Kategorier
diskussion & debatt

Med EDA skulle jag kunna föda ett barn i veckan

Jag blir så trött på den här diskussionen om huruvida man får vara stolt över sin förlossning eller om det är en prestation att föda alls. Det jämförs med tandläkare och toalettbesvär. ”Det går av sig självt!” eller ”kroppen klarar det själv” är de hurtiga ropen och jag tänker som så att då måste man […]

Jag blir så trött på den här diskussionen om huruvida man får vara stolt över sin förlossning eller om det är en prestation att föda alls.

Det jämförs med tandläkare och toalettbesvär. ”Det går av sig självt!” eller ”kroppen klarar det själv” är de hurtiga ropen och jag tänker som så att då måste man själv ha haft en förjävla lätt förlossning eller enormt brist på kunskap om det mänskliga psyket om man på allvar tror att födandet inte påverkas av kvinnans sinnesstämning, förberedelser eller kunskap. 

Min förlossning tog 48 timmar. Inte så farligt kan tänkas. Min systers tog dubbla tiden och slutade i kejsarsnitt.

P.g.a spänningar, stress och rädsla så öppnades jag inte en enda milimeter de första 36. Jag tog mig fram tre centimeter. Tre jävla centimeter innan kroppen sa stopp. (eller snarare huvudet)

Tyvärr så gällde det inte värkarna. Jag hade t.o.m värkar mellan värkarna och fick aldrig de där pauserna som det talas om.

Inne på förlossningen så bestämdes det att jag skulle stanna. Oroliga blickar och jag tvingades upp två centimeter till. Manuellt. Ouch liksom. Det togs håll på sega hinnor men inget hände. Barnets hjärtljud gick ner och personalen blev oroliga.

Ska du inte ta EDA ändå? undrades det och jag tokvägrade. Jag vill inte! Jag vill klara det! Jag andades rätt och jag var aktiv. Ingen sömn på tre nätter och jag var utmattad mentalt. (och den som påstår att man inte kan påvärka smärtan själv har aldrig andats rätt. Wow vilken skillnad. De få gånger jag glömde bort och värken överraskade mig var helvetiska. Profylaxen hjälpte mig att behåller lugnet.)

Men till slut var det dags att ge upp. När personalen kallt konstaterade att inget hänt så visste jag att jag inte skulle orka mer.

Den allsmäktige EDA’n kom till min räddning, och vips så förändrades allt. ”Vilken personlighetsförändring!” skrattade barnmorskorna och de hade rätt. Äntligen kunde jag vila, skratta, prata och äta. Jag öppnade jag upp mig hela vägen i rasande fart och ut kom till slut ungen.

Med EDA skulle jag kunna föda ett barn i veckan. Utan så vette fan om jag ens hade klarat av att föda ett. Klart som fan det är en prestation att föda utan!

Och hade jag fortsatt vägra EDA’n så hade det blivit kejsarsnitt. Och jag hävdar att man visst kan påverka förloppet.

Och stolt? Shit pommes frites, klart som fan jag är stolt! Jag höll ut i 36 timmar, jag andades, kämpade, jobbade och vägrade vika mig även fast jag visste att det fanns ett alternativ till som skulle ta bort allt det jobbiga. Även fast jag skakade okontrollerande av smärtan och även fast jag inte fick sova.

Jag höll ut – inte för att jag är nån jävla martyr som letar tyck-synd-om-poäng – utan för att jag tror det bästa är att föda så naturligt som möjligt. Det tror jag fortfarande och hoppas att det blir annorlunda den här vändan. 

/Tuff och primitiv superkvinna och ja, stolt som fan
 

(och jag vill även tillägga att jo, toalettbesöken veckorna efter förlossningen var tamejfan prestationer de med!)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

23 svar på ”Med EDA skulle jag kunna föda ett barn i veckan”

Shiiizez! 48 jävla timmar?! Du är en superwoman i mina ögon! Mina fyra förlossningar har tagit sammanlagt 9 timmar. Har inte hunnit med EDA nån av gångerna, till min stora besvikelse då det faktiskt inte är så jävla lattjo att klämma ut en unge från 5cm till huvet ute på under 10min. :/ Nu när femman ska ut har jag fått gå på Anima och gjort förlossningsplan så att jag är garanterad en spinal eller EDA innan värkarna kommer igång för mkt, bara för att hinna med.

Hur som, jag tycker att ALLA kvinnor som får barn är fantastiska, oavsett hur ungen kommer ut för det är nog fanimig värre än tortyr att klämma melon på tvären 😉

Man vet ju aldrig hur en förlossning kommer att bli så jag tror att det viktigaste är att vara öppen för att det kan bli hur som helst (även att det kan behövas EDA).

Men jag håller verkligen med dig om att ens sinnesstämmning påverkar förlossningen oerhört mycket! Jag tror starkt på att om man är positivt inställd till förlossningen så blir den oftast en positiv upplevelse…

bambi – jo den här gången kommer jag nog inte vara lika envis. Känner jag att det inte händer nåt så ber jag om EDA.

Risken finns ju nämligen att det blir som sist… och då riskerar jag snarare barnets hälsa genom att insistera på naturlig födsel… jag har i regel väldigt svårt att slappna av och jag tror det var det som var största problemet.

Spänner man sig och håller emot så kan det förhindra att man öppnas ordentligt… och även om jag vet om problemet så är det svårt att få kroppen att lyda.

Ska dock skriva in det i brevet denna gång – kanske kan personalen hjälpa mig med det.

Tack för att du berättade om förlossningen. Jag har undrat hur det gick till när Ninja kom till världen men har aldrig frågat.

Jag vill också ha ett så naturligt förlopp som möjligt. I mitt förlossningsbrev hade jag tackat nej till smärtlindring. Jag var hemma med värkar i ett par dygn innan vi åkte in. Då var jag öppen sju centimeter och de spräckte hinnorna för att sätta fart på alltihopa. Jo tack. Det blev jävligt intensivt och värkarna kom så tätt så att jag inte fick någon paus emellan. Och sedan blev hela utdrivningsskedet dramatiskt, jag var helt slut på grund av trötthet och täta värkar, mina krystningar var inte tillräckligt effektiva. Jag fick hela tiden höra att bäbisen måste ut och att det var bråttom. Det blev så småningom forcerad krystning och yttre press och plötsligt var Bobo född.

Jag håller med dig!! Jag skulle ALDRIG ta eda, hade jag bestämt… där innan förlossningsarbetet kom igång…

När jag hade gått 5 dygn med verkningslösa värkar, sovdos och till slut äntligen ett värkarbete som gjorde nytta… nåja NÄSTAN nytta…

Jag öppnade mig 5 cm på 20 timmar, det stod still under de sista 15 timmarna… Under de 20 timmarna hade jag haft eda i 10 timmar, utan någon som helst inverkan på värkarbetet, smärtan var borta däremot!

Sedan sket jag i vad BM sa och lade mig och sov, 1 timma senare var jag fullt öppen och krystvärkarna kom igång, då fick jag 20 min på mig att föda en stressad son, innan de rullade in mig på op-salen.

Jag fick ut honom, men utan eda och framförallt sömnen hade det nog slutat i ytterligare ett snitt.

Son 3 tog mindre än 3 timmar på sig och det fanns inte tid för eda, vilket jag faktiskt svor över…

Mitt förlossningsbrev med 4:an kommer vara; INGET lavemang, och eda så fort som möjligt… jag föder inte en till utan!

Att man i tanke och handling kan påverka förloppen förutsätter att man är frisk och att allt fungerar som det ska, jag blev jättesjuk och var nära att dö, jag hade havandeskapsförgiftning och hade gått med det jättelänge innan de kom på det, jag hade så högt blodtryck att de var rädda för att jag skulle få en hjärnblödning, det enda jag fick göra var att ligga i ett mörkt rum med en svag lampa still och helst skulle jag vara tyst också, jag fick inte äta eller dricka, min uppgift var helt enkelt att ligga still och glo,folk sprang ut och in och tog blodprov och sånt skit minst en gång i timmen och jag fick någon dropp som gjorde att jag måde så dåligt att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv, jag kunde inte göra något alls. som sagt kontroll kan man om kroppen fungerar som den ska.

Jag tycker att man ska vara stolt över att man fött barn. Med eller utan smärtlindring. Med snitt eller utan snitt.

Vad fan, antingen trycker man ut en soffa eller så skär någon upp halva ens mage.

Båda lär göra jävligt ont.

Man ska vara stolt för allt man gör.

Det är en bra inställning.

Efter att jag fick EDAn öppnade jag mig från 5cm till 10cm på 50 minuter!!

Hade innan det öppnat mig 3cm, sen hände inget på 24 timmar, så de tog vattnet och då satte helvetesvärkarna igång och sen fick jag EDAn.

Vattnet togs 10 och lillpojken är född 14. Snabbt när de väl tog vattnet och jag fått EDA.

Hade också värkar utan slut. Eller det gjorde ont i ryggen och bäckenet konstant så jag kände inte när värkarna kom eller gick.. Så allt gjorde bara konstant ont. Utan EDAn hade jag nog aldrig öppnat mig.

Jag tycker att stolt är ett knepigt ord, det känns ofta som att andra uppfattar det som skryt eller att man är förmer än andra om man är stolt över något.

Jag jämför mig inte med andra men är på ett personligt plan väldigt stolt över min förlossning. Tror absolut att det är som du säger att man kan påverka med inställning och avslappning.

Jag använde ingen bedövning och var uppe och gick mycket för att skynda på det hela. Var aldrig rädd eller nervös och även om jag kanske inte gjorde rätt med andningen så hjälpte den till att ta bort fokus från smärtan. Det tog tolv timmar från första värken och enligt mig själv var det en drömförlossning.

Jag skulle inte påstå att det inte är jobbigt att föda men jag ser helt ärligt inte vad det är att vara stolta över. Känns som helt fel ordval på något vis. Jag är livrädd för nålar och hatar kateder men jag känner mig inte speciellt stolt över att jag trots det klarade av ett kejsarsnitt utan att spy och svimma av rädsla. Förstår inte riktigt vad exakt det är man ska vara stolt för. Jag är mest lättad för att det är över.

Hur mycket eller hur lite man led under förlossningen imponerar inte på mig över huvud taget. Däremot finns det all anledning att vara stolt över resultatet av födandet…

Jag är enormt stolt över min förlossning, men för mig är det inte de 21 timmarna från att första värken kom tills ungen var ute, eller att jag klarade mig utan nåt annat än lustgas som smärtlindring, utan det faktum att jag ens gjorde det. Sen tonåren har jag haft förlossningsskräck DeLuxe, kejsarsnitt var liksom självklart om jag nånsin skulle ha barn.(Nej, jag är inte operationsrädd.) Jag skulle skrika, gråta & bråka tills jag fick ett, jajemen!

Sen blev jag gravid, & det kändes inte alls lika självklart längre. Helskumt, men jag gissar att hormonerna har nåt finger med i spelet för jag har hört flera berätta om samma känsla. Så istället för att börja tjata snitt, så blev det till att bearbeta rädsla, läsa in sig på förlossningsförlopp & smärtlindring, öva avslappning, osv. Förlossningen gick sen suveränt & jag ser faktiskt, helt ärligt, fram emot att göra det igen.

Det var en jäkla process för mig, en större prestation än nåt annat jag åstadkommit hittills & då har jag faktiskt ändå lyckats med det mesta jag företagit mig. Ingen annan behöver förstå varför jag är stolt, men jag tänker inte heller skämmas för att jag är det.

För övrigt så tjuvlyssnade jag på två karlar häromdan på spårvagnen som stod & skröt över hur stora deras respektivt njurstenar varit. De fick det verkligen att låta som en rejäl prestation som de var stolta över & skämdes inte ett dugg;-)

förmågan att kunna slappna av mitt under en förlossning är en förutsättning för att kroppen ska kunna göra det mesta "av sig själv". mina två förlossningar har gått snabbt och relativt smärtfritt (trots avsaknad av smärtlindring), mycket beroende på att jag kört med djupavslappning och inte varit rädd för smärtan eller processen. jag slumrade till och med till mellan krystvärkarna nu sist =)

..jag antar att du läst susanna helis 'föda utan rädsla'?

Jag blev igångsatt och min förlossning tog knappt 3 timmar nu senast. Jag hade konstanta vidriga värkar, och jag vete fan om jag hade fixat 48 timmar med dem värkarna! (Det räckte med att barnmorskan var övertygad om att det skulle ta två, tre dagar!)

Jag tycker att man har all jävla rätt att vara stolt över sig själv. Speciellt du som höll ut så länge!

jag blev akutsnittad utan minsta lilla värkarbete med första barnet, hade extremt svårt att komma över det faktum att jag gått miste om en förlossning och det kändes som om "alla andra" mammor i världen hade varit med om nåt fantastiskt och världsomvälvande, utom jag. Inför barn nr två´s ankomst var jag väldigt rädd att nåt skulle gå fel även denna gången, och jag gick i aurorasamtal för att jag var rädd för att INTE få en förlossning. 14 dagar över tiden, och efter 5 dygn med misslyckad igångsättning, gav min kropp upp (fick andnöd och blev helt svag i hela kroppen) och jag fick vackert rullas in på op-bordet ännu en gång och gå miste om ännu en förlossning…..nåt jag fortfarande sörjer, och förmodligen alltid kommer att göra….(drygt 1 åe sen nu)…jag har ingen aning om hur min inställning påverkade att saker och ting blev som dom blev med nr två (med ettan var det utom kontroll), jag är glad att jag fick uppleva värkar denna gången iaf, och kan absolut hålla med om att profylaxen underlättade en del, men att min son inte ville ut på naturlig väg vet jag inte orsaken till….kanske var det pga hans storlek (56 cm lång och nästan 5,4 kg tung) eller om det var nåt helt annat vet jag inte. Det jag vet är att jag alltid kommer sörja att jag inte fått föda fram mina barn på naturlig väg….och kommer jag nån gång få uppleva detta underbara, så kommer jag vara stoltast i världen!

Jag skriker EDAAAAA efter första värken, men har än så länge inte hunnit få någon.

Måste hålla med om andningen, vilket jag provade förra gången – helt fantastiskt!

Första förlossningen var hemsk vad det gäller smärtor, men andra vette rackarn om jag kan säga något annat än att det gjorde ont, men inte mer.

Vid något tillfälle tänkte jag att "shit, det här är kanske bara början! Jag kanske bara är 2 cm öppen när jag kommer in…" och då blev jag rädd och då gjorde det jätteont.

Den där rädslan… andningen hjälper den med.

Helt amazing!

Jag hade ALDRIG hållt ut i 48 timmar dock, never ever. Pris ska du ha!

Jag avundas dig verkligen inte den långdragna förlossningen. Hoppas att det går snabbare härnäst, men inte för snabbt.

Själv är jag numera tvärsäker på att det inte blir fler än mina två. Med första dottern blev det i stort sett en drömförlossning, så jag var fylld av tillförsikt inför tvåan för ett par månader sedan. Men det blev en skräckupplevelse som jag fortfarande bearbetar. Hann inte med någon som helst smärtlindring eftersom krystvärkarna började i taxin, tösen – en stor unge dessutom – kom ut 15 minuter efter att vi lyckligtvis hunnit fram till sjukhuset.

Sammanfattningsvis: jag tror också på att föda så naturligt som möjligt, men om jag i mitt panikslagna tillstånd hade kunnat få ett medel som bromsade processen lite så hade jag tackat och tagit emot! Hade det å andra sidan tagit flera dygn hade jag antagligen tagit emot allt knark i branschen trots att jag är rätt så smärttålig. Alla gör så gott de kan efter förutsättningarna, tror jag. Duktighet har inget med barnafödande att göra.

Tessan, jag också! Slumrade till alltså. Körde också med Susanna Helis metod, vi gick tillochmed på deras kurs. Jag är jättenöjd över att värkarna aldrig upplevdes som speciellt besvärliga, mer än när de höll på liksom. Då hade jag 10 gånger värre ont under första förlossningen trots EDA och lustgas, men första gången var jag också helt oförberedd och dessutom rädd för förloppet.

Oh, 48 timmar? Herregud, det är just därför jag inte vågar mig på en vaginalförlossning utan satsar på planerat kejsarsnitt. Tänk om man inte orkar, vad gör man då liksom? Nej, tackar min Barnmorska för att hon är så snäll och förstår sig på förlossningsrädsla!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *