Kategorier
diskussion & debatt

Vad är egentligen ”barnens bästa”?

Och när vi ändå är inne på förskolan… Jag får ofta kommentarer från mammor som har världens dåligaste samvete för att de lämnar långa dagar eller skolar in i låga åldrar men för i helvete kvinnor, försök se the bigger picture! Det här med ”barnens bästa” är liksom inte ett absolut förhållningssätt och jag kan […]

Och när vi ändå är inne på förskolan… Jag får ofta kommentarer från mammor som har världens dåligaste samvete för att de lämnar långa dagar eller skolar in i låga åldrar men för i helvete kvinnor, försök se the bigger picture!

Det här med ”barnens bästa” är liksom inte ett absolut förhållningssätt och jag kan ju bara utgå från mina övertygelser. Det finns fakta som pekar på att förskolan kan vara skadlig för barn under tre medan det å andra sidan pekar på att det kan finnas en massa andra fördelar. Så hur mäter man? Min magkänsla säger en sak medan din kanske säger nåt helt annat. Vem har egentligen rätt?

Så vad är egentligen bäst för barnet? Att barnen får vara hemma med en förälder och skjuta upp förskoledebuten? Jo visst. Om det går. Och om man har någorlunda trygga hemförhållanden för har man inte det så förändras perspektivet ganska snabbt. Och är det så enkelt?

Kanske det är viktigare att morsan kommer ut på arbetsmarknaden igen och inte stagnerar i nåt som faktiskt ÄR en kvinnofälla även om en del vill prata om ”fria val” och ignorera strukturer som är till ALLAS nackdel. (Tack KD för att ni avskaffat försäkringskassans mål om ett jämställt uttag av FP’n och flyttat jämställdhetsutvecklingen tillbaka ett par decenier. Jävla idioter.) Ekonomisk frihet för kvinnor är så jävla viktigt. Ett ”fuck you”-kapital som faktiskt är en nödvändighet för att du inte ska vara livegen.

Att morsan och farsan har möjlighet att jobba för sin försörjning är även det ganska viktigt? Det tycker iallafall jag, speciellt när du har ungar att mata och ge tak över huvudet. Det är ju därför vi har förskola. För att möjliggöra den biten. TACKÅLOV!

För en del kvinnor är det viktigt att jobba. Inte för att tjäna pengar eller ha tak över huvudet utan för att de fullkomligen skulle gå under om de var hemma för länge och för att många av dem älskar sitt jobb. För vissa är det viktigast av allt att pappa får lika mycket tid med barnen som mamma för den där första tiden kommer aldrig igen och den som inte tagit del av den missar nåt ganska viktigt.

Att sen börja moralisera över människors arbeten eller karriärsval kan man kanske också göra om man är sån: ”Amen välj ett annat jobb då duuuurrrrr eller gå ner i arbetstid eller skola om dig!” men det är också jävligt idiotiskt. För att inte tala om helt verklighetsfrånvänt då människors förutsättningar är helt unika. Är man dessutom ensamstående så har man inte lyxen att välja och vraka. (Om man nu har det i ett parförhållande. Tveksamt.)

Det är dessutom helt meningslöst att känna dåligt samvete för att man gör det man behöver. (Och tror man inte att förskolan har några nackdelar värda att oroa sig över så är det här en ickefråga.)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vad är egentligen ”barnens bästa”?”

Klart det finns massa skäl till att jobba och lämna barn på dagis när de är små men att tvingas säga att man tror att det är för att barnen mår bäst av det känns lite sjukt. eller att man gör det för att kunna konsumera maximalt som jag ärligt talat tycker väldigt många verkar göra. man måste ju inte åka till thailand. det är inte ens speciellt kul och man får hudcancer. ja inte alla men dock. man måste inte ha finbil etc. om man inte har råd med det vill säga. Man får gärna köra jagga eller rolls om man vill men inte på bekostnad av barnen.

Alltså, jag vet inte varför det absolut måste vara en kvinnofälla om man nu vill vara hemma med sina barn de första året. Själv har jag alltid sagt o tyckt att barn under tre år inte ska vara på dagis/förskola och jag hade turen att kunna arbeta hemifrån. Jag valde själv att bli dagbarnvårdare och kunde ju genom det ta hand om mina egna barn också. Idag när det förskolorna ofta består av för många barn och för lite personal, hur sedda blir barnen då? Hur mycket tid får de av vuxna? Mycket lite vill jag påstå. Det handlar ju inte bara om att barnen ska få kompisar utan om så mycket mer och för den delen, vill jag att samhället ska uppfostra mina barn? Nej, det vill jag inte och jag vill inte heller att barnens dag hemifrån skulle vara så många timmar som många barn faktiskt är hemifrån för att båda måste arbeta för att kunna överleva. Idag, känns det som om man skaffar barn för att lämna bort dom det första man gör. Jag arbetade hemma tills min minste var sex år och aldrig att jag kände det som en kvinnofälla, dessutom var det mitt eget val. Jag minns när jag skulle börja arbeta efter barn nr två och jag hade turen att känna en i personalen på det dagis där dottern fått plats. Hennes ord om hur det gick till på dagiset fick mig att säga upp mig på stående fot och bli arbetslös. Som hon sa, "vi har inte tid för de små barnen, kan de tex inte somna själva under vilan så får de ligga och skrika, vi har för många små barn och vi hinner inte med alla som vi önskar."

Då, på åattiotalet var jag tvungen att börja arbeta innan dottern ens var ett år och bara tanken på att lämna henne hela dagen gjorde mig skräckslagen. Som sagt, jag hade turen att senare kunna arbeta hemifrån och få lön, det har inte alla det vet jag men att per automatik kalla valet att stanna hemma för kvinnofälla tycker jag är ganska dumt och faktiskt ett sätt att förringa de som vill vara hemma med sina barn de första åren. Mina barn har absolut inte tagit skada av tillvaron hemma, de har haft massor av kompisar, fritidsaktiviteter och är idag vuxna högutbildade och jävligt smarta individer.

Vem har bestämt och satt riktlinjerna för att barn ska lämnas bort tidigt? Är det kvinnorna? Eller är det kanske samhällsstrukturen?

Det jag menar är alltså att inte tusan behöver det vara en kvinnofälla att stanna hemma med barnen. Det sorgliga är väl egentligen att idag har man inte råd att vara hemma, och kanske är det istället det faktumet som gör att det kan bli en kvinnofälla, för att kvinnan eller den som nu väljer att stanna hemma lite längre, blir beroende av mannen och samtidigt kan jag ju se att det beror på vad slags man som är pappa till barnen. Jag är idag mycket tacksam för att jag kunde vara hemma med mina barn, för att de slapp den stressen att släpas upp och iväg varje morgon och jag vet hur det kan vara, då mitt första barn både har varit hos dagmamma och senare vid fyra års ålder på dagis.

Då var jag tvungen att arbeta heltid och hämtade varje dag en liten och mycket trött son på dagis som knappt orkade äta för att sedan slockna innan kl sju på kvällen och hur mycket tror ni jag träffade honom under arbetsveckan? Jo en liten stund på morgonen och ett par timmar på em/kväll. det är i mitt tycke åt helvete för lite tid.

Jag vill absolut inte att kvinnor ska känna sig tvingade att vara hemma, men valmöjligheten borde finnas utan att det blir en kvinnofälla.

Håller med om allt du skriver, och tror dessutom att det beror mycket på själva barnens karaktär. Vissa älskar ju dagis! Men det har väl med "magkänslan" att göra, som du skriver.

I boken "Kunskap om familjedaghem" från Skolverket, står det mycket om jämförande forskning kring dagmamma och förskola och hemmabarn.

Det står att

Alla forskare är överrens om att det viktigaste för barnens utveckling och hur de mår, är föräldrarnas inställning till den barnomsorg de väljer. Är föräldrarna trygga med stället och barnomsorgsformen de valt påverkar detta barnen mycket positivt.

Men också ifall föräldrarna är missnöjda med att arbeta, och istället skulle vilja vara hemma, eller om de är oroliga för att lämna bort barnen, det gör att barnen inte mår bra! Det står till och med:

"Detta har en mycket hög påverkansfaktor på barnens utveckling långt upp i åren"

Jag håller med om att man ska kunna välja hur stor del av ledigheten man ska ta ut. Däremot anser jag att män borde vilja ta ut hälften. Det är tragiskt att det är så få pappadagar som tas ut.

En sak som nästan alla glömmer är att det faktiskt finns jämställda förhållanden därkvinnan ändå tar ut den mesta föräldrapenningen. Man verkar ta för givet att en familj där kvinnan tar ut säg 80% av dagarna är ojämställd och att kvinnan hamnat i en fälla. Kvinnor kan faktiskt vara kompetenta nog att välja att vilja gå ner i inkomst och vara hemma mest utan att för den sakens skull leva på sin man. Jag är medveten om att en stor del av familjerna lever ojämställt men jag uppmanar alla att e individen eller den individuella familjen.

"Tack KD för att ni avskaffat försäkringskassans mål om ett jämställt uttag av FP'n och flyttat jämställdhetsutvecklingen tillbaka ett par decenier. Jävla idioter."

De har väl ändå inte avskaffat MÅLET om ett jämställt uttag? Det enda som ska göras annorlunda är att man ska sluta bestämma åt föräldrarna hur de ska leva sina liv.

Bra LD! Kanonbra att du tog upp att alla faktiskt är olika. Jag blir galen av att bara gå hemma för mkt och för länge, alltså inte så nyttigt för mig o barnen med en hysterisk morsa hemma. Det som passar en mamma/pappa o deras barn passar inte en annan osv., men jag håller med om att det ofta känns mest hälsosamt att INTE lämna bort en liten ettåring 50 timmar/vecka.

Tack och lov för KD som ser till barnens bästa och inte offrar dem och familjens fria val samt ekonomi på jämnställdighets altare.

alvarligt talat så skulle jag bli nervklen av att vara "hemma-mamma" i 3 år! 😮 Då skulle jag behöva kombinera det med att te.x plugga deltid, vad som helst. Det är ingen lek att vara hemma med barn heller, som vi ju alla vet … Därmed inte sagt att barnet ska gå heltid från jättetidig ålder…

Men jag skulle behöva läsa på mer om det här med barn och förskolans skadlighet känner jag. För jag undrar vilka parametrar man tagit hänsyn till när man mätt. För alla barn är olika, dels för att vi är "biologiskt" olika, men också socialt.

Sen det här med dåligt samvete… är det inte så det "ska" vara? Att man ska ha dåligt samvete för allt man inte hinner/kan/borde när det gäller föräldraskap? Otroligt onödigt.

Hmm, can´t say I agree on this one. Yes, its all well and good for those that want to work right away, but it takes away the option for one parent to stay home, and that could be man or woman. I thought you would understand this considering you have choosen to stay home with your children till they were around 3. Why would you do that?! because you know it is the best thing for them. :rolleyes:

Parents should have the option to stay home with their children or the option go back to work right away if thats what they want. They shouldn not have to not have to both be forced to work just to make endsmeat.

Du har rätt, vi kvinnor är ofta bra på att sänka varandra. Inte sällan i jämställdhetskampens namn. Det är viktigt att minnas att man kan vara feminist, mot könsroller och för ett jämställt samhälle även om man skolar in på förskola tidigt, som kvinna tar ut merparten av FP, röstar blått, gillar att visa tuttarna, rakar benen eller vad det nu må vara som vissa kan störa sig på. Vi kan tycka, göra och vara olika på en hel massa sätt men ändå sträva mot samma mål.

Själv vill jag vara hemma med Liten gärna ett år. Sen vill jag gå ned i arbetstid för att hen inte ska behöva vara på dagis/hos dagmamma för mkt. Men självklart vet jag att rent inkomstmässigt och pensionssparandemässigt så blir det sämre för mig än för min sambo (om han inte väljer samma). Dock är det ett val jag väljer, för att jag har råd. Min ensamstående mamma med två barn hade inte den lyxen, och inte hatade jag dagis. Men jag tror att min mamma gärna hade haft råd att vara hemma.

Alltså, hur vi än gör så är det vi vuxna som väljer. Vi väljer utifrån egen magkänsla, egna förutsättningar och vad vi tror våra barn mår bra av (utifrån egna erfarenheter). Det viktigaste är väl att vi kan stå för våra val och gör dem md så öppna ögon som möjligt. Och som sista grej: att vi SLUTAR skuldbelägga mammor som väljer annorlunda.

(skrivet från min tfn vilket inte var det smidigaste).

Men måste det vara en kvinnofälla då? Istället för att kämpa som svin för att kvinnor som kanske vill vara hemma med sina barn istället skall arbeta, och klanka ner på de val kvinnor gör genom att bortförklara dem med normpåverkan, så kanske man istället skall ändra systemet så att de som faktiskt är hemma får mer pengar som är pensionsgrundande under barnens tre första år (OM de vill), eller att man ser till att sätta krav på barnomsorgen då studierna visar att det mest skadliga är just för lite personal på för stora barngrupper. Varför kan man inte kämpa för sådant? Men dessa saker får man ju fan inte ens föra på tal i Sverige för då är man så ofeministisk och vill låsa de stackars kvinnorna i hemmet eller så försöker man ge de stackars kvinnorna dåligt samvete över dagis… Blir så trött.

Pensionsgrundande föräldraledighet, samt högre personaltäthet på förskola som emma föreslår låter ju fantastiskt och det är just sådana satsningar som behövs tror jag (bara folk är redo att betala detta genom skattsedeln).

Men i ditt inlägg läste jag ordet kvinna i samband med barn ett otal gånger dock inte män. Varför osynliggöra männen?

Ska bara kvinnorna vara hemma? Tar barnen skada av sina pappor? Är inte pappan LIKA viktig som mamman de första åren? Och varför är han inte det i sånt fall?

En som undrar??

Typ 99 procent av mina läsare är kvinnor. Jag är en kvinna. Därav avsaknaden av pappor och män i mina inlägg.

Förhoppningsvis har de världens sämsta och inte världens "dåligaste" samvete. Nä förlåt nu känner jag mig elak, du är bäst och så 🙂 Ugh.

PS jag tyckte det var viktigt att ifrågasätta kommentarens syn på föräldraskapet (inlägg de är det LD som skriver inte vi amatörer sorry för ihopblandningen)..

Kommentarskrivaren verkade vara ganska uppretad på att man inte fick tala om förskolan för att KVINNOR kunde få dåligt samvete. Det verkade vara så självklart att barn ENBART är en kvinnlig angelägenhet något jag starkt vänder mig emot.

Jag skulle bli galen av att vara hemma 3 år, håller på att bil det redan och hon är bara 1,5.

Jag tror att MIN lilla kommer ha det toppen på dagis. Dessutom får hon en gladare mamma på köpet, a win-win situation.

Sen tycker jag inte alls att det är toppen att man skall bli tvingad att ta ut hälften av dagarna var och att man får bonus då. Männen ska inte behöva lockas med extra dagar för att ta ut sin del, det är väl knappast bra för barnet? familjen måste själv få bestämma vad som är bäst, oavsett om det handlar om att mamman tar ut allt eller pappan eller om man väljer att dela lika.

Jag har fem syskon och min yngsta syster är den enda som gått på dagis (host, förlåt! Förskola!) Hon har trivts jättebra, men ändå har hon älskat att få vara hemma och ledig. Jag ser inget fel med att hon gått på förskola, lika lite som jag ser nåt fel i att jag inte gjorde det. (Tilläggas bör kanske att hon var fem när hon började)

Härhemma har vi resonerat såhär:

1.Det är bäst för barnen att växa upp i ett bra område med bra skolor o förskolor. Alltså tog vi chansen när vi fick den o köpte ett hus på Limhamn.

2. Det är bäst för barnen att vara hemma tills de är så stora att de kan gå o göra sig förstådda.

Alltså, ojämn fördelning av föräldradagarna för att maximera tiden hemma (2år). Vi har ingen bil, huset har vi renoverat med kontanta medel successivt över 5 år, vi åker inte på semestrar o äger inga lyxprylar.

3. Det är bäst för barnen om föräldrarna har utbildningar som erbjuder trygg arbetsmarknad.

Alltså är vi nu sjuksköterska o sjukgymnaststudent.

Vad som är bäst för föräldrarna är att barnen mår bra o att man är överens om besluten. O vi har båda lika bra relation till båda våra barn. Man är ju inte förälder bara 8 timmar o dagen så det finns alla möjligheter för även den arbetande förälderna att skapa nära band till sina barn…..

Det finns ett tankesätt, eller synsätt eller nått sånt som kallas för "the good enough mother", tror det kommer från nån amerikansk person, psykolog kanske? Hursom, det går ut på att (i princip, undantag finns ju alltid) alla mammor alltid i grunden är tillräckligt bra. Det är ju rätt få som inte älskar sina mammor/pappor lite oavsett vad man har för övriga åsikter på sin uppväxt. Det tror jag är viktigt att ha i grunden när man tar beslut om sitt barn. Att det löser sig oavsett. Att man duger. Så kan man ta resten sen, om det nu är att man lyckas stanna hemma några extra år eller låter barnet skolas in tidigt. Man duger i alla fall.

Tack för att du skriver det. Allas liv funkar ju på olika sätt med ekonomi och allt som påverkar. Jag hade fetaångest för att vårt barn började vid 1år+4mån. Ville vänta minst till 2 då jag vet hur stressigt förskolor kan vara (är barnskötare). Kände mig tvungen att ut o arbetsträna för att förhoppningsvis få jobb innan utförsäkringen och vår ekonomi pallar inte att sambon är hemma heltid, de 3 dagar i veckan han var hemma ett tag gjorde att vi gick back rätt rejält. Men Lillan trivs på förskolan som fisken i vattnet och utvecklas och mår bra. Det är DET man ska gå efter. Hade hon verkat må dåligt hade vi försökt lösa det på något vis. Men att försöka komma ut i arbete är ju för hennes försörjning och för att vi ska kunna flytta till ett större boende som passar en familj.

Tack för att du skriver det. Allas liv funkar ju på olika sätt med ekonomi och allt som påverkar. Jag hade fetaångest för att vårt barn började vid 1år+4mån. Ville vänta minst till 2 då jag vet hur stressigt förskolor kan vara (är barnskötare). Kände mig tvungen att ut o arbetsträna för att förhoppningsvis få jobb innan utförsäkringen och vår ekonomi pallar inte att sambon är hemma heltid, de 3 dagar i veckan han var hemma ett tag gjorde att vi gick back rätt rejält. Men Lillan trivs på förskolan som fisken i vattnet och utvecklas och mår bra. Det är DET man ska gå efter. Hade hon verkat må dåligt hade vi försökt lösa det på något vis. Men att försöka komma ut i arbete är ju för hennes försörjning och för att vi ska kunna flytta till ett större boende som passar en familj.

Jag kan bara halla med. Det är inte alltid självklart vad som är rätt alternativ och jag tror faktiskt att de flesta som kan välja väljer det som de tror är bäst för familjen. Jag kan första dem som väljer att stanna hemma, men varken jag eller min sambo vill vara hemma pa heltid. Pa samma sätt vill vi inte att var son ska växa upp med en franvarande pappa eftersom vi bada hade pappor som var borta mycket när vi var sma och vi vill inte vara helt beroende av en inkomst. Det som irriterar mig är när folk säger saker som i första kommentaren i traden. Tror nagon verkligen att man lämnar sitt barn pa dagis för att kunna aka till Thailand eller är det mer nagot man säger för att övertyga sig själv om att man har valt rätt?

Jag tycker att det är helt onödigt att moralisera. Föräldraledigheten skall vara HELT frivillig hur man lägger upp. Delad rakt av mellan mannen och kvinnan, vill inte mannen ta ut sin skall han absolut inte behöva det. Ingen skall tvinga på någon pengar för att ta hand om sina egna barn om man hellre priotiterar jobbet. Men ingen skall heller gnälla över att man måste ta hand om SITT barn för att få ut pengar för det. Undantag skulle förstås göras för ensamstående föräldrar.

När jag läser igenom kommentarerna känns det som om majoriteten har riktat in sig på föräldrarnas rätt till ledighet/arbete och ekonomin mer än vad som är "barnens bästa". Jag ber om ursäkt ifall jag har fått allt om bakfoten och nu har jag inga egna barn än, men jag jobbar i en förskoleklass (året innan ettan). Vad är "barnens bästa"? Det är väl individuellt absolut men året innan dom ska börja första klass är viktigt för barn att få ta del av. Inte bara för att dom lär sig läsa, skriva, pyssla etc. (vilket man självklart även kan göra hemma!) utan också för att få ta del av det sociala. Att få röra sig omkring i en stor grupp med andra barn, lära sig hur man får och inte får bete sig mot sina medmänniskor och liknande. Det finns barn i min klass som knappt varit med alls och skillnaden mellan hur hen beter sig mot sina klasskompisar och hur "gruppen" (den stora majoriteten som kommer varje dag) interagerar är ENORM. Hen kan inte interagera med dom andra barnen överhuvudtaget för att hen aldrig fått chansen att få vara med av sina föräldrar. Är man inte van vid att träffa en barngrupp på en sådan stor skala regelbundet så kan det kanske kännas skrämmande och lite läskigt såklart. Den här gruppen av 6-åringar ska fortsätta in i låg- och mellanstadiet tillsammans, många av dom goda vänner. Dom har alla på sitt sätt en viss närhet och förståelse för varandra och skapat en gemenskap. Att inte låta ett barn få chansen att få vara med i den gemenskapen kan verka lite… vågar jag kalla det hämmande?

Så… JA, jag tycker det är viktigt att barn går i förskola/förskoleklass, till stor del för deras sociala utveckling, men jag tycker inte man ska tvinga dom in i det vid en alldeles för ung ålder. Om inte det är något dom själva önskar.

Sen finns det MASSOR att säga till om hela ämnet angående hur pass stora barngrupperna är i förskolor, och även resterande skolklasser! Hur pass lite tid fröknarna har för vardera barn, hur det påverkar barnen etc. Men det blir för mycket att ta upp i en kommentarsruta känner jag.

Nu talar jag endast från min synvinkel och vad jag fått vittna om i min klass, det finns självklart många om och men och olika livssituationer, individer och grupper. Och jag hoppas att jag lyckats få mina tankar ihop så att dom blir förstådda rätt! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *