Kategorier
diskussion & debatt

Våld mot barn är ju humor! Eller?

Apropå Astrid och hennes busungar så hade jag och Anaiah en diskussion om Emil häromdagen. Anaiah var bestämd; Emil tittar vi inte på! Våld mot barn (Anton ruskar och luggar Emil), instängningar (snickeboa) och annat förjävligt och jo, jag förstår precis vad hon menar men kan liksom ändå inte känna att det är för mycket […]

Apropå Astrid och hennes busungar så hade jag och Anaiah en diskussion om Emil häromdagen. Anaiah var bestämd; Emil tittar vi inte på! Våld mot barn (Anton ruskar och luggar Emil), instängningar (snickeboa) och annat förjävligt och jo, jag förstår precis vad hon menar men kan liksom ändå inte känna att det är för mycket för ungarna. Eller har jag helt fel?

Jag har inte tittat igenom ordentligt och är antagligen färgad av samma subjektiva Lindgren-rus som alla andra svenskar. ”Men du som bryr dig så mycket om normer i barnprogrammen oroar du dig inte för budskapet i Emil?” undrar Anaiah och jag känner att jag behöver mer under fötterna innan jag bestämmer mig för vad jag ska tycka. För nej, jag vill ju inte att mina ungar ska matas med unkna könsroller men inte heller med föreställningar om att våld mot barn är ok eller roligt.

Hur uppfattar barn egentligen scenerna där Anton bär hand på ungarna? Där han skriker och hotar och jagar den förgrymmade ungen? Är det ok att se på när man är tre, fyra, fem? Beror det på åldern? Barnets personlighet?

Hur tänker ni?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

101 svar på ”Våld mot barn är ju humor! Eller?”

Svårt! Spontant känner jag att det är väl helt OK, men som du säger är man nog rätt färgad av någon slags Astrid Lindgren-glorifiering, Bullerbymys osv i all oändlighet.

Men – nu minns jag inte mycket av Emil-filmerna jag sett – ger de verkligen intryck av att det är OK med våld mot barn? Det är ju en viss skillnad på att skildra våld mot barn på film, och att skildra det som något OK och normalt. Om du förstår.

Små barn -nej tycker jag! Emil kanske är okej från 7 år eller nåt..? HAr än sålänge bara barn i åldrarna 2 år o 4 år, så vet inte hur "stor" en 7-åring är men ;-)Annars är Emil en personlig favorit bland Astridfilmerna o barnen ska få se det, senare… 🙂

Men jag vet flera barn runt 4-5 år som är LIVRÄDDA för Emils pappa.. Behöver knappast undra varför xD

Jag vill minnas att jag alltid uppfattade Astrid Lindgren-sagor som någon sorts "förr i tiden"-värld, vilket det ju också är. Det vill säga, FÖRR gjorde man si eller så (köpte mjölk i glasflaska, åkte höskrinda, slog barn) men NU gör vi inte det längre.

Matilda är 3 år och älskar Pippi och Emil, men när Emils pappa kommer så spolar hon eller springer och gömmer sig. Men allt därimellan tycker hon om 🙂 Hon tycker att Emils pappa är läskig säger hon, sen springer hon runt och kallar lillasyster för "förgrömmade unge" när hon tar Matildas leksaker…

Jag fick se Emil från det att jag var liten. Två, tre år kanske. Som jag minns det så upplevde jag aldrig de scenerna särskilt skrämmande, jag älskade Emil och kunde inte få nog.

Något som däremot skrämde mig, en sådan där känsla som sitter kvar i kroppen trots att jag är betydligt äldre nu, är Pippi på de sju haven, den med sjörövarna. Den var himla otäck och det dröjde innan jag vågade se den.

Men Emil-filmerna tror jag inte att jag fick några men av, inte svårt att sova eller dylikt. Men nu var ju det här ett tag sedan…

En sak är ju att det är förr i världen… och sedan är det ju så att vissa ungar har våldsamma föräldrar även i nutid. Och det vet i vilket fall min fyraåring om. Han vet att det finns vuxna som inte beter sig okej mot barn och att jag och hans pappa tycker att det är fel. Att Emils pappa är snäll ibland, men att han också gör saker mot Emil som vi inte tycker är okej.

För mig är det fel att tro att ungar inte fattar sådana här saker. Bättre att se det ungen ser – bekräfta det och tala om vad vi tycker – än att låtsas som att det inte finns. För även små barn begriper att alla inte är snälla alltid. Inte ens alla föräldrar.

Här är det uppenbart hur olika barn är! En del har inga problem att se på Emil och förstå att det var knasigheter man gjorde förr i tiden – dessutom framställs det hela inte som så fördelaktigt för Anton!

Men andra barn blir jätteilla berörda och då är det givetvis helt fel för dom att titta på! Det handlar inte om ålder utan om vilken typ av barn man har. (Jag kommer prata mer om detta i Föräldrapodden angående barn och TV-spel)

Det fina i kråksången är att många föräldrar är väldigt i fas med sina barns personlighet så om man som förälder tycker att något känns fel så är det inte sällan så att det ÄR fel för barnen. Tycker t ex Anaiah att det känns helt fel att låta sina barn titta på Emil så ÄR det nog också helt fel! För dom som inte tycker att det är någon big deal så stämmer nog det med vad barnen känner också!

Så länge barnen förstår att scenerna och berättelsen utspelar sig "förr i tiden" så är det väl lugnt! Det är ju trots allt himla fina gamla filmer och böcker som hon har skapat, Lindgren,.

Jag kan säga att ända sen jag var liten har jag HATAT Emil. Inte Emil i sig, han har ju varit supergullig. Men själva filmerna. Anton gjorde mig livrädd!! Jag tycker fortfarande det är obehagligt att kolla på för han blir ju arg för ingenting. Blir arg på Emil när dom tappar bort varandra på marknaden t.ex…

Tycker gott och väl att barn kan titta på Emil och andra liknande scener i olika filmer, så länge man sitter med själv och kan förklara att så gjorde man för när man inte visste bättre. Jag tror inte på att skydda barn för allt som är fel eller otäckt.

Det är tvärt om ett ypperligt tillfälle att prata om just dessa saker. (självklart kan man ju göra det utan att se film, men ändå) Därmed inte sagt att de ska titta på värsta våldsfilmer/spela våldsspel.

Det var ju faktiskt så det gick till på den tiden som Emil utspelar sig! Jag tror det är viktigt att barnen får även det historiska perspektivet på olika saker.

Sen är det ju knappast Emils pappa som är förebilden av de vuxna i filmen, utan jag tror de flesta barn tycker mkt bättre om Alfred som tar Emil på ett helt annat sätt.

I ditt tidigare inlägg så var det någon som i kommentarerna hade länkat just om det med att barnböcker numera ska censureras så att det tillslut inte blir något kvar.

Hur länge ska barnen skyddas liksom?

Tycker teletubbisarna är läskigare eftersom det är ett väldans gulleduttande hela programmet igenom!;-)

Jag har också varit rädd för Emil, eller pappa Anton, men "så gjorde man förr"…. ja. Jag var lika livrädd för Tengilsoldaterna i Bröderna Lejonhjärta, när de går in i grottan där Skorpan gömde sig blundade jag. Även om jag visste att det var fejk.

Minns att jag redan i 7-årsåldern tänkte ur "skådespelarperspektiv", jag visste vad alla hette som skådespelare (att Lars som spelade Skorpan även var Lillebror i Karlsson på Taket) jag "avskrämmade" Tengilsoldater med att de "hade jeans, som alla andra" och att skådisen antagligen fick lukta på lök innan hon grät (kvinnan vars man avrättas i Br. Lejonhjärta)

Skadad? Ja, kanske. 😉 Jag minns var jag hade tankarna, i det hus vi flyttade från när jag var 8 år. Så jag vet att det var "tidigt".

Jag säger som en del andra: För mig var Emil en berättelse om "förr" och hur det var då. Jag vet att jag vid något tillfälle sa precis så som liten: "Så där får man inte göra nu!"

Hur mitt eget barn kommer reagera vet jag inte än, det dröjer nog ett tag innan det blir nån Emil här hemma, men jag tänker att det där med "Så var det förr" är nog utgångspunkten. Prata kring det liksom.

Det är verkligen svårt det där. Jag såg Emil när jag var liten och jag har inget minne av att jag tyckte att Emils pappa var läskig. Elak, javisst, men inte skrämmande. Då var Vildvittrorna och Grådvärgarna i Ronja mycket värre tyckte jag.

Minou tittade på Emil för ett tag sen och hon upplevde dock pappan som skrämmande och obehaglig. Det beror väl på barnet hur känslig man är inför sådant, men om man väljer att visa det för sina barn så måste man ju i vilket fall som helst förklara och prata om eventuella konstiga inslag. Och sådant förekommer ju inte bara i Astrid Lindgrensagor. Det är mycket svårt att avskärma barnen från precis allt tvivelaktigt som de möter, och frågan är om man verkligen ska skydda dem från precis allt? Min 5-åring kan jag nu ha givande diskussioner med och känner att hon kan ta till sig och fundera över ämnen på ett totalt annat sätt än för bara ett halvår sedan. Så jag bedömer att om hon absolut vill så får hon se på Emil. Men vi pratar om det.

Jag upptäckte (efter ett tag) att det förekommer en del saker som vi inte står för, men vi pratar om det med barnen. Som t ex att man inte får lugga barnen som Emils pappa gör. Och att man ska äta lagom med godis för tändernas skull. Och inte svära som det görs i både Madicken och Emil.

Heje!

Jag har en tjej på 3 år som älskar allt vad som hör astrid lindgren till, fast favoriten är pippi ( just nu )

Hon älskar Emil, även dom senerna när Anton tar i så mot honnom, men ibland kan hon säga aj,aj så gör man inte å peka på tv;en, hon kan även sponatnt säga emil pappa dum emil….

Hon har på nått sätt förstått att det inte är ett okej betende, vet att det är fel… men det är svårt det där, har faktiskt inte tänkt på det förens nu när jag läste ditt inlägg. hmm ja det tåls att tänka på men som sagt fram tills idag har det inte varit nått jag vare sej tänkt eller tyckt varit nått problem..

TÄNKVÄRRT!

Jag försökte läsa böckerna för mina barn för några år sedan och det var hemskt. Inser att jag upplevt Astrid Lindgren genom filmerna och det tror jag gäller de flesta vuxna som har små barn idag. Böckerna fick mig att inse att jag faktiskt inte gillar Astrid Lindgren så mycket och det har nog smittat på mina barn. Det här gulle-ruset, Bullerby-koma och härligt Pippi-bus – har aldrig förekommit i vår familj. Gittan och gråvargarna – DET är en BOK man kan kura ihop med.

Jag tycker att du ska låta dem kolla… I alla fall Ninjan. Då kan man ju förklara att "Så var det förr i tiden" osv. Och kunskap kring att världen inte alltid ha sett ut som den gör nu är väl bra?

Tyckte också Anton var läskig för han blev jättearg för ingenting, som en nämnde ovan med marknaden,, då gjorde han ju inget dumt! Eller när han fastnade i soppskålen. Tyckte synd om Emil då vad läskigt o va fast i den sen få utskällning på det.

Men jag gillade emil programmen i sig ändå när jag var liten, fast inte lika mkt som pippi!

När jag var liten tyckte jag att pappan i Emil var bland det läskigaste som fanns. Bespara små barn den rädslan, sedan kan det introduceras när de är ca 7 år. Då klarar man nog av det bättre.

Jag tycker överhuvudtaget att man ska ha så lite vuxen ilska i småbarnskultur som möjligt, bara för att det är så läskigt. När jag var liten fick mamma limma ihop ett uppslag i en Pippibok jag hade, för att den arga cirkusdirektören på de sidorna skrämde vettet ur mig.

Sen lite OT då, men bara för att det är en rolig grej: Ni som inte har sett Ronja Rövardotter (Tage Danielsson-filmen alltså) i vuxen ålder, gör det

Det är humor på hög nivå och det finns så mycket där som man aldrig uppfattade som barn, som alla små insinuationer om Ronja & Birk. Helt fantastisk!

Jag håller mad A, det är våldsamt och kan mkt väl tolkas som otäckt tror jag.

Men Ville får se Emil, fast aldrig själv. Jag eller pappan sitter bredvid och antingen pratar vi om att Emils pappa gör fel och att man inte får göra så eller så spolar vi helt enkelt förbi den biten när han ruskar om honom och drar honom i håret.

Själva undertexten i filmen är ju lysande eftersom man ser att ungen (med lite tur) lyckas överlista farsan om och om igen. Det gillar jag som fan. Att vi vuxna kan lära av barn. Att barn är kompetenta och att vuxna också kan göra fel.

När jag var liten trodde jag alla vuxna hade rätt, var smartast och oövervinneliga. Så är det ju inte. Å det visste Astrid Lindgren. :love:

Våld mot barn är inte humor. Men det har förekommit i tusentals år, och förbjöds inte i Sverige förrän 1979. Det är alltså bara 32 år sedan luggningar, örfilar och smisk var tillåtet vilket innebär att många runt 40 med säkerhet har upplevt något at detta.

Jag tror inte alla vi känner oss gravt misshandlade som barn, utan behöver skratta åt eländet och få känna att "jag var i alla fall inte ensam".

Att inte visa det för barnen är historieförfalskning. (Det är som när bibelkommissionen ville ändra i bibeltexterna av genusskäl. Den naturliga följden skulle då bli någon slags bokstavstrohet, och vem vill ha det?) Ta i stället tillfället i akt att berätta om hur barn uppfostrades förr, diskutera vad de tycker om det och prata om varför man förbjudit aga.

Gör du inte det så kan du lika gärna stoppa flera tusen års kvinnoförtryck i garderoben också, och låtsas att allt alltid varit frid & fröjd. Vem tror du skulle vinna på det? Kvinnorna?

Min dotter (nu 6 år) har tittat på Emil sedan hon var ungefär 4 år. Hon har alltid upplevt Emils pappa som väldigt elak, men aldrig uttryckt rädsla eller velat stänga av tv:n eller så. Däremot blev Antons ilska och vad han gör mot Emil en utgångspunkt för att prata med henne om vad vissa barn utsätts för i samhället, att det finns vuxna som inte alltid är snälla osv. När en av min dotters dagiskompisar berättade att hon fick "smäll" hemma relaterade min dotter direkt till vad hon sett och det vi pratat om gällande Emils pappa. Hon berättade för kompisen att vuxna inte får göra så mot barn, att man gjorde det förr i tiden innan det blev förbjudet, att mamma och pappa ändå kan älska sitt barn trots att de gör dumma saker (tog upp Emils pappa som exempel)osv. Detta skedde på dagis och personalen berättad om det när vi hämtade henne. Jag tänker att hennes upplevelse kanske delvis blivit konkret av innehållet i filmerna? Eftersom man i filmerna om Emil även får möta pappan som glad, kärleksfull (nåja) osv får barnen se att många sidor ryms i samma människa! Jag blir skitkluven till Emil eftersom mina barn i övrigt inte får titta på våld på TV, eller spela tv- eller dataspel med våldsinslag. Dock ser jag ju att hon bevisligen fått en ökad förståelse för att barn kan utsättas för våld… Å-vilket-snurrigt-jag-tänker-högt-inlägg 🙂

Jag tänker så här, barn behöver få ta del av detta, dessa sagor är nyttiga både de präktiga, de opräktiga och de som innehåller våld och död. Det är mitt ansvar som förälder att förklara för barnet om det som står i sagan. Livet som barn är ju förberedande inför vuxenlivet och jag tycker inte att man ska skydda barnen mot dessa inslag då livet är svårt och vi ser våld på nyheterna m.m. Men majoriteten av oss vuxna vet ju ändå att det är fel med våld, det vet barn också.

Jag håller med Sofie däruppe; för mig var Emil undervisning om "den gamla tiden". Mamma förklarade noga att man gjorde saker annorlunda förr i tiden och att man inte beter sig likadant idag.. så visst tycker jag att barn ska få se både Astrid Lindgren och andra barnprogram, om föräldrarna bara bemödar sig om att ha en dialog med barnen 🙂

Jag tror att det du gör är att "vuxen reflektera". Jag tror inte att barn ser det så… faktiskt. De förstår att det är på film. Jag vet åtminstone inte en enda unge som blivit rädd på riktigt över Emil. Men jag har som vuxen själv haft samma funderingar. "Låsa in barn! Men fy fan."

Då tror jag barn påverkas mer av att alla skurkar i tecknade filmer ofta är mörka. Den elaka lejonbrodern Scare (eller vad han hette?) i Lejonkungen som ser ut som en arab.

Nu är det ju ett ANTAL år sedan, men min yngsta var så rädd för Emils pappa när hon var runt 3-4, att bara den tecknade vinjetten där pappan ropar Eeeeeemil! var tillräcklig för att hon skulle springa ut ur rummet. Hon fick dock inga större men vad jag märkt…

Jag har alltid tittat på Astrid Lindgren sedan jag var pytteliten och jag har aldrig upplevt Antons våld mot Emil som roligt. Man tycker ju synd om Emil, man förstår att det inte är okej det pappan gör.

Dock blev jag nog inte rädd. Vad jag däremot blev livrädd för var när Emil går på styltor och brakar rakt igenom ett fönster ner i blåbärssoppan. jag trodde antagligen att det var blod, mamma och pappa har berättat att jag grät och skrek som en galning.

Precis som Minna skriver beror det mycket på barnet i fråga, tror jag, menockså på ålder. En 3-åring har inget begrepp om "förr i tiden" och kan kanske bli skrämd eller påverkad av vissa scener i Lindgrens sagor. Målgruppen för just Emil är nog tidigast 5 år innan man fattar allt som händer i den och ibland upplever jag en brådska hos föräldrar att introducera Lindgrens fantastiska berättelser lite för tidigt. Små barn är dåliga på att filtrera oavsett hur mycket vi sitter med och förklarar (och i sanningens namn, hur många av oss sätter inte på filmer för barnen för att själva fåen lugn stund och just INTE behöva bry oss så mycket).

Jag var skiträdd för Emils pappa när jag var liten. Tyckte det var jätteläskigt bara att han skrek åt Emil. Vi skulle se dom på bio med dagis och jag fick sitta bredvid en fröken så dom kunde gå ut med mig när jag blev rädd.

Beror nog lite på hur avtrubbad man är innan.

Jag kommer ihåg att jag inte tittade på Emil för jag tyckte det var så läskigt när pappan blev arg..

Men å andra sidan tyckte jag Madicken och Ronja var ganska läskiga ibland också, så jag kanske inte räknas 😉

Ser att många skriver just om deras egna barndomsminnen om att man gjorde så "förr", betänk bara att man oftast inte minns så mycket av sin barndom innan 3-4 års ålder, dvs ni var äldre än detta om ni minns att någon sa eller att ni tänkte att "så var det förr". Ninja (och Simon-stackaren som inte får se Emil ännu) har inte ens fyllt 3 än, är det fortfarande så att ni tror demha åldern och mognaden inne?

Det finns ju faktiskt många Lindgrenberättelser som är bättre lämpade för barn i 3-årsåldern. Simon tittar t ex gärna på Lotta Båkagakan (Lotta på Bråkmakargatan) som cyklar utan hjälm, åker bil utan säkerhetsbälte och vrålar högt för allt som inte går hennes väg. Lite enklare, lite mer i hans nivå, lite mer lagom nu.

En väns barn (3 år) som tittade på Emil, började lugga sin lillasyster efter det. Dom slutade låta honom titta på Emil.

Jag brukade tycka det var lite otäckt att se Anton arg, men man vande sig snabbt och tyckte det var kul. Till slut så insåg man ju att Anton älskade sin lilla grabb. Han visste bara inte vad han skulle ta sig åt med alla dessa hyss. Han visste att Emil aldrig menade något illa. Jag kommer ihåg tre stycken tillfällen då man fick se Antons kärlek… när Emil försvann och de var rädda att han hade trillat i ån…när de var på marknad och mitt i en utskällning så hejdar sig Anton och försöker istället vara pedagogisk….och när de tävlar om vem som kan hoppa från högsta trädgrenen. Så man visste ju att Anton inte var elak. Han var bara frustrerad. Och även fast jag var väldigt liten så hade jag redan då fått lära mig att det var vanligt med att aga barnen förr i tiden. Så det var inge konstigt för mig. Jag visste att mina egna föräldrar inte skulle göra så.

Min son är ännu liten, nyss fyllda 2 år, men han reagerar tydligt på när Emil blir omruskad och ropar "Nej! Nej!" och pekar på tv:n. Av den anledningen ser vi inte längre på de bitar av Emilfilmerna som innehåller sådana sekvenser, vi spolar förbi.

Jag minns att jag reagerade (av Emils pappa) som av att se Madickens fulla granne. Det var mer en ökad förståelse man fick än något annat liksom. Att man tänkte "Jaha, så där kan det också vara". Att man förstod att man faktiskt hade det ganska bra med en snäll mamma och pappa. (Och sen så slår ju Emils pappa faktiskt aldrig Emil.. drar honom i örat någon gång om jag minns rätt. Fast det var läskigt, för man var alltid rädd att Emils pappa skulle få tag på honom hela vägen till snickerboa.) Och sen så om ens EGEN mamma och pappa någon gång var dum så kunde man ju komma ihåg att man inte var ensam. Alla föräldrar är ju faktiskt inte särskilt snälla, och det kan ju vara bra att veta som barn också.

Tummen upp för Atrid Lindgren och Georg Riedel (som skrivit musiken)!

Batman och sådana våldsprogram i tecknad form var dock portförbjudet hos oss. Galet mycket våld! Inte okej.

På tal om Pippi Långstrump så är hon inte heller världens snällaste ju. Pippi tvingade Tommy och Annika att äta en mask, Pippi mobbade Tommy när han hade ett dumt förslag på flaskpostmeddelande…

Man kan inte förbjuda allt eller hur?

Minns inte hur gammal jag var första gången jag såg Emil men liten var jag iaf, kanske runt 5? Hur som helst vill jag inte alls mena att Emil skulle vara "farligt" eller "dåligt"….det är ju olika hur vi blivit uppfostrade men jag fick lära mig tidigt att förr i tiden så var det annat sätt mot barn. Minns tidigt att min farfar berättade att han fick linjalen över sina fingrar i skolan etc. Det var en helt annan toleransnivå mot barn…inte minst OM barn. Vad som ansågs vara rätt och fel i uppfostran. Kanske låter jättepräktig men jag är verkligen HELT ärlig, jag som barn upplevde verkligen inte Anton som ond eller hemsk. Kan väl inte påstå att jag skrattade när han låste in Emil eller annat heller, vill minnas att jag istället tänkte "ojojoj, nu får Emil se upp…." Man får ändå komma ihåg att Astrid Lindgrens figurer levde i en annan tid.

Jag kollade på allt som hade med Emil i Lönneberga att göra när jag var liten och det som var så fascinerande var vad Emil gjorde. Han lyckades med knasiga saker som att fastna med huvudet i en soppskål, men visar också tecken på kärlek och ett stort hjärta när han kämpar för allt han är värd för att rädda Alfred mitt i vintern och bjuder in de fattiga att äta i hans hem.

Jag tyckte också att hans relation med Alfred var mysig; det var Alfred han såg upp till för att Alfred alltid behandlade honom väl, var omtänksam och kärleksfull.

Och precis som Maja skrev så tror jag att det hjälper till en större förståelse för hur världen ser ut; att det finns olika typer av människor.

Mina föräldrar tillät oss att se Emil när vi var ca 5-6 år och det tror jag är lämpligt.

Jag kan bara tala för hur jag själv uppfattade Emil när jag var liten. Jag tyckte Emil var rolig (och söt) och jag ville också bo på landet och öppna grindar och ha en häst som hette Lukas. Jag tyckte att mamman verkade tråkig som bara var hemma. Jag tyckte att Ida var himla söt men lite tam. (inget ordval jag använde mig av när jag var liten). Anton var jag direkt rädd för. Jag uppfattade det absolut inte roligt när han jagade efter Emil!

sen uppfattar vi alla olika saker i filmer och serier.

Ja, det är ju en lite knivig fråga. Själv, vid ca 3årsåldern var jag livrädd för pappa Anton och sprang o gömde mig bakom soffan… Tror det lämpar sig åt lite äldre barn, där man kan föra en diskussion vid sidan om, exempelvis kring att det på den tiden var "ok" att slå barn osv… Men som sagt, svår fråga… som du sa, en gillar ju Astrid Lindgren tokmycket!

Har du förresten satt dig in Elsa Beskows barnböcker? Har alltid tyckt de var väldigt fina, men det var ju ett tag sedan en lyssnade/läste dem… men så vart jag uppmärksammad kring böckernas innehåll vid en föreläsning som hade en liten bit av genus (!!!) i sig (pluggar till förskolelärare). Böckerna är ju oerhört färgade av hur synen på män, kvinnor och barn var på den tiden: kolla exempelvis på "Hattstugan", där den stackars ensamma mamman hade tre oregerliga barn som till sist brände upp huset. Men så kom ju tomtegubben och lappade te ungarna, såg till att bygga ihop huset, och till sist hjälpa den stackars morsan genom att gifta sig med henne… på så vis kunde han hjälpa henne att styra o ställa.

Hahah, blir full i skratt när jag tänker på det!

ush, jag gillar inte att behöva granska (älskade, älskade) lindgren i fogarna. men visst kan emil vara jobbigt för barn att se, jag har själv minnen från när emil dricker sockerdricka på någon auktion o hanns pappa blir arg o emil blir ledsen. fast det finns mycket med emil som jag älskar. det kanske är ett sånnt program man måste prata med sitt barn om, förklara att det var förr i tiden, vad som är okej och inte osv.

men shiiit va svårt! har ju kollat på Emil sen jag va liten,och har såvitt jag vet aldrig reflekterat

över våldet där som barn. Men helt klart som vuxen. Emils våldsamme pappa,som uppenbart misshandlar sin son,hotar honom,stänger in honom…varvat med ömma kärleksbetygelser…snacka om att ungen måste blitt förvirrad… Och så Emils mamma då,som försöker skydda pojken,lite "berätta inte för pappa för då går det åt helvete"-mentalitet.

Tror nog små barn kan tycka det är otäckt,och är ju svårt att förklara för ett litet barn åxå…

I just Emil så är det ju "Sverige för längesedan". Jag minns ju att jag tänkte att "sådär och sisådär ser ju inte världen ut idag". Femöringarna, respekten hos läkaren, springa i träskor och gå på marknad med massa djur. Våld och fattighjon.

Jag tror att barnen ser skillnaden. Det gjorde jag. Men men, jag har ju inga egna barn så vem vet, jag kanske ändrar mig när jag har det.

Jag kan inte minnas att jag någonsin tyckte att Emils pappa var läskig, mest för att jag visste att det var på låtsas. Jag och min egen pappa satt alltid och skrattade så att vi grät åt Emils pappas vredesutbrott för att han arbetade upp den där extrema rodnaden och ojämförliga hysterin. Jag antar att barn är olika.

Vi ser Emil här hemma, vi började först att läsa böckerna och övergick till filmerna efter ett tag. Dottern är snart tre år och har fått se på Emil sen i julas. Vi tog upp det till diskussion, det gör vi ofta om det är nåt "konstigt" som dottern reagerar på. Jag frågade Adora om det var okej det Anton (Emils pappa) gjorde och då sa hon "nej han får inte slåss honom" och då förklarade jag att Emil levde ungefär när gammelmormor och gammelmorfar var små (de är födda på 1920- talet) och då skakade man barn och drog dem i håret ibland men sen kom man på att det inte var snällt och då bestämde polisen (enkelt förklarat) att man inte får slå barn, så Emils pappa gör galet. Hon har accepterat det svaret och säger "nu får du ge´rej" (Adoras pappa är värmlänning 😛 ) till Anton 😛 Jag skulle aldrig få för mig att ta en ny film som "barnvakt" utan de första gångerna kollar vi alltid på filmen tillsammans ifall frågor dyker upp och de filmer som är okända för oss ser jag och sambon innan Adora får se den och bestämmer då ifall hon ska få se den eller om vi ska vänta med den (eller strunta i den helt)

Men över lag gillar jag Emil och det speglar ju DEN tiden.

Hoppas du förstår hur jag menar 🙂

Dagens unga (inte bara ungdomar) mår sämre än någonsin. Vi tar piller när vi blir dumpade, när vi inte klarar av skolan och när våran hamster dör.

Varför? (En anledning:) För att vi aldrig fick möta den tuffa världen när vi var små. Vi fick inte lära oss att hantera konflikter på samma sätt som mormor och morfar fick. Inga nyheter, inget dåligt skulle vi få uppleva. Våra föräldrar skonade oss av det, av kärlek. Att det kunde bli så fel.

Nu menar jag inte att man ska trycka upp barnmisshandel i småttingarnas huvud, men jag tycker ändå att dom ska få lära sig att barn levde som Emil förut. Och att barn lever som Emil idag. Dom ska få höra att det är fel, men att det existerar. Jag tror att det är bra att ge kunskap till barn. Så länge man pushar dom i rätt riktigt och förklarar hur fel det är att slå barn. Och vuxna, för den delen.

(Emil kanske inte är lämpligt för en tvååring, men absolut för en femåring. Dom är smarta dom små knyttena)

Jag tyckte aldrig att Emil var läskigt att titta på när jag var liten. Som barn/barnbarn till historiefanatiker så hade var jag tidigt medveten om hur barn hade det "förr" och såg tittandet därför som en historielektion.

Däremot väckte Madicken ångest hos mig. Abbe med den alkoliserade pappan och den fattiga skolkamraten med löss. Deras otrygga vardag var väldigt plågsam för mig, att barn kunde ha det så hemskt och att man såg hur de led var jobbigt för ett barn hjärta. I Emil är ju barnet ändå berättelsen hjälte och att han är älskad framgår ju klart. Hans "plågor" är tillfälliga medans det i Madicken skildras riktig misär….

Är annars emot våld på film och fick själv inte se barnförbjudna filmer innan jag fyllde 15år. Stränga föräldrar, ja. 🙂

Jag känner lite spontant sådär att det är okej att titta på Emil men det ska ju också vara så att man förklarar att sånt inte får hända i verkligheten. Att det är skillnad på verklighet och film kan ju vara bra att förklara först. Jag som barn fick se på Emil och det var inga som helst problem men jag visste även att ingen fick ruska om mig/ slå mig eller låsa in mig nånstans. Det var självklart. Visst vi satt i soffan och skrattade men under tiden filmen pågock fick jag förklarat för mig att om jag ser något liknande hända i min närhet, ska jag berätta det för någon vuxen. Så man kan väl säga att man ska ta det med en nypa salt och ta och göra det till något man kan lära sig av och ändå ser man en Atrid Lindgren film.

Jag älskar Astrid Lindgren och jag kommer med glädje visa filmerna för mina framtida barn. Men, visst finns det sidor även av de böckerna och filmerna som är problematiska. Man kan alltid analysera i evigheter och se saker som är mindre bra.

Emils pappa är våldsam visst och könsrollerna är förevigt befästa i Emil, men Emil är å andra sidan en fantastisk pojke som är modig och framåt. Det finns även bra moraliska diskussioner man kan ha utifrån Emil tex angående alkohol.

Det finns alltid två sidor att se, eller flera för den delen. Inget program eller film finns som inte behöver problematiseras och där har väl föräldrarna en viktigt roll i att påpeka det som kanske är krångligt. Och med Astrid Lindgrens verk kan man lätt säga att så var det innan, nu har vi kommit längre och vi vet bättre.

Ifall man sitter och tittar med sina barn första gången man ser en film tillsammans kan man ju inflika att det var sånt som man gjorde förr i tiden, men att man nu kommit på att det är dumt så att man inte gör det.

När jag var liten och tittade på Emil så fattade iaf jag att det där var nått som skulle föreställa "förr i tiden" och att många saker var annorlunda då.

Jag tror att det är som du säger i slutet av inlägget. Det beror nog lite på hur gamla barnen är, på vilket sätt dom tar in och bearbetar saker samt lite på personlighet.

Ett bra exempel på det är jag och min kusin. Jag kollade mycket på Asterix och Obelix när jag var lite och det jag tog in av filmen var inte våldet och att dom kastade bautastenar till höger och vänster utan det var Idefix, hunden, som fick springa och hämta hjälp och så, jag brydde mig inte om annat än Idefix medans min kusin var mer våldsam och verkligen trodde att man kunde kasta bautastenar på folk i tid och otid.

Kan ju tilläggas att han inte fick kolla på dom filmerna och när han kom hem till oss så gömde mamma dem där vi inte kom åt dem. 😉

Emil och liknande barnprogram anser jag kan vara ett bra sätt att tillsammans med barnen prata om dessa ämnen. Genom att finnas där som förälder kan man tillsammans titta, avläsa barnet och sedan prata om det som händer. Barn förstår oftast mer än vad vi tror om vi bara ger de en chans att få uttrycka sig.

Jag är väldigt emot att 'skydda' barn från alla möjliga influenser i samhället. De måste inte veta de allra hårdaste realiteterna direkt nej, men Astrid Lindgrens böcker/filmer är väldigt bra eftersom de utsätter barn för världens realiteter på ett för barn begripbart sätt. Emils pappa gör inte rätt som drar honom i håret och skriker åt honom men för sin tid är han till och med rätt mild i sin behandling. Emil blir inte slagen tex vilket de allra flesta barn på hans tid blev och barn som Emil antagligen nästan jämt. Är det bra att låta honom sitta i snickarboa? Tja, det kan man man diskutera men kanske visar detta ändå en mer human sida hos Anton än många andra föräldrar av den tiden? Vi måste komma ihåg att det vi ser där är inte acceptabelt idag men i dåtiden var nog Emils föräldrar rätt framåt.

Samma med Madicken, jag som hade en farsa och både Abbe och Madickens känslor fångade upp mina känslor där.

Jag hade svårare för Pippi och Karlsson, de var dryga i min bok men Pippi var i alla fall rolig ibland. Jag såg faktiskt redan som barn att det var synd om Pippi, vem vill vara ensam i världen även om man är världens starkaste?

BARN… alltså, det kan inte vara så att man får må dåligt idag? Eller att det finns bättre system som hittar och tar hand om alkisarna och självskadare? Idag söker man hjälp åt sig själv eller anhöriga när de behöver det. "Man tvättar inte sin skitiga byk offentligt" eller hur de nu sa förr i tiden. Bit ihop och håll det inom familjen. Prestationsångesten att hålla uppe en fasad var nog lika stor förr som nu och folk mådde nog lika dåligt då som idag. Skillnaden är att man inte kan avreagera sig på ungarna längre?

min son ser på emil.

när anton ruskar om emil så säger sonen:

nej emils pappa! försiktig!

det började han med spontant.

jag älskar emil och gjorde även när jag var liten så jag känner att jag kan visa det med gott samvete, emil och pippi.

äsch, vet inte om jag tycker det är så jäkla farligt, var ju så det var förr i tiden. blir barnen rädda får man väl berätta att förr i tiden fick man slå barn.. är så många ungar i sverige som fortfarande lever under dom förhållanderna och blir luggade, dragna i öronen å får smisk på stjärten. censurarar man bort allt sånt för sina barn så har inte dom barnen någon att prata med känns det som.

Emil är en personlig favorit bland Astrid Lindgrens figurer. Då INTE för att pappa Anton bär hand på han, ruskar han och skriker på han, utan för allt det andra. Min dotter, som fyller 7 snart, har sett Emil nån gång. Hon tycker väl att det är si så där. (hon tycker bättre om Lotta på bråkmakargatan, Madicken och Karlsson på taket, samt Pippi förståss) Hon frågade mig vid ett tillfälle, kan det ha vart ett år sen ungefär, om det var rätt att pappa slog Emil. Så jag passade på att försöka förklara att det där hände på en tid (då inte ens mamma var född)då pappor och mammor fick ta tag i sina barn. Det tyckte hon inte om! Och det är ju rätt. Förklarade här för några veckor igen och då var hon mer "mogen" att ta in att det var annorlunda på den tiden. Men fortfarande är det inte nåt hon tycker är bra och roligt att titta.

Tror det handlar om barnets mognad. Förstår det att detta hände på en tid för länge sedan? Att det då var "normalt"? Kan de förstå att det är på film och inte i verklighet? Och inte att förglömma: försöka förklara för barnet, så gott det går, då barnet frågar och funderar.

Jag och många andra, tyvärr, hade/har inga mysiga föräldrar – en hel del stryk blev det. Då är Emils pappa kul. För han får oftast inte tag i ungen. Och Lindgren driver med honom. Det är kul för en strykrädd unge som aldrig skulle våga göra nåt bus eller driva med sina föräldrar. Sen har Emil en massa schysta personer runt sig, det är också trevligt. För oss som inte hade/har det så himla snuttepluttigt, som ni tycks ha eller haft det, är detta bara konstigt skitsnack. Barn får stryk idag med – jag loovar. Ska ni rädda era barn från det?

Rädda våra barn från att andra barn får stryk? Hur gärna jag än vill det så kan jag ju inte göra det. Däremot kan jag lära mina barn att det absolut inte, inte under några som helst omständigheter, är okej att ens lugga ett barn.

Vi tittar på Emil, och vi har pratat om att det var annorlunda förr, men att numer får man inte göra så. Vi såg även på Madicken igår, när överläraren ger Mia pisk med rottingen, och 4-åringen sa mycket bestämt att "sådär får man inte göra!".

Vad då "så gjorde man förr i tiden"? Det finns väl ungar som får stryk i dag med, har ni glömt det?

Är det inte bättre att visa filmerna och visa barnen att det finns ungar som får stryk när de betett sej illa? Så kanske era barn är lite tacksamma för att de i alla fall inte får stryk.

Mina barn kommer aldrig någonsin att få höra (av oss) att de ska vara tacksamma över att de inte får stryk. Vad är ni för hemska människor?

Själv har jag alltid älskat Astrid Lindgren. Det som jag tycker är bra med hennes böcker är att barnen inte är perfekta utan sina egna personer, med fel och brister. Hur dom löser händelser där vuxna inte heller är perfekta. Som skomakaren i Barnen i Bullerbyn då Olle valde att ta hand om hunden, konflikten mellan Ronjas och Birks föräldrar, Tengil, Kato och mycket mer.

Kommer själv inte läsa dessa böcker när mina barn är små utan välja det när jag känner att de är redo. Världen är inte perfekt, de kommer att möta problem och människor som inte möter dom på bästa sätt. Sen så kan det vara bra för dem att kunna läsa om barn som inte är perfekta, som tänker dumma tankar och att sedan kunna reflektera kring sina känslor om det som hänt.

Det är så jag tänker kring Astrid Lindgren. Självklart finns det böcker jag inte tycker om som Snurran böckerna! Men föräldrar måste självklart välja själva vad som är bäst för sina barn!

Jag hade som barn heller aldrig svårt att titta på Emil, och var inte rädd för hans pappa. Jag vet inte hur jag tänkte kring det hela, jag minns inte…. hm. Däremot är jag fortfarande ärrad av stora morran i Mumin. Burrr! Otäck!!

jag kan bara tala för mig själv, men jag älskade emil. jag hade myssen, byssen och tröjan. jag har så länge jag kan minnas, sett emil som en film om "förr". det var så jag lärde mig om rätt och fel i filmer som emil i lönneberga; det är sanning, men inte dagens sanning. att göra någon ledsen är fel, att få dem att le är bra osv.

däremot blir jag lite fundersam över faktumet att vissa undviker att visa någon som helst ojämställdhet. jag som barn hade aldrig ens trott att det fanns ondska i världen om jag inte själv SETT det berättas från ett barns perspektiv. med det sagt tycker jag inte man ska överösa ungar med lindgren/disney/annan kommersiell neandertalarskit överhuvudtaget. ibland, men inte jämt.

Emil har jag faktiskt aldrig reflekterat över däremot vet jag redan så här på förhand att Karlsson på taket aldrig någonsin kommer att visas för mina framtida barn. Jag är emot mobbig i alla dess former och Karlsson är en översittare utan dess like och därför kommer han att vara bannlyst från vårt hem!

Emils pappa gör uppenbarligen starkt intryck på barn i alla fall. Hör ofta våra 3-åringar på jobbet gå och muttra "Förgrömmade unge!".

I övrigt får jag nog hålla med om att man känner sina barn bäst själv. Min unge får säkert se Emil, men inte än… Det viktiga är ju att man som förälder kan finnas med och stötta och förklara kring det barnet reagerar på. Det är ju, som någon sade, skillnad på då och nu.

Jag vet bara att jag var livrädd för Emils pappa när jag var liten! Enligt min mamma skrek jag och grät så fort signaturmelodin inleddes.

Nu har jag ju inga barn men min åsikt är att jag inte tycker att man ska dölja hur världen är för barn. Det är väl rätt bra om de i rätt situation introduceras för verkliga problem i världen, och inte bara problem utan faktiskt en nyanserad bild av problemen. Anton är hemsk stundtals, och det är verkligen inte okej och det måste man väl förklara för barnen om de inte förstår det. Samtidigt kan man ju se hur mycket han älskar Emil och Ida. Det är liksom inte svart eller vitt. Vilket jag hade mycket svårt att förstå när jag var barn, men någonstans förstod jag att människor är nyanserade. Och när Alma skriver i sina skrivböcker, det är sorgligt, hon vet ju varken ut eller in och vad hon ska ta sig till. Titta på allt, men prata om det.

jag själv var väldigt rädd för emils pappa när jag var liten (har jag fått återberättat för mig). ändå var det några av de filmer jag såg allra mest på.

såg att någon kommenterat att den personen var rädd för morran i mumin också. samma här – men mumin var ändå typ det bästa jag visste.

så ärligt talat, jag tror faktiskt inte att det spelar så stor roll. så länge du inte prackar på barnen sådant de vägrar se själva, vill säga.

Jag tittade på Emil häromveckan tillsammans med min 4-årige son. Jag blev chockad över hur hemska vissa scener faktiskt är! Jag tänker ändå låta min son fortsätta se på Emil (som ju faktiskt har många kvalitéer).

Jag såg också min chans att starta en djup diskussion om vuxnas våld mot barn. Min son har nu stenkoll på vad som gäller om någon vuxen någonsin skulle göra honom nåt. Det blev en naturlig och inte särskilt abstrakt diskussion eftersom vi hade Emil att utgå ifrån.

Här är Emil absolut inte på tapeten än på länge! Vi skulle införa Emil-tittande här hemma och jag kände att jag bara satt och förklarade att "så får man inte göra, eller hur?" osv osv. Pippi, Barnen i bullerbyn och Saltkråkan är de enda Lindgren-filmer jag känner just nu är okej här hemma. Av de större filmerna iaf, finns kanske fler som skulle vara okej. Mitt barn är blir 3 år i sommar kanske jag ska tillägga. Jag tycker helt enkelt att småbarn inte ska behöva bearbeta sånt där så tidigt.

Däremot vet jag istället föräldrar som vägrar visa Pippi för sina barn bara för att döden behandlas i de filmerna, men där känner jag tvärtom. Jag vill att döden ska ses som något naturligt för mitt barn och den grejen kan jag gärna vara med och förklara och bearbeta tillsammans med mitt barn. Våld ska inte ses som naturligt, så big no no till Emil.

Men gud. Emil utspelade sig för ca 150 år sedan, då ruskade man barn. Jag ägnade hela min barndom åt att titta på Emil och fick inga men, tyckte inte det var obehagligt och jag fick inte en tolerant syn på våld. Man ska inte överdriva vad ens barn ska få titta på och ej. Då blir de bara tråkiga och präktiga till slut.

Nu har jag inte läst igenom alla kommentarer, så jag kanske upprepar. Men det fina med Astrid Lindgren tycker jag är att hon tar upp sådant som finns på riktigt: barn som blir slagna eller slåss, föräldrar som beter sig som idioter, alkoholism, fattigdom, döden. Utan att krångla till det så mycket, (våldet i Emil framställs ju inte som ett ideal) det bara finns där som en del av vardagen.

Om det är något jag ogillar så är det normen om att allt som har med barn att göra bara ska vara gulligt och glättigt (jag är rädd att det pressar barn att bara vara just gulliga och glada och endimensionella). Som om barn inte lever i samma verklighet som vi.

Tjatig som jag är så ska jag tillägga att jag tycker Emil är bra och som någon strax ovanför sa, ger ett ypperligt tillfälle att prata med barnen om alkoholism, våld mot barn och synen man hade på barn och tjänstefolk förr. Precis som Madicken-filmerna där man har chans att tala med barnen om Abbes situation eller om de fattiga barnen som Madicken och Lisabet slåss med och hur de har det, MEN de ska vara gamla och mogna nog att kunna ta in vad man säger också.

Att försöka förklara så invecklade problem för en 2-3-åring är bortkastad tid och jag tycker inte att de ska behöva förhålla sig till tunga ämnen som våld, alkoholism och fattigdom innan de ens har slutat tänka enbart självcentrerat. Med en 4-5-åring kan man ha en helt annan diskussion och det är väl egentligen det som är min poäng, man måste inte skynda – det finns många år barndom kvar – de hinner se både Emil, Pippi, Bullerbyn, Ronja, Lotta, Madicken, Lejonhjärta osv osv flera gånger om innan dessa år är förbi!

Lite dubbelmoral är det ju allt, tvi vale för Disney men lite svensk psykisk och fysisk barnmisshandel det är grejer det.

Så länge det inte handlar om kvinnor i klänning.

Håller med Anaiah.

Och varför ska barnen se dom här filmerna när de är 2-3 år eller ens 4-5. För vems skull? Bra filmupplevelser kan de få ändå. Vill man lyfta diskussionen med ett så litet barn (2-3) kan man ju läsa böckerna. För ett litet barn ser ju att det är riktig människor i filmen, men kanske inte fullt ut förstår att det faktiskt inte är på riktigt, även fast man pratar om det. Just att de är en spelfilm gör att vi väntar. Vi pratar om allt här hemma men att visa upp allt gör vi inte ännu.

jag ser program som pippi och emil på två sätt

Jag tycker att de dels kan fungera som ren underhållning. Sätt på skiten och låt tv'n agera barnvakt en stund. Men sen kan man, med de äldre barnen, sitta ner och diskutera vad det egentligen är som händer. Det där vi vuxna ser och förstår men som barnen kanske bara tycker är lite tokigt eller roligt.

Jag måste hålla med om att det handlar om barnet. Jag tror att barn märker att det ser annorlunda ut i filmen ganska tidigt även om de inte identifierar det som "Förr i tiden".

när det gäller ninja så tror jag faktiskt att hon kan hantera emil och Anton

Jag tror hon skulle tycka det var kul. Lite tokigt. Och hon vet ju att man inte får slåss och knuffas.

Hon är ganska orädd av sig. Hennes favorit är Pippi i söderhavet och hon frågar efter "pippi å sjökaptenen" varje kväll.

jag minns själv också att jag aldrig upplevde Anton som elak även om han var lite läskig. Det är ju tydligt att Anton älskar Emil och jag tycker mycket om honom.

Men som Anaiah säger så är det ingen brådska att introducera vare sig emil eller nåt annat program.

Jag tyckte alltid att Anton var lite väl hård mot Emil när jag var liten, men ändå så förstod jag (mycket av att det var just Allan Edwall som spelade – som hade så många andra roller också) att det inte var på riktigt. Emil och Ronja är nog de karaktärer jag tyckt om mest.

Pippi Långstrump däremot, har jag inte haft någon fin relation till alls. Jag tyckte att hon var elak, skrattade och mobbade Tommy och Annika. Hon påminde jättemycket om en väldigt egocentrisk kompis jag hade, hon var alldeles för mycket. Likadant med Karlsson på taket. Jag hade svårt att se självständigheten och det starka de två karaktärerna skulle stå för, jag såg de som rena mobbare, elaka individer som måste vara bäst och trycka ner andra för att vinna någon slags makt.

Ja… typ.

Frågan kanske hör bättre hemma i detta inlägg kom jag på:

Intressesant, men har du ändrat åsikt om Disney då också eller? Eller vidhåller du att det inte är bra för barn? Hur motiverar du att Emil är okej men inte Disney? Ser fram emot ditt svar, frågor jag själv nämligen funderat kring!

nej jag har VERKLIGEN INTE ändrat åsikt om skitdisney

Skulle jag förklara skillnaden mellan lindgren och disney så skulle jag få skriva spaltmeter.

Emil har visserligen stereotyper iom att det utspelas för länge sen. Men där stannar det. Emil prackar inte på unkna normer och föreställningar på barnen. Jag är generellt inte speciellt förtjust i klassiska sagor heller, så det är inte bara disney jag kritiserar. Deras budskap är att man ska vara vacker och vänta på prinsen. osv

frida ursäkta min aggressiva ton där, var inte meningen att få det att se ut som att jag skäller på dig! lol. 🙂

Lugnt! Jag skulle bli glad om du skrev spaltmeter i ämnet. Har nämligen en pågående diskussion med min dotters mor- och farföräldrar som tycker att jag cencurerar och förtrycker mitt barn för att jag inte uppfostrar henne könsnormativt. Enligt dom är inte könsnormativt ett problem, ungarna väljer ju själva (hahahaha :-d) Disney vs Lindegren har kommit upp och jag känner att jag skulle behöva lite fler argument.

Lugnt:-) För mig skulle du mer än gärna få skriva spaltmeter i ämnet. Har nämligen en pågående diskussion med min dotters mor- och farföräldrar som tycker att jag förtrycker och censurerar dottern genom att inte uppfostra henne könsnormativt, du vet flickor väljer ju själva rosa och Barbie och killar gillar bara bilar och nu får ju inte min dotter tillgång till sin fria vilja – hahaha:-d Disney vs Lindgren har kommit upp och jag känner att jag skulle behöva fler argument.

tycker inte emil är så farligt att visa för barn, jag har aldrig tänkt på att han luggar emil..haha.. jag ville ju bara se griseknoen..

men sen samtidigt kan du ju kanske pausa när han luggar och säga att "såhär gjorde dem förr,men nu är det absolut inte acceptabelt att slåss eller att dra i någon"

// trötta mamman

vad är det för skillnad mellan "förr i tiden" som vissa säger och disney som är tecknat?

då är ju lindgren mer verkligt eftersom att det är riktiga människor?

för ja. jag tror barn relaterar med till riktig människor än en tecknad prinsessa som man vet bara finns i sagor?

Jag kan säga att jag tyckte när jag var liten att Astrid, i Emil, visade en bild om hur det är att vara missförstådd som barn. Jag kände igen mig och jag kände hur orättvist det var. Astrid visade enligt mig att det var fel, och att jag inte var ensam. Emil är inte elak, det blir bara fel ibland.

Jag som barn till en alkoholist kände en tröst i Emil för jag kände mig inte ensam. Det var vad BARNET i mig kände.

Tex blev jag ruskad och buren i håret en gång när en boll råkat landa i min lillasysters öga så hon började gråta. Vi låg i en säng, knän mot knän och humpade en boll till varandra och hon råkade missa den. Jag gjorde inget med mening, det var en olycka, men jag fick ändå världens behandling som gjorde ont och en utskällning och ingen chans att förklara mig.

Så Emil var alltid en tröst för mig som liten. Jag har Astrid att tacka för mycket. Hon gjorde MIN barndom lite lättare iaf.

Det jag minns från när jag var liten och kollade på Emil, var att jag tänkte att serien utspelade sig under en annan tidsperiod. "Så gjorde de förr i tiden."

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *