Kategorier
diskussion & debatt

Kan vi ägna oss åt att störta patriarkatet istället för att plocka isär feminismen?

Jag ser att en del av er missförstod mitt tidigare inlägg om inbördes kritik och jag får väl ta ansvar för att jag var otydlig. Jag har alltså inget emot att man kritiserar varandras åsikter, uttryck eller att man diskuterar, debatterar och har konflikter inom de egna leden. Diskussion INOM gruppen alltså. Inte OM gruppen. […]

Jag ser att en del av er missförstod mitt tidigare inlägg om inbördes kritik och jag får väl ta ansvar för att jag var otydlig. Jag har alltså inget emot att man kritiserar varandras åsikter, uttryck eller att man diskuterar, debatterar och har konflikter inom de egna leden. Diskussion INOM gruppen alltså. Inte OM gruppen. Säger jag nåt dumt så räknar jag med att ni argumenterar emot. Jag VILL att ni ska det. Fy vad okunnig och trög jag skulle vara om jag bara pratade ut i tomma intet.

Däremot så är jag trött på alla som ägnar sig åt att diskutera problemet med feminismen, problemet med specifika feminister eller en viss typ av feminister. Som liksom använder antifeministernas fördomar och argument om feminismen/feminister mot oss samt ägnar större delen av sin kritiska analys till att upprätthålla dessa fördomar istället för de strukturer vi alla jobbar mot.

Typ såhär:

A: ”Jag tycker att Natashja är ute och cyklar när hon säger si eller så pga [relevant argument i sakfrågan]” = bra

B: ”Jag tycker att feminister som säger si eller så förstör för oss andra feminister och för kampen.” eller ”Feminism som går ut på [halmgubbe] är så kontraproduktiv pga bla bla”. = bajs

Fattar ni skillnaden? Diskussion och kritik INOM gruppen vs. diskussion och kritik OM gruppen.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

48 svar på ”Kan vi ägna oss åt att störta patriarkatet istället för att plocka isär feminismen?”

Varför? Jag vill inte klumpas ihop med ”Alla män är potentiella våldtäktsmän”-feminister och liknade grupperingar. Jag tror att det är ännu viktigare att våga debattera emot när vissa högljudda och aggressiva personer levererar sin sanning. När jag hör/läser vad en del säger/skriver så undrar jag om de har funderat över vad de egentligen är ute efter. Vad är deras mål? Mitt mål med mitt engagemang är inte att skapa mig en image eller ett försök att hitta mig själv eller att jag har ett behov av att synas, höras och få bekräftelse. Alla drivs av sin egen övertygelse men ibland tycker jag att vissa har ”kidnappat” frågan för sin egna personliga vinning och behov av att få vara unik. Det är intressant att på avstånd betrakta hur somliga kan slå intellektuella kullorbyttor i sina försök att visa patriarkatet var skåpet ska stå. Nu är jag av åsikten att dessa ”skadar” feminismen av den anledningen att det drar ett löjets skimmer över oerhört viktiga och komplexa frågor. Varför ska jag då inte få kritisera dessa? Är det inte viktigare att visa att feminister inte är en homogen massa?

men vad är det stora problemet? Att du klumpas ihop (av vem egentligen? Är dessa mottagliga överhuvudtaget? Vad uppnår du genom att ”ta avstånd”?) med vissa eller att det finns ett förtryck? På vilket sätt skadar vissa feminister feminismen?

Svara

Jag arbetar på en mansdominerad arbetsplats och jag är i klar minoritet både gällande kön och ålder. Diskussionerna i fikarummet är många och det ser jag som mycket positivt. Ett problem, som jag ser det, är att många killar/män (inte alla!!) har en ganska snedvriden bild av vad feminism är. Det går så mycket energi till att behöva förklara att nej, jag vill inte hugga kuken av någon, och nej, jag ser inte alla män som våldtäktsmän, nej, jag är inte flata och nej, jag anser inte att det finns en universell komplott från patriarkatet. Dessa högljudda rabiata feminister uppfattas av många som en majoritet och det stör mig. När jag väl har fått bort alla klibbiga förutfattade meningar som folk vill smeta på mig så känns det som vi äntligen kan prata, föra en dialog. Det är nämligen det viktigaste, anser jag. Att föra en dialog med dom vi vill påverka i vardagen. Få män att se sin egen roll i de små valen vi gör, ofta omedvetet, varje dag. Män är inte onda utan ofta omedvetna om hur deras beteende är. Sedan finns det ju puckon också men de är hopplösa fall så de skiter jag i. Ökad föräldraledighet, VAB, ekonomi, språkbruk, bemötande mot kvinnor resp. män osv. Mitt mål är ett samarbete, inte något jäkla segregerat samhälle där man sitter på en piedestal och kastar skit på män i ett kollektiv. Jag vill se ökad kunskap bland män så att de själva fattar att de tjänar på ett annorlunda samhälle. Jag vill att män själva arbetar för förändringen. Jag tror verkligen att detta går att uppnå men inte genom att skuldbelägga och skrika. Att bekräfta alla fördomar och stereotyper som finns om feminister gör, tyvärr, att ingen utom de redan frälsta lyssnar. Så, vem vill man nå? Vill jag förändra och påverka saker eller vill jag få dunkar i ryggen och ”High five” av mina likasinnade? Nu har jag två barn och jag är naiv nog att tro att det går att förändra men förändringen kan bara komma ifall vi samarbetar. Antingen man gillar det eller inte så består befolkningen till 50% av män.

fast problemet ligger inte hos de högljudda rabiata feministerna utan hos de här männen. Jag förstår att du tycker det är jobbigt att behöva svara på en massa idioti, men belasta rätt person. Att män är förbannade jävla idioter är ju inte mitt fel. Dessa män är inte mottagliga ändå, därför att de helt enkelt inte är mottagliga för tanken att det finns ett förtryck som de står för. Sen får du personligen ha vilket tillvägagångsätt du trivs med, men att tro att det är ”rabiata manshatare” till feminister som får dessa män att ha fördomar eller dålig attityd är att göra det väldigt lätt för sig. Läs gärna detta inlägg som Fanny skrivit i frågan: http://www.arsinoe.se/om-feminismens-daliga-rykte/

Nu är ju inte mina kolleger några ”förbannade jävla idioter” utan tvärtom intelligenta, utbildade och trevliga män i sina bästa år. Det går alldeles utmärkt att föra diskussioner med dom, ganska avancerade sådana. Däremot fungerar de precis som jag dvs de vänder sig starkt emot att klumpas ihop med andra män och ses som ett kollektiv ,på samma sätt som jag tar oerhört illa upp när jag anses ha något gemensamt med Fanny.

visst. men det är fortfarande inte Fannys fel att dina kolleger har förutfattade meningar om feminismer och även om Fanny och alla andra feminister höll god ton och klappade de små männen på huvudet så skulle de fortfarande mostätta sig feminismen för som du själv påpekar; de vill inte ta ansvar för sin delaktighet i förtrycket.

”Det går så mycket energi till att behöva förklara att nej, jag vill inte hugga kuken av någon, och nej, jag ser inte alla män som våldtäktsmän, nej, jag är inte flata”

Oj. Vet du vad, då ska jag sluta ha radikala åsikter på en gång. Annars får jag ju män att tro att du är lebb!!!!! BUHU, vad hemskt det måste vara för dig att behöva försvara din heterosexuella läggning!!!!!!!

(är väl medveten om vilken omogen ton jag använder mig av nu, men det är inte närapå lika omoget som att svika sina lesbiska medsystrar)

Försvara min heterosexuella läggning? Varför skulle jag göra det? Vad jag gjorde var att i diskussionen förklara att jag inte uppfyllde deras snäva förutfattade meningar för hur en feminist ska vara eller vilka åsikter man ska ha.

Det du skrev, Lingon, var ordagrant: ”Det går så mycket energi till att behöva förklara” vilket jag tolkar som att du blir mer eller mindre irriterad över att du måste försvara dig inför dessa påståenden. Resten av sakerna som du radar upp är dessutom sånt du absolut inte vill förknippas med, vilket ger intrycket av att du absolut inte vill att någon ska råka missta dig för, håll andan nu, en flata! Ser två stora problem med det du skrev:

1. Det som Maria tog upp. Att du liksom överhuvudtaget känner ett behov av att försvara dig inför ett sådant påstående. Vem bryr sig om du skulle vara flata? Varför är det väsentligt liksom. Varför inte bara lugnt och sansat säga att ”nej jag tycker om kuk, men jag SKULLE ju faktiskt kunna vara lesbisk och förresten har inte du något med det att göra, så varför frågar du?” Eller varför inte bara strunta i att svara helt och hållet? Hur mycket energi kan det kräva?

2. Att du faktiskt har mage att påstå att det är energikrävande att behöva förklara att du är hetero. Okej, vad tror du att en som lesbisk måste göra typ varje dag då? Tror du att samhället går runt och tar för givet att en som tjej kanske gillar tjejer? Nä, skulle inte tro det. Som lesbisk måste en förklara och försvara, för jämnan. Det är kanske inget en vill behöva göra, men det är vad samhället kräver, eftersom att heteronormen lever och verkar i alla hörn och kanter. Att du klagar känns liksom väldigt respektlöst, när du som hetero faktiskt inte behöver försvara dig i någon situation någonsin, och det kommer du aldrig behöva göra heller, om du fortsätter att se dig som hetero livet ut. Hajar du?

Nja, nu har jag väl inte påstått att det är Fannys fel? Jag säger att den typen av argumentation som Fanny använder är kontraproduktiv, tycker jag. Vidare, var har jag sagt att de inte vill ta sitt ansvar för förtrycket? Om man inte har insikt i hur en beteende uppfattas och påverkar så kan man ju inte heller förändras. Jag har en kollega, en trevlig väluppfostrad kille som vill väl och är snäll. Han är fysiskt sett större än mig och det hände tidigare att när det uppstod konflikter på jobbet där det fanns risk för fysiskt våld så skulle han ”skydda” mig. Han gick in och tog mina fight. Visst, ädelt och snällt men jag kände mig jävligt förminskad. Två sätt att lösa problemet: Antingen skäller jag ut honom och förklarar att han är en jävla mansgris som föringar och nedvärderar min kapacitet. Eller, som jag gjorde, tar honom åt sidan och förklarar utan att skuldbelägga att det är snällt att han är rädd om mig men att jag är fullt kapabel att fixa detta själv. Att jag inte vill att han ska göra om det eftersom det känns som han inte litar på mig. Om jag behöver hjälp så säger jag till. Han blev ställd och förbryllad. Han ville ju bara vara snäll. Vi har pratat mycket om detta och han menar att han inte fattade att det kunde uppfattas som.

Jag vet inte vad Fanny vill uppnå men troligtvis är det inte samma som mig. För mina syften är hennes debattmetod kontraproduktiv eftersom hon har ett aggressivt sätt och eftersöker konflikt. Jag säger inte att hon har någon skuld men däremot bör hon känna ansvar. Det är väl ganska självklart? Jag måste ta ansvar för det jag skriver, hur det uppfattas och hur det kan påverka. I viss fall bryr jag mig inte, det är mitt val, liksom Fanny kan välja att inte bry sig men det är ändå vårt ansvar. Varför ska Fanny exkluderas från ansvar när hon kollektivt skuldbelägger alla män? När hon anser att alla män ska ta ansvar för vad en minoritet gör?

på vilket sätt påverkar fannys sätt kampen negativt?

Att fanny – i egenskap av förtryckt – ställer sin förtryckare mot väggen (alltså männen) är inte detsamma som när andra feminister ställer Fanny mot väggen i försvar för männen. Att ta mäns parti mot den förtryckta är så jävla unket liksom och det är detta jag inte vill delta i oavsett om jag håller med eller ej.

Jag säger inte att Fanny påverkar kampen negativt. Jag säger att jag tycker att den debattstilen som hon använder är mindre bra. Troligtvis är den bra för Fanny men mindre bra om man vill att andra än redan frälsta ska lyssna.
Om nu Fanny anser sig vara förtryckt är det inte bättre att hon löser det med sin förtryckare istället för att kollektivt bestraffa alla? Hon drar ALLA över samma kam och det anses vara helt ok. Det intressanta är att när män har en stereotyp syn på hur feminister är så är de oupplysta as. Så, feminister får kategorisera men andra får inte göra det. Jag blir så trött. Var finns det personliga ansvaret? Var finns nyanserna? Det finns kräk till män där ute som förtjänar att kastreras men, MEN, det finns även motsatsen. Vad sägs om att samarbeta med dessa vettiga män, alltså våra män, bröder, pappor och söner och skapa något bättre.

Men varför är den mindre bra om den inte påverkar kampen negativt? Om den inte gör nån skada så är den väl inte sämre än nån annans?
Varför utgår du från att det bara är redan frälsta som är mottagliga för Fannys retorik? Jag tror tvärtom, nej jag VET att vår typ av retorik når ut till fler än så.
På vilket sätt blir gruppen män bestraffade av Fanny? Hur lider de av att hon påtalar deras delaktighet? Får de sämre löner, mindre makt, utsätts de för mer våld och övergrepp osv för att Fanny drar dem över en kam?

Och VEM är Fannys förtryckare? Kalle, Jens och Adam men inte Gustav och Pelle? Både jag och Fanny anser att ALLA män förtrycker. Att dela upp män i kräk vs snälla män tycker JAG är kontraproduktivt för det är att dels förenkla problemet och dels så osynliggör det det förtryck som utövas av just ”snälla män”. Vettiga män; våra bröder, pappor, söner och partners deltar och upprätthåller förtryckande strukturer.

Ok. Många frågor.
Bara för att något är mindre bra så innebär det inte att det är negativt. Bara att det finns bättre alternativ.
Gällande att skada: Nja, om man driver en fråga så är det nog bra om man har större ambitioner än att inte skada.
Det finns en gigantisk skillnad mellan dig och Fanny. Vår diskussion hade varit omöjlig på Fannys blogg. Jag hade varit raderad och blockad för flera inlägg sedan. Vilket är helt ok. Fannys blogg och hennes regler. Du har starka åsikter och jag håller med ibland och ibland inte däremot känner jag djup respekt och beundran för ditt mod att debattera och att du vågar erkänna att du har får nya nyanser i dina åsikter. För mig är detta tecken på mognad och självinsikt. Du hade kunnat välja att sortera och censurera, din blogg och dina regler. Det är detta jag menar med att tala för redan frälsta. Fanny tar bort alla som inte håller med. Detta gör att inläggen ofta blir ängsliga och ”jag menar inget illa” och ”ta inte illa upp” skrivs ofta. Så, ni delar säkert många åsikter och er retorik är ibland den samma men du utvecklas. Tycker jag i alla fall.
Hur män påverkas av Fanny? Troligtvis inte alls eftersom de skiter i henne och hennes åsikter. De avfärdar henne som ännu en gapig feminist och det är så jävla synd. Å andra sidan, jag lyssnar inte heller på människor som försöker kollektivt bestraffa mig så jag kan inte klandra dom. Hur man förenklar problemet genom att inte skuldbelägga alla män utan att erkänna att det finns bra killar förstår jag inte.

Kan bara svara för mig själv men jag är inne på Lingons spår. Jag läser din blogg men inte Fannys (inte frekvent iaf) av ungefär de anledningar som Lingon radar upp.

Du använder en annan retorik som jag i många fall finner mycket enklare och pedagogisk att ta till sig än den Fanny använder. Jag har lärt mig otroligt mycket och funnit många lärdomar och insikter kring min egen roll i samhället genom din blogg men för Fannys krävs det mycket mer tålamod med påföljden att jag tappar intresset.

Det här får ju var och en tycka vad de vill om naturligtvis men jag tror att det finns en poäng i att göra diskussionen lättillgänglig och enkel om fler ska kunna attraheras. På så vis kan ögon öppnas på sådana som jag (man, kapitalist, ej vänster etc…) och det tror jag att alla vinner på i längden.

Så jävla bra skrivet.
Ber om ursäkt för att jag varit otrevlig innan.
Det är så förbannat rätt det här inlägget.

Men om man bör acceptera och inkludera dem som är mer radikala än en själv borde det väl även gå åt andra hållet, att man accepterar och inkluderar dem som är mindre radikala än en själv?

Eftersom du tagit upp Fanny kan vi ju ha det som exempel. Jag tolkar det som att hon fördömer alla som är mindre radikala än henne, och att hon anser att de som inte kämpar som hon är en del av problemet och understödjer och legitimerar de negativa samhällsstrukturerna.

Jag är feminist. Mindre revolutionärt orienterad. Mer för debatt, diskussion och samförstånd. Är jag en del av rörelsen eller en del av problemet?

Jag tycker Fannys texter är spot on vad gäller förtryck och skuldbeläggning. Men de är ju också väldigt teoretiska. Och känner också igen mig i Lingons situationsbeskrivningar med att vara ensam kvinna på arbetsplatsen och behöva ta itu med saker rent praktiskt och jag tycker väldigt sällan det funkar att ställa till ett jävla liv i arbetssituationer. Eller ja, det gör det kanske men det frestar ju rätt hårt på psyket också, det är svårt att ta makten som ensam kvinna tycker jag.(har bytt arbetsplats nu) Men eftersom man ändå får ta debatten med utgångsläget att alla feminsiter är rabiata så funderar jag ibland på om det inte är lika bra att vara lite mer rabiat då, börjar tröttna på att tålmodigt förklara självklarheter för män i maktposition.

håller med till 100%. trött på dom som håller på och försöker ragga poäng hos patriarkatet ”ja, jag är feminist men inte SÅN DÄR FEMINIST” *surfar iväg på bekräftelsevågen*

Så man får inte kritisera personer som kallar sig feminister och uttrycker sitt hat gentemot män?

Tycker man ska få försvara rörelsen från människor som faktiskt uppger sig för att vara feminister men verkar arbeta mot något helt annat än jämställdhet.

Många som frågar att ”får man inte kritisera den och den bara för att den råkar vara feminist?”, men jag tänker att det inte är det som är poängen. Kritisera på, men lägg fokus på rätt grej.
Så mycket energi som ibland läggs åt att fundera på vad olika feminister gör, vad som är feministiskt och inte och vem som egentligen gör på rätt sätt i sin kamp. Tänk om vi istället la den energin på att diskutera patriarkatet, prata om förtryckande män i vår omgivning osv… Det är ju där fokus borde ligga!
Fast på nåt sätt känns det ju självklart att vi kvinnor i patriarkatet vänder oss emot varandra och inte vill klumpas ihop med ”dom där idiot-kvinnorna” osv, för det är ju det vi lärt oss redan från början. Därför tror jag också att vi aktivt måste kämpa emot det. Det kanske känns obekvämt att ta den där riktigt rabiata manshatarens sida, men gör det ändå. Det gör inte dig precis likadan, ni strävar bara mot samma mål. Det är väl det som är systerskap, tänker jag.

Fast med det resonemanget så är ju cirkeln sluten, antar jag. Kvinnor har i alla tider tystats. Vi har fått höra att vi inte förstår, att män vet bättre. Vi ska vara tysta och låta männen prata och inte störa familjefriden. Nu ska jag vara tyst för systerskapet? Låta den som gapar mest föra min talan? För min del har det ingen skillnad vilket kön den som förtrycker mig har. För systerskapets skull så kommer jag att fortsätta att kritisera det jag anser är fel.

Jag vill bara säga att det är personer som Lingon som jag (inte-feminist) ser som en möjlig samtalspartner när det gäller frågor kring jämställdhet.

Du har en resonerande och reflekterande stil, ett inkluderande språk och en vilja att förstå andra. Det är välformulerat och konsekvent och är en lisa att läsa.

Detta är egenskaper som jag uppskattar men inte ofta ser bland ett flertal feminister, varken på nätet eller i gammelmedia.

Du verkar dessutom vara en klok person som tänkt en del innan du talar. Med detta menar jag inte att man alltid ska vara tyst tills man tänkt 100% klart. Inte heller menar jag att andra (här eller annorstädes) inte tänkt innan de talat.

Jag menar bara att det du säger/skriver och det sätt du säger/skriver även kan få inte-feminister att tänka till. Det är en sällsynt förmåga!

Kudos till dig, Lingon!

Du (och alla andra så klart) är mer än välkommen att besöka min blogg, att kommentera där och att utmana mina tankar.

Nu förstår jag verkligen inte vad du menar. Så om du debatterar en fråga med någon och du får möjlighet att föra fram dina åsikter och detta medför att motparten ser dig som vettig och sansad, så ser du det som ett misslyckande? Innebär inte det att du har lyckas förklara dina tankar och ideer på ett sätt som har övertygat motparten eller fått denne att se saker i ett annat ljus? Det är väl positivt? Konflikten i sig har väl inget egenvärde? Varför är etiketten på personen viktigare att distansera sig ifrån än de åsikter som personen har och om man eventuellt kan hitta positiva sidor hos varandra? Om någon vars ståndpunkt jag inte delade efter en diskussion skulle se mig som vettig så skulle jag se det som positivt. Då har jag ju lyckats föra fram mina tankar och åsikter på ett sätt som har skapat samförstånd och en möjlighet att kunna fortsätta påverka. Om mitt debatterande resulterar i att mina meningsmotståndare blir arga och vill distansera sig så kanske jag ska fundera på hur jag för fram mitt budskap. Nu menar jag inte ändra åsikt utan jobba på hur jag för fram mina tankar. Detta är å andra sidan bara aktuellt om man har som mål att söka ett samförstånd och att skapa en dialog. En önskan om att nå ut till människor som detta är nya tankegångar för. Om man däremot ser konflikten i sig som ett mål och inte eftersträvar utveckling och bredd bland sina mottagare så spelar ju detta ingen roll.

när det gäller jämställdister och antifeminister så handlar det INTE om att man lyckats övertyga dem om att man har en poäng eller rätt eller att feminismen är bra, utan att man urvattnat sin feminism så pass att den går att anpassas till deras antifeministiska retorik. Jag ser detta ofta i debatten; när feminister uttrycker sig luddigt eller på ett sätt som kan uppfattas som kritiskt mot feminismen, då kravlar de fram och jublar och höjer en till skyarna som ”vettig” eller ”äntligen fattar du”.

Det låter bara så konstigt. Så om du diskuterar med en ”jämställdist” och denna personen instämmer i det du säger så utgår du från att de inte förstått vad du menar? Tänk om gränserna är lite mer flytande mellan dessa grupperingar? Är det då viktigare att distansera sig från den andra gruppen än att se möjligheten att det kanske finns samförstånd? Varför är det så viktigt att markera att dessa grupper är sämre, inte riktiga feminister? Systerskapet ska väl inte bara gälla för de bokstavstrogna?

Är det denna mening du avser?

”Jag menar bara att det du säger/skriver och det sätt du säger/skriver även kan få inte-feminister att tänka till. Det är en sällsynt förmåga!”

Om det är det, vill jag förtydliga det som faktiskt står i meningen, nämligen att det är en sällsynt förmåga att kunna uttrycka sina tankar, idéer och kunskap på ett sätt som ens meningsmotståndare kan ta till sig och till och med fås att ändra åsikt.

Jag sa inget om att det handlar specifikt om kvinnor eller män. Jag skrev ”inte-feminister” och sådana finns det både kvinnliga och manliga.

Kan du vara snäll och läsa det jag verkligen skriver vilket är (förkortat för enkelhetens skull) att det är en sällsynt förmåga att kunna uttrycka sig väl och kunna övertyga meningsmotståndare.

Det är alltså inte sällsynt förmåga att vara reflekterande och ha en vilja att förstå andra.

Kan du vara så snäll och läsa vad jag skriver och inte lägga felaktigt ord i min mun. Snälla.

Läser du ens dina egna kommentarer? Du skrev lite tidigare:

”Är det för att du har tänkt till kring kvinnors orättvisa situation som du bestämt dig för att vara antifeminist och inte lyssna när kvinnor är arga utan bara när de är lugna och säger saker som du som antifeminist kan hålla med om?”

Och nu skriver du:

”Men jag skulle bli själaglad om antifeminister kunde föregå med gott exempel och t ex förstå varför vissa feminister är arga och prata med dem lugn och sansat och med en vilja att ändra åsikt. Jag kanske kan lära mig något av detta.”

Detta går inte ihop om du menar att samma spelregler ska gälla för alla.

Ja, du kan verkligen lära dig något av detta! Där har du verkligen en poäng!

Klart att kvinnor kan vara arga. Det är väl naturligt.
Det kan män också och det är lika naturligt.

Själv tycker jag bättre om att inte vara arg, men det är min personliga åsikt.

Arga människor är å andra sidan svårare att samtala med, enligt mig.

Som lärare kan man undra hur fanny tänkt få fram sitt budskap. Jag har blivit blockad på både twitter och bloggen när jag ställt relevanta frågor. Lingon verkar fatta hur män tänker och faktiskt vill förstå.

Detta kommer att bli min sista kommentar till dig. Jag tror inte vi kommer närmare varandra på det här sättet.

Du skriver tex:
”anklagar mig för att vara en rabiat rabiessmittad manshatare”

Var har jag sagt detta? Jag känner inte dig och skulle inte använda dessa ord även om jag gjorde det. Det är jag inte uppfostrad till att göra.

Till sakfrågan.
”Tror du männen som blir blockade på min och Fannys blogg har nytta av de råden?”

Nej, de kan ju inte längre läsa/kommentera och därmed är uteslutna från samtalet.

Du får gärna hänvisa till min blogg. Det vore till stor nytta för mig om jag kunde få feminister att läsa den. Det skulle ge mig nya typer av kommentarer på mina inlägg, nya insikter och därmed en ökad förståelse för andra människor.

Det kan väl bara vara bra för mig, eller hur?

Jag är öppen för en dialog, men tänker inte svara på saker som du menar andra personer sagt. Det får stå för dem.

Felciteringar, avsiktliga eller oavsiktliga, ställer till med problem i en kommunikation som inriktar sig på förståelse och empati. Jag ber om ursäkt om jag felat i detta.

Om du har en fråga till mig så är jag så klart villig att svara.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *