Kategorier
diskussion & debatt

Min integritet spelar ingen roll, jag är till för försäljning och tvång är något att applådera.

När vi var på det där WeRFamily-eventet så hade polarn och pyret en modevisning där ungar fick visa upp senaste kollektionen och jag tänkte rent spontant att det här spektaklet inte riktigt känns ok. Vad vill man förmedla egentligen? Till barnen då menar jag. De får gå ut på ett podium och visa upp sig […]

När vi var på det där WeRFamily-eventet så hade polarn och pyret en modevisning där ungar fick visa upp senaste kollektionen och jag tänkte rent spontant att det här spektaklet inte riktigt känns ok.

Vad vill man förmedla egentligen? Till barnen då menar jag. De får gå ut på ett podium och visa upp sig och det oh’as och ah’as och de snurrar och intar vuxenposer som bara påvisar att de redan vid tidig ålder fattat att det är bra att vara tjusig.

Det här känslan blev starkare när en liten unge på kanske fem bast tvingades ut på scen. Det var tydligt att han fått kalla fötter och inte ville vara med, men liksom sköts framför sin mamma (?) medans han gömde händerna i ansiktet.

Han fick stående ovationer.

Lärdom? Min integritet spelar ingen roll, jag är till för försäljning och tvång är något att applådera. Jo jag kanske är överkänsligt men för mig finns det ett starkt samband mellan våld, sexuella övergrepp och den här formen av kränkningar mot barns personliga integritet. Jag vill inte är viktigt. Det är viktigt att barn lär sig att de styr över sina kroppar och att deras nej respekteras. Om inte det sker, hur ska vi då förvänta oss att de växer upp till vuxna som respekterar andras nej?

Ett annat barn som fick stående ovationer var en modig liten unge i rullstol. Jag erkänner att jag blir lite blödig när jag ser barn som har lite mer utmaningar än andra. Men det intressanta här är att det bara var det barnet samt det uttvingade barnet som faktiskt fick applåder. Alla andra möttes av tystnad. Och jag kan liksom förställa mig hur det är att vara fem, sex år och äntligen få gå ut där på scenen… det där du sett framemot så länge och övat på och så…. ingenting. Tystnad. Inte en applåd. Vad gör det för självkänslan egentligen?

Jag blev illa berörd.

bildkälla

Läs även vad Apan Satt i Granen skrivit; Barnmodevisningar. Hit eller shit?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Min integritet spelar ingen roll, jag är till för försäljning och tvång är något att applådera.”

Jag har också grymt svårt för barnmodevisningar. Vad är syftet med dem egentligen? Att visa upp kläderna? I så fall kan jag väl få titta på dem och slippa se ett barn som förmodligen lär sig att den står där för att den är vacker nog. Annars vore det kanske bra att det var lite mer som att barnet får klä på sig, prova kläderna och då leka med alla häftiga leksaker så länge. Så får vi föräldrar se hur bra kläderna passar till den leken. Så kan köpsugna föräldrar stå och kolla in rörligheten och lämpligheten i kläderna medan barnen leker.

En grej jag kan reagera över är när föräldrar säger "nä men vad fiiiiin DU BLEV I DEN TRÖJAN!" till sina barn. Som att kläderna sätter skönheten liksom.. intressant inlägg f.ö!

🙂

Usch jag blir så illa berörd av sånt där! 🙁 ´När jag var liten så var jag med på en modevisning och där hade vi på oss kläderna som skulle visas och scenen var fylld av leksaker och ballonger, så jag hoppade hopprep och hoppade hage (som var ritad på golvet) och ingen av oss verkade bry oss om publiken. jag glömde bort den totalt:P Visst det kanske såg rörigt ut, men å fick publiken se kläderna i rörelse och vi slapp känna oss illa till mods, så borde de göra jämt.

Får nästan tårar i ögonen av bilden här ovan, stackars barn!

Amen!

appropå det – några tips vad gäller tandborstning? för hur mycket jag än håller med dig så sitter jag ändå ovanpå min son och håller bort hans händer varje kväll. känns som att jag försökt allt. resultatet har blivit att jag bara borstar en gång om dagen, på morgonen får han borsta själv. men det gååår inte. han vägrar lika bestämt varje kväll och jag får ont i magen som tusan.

Jag är inte glad i modevisningar överhuvudtaget, inte för vuxna heller. För alla har olika kroppar så om kläderna sitter på ett visst sätt på en modell så är det inte säkert att den gör det på den i publiken som vill ha det sen.

När jag lämnar min son på dagis brukar jag vilja ha en kram innan jag åker, men det är inte alltid som han vill kramas. Då brukar jag låta det vara, tycker inte att det är en stor grej alls.

En morgon kom hans fröken och sa att jag inte ska ge mig, jag ska krama honom ändå och säga att jag älskar honom.

Jag visste inte vad jag skulle säga när hon sa så. Min son VET att jag älskar honom och jag tycker att vill han inte kramas, så är det upp till honom. Det är ju inte som att jag aldrig får kramar vid andra tillfällen. Han är ju världens kramis.

Det här var under en period när han väldigt ofta sa att han inte tycker om sin mamma. Något som jag VET att han gör och som han visar varje dag. Den perioden har gått över nu men… kändes ändå som fröknen anklagade mig bara för att jag inte tvingade mig på honom.

Jag undrar hur jag ska gå tillväga med en unge som inte vill ta sin astmamedicin? Jag vill inte hålla fast och hålla den över näsa och mun men vad ska jag göra då? 2,5 år är ungen och kan inte riktigt prata så vi förstår.

Jag håller med dig! Modevisningar är inte för barn.

Sen det där med att bli tvingad upp på scen. Jag har själv en gosse på 4 bast som hatar att stå på scen. Jag har aldrig tvingat honom uppträda när dagis haft julfester etc., men blir innerligt trött på när det finns de som gnäller med honom att han MÅSTE uppträda tillsammans med sina kompisar! Är det nej, så är det nej. Varför skall det vara så svårt att acceptera ett barns "nej"? Säger vi vuxna "jo" hela tiden? Nääe…precis.

Och när jag sen tar min pojk i försvar när gnällspikarna kommer igång, ja, då får han höra att han är mammas "pjåske"! Jag känner ett starkt behov att försvara honom när hans nej inte vill göra någon som helst verkan. De ger sig inte förrän jag säger att han FAKTISKT INTE VILL! Jaha, och då är han morsgris.

Åh.

Vem kan tro att något bra någonsin kommer ur att tvinga ett barn till något den inte vill, undrar jag.

Jag blev själv tvingad till att spela solo på elevkonserter och sådant idoget skit(spelade instrument och sjöng på kulturskola) i yngre år fast jag gärna sluppit många(läs: alla) gånger, och jag kan lova att det inte förde med sig något gott alls. Tvärtom utvecklade jag en ångest inför högtider som Lucia och jul just för att det alltid involverade obehagligt tvång.

(Senare i livet valde jag visserligen estet musik på gymnasiet och kom över ångesten inför konserter och framträdanden då jag själv nu hade VALT att delta, men det är ju en annan sak. Hade jag aldrig tvingats som barn hade jag ju inte haft någon tvekan om att välja estet över huvud taget. Jag hade sluppit vara rädd för att göra det jag ville.)

Jag håller helt och håller med dig och tillhör även jag den skaran som blir illa berörd när ett barn blir tvingad till saker enbart för att föräldrarna ska bli nöjda7stolta eller vad det nu må vara. Vart finns barnet i denna handling? Jag tror att detta agerande verkligen lär barnet att deras känslor inte betyder alltför mycket, speciellt inte när de går emot det föräldrarnas åsikter.

Var tvingad att vara med i några modelltävlingar (från det att jag var 14)vilket inte direkt stärkte mitt självförtroende. Tycker inte det är hälsosamt att lägga så mycket fokus på utseende, speciellt inte på barn.

Jag hade också ställt mig upp och gett den rullstolsbundna flickan stående ovationer.

Hon ska väl fanimej få synas, finnas till och kunna visa kläders praktiska innebörd. För jag hoppas att denna modevisning inte var som de där skönhetstävlingarna i USA där man dressar upp flickorna till att se ut som små kvinnor? Denna var väl för att visa upp just, kläder, för barn. De syns bättre och visar sin funktion bättre på kroppen än på en klädhängare. Rör barnen sig bekvämt i dessa plaggen? osv…

Att mamman till det andra barnen tvingade upp ungen på scen var kanske inte toppengenomtänkt. Men samtidigt, jag blev ofta påputtad att våga och vara modig när jag ville fega ur som liten. Efteråt, när jag väl gjort det, kändes det bra, wow, jag kunde. Dock ser denna killen lite väl skraj ut…

Känner att jag måste kommentera. Jag var helt oventandes om att de andra barnen inte fick en applåd. Kändes riktigt uselt och jag trodde helt ärligt att alla fick applåder, som min tjej fick. Håller helt med dig om att det är ett spektakel. Barn ska få vara barn och tvinga på dem mode är riktigt osmakligt. Som när föräldrar vill att de ska hålla på med föräldrarnas favoritsport ungefär… Anledningen till att jag lät min dotter vara med var av en annan orsak och jag tror (hoppas) att folk kan förstå det.

Det är nämligen dags att inkludera alla barn i alla sorts sammanhang. Tycker att pop är grymt bra gällande genus. De gör kläder för barn och inte för flickor eller pojkar. Och barn sitter även ibland i rullstol och självklart ska det uppmärksammas.

Sen är jag inte förtjust i att man blir blödig av min unge, berörd är ju en helt annan sak 🙂 Hoppas du förstår, jag tror jag fattar hur du och apan menar också. Men helre att folk blir lite blödiga än att hon utesluts. Det smärtar mig djupt att vi ännu får kämpa för våra rättigheter. Förra hösten fick vi inte åka buss, tex. Bara en sån sak. Att få synas på scenen var enormt.

"Jag vill inte är viktigt. Det är viktigt att barn lär sig att de styr över sina kroppar och att deras nej respekteras. Om inte det sker, hur ska vi då förvänta oss att de växer upp till vuxna som respekterar andras nej?"

Det där är så jävla sant. Det gör ont i hela hjärtat när jag ser bilden på den stackars pojken. 🙁

Vi som blev utvalda att gå med våra barn fick poängterat flera gånger av både pop och loppi att inga barn skulle tvingas ut på scenen.

Har själv inga barn, dock mängder av olika sådana här "trauman" från min barndom. Ett exempel är jag aldrig lärde mig åka skridskor för att jag var så himla rädd att slå mig, plus hade dålig balans. Men likt förbannat, varje jävla helg och på varje friluftsdag skulle jag tvingas ut på isen, hållandes i rinken och grät. Mammas försvar till detta är att "hon ville ju att jag skulle ha roligt!" och visst, klart man ska låta ungen få testa på saker som verkar vara lite läskiga, men när hon/han gallskriker och får panik efter att ha försökt åka skridskor 10ggr? VARFÖR FORTSÄTTA??!?!

Jag har fortfarande inte lärt mig åka och jag kommer ALDRIG åka skridskor igen, ALDRIG. Jag tror man gör sitt barn en stor björntjänst när man märker att någonting är ångestgivande, så kanske man ska skippa? Jag har klarat mig fint genom livet utan att ha lärt mig åka skridskor, och den ungen skulle klarat sig fint utan att gå på podiet. Nu kanske han kommer ha scenskräck resten av sitt liv. Usch!

Nu skenade jag iväg, men jag blev så jäkla upprörd!

:-)Helena: min dotter vägrade också låta mig borsta tänderna så till sist lät jag henne borsta själv först och sen tog jag tandborsten. När jag då skulle borsta gjorde jag det bara för att kolla av med henne att hon hade borstat på alla tandrader. Jag frågade: har du borstat här och här? Medan jag borstade tänderna. Hon sa ju ja till alla ställen och då sa jag bara "men tusan vad du har borstat bra, har du borstat här då" och fortsatte tills alla tänder var borstade. 🙂

Och nej. barnmodevisningar med sån press på barnen är inte okej alls.

Länkar självfallet till detta inlägg också! Galet bra skriver så jag kopierade även citatet "Jag vill inte är viktigt. Det är viktigt att barn lär sig att de styr över sina kroppar och att deras nej respekteras. Om inte det sker, hur ska vi då förvänta oss att de växer upp till vuxna som respekterar andras nej?"

Det behövs liksom inte tilläggas mer. TACK för bra ord och vägledning!!

:thumbup::thumbup:

På tal om det där med tvång och så.. Min tvååring har i perioder vägrat blöjbyte och på/av-klädning. Vad GÖR man då? Om han har bajsat så MÅSTE man ju byta blöja. Vi har testat allt från bus och lek till övertalning till att vänta ut till att byta blöja på alternativa ställen, sjunga blöjsånger, spola av i duschen, övertalning. Vad gör man sen? På och av-klädning går ju att begränsa (han får ha på sig sina smutsiga kläder när vi är hemma, gå i pyjamas halva dagen osv) tips?

Nej men usch :thumbdown: Stackars pys, barn skall också respekteras!

Isabelle:

spontant tänker jag att det kanske skulle vara läge att låta honom vara utan blöja ibland och introducera pottan, runt 2-årsåldern börjar barn ju inse att dom är en egen individ med egen vilja, och han kan vara mogen att ställas inför valet att antingen har man blöja och då ska den bytas eller så försöker man göra ifrån sig på pottan.. Lite olyckor får man förstås räkna med 🙂

Ett annat tips är att byta ner från bekväma lyxiga blöjor med maximal uppsugningsförmåga till billigaste blöjan som blir kall och sur = inte så trevlig att ha på (konsekvenser).

Kan bara säga att jag håller med dig och typ varenda kommentar på det här inlägget. Och jag kan tänka mig att man i den där situationen, när man inte ens vill titta åt publiken, känner sig fett besvärad av att alla applåderar! Han verkar ju inte vilja att de ska titta på honom och sen gör de värsta grejen av hans framträdande. Skulle kanske varit skönare att få låtsas om att de inte fanns :/

Men vad vet jag. Han kanske kände sig stöttad!

Hej. Jag har nu kollat igenom kommentarerna på de inlägg jag kommenterat och ser att du aldrig svarar på mina kommentarer. Du får sjukt många kommentarer ibland och mina kanske är ointressanta men anledningen till att jag skriver en kommentar på det (vi gillar väl ordet kommentar?) så är det för att jag har bestämt mig för att sluta kommentera saker jag vill att du ska svara på för jag är dessutom skitdålig på att själv gå tillbaka och kolla om du svarar.

(mot förmodan; snälla citera inte detta i något inlägg, det behövs inte)

isabelle dina kommentarer är inte ett dugg ointressanta, dock var frågan i det här inlägget lite för tung för att bara svara på just när jag läste det. Jag ville ge det lite mer tid och eftertanke, men sen såg jag att du fått bra svar av de andra. 🙂

Jag får fruktansvärt mycket kommentarer och mycket mail. Det är svårt att hinna med men jag gör så gott jag kan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *