Kategorier
diskussion & debatt

Om tio år är det jag som sprutar botox i pannan

Elaine Eksvärd har fått ”nya” pattar efter fjorton månaders amning och får förslaget att sätta kniven i dem, av alla hon pratar med detta om. Jag blir så jävla provocerad av hur självklart det är att fixa till det man är missnöjd med samtidigt som jag tycker det är lika självklart att man har rätten […]

Elaine Eksvärd har fått ”nya” pattar efter fjorton månaders amning och får förslaget att sätta kniven i dem, av alla hon pratar med detta om. Jag blir så jävla provocerad av hur självklart det är att fixa till det man är missnöjd med samtidigt som jag tycker det är lika självklart att man har rätten att just göra det. Varför gå runt och känna sig fel eller ful när det faktiskt finns alternativa lösningar?

Det blir ofta så förbannat svart och vitt när man diskuterar det här och jag vill poängtera att jag egentligen inte lägger några större värderingar i vad den enskilda individen väljer att göra. Antingen är man för eller så är man emot menas det, man får inte stå i mitten, men vad är det man är för och emot egentligen? Att folk ska få göra som de vill med sina egna kroppar? Att normer och ideal gör att människor som ser helt normala ut upplever att det är något fel på dem som måste rättas till? Du ska göra det du kan för att må bra. Om det innebär att du behöver ett par nya pattar so be it.

MEN! Jag blir framförallt provocerad av dagen normer och ideal som så totalt fuckar upp huvudena på unga kvinnor och får dem att tro att de behöver vanställa och mutilera sina normala kroppar och ansikten. Som får dem… nej OSS att tro att fillers och botox inte är konstigare eller mer riskfyllt än att gå till frisören. Allt framställs så enkelt och självklart. Och så upprätthålls det nya idealet och medverkar till att ytterligare unga tjejer känner att de måste anpassa sig.

Kraven blir bara mer och mer orimliga och i spetsen för de nya idealen står plastikindustrin med ett buffébord av lättillgängliga lösningar. Om tio år är det mina ungar som grinar framför spegeln. Jag kan inte skydda dem från omvärldens hets och fixering. Ninja är fem bast och får redan kommentarer om sitt utseende från en ignorant omgivning. Hur fan ska hon växa upp och ändå fatta att hon duger som hon är?

Fan, om tio år så är det jag som sätter en spruta i pannan. Jag tror inte jag kommer kunna värja mig alls. Jag tror att min inställning kommer blir liberalare och mer skitsamma i takt med att tiden och utvecklingen går framåt och det skrämmer skiten ur mig.

Skärmavbild 2013-08-27 kl. 09.27.51

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Om tio år är det jag som sprutar botox i pannan”

Det skrämmer mig med, att jag antagligen kommer hjärntvättas med tiden och förr eller senare spruta in något. Om jag redan fallit för tandblekning t.ex, hur stort är steget till att fixa överläppen? Samtidigt som jag kan fundera på varför det egentligen skrämmer mig så mycket? Hälsoskäl? Det faktum att det visar hur lättpåverkad även jag är? Vettefan. Intressant ämne hur som helst.

Jag känner att jag går mer och mer åt andra hållet – från ”skitsamma” till absolut inte (för egen del då). I sena tonåren var det bara pengarna (och att det då var socialt mer tabu än idag) som hindrade mig från en skönhetsoperation. För tio år sedan skulle jag inte kunnat tänka mig en operation, men höll fortfarande på och färgade, smorde, rakade och fixade på alla sätt för att bli snyggare. Och idag känns alla de sakerna helt absurda att lägga tid och pengar på – och jag har aldrig trivts bättre med min kropp.
Tycker verkligen det är ett skitkonstigt ideal – detta att det på något sätt skulle vara fint att se ut som om en inte levt alls – slät hy, orörda tuttar, inga ärr eller märken – oavsett hur gammal en är.

Jag är av samma åsikt. Jag har bara blivit mer och mer anti till utseendehetsen vartefter den har eskalerat. Jävlar heller att jag tänker ”fixa” mig. Jag är ingen bildskön typ. Urammade pannkakepattar, bristningar, celluliter, solskador, rynkor och grått hår. För att inte tala om hängfläsk och hårväxt. Men jag VÄGRAR att gå med på att jag inte skulle duga. Inte tycker jag att jag är så himla vacker ifall jag nu verkligen skulle stå och glo på mig själv i spegeln. Men varför ska man göra det? Glo på sig själv i spegeln alltså. Jag duger som jag är. Om andra inte vill se mig som jag ser ut får de varsågoda titta åt ett annat håll. Insidan är jag däremot rätt nöjd med. Men ingen är ju perfekt. Varför ens försöka?

jag har ”turen” att ha gått igenom två operationer i ung ålder (födelsemärke och diskbråck) så för mig lockar det inte alls att frivilligt lägga in mig för operation. Maktlösheten när man sövs ner, den totala känslan av att ha blivit mörbultad och ska gå igenom konvalecenstid.. Nej tack. Men de argumenten funkar ju bara på mig själv:)

Min mamma blev inbjuden på botoxparty av sin frisör. Frisören hade en kusin som jobbade som botoxdoktor, så då träffades lite folk ibland, drack lite vin och fick botox av läkaren. Mamma tackade nej, men det skrämmer mig ändå. Inte för att bli överdramatisk, men botox är att injicera gift i musklerna för att de inte skall gå att använda. Lyfta tuttarna är att skära bort delar av sina tuttar och sedan sy ihop dem igen. Det låter verkligen skitläskigt. (Har inget emot folk som opererar sig, däremot ogillar jag att det inte är någon stor grej.)

Grejen att kvinnokroppen skall se ”oanvänd” ut är verkligen inte speciellt trevlig. Det skall inte synas att du fått barn, för alla tecken på att kroppen varit gravid eller ens levt längre än ett tjugotal år, är negativa. Jag hade en kollega som sa att när hon skulle få barn planerade hon att resa till typ polen (eller vad det var) en månad innan förlossningen så hon säkert skulle föda där, för föder man på privatklinik där (billigt billigt!) kan man välja att få fettsugning I SAMBAND MED FÖRLOSSNINGEN. Så fort barnet är ute sövs man ner och fettsugs, och sedan kan man åka tillbaka och lyfta brösten ett par månader senare, fast då får man inte amma såklart. Vet ej om det stämmer, antagligen är det någon modern myt, men bara det faktum att hon tyckte det lät skitbra och inte såg några nackdelar alls är ju ganska talande. Hon var runt trettiostrecket, och planerade verkligen barn inom något eller ett par år.

Har inga barn men det där lät inte alls trevligt. Tror inte prio ett direkt efter en förlossning är att bli smal, men för många är det ju det. Men om jag, några år efteråt, ännu inte är nöjd med kroppen och har väldigt mycket pengar hade jag nog kunnat tänka mig att göra det. Tycker det är lite synd att jag tänker så.

Jag har verkligen svårt att tänka mig att jag nånsin skulle göra nån plastikoperation, however normalierat det blivit i samhället. För jag är så sjuuuukt emot konceptet, nästan hat. Asså jag förstår ju individer som väljer att göra det (det är inte dom jag fördömer) för en gör det en känner att en behöver för att må bra. Men jag är så trött på att utseende ska ha en så stor betydelse för att kunna må bra – att det ska gå så långt som att spruta in gift i läpparna eller skära upp tuttarna eller suga ut fett. Det är skrämmande. Blir lite illamående när jag tänker på det.

Jag undrar vad vi kan göra för att hindra utvecklingen. Liksom få synen på plastikoperationer att ändras till en ”onödig, ovanlig grej” utan att fördöma och skambelägga individer som gör det. Det är svårt!

Procedurer kommer troligtvis bli säkrare med åren, men jag undrar fortfarande varför friska människor är villiga att riskera livet för något de egentligen inte behöver. För som du skriver så är det folk som ser helt ”normala” ut som blivit matade med ett ideal som INTE är ”normalt” (retuscherat till tusen) som känner att de inte duger och som vill ändra på saker. Förr hade jag rejäla komplex för mitt överbett och att min haka är så liten. Jag har fortfarande lite komplex som dyker upp en del dagar, men oftast struntar jag i det. Jag trodde ALDRIG som tonåring att jag skulle kunna vänja mig vid och bli nöjd med mitt överbett så jag kollade upp vad man kunde göra och tänkte att ”när jag får jobb och pengar så…” Men, som sagt, nu stör det mig inte förutom någon enstaka gång då självförtroendet är lite lågt. Jag hoppas fler håller kvar vid det naturliga åldrandet också och slutar vara så rädda för rynkor. Är så trött på att se plastansikten på tv.

Jag tror att det är en väldigt suddig linje för vad som är okej och inte okej utseendemässigt. Jag har silikonbröst som jag fick via landstinget då mina bröst var missbildade och jag tycker att det är okej för att operationen hade en anledning, inte bara ren ytlighet. Däremot att spruta in massa skit i läpparna skulle jag aldrig få för mig att göra då det enbart skulle handla om ytlighet (för min del alltså)
Folk VILL vara attraktiva men det börjar bli skrämmande när man gör ingrepp ”bara för att”.

Jättebra att du tar upp det här Lady! Just vad gäller plastikkirurgi och feminism så förstår varenda kotte att de två inte direkt går hand i hand, ändå finns jag som exempel, en feminist som plastikopererat sig.

JA, vi påverkas av vår omgivning. Det går oftast inte att värja sig.
DET är felet, inte plastikkirurgi i sig. Tvärtom, plastikkirurgi är något som har gett tröst till många tjejer och gjort att de inte ”lider” i lika stor utsträckning i sina liv. Ska de ens behöva lida i första hand? Självklart inte, och det är DET problemet vi måste tackla.

Många blir plötsligt moraliska när plastikfrågan kommer upp, men det enda de tycks vilja göra är att styra och ställa: Nehedu, det där är fel och du har gjort fel som opererat dig! Vilket är ironiskt för media och samhället i stort säger precis tvärtom: Var snygg annars duger du inte!
Många är beredda att döma tjejer men ingen vill ta frågan där det börjar, dvs hos samhället i stort, hos media, hos uppfostran etc. Det är ju DÄR vi ska börja. Vi ska inte börja förändra samhället hos den där tjejen som vill förstora brösten, för den tjejen är redan en vuxen individ. Hon har redan färgats av alla normer. Hon är färdigstöpt. Man måste arbeta i yngre åldrar. Men detta gör självklart inte. Det är bara så fruktansvärt bekvämt att sitta där och säga AJJA BAJJA.

SÅ, det jag vill säga är att man måste sluta tala om för tjejer hur de ska se ut. De ska inte behöva höra hela sitt liv att de inte duger som de är, för att sedan operera sig och därefter bli dömda till ett liv av ”du gjorde fel”.

I en perfekt värld så tror jag inte att det behöver finnas nåt motsägelse mellan feminism och plastikkirurgi. Precis som du säger så handlar ju problemet i vårt fall egentligen inte om kirurgin utan om de påtvingade idealen.

Min dröm är ett samhälle där utseendeintresse (det låter alltid så automatiskt negativt med termen utseendefixering) är något var och en väljer själva, precis som vi väljer alla våra andra intressen. De som vill lägga tid och pengar på konst, dans, teater, bilar, frimärken osv gör det och de som inte vill låter bli. Detta utan att det ska påverkar helt orelaterade delar av deras liv.

Jag tycker att det är roligt med folk som ser sin kropp som en målarduk, som färgar håret och klipper håret på olika sätt, som leker med klädval och smink. Jag tycker också att det är roligt att komma hem till människor som inrett sin lägenhet med samma intresse för det grafiska.

Det jag tycker är stressande och tragiskt är när människor känner sig tvingade att forma och smycka sin kropp på ett specifikt sätt. Precis som att det inte är särskilt roligt att komma hem till någon och inse att de har inrett hela sitt hem med ”investeringar” (möbler och konst som ska stiga i värde snarare än saker de själva tycker om). Det tror jag är roten till problemet i vårt samhälle idag – att kvinnor ständigt får veta att det finns ”rätt” och ”fel” sätt att se ut på. Det är en inställning som begränsar vår frihet både att utforska vårt intresse för ”skönhet” och att låta bli om vi inte är intresserade. Vår relation till vårt utseende är också extra problematiskt eftersom det läggs helt irrelevanta värderingar i hur vi ser ut, tex om vår intelligens, sexuella läggning, trovärdighet och utbildning.

När det gäller riskerna med plastikkirurgi så tycker jag absolut att de ska påpekas och informeras men om en tänker bort biten med hur hetsade och skuldbelagda kvinnor ständigt blir när det kommer till sitt utseende, så bör vi kanske fundera på vilka andra intressen här i världen som faktiskt rörs av liknande risker som vi inte reagerar lika starkt på. De flesta sporter tex har höga risker för permanenta fysiska skador (för att inte nämna extremsporterna) men jag hör sällan (om nånsin) samma typ av skuldbeläggande av människor som väljer att utsätta sig för rally eller ridning som jag hör så snart plastikkirurgi kommer på tal.

R: Man är ALDRIG ”färdigstöpt”! Förändring kan göras hos alla, varje dag på året, hela våra liv. Det blir svårare ju äldre vi blir då våra hjärnor bildat djupare ”tankespår” och har svårare för att bilda nya, men det är aldrig för sent! Det krävs bara rätt ord och rätt verktyg för varje enskild person.

Håller dock absolut med om att vi behöver förändra media, uppfostran osv. då det är där många av problemen bildas.

Men jag tror också att om vi förändrar där vi kan, det vill säga oss själva, så kommer förändring börja ske runtomkring. Ju fler vi är som vågar visa en annan verklighet, desto fler kommer öppna upp sina sinnen och kunna tänka om till slut. 🙂

Ja ibland känns det som om det hade varit enklare att bara operera *insert valfri kroppsdel* och sen kunna släppa det men jag vägrar! Jag vill inte ge skönhetsindustrin och våra sjuka kroppsideal rätt. Måste erkänna att jag blev lite besviken på det här inlägget för jag har känt att du aldrig skulle ”ge dig”. Men jag förstår samtidigt hur du menar.

Jag tycker att det är obehagligt att det har blivit så lättsamt, att det är som att gå och ta en fika. Och att det inte finns några krav på att det läkare som utför dessa ingrepp.
Men ja, även jag är kluven. Jag tycker att det är tragiskt att vissa inte är nöjda med sitt utseende och att dom mår väldigt dåligt av det. Mycket pga dom ideal som idag råder. Och det finns ju hjälp att få, varför då inte utnyttja det och slippa må skit. Men det är något oerhört ledsamt med att känna att man inte duger som man är, att utseende går före egenskaper för många.

Jag blir mer provocerad av själva rådgivandet än vad jag blir av plastikoperationerna. Jag blir provocerad och trött bara jag får rådet att jag borde ha utsläppt hår oftare för då är jag tydligen så fin. Jag har gjort en medveten prioritering, jag föredrar bekvämt och enkelt framför extra finhet.

Skulle inte allt bli mycket enklare om alla bara gav råd när någon bad om det? Så mycket konstig energi som skulle försvinna.

Väldigt bra inlägg. Personligen har jag gått och blivit helt anti på senare år. Inte för att jag är nöjd med mig själv, absolut inte – men när jag tänker på vad det ger för signaler till mina barn så blir jag totalt anti allt vad skönhetsoperationer heter. Sen kan man väl skilja på ingrepp, både vad gäller risker, fåfänga vs. hälsa osv. men jag vill inte att mina barn växer upp och tror att de inte duger som de är eller att de själva eller deras eventuella fruar ska behöva ”fixa tuttarna” efter att ha ammat sina/deras barn. Hur förklarar man ens en sån operation för ett barn? ”Jo, mamma har ont för hon har lyft upp/förstorat brösten. Egentligen är dom till för att amma bebisar med, men eftersom vi lever 2013 och folk verkar tro att de är till för att pryda omslaget på nåt magasin så opererade hon dom för semesterkassan.”

Jag tycker dock att det är mycket hysh hysh runt operationer. Man får inte vara stolt över sin kropp om man genomgått en operation.
Jag hade ett missbildat bröst som jag fick korrigerat av landstinget.
Folk blir paffa när jag pratar om det. Det är som att jag borde skämmas över det.

Jag ångrar inte min operation alls. Men ibland kan jag må dåligt när folk säger att jag är plastig, eller inte en riktig kvinna. Ingen har sagt det till mig direkt, men så lyder åsikterna alltid när någon opererad diskuteras på nätet t.ex.

Har alltid varit (och är fortfarande) emot skönhetsingrepp och operationer såvida det inte görs pga ”rimliga” skäl, exempelvis brännskador i ansikte, gomspalt, bröstimplantat för de som opererat bort brösten vid cancer osv. Med ett ”rimligt” skäl menar jag: om personen blivit stympad på något vis, eller lider av en iögonfallande skada/missbildning som gör att de blir tydligt begränsade i sina liv (tex. folk stirrar och pekar på stan, svårt att få jobb etc.)

Att riskera sin hälsa för att typ fixa några rynkor kring ögonen tycker jag är fullkomligt idiotiskt. Visst ska alla få göra vad de vill med sin kropp, men jag avskyr vad detta accepterande och normaliserande gör med vår generation och framförallt framtida generationer. Ska vi verkligen ha det såhär, att skönhet går före hälsa? Att unga tjejer svälter sig själva, opererar bröst och kön och injicerar botox innan de ens fyllt 20? Eller ska vi sätta ner foten och säga ”Nej, detta är faktiskt helt jävla fucked up, vi behöver reglera vem som har skäl att genomgå de här ingreppen!”?

Jag hoppas jag inte påverkas för mycket, för jag vill verkligen inte komma till den punkten då jag känner att jag måste operera mig för att trivas med mig själv. Det skrämmer mig med och fan vet hur man tänker och känner om 10 år.

Jag fick nästan en kris, när en av mina kompisar gjorde botoxingrepp kombinerat med lite annat smått och gott i nyllet för ett par år sedan. Det var som Hollywood faktiskt flyttade hem till ”Mig”, att det inte längre handlar om bara ”de där borta” utan om vem som helst.
Själv blir jag mest arg. Arg över att det har gått så långt att det anses vara normalt att fixa det en inte är nöjd med. Samtidigt som jag absolut förstår varför folk gör det. Det är verkligen inte svart eller vitt. Det är en jävla grå sörja

Jag har jättedjupa rynkor i pannan (även om de minskat tack vare min underbara hudkräm) men jag är livrädd för att spruta in en massa junk i kroppen.
Tänk om man helt plötsligt får en allergisk reaktion efter typ sjunde gången man sprutar in skiten? Hände mig med kontrastmedlet man får vid en del röntgenundersökningar, funkade bra några gånger, sen – Andningsstopp!
Nä. Jag vågar inte. Hellre lite synlig erfarenhet och levande än släthyad och död…

[…] Natashja skriver för övrigt att hon kan tänka sig att botoxa sig i framtiden. Det skulle jag aldr… Men så har ju mörkhyade svårare att få rynkor, min mamma har inte fått det än (64 år) och mormor fick det när hon passerat 80år. Hoppas jag har samma tur. Om jag inte skulle ha det så kanske man inte skulle vara så kaxig, men jag tror det. Uttrycket är ju en del av den man är. Att döda det med en spruta botox? Vad tycker ni? Är ni några som har det som kan berätta för och nackdelar? […]

Efter att ha börjat träna och därmed (hälsosamt) tappat en hel del i vikt så har jag gått från en G-kupa till typ D-DD, och jag har på allvar börjat överväga ifall jag kanske skall lyfta brösten. Det känns lite tråkigt att ha något som jag uppfattar som väldigt oattraktiva bröst (obs! EXTREMT subjektiv åsikt och något som bara berör min egen byst!) redan när jag är 29. Däremot vill jag nog avvakta tills jag fått barn och ammat färdigt, så får jag ser hur jag gör sedan. Men ja. Det ÄR svårt. Jag vill, men vill inte alls egentligen. Och jag är så rädd för vad vänner och familj och kollegor och resten av världen kommer att säga om mig – som att det inte vore mitt eget beslut typ?

Jag skrev det här inlägget inne hos Elaine också.
På många äldre ser man verkligen vilket typ av liv de har levt. Om de har haft många bekymmer tycker jag att man kan se det på pannan och att mungiporna drar nedåt. Livserfarenheterna har alltså manifesterat sig fysiskt i personen.

Har man skrattat mycket så syns det också. När jag blir gammal och grå vill jag att mina rynkor ska forma ett permanent leende för att visa vilket glatt och rikt liv jag har haft 😀

Eller så är det huden som blivit slapp och hänger från hjässan ända ner till halsgropen och tynger ner mungiporna, vara sig man haft ett glatt eller hårt liv 😉

Finns ju inga garantier 😉
Jag hoppas att jag har en mer utvecklad fuck you-attityd när jag är äldre och kommer tycka att utseende är något sekundärt.

Ja, vad annat kan man göra än att respektera andras val och arbeta med att älska sig själv om man inte redan gör det, typ?

Och om 10 år kanske ingen gör plastikingrepp längre. Det är ganska lätt att föreställa sig det med 🙂 Det kan man göra efter att man har råkat föreställa sig nåt hemskt scenario som ger en halvångest.

Hade jag haft mycket pengar hade jag nog (tyvärr) kunnat göra ingrepp. Typ silkonbröst och fettsugning, just nu ”behöver” jag väl inte det men kan tänka mig att efter man fött barn ofta inte är så nöjd med kroppen längre. Nu är jag bara 20 år så hoppas på att jag fått en vettigare syn på det där i framtiden.

Skrämmande är väl Cecilias kommentar att ”efter man fött barn är man oftast inte nöjd med sin kropp” ?????? Vad menar hon??? Varför är man INTE nöjd med sin kropp som burit och fött ett barn??? undrar en sexbarnsmamma som är MYCKET nöjd!!!!!

Det ÄR ofta så, inget JAG har hittat på. Det är huuur vanligt som helst att kvinnor är missnöjda med sina kroppar efter graviditeter, med det menar jag inte att man BORDE vara missnöjd för det bör man ju inte med tanke på vilken fantastisk grej kroppen klarat av.

Men det är ganska svårt för mig(och många andra, speciellt unga) att vara nöjd med min kropp med idealet som råder. Får upptryckt i ansiktet DAGLIGEN hur man bör se ut.

Nu är jag som sagt bara 20 år så inga barn planerade just nu och jag hoppas att jag den dagen jag väl skaffar barn inte tänker så och inte tänker att mitt utseende är så pass viktigt.

Ja alltså Botox: ”Ett kryddmått av detta nervgift räcker för att döda samtliga Sveriges invånare och drygt 4 kg av ämnet räcker för att döda hela jordens befolkning” – wikipedia

Hur kom man på att man skulle spruta in det i ansiktet på människor? Nog för att det är bra om det fungerat mot tex diskbråck på människor, men jag skulle aldrig vilja ha det i min kropp.

Har alltid varit (och är fortfarande) emot abort såvida det inte görs pga ”rimliga” skäl, exempelvis efter våldtäkt eller om barnet är missbildat. Med ett ”rimligt” skäl menar jag: om personen blivit stympad på något vis, eller lider av en skada/missbildning som gör att de är obenägna att gå igenom en graviditet.

Att riskera sin hälsa för att man inte är redo för barn tycker jag är idiotiskt. Visst ska alla få göra vad de vill med sin kropp, men jag avskyr vad detta accepterande och normaliserande gör med vår generation och framförallt framtida generationer. Ska vi verkligen ha det såhär, att lösa förbindelser går före äktenskapet? Att unga tjejer dricker, knullar runt och sedan gör abort innan de ens fyllt 20? Eller ska vi sätta ner foten och säga ”Nej, detta är faktiskt helt jävla fucked up, vi behöver reglera vem som har skäl att genomgå de här ingreppen!”?

Jag skulle svara; det är MIN kropp. Jag bestämmer vad jag gör med den.

Samma sak som jag skulle svara om ordet abort var utbytt mot plastikkirurgi.

Förbjuda är bara idiotiskt och kommer knappast göra nån gladare.

Jag tycker verkligen inte att skönhetsingrepp är synonymt med abort, hallå eller. Exempelvis orsakar inte rätten till abort en abort-hysteri där alla helt plötsligt vill göra aborter till höger och vänster. Liksom vem fan tänker ”min polare gjorde abort, åh vad avundsjuk jag blir, då ska jag också göra det”? Gör man en abort är det ALLTID en giltig orsak. Vill man inte ha barnet, oavsett anledning, är orsaken giltig.

Skönhetsingrepp däremot, har orsakat en slags hets och skadlig norm som säger ”Hängbröst måste fixas” ”rynkor måste bort” ”magen måste fettsugas” etc etc etc. Jag anser att den hetsen är skadlig och att detta därför borde regleras på något sätt. Jag snackar inte om att någon med tex hängbröst som verkligen lider av det ska förvägras hjälp och må dåligt i resten av sitt liv, jag snackar om att alternativa lösningar såsom samtal/terapi borde vara första anhalt, och att lägga sig under kniven borde vara sista. Då visar man även tydligt för den yngre generationen att det egentligen inte är våra kroppar det är fel på, det är hur vi tänker om dem.

Nu hänger jag inte riktigt med men rätta mig om jag har fel. Du försöker gå emot samhällets normer och skönhetsideal genom att bla. gå runt med hår på benen och under armarna för att ”naturliga kvinnokoppar ser ut så”. Du värnar om en sund och hälsosam livsstil och går inte på någon diet för att gå ner i vikt utan för att må bra (vet ej om du fortfarande kör på LCHF, men you get it). Nu skriver du att du kan tänka dig fylla ansiktet med botox om några år. Jag förstår inte, är inte din avsikt att gå emot normer? Som du säger, antingen är man för eller emot. Man kan inte förespråka botox och skönhetsingrepp samtidigt som man beskriver sig själv som den normkritiske. Det hänger inte ihop?

1. Nej jag sa inte att jag ”kunde tänka mig”. jag sa att det inte var otänkbart att jag, tio år down the line, ändrat uppfattning pga normaliseringsprocess som vi alla utsätts för. 2. Nej, jag tycker inte att man måste vara antingen eller, för eller emot. Jag tror på nyansering. Jag bryr mig om mitt yttre. Jag färgar håret, målar naglarna, vårdar min hy osv. Och det är ok.

Svara

Du har så jävla rätt LD, det är inte individens ”fria val” en är emot eller förbud en är för, utan de enorma krav som ställs på att göra allt för att uppnå ”idealet”. Bakom detta ligger enorma kommersiella krafter som påverkar oss med reklam, ofta försåtligt placerad genom film, glamourpress, skådespelare och modeller.

En fråga; vad tycker du om Miley Cyrus uppträdande på VMA?
Har blivit mycket snack om saken och vore intressant att höra din åsikt(eftersom att du är lite av min husgud).

Ha det!

Jag tänker såhär: Våra utseenden förändras hela våra liv. Precis som allt annat i vår värld, bryts våra kroppar långsamt ned och vi blir hängigare, rynkigare och mindre elastiska på olika sätt. Även hjärnan bryts långsamt ned med åldern, snabbare ju mindre vi aktivt använder den.

Jag ser inte något positivt i att lägga fokus och energi på något så ohållbart som det yttre. Något som kan ”förstöras” jättelätt genom en olycka. Något som GARANTERAT kommer förtvina med åldern vad vi än gör åt saken för att sakta ned det. Och något som verkligen inte ger oss någon lycka större än olika former av ohållbar och ytlig bekräftelse (från oss själva och andra).

Tänk om vi la _samma energi_ vi lägger på vårt yttre på olika sätt att hålla våra hjärnor i trim istället. Det skulle leda till att vi skulle få vara medvetna och pigga så länge som möjligt och kunna njuta av allt livet har att erbjuda oss längre.

Tänk om vi la samma energi på att jobba upp våra självkänslor istället genom att bekräfta oss själva och varandra på äkta sätt varje dag. Bekräfta allt gott vi gör för oss själva och varandra. Bekräfta hur underbara vi är som individer och påminna oss om hur glada och härliga våra liv faktiskt är. Bekräfta våra fantastiska egenskaper och våra härliga personligheter som kommer hålla livet ut och alltid kommer vara anledningen till att vänner vill vara våra vänner!

Tänk om vi la samma energi på att sysselsätta oss med allt som får oss att må bra. Som att umgås med familj och vänner, måla, läsa, åka båt, simma, dansa, sjunga, klättra, spela gitarr, pyssla i trädgården, leka med våra djur och barn, lyssna på bra låtar, ha intressanta diskussioner, kramas och pussas och ALLT annat vi älskar att göra!

Skulle vi göra det skulle våra hjärnor omprogrammeras till att inte längre lägga fokus på vårt yttre, för allt handlar om att _lära_ hjärnan vad den ska fokusera på i livet. ”The mind is a wonderful servant but a terrible master”, som någon så klokt sa. Och vi skulle kunna lägga ALL vår tid och ALL vår livsenergi på att må bra och njuta av nuet istället.

Vi skulle få kontroll över våra hjärnor och även älska oss själva så mycket att vårt yttre, precis som det är med skavanker och allt, skulle bli en del av oss själva. Och vi skulle älska varje millimeter av våra unika utseenden och vi skulle se oss själva stråla igenom våra ögon när vi kollade oss själva i spegeln och bara le åt hur härliga vi var. Våra blickar skulle inte längre dras till ställen vi ogillade, då vi lärt hjärnan att det inte finns någon logik i att tänka på sådant oviktigt.

Därför är jag idag, med mina stora silikonbröst och allt (som ska UUUUT i oktober!!!), faktiskt RAKT EMOT alla former av skönhetsingrepp. Med undantag om en person har ont eller har det väldigt fysiskt obekvämt på grund av någon kroppsdel. Jag ogillar svart/vitt-tänk i det stora hela, men i detta fall tror jag att enda sättet vi människor ska få en chans att inse det oviktiga i utseendet är att vara emot en sådan industri.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *