Kategorier
diskussion & debatt

Varför blir du provocerad när jag påminner dig om dina dåliga sidor?

Jag gillar inte skenhelighet. Jag gillar inte när folk anklagar mig för sånt de själva gör sig skyldiga till (antagligen i syfte för att DE ska må bättre. ”amen titta på dig då!”) Jag gillar inte stenar i glashus helt enkelt. (även om jag själv inte är mycket bättre mellanåt, det erkänner jag, men jag jobbar på […]

Jag gillar inte skenhelighet. Jag gillar inte när folk anklagar mig för sånt de själva gör sig skyldiga till (antagligen i syfte för att DE ska må bättre. ”amen titta på dig då!”) Jag gillar inte stenar i glashus helt enkelt. (även om jag själv inte är mycket bättre mellanåt, det erkänner jag, men jag jobbar på det)

Jag gillar däremot öppenhet, självutlämnanden, självrannsakan.

Det handlar med andra ord  inte om att jag vill anta att människor beter sig illa. Och inte heller om att klumpa ihop människor eller att generalisera (även om jag ofta gör det, för undantagen är inte intressanta när man diskuterar fenomen eller sakfrågor) utan mer om gemenskap, mer om; – Titta vi är lika! Vi är människor! Vi funkar så här och det är ok!

Inte i syfte att klanka ner, utan i syfte att visa på vår mänsklighet. Varför blir man (du) så provocerad av att påminnas om ens dåliga sidor?

För att ens kunna bli en bättre människa och för att kunna jobba med de sidor som är mindre bra så måste man kunna erkänna det fula. Många kan inte det, av olika anledningar. Folk vill  inte kännas vid det fula, det dåliga, ”Ja men JAG gör minsann ALDRIG si eller så!” (jo det gör du). Folk vill väldigt gärna se sig själva som lite förmer än andra (och det är ju det det handlar om!), liksom ha en anledning att se sig själv som lite bättre. (fast de ser ju absolut inte ner på nån i processen, eller hur?)

Då mår man bra.

Många är rädda att framstå som allt annat är snälla och fina. Många är även rädda att de är ensamma. Genom att jag poängterar att de inte är de enda (och på så sätt uppmuntrar fler att komma fram) så kan man känna sig mindre dålig och mer normal. Och framförallt inspireras till förändring.

 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Varför blir du provocerad när jag påminner dig om dina dåliga sidor?”

LD: Du skriver "Jag gillar inte när folk anklagar mig för sånt de själva gör sig skyldiga till" – inte jag heller, vilket du gör när du säger att du ser ner på andra och sedan att alla andra också gör det. Jag ingår ju liksom i "alla andra". Du känner inte mig, du kan inte säga hurdan jag är.

Angående att vi är lika, vi är alla människor: Vad händer med gemenskapen om det då faktiskt finns de som är annorlunda? Behöver man verkligen anta att alla är lika för att kunna skapa en känsla av gemenskap? Får inte Dalai Lama vara med?

Jag blir inte provocerad av att påminnas om några dåliga sidor, för jag tänker inte som du. Jag bedömer inte egenskaper som generellt dåliga eller bra utan som mer eller mindre användbara i olika sammanhang, beroende på vad man vill uppnå. Jag är resultatorienterad. Att se ner på folk skulle kunna vara ett sätt för mig att till exempel må bättre eller skapa ett mentalt avstånd till en viss grupp om jag vill och på det sättet bra! Om jag ville skapa gemenskap med någon vore det dåligt om jag såg ner på den personen för då skulle jag misslyckas (jag vill att mina relationer bygger på jämlikhet och respekt).

Du skriver att "Folk vill väldigt gärna se sig själva som lite förmer än andra (och det är ju det det handlar om!)" och jag blir fan chockad. Hur har du fått för dig att det är så folk fungerar?! Du har i alla fall missat en hel drös med människor som fungerar på helt andra premisser, som man aldrig behöver tänka så tillsammans med! Jag säger inte att jag är sådan, men jag har träffat och levt med människor som inte alls har attityder av att vara förmer än andra, människor jag känner extremt väl så jag vet att du har fel.

Till sist vill jag bara säga att jag tycker inte att man behöver känna sig dålig om man ser ner (eller upp!) på andra, jag tycker att man ska känna sig dålig om man inte följer SIN EGEN moral så att man har vett nog att göra något åt det. Om man verkligen tycker att det är fel att se ner på andra så hoppas jag verkligen att man inte tar till sig av det du skriver och börjar känna sig bra ändå, utan gör något åt saken istället.

petra jag är faktiskt övertygad om att även dalai lama har dåliga sidor. 🙂

när man jobbar med mångfald inom förskolan så försöker man ofta påskina våra LIKHETER, istället för olikheter.

du skriver även:

"Till sist vill jag bara säga att jag tycker inte att man behöver känna sig dålig om man ser ner (eller upp!) på andra"

nej precis. man är mänsklig. inte dålig. mänsklig. med mänskliga egenskaper. Ingen är perfekt och det är faktiskt ok. Att ha dåliga egenskaper gör en inte automatiskt till en dålig människa.

du skriver också:

"Om man verkligen tycker att det är fel att se ner på andra så hoppas jag verkligen att man inte tar till sig av det du skriver och börjar känna sig bra ändå, utan gör något åt saken istället."

på vilket sätt motsäger mitt inlägg det? Jag uppmuntrar ju ständigt människor att ta tag i sig själva och skärpa till sig. Att acceptera att man har vissa egenskaper innebär inte att man inte är öppen för förändring.

Vissa kan inte handskas på ett riktigt sätt med sina dåliga sidor. Jag omfamnar mina och jobbar på dem.

Däremot så diskuterade jag och sambon igår, ang. ditt inlägg om att alla ser ner på folk.

Jag insåg att jag faktiskt tänkte efter – Gör jag det?

Jag kan ha FÖRDOMAR, men inte så att jag ser ner. Helt ärligt. Jag har nog helt enkelt inte den inställningen. Min sambo däremot insåg att han satt på sina high horses.

Intressant.

:thumbup:

Dåliga sidor har vi nog alla. Men jag har inga som helst fördomar mot andra människor, Oavsett åsikter, hudfärg, kön, sexualitet and so on. Det enda jag kan känna att det faktiskt stör mig, är människor som har fördomar mot någon sorts människa, för att de har någon olikhet i tankar, känslor eller utseende. Men jag låter det vara helt upp till dem själv, och de brukar hinna dömma bort mig innan jag dömmer bort dem.

Känner att jag bör förklara mig ang. fördomarna.

Jag har alltså inga fördomar gentemot invandrare, homosexuella etc. Utan mer gruppfördomar. Typ: Alla i Norrland jagar älg och är sura. (Dålig liknelse, men typ så…)

Stockholmare tror dom äger världen.

Osv.

Som sagt.

Men jag ser inte NER på folk på det viset.

En fördom är inte bättre…men det kan man i alla fall komma över väldigt fort.

Tack för en underbar blogg.

:thumbup:

Måste komma med ett inlägg här eftersom jag är forskare i socialpsykologi så kan det betraktas som utlåtande av en sakkunnig (dvs inte hobbypsykolog, utan yrkesverksam akademiker).

Alla har behov av att tillhöra grupper, i många fall definieras en egen grupp i relation till en annan grupp som man inte tillhör. Det är fundamentalt mänskligt att se sig själv som bättre än andra (den som vill ha referenser får gärna kontakta mig, forskningen går tillbaka till 70-talet). Det innebär också att vi ser våra ingruppsmedlemmar (dvs de grupper vi tillhör) som bättre än de grupper vi inte tillhör. Vi gör detta för att må bättre, känna oss bättre med oss själva. Det är behöver inte vara enbart negativt, att ha en positiv bild av sig själv är relaterat till många positiva och fördelaktiga konsekvenser för individen (skyddar mot depression, ökar motivation). Medan att ha en bild av sig själv som sämre än andra är direkt kopplat till negativa konsekvenser.

Det är också så att en gemenskap, en grupp snarare gör att man känner sig lika varandra än tvärtom. Man dela upp människor i helt arbiträra grupper och det visar sig att de tycker bättre om de i sin egen grupp än i den andra. Så gemenskap skapar likhet. Inte nödvändigtvis tvärtom.

Grupperingar är det som ger upphov till förutfattade meningar och sterotyper av andra grupper som man inte känner till. Genom att höja fokus på grupptillhörigheten från en subordinat nivå (vi är svenskar) till en superordinat nivå (vi är människor) kan man faktiskt minska fördomar mellan grupper.

Att se ner på andra behöver inte vara en medvetet formulerad tanke ("jag ser ner på den och dem"), man kan visa att det finns omedvetna fördomar som även de kan påverka vårt beteende.

Med detta inlägg menar jag såklart inte att man ska trycka ner andra för att må bättre själv. Jag forskar som sagt om stereotyper och att belysa hur vi människor fungerar och vad som orsakar steretyper är ett sätt att medvetandegöra, vilket i förlängningen kan leda till minskad stereotypisering.

LD: DU har rätt – ditt inlägg motsäger verkligen inte det, det var slarvigt av mig, sorry.

Emma: Jag antar att du riktar dig en del till mig eftersom du använder mitt ordval (hobbypsykolog). Intressant det du skriver, då verkar ju LDs generalisering vara extremt väl underbyggd!

LD: Har jag missat något, är du utbildad inom sociologi/psykologi?

Alla människor har bar och dåliga sidor. Att man blir medveten om dem behöver heller inte betyda att de försvinner, men de kanske blir mindre framträdande. Viljan att förändra och förbättre kommer man långt med..

Men alltså, jag inser att jag måste verka som en riktig idiot när jag ställer den här frågan i det här sällskapet, men vilka slags sidor skulle vara att betrakta som bra och vilka som dåliga, och vem har avgjort att det är så?! Jag ställer frågan allvarligt menat, jag är uppvuxen med en ateistisk värdegrund och har lärt mig att vissa sidor är bra i vissa situationer och dåliga i andra och har extremt svårt att förstå den här diskussionen om bra/dåliga sidor, att ingen är perfekt och att man kan förbättra sig själv. Jag har bara tänkt att man är väl liksom fullkomlig i sin mänsklighet, vad fan är det man måste förbättra för att duga?!

PETRA – nej du har en bra tanke där; varför lägger vi värderingar på beteenden? Oftast handlar det ju om fördomar och antaganden. Vi reagerar oftast negativt på andra utifrån våra egna känslor. Vi tar det personligt, att folk gör saker MOT oss (och saknar därmed förståelsen för att de flesta faktiskt gör så gott de kan – fast utifrån deras egna förutsättningar.

Men – när jag generellt talar om "dåliga sidor" så tänker jag mer på det som generellt anses vara negativt för omgivningen; att vara elak, snacka skit, ljuga, slåss osv.

Vad som är bra och dåligt bestäms utifrån sociala normer, och de kan variera beroende på situation. Det finns också olika nivåer på sociala normer, där det yttersta för vad som anses oacceptabelt beteende är det som begränsas av nationella och internationella lagar.

Det jag anser är dåliga sidor är när jag själv måste stå och försvara mig själv…mot mig själv, När man tänkt en tanke eller handlat på något sätt, som man djupt innerst inne vet att det kanske inte var så ok som man tyckte då.

När jag intalar mig själv att "Jamen, jag kände ju så, kan ju inte direkt rå för det…eller?" Jag tror att ju fortare man inser sina fel, ju fortare kan man jobba på dem. Man kan berätta för folk, att "såhär fungerar jag, absolut inte illa menat, och jag håller på att jobba på det, precis i denna stund"

Jag tror verkligen inte att någon människa är perfekt, någonstans. Men att erkänna detta är en bra bit på vägen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *