Kategorier
diskussion & debatt

Vad är det läskigaste era barn får titta på?

Rose-Marie skrev ett inlägg häromdagen om att läsa för små barn och jag svarade: “Om sanningen ska fram så läser jag ganska lite för ungarna. När jag nattar så sätter vi på ett avsnitt Buffy eller Doctor Who och så myser vi ner oss i soffan med täcken och kuddar. Barnen älskar det.” Och ja […]

Rose-Marie skrev ett inlägg häromdagen om att läsa för små barn och jag svarade:

“Om sanningen ska fram så läser jag ganska lite för ungarna. När jag nattar så sätter vi på ett avsnitt Buffy eller Doctor Who och så myser vi ner oss i soffan med täcken och kuddar. Barnen älskar det.”

Och ja det stämmer ju och det har jag ju lite dåligt samvete för, jag vill ju att mina barn ska få samma passion för böcker som jag haft hela livet men samtidigt så har vi hittat en rutin vi alla älskar och som ingen börjar slåss under vid nattningen och det är ju också skitbra. Barnen brukar säga till när de börjar bli trötta att ”Jag vill att du ska titta på Doctor who” och Ninjas favoritdoktor är elvan för att ”han har en rosett runt halsen” och det vet jag inte riktigt hur jag ska hantera men jag brukar svara att tian är min favorit varpå ungen kontrar med ett ”är det för att du tycker att han är fin”. Hahaha I don’t even….. ja.

Men så läser jag att Hondjuret undrar hur jag tänker kring det här.

hur tänker jag

Jag är givetvis en ganska klyftig människa med ganska bra koll på barnafostran och barns behov och en sak har jag lärt mig och det är att alla barn är olika. Mina barn är mörkrädda som alla andra barn och de har mardrömmar. Dock så handlar de oftast om små lillebrorsor som ramlar ner på tågspåret eller försvinner (för Ninja) eller så handlar de om spindlar och fjärilar. (för Tamlin). När Ninja var liten så var hon rädd för Igglepiggle liksom. Men aldrig för living dead-dockan jag köpte. Ofta är det så att barn är rädda för sånt vi aldrig kunnat föreställa oss skulle vara skrämmande. Man får helt enkelt vara lyhörd för hur ens barn funkar och vad de reagerar på. (Tamlin är väldigt tydlig när han blir rädd. Han kryper snabbt upp hos mig och gömmer ansiktet och säger ”ja ä rädd”)

Nu tittar vi iallafall på Doktor Who efter att ha plöjt hela Buffy tillsammans. Och jo, Doctor Who är barnvänligt. Även om det ibland har läskiga inslag, men jag tror skillnaden på Doctor Who/Buffy och andra vuxenshower med samma tema är att det alltid är en positiv attityd. Buffy och Doktorn räddar världen och allt slutar alltid bra. Humorn är ganska avgörande för det läskiga presenteras alltid med komik och detta har mina barn iallafall reagerat positivt på. Både Doktorn och framförallt hans kvinnor och Buffy är fantastiska förebilder för ungarna och jag VILL att de ska matas med smarta program och inte idiotTV’n som så många andra barn tittar på.

Men jag skulle aldrig rekommendera Doktorn eller Buffy till andra familjer just eftersom att serierna har några läskiga inslag men samtidigt så tror jag vi måste förstå att barn inte har samma associationer som vi vuxna har, dels pga att de saknar våra erfarenehet men också för att de tänker på andra sätt. Om vi tar t.ex Ood från Doktor Who som exempel:

ood

Det här var ett av tre monster jag trodde Ninja skulle reagera på. Jag tänker olycka/köttslamsor/elaka ögon osv. Ninja frågar ”har den skägg?” (Dessutom är den här karaktären snäll innan hen blir ”sjuk” och när man är sjuk så kan man ju vara lite ”otrevlig”. (De andra två monstrena får Ninja faktiskt inte se avsnitt med, de blir t.o.m jag rädd för.)

Jag har aldrig skrämt upp dem med spökhistorier eller monster eller annat liknande och de gånger vi stöter på just monster och zombiesar och sånt som ska vara läskigt så har jag haft en positiv eller neutralt förhållningssätt och jag tror det har varit ganska avgörande. Jag var själv väldigt rädd för allt som barn och har inte velat föra över det till ungarna. Ninja spelar Minecraft med lillebrorsan och de sitter ensamma uppe i mörkret när de gör detta och ingen av dem blir rädda när Zombiesarna eller Creepersarna kommer. Jag provade att kolla lite smått på Buffy med dem på dagtid för nåt år sen och upptäckte att istället för att rycka till eller bli rädda när vampyrerna dök upp så ÄLSKADE de det. Buffy och Bones är två storfavoriter som de tyckt varit spännande (på ett positivt sätt) och roligt. Ninja hade nån crush på Spike och Tamlin var ganska såld på ”Bomms”.

Och nu ser vi på Doctor Who och barnen älskar det. Vad tittar ni på som inte är barnvänligt alla gånger?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vad är det läskigaste era barn får titta på?”

Det här med rädsla är ju ren psykologi, vi lär oss att vara rädd för saker, och beroende hur vår uppfostran av samhälle och föräldrar ser ut så är vi rädda för olika saker, enkelt!

Vi tittar på Sons of Anarchy, Walking Dead & ett par andra serier som innehåller rymdvarelser & annat ”läskigt”. Dottern älskar motorcyklarna & musiken i SOA, tycker att zombiesarna är lite läskiga, men jag har varit tydlig & berättat att det är smink & masker (även visat henne hur en sådan sminkning går till genom klipp på youtube). Efter det så tycker hon inte att det är läskigt längre. De få tillfällena som hon tycker att det blir läskigt, så visar även hon det mycket tydligt genom att säga hur hon upplever det, krypa upp i min famn & blunda.

Skulle hon någon gång bli rädd, så har jag & mannen bestämt att vi genast stänger av och tittar på något annat, samt pratar med henne om upplevelsen. Än så långe så har hon aldrig haft mardröm eller sagt att hon inte vill se.

Sen tycker jag att det är upp till var & en att visa sina barn vad de vill. Men viktigast tycker jag är att man är lyhörd för barnens upplevelser & känslor.

Haha, jösses! Jag är 27 år gammal och vet mycket väl att det är masker och effekter, men sitter ändå på helspänn och hoppar till av rädsla i Walking Dead. Men kaxig unge!

Jo jag själv hoppar till ibland & då brukar hon fråga om jag blev rädd & skratta. Hon är en rätt tuff tjej annars med, annars så hade hon aldrig klarat av att se tex Walking Dead. Vi brukar bråka i soffan, jag håller för hennes ögon & hon kämpar som ett djur för att kunna se vad som händer 🙂

Min son (2,5 år) tycker om dinosaurer så han får titta på utvalda delar av Jurassic Park-filmerna. Han får dock aldrig se när dinosaurerna äter upp någon/något, men eftersom t-rex är hans favorit så blir det många scener med en vrålande t-rex. Vääääldigt spännande;-). Sen är han ju väldigt glad för de långhalsade dinosaurerna också (han kallar dem morfar eftersom Lillefots morfar är en långhals) och de är ju lite mer barnvänliga att titta på. För övrigt brukar han titta på Pippi, Emil och barnen i bullerbyn så de fungerar som en bra motpol till de icke barnvänliga dinosaurerna.

Jag har fått kolla på skräckfilm och liknande ända sedan jag ville börja titta på film med min pappa, när jag var kanske 8 eller så. Exorcisten, Clockwork (nå, våldtäktsscenen fick jag inte se) och allt sådant. Pappa är lite av en cineast och har alltid förklarat att allt är på låtsas, allt är smink, allt blod är ketchup osv. Aldrig blivit rädd.

Tror det beror mycket på vad man gör det till och hur skrämmande man tillåter det att bli. Är man själv avslappnad tror jag att barnet också är ganska lugnt, men självklart är det viktigt att vara lyhörd till vad barnet upplever.

(Är inte doctor who ett barnprogram i grunden?)

Mina ungar älskar Harry Potter, de senare filmerna är inte speciellt barnvänliga.
Sen har de sett Pirates of the Caribbean och Sagan om Ringen.

Vid påsk tyckte jag mina kids (8 & 11) var redo för Harry Potter och Sagan om ringen, i vuxet sällskap. De fick välja vilken vi skulle börja med och det blev Ringentriologin. Nio timmar manglande med orqer och massa ondska, alla timmarna kommenterade av sonen med ”ja, nu är vi på nivå , då kommer det monstret att dyka upp. Mycket märklig upplevelse…
Sen var det dags för HP – trodde jag ja… :/ 8åringen totalvägrade. Han hade sett en ”otäck pojke” i en trailer, så den skulle han aaaaaldrig se… Modern grymt besviken. Men glad för en uttryckt stark ovilja med argument. Och det visar att ungar ibland själv har koll på sina gränser och vad de fixar.
Jag har medvetet legat lågt med våldsamheter i bild när barnen var mindre och saknade språket. Jag tror vi påverkas mycket mer än vad vi förstår själva. Sedan hur andra gör – det är upp till dem. Det jag verkligen reagerat på, var en bekant som sitter och ser de värsta skräckisarna (Raw etc) med sina barn som är 4-7 år… Jag tror inte det är så himla bra…

Har inga egna barn, men mina kusiner (4, 4 och 6 år gamla) tittar nog mest på Disneyfilmer. Får nog bjuda över ungarna nån dag och visa dem Doctor Who (och Buffy, såklart). Blir förresten nyfiken nu – vilka monster är det Ninja inte får se? Hade själv mardrömmar efter the Silence, vet inte om ni har hunnit dit än men herreguddeärsåläskigajagdör. Weeping Angels har gjort att jag är något försiktig runt statyer. Är nästan tjugo…

Gillar uttrycket ”sköt sig själv & skit i andra”. Går verkligen att tillämpa när det gäller vad ens ungar får titta på.
Dessutom så är det nog inte mycket vi skulle kunna komma på som vuxna som inte kan trumfas av en unges fantasi.

Jag minns att jag fick titta på både Hajen, Jurrasic park och Efterlyst som barn. Efterlyst var favoriten. Jag var aldrig mörkrädd, inte nervös över monster eller spöken osv. Hade däremot en kompis som inte fick se på skräckfilm förrän hon var 13-14 år, och hon var fan livrädd för allt. Det bevisar ju ingenting, men tycker det är ganska talande.

Doctor Who är ju faktiskt ett barnprogram från början (sen har det blivit lite mörkare de senaste åren).

Min unge (som är lika gammal som Tamlin) nötte Doctor Who redan som spädis. Mest för att han hade kolik och introt var en av få saker som distraherade honom.

Han får fortfarande se lite ej barnvänliga saker, mycket sci-fi. Och jodå, han drömmer mardrömmar. Om att mamma flyttar och att han skriker under vatten. Ingenting om de filmer vi sett. Hittills har han bara vägrat se en enda film för att den var läskig – Dumma Mig.

(Måste bara gå lite OT eftersom du också är ett Isfolket-fan. Min son heter Dominic och på hans förskola går en unge som heter Villemo. ”Min Villemo” säger han när jag hämtar honom och han har vinkat ”hej då” till alla. Håret på armarna reser sig lite när han gör så :P)

Barn och skräckfilm – inga problem. Det värsta som kan hända är att de blir asrädda för något som inte finns, man stänger av och pratar om det.

Men fy fan för föräldrarna som tittar på American pie med sina barn.

Jag blir lite full i skratt av de här inlägget. Mee katt fick skit som f i veckan för hon är egen företagare å därmed inte en bra mamma. Mamma maffian tror jag hon kallar dom:).dom har nog missat detta .
Dina barn ser ut att må bra trots val av tv tittande. Glada ungar!

Precis som du säger så är barn väldigt olika i vad som de klarar och bör få se. Mina får se lilla aktuellt och nyhetsprogram är ju mer skrämmande eftersom det är sånt som faktisk hänt i verkligheten.

När det gäller film eller tv-serier så vet mina barn att det är påhittat och på låtsas. Mina barn (7 och 4 år) har sett Star Wars, Harry Potter (inte de två sista), Sagan om ringen, Hobbit med flera. Den äldre älskar storslagna krigsscener och har även sett lite av tv-serien Stargate Atlantis.

Den yngre tyckte att den där filmen Air buddies, med pratande valpar som kidnappas, var superläskig.

Första ”nya” säsongen (den som jag och många andra, kanske du? började med från 2005) visades faktiskt på barnkanalen i sverige ett år, men tror inte så många kollade då så då la dom ner det efter första säsongen. Sen kom spin-offen Sarah Janes Adventures som är doctor who för barn. Har själv inte sett det, men det handlar om Sarah Jane som då är en gammal companion och hennes äventyr, även doktorn själv kommer in ibland! Det sändes i barnkanalen tills serien fick ett avslut när Elisabeth Sladen som spelade Sarah Jane gick bort.

Doctor Who är för familjen även fast det är lite läskigt ibland (blundar när det är weeping angels, och ”the empty child” avsnittet i s1 var riktigt läskigt!) om barnen däremot ska se nånting själva, utan vuxna att krama när dom är rädda kan ju Sarah janes Adventures vara bättre, och så finns det spin-offen för vuxna: Torchwood som handlar om Captain Jack Harkness och det är väldigt mycket sex och naket i den eftersom vi alla som sett Doctor Who vet att jaa Jack han är som han är! Rekommenderas dock, men kanske inte för Ninja och Tamlin än!

Classic Who, dvs dom gamla avsnitten var ju faktiskt från början barnprogram.

Jag har inga barn själv men under min uppväxt var det Beck-serien (Mannen utan ansikte var en favorit) och skräckfilmer av alla dessa slag som visades. Jag är nog än idag den ända i mitt kompisgäng som skrattar till majoriteten av det som andra skräms av i skräckfilmer. Paranormal activity som skulle vara så jäkla läskig klarade jag inte ens av att se klart, fruktansvärt aptråkig film utan någon som helst skrämselfaktor. Nu är jag nästan på jakt efter riktigt bra skräckfilmer för att bli lite rädd haha.

Jag har absolut inga problem av tanken att låta mina barn se på vuxenserier med eventuella läsika inslag i framtiden. För jag tror att barn är kompetenta nog att skilja på verklighet och hittepå. Det gäller för all kultur. Man bör inte vara rädd för våld och skräck så länge man pratar med sitt barn och har en dialog om vad som är rätt och fel i verkligheten. Det finns ju så mycket nyttigt att ta upp i de vuxnas värld som inte finns i barnprogram och liknande. Det viktigaste, tror jag, är trots allt att möta barnens intressen. Resten löser sig på vägen om man är en medveten förälder.

Minns att jag fick titta på V när jag var liten. Har alltid varit fascinerad av skräck och skräckfilmer. Blev rädd när jag var yngre, men rädd på ett ”skönt” sätt. Filmer ska vara så otäcka som möjligt och ju räddare jag blir desto bättre är det (normal?). Vår bebis är för liten än, så vad hon kommer titta på vet jag inte.

Jag tänker att allting har sin tid. Nu när min son är 11 år så njuter jag av att se Titanic, alla Marvelfilmer, Twilight och ja, allt som innefattar den ålderskategorin. Många av hans klasskamrater spelar GTA, men är helt förbjudet hemma hos oss. Har lite svårt att vara liberal inom detta område. Har svårt att hitta nya vägar och då drar jag gränsen tydligt från början. Hur gör ni andra för att hitta ja till vissa saker men nej till andra?

Allt har sin tid, jag tror inte det är bra för mitt barn att se på vuxenserier som barn inte kan förstå kontexten i.

Jag fick se på det mesta som liten, mörkrädd blev jag först efter att jag såg The Grudge 2 i tonåren… Den är än idag den film som har påverkat mig mest… Jag kan än idag se ”mammans” ansikte framför mig…

Haha ååååh samma här! Blev enormt intresserad av skräckfilm när jag var typ 13, var ju en hel värld som öppnade upp sig. The Grudge och The Ring var de första jag såg, har fortfarande problem med det än idag.

När det gäller min barndom vs skräckfilm så var det inte mycket jag fick se, men jag bodde i samma rum som min syster och vi kollade båda mycket på ”skrämmande serier”, typ Buffy och Charmed. Men filmer var det tydligare känsligare med.

Jag var aldrig riktigt ett fan av skräckisar innan The Grudge heller, men hela min ungängeskrets var jätteinne på skräck så det var ju att se på det eller bli lite utanför typ… Men sällskapet gjorde ju filmerna lätt värda att se alla gånger (dessa människor är än idag, mer än tio år senare nära vänner till mig).

Jag såg knappt någon skräckfilm alls som liten annars, men mycket sci-fi och action, typ Terminator 2 och Jurassic Park somm båda var klara favoriter när jag var typ… 5… Enda som har hänt mig pga detta har varit att jag har skrämmande lätt för att somna när jag tittar på actionfilmer…. ^^

Jag säger bara en sak – bröderna Grimms sagor, moahaha. Alla normala berättelser innehåller liv, död, en gnutta skräck samt en masse spänning. Sedan måste det presenteras på rätt sätt. Och Igglepiggle är otäck. Medan Buffy & de är ju superenkla att förstå (hallå, amerikanska ungdomsserier liksom) och väldigt snälla.

Var personligen en fegis av rang när jag var liten och är fullt övertygad om att det mest handlade om stämningen som byggdes upp från min förälder runt det här med violence och gore.

HUR MÅNGA är det liksom inte som, med mig, haft en irrationell rädsla för ”Arkiv X”-MUSIKEN under uppväxten, liksom? Vet inte hur många gånger jag hört andra säga samma sak. Jag, personligen, hade INGEN ANING om vad Arkiv X handlade om förrän jag var ~10, men vart skräckslagen då jag hörde intro-musiken spelas från vardagsrummet när jag låg under mitt täcke redan vid ~7. Mamma var OFTA väldigt snabb med att poängtera, när det var thriller, skräck etc dags, att: ”Det här är ingen film för dig” och tjuvkikade man då runt ett hörn hade man redan byggt upp förväntningarna om att det här var något HEMSKT.. även om det man såg inte ens var någon utav de läskiga bitarna. Och efteråt kände man sig lite skakad för att man ”hade tjuvkikat på en läskig film” liksom. Blev väldigt snabbt lättskrämd inför för minsta lilla våld eller hoppa-till.. t o m en del monster, dödsscener etc i TECKNAD film.

Bröderna lejonhjärta är det värsta vi sett hittills. Hon är 6 år och när filmen var slut satt hon tyst en stund och sa sen:- det hade nog vart bättre om jag var 7 eller 8… Så för oss blir det nog Röjar Ralf och Madicken i nått år till..

Ingenting icke- barnvänligt alls faktiskt. Inte för att jag är orolig för att de ska bli rädda utanför att jag vill att de ska förstå innehållet i de program de ser.
Mina föräldrar höll jättehårt på åldersgränser när jag o mina syskon växte upp o det tycker jag var bra. Jag tror att det är anledningen till att vi inte är lika avtrubbade som de flesta andra är som kan se hur hemska saker som helst verkliga eller overkliga utan att reagera nämnvärt.
Så jag tänker hålla samma regler om det funkar på mina barn.

O om nån undrar så tittade jag aldrig i smyg hemma hos nånannan heller för jag tyckte inte om att ljuga för mina föräldrar. 🙂

Sagan om ringen är nog det läskigaste min son sett, 5 år. Han tycker dock att det inte är ett dugg läskigt. Han är varken mörkrädd eller rädd för att sova själv (har hittills aldrig hänt iaf).
HAHA! Jag kom däremot på en gång då jag tittade på Orange is the New Black och min sin och jag bevittnar en lesbisk sexscen. Ojdå, blixt från klar himmel lände jag men behöll lugnet, stängde inte av, höll inte för ögonen på han. Han frågade lite mumlande ”vad är det här för film egentligen?” Jag: ”vad menar du?” Han: ”ja, vad heter den?” Jag: ”oranget är det nya svarta” han:” jaha”(mumlande). Så var det inte mer med det, han gick och byggde lego istället utan vidare frågor 🙂

Nu blir jag ju nyfiken! Var har du fått tag på en living dead-docka? Sån måste jag ju skaffa till min lilla filur (nu 3 mån).
Vet inte vad jag kommer låta hen titta på. Jag älskade Alien-filmerna som ganska liten och Ripley var (är) en stor förebild. Däremot var jag superrädd för vampyrer när jag var liten. Det är så olika vad en reagerar på.

Det jag reagerade på när jag läste din kommentar var inte alls vad du väljer att dina barn ska se. Jag tror som du att rädsla inte är helt rationellt, och barn behöver inte nödvändigtvis vara rädda för saker som de ”ska” vara rädda för, men tycka att (vad vi anser är) ofarliga saker är hur läskiga som helst.

Däremot blir jag lite fundersam på hur du, av din kommentar att döma, betraktar bokläsande (för/med barnen) som något man gör i samband med nattning, och att ni istället för att läsa då tittar på tv. Nu har jag inget emot tv. Eller film eller datorspel. Jag tror (faktiskt) att de alla tre kan ha positiv inverkan på barns utveckling på olika sätt. Det som gör mig bekymrad är när man till synes ersätter bokläsning med t.ex. tv-tittande. Jag tror helt enkelt att vart och ett av dessa – böcker, filmer etc. – har flera saker att bidra med i barns (och vuxna för den delen) utveckling som de andra inte har, vilket gör vart och ett av dessa ”medium” oersättliga. Vart och ett av dem är liksom en egen värld som kan öppna upp så många möjligheter, och jag tycker att alla barn har rätt till alla världar och möjligheter.

Måste också säga att se film på bio var enormt stark upplevelse när jag var liten. Jag kunde bli helt uppslukad och glömma tid och rum. Kan tänka mig att gränsen för vad ett barn klarar av blir lägre på bio än hemma i den trygga soffan.

Doctor Who är ju ett barnprogram från början. I England är det känt som en program man tittar på bakom soffan, för ibland blir det läskigt och man måste gömma sig… Min bästis är engelsk och hon vet precis. Särskilt Daleks var ofantligt läbbiga.

LD, jag är nyfiken… Moffat har fått ofantligt mycket kritik just på grund av hans kvinnliga karaktärer. När han tog över efter Russell T Davies som huvudansvarig för serien 2009 tog det ett tag, men jag slutade titta på DW eftersom jag blev så trött på att alla nyintroducerade kvinnor förvandlas till ”mysterium” som Doktorn måste lösa. De har sällan attribut som kan ställas för sig, så at säga, allting är i relation till Doktorn eller andra män i deras liv. Är det här något du har lagt märke till?

Jo tyvärr så förstörde moffat både serien och doktorn. han är inte doktorn längre. Han säger och gör saker som inte är typiskt för doktorn. (som typ sexistiska saker som exempelvis när han förklarar Rivers hjärntvätt/mordlust med att ”shes a woman”???????)Och kvinnorna är helt tomma och relationerna till dem tomma. Nej, ska man se who så ska man se säsong 1 – 4 sen kan man sluta. Tyvärr.

Svara

Som ett Buffy-fan måste jag rycka ut till ditt försvar. 🙂 Alltså visst finns det väl vissa avsnitt av serien som är läskiga (typ Hush) och visst är väl serien delvis våldsam. Men den är knappast värre än allt annat som barn matas med dagligen. Batman? X-men? Harry Potter? Osv… Jag förstår inte varför Buffy, som dessutom har en andra massa bra delar, skulle vara värre att titta på än alla vanliga barnprogram.

Mina syskon och jag har nästan alltid fått se vad vi velat men ALLTID med vuxet sällskap. Så länge det finns någon där för en när det blir lite läskigt som kan förklara att det inte är något att vara rädd för så kan man nog se lite vad som helst. Självklart finns det gränser att dra, vi fick inte se Pulp Fiction t.ex. föränn vi fyllde 12 ungefär. Men annars såg vi mycket ”vuxenprogram och vuxenfilm” men mamma eller pappa satt alltid med. Och kom det en scen där dom inte kände att det var särskilt passande, ja då spola dom förbi, förklarade kort vad som hände och sa att en dag får du se hela själv om du vill.

Var familj får väl fan bestämma själv vad man ska läsa eller titta på. Så länge barnen inte leder men.

Det här är ett ämne jag tänker på rätt mycket själv, har inga egna barn men lite då och då hamnar jag i diskussioner om min egen uppväxt och jämför med andra – fick de se eller inte se V brukar vara frågan för de som är lite äldre än mig. Själv tittade jag som 8-9åring på Twin Peaks med familjen, vilket man väl kan diskutera hur lämpligt det är. Rädd blev jag för Bob, såklart. Men inga mardrömmar eller men för livet av det. Grejen är väl egentligen att alla är individer, föräldrar som barn. I mitt liv har jag hittills inte varit rädd på något obehagligt/ofrivilligt sätt för läskig film eller litteratur, däremot har jag varit (och är) rädd för att t ex misslyckas med saker jag ska göra i arbetslivet.

Har man koll på att man själv kan förklara något läskigt eller vara en trygghetsfigur för ett barn som vill se på något ej ålderanpassat, så why not? Mitt ena syskonbarn tycker om att titta på film med mig som hon tycker har läskiga inslag, t ex ”Det levande slottet”, det blir mycket prat och frågor och lagom läskigt – det här är något hon tar upp varje gång vi ses med stor iver – ”Kommer du ihåg när vi såg X?!” Jag vill tro att hon med mig kan prova på sånt hon tycker är småläskigt och utmana sig själv i en trygg miljö.

Tack för ditt utförliga svar!
Jag var som sagt inte ute efter att varken döma eller skambelägga som vissa tycks tro. Det var Endast en genuin undran.
Kanske för att jag själv är så rädd för monster? 🙂
(och ja, sådana som på bilden här ovan!)

Som vi båda säger – alla barn är olika. Så även föräldrar.
Alla gör vi vad som är bäst för våra barn.
Men ibland är det intressant att höra just – varför – en förälder/människa gör si eller så!

Ha en riktigt fin helg nu – vad än ni väljer att titta på! 🙂

Programmen i sig är ju inget problem anser jag MEN att titta på tv innan man går och lägger sig är ju det. Finns att googla och läsa om men det handlar främst om att hjärnan blir överstimulerad så att man sedan har svårt att somna, lättare får mardrömmar, sover oroligt osv. Ingen höjdare, dessutom är det ju otroligt viktigt att läsa för sina barn tror jag!

Det måste ju vara ett ganska bra sätt att få barn som i framtiden är ganska orädda. Jag själv växte upp helt utan skräckfilmer och annat läskigt, vilket har resulterat i att jag nu, 17 år gammal, tvärvägrar se på minsta lilla skräck om jag inte har sovsällskap ett år framåt.. Så jag tycker du gör helt rätt!

Jag tänker att orädd också kan vara ett utryck för avtrubbad? Hur ska man kunna ta till sig och reagera adekvat på tex nyhetsinslag om krig (vilket jsg tycker att man bör kunna) om man utan problem kan se hur mycket krig, våld och elände i spelfilm utan att reagera/”bli rädd”? Jag tror fet är svårt. Och jag tror att det är viktigt att kunna reagera, känna och ”bli rädd” – och berörd – av de hemskheter som händer i världen.

Min dotter som fyller 6 till veckan älskar Jackass och Viva La Bam 😉
Om hon får välja själv vad hon ska se på för film så är alltid första valet Jackass.

Många blir förvånade,chockade och tycker att vi är puckade föräldrar som låter henne se dessa serier och filmer, men det skiter jag i, för jag älskar också dom.

Fast vid läggdags så läser och sjunger alltid jag för henne, så där kan jag kompensera lite för de hemska men hon kommer få av jackass.

Jag och min bror fick se star wars och sagan om ringen med våran storasyster när vi var små. Men fick blunda när det var läskigt eller ofta var det inte ens läskigt men storasyster tyckte det.. 🙂

Ah, alltså, om vi spontant går in och klurar litteraturvetenskapligt (lite slarvigt nu då, ifs)på frågan om lämplighet så är 1) ”Trolltyg i tomteskogen” en demonisering av singelmamman, matriarken i skogens ghetto, och tillika en hyllning till det vita solsidan medelklass hetero samhället: 2) Rödluvan slukas av den manlige vargen (det manliga libidot) i sin egen mormors säng (vargen har redan käkat upp mormor) Mormor och rödluvan räddas sedan av jägaren (också han en del av det manliga libidot, men också beskyddaren, överjaget) Mormor och den unga väna rödluvan föds incestuöst ut till sin räddning av mannens noblare instinkter. 3) Snövit och Törnrosa, rädda säven de av den manliga sexualitetens första beröring (efter att ha blivit kvästa, sövda, retarderade, av den patriarkiskt emulerande äldre kvinnogenerationen ”styvmödrar” – kvinnor som gör sig till domare, förälder och rival till yngre förmågor; tänk könsstympning, reaktionerna på Miley Cs framträdanden av äldre generationer kvinnliga artister… allt går att analysera/tolka/ses som lämpligt/olämpligt beroende på livsåskådning ). Vad är lämpligt för vilka/s barn? Egentligen?

Ah, alltså, om vi spontant går in och klurar litteraturvetenskapligt (lite slarvigt nu då, ifs)på frågan om lämplighet så är 1) ”Trolltyg i tomteskogen” en demonisering av singelmamman, matriarken i skogens ghetto, och tillika en hyllning till det vita solsidan medelklass hetero samhället: 2) Rödluvan slukas av den manlige vargen (det manliga libidot) i sin egen mormors säng (vargen har redan käkat upp mormor) Mormor och rödluvan räddas sedan av jägaren (också han en del av det manliga libidot, men också beskyddaren, överjaget) Mormor och den unga väna rödluvan föds incestuöst ut till sin räddning av mannens noblare instinkter. 3) Snövit och Törnrosa, rädda säven de av den manliga sexualitetens första beröring (efter att ha blivit kvästa, sövda, retarderade, av den patriarkiskt emulerande äldre kvinnogenerationen ”styvmödrar” – kvinnor som gör sig till domare, förälder och rival till yngre förmågor; tänk könsstympning, reaktionerna på Miley Cs framträdanden av äldre generationer kvinnliga artister… allt går att analysera/tolka/ses som lämpligt/olämpligt beroende på livsåskådning ). Vad är lämpligt för vilka/s barn? Egentligen?

Ah, alltså, om vi spontant går in och klurar litteraturvetenskapligt (lite slarvigt nu då, ifs)på frågan om lämplighet så är 1) ”Trolltyg i tomteskogen” en demonisering av singelmamman, matriarken i skogens ghetto, och tillika en hyllning till det vita solsidan medelklass hetero samhället: 2) Rödluvan slukas av den manlige vargen (det manliga libidot) i sin egen mormors säng (vargen har redan käkat upp mormor) Mormor och rödluvan räddas sedan av jägaren (också han en del av det manliga libidot, men också beskyddaren, överjaget) Mormor och den unga väna rödluvan föds incestuöst ut till sin räddning av mannens noblare instinkter. 3) Snövit och Törnrosa, rädda säven de av den manliga sexualitetens första beröring (efter att ha blivit kvästa, sövda, retarderade, av den patriarkiskt emulerande äldre kvinnogenerationen ”styvmödrar” – kvinnor som gör sig till domare, förälder och rival till yngre förmågor; tänk könsstympning, reaktionerna på Miley Cs framträdanden av äldre generationer kvinnliga artister… allt går att analysera/tolka/ses som lämpligt/olämpligt beroende på livsåskådning ). Vad är lämpligt för vilka/s barn? Egentligen?

Läser du undertexten då eller hur hänger de med i handlingen? Kan väl inte vara så kul och sitta och titta utan att förstå vad som händer, särskilt för större barn tänker jag. (Iofs bra sövningsmetod kanske?)Tvingade ofta mina föräldrar att sitta och läsa upp texterna innan jag lärde mig läsa…

Och för övrigt har jag blivit livrädd för många grejer på TV när jag var liten. T ex när Riket av Lars Von Trier gick…

Tvåspråkiga? Det har jag nog aldrig sett LD nämna… Hade kanske känts logiskt om det handlat om grekiska, men engelska?

Talar du grekiska förresten, LD? Och om du gör det, talar du det med dina barn också? 🙂

jag är lärare, träslöjd visserligen, men LÄS LÄS LÄS böcker för barnen, det ger otroligt mycket, jag kan märka direkt om ungarna blivit tränade till att bli bokslukare. om föräldrarna inte läst för barnen eller visat att de tycker läsning är viktigt så kommer ungarna när de kommer till åk 3 vara sämre på skriftliga instruktione och vara sämre på att uttrycka sig i skrift. jag har även varit med om att en elev, 9 år gamal har sagt att hen tycker om mördare och vill ha en död människa avbildad på sitt slöjdföremål, då kan jag säga att jag direkt tänkte att hens föräldrar låtit ungen titta på filmer/serier/youtubeklipp som den ungen visserligen inte blev skrämd av men som den fan inte borde fått se.

Jag var skiträdd för en norsk serie som gick när jag var liten, Bröderna Dal och professor Drövel, det var ett barnprogram, men det hjälpte inte, jag var rädd ändå. Lärde mig läsa tidigt, innan skolåldern, och läste helst skräck redan då. Edgar Allen Poe och Lovecraft, skrämde skiten ur mig själv såklart, men det var ju kul också. Kollade mycket på film med pappa och då var det mycket action, det skrämde mig aldrig. Intresset för skräcklitteratur hänger kvar ännu. Tror att du har rätt när du skriver att barn ofta blir rädda för andra saker än vad vi vuxna tror. Min systerson, 4 år, tittar på Bones med oss, håller för ögonen på honom när det blir extra läskigt, men skeletten och det är han inte alls rädd för. Har namngett alla döskallar han ser efter mig…. 😉

Doctor Who har ju alltid varit ett familjeprogram i England där barnen växer upp med det. David Tennants dröm var ju att spela The Doctor när han var liten. Har läst om folk som berättat att de som barn gömde sig bakom soffan när Daleks kom fram hehe. Så inget konstigt med det 🙂

Jag har själv alltid älskat filmer och serier och speciellt det där som man inte ”fick se” på. Började följa X-Files runt typ -95 och då var jag åtta år! Mamma hade inga problem med det. När jag var hemma hos pappa tillät han mig att se filmer som typ Den onda dockan och Friday the 13th och andra klassiska skräckfilmer. Det skrämde mig aldrig även om jag täntke mycket på det jag sett. Redan då betydde film mycket för mig och det har det fortsatt att göra.

Även om mamma inte tillät mig att se renodlade skräckfilmer så fick både jag och min bror se allt från Star Wars till Jurassic Park. Min bror var bara tre år när första kom, jag var sex, (vi såg väl filmen kanske ett år efter den släppts så han var fyra och jag sju) men vi tog ingen skada för det vad jag vet. Minns även att vi hela familjen satt och tittade på Larmet går och Efterlyst och mamma tyckte det var jättebra att vi redan som små lärde oss att hemska saker kan hända även i verkligheten.

Själv höll jag på att skita ner mig för ”Rädd Joppe, död eller levande!” och Ika i rutan när jag var liten.. så.. allt barnanpassat är kanske inte barnanpassat heller. När ska folk förstå att det handlar om olika personligheter och massa annat beroende på vad man kan titta på och klara av? Skulle alla vara som jag skulle det inte finnas en enda jävla skräckfilm.:P

Jag uppskattar faktiskt att du svarat på detta, eftersom jag läste Hondjurets inlägg och blev själv också tveksam. Men jag förstår exakt hur du tänker nu! Gång på gång blir man överraskad över hur olika barn är och hur de reagerar – men klart det, varför skulle de inte ha lika starka personligheter och preferenser som vuxna?

Jag tror att en avgörande faktor i vad barn tycker är skrämmande är föräldrars/andra vuxnas förhållningssätt. Barn snappar upp signaler så otroligt lätt och fattar nog om vuxna omedvetet antyder att någonting kunde betraktas som läskigt (t.ex. att oja sig då man ser en skrämmande scen i en film). Kanske är det också möjligt att dina barn hade blivit lite rädda eller förvirrade om de konfronterats med Buffy/Doctor Who på egen hand? En vuxens närvaro påverkar ofta lugnande på barn… Detta är dock spekulationer, ingen annan kan ju veta hur dina barn fungerar 🙂

Framför allt blir jag såhär av det här inlägget: Läs för dina barn!!!! Det är såå sjuukt viktigt!! Jag kämpar med högstadieungdomar som har otroligt svårt att läsa och, föga förvånande, minst lika svårt att skriva och jag önskar så att trenden att allt färre läser för sina barn vänder snart.

Men, tv:n står på här också och vår unge vill helst se barn-TV. Vuxenprogrammen plockar vi fram efter läggdags oftast. Igår somnade han till Homeland dock (efter godnattsaga) eftersom vi måste plöja säsong två illa kvickt nu…

Exakt. Att börja läsa tidigt för sina barn (och fortsätta med det) är bland det viktigaste instrument man kan ge dem. I princip all forskning kring läs- och skrivinlärning visar på detta. Viktigt också att inte bara läsa vid godnattsagan, utan även vid andra tillfällen under dagen. Detta för att läsningen inte bara skall associeras endast med vila utan även med något som är spännande och en aktivitet som vilken dom helst. Läsning är en av de saker som måste göras mycket och ofta för att hela tiden utvecklas samt bibehålla det man faktiskt redan lärt sig, se t ex sommarläsläxa. Och jag vill också passa på att slå ett slag för diskussion, samtala med era barn! Om stort och smått, be dem motivera varför osv.

Mina föräldrar var väldigt restriktiva med vad jag fick se på TV när jag var liten (när det gäller våld) och såhär i efterhand är jag väldigt glad för det. Inte för att det hade med rädsla att göra, utan för att jag aldrig blev _avtrubbad_.

Jag blundar fortfarande ofta när det kommer slagsmålscener i film om dom inte är väldigt korta och blodfria, mår illa av att se t.ex inledningsscenen i… vad hette den nu… första Bond-filmen med Daniel Craig, där de slåss i ett trapphus. Kill Bill, skräckisar och liknande är bara no no. Och jag tycker det är bra, ett tecken på att empatin är intakt. Man ska inte kunna se en annan person misshandlas utan att tycka det är obehagligt, än mindre underhållas av det, ens på film.

Fast jag kan se skräckfilmer utan några som helst problem, och helt utan att bli rädd. Men jag anser mig inte vara ett dugg avtrubbad för det. Jag storgråter ofta och mår illa av att se nyheterna. Klarar inte av verkligt våld, att se människor fara illa får mig att känna mig sjuk och hjälplös. Att se en välbetald skådis göra en massa stunts gör mig inte ett dugg upprörd dock. Det är en stor skillnad. Och alla som varit i närheten av verklig död och verkligt våld vet att skillnaden är enorm.

Allt jag kan tänka på när jag ser våld på film är hur fruktansvärt det hade varit OM det varit på riktigt, och ju mer realistisk scenen är desto värre. Jag har väldigt svårt att se det underhållande i det.

Jag har inte barn själv ännu men har ett på kommande. När jag var ca sju år gammal så såg jag och storasyster den första och den andra Hajenfilmen. Jag fick aldrig mardrömmar av dem och jag var aldrig rädd för att bada efter det. Den absolut läskigaste scenen i den första Hajen var ju huvudet som tittade fram ur vraket, men det var ju bara så spännande.

Jag fick titta på det mesta som barn, mina föräldrar bytte inte kanal bara för att jag var med. Nu gillade förvisso mina föräldrar aldrig science fiction eller splatterfilmer, men thrillers och action. Egentligen kan jag tycka att sånt borde vara värre att se på för barn än zombies och monster eftersom att det är mer verklighetstroget. Mina föräldrar, och då främst min mamma, pratade väldigt mycket om vad som hände, att det inte var på riktigt och att jag fick blunda om jag tyckte att det blev för läskigt. Idag skulle väl folk ha diverse åsikter om man gjorde på det viset men det är absolut inget jag drömde mardrömmar om eller på något sätt minns att jag ens reflekterade över på ett negativt sätt. Däremot var jag rädd för just onaturliga saker, spöken, monster osv. Kanske för att jag aldrig såg sådant på tv eller att vi pratade speciellt mycket om det hemma.

Min son är tre år och vi kollar väl egentligen inte så överdrivet mkt på vuxentv i och med att han går och lägger sig innan åtta och vi sällan kollar serier på dagtid. Hans favoritprogram är typ matlagningsprogram (Jamie Oliver speciellt). Jag vet inte hur han skulle reagera på en serie som tex Bones, jag brukar se den själv och kan inte tänka mig att det finns något i serien som är direkt skrämmande. Inga mord, inget blodsplatter osv. Min son är väldigt verbal, men ganska ängslig, så av den anledningen känns det bäst att vänta med vuxentv ett tag till. Funkar det med Doctor Who för dina barn så är väl det bara jäkligt härligt för er allihopa, en winwin-situation.

Tittar också på Bones med barnen. Tittade på Doctor Who (eller doktor Huut som barnen säger ^^) men har inte kollat på ett bra tag, så jag har en del säsonger att titta på.

Barnen blir inte alls rädda, dock har jag som alla föräldrar mina gränser, jag älskar Criminal Minds, men den får inte barnen se för det är en helt annan mycket mörkare stämning i den serien än det är i t.ex Bones, trotts att det är mycket döda kroppar i båda. Mina barn är helt på det klara med att det inte är riktiga döda människor på tv:n. Min 4åriga dotter flinar och säger, ”titta mamma så kladdigt de har målat den dockan” om skeletten med kött och så på 🙂

Och angående barns rädslor, vår sons mardrömmar består till 95% av tigrar som vill bita honom i tårna. Spöken tycker han är skitspännande och berättar ofta när han pratat med ett spöke. En gång beskrev han att han pratat med en tant som såg exakt ut som min mormor (han har aldrig sett henne på bild eller så, hon dog när jag var runt tio år) och DET tyckte JAG var var jätteskrämmande. Så nä, jag tror inte att barns rädslor grundar sig så jättemycket på vad de ser, snarare på det dom inte vet något om eller ngt annat som man själv finner helt ologiskt men som är väldigt logiskt i deras värld.

Connor har fått se några ”hemska” saker. Vi har funnits med och förklarat och pratat om saker… Försöker lära honom det där med att film inte är på riktigt utan en fantasivärld. Jag började tidigt se ”hemska” saker och har inga problem alls med det idag.

Att låta barn se läskiga program tillsammans med vuxna är inget jag hakar upp mig på. Däremot kan det aldrig någonsin ersätta att läsa för barnen. Det är ju superduperviktigt både för språket och det egna läsintresset. Helt ärligt låter det lite slappt att sätta på gamla serier och kolla med ungarna för helt ärligt så gissar jag att dom eg inte är så intresserade av vare sig Buffy eller Dr Who men dom vet att mamma är det och dom vill gärna ha en lugn och mysig stund med mamma.

Men är det något fel att vara slapp? Hur menar du? Är det inte skitbra att man hittar nåt som funkar utan ansträngning? Och nja, Ninja är ganska tydlig med vad hon gillar och inte.

Svara

Har aldrig varit mörkrädd och har NÄSTAN aldrig fått mardrömmar från TV/filmer eller dyl. Förutom från typ Bamse i avnsittet med Sjörövarna/skattkartan när Vargen är ”i” en stubbe…(HAHA) när jag var ungefär fyra.
Jag tyckte Jurassic Park var småläskigt och tyckte att de där grådvärgarna (är det så det heter?) i Ronja Rövardotter är jätteläskiga. När de försöker ta Ronja mitt i natten. Och Bröderna Lejonhjärta.
Något som FORTFRANDE skrämmer mig något sjukt är Morran i Mumin! Alltså på riktigt, läskigaste figuren i ett tecknat barnprogram någonsin? Är det bara jag som tycker hon är riktigt obehaglig?

När jag var barn brukade vi få videoband med barnfilmer av en släkting. En dag satt min tre år yngre lillebror, då ca 4-5 år, och tittade på ett sådant. Mamma var i köket, och reagerade inte förrän hon hörde lite väl dramatiska ljud från TVn.
Hon sprang in i rummet för att upptäcka att bandet vi fått från början innehållit Star Wars Episod 5, vilken nu tagit vid där barnfilmen tagit slut, och min bror hade introducerats för vuxenfilmsvärlden mitt i ”I am your father” – scenen.
Snabbt stängde hon av så klart, och försökte förebygga eventuella trauman. Problemet var bara att min brorsa vägrade sluta prata om den jeteheftiga filmen han så klart ville titta mer på. (Mycket roligare än ”Bambi”)
Det slutade med att mamma fick låta oss (jag blev ju också intresserad) titta på alla tre filmer tillsammans med henne, och efter det var det bara Star Wars som gällde i många år framöver… (Vilket så klart innebar att jag fick Leia Organa som min främsta kvinnliga förebild, vilket nog inte var helt fel;))

Vad gäller läskiga filmer så har jag visserligen fått gräsliga mardrömmar av Jurassic Park, men det fanns inget som jag vägrade att se på så hårt som Wallace&Gromit. Fy fasen. Tycker fortfarande att det är såå obehagligt.

Jag har inga barn, men när jag har det hoppas jag att mina barn skall tycka om att titta på Dr Who, Buffy och mycket annat som jag själv tycker om.

Jag ser inget fel alls med att dina barn får se på detta, när de uppenbart har sin trygghet i Dig.

Min dotter är nu snart 1,5 år och har ju så smått börjat förstå vad som är på teven så därför undviker vi ”läskiga” tv-serier och filmer. Men när hon var nyfödd bodde vi framför Game of Thrones. Kanske inte den mest barnvänliga serien 🙂 Nuförtiden blir det mest Madagascar 3, Pingvinerna på Madagascar eller Röjar-Ralf (måste säga att jag tycker att den är hyffsat genusvänlig ändå, jämfört med många andra tecknade filmer). Läsa fungerar inte än men när hon blir större vill jag att hon ska gilla att läsa lika mycket som jag gjorde. Jag lärde mig dock läsa själv när jag var 4 år så mina föräldrar läste aldrig sagor för mig, i alla fall har jag inget minne av det. Lite tråkigt så därför vill jag ju gärna läsa för henne. Men som sagt, än så länge är hon för rastlös och otålig för att ligga still och lyssna på en saga. Hon vill helst riva sönder boken och tugga på sidorna 😀 Så att ligga och mysa och titta på en film en halvtimme eller så fungerar faktiskt bäst som nattningsrutin just nu.

Oj… här ser vi nog mest bara på ”barnvänliga” saker faktiskt. Känner mig nästans nördig när man läser ovan hur ”alla” (okej kanske inte ALLA men iaf) verkar låta barnen se på det som faller dem in om barnen vill, medans vi typ ser på Astrid Lindgren som säkert kan ha en del skrämmande inslag ibland, men annars är det ju bara Fåret Shaun, Tecknade Bean, ja sånt som Bompa erbjuder.

Sonen på 6.5 gillar Mamma Mu ännu. Flickan på 2,5 ser också bara ”snälla saker”. Om ettan funnits tror jag hon börjat fått se en hel del annat då hon hade blivit 10 år. Men så blev det ju tyvärr inte.

Sagor läser vi ännu för fullt, det mest läskiga jag tänkt mig är att jag kanske snart törs läsa Häxorna av Roald Dahl för honom som annars rekommenderas från…hmmm var det 8 år. 🙂

Monstervärlden känns ännu ett kliv bort, oavsett masker och låtsasblod och påhittad story. 🙂

Men oj vad jag blir förvånad när jag läser kommentarerna, jag trodde du skulle få massor av kritik men det verkar mest vara personer som gör på samma sätt, eller ”värre” exempel (Walking Dead??).

Jag själv har hemska minnen av hur jag såg Hajen och Flugan när jag var barn och bar med mig bilderna, skriken, hur länge som helst… Jag kommer ihåg det som riktigt obehagligt, och känner fortfarande av det när det gäller Flugan. Jag hade önskat att jag sluppit se det.

För mig har det varit självklart att inte låta barnen se något liknande, inget överhuvudtaget. Jag känner mig också tveksam mot en hel del barnfilmer, Disney med flera. Jag är på riktigt chockad över hur så många andra verkar göra så annorlunda än mig.

Undrar om jag är extra känslig? Jag styrs ju såklart av mina egna erfarenheter i det här.
Jag skulle nog inte lita på min egen förmåga att tolka hur mina barn upplevde sådana filmer eller serier heller.

Nej, här blir det Teletubbies, Alfons Åberg och Lilla Spöket Laban så länge det går! 🙂

Har inget att tillägga i debatten om lämplighet för barn (herregud, Doctor Who är ju en älskad familjeserie i England som många växt upp med, inte direkt Walking Dead-slash eller så) – med HERRE MIN GUD vad läskiga avsnitten med stenänglarna och gasmask-barnen är! Måste vara jag som är mesig.

Alltså när skriver du en bok Natasha? För när jag får barn (om typ 10 år..) vill jag ha alla dina råd samlade.. alternativt får du ALDRIG lägga ner bloggen.

Så länge man som vuxen har förmåga att förstå att barn upplever och förstår saker annorlunda är det väl upp till var och en att besluta vad barnen ska se. Sen finns det ju dom som slentrianmässigt låter barnen se vilka program som helst för att de inte fattar att det inte är lämpligt och det är ju en annan sak.
Däremot tycker jag att det är underligt att min son, 12 år, skulle se en film i skolan. De ägnade en lektion till att diskutera vilken och de flesta alternativen var filmer från 15 år. De filmerna kan man väl se hemma med föräldrarna i så fall?
Jag tycker också synd om min dotter, hon går visserligen på gymnasiet, men fick i läxa att se Seven, en av de värsta filmerna jag sett. Alla kanske inte vill se en sån film…

Växte upp med Morden i Midsomer (född 91 så ni kan ju räkna), Mord i sinnet och Star Trek Voyager. Klarat mig fint och ÄÄLSKAR detta idag. Slukar råa, brittiska deckaremed glädje. Klarar dock inte skräck men det är ju skillnad … varken Buffy eller Doctor Who är ju läskigt så bring it!

Men läs för barnen!!! Det måste ju inte vara ”godnattsagor” om man nu inte gillar det utan har en annan rutin, men hitta andra tillfällen. Jag är helt övertygad om att det är det absolut viktigaste man gör för sina barn – både för deras språkliga och psykologiska utveckling. Och mysigt är det också att läsa ihop. Eller lyssna på ljudböcker!
Mina ungar har aldrig tittat mycket på tv/film (och gör det inte nu när de är stora heller). Inte av någon pedagogisk princip, utan mest för att vi vuxna inte tittar så mycket och då har det inte känts naturligt att sätta barnen framför tv’n. Det har mest varit tecknat och annat gjort för barn. Däremot – eftersom vi är läsare allihop – så ser vi gärna filmer som bygger på böcker. Då har regeln varit att man får se en film om man läst/lyssnat på boken, så alla ungarna såg tex Harry Potter och Sagan om ringen ganska tidigt, vilket chockade en del andra föräldrar ;).

Ja, det finns väl en hel del studier som pekar åt att läsa för/med sina barn i tidig ålder ger en gynnsam utveckling i skrift- och talspråk, så det kan nog vara att rekommendera.

Intressant diskussion det här. Jag har själv inga barn och vet faktiskt inte vad jag skulle låta dom se. Beror nog lite på hur dom är och vad det känns som att de klarar att se. Tänker tillbaka lite på hur det var när jag var liten. Tror mest det var barnprogrammen (jag var ett rätt kvällstrött barn som la mig direkt efter) men vi såg inte heller lika mycket på tv då som vi gör idag. Men vet att jag fick se ”läskiga” filmer när jag var ganska liten. Minns att mamma och pappa sa åt mig att blunda/hålla för öronen om det blev för läskigt. Men vi såg ingen skräck eftersom min pappa inte gillar sånt utan mer deckare.
Jag kan hålla med om att Buffy(doktor who har jag aldrig sett) inte är läskigt och sen vinner hon ju alltid. 🙂 tycker att idag när man kollar på Barnkanalen så finns det massa program där som egentligen är lika ”läskiga” bara det att det är barn som spelar istället för vuxna. De kanske är riktade till äldre barn men eftersom de går på dan kan ju vem som helst se dom.
Själv tycker jag att bröderna lejonhjärta är rätt hemskt, inte läskigt men hemskt och det är ett barnprogram!

Med tanke på barnprogram så vet jag att min mosters man inte tycker att deras barn ska se på Teletubbies (barnen är bara 4 månader) för att det gör dom dumma.

Sen läste jag min mammas vuxenböcker när jag var 11 antagligen tidigare och på ett sätt är väl det lika ”illa”. 🙂 det har då inte skadat mig!

Vi brukar se på diverse naturprogram på TV där tex tigrar slaktar och äter upp söta djur. Vårt barn verkar inte reagera ett dugg på det utan säger bara att ”den måste äta”.

Däremot så ångrar jag skarpt att jag satte på Emil i Lönneberga. Emils pappa är ju fruktansvärd!

Vår dotter reagerade med att gråta och snyftande säga ”inte göra så, NEJ inte göra såå” snyft snyft krokodiltårar.

Jag blev ju förstås också väldigt upprörd på Emlis pappa som kunde bete sig så vidrigt mot sitt barn. Så jag sa ju helt sonika att nej du har rätt så får man verkligen inte göra…

Hur lotsar ni era barn genom sådana händelser? Vi kan ju inte curla dem för alltid, någon gång kommer de att se på någonting som är läskigt.

(dock kommer jag faktiskt aldrig att titta på Emil igen, trots att drängen Alfred är så fin)

Mina söner är 17 och 19 och JÖSSES, vad vi har läst för dem… Från Max potta när de var små söta bebisar till Sagan om Ringen-trilogin när de var i mellanstadieåldern. Och ingen av dem läser nu… snopet!

Anna, misströsta inte! Både jag och min bror hade en litteraturfri period under senare tonåren. Nu tio år senare är vi båda bokmalar av rang. Och det har jag min kära moder att tacka för!

Jag tror det är superviktigt att läsa för barnen, bara för att liksom leda dem in i litteraturens värld – blir man inte introducerad lär man knappast få ett ryck och kliva in i den själv så helhjärtat.

Angående läskiga TV-serier så har jag alltid fått sett rätt otäcka saker, och det har aldrig skämtats bort. Min föräldrar har heller aldrig ”skrämt upp mig” om spöken & dyllikt. (Vilket ju kan vara i särklass det mest idiotiska man kan göra). Spöken är ju ingenting jag måste ”respektera” (på så sätt som man inte bör skämta bort att ramla framför tåg), så jag tror det är bra att ha en neutral inställning till de hela.

Alltså, vad ni låter barnen kolla på på TV har jag ingen åsikt om. Men det är klart som korvspad att ni måste läsa för dem! Att stimulera läsning är det bästa sättet att förbereda dem för kommande skolgång. Plus att det faktiskt är väldigt mysigt, och att det ger en gemensamma referensramar och en massa annat bra. Så LÄS!

Mina barn (8 och 3 år) älskar Gremlins. Min son(8åringen) fann tycke för den filmen när han va runt 4 och nu har även hans lillasyster fallit för den filmen. De brukar bädda ner sig i storebrors rum och kolla på den, Till och från så hör man hysteriskt fnitter från rummet:) även Jurassic Park, True Blood, sagan om ringen, alla Harry potter, ghostbusters, och Nightmare before christmas (för att nämna några) går hem hos dem! Zombies är dessutom väldig intressant att prata om här hemma, har walking dead spelet, och min dotter har minsann berättat för mig hur man dödar Zombies på bästa sätt:p ”Man skjuter dem i huvudet*pang!*” kanske inte det vanligaste samtalsämnet för en 3åring men ändå roande och sålänge inte barnen är rädda så är det helt OK!

Tycker inte heller att man ska visa typ ”The Ring” för små barn, jag såg den när jag var 14 och hade mardrömmar i någon vecka efteråt. Det känns som att filmer som är väldigt psykologiskt läskiga är värre än de där det bara är massa blod och massaker. Fast det kan vara min personliga uppfattning att psykologiska skräckfilmer är mycket läskigare…

Våra barn får se Doctor Who, inte så att vi ofta slår på det åt dem men vill de se när vi kollar får de det. Något avsnitt bedömmer jag kanske som olämpligt men då är det individuellt för mitt/mina barn. Förhoppningsvis känner de flesta sina egna barn bäst. Mina har bara tyckt bra om DW och det kan kanske bero på att det är en så stor del av vår vardag, de är uppvuxna med det och vår kärlek till serien. Sen är vi alltid med och pratar, resonerar och förklarar. Däremot var äldsta förbannat rädd för boxer-robert, axe choklad-reklamen (tjejer tuggade på en man gjord av choklad) och jokk bärdryck-tjejen täckt i lera 😀 Har du förresten spanat in spin-offen Torchwood? Den första ”halvan” är bäst, men den amerikanska fortsättningen går väl an den med.

När jag var nio år gammal gick DET på tv och jag lurade i min mommo att det var helt okej att jag fick titta på det. Spenderade större delen av första avsnittet åt att sitta på golvet bakom mommos fåtölj och vara livrädd 😀 Clownskräck ever since. Men inte långt senare började jag låna hem Stephen King-böcker från biblioteket som en toka och har varit frälst på skräck ever since.

När jag var fem eller sex år gammal visade min syster mig select scenes ur Gremlins. Det tog mig förmodligen tre år att komma över min nattliga Gremlinskräck.

Hej, jag började också kolla på skräckfilmer ( då menar jag riktiga skräckfilmer, Buffy tycker jag inte är så läskig hehe ) med min mamma i typ 3 års ålder. 27 år senare älskar jag fortfarande skräckfilmer 😀 Jag tog ingen skada av det!

Sånt är individuellt, varje förälder känner väl sina barn bäst! Om du hade märkt att dina barn tog skada på ngt sätt så hade du självklart inte kollat på DW och Buffy med de! Svårare än så är det inte!

Förstår inte hur folk orkar skriva inlägg i sina bloggar och kommentera detta ?! Varför är det så viktigt att hela tiden bry sig vad andra gör?? Du tar hand om dina barn på ditt sätt så tar jag hand om mina på mitt! Blir det inte enklast så?

Sen det där med läsning, min mamma läste jätte mycket för mig också när jag va liten ( det var faktiskt så jag lärde mig läsa, genom att ifrågasätta alla ord och bokstäver ) Mitt läsintresse höll i sig till 14års åldern kanske. Sen dess (15 år senare ) har jag kanske läst samanlagt 5 böcker! Tråkigt? JA! Men jag tror att jag kommer nån gång i livet börja gilla att läsa som jag gjorde en gång i tiden! Men inte just nu…

Tack för en härlig blogg 🙂

Jag är 15 år och var livrädd för en del animerade och ”barnvänliga” filmer som barn, känner lite obehagskänsla fortfarande när jag tänker på ett sovaöverkalas jag var med om på lågstadiet då min kompis föräldrar valt film, något halvläskigt (som jag blev livrädd för) och trots att jag var livrädd var allt jag fick höra ”Men sov istället då”, de tyckte väl att jag bara var lättskrämd, det var ju en barnfilm.

Wallace och Gromit var en annan fobi, som nådde nya proportioner när min familj visade mig Varulvskaninens förbannelse. Klarar fortfarande inte av att de den filmen, för jag får starka obehagkänslor av den. Och den anses ändå barnvänlig. Så det är väldigt individuellt.
Och Doctor Who har ändå många avsnitt som är lämpade för barn, och jag tror att det är lite spännande att bli skrämd som barn, bara det aldrig går överstyr.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *