är sanning pga en persons upplevelse av något är så fel som det bara kan bli. Det är fortfarande bara en upplevelse, inte en absolut sanning. Fler borde faktiskt ta och studera kunskapsteori och försöka förstå vad absolut sanning handlar om. Jag ska ge er ett litet exempel: Att en person, X, vet att något, som vi kan kalla P, är fallet innebär att:

1. P är sann.

2. X är övertygad om att P.

3. X har legitima skäl för P.

Sen är det möjligt att det kommer visa sig att Felicias bok stämmer. Eller så kommer det visa sig att den är falsk. Kanske får vi aldrig veta. Oavsett vad är det ingen här som kan hävda att de bär på någon slags sanning om bokens innehåll.

Vad vet ni, vi om vad som är sant? Inte ett dugg!!

En dotter skriver skit om sin mamma. Jaha. Jag vet inte om det stämmer. Ni vet det inte heller.

Inga jämförelser i övrigt men i Rapports eftermäle av Hannes Råstam togs ett fall upp där pappan dömts för grova brott i olika instanser, grund för detta var en dotters utsagor. Många år senare kom det fram att hon ljugit, fantiserat osv. Mannen fick resning i målet. Så man ska inte alltid tro allt oreserverat.

Det äär verkligen provocerande med en kvinna – stor, bullrig o självsäker – som inte ber om ursäkt för sig. Jobbigt tvärsäker i sina åsikter om barnuppfostran. Och nu får vi glädjen att förfasas när vi förstått att hon var en misslyckad mamma! Aaaah – hata henne! Precis vad jag anade! Vad hemsk hon var – vilket svin. En mamma som feilar är det fulaste mest skamfyllda. En pappa – inte alls lika laddat.Jag har all respekt för Felicias historia och är övertygad om att den är sann. Men rektionerna … är det inte lite lynchmobb?

ni som är kritiska kommer med relevanta och värdefulla argument!

däremot så har ju Anna själv skrivit om allt det här (fast mindre detaljerat) i sina egna självbiografier Mommo. Hon bekräftar ju Felicias berättelse där. Bra att tänka på!

Jag tror jag är extra känslig pga min egen utsatthet som barn. Jag har liknande erfarenheter, men på en hundra gånger mildare skala. Min mamma var bara trasig. Inte grym.

att det skulle handla om att felicia bara vill tjäna pengar har jag svårt att tro men igen, så är mitt perspektiv det trasiga barnets. Jag skriver mycket om min mamma för att det är en berättelse jag har ett behov av att berätta … ja t.o.m ÄLTA om och om igen. Hade hon dessutom varit känd som barnexpert så hade jag nog upplevt det som ett övergrepp varje gång hon fick komma till tals offentligt.

Jag tror det handlar om upprättelse.

Alltså ni som säger att "upplevelsen är inte sanning", hur tänker ni?

Barnet upplever sin bandom och just det barnet har tolkningsföreträde vad gäller hennes/hans barndom. Det finns ingen avskallad, neutral, objektiv sanning i det här fallet. För att "det som var" existerar i barnets upplevelse, i barnets tolkning.

För att förälders uppgift är just att barnet upplever en trygg och bra barndom. Om barnet inte upplever det, så spelar det ju inte så stor roll vad man som förälder gör… Alltså, det är just det som vi måste ge våra barn – UPPLEVELSE eftersom någon kall neutral saning finns inte

Att det bara skulle handla om pengar har även jag svårt att tro. Jag gillar pengar – alla gillar pengar. Men inte fan skriver man en bok om en helt okej mamma som man älskar, bara för pengarnas skull? Inte anstränger man sig och skriver en smutskastande bok om sin älskade mamma, om ingenting är sant?

Det har jag väldigt svårt att tro.

Vad jag tycker är intressant är att det verkar vara en stor majoritet som tar för givet att boken är falsk. Det känns nästan så. Varför utgår man från att den inte stämmer, med tanke på att den är skriven om en person som är självutnämnd barnexpert och som många föräldrar lyssnar på? Om jag var förälder och fick höra sådana hära hemskheter om personen som jag tog råd av – då skulle jag fan lyssna och tänka till. Inte bara säga "Åh stackars dig Anna!" och ta för givet att Felicia ljuger.

Som vanligt utelämnas papporna helt-bara modern kritiseras-detta visar igen hur de flesta faktiskt tycker att barnen är moderns ansvar-var är Felicias pappa?? Han visste tydligen om att en del inte var bra-men han INGREP ALDRIG. Men han är ju man och då behöver tydligen inte vara en bra förälder. Vi kan inte veta om det Felicia skrivit är sant. Vi kan tro och gissa massor av saker. Att allt inte stod rätt till alltid har tom Anna W själv berättat-att hon inte alltid mått så bra.

MEN! Vi känner inte Felicia och vet inte hur hon fungerar-så varför skulle det hon skriver vara mer sant än det Anna W skriver/säger. Om fler syskon skulle gå ut med samma historia då väger Felicias ord tyngre. För i alla fall de syskon i Felicias ålder borde då ha upplevt det som hon upplevde (också om man i efterhand kan känna olika inför det som hände).

Att hon haft en hel del män är inget hon hymlat med-MEN OM HON VARIT MAN SÅ HADE INGEN BRYTT SIG OM ATT OLIKA KVINNOR AVLÄÖSTE VARANDRA, FÖR DET ÄR SÅ FORTFARANDE EN GOD MOR SKA INTE HA MÄN ÖVERHUVUDTAGET OM HON INTE GIFTER SIG MED EN, OCH DET ÄR KNAPPT DET.

Jag blir vansinnig när jag ser AW´s metoder, alla dessa videoklipp när hon står och pratar med sina rökiga stämband och whiskeyröst om hur man ska få ett barn att sova. Hur har hon lärt sig dessa metoder? Självlärd? Ja, då blir man ju bara mer tveksam…

Leah: Ja, fria AW genom att flytta fokus till den frånvarande pappan! Precis så gör AW hela tiden, så fort hon kritiseras är det patrriarkatets fel.

Själv anser jag ju inte att det faktum att en frånvarande och/eller skitkass pappa ger mamman frikort att vara överjävlig, eller tar bort ett barns rätt att berätta om sin dåliga uppväxt. Övergrepp är inte mindre hemska för att det fanns andra omkring som borde gjort något.

Om du tror att feminism handlar om att män ska ta ansvar och kvinnor inte kritiseras får du nog tänka om.

Caroline: Om du nu studerat epistemologi borde du också veta att din exempel om absolut sanning har fått en hel del kritik (Gettierproblemet). Din definition fungerar därför inte helt felfritt.

Ett annat område som gränsar till epistemologin är också vetenskapsteorin, där finns det också olika kunskapsteoretiska frågor som behandlar vad kunskap är, om det finns någon enda verklig kunskap eller om kunskap påverkas av omgivningen så som exempelvis kultur och tidsera. Personer kan således ha olika kunskapssyn vilket jag tycker se tendenser av i diskussionen ovan. Det bottnar i vilken världssyn en person har och om man tror att det finns en enda sann sanning eller att det kan finnas flera olika sanningar eftersom sanningen är relativ.

Leah: Det är möjligt att Felicias pappa var ett jävla mega-as och det är naturligtvis helt åt skogen det med. Nu var det dock Felicias mamma som var på ämnet – och hennes gärningar blir inte mindre fel, bara för att pappan också var fel.

Jepp: Behöver jag kommentera det faktum att den kritiken är över 50 år gammal och att det under början av 2000-talet, när jag läste filosofi under gymnasietiden, inte nämndes något om denna kritik i läroböckerna?

2012-01-13 @ 13:21:56

Postat av: Dea

Oh, tänk er:

– Herr ordförande, min dotter ska bo hos mig, för hon far illa hos sin mamma.

– Sin mamma: den nationellt erkända barnaboks-författaren och uppfostransexperten? Jo men visst, var så god.

Troligt.

Förlåt, det var min kommentar ovan, tröck på fel knapp. ><

Men det där att syskon upplever samma förälder olika är väll inget nytt? Min mor har två syskon, en storasyster och en lillebror. Min morfar var Alkoholist och blev det efter att min mor var född. Min mor gömde det inte, hon skämdes inte för att tala om det för folk och hon hade inga problem med att kritisera honom, min moster förnekade det och min morbror som är sju år yngre än min mor har aldrig upplevt annat så ha tyckte inte att det var varken hemskt eller konstigt.

Till och med jag och min syster upplever min mamma och pappa olika men inget av det är ju osanning, vi har varit med om olika saker och blivit behandlade på olika sätt i olika situationer och vi reagerar oliga på en viss situation. As simple as that liksom. o:

Det framkommer i boken att pappan hade problem med att vara drivande i relationen med Felicia. Han försökte dock få med sig henne till Tailand, där han då bodde. Han fick även till socialen och försökte få dem att hindra Anna från att ta med sig barnen tillbaka till Egypten efter att de kommit hem och vårdats på sjukhus för gulsot. Tyvärr misslyckades han och när Anna for tillbaka till Egypten för att "reda ut vissa saker" så förlorade då yngsta sonen Aron livet i difteri.

Det framkommer dock också att Felicia och pappan hade en om än gles så regelbunden kontakt och tydligen utvecklades deras relation på senare år.

Kag tror inte att Felicia ljuger om sin barndom, ser man till vilka det är som försvarat Anna av syskonen så är det de yngsta, de äldre har tigt om saken och jag fattar det också som att det är de som "sett" mest, varit med om mest, bevittnat fler fyllor och fler självmordshot osv.

Jag vill tillägga att Anna hade ensam vårdnad om sina barn och att det var otroligt svårt att som pappa slåss för rätten att ens träffa barnen på 70-80-talet. Man ansåg helt enkelt inte fäder som fullvärdiga föräldrar och vårdnadshavare på den tiden. Anna gjorde det dessutom inte lättare för relationen att blomma då hon flyttade 50 mil ifrån honom när de skildes.

Ja herregud Frida! Blir man inte dömd för något så är ju allt i sin ordning, misshandel, mord, våldtäkt osv. Och vad läkare säger skiter du i också, säger de att du har cancer så är det ju bara för dig att spotta dem i ansiktet och leva ett friskt liv eller hur?

Vi upplever saker på olika sätt, ingen tvekan om det men nu finns det ju vissa saker som fanns eller inte.

Till exempel så läste jag i DN (läste inte själva boken)att i boken står om s.k. mobbningsdagen som barnen fick uppleva dagen inna sin födelsedag, då andra i familjen var elaka mot födelsedagsbarnet, då barnet var tvungen att skura köket och badrummet, äta hemsk mat…för att uppskatta sin födelsedagen dagen efter.

Om detta stämmer så går det ju inte förklara att "det är BARA så hon känner, det var inte så hemkst på riktigt"

Man är oskyldig tills motsatsen har bevisats.

Jag skulle ju lätt kunna anmäla Berndt Eckerberg för att jag är av en annan åsikt än vad han är. Det gör honom inte till en dålig människa med livsfarliga råd som skadar barn till föräldrar som söker vägledning.

Nu är ju även hans metod kritiserad av barnläkare. Barnläkare som är av en annan åsikt. Alla barnläkare tycker dock inte att det är förkastligt med femminutersmetoden. En del tycker rent av att det är ett mycket bra tillvägagångssätt för att få barn att sova. Skulle han bli dömd i rätten så ÄR det ju bevisligen något som är skadligt för barn.

Detsamma gäller för Anna Wahlgren. Det finns de som anser att hennes metoder är skadliga och det finns desto fler som anser att det faktiskt är harmlöst.

Vad det gäller en cancerdiagnos skulle jag absolut begära ett eller flera utlåtanden från andra läkare. Det gör jag alltid oavsett vad det gäller och sedan gör jag det som känns rätt för MIG.

Jag är inte förvånad. Anna W har aldrig sopat under mattan att hon gillar alkohol och män, och att hon var noga med att skapa "egentid". Jag har själv träffat henne och pratat med henne…och druckit ett par glas vin med henne….så jag vet hur hon är. Hon har aldrig förnekat hur hon uppfostrat sina barn eller hur hon levt. Så jag är lite förvånad över all uppståndelse? Jag läser själv boken just nu och jag förvånas inte alls.

Om man sedan ser till Barnaboken, ja där finns en del skräp och en del guldkorn. Jag brukar läsa allt med en nypa salt, det vill säga jag plockar det jag tycker låter vettigt och så lämnar jag resten.

Lite ang. allt som skrivits i detta kommentarsfält… självklart är det svårt att veta exakt vad i denna bok som hänt och vad som inte hänt. Minnet förvrängs med åren och man kan blanda ihop saker som hänt, minnas i fel ordning, ha glömt vissa saker helt och hållet o.s.v.. Naturligtvis kan man också helt medvetet ljuga och överdriva. Att Felicia på något sätt drabbats negativt av sin mammas beteende torde dock stå helt klart, med tanke på att mamman själv skrivit om det i sina texter (som jag inte läst, men ska göra det så snart jag får tid över). Att det kan ge barn en otrygg uppväxt när det ständigt förekommer alkohol och nya män är väl inte heller någon nyhet.

Självklart är det upp till föräldern själv om hen vill festa, men vill man inte riskera att ens barn känner sig otrygga kan man lämpligen ta festandet någon annanstans än hemma. Människor som har barn och super i deras närhet varenda helg (nu menar jag verkligen super, inte bara att man tar ett glas vin och behåller full kontroll) gör ofta sina barn otrygga, de kan också utsätta dem för fara. det har bevisats genom flertalet studier så det är verkligen inte fullt lika enkelt som att "man gör som man själv vill". Val vi gör kan nämligen också drabba vår omgivning.

Att sedan hävda att Felicia ljuger eftersom hennes syskon upplever sin barndom annorlunda tycker jag dessutom är väldigt trångsynt. Vi minns saker på olika sätt eftersom minnen bleknar med åren och också kan förvrängas. I en syskonskara är det heller inte säkert att alla delar samma minnen, med tanke på att alla barn inte alltid är hemma samtidigt, vissa kanske inte ens växer upp samtidigt. I min familj skiljer det tretton år mellan äldsta och yngsta syskonet, och eftersom alla mina syskon gick i skolan medan jag var hemma med mamma delar de inte mina minnen av bråk och misshandel. Min lillebror har inte heller så många minnen av det, eftersom han bara var 2, 3 år som yngst. Sedan kan syskon drabbas olika hårt också. Kanske låter hemskt i de öron som tror att föräldrar behandlar alla barn lika, men nej, så är det inte alltid (om någonsin, barn är ändå individer?). I min syskonskara t.ex. har min äldsta bror och jag blivit hårdast utsatta för vår mammas problem. Min mamma har själv erkänt det och hon kan inte svara på varför hon behandlade oss mest illa, men det bara var så. Och givetvis har jag själv inte samma brutala minnen som min elva år äldre storebror, eftersom jag inte ens var född när hans uppväxt var som värst. För övrigt kan syskon i en syskonskara vilja skydda föräldern och därför neka till att minnas något de faktiskt minns. De kan också vilja skydda sig själva och därför neka.

Så att hävda att någon ljuger eller har fel för att den minns andra saker än sina syskon är ganska korkat, ursäkta språket. Självklart finns det bara en absolut sanning, om man menar sanningen om vad som faktiskt hänt. Hur enskilda individer upplevt det och vilka känslor och minnen de har idag är däremot verkligt i allra högsta grad, även om det inte alla gånger stämmer överens med vad som verkligen hände just där och då, i det förflutna.

@ Frida:

Så saker är helt i sin ordning så länge det sker inom lagens ramar, och fel fel fel om det visar sig att det går att dömas för det rent juridiskt? Vilken svartvit syn på världen.

@ Caroline:

Tror du att allt som står i gymnasiets läroböcker är korrekt? Även läroböcker kan vara vinklade, ha missat viktig information eller ha helt fel fakta.

Men Fida, bara för att något inte blivit rättssak, eller att det inte blev någon dom, så betyder ju inte det att det inte är skadligt för barn.

Om ditt barn var utsatt för mobbning i skolan och du anmälde det, skolan tog tag i saken, tog reda på vad som hänt osv, men kom fram till att det nog inte var så farligt, det var inte mobbning.. skulle allt vara i sin ordning då?

Ett farmorsperspektiv:en gång var jag ung mamma som skulle göra allt rätt. Mitt barn skulle få det bättre, mina barn skulle få det bäst.

I dag vet jag att den perfekta mamman inte existerar. En dag kan ens dotter skrika: "Jävla subba – gå o dö".

En dag skriver en dotter en bok med samma innehåll. Skillnaden mellan mig (och er) och Felicia Feldt är att det behövs en kändismamma för att publicera en sådan bok – och få en förläggare att ge ut den.

Mitt råd till Er, mammor som kommenterar i den här bloggen – och till Lady Dahmer, är:

Kasta inte sten i glashus.

Åter igen, det finns INGET med standardmodellen som är skadligt för barn. Inget barn far illa av att vara mätt och belåten och få så mycket sömn som barnet behöver. Inte heller far något barn illa av att vagnas eller buffas under förutsättning att man gör det på rätt sätt.

Blev mitt barn mobbat skulle jag givetvis polisanmäla, och gäller det mobbing ger jag mig inte om jag är 100 % säker på min sak.

Skulle det sedan i rätten beslutas att några åtgärder inte kommer att vidtas får jag helt enkelt låta ungen byta skola.

Standardmodellen= harmlös.

Mobbing= inte så harmlös.

En riktigt usel jämförelse du kom med alltså.

Det är hemskt att växa upp med alkoholistföräldrar, jag har upplevt det själv. Att en sådan förälder hyllas som barnuppfostringsexpert måste kännas som ett slag i ansiktet mot barnen. Det är inte okej att säga att alla gör ju fel, det är normalt. Det är inte normalt att vara alkoholiserad, att lämna barnen ensamma på nätterna (det har hon själv sagt att hon gjort), att ha hand om andras spädbarn (som andra människor anförtrott en för att man ska lära dem sova) medan man är aspackad. Många av de saker som beskrivs i boken är kriminella. Skulle det inte ligga någon sanning i dessa, så skulle de andra syskonen, vänner o.s.v. komma fram med motbevis.

Hej! Har nu läst igenom alla kommentarer. Egentligen tycker jag det handlar om två olika saker. Det ena är AW's uppfostringsmetoder à la Barnaboken, det andra är hur hon de fakto levde med sina barn. Jag har läst delar av B.boken och tycker att AW verkligen försöker tänka igenom hur hon bemöter sina barn, hur hon skulle vilja vara. Verkligen se dem. Sedan levde hon ett liv med mycket sprit. Hur smart och ansvarsfull blir man av det? Lynnighet, depressivitet, självupptagenhet, gränslöshet – allt det skulle kunna förklaras av superiet. Hon har inte levt som hon lär. Hon är nog inte den enda som det varit så med. Lite var det nog det glada sjuttiotalet som rätt okritiskt hyllade s k alternativa livsstilar oxå, kan jag tänka mig. Sex and drugs and rock n'roll! Kan inte tro att Felicia ljuger. Och det går inte att knulla runt och supa till som man vill när man har barn. När ungarna kommer blir det paradigmskifte. Ny världsordning inom hemmets fyra väggar. De har inte valt oss, obs det, vi har valt att sätta dem till världen och det är vår förbannade skyldighet att sätta dem främst. De börjar ju sina liv och ska ha en bra start. Vi vuxna klarar oss och behöver inte komma i första rummet jämt. Det är lixom definitionen på mognad och kärlek: En annan kan få vara i centrum. Även om det blir på min bekostnad ibland. En vuxen fattar det även om det är tufft ibland och ofta blir fel. För usch, det blir det.

Hej! Har nu läst igenom alla kommentarer. Egentligen tycker jag det handlar om två olika saker. Det ena är AW's uppfostringsmetoder à la Barnaboken, det andra är hur hon de fakto levde med sina barn. Jag har läst delar av B.boken och tycker att AW verkligen försöker tänka igenom hur hon bemöter sina barn, hur hon skulle vilja vara. Verkligen se dem. Fast jag har aldrig lyckats tillämpa hennes metoder. Sedan levde hon ett liv med mycket sprit. Hur smart och ansvarsfull blir man av det? Lynnighet, depressivitet, självupptagenhet, gränslöshet – allt det skulle kunna förklaras av superiet. Hon har inte levt som hon lär. Hon är nog inte den enda som det varit så med heller. Lite var det nog det glada sjuttiotalet som rätt okritiskt hyllade s k alternativa livsstilar oxå, kan jag tänka mig. Sex and drugs and rock n'roll! Kan inte tro att Felicia ljuger. Och det går inte att knulla runt och supa till som man vill när man har barn. När ungarna kommer blir det paradigmskifte. Ny världsordning inom hemmets fyra väggar. De har inte valt oss, obs det, vi har valt att sätta dem till världen och det är vår förgrymmade skyldighet att sätta dem främst. Det är lixom definitionen på mognad och kärlek: En annan kan få vara i centrum. Även om det blir på min bekostnad ibland. (Nä, jag sade inte att det är lätt.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *