Kategorier
diskussion & debatt

Livet är för kort för att leva enligt andras förväntningar

Jag fick höra att en person som står mig nära precis lämnat sin man och deras liv ihop för en annan man. Eller om det var för den andra mannen som egentligen var orsaken kan man spekulera i, kanske var det bara han som fick henne att ta steget hon egentligen varit på väg att […]

Jag fick höra att en person som står mig nära precis lämnat sin man och deras liv ihop för en annan man. Eller om det var för den andra mannen som egentligen var orsaken kan man spekulera i, kanske var det bara han som fick henne att ta steget hon egentligen varit på väg att ta länge. Jag skiter i vilket eftersom att jag skiter i vad mina nära gör så länge de gör det som känns rätt för dem. Det är liksom inte my business. Livet är för kort för att levas enligt andras förväntningar och från mig får hon bara ett ”grattis, good for you, HURRA du gjorde helt rätt!!” även om jag tycker mycket om mannen hon lämnar och är ledsen för hans skull.

Det tråkiga är dock att när sådana här saker sker så är omgivningen ofta ganska oförstående (om inte tydligt våld utövats fast huruvida våld utövas vet dock ingen av oss egentligen) och det är ofta som partnern som lämnar får utstå ilska, besvikelse, oförståelse och fördömanden från en omgivning som egentligen bara ska stötta, lyfta, hjälpa, möjliggöra. Det ska moraliseras kring valen, hennes vett ska ifrågasättas och hennes handlingar ska fördömas utan pardon och precis så är det den här gången och jag blir så jävla ledsen. Vad fan är det för fel på folk? Lever vi på femtiotalet?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Livet är för kort för att leva enligt andras förväntningar”

Åh, sant, sant, sant! Jag är inte förtjust i såna här tänkvärda citat och kloka ord som vi bombas med på facebook, bloggar och så vidare, men ”Livet är för kort för att leva enligt andras förväntningar” åh, det är visdom det.

Värt att tänka på är att ifrågasätta sina egna förväntningar på en själv också. Ibland har jag snopet upptäckt att jag inte alls vill agera enligt mina förväntningar egentligen. Var de egna förväntningarna egentligen kommer ifrån är intressant att klura på. Det är nog en mix av egna tankar och värderingar, närståendes definitioner av en och samhällets förväntningar.

Förresten är det ju även, som du nämner, värt att ifrågasätta sina förväntningar på andra. Det är nog bra att försöka se sina vänner med lite mer objektiva ögon ibland.

Min syrra lämnade efter många års kamp, stöttande och smärta sin man som är alkoholist och blandmissbrukare. Det finns på papper att han är missbrukare, han har gått i behandling etc, till problemet hör också att han är en av de vanliga men hemliga medelklassmussbrukarna, som sköter jobb och ser vettig ut. Trots det har min syster fått utså så mycket skit för hon lämnat honom från vänner, familj, familjerätten, det social, ja, hela nätverket runt henne har fördömt, snackat skit och uppfört sig så sjukt illa mot henne. Och de flesta tycker synd om honom och lallar ned honom.
I sådana lägen är de patriarkala strukturerna så tydliga, och de gör mig vansinnig! Särskilt kvinnor snackar skit i mitt exempel, istället för att vara medsystrar och stötta. Vi måste hålla ihop och hjälpas åt! Aldrig fördömma och tro att vi vet vad som föregått bakom lyckta dörrar!

Jag känner igen det där. Min mamma lämnade min pappa av samma orsak. Han är alkoholmissbrukare. Min farmor blev givetvis skogstokig och min mamma var en ”jävla” person vid det tillfället. Jag tycker inte att någon har någon som helst rätt att lägga in sin åsikt och tycka att det är fel att lämna någon med sådana problem. Med det man faktiskt får stå ut med så är det strongt att kunna ge sig iväg och lämna den här personen. När vi flyttade och mina föräldrar skilde sig, är den bästa dagen någonsin. Vi blev fria från medberoende (till viss del ska tilläggas), vi kunde leva i lugn och ro utan att någon förstörde vår tillvaro. För missbrukare kan vara riktigt elaka. Och det var givetvis många fler än min farmor som tyckte så synd om min pappa. Som fick kämpa ensam. Han valde alkoholen före familjen. Alkoholen och jobbet var prioriterat, inte hans familj. Ska också tilläggas att han varit på behandlingshem i samma veva som de skilde sig.

Men de hade ingen som helst aning om vad vi kämpat med i alla år, en berusad och aggressiv pappa/man. Man visste aldrig vad som väntade bakom hörnet, vilket humör han var på osv. Därför borde folk ibland hålla tyst om de inte vet hur något har varit.

Folk är så jädra snabba på att döma. De vet mycket lite om en situation och dömer efter ett eget tycke och smak.
Visst, folk kan få tycka och så utifrån den information de har men alltså, låt bli att vädra ”sanningar” inför andra. Det blir lätt ett jäkla hönshus av den där lilla fjädern. Och det sista en person som lämnat behöver, är dömande och moraliserande…
Låt folk leva sina egna liv och bry er mer om ert eget…

Det beror ju på situationen och hur ens relation ser ut till människorna. Ex om jag känner båda och hon var otrogen mot honom o lämnade honom…ja då har hon gjort något jävligt fult mot min kompis, klart man blir arg. Men sen om man råkar bli kär o lämnar är ju en sak man inte kan rå för liksom, tråkigt för honom men go do your thing liksom.

Beror ju helt på situationen. Jag tycker allt beror på hur man sköter det. Är man ärlig och schysst mot sin fd partner så absolut, sånt är livet. Men beter man sig som ett as för att man ”ändå hittat en ny” känns det väldigt elakt.

Tack. Precis har jag liksom fattat detta, något sent, men bättre än aldrig.
Folk kommer ha åsikter, etikettstämpling etc etc på saker de inte förstår eller vill förstå (skulle man börja fråga dem om de verkligen är intresserade av hur det verkligen var, kanske de blir sura, för de vill bara tjöta)… skönt att veta; stannar i min egen business. Finns mycket att säga om det här men stannar med ett tack.

Jag tycker inte att det är speciellt stor skillnad alls. Vem är vi att fördöma hennes handlingar egentligen? Varför skulle vi? Vilket syfte har man då? Jag tror hellre på att stötta. Kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara att ta sådana här beslut, alla man sårar och alla känslor det upprör. Och att PÅ det få omgivningens ogillande när de egentligen inte vet vad som ligger bakom. För det vet ju ingen förutom de direkt inblandade.

Svara

LD har rätt. Jag har (som jag skrev lite längre ner) precis lämnat min sambo efter 5 år. Det är verkligen det jobbigaste och svåraste jag nånsin gjort. Att gå runt och tänka på det innan beslutet var helt säkert har gjort mig så sjuk deprimerad. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag tänkt tanken ”nej, det här fixar jag inte. Jag är hellre olycklig, nedtryckt och deprimerad resten av livet än att ta det här beslutet”.
Så många gånger som jag nu i efterhand inbillar mig att jag gjort fel val, att hans psykiska misshandel bara är något jag inbillat mig, egentligen är han ju en fin kille. Jag behöver BARA stöttning för att klara av vad jag vet är rätt. Minsta lilla kritik och negativ åsikt om mitt val gör att jag fullkomligen bryter ihop. Så tänk på det ni som inte vet hur det är!

Verkligen. Men vad jag märkt är det ofta så om kvinnan lämnar. Om mannen lämnar så brukar det nästan bli kvinnans fel. ”Hon ställde inte upp på sex ofta nog”, ”Hon tjatade nog för mycket”, ”Hon slutade göra sig snygg för honom” och så vidare. Varför är det så?

Jag har fått uppfattningen om att det ofta är tvärt om på ett sätt. Speciellt när det är barn inblandade så är det ofta folk inte ifrågasätter om kvinnan lämnar men om mannen gör det så blir det ofta en ”han överger sin familj” ”han har ingen ansvarskänsla” osv.

Antagligen har jag fått den uppfattningen av min begränsade umgängeskräts och kanske inte stämmer överlag men det brukar alltid störa mig.

Ja, endel verkar lägga sin energi på att bry sig och lägga sig i vad andra gör och inte gör. Jag har några såna folk i hasorna själv. Nyfikna och ringer runt för att ta reda på allt jag gör så de kan gotta sig om jag har otur eller döma mig om jag råkar lyckas med något. Hur jag än gör så dömer de. Anmäler mig till f-kassa, djurskyddsmyndigheten osv osv. Varje gång får de veta att det inte ens kommer utredas. Ändå fortsätter de om och om igen. Att folk orkar lägga sig i och bry sig så mycket om någon annan? Tänk om de la den energin på sitt eget liv. Vad mycket mer de skulle få uträttat och säkert må mkt bättre själva också.
Sorry för lite OT, blev bara lite upprörd över folks jävla dömande.

Så himla rätt! Jag är så trött på att folk har åsikter. Och enligt min mening behöver det inte ens ha hänt något! Ingen behöver ha blivit kär i någon annan, ingen behöver ha varit dum mot någon annan. Vi lever en gång och då ska en vara så lycklig som möjligt i största möjliga mån, eller? Det är helt okej att bara tröttna också. Och ingen annan har något rätt att döma och därav få någon annan att må dåligt över sina val i livet.
Kärlek kan svalna, livet kan bli för inrutat och vardagligt som en inte kan ta sig ur. Det kan kämpas och vilja men det går inte. Det är inte 1950! Separera och skilj er om det gör er lyckliga och lev era liv. Styvfamiljer fungerar alldeles utmärkt och barnen skadas inte av att föräldrarna separerar och hittar ny. Barnen påverkas av hur lyckliga deras föräldrar är, och jag tror på att alla har rätten till att söka och finna den lyckan.

Jag hade väl inte tänkt skriva något i denna tråden, men om du frågar en mängd med unga födda 90 eller så som ofta är skilsmässobarn om vad de tycker om att ha varit det så får du nog en annan blid av om de tycker att det har varit bra eller ej.

Jag är inte född på 90 talet men 89 så nära nog. Mina föräldrar flyttade isär när jag var knappt ett år och jag har inte lidigt för det. Jag kan se att det var bäst för båda dem. Även när jag pratar med mina vänner om detta där många har skilda/isär flyttade föräldrar så har de inte så stora problem med det.

Har även en del vänner som önskar att deras föräldrar skulle skilja sig av den enkla anledningen att de både antagligen skulle må bättre av det men stannar i förhållandet av ”gammal vana”

Det är samma här Catrine. Klart att jag var ledsen precis när jag fått reda på att dom skulle skilja sig men efter det har det inte känts allt för besvärligt, ledsamt, jobbigt osv. Ibland kan jag tom tycka att det var bra att mina föräldrar gick isär och nu är lyckliga på varsitt håll istället. (Btw, jag är född 1987 och alla mina syskon, som tycker likadant som jag, är födda på 90-talet. Ifall det spelar någon roll.)

Ok jag skriver ändå…

Men om det hade varit han som hade lämnat henne för en yngre model så hade han varit ett ytligt svin?

Så är det ju oavsett vem som lämnar. Jag kan bli galen på min mamma när någon lämnat någon annan (för någon yngre, oftast), oavsett om det är folk vi känner eller ej. När min låtsaspappas kompis gjorde slut med sin sambo för en ny tjej lät det ”allt som hon gjort för honom under alla år, bla bla bla”, likaså när Kristian Luuk skildes från sin fru för Carina Berg (hahaha). Men när den nya kvinnan är någon mamma tycker om, då är det annat ljud i skällan minsann. Jävla hyckleri, är vad det är. Kärleken (eller bristen på den) är väl en utmärkt anledning och som utomstående har man aldrig full insyn i någon annans förhållande.

Ingen vet vad som pågår bakom stängda dörrar, hur lycklig fasaden än kan verka.
Jag har precis lämnat min sambo efter 5 år. Han har varit dominant, manipulativ och utsatt mig för psykisk misshandel. Jag vet inte om han vet om det. Han kan inte se sina egna fel. Jag har själv inte ens vetat om det förrän nu.
Utåt sätt så är det jag som gav upp, jag som är konstig, som inte kämpade. Hur kan jag bara släppa alla dessa år som ingenting?

Hur mycket jag än skulle försöka förklara så kan ingen riktigt veta.
Därför jag avskyr när andra har åsikter om andras förhållanden eller uppbrott. För du vet inte.

Intressant att du skriver om detta, lämnade min sambo efter 6 år då jag inte var kär längre plus att det inte fungerade då han inte arbetade osv. Dagen efter jag gjorde slut skickade hans mamma konstiga sms om att det inte hjälpte att gömma sig (trots att det var min ex sambo som körde iväg mig och inte lät mig vara hemma) och sen fortsatte det när vi skulle sälja lägenheten, fick SMs om att jag skulle sluta snacka skit osv, helt otroligt beteende från någon som inte är insatt för fem öre och inte tag reda på fakta utan helt går på skvallret på stan typ… Vissa människor är skrämmande patetiska

Jag har full respekt för att kärlek kan ta slut och att man behöver vara trogen sig själv, följa sina drömmar och sitt hjärta och…

Men man kan göra det på olika sätt. Man kan lämna ett förhållande med respekt och hänsyn. Man kan bete sig vuxet och moget. Man kan vara människa och behandla den man lämnar som människa.

Jag har blivit fuldumpad utan varningar eller förklaringar och med hela ansvaret för det praktiska genomförandet av separationen. Det är inte okej. Nån stans.

Folk ska alltid hetsa kring tvåsamhet och ”vi-för-evigt”-tänk. Det ses som ett nederlag att bli singel, ett svek att lämna sin partner för någon annan om ”inget hänt” (dvs om en bara inte är kär längre eller helt enkelt inte vill va med hen utan själv eller med nån annan) Fattar inte varför.

SLUTA HYLLA LÅNGVARIG KÄRLEK!

Reagerar på formuleringen ”fast huruvida våld utövas vet dock ingen av oss egentligen” som är det sista jag behöver höra om jag äntligen vågar berätta. Att ifrågasätta istället för att lyssna och tro – eller faktiskt bara öppna ögonen för uppenbara skador – hjälper ingen utsatt.

Jag tycker det är klart som fan att man ska hylla långvarig kärlek. Och det är inte ovanligt att någon gör slut, och på efterhand visar det sig vara ett misstag. Och man måste komma ihåg att det i regel alltid är värre för den ene att bli lämnad, än för den andre att lämna. Är det någon som ska hyllas och stöttas är det ju inte personen som tagit besluten (åt dem båda) utan snarare den som fick marken bortryckt. Dom flesta som själva varit båda sidor bör veta det.

Jag tycker inte att det är ok att tillåta sig själv att bli kär i någon annan när man är i en långvarig relation och lovat varandra trohet. Förlåt om det låter stenålders men så tänker jag. Jag tycker det är otroligt lågt att inleda en relation med en ny när man redan har ett förhållande. Så skulle jag aldrig vilja behandla någon, särskilt inte en partner jag varit med i många år. Förälskad kan man bli, men jag tycker man har ett ansvar att se till att man inte går för långt. Jag har varit förälskad flera gånger, men det är ju bara en ”flykt”, lite spänning. Att svika min partner genom att göra verklighet av flyktiga fantasier finns inte på kartan för mig. Att gå för långt är att flirta och vara förtrolig på ett sätt som man bara brukar vara med sin partner. Tillåter man sig själv att gå över den gränsen så utsätter man förhållandet för risker och sviker sin partner. Det enda anständiga sättet att lämna en relation på är utan andra inblandade. Det är så jag känner och jag vill inte egentligen vara en person som lägger sig i hur andra lever sina liv. Men när jag hör att någon ”gjort slut för den blev kär i
någon annan” så kan jag inte tycka nåt annat än att det är jävligt elakt och själviskt.

Människor i ens omgivning kan bära på så mycket osäkerhet själva. Det som skiljer dem från människor som din vän, är att hon vågar ta steget att förändra sin livssituation, något som många faktiskt inte gör. Det mest bekväma för en människa som inte vågar göra det är att se till att precis allt och alla andra också förblir detsamma. Det kan handla om allt från att en vän försöker bli mer hälsosam, till att man lämnar en relation. ”Men sluta dumma dig! ta en bulle! livet är för kort” Oftast tror jag inte att dessa människor menar illa men den olustiga känslan som infinner sig när någon annan vågar göra förändringar tar nog över undermedvetet.

superbra blogg! Äntligen..:D

JA! detta är så förbannat hemskt.

hände mig EXAKT samma sak när jag lämnade min kille sedan fem år för en annan. jag och min gamla kille hade haft det skitdåligt länge men man är ju för trygg för att inse sådant. så kom pierre in i mitt liv och blev som en spark i röven för mig, så att jag tog tag i den gamla beiga skiten och satte färg på tillvaron igen.

men vännerna. de vänner jag och min förra kille hade tillsammans, som vi pluggat med och tillsammans träffat och umgåtts med i över fem år, började ses utan att bjuda med mig. ibland bjöds jag in men inte pierre. jag får följa roliga saker de gör på instagram, saker vi förr gjorde tillsammans men som jag nu inte är medräknad i. bara för att jag valde att lämna m. ett tag mådde jag så dåligt men tillsist tvingades jag inse att det inte är jag som har gjort fel. det är de. både jag och m mår mycket bättre nu (det ska tilläggas att det inte på något sätt är HAN som fått vännerna emot mig – både han och jag har alltså förklarat för dem att det var bäst för oss båda) men vänner verkar vägra inse faktum. tydligen måste man ”ta någons sida”. en av kompisarna i gänget hade, när jag hade bjudit in allihopa på min födelsedagsfest, frågat sig om det var ”ok att komma på amandas fest, blir inte m ledsen då?”. VAFAANN.

här är två inläggg skrivna i olika faser av den tiden, på min ”hemliga” och inoficiella blogg, om någon känner igen sig:

http://butiaintthatlonelyyet.blogg.se/2013/march/snalla-manniskor-vi-ar-vuxna-men-ni-beter-er-som-hogstadieelever.html#comment

http://butiaintthatlonelyyet.blogg.se/2013/april/det-ar-ju-forstas-lattare-att-endast-lata-en-av-de-tva-fortsatta-vara-med-istallet-for-att-forsoka-kompromissa.html#comment

puss och tack för att du tar upp ett viktigt ämne!

Mycket du skriver tycker jag är klokt, men det här förstår jag inte. Jag kan inte på något sätt förstå hur man kan vara otrogen och därmed såra någon annan så himla mycket.
Kärlek händer inte på en sekund och jag tycker att det är otroligt fel att tillåta sig att bli kär i någon när man har ett förhållande med någon annan.
Är förhållandet fel så avslutar man det innan man går över till nästa, annat anser jag vara ren feghet. Man vågar inte avsluta något eftersom att man är rädd för att bli ensam.
Tack men nej tack.

Nu behöver jag tips och hjälp!

Min 12-åriga styvdotter J sa till mig idag:
-Om man rakar håret på benen, är det sant att det blir grövre sen när det växer ut?
(Jag)- Nja, det vet jag inte riktigt. Hurså?
J: Jag har så jätteäckligt hår precis nedanför knäna! Helt svarta hårstrån.
-Okej. Varför säger du att dom är äckliga? Människor HAR hår på benen.
-Ja, men det är ju äckligt!
-Nej det är det inte. Vi ser ut så! (här drar jag upp mitt byxben och visar mina orakade ben).
-Ja, men mina kompisar säger att det är jätteäckligt med hår på benen!
-Okej. Är det själva håret som är äckligt? Jag gissar att de själva har hår på huvudet och armarna, eller hur? Det är hår, precis som det på benen.
-Ja, men det är ju svarta hårstrån på benen!
-Okej, så personer med svart hår på huvudet är också äckliga då alltså? Om det hänger på färgen menar jag?
-NEEEEJ! Men… håret på benen bara ÄR äckligt!

Jag rådde henne här att tänka ett varv extra och fundera över VARFÖR hon tycker det, och så sa jag att ingen annan ska diktera hur hon ska göra med SIN kropp, och att de bara ska skita i hur hon ser ut o.s.v. men hon bara säger att det är så tråkigt att hon inte KAN gå med shorts i sommar p.g.a det äckliga håret på benen, som alla andra retas för och tycker att hon är äcklig för.

VAD GÖR JAG?!?! Jag visade henne min halvt orakade armhåla (har typ nån centimeters utväxt och sa att ”såhär ser vi kvinnor ut! Vi har hår på kroppen precis som männen!” men då sa hon bara att det inte är äckligt på män…
Jag tog t o m upp din blogg och visade dina håriga ben längst ner, men hon blev mer fascinerad över hur du hade fått in dina ben längst ner på din sida, än av själva håret 😛

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *