Kategorier
diskussion & debatt

Man måste våga vara den där obehagliga jäveln som sabbar stämningen ibland

Man måste våga vara den där jobbiga typen som vågar ta diskussionen och konflikten även med människor man tycker om. Ifrågasätta rasism och normer och säga ifrån när det behövs. Jag tvekar aldrig att ta ställning när det krävs. Det är ju vår tystnad som möjliggör upprätthållandet av könsrollerna, diskrimineringen och förtrycket. Att hålla käften […]

Man måste våga vara den där jobbiga typen som vågar ta diskussionen och konflikten även med människor man tycker om. Ifrågasätta rasism och normer och säga ifrån när det behövs.

Jag tvekar aldrig att ta ställning när det krävs. Det är ju vår tystnad som möjliggör upprätthållandet av könsrollerna, diskrimineringen och förtrycket. Att hålla käften för husfridens skull är bara jävligt fegt och bidrar inte till att något eller någon förändras. Nej, man måste inte bråka med varenda jävel som kläcker ur sig nåt idiotiskt men man kan ha en regelbunden dialog. Fråga ”hur tänker du då?” och be om förklaring men inte nöja sig med ”det bara är så”.

Jag provocerar medvetet. Inte för sakens skull men som ett medel till förändring. Jag har mycket att säga och vill att folk ska lyssna. Ibland känner jag mig bara som en högljudd subba, den som skriker högst vinner, men jag vet ju också att mitt skrikande faktiskt sår små frön i människor. De lyssnar. Även de som avskyr mig för jag är som en nagel i ögat, man kan liksom inte sluta komma tillbaka till mig (folk gillar att bli uppretade) och får jag tillräckligt mycket uppmärksamhet så får jag till slut fram min poäng.

Man måste våga höras, våga ifrågasätta, våga vara den där jobbiga jäveln som sabbar stämningen och som säger ifrån när människor beter sig illa eller upprätthåller normer. Fega inte ur nu hörrni!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Man måste våga vara den där obehagliga jäveln som sabbar stämningen ibland”

:love:

Nu blir jag för det mesta väldigt glad när jag läser din blogg (jag älskar att fundera och utvecklas), men den här typen av inlägg blir jag extra glad för! För det är ju precis så jag känner! Och jag är sådan, men på det försiktiga sättet. Det vill säga.. Jag skriker inte högst. Jag diskuterar, ifrågasätter, funderar, ibland manipulerar jag (hemskt nog) för att få svar och lära mig mer, påverka och få andra att tänka. Däremot är jag nog bättre på det IRL än i text.. Men så finns du och en del andra som gör det så bra!

Awesomeness!

Jag känner inte många som kan argumentera för sin sak. Om jag säger min åsikt och de inte håller med, så kan de sällan förklara varför, men jag blir lik förbannat idiotförklarad för att MINA åsikter kan ju knappast vara bättre än deras, även fast jag har en massa argument.

Beror väl kanske på vad för slags människor man umgås med men jag finner det väldigt svårt att bli tagen på allvar när jag till EXEMPEL vill diskutera genus och liknande saker som du så vettigt ofta tar upp i din blogg.

Igår på barnkanalen hade de ett litet inslag "Barns tankar om – Skillnaden mellan pojkar och flickor". Pojkar var, enligt barnen på förskolan de besökte, vildare, högljuddare och hade inte bröst. Tills sista flickan sa "Det finns ingen skillnad mellan pojkar och flickor…..kanske möjligen namnen. Flickor heter inte Anton". :love:

På BR leksaker häromdagen var det en liten kille där med sin farmor, han valde en liten ullig mjukiskanin och for vidare, farmodern stod tveksamt kvar och värderade kaninen men han fick den. Sen tog pojken tag i en Barbie i full utstyrsel – balklänning, pärlor i håret… Rubbet. Men där gick farmors gräns "Nej, den är för flickor. Vi går hit bort istället". Så gick hon till väggen men svärd, sköldar och pistoler. "Men jag VILL ha den här".

"Den är för flickor, små tjejer". "Nej farmor, den är för BARN och jag är ett barn". Så tog han sin kanin och sin barbiedocka och marscherade mot kassan. :love:

Jag är precis likadan! Min familj blir tokig när jag "ger mig på" min naiva, inramade mormor. Dem ser det som att jag bråkar med henne, men jag utmanar henne bara. Att jag blir mer högljudd är ju bara för att det är intressant. Och min familj vet ju mycket väl om att min mormor är såhär. Men dem fattar ändå inte vad jag håller på med… jag blir galen när de tystar ner mig för familjefridens skull…

Jag vågar! Det var väl därför vi inte var bjudna till "polaren" denna midsommar :-d Idioten som förra året försökte övertyga mig om att det inte finns något strukturellt förtryck av människor av kvinnligt kön i detta land har ju varit hans kompis läääängre och måste därför prioriteras. Ingen förlust.

I min familj har vi alltid haft högljudda diskussioner vid middagsbordet,så att argumentera och diskutera ligger mig varmt om hjärtat och jag är rätt bra på det. Dock kan jag ha problem ibland om det är något som upprör mig väldigt,typ om någon visar sig vara en fullkomligt jubelidiot,då kan jag bli så upprörd att jag inte klarar åt diskussionen utan nästan kan börja gråta av ilska och frustration,och det är verkligen något jag måste öva på;-) sen är det ju vansinnigt frustrerande när ens budskap aldrig går fram..

Jag beundrar människor som orkar ta diskussionen även när det blir obekvämt. Jag gör det oftast, men undviker det ibland. Vissa saker provocerar mig mer och då är jag snabbare med att gå i diskussionen, andra mindre och då kan jag för stämningens, husfridens, mitt eget välmåendes skull välja att låta det bero.

En sak jag dock aldrig gör är att hålla med när jag inte tycker likadant. Jag skulle antagligen bli ihjälslagen om jag ensam hamnar i en buss med diskuterande skinnskallar … för det första skulle jag ha svårt att hålla käften öht, men om jag lyckades med det och fick en direkt fråga skulle jag säga min ärliga mening!

Ibland väljer jag att inte gå in i diskussioner som jag vet inte kommer leda något positivt kortsiktigt (de kanske hade gjort det långsiktigt). Jag tror mig kunna påverkar mer effektivt och långsiktigt genom att inte alltid vara nageln i ögat. För att det skall vara effektivt är det dock viktigt att inte svika sina egna ideal. Man kan välja att inte ta en diskussion, men man kan INTE välja att förneka sina åsikter eller låtsas ha andra åsikter eller värderingar än dem man har.

Faktiskt precis vad jag behövde höra. Jag känner att jag ibland famlar i diskussioner och att jag inte får fram det jag vill ha sagt, jag finner inte de rätta argumenten…fören sent efteråt. Men det är ju ingen anledning till att ge upp, utan mer bevis på att jag måste öva mig. Utav dig får jag nya tankar, idéer, uppslag och som nu – uppmuntran att fortsätta! Du är viktig ska du veta! :love:

Jag är hatad för att jag är så frågvis, för att jag tar strid med de äldre "vetbästarna". Men har man en åsikt måsta man kunna argumnetera för den och stå för den. Är man rasist ska man kunna förklara det på ett sätt som övertygar mig, om jag argumneterar över dem stärker det min tro på att jag har rätt. En äldre kvinna snäste åt mig att jag som är så ung inte ska lägga mig i sådant jag inte begriper. Men det var hennes slutargumnet i en argumnetation om SD och rasism och om invandrare som tar jobb. Det måste ha varit knäckande att bli knäckt av någon yngre än hennes egen dotter…

Haha,jamen det är ju skitjobbigt,man känner sig som värsta barnrumpan och så blir man väl inte direkt tagen på mer allvar heller tyvärr. En sak jag verkligen kan känna är att jag nog utsätter mig för risker ibland pga mitt behov(lr,egentligen kan jag inte kontrollera det,jag bara MÅSTE säga ifrån) att säga vad jag tycker. Tex när jag stått inför ett gäng nazzar och idiotförklarat dom. Enda anledningen att jag inte åkt på stryk är nog att jag är tjej. Faktisk. Men brukar tänka på det där,när man är mamma och allt,hur okej är det att ta såna risker lixom? Sen behöver ju inte alla diskussioner man hamnar i vara en risk för den egna hälsan.som tur är;-)

SÅ sant!

Jag vore en sorgligt ledsen människa den dag jag slutade uttrycka min åsikt.

Blev rätt mörbultad under gymnasiet faktiskt, med idioter som tyckte att alla som öppnade munnen var störande…

Jag hoppas att det har lärt mig att välja mina strider.

Fast jag har inget emot folk som alltid uttrycker sina åsikter 🙂 jag tycker att det är riktigt uppfriskande!

Så sant som det är sagt!

Sån är jag också, säger ifrån när något retar mig mer än jag kanske borde, men jag klarar int eav att sitta tyst och låta det passera…Både bra och dåligt ibland 🙂

Jag håller med om att man ska säga vad man tycker och våga ta diskussioner men jag tycker faktiskt inte att man ska ta dem jämt. Caroline, att jämt gå i opposition med mormor är kanske inte alltid lyckat och såvida det inte rör sig om extrema grejer så anser jag att man ska vara mer överseende med en äldre person som sedan längre format sina åsikter. Det ÄR svårare att ändra på sig själv vid 70 än vid 17 och då får man tåla lite mer. För mig är det viktigare att ta diskussioner med folk som har en realistisk chans att ändra sig eller åtminstone förstå hur du resonerar. Jag skulle inte ha någon medkänsla för tex en lärare eller förskollärare som spyr ut könsrollsstereotypa eller på annat sätt hindrande kommentarer till elever eftersom de har ett fostransuppdrag som de går emot men jag kan låta det gå med en familjemedlem som jag ändå inte bedömer kommer att kunna ändra sig.

Min ena bror har fördomar om invandrare. Jag diskuterar inte invandring med honom men jag markerar varje gång med 'du vet att jag inte håller med dig' eller 'det där stämmer inte med min uppfattning om invandrare' eller 'jag bor i ett område med mycket invandrare och det funkar faktiskt inte så där så du kan inte dra slutsatser från en plats' etc. Däremot vet jag att jag knappast kan ändra honom med rationella argument utan bara genom att attackera hans fördomar med att visa att de inte är sanning för mig. Jag har pratat omkull honom många gånger men det avfärdar han som 'mina flummiga hippieideer'. En dag ser han kanske samma som jag men tills den dagen så tror jag att ett kort enkelt markerande är det enda som har en chans att gå igenom hans föreställningar och att jag vägrar bekräfta den syn han har.

Håller med till hundra, ifrågasätter rätt mycket vilket folk tycker är jobbigt men många gånger får man knappt svar heller. Typ som att folks hjärnor slutar fungera när man ställer en motfråga :p

Håller med Elin att det ibland är mycket smartare med en avvägning av situation och person innan man tar strid för sin sak. Har själv en gammal morfar som blir arg så fort man tycker något annat än det han står för, vilket är väldigt otrevligt. Jag har med tiden insett att det inte är någon idé att argumentera med en person som bara blir arg, det går liksom aldrig vidare nånstans då. Tyvärr kan tyckas, för man vill ju inte avfärda folk för idioter utan ta dem på allvar, MEN ibland är det bättre att låta bli och koka lite inombords istället.

Ett annat exempel är när jag bodde i Uganda, där homosexualitet är illegalt och där majoriteten tycker att det är fel och äckligt med homosexuella eftersom de vuxit upp i ett samhälle som har de normerna. Där är det inte jättesmart att säga vad man tycker om homosexuellas rättighetersaker med vem som helst. Det låter säkert fegt, men är man i ett land där inte samma rättigheter gäller som här i Sverige tvingas man ibland göra andra val. Att vi överhuvudtaget vågar och kan säga vad vi står är för att vi har en så stark yttrandefrihet i Sverige. Alla länder har tyvärr inte det.

Ville bara tillägga det perspektivet i diskussionen.

fast å andra sidan (nu argumenterar jag med mig själv;))…. Någon måste ju förstås börja våga tala om vad den står för, annars händer ju ingenting och förtrycket består, som det där berömda citatet av Martin Luther King om människors tystnad…

Men är man i ett land eller på ett ställe där helt andra lagar och regler gäller än det man står för själv, så kan man visserligen tvingas vara tyst i vissa sammanhang om sina åsikter, men man kan verka på andra sätt ändå. Vad jag menar är att det exempelvis inte är så smart att komma ut som homosexuell i ett land där det är fängelsestraff för att vara homosexuell, men man kan ju göra påverkansarbete för det man står för på andra vis. Shit, vad jag är glad över att jag bor i ett demokratiskt land:)

kram på er

Hur obekväm situationen än blir så säger jag ifrån när det gäller mig och mina egna barn. Jag skiter i om nån tycker att jag är oförskämd, jag tänker i alla fall inte tolerera att nån säger till mina barn att "men inte kan väl pojkar ha nagellack", tex. Jag säger även vad MIN åsikt är när vi vuxna pratar. Om nån säger att det är idiotiskt med kvoterad föräldraledighet så säger jag att jag inte alls tycker att det är idiotiskt, utan en väldigt bra idé. Utan att vara oförskämd, jag säger bara vad JAG tycker.

Jag är definitivt den jobbiga personen i min släkt som pratar om djurrätt, genus och vissa andra grejer. Jag älskar och diskutera men det slutar oftast med att jag blir sjukt arg tyvärr.. xD

Åh vad skönt att läsa detta inlägg just idag! Jag sitter mitt uppe i en långsamtgående diskussion på fb med en kusin som är ganska trångsynt med sån där dryg attityd att jag bara vill skrika och slå på något men istället sitter med förhöjd puls i ett par timmar efter varje inlägg.

Tidigare har jag inte sagt till när det gäller någon som "finns på riktigt". Gapat lite på nätet har jag väl gjort, men detta är första gången jag tar kampen på riktigt. Jag orkar inte läsa fler floskler med hans påhittade sanningar om de minsta orättvisorna som samhället har. Nu orkar jag motargumentera lite till. Kanske någon av hans vänner inser att allt han skriver inte är otvivelaktig sanning?

June, ja du! Jag tror det handlar om att jag oftast är i "överläge" och då känner mig mer trygg. Samt att jag VÄLJER att ta konflikten istället för att överrumplas.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *