Kategorier
diskussion & debatt

Vi lever i en bantningskultur

Det är flera som reagerat på mitt användande av ordet ätstörd och jag vill reda ut lite. Ätstörd är inte synonymt med självhat eller psykisk sjukdom.  Ätstörd sträcker sig längre än anorexia och bulimi och de flesta som är ätstörda blir aldrig sjuka. Jag är ätstörd. Alltså, jag har ett stört förhållande till mat och […]

Det är flera som reagerat på mitt användande av ordet ätstörd och jag vill reda ut lite. Ätstörd är inte synonymt med självhat eller psykisk sjukdom.  Ätstörd sträcker sig längre än anorexia och bulimi och de flesta som är ätstörda blir aldrig sjuka.

Jag är ätstörd. Alltså, jag har ett stört förhållande till mat och ätande. Inte för att jag mår dåligt, hatar mig själv eller har en psykisk sjukdom utan för att jag helt enkelt inte kan kontrollera mitt ätande. (Jag hetsäter alltså. Inte så mycket nu, men förr.) Men också för att jag lätt kan bli för fokuserad på vad jag äter. (Jag är sockerberoende.)

Vi är så fixerade vid människor som blir sjuka av sitt ätande (eller brist på ätande) att vi inte ser just hur stört många vanliga människors förhållande till mat och vikt faktiskt är. Att tänka på vikten och begränsa matintaget är kutym i vår kultur och ingen reflekterar över hur sjukt det egentligen är. Det är inte normalt eller friskt eller sunt att tänka på mat hela tiden. Det är inte sunt att tänka på vad man äter eller att oroa sig för det man har eller ska äta. Det är inte sunt att få ångest för att man åt en fet sås eller en påse godis. Det är inte sunt att räkna kalorier och väga portioner.

Och det är verkligen inte sunt att bekymra sig över vad andra människor äter eller väger.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vi lever i en bantningskultur”

åh vad bra förklarat. blev själv också lite fundersam över hur du menade när du använde ordet ätstörd, men nu förstår jag precis och håller med dig. de flesta människor verkar, på något sätt, vara ätstörda (jag med). jag försöker dock komma så långt bort från att jämföra mig med andra och döma folk på basen av deras utseende som möjligt, och tycker det går bättre och bättre!

Håller med. Tycker även dieter är tecken på ätstördhet. Min syster började LCHF för ett år sen (hon har haft äterstörningar som yngre, anorexi) men det är diettänket och "förbjuden mat" fungerade inte alls och hon fick återfall i sin sjukdom. På sjukhus träffade hon flera andra som hamnat där efter samma sak.

Dieter av alla de slag skrämmer mig – för dieter ger fokus på mat vilket är ett problem om man är ätstörd. Tror jag. (Likaså om man har barn och fokuserar på dieter – inget bra, skapar ett sånt tänk hos ungarna också…)

Att äta nyttigt och för livet är A och O. För alla oss ätstörda.

Vilket bra inlägg, jag är i samma sits som du.

Har alltid haft ett mer eller mindre stört beteénde till mat.

Nu efter 1 år på lchf så har jag kontroll över min "mani".

Dock vet jag att det sitter i hjärnan och jag kommer alltid att behöva jobba med den delen.

Men det är skönt att kunna känna den där kontrollen.

tack för en underbar blogg!:thumbup:

Håller med! Och tidningsomslaget är ett så klassiskt exempel på vikt- och utseendehetsen att det är nästan som en parodi på sig själv!

Har du läst detta: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14310548.ab om en överviktig kvinna vars smärtor inte togs på allvar? Vill man få sin sjukdom eller smärtor att tas på allvar gäller det ju förstås att vara man och normalviktig, annars är diagnosen "inbillning" eller "för fet"….

Tänk om Helena hade varit fet på omslaget. "Jag äter mer än Zlatan". "Ja vi ser det" hade folk sagt. Men nu är det ju okej att äta om man är smal såå.

Jag håller med! Tycker VERKLIGEN att man är ätstörd på nått sätt när man börjar snacka bukfeta och "du det där är inte hälsosamt!!!" så fort någon inte har konkav mage. Fast å andra sidan tror jag också att de flesta som säger eller skriver sånt inte gör det för att de på allvar tror att personen i fråga är ohälsosamt fet utan för att de njuter av att mobbas och vara elaka.

Lena, vad trist att in syster blev dålig! Förstå att det verkligen kan vara negativt med alla "ät inte detta" för någon som haft problem med just anorexi eller bulimi. Jag som är hetsätare, sockergalning och som dessutom hade en skitjobbig rädsla för att bli hungrig fick ett normalt (eller vad jag anser vara normalt) ätmönster med LCHF. Antagligen för att jag inte blev hungrig så ofta och då inte heller från 0 till 100 vrålhungrig.

du satte ord på precis det som man tänker på kring ätstörningar, ytterligare ett inlägg som är VÄL VÄRT att dela på Facebook! Fortsätt dela dina kloka ord, Lady D! tack!:thumbup:

Jag vet att jag är ätstörd. Tänker på vikt, utseende och mat mycket. Men det är ingen som fattar det eftersom jag inte är pinnsmal (är inte ens smal, då kan man ju inte vara ätstörd!).

Jag kommer ihåg att man fick gå till skolsyster på högstadiet för att kolla sin hälsa. Mina kompisar som är underviktiga fick gå tillbaka till henne, men jag som var överviktig tänkte hon inte på.

Jag är definitivt ätstörd. Har också problem med något som liknar hetsätning samt sockerberoende. Just nu har jag och en vän en inte-äta-socker-tävling, vilket kanske låter dumt, men just nu är det det enda som hjälper mot sockerberoendet. Jag vet inte annars hur jag skulle göra. Har provat LCHF, men det är så svårt när man är vegetarian.

Skrev ett inlägg om detta och länkade hit!

Jag är ätstörd! Fan, jag bryr mig & tänker hela tiden på vad jag äter & äter jag "fel" så tänker jag på det så jävla mycket. "varför varför varför åt jag det där?!?!" … Har precis börjat på gymmet igen ( efter att varit hemma med barnen i 2 år & 3 månader ) så känner jag att jag måste träna & då blir jag ännu mer fixerad. Nu kan jag ju inte äta för då förstör jag mig ännu mer.. Varje dag tänker jag på att jag måste gå ner dessa 20kg jag samlade på mig under grav & efter när man bara varit hemma & inte orkat träna eller tänka på vad man stoppat i sig ( fast jo, jag har tänkt & haft ångest dessa 2 år också! )

Undra hur man ska komma över detta med den stora hetsen kring mat & vikt. Iofs så vill jag ner i vikt, detta är inte jag men ändå vill jag inte må dåligt över det.. :/

Jag håller med dig men det betyder inte att man ska leva en ohälsosam livsstil. Det är liksom allmänt känt att man ska äta ungefär som tallriksmodellen och röra på sig åtminstone två gånger i veckan (sen behöver man inte följa upp det exakt men ungefär bara) och gotta sig ibland med godis o chips ska man självklart göra. Men problemet här är att när man blir äldre måste man faktiskt börja tänka på sitt kolesterolvärde och blodtryck osv, alltså inte för mycket saltmat, inte för mycket socker, inte för mycket fett. Det är när man blir äldre som man faktiskt måste tänka på vad man äter för att det kan bli farligt. Det jag stör mig på i detta fall är att reklamer om detta riktar sig endast mot kvinnor, trots att det är flest män som lider av för högt kolesterol värde och fetma. Det är där problemet kommer in tycker jag, att det handlar om att kvinnorna ska duga återigen. Ingenting om männen.

Men jag håller med dig iaf att vårt samhälle är överdrivet fixerade av vad man ska äta, när det inte ens är nödvändigt. Man måste kunna äta en fet sås ibland och en godispåse. Hela befolkningen beter sig som att vi är elitidrottare som måste gå på en strikt diet. Vi är vanliga människor med vanliga matvanor

Jag håller helt med! I stora delar av mitt liv har jag haft beteenden som definitivt är ätstörda. Som tonåring åt jag tills jag var spyfärdig varje gång jag mådde lite sämre psykiskt. Jag kräktes aldrig men idag förstår jag att det var lika illa som om jag haft bulimi egentligen. Jag gick upp en del i vikt men jag på intet sätt jättetjock. På universitet började jag träna och i begynnelsen var det väldigt bra för mig både för kropp och själ men sedan kom viktfixering. Det var nog guds försyn att skadade mig lite och fick vila och jag började se att mitt beteende som visserligen gett mig mer muskler, bättre kondition och gjort mig normalviktig inte var en sund träning. Jag tränade sedan flera år till men då var det inte någon noja involverat. På senare år kör jag LCHF och idag så har jag bara lite rester av mina tidigare beteenden kvar, dock kan jag se att ätstörda beteenden finns i LCHF-gruppen som skrämmer mig lite även om de flesta känns sunda.

Jag skulle vilja hävda att det i vissa lägen kan vara både sunt och/eller nödvändigt att väga portioner och räkna t.ex. kaloriintag.

Att bekymra sig för vad någon människa i sin närhet äter och inte äter, må hända inte vara sunt för en själv, men det skulle kunna klassas som medmänsklighet?

jag känner mig också ätstörd. Vi diskuterade LCHF i skolan härom dagen (som jag kör med) och en tjej sa "alltså jag hatar dieter!" Jag blev så arg men jag sa inget. Visst har hon rätt att säga så, och visst hatar jag också dieter.. Men HON har aldrig varit tjock.. hon vet inte hur det känns att stå i spegeln varje dag och försöka säga till sig själv att man visst duger och är fin, även om man väger 10 kilo för mycket.. Jag hade sådan lust att bara fråga rätt ut "MEN HAR DU VARIT TJOCK ELLER? HÅLL KÄFT DÅ!" Men något hindrade mig.. För egentligen är det ju jag som är sjuk. ätstörd. Du är bra. Tack för att du får mig att förstå att jag inte är sjuk-sjuk utan bara rubbad pga samhällets normer.

Jag tror det är svårt att hitta en balans, för trots att vi har smalidealet och folk svälter sig så ökar samtidigt sjukdomar som är relaterade till övervikt. Hur ska man få båda grupper till en hälsosam medelväg?

Jag tror i alla fall att ingen mår bra av den här hetsen när det gäller vilken mat man får/inte får äta, vilka dieter man ska följa, hur man ska träna osv osv.. Man orkar inte sätta in sig i det, så många bryr sig inte ens om att försöka.

Jag tror också att man måste göra hälsa till idealet, inte en viss vikt eller kroppsform.

Jag tippar på att 80% av mina vänner har en ätstörning. Hela bunten, inklusive mig själv är sockerberoende och vi har en sådan ångest när vi äter onyttigt. Det är verkligen sorgligt. Medan alla mina killkompisar inte bryr sig alls vad för skit de stoppar i sig.

Det är väldigt svårt att sluta bry sig om man stoppar i sig en kaka eller två. ALLA tjejer jag känner hatar sina lår.

"Och det är verkligen inte sunt att bekymra sig över vad andra människor äter eller väger."

Den sista meningen förvirrar mig. Det är väll ändå sunt att bry sig om varandra. Om en ser varningssignaler på ät-störning så är det viktigt att vara där och bry sig om den andra människan. Eller?

Hur menar du där?

Men egentligen kanske det inte är så märkligt? Mat brukade vara en nödvändighet, något man faktiskt skulle kasta sig över när det fanns tillgång till den. Nu har vi sådan tillgång till mat av alla sorter och en del med ingredienser som verkligen kan skada oss om vi äter för mycket av dem. Helt galna är vi inte som bekymrar oss över maten. Det är inte lätt att vara människa ens i överflödets land.

Jag är också ätstörd..har alltid varit och kommer alltid vara. Inte för att det spelar in på min vardag men tankar om mat/godis finns alltid där. Jag äter vad jag vill, använder vissa dieter, är nöjd med mig själv för det mesta MEN jag har alltid i bakhuvudet vad/hur/när jag äter. Jag pratade med min svärmor om ätsörningar. Hon sa då att i stort sätt alla människor har ett speciellt förhållande till mat. Och det stämmer faktiskt.

Bra inlägg förresten!

Det jag reagerade över var att du kallade andra människor för ätstörda. Människor du inte ens känner. Ohyfs på högsta nivå tycker jag.

Caroline: Jag är tjock och jag hatar också dieter. De funkar för det mesta inte och ofta leder de till att människor för en störd syn på mat och ätning. Inte bra alls.

Bara för att en persom är smal betyder det inte att hon inte kan hysa kroppshat eller ha en problematisk relation till mat. Man måste inte vara tjock för att få utala sig om dieter, vikt, bantning och kroppshat/kroppsacceptans. Vårt ideal är sådant att ingen kan nå upp till det, för det är retuscherat och förvrängt, och därför känner sig nog i princip alla otillräckliga i jämförelse med idealen.

MEN absolut så finns det är smalpriviligium. Smala personer är privilegierade gentemot tjocka personer. Känner att jag postat den här länken pinsamt många gånger, men jag skriver mer om ämnet här:

http://hannamariefiddeli.blogg.se/2011/november/finns-det-thin-privilige.html

Det har du nog rätt i.

Min kompis säger att jag har ätstörningar. Jag har inte hållt med, för det är inget jag gör medvetet. Jag svälter inte mig själv eller hetsäter eller spyr.

Men jag glömmer av att äta. Inte medvetet, som sagt.

Men i snitt äter jag en gång om dagen kanske. Och har gjort det i ett år eller något. Ingen hungerkänsla, därav att jag glömmer av det.

Inte så jävla nyttigt, jag vet, men jag har inte mått dåligt av det och jag gör det inte medvetet så har inte tänkt på det som en störning. Mer "jag är lite stressad nu, det går över".

Och jag har perioder jag är bättre på att äta, men.. ja. Jag kanske borde lägga upp ett schema eller nåt.

Jag förstår vad du menar, men snälla använd ett annat begrepp än "ätstörd" när du inte syftar på faktiska ätstörningar. Människor med ätstörningar är sjuka på riktigt, de har inte bara tagit normal bantning till extrema former. Bantingshetsen i samhället har förstås påverkan även på människor med ätstörningar, men det är olika saker.

Skitbra! Reagerade också över hur du använde ordet "ätstörd", men det här inlägget är riktigt bra. Jag är också ätstörd som många andra: jag har hetsätit samt ägnat mig åt självsvält. Under svälperioden var jag nära på att bli allvarligt sjuk, men lyckades ta mig ur den värsta ångesten. Men än idag är jag nästan besatt av mat och tänker ständigt på vad jag ätit/ska äta/inte får äta och får skuldkänslor när jag ätit för mycket eller för onyttigt. Jag är konstant livrädd för att tappa kontrollen över mitt ätande.

Jag reagerade på hur du använde ordet ätstörd i förra inlägget. Men jag håller även med om precis ALLT du skriver i detta inlägg.

Jag kan bara säga att jag kände att min f.d sjukdom anorexia/ätstörning blev väldigt förenklad när du definierade begreppet så som du gjorde, och jag ville då påpeka det.

Skitbra redgogörelse för hur du använder begreppet!!

Minns medias hets om hur vacker prinsessan Viktoria var och hur fantastiskt hon bar upp sina åtsmitande klänningar, för att veckan efter, då kungahuset gått ut med att hon drabbats av anorexi, kunna bevittna hur de rasade över hennes utmärglade kropp. Fantastiskt.

Om man skall använda ätstörd så som du beskriver så kanske man skall sluta använda just det begreppet för att beskriva personer med anorexia, bulimi, ortorexi osv. För det är faktiskt ganska stor skillnad på att kräkas upp maten varje dag, tycka man är tjock trots att man är så smal så man knappt orkar sig upp ur sängen och tycka att Isabella är mullig.

Jag kan hålla med om att det kan vara nödvändigt att kalla det du beskriver för ett ätstört beteende. Men då tycker jag man får hitta ett nytt samlingsnamn för sjukdomarna ovan.

Ville bara lägga till detta, fick inte med det i min förra kommentar 🙂

Mikis: Ätstörning UNS betyder inte att ätstörningen är mindre extrem än anorexi eller bulimi, det betyder att ätstörningen inte uppfyller alla diagnoskriterier för en specifik ätstörning. Det har inget med gravhet att göra utan med symptombild.

Jag tycker inte att jag är ätstörd trots att jag tänker på vad jag stoppar i mig.

Äter jag lite godis ger det mig ångest efteråt. Inte för att jag bekymrar mig över vikten utan för att jag vet att det inte är hälsosamt med godis. Massor av socker, kemikalier och annat som kroppen inte behöver.

Ändå trycker man i sig sådant ibland och det är ju dumt.

Får alltså ångest över mat och godis på samma sätt som jag får ångest när jag utsätter min kropp för andra risker. Jag tänker väldigt mycket på hur jag påverkas av saker och ting och hur skadliga mina medvetna val ibland faktiskt kan vara.

Hur blev vi ätstörda?

Vid Leningrads belägring fanns inte problemet – inte heller vid Afrikas Horn i dag.

Det verkar vara en välfärdssjukdom och skall behandlas som sådan.

Extrem tillgång på mat blandat med extrem kroppsfixering. Inte konstigt att det blir konstigt.

Att tänka på vad man äter hela tiden är också en störning.

Okej, rättar mig själv lite.. Att tänka på vad man äter är självklart bra, men blir det en besatthet att man räknar kalorier/kolhydrater/whatever borde man nog fundera på vad man håller på med.

Människor har i alla tider tänkt på mat "hela tiden" och ätit/sparat så mycket de kunde, risken för svält fanns ju. Det sitter liksom i generna att mat är väldigt viktigt. Helt naturligt alltså.

Sen så för typ hundra år sedan har vi mer och mer levt i ett överflöd av mat. Men våra gener säger oss fortfarande att mat är väldigt viktigt när det egentligen nu inte är så viktigt eftersom det är så pass lätt att få tag i.

När hjärnan blir inmatad med att det inte är bra att äta för mycket men instinkten säger oss att det är bra att äta för mycket kan vi bli lite psykade och förvirrade.

Så jag skulle inte kalla det en störning att i princip alla människor med lätt tillgång till mat och basic näringslära tänker på vad man stoppar i sig (om man inte mår dåligt, hatar sig själv eller har en psykisk sjukdom). Lika lite som jag skulle kalla det störning att om jag med min bleka hy tar en tripp till Sahara och blir bränd, då mina gener inte kan skydda mig från för mycket sol. Men hjärnan kan skydda mig från för mycket sol genom att skaffa info att om jag vistas för mycket i sol så bränner jag mig och att jag bör köpa solskydd. Precis på samma sätt kan hjärnan skydda en mot fetma. Men om jag nån het sommardag inte orkar smörja in mig fastän jag vet att jag kan bli bränd så är jag ju inte solstörd för det.

Ifall man tävlar på elitnivå inom olika sporter måste du väga maten och tänka mycket på kalorintaget för att få i dig tillräckligt. Viktigt tycker jag att du tar upp det och inte generaliserar sådär som du gjort. För att få bra resultat när du tränar är mat en lika viktig del som själva träningen. Träning, mat och återhämtning.

Detta gäller givetvis även amatörer, tränar du så MÅSTE du också ha lite koll på vad du stoppar i dig för att få de resultat du vill ha.

Jag har önskat så länge att folk ska förstå det här. Det finns fortfarande så mycket av schablonbilden av en ätstörd att det ska vara en trasslig bakgrund, dålig relation till modern, och att det skulle vara ett sätt att ta ut ilska över något ANNAT man mår dåligt över. Det är vanliga tjejer FFS! Men helt vanliga nojjor. Ibland går de där nojjorna över gränsen till besatthet, som det gjorde för mig. Jag skulle bara komma i ett par gamla jeans ju…

snälla lady d skriv ngt om gubbslemet thorsten!!! satan vad arg jag blir, när man blir kallad för massa skit bara för att man inte ser det som ett skämt att han slemmar på anagina!

Jag har nog haft någon slags ätstörning under min uppväxt. Jag har inte fattat det förrän för kanske ett halvår sedan, då jag äntligen började ha ett någorlunda normalt förhållande till mat.

Jag åt alltid för lite, inte för att jag ville vara smal eller någonting, utan för att jag tyckte det var äckligt. Mat var äckligt. Sen efter maten som jag tvingat i mig trots illamående åt jag godis och chips i mängder. Jag mådde inte så bra.

Och nu när jag äter nästan som en normal person, nästan lika mycket, lika ofta osv, så känner jag verkligen hur underbart bra kroppen fungerar. Jag har aldrig varit så pigg! Jag kan inte längre äta hur mycket godis som helst, det känns nästan som att jag har avgiftat mig själv från att tåla stora mängder av socker. Istället tål jag numera att äta normala mängder mat utan att må illa efteråt. Så jävla härligt!

Alltså omslaget till den där tidningen… det handlar ju nästan uteslutande om att gå ner i vikt. Visar verkligen vad du menar med att samhället är ätstört.

Men du, ätstörningar räknas ju delvis som psykiska sjukdomar. Och hetsätningsstörning är en ätstörning det med, så det är väl mycket möjligt att du i alla fall har haft en ätstörning och inte bara ett stört synsätt vad gäller mat och kropp?

Alice: känner du elitidrottare och träningsintresserade så vet du också att det är så, kosten är en av tre delar som det inte går att bortse ifrån.

Jag skulle vilja instämma i Mikaelas protest mot att du använder dig av just ordet ätstörd så lättvindigt. Jag håller också med om allt du skrivit i både detta och föregående inlägg, men känner att det blir en förminskning och förenkling av begreppet.

Jag har varit frisk från ätstörningar (anorexi, bulimi, ätstörning UNS och BED.. you name it, I´ve had it) i ca fem år. Sjukdomarna har präglat stor del av mina tonår och mitt tidiga vuxenliv, men jag har kämpat som ett djur med behanlingar och terapi och har idag faktiskt ett mer avslappnat förhållande till mat och kropp än de flesta i min omgivning.

Att jag varit sjuk är inte något jag skyltar med, men ibland väljer jag ändå att berätta för nya vänner (och pojkvänner) eftersom det blir konstigt att låtsas som att tio år av mitt liv inte har hänt. Att berätta detta för någon är att blotta mitt innersta, men ändå möts jag ibland av reaktionen "jamen guuud jag vet precis hur det känns, jag har typ bantat hela mitt liiiv. alltså man mår ju skitdåligt när man är hungrig, jag fattar exakt hur du haft det".

Jag tar aldrig den här diskussionen då, men inom mig skriker jag att "DET ÄR INTE SAMMA SAK!!".

Jag hoppas ingen tar illa upp av den här liknelsen nu, men det är inte samma sak att ha cellförändringar som att ha livmoderhalscancer. Att få besked att man har cellförändringar är skitjobbig och skrämmande men man går inte omkring och säger att man har cancer för det.

Med det sagt så tycker jag ändå att du är skitbra på alla sätt och vis. Är så himla glad att det finns sådana som du som orkar tycka och ta all skit för alla oss andra som tycker likandant men inte alltid mäktar med fajten.

Hetsätning är de facto en ätstörning, hetsätningssyndrom kallas det, och är i själva verket svårare att bli av med än bulimi (vilket i sin tur är svårare att bota än anorexi).

"Att tänka på vikten och begränsa matintaget är kutym i vår kultur och ingen reflekterar över hur sjukt det egentligen är,"

"Det är inte sunt att tänka på vad man äter eller att oroa sig för det man har eller ska äta."

Jag blir verkligen frustrerad av att läsa det här. Hur kan man påstå att det inte är sunt att tänka på vad man äter? Jag skulle vilja påstå motsatsten. I dagens samhälle, men all massproducerad och konstgjord mat, kan jag inte begripa hur man INTE kan tänka på vad man äter. För mig är det oerhört viktigt vilken typ av mat jag stoppar i mig.

Självklart är det inte hälsosamt att äta för lite eller hetsbanta. Men det är heller inte hälsosamt att fullständigt skita i vad man stoppar i sig eller vara överviktig. Jag undrar om det är någon slags försvarsmekanism för människor som är överviktiga. Att tala om för människor som är smala, vältränade och matmedvetna att det skulle vara nåt fel på dom? Att tala om för människor som är intresserade av att äta bra kost, utan cancerframkallade ämnen och konstgjort socker, att dom skulle vara "ätstörda". För mig är det helt absurt. Jag skulle aldrig kalla dig ätstörd. Jag tycker att du kanske inte borde strunta i vad du äter. Men har du nån som helst koll på dagens matindustri!? Vet du vilken skit folk dagligen stoppar i sig just på grund av resonemang som dina? Jag har inget problem med det. Vill folk köpa "låtsasmat" (med låtsasmat menar jag konstgjord mat) på ica eller på McDonalds så är det upp till dom. Det leder i många fall till övervikt och allmän ohälsa. Naturligtvis.

På vilket sätt är det ätstört att tänka på sin vikt? Att försöka vara hälsosam och ha en frisk och stark kropp? HUR kan det vara ätstört att lägga tid på att köpa och laga nyttig och bra mat istället för att bara stoppa i sig vad som helst? Vad är det som är stört egentligen? Att vara så järntvättad av samhället och matindustrin så man väljer att blunda för vilken otroligt dålig och osund mat som säljs i butikerna, eller faktiskt reflektera över vad man stoppar i sig?

Sen tycker jag också att bantningshetsen som pågår är fruktansvärd. Jag tycker också det är väldigt sorgligt att människor, framförallt unga tjejer, ser mat som något ont och något som gör dom tjocka. Mat är en jätteviktig del av livet och alla borde värdesätta att äta GOD och bra MAT. Men att tänka på vad man äter och att banta är INTE samma sak, så snälla kalla inte det för ätstört. Kalla inte mig för ätstörd för att jag är mån om min kost och min hälsa.

Tack för en bra och smart blogg!

Känns lite som att det finns två debatter som hela tiden korsar varandra så att det blir missförstånd.

Jag tänker : det är osunt att vara fixerad vid hur sin kropp SER UT och vilja leva upp till orealistiska ideal och därför svälta sig själv/aldrig unna sig något o.s.v.

Jag anser att det däremot är sunt att tänka på vad man äter eftersom en stor del av industrin erbjuder dålig näringsfattig mat och tomma kalorier. Man måste vara medveten för att inte riskera dålig hälsa och få sämre livskvalitet. Skulle jag aldrig tänka på vad jag äter skulle nog min kropp må skitdåligt.

Jag tror att många som har ett stört förhållande till mat får detta grundlagt i barndomen. Kom tex ihåg mina kompisar som prompt skulle äta minst två mackor till frukost osv. Jag själv har alltid varit ganska liten i maten och mina föräldrar tvingade mig aldrig att äta. Eller de som hade mammor som bantade osv. Mina föräldrar har istället tränat och lagat bra mat och på så sätt varit bra förebilder. Idag har jag ett ganska odramatiskt förhållande till mat och monument egen kropp. Dvs. jag tänker inte på mitt utseende eller på mat hela tiden. Föräldrar måste lära sina barn att få ett sunt förhållande till mat, och inte förknippa det med skuld och negativa känslor.

Jeanie: SJälvklart är det viktigt för elitidrottare att äta ordentligt. Däremot är det inte på något vis nödvändigt för elitidrottare att räkna kalorier eller väga all sin mat, vilket de elitidrottare jag känner varken gör eller uppmuntras att göra. Dina erfarenheter kanske är annorlunda, men det är absolut inget måste.

Vad jobbigt det ar att lasa att sa manga har svara relationer till mat. Personligen vager jag kanske 8-10 kilo for mycket och ar langt ifran den smalaste bland vannerna. Jag skulle inte ha nagot emot att ga ner, men det far ta den tid det tar. Jag har ett sunt forhallande till mat och mitt utseende ar inget som paverkar vem jag ar eller hur jag mar.

Mina tjejkompisar brukar forundras over att killar alltid kommer fram till mig pa puben istallet for de erkant snyggare och mer tillfixade vannerna. Jag tror att det har att gora med att vara tillfreds – jag ar den jag ar och ar supernojd, och har alltid kul vara jag an ar istallet for att oroa mig for bekraftelse. Jag har ocksa vaxt upp i ett sammanhang dar intelligens alltid har varit det viktigaste, och utseende ganska langt ner pa sistan.

Jag kanner verkligen med er som kommenterat ovan och vill bara saga tack for att ni oppnar mina ogon for vilket stort problem det faktiskt ar.

Mad as snow: Anorexia nervosa är den ätstörning som har sämst prognos vad gäller tillfrisknande av alla ätstörningar och är dessutom den psykiska sjukdom med högst dödlighet.

Jag förstår vad du menar men ätstörd kopplas ihop med ätSTÖRNINGar och det är inte alls samma sak. Även om du säger att du är 'ätstörd' så har du inte en ätstörning.

Snälla använd inte det ordet, hitta på något annat.

Åh fy tusan vad förbannad jag blir när jag läser alla kommentarer. De flesta måste ha ett IQ a la fiskmås.

VAR OCH VARANNAN PERSON LIDER INTE AV ÄTSTÖRNINGAR. EN ÄTSTÖRNING ÄR EN ALLVARLIG SJUKDOM. Att använda ordet ätstörd för vanlig noja och matångest är FEL då det ordet används för de som faktiskt har ÄTSTÖRNINGAR. Och en en gång: DET ÄR INTE SAMMA SAK.

Kopierat från SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar:

Någon allmänt accepterad definition av vad en ätstörning är existerar inte. För några år sedan formulerade två ledande ätstörningsforskare (Fairburn & Walsh, 2002) följande förslag, som är det bästa någon hittills åstadkommit:

”Med ätstörning avses en ihållande störning i ätbeteende eller viktkontrollerande beteende, som påtagligt försämrar fysisk hälsa eller psykosocialt fungerande. Störningen ska inte vara sekundär till någon känd allmän medicinsk åkomma (t.ex. en hypotalamisk tumör) eller någon annan psykiatrisk störning (t.ex. ångestsyndrom).”

ngar).

—-

Jag tycker att ordet ätstörd, liksom deprimerad, används i på tok för många sammanhang där det handlar om någonting annat är de faktiska sjukdomarna.

Jessica, vem är du att bedöma hur andra känner över mat och sin kropp och att de inte har förtjänat rätten att kalla sig för matstörda, eller ätstörda? Och sen när har du rätt att bestämma hur någon ska använda ordet ätstörd? LD har ju redan förklarat hur hon menar och vad hon syftar på, varför går det inte in?

Sara – "Hur kan man påstå att det inte är sunt att tänka på vad man äter?"

Jag tror att Lady Dahmer syftar på personer som är besatta av vad dem äter – på ett ohälsosamt sätt. Att bry sig om sin kropp är givetvis bra men lets face it, det råder en fruktansvärd vikthets i vårt land som många hakat på. När utseendet kommer före den riktiga hälsan då har man ett problem.

Många säger att man ska akta sig för att slänga sig med ord som ätstörd om det inte verkligen är en sjukdom man pratar om. Men hur avgör man var gränsen för det sjuka går då?

Viktfixering och matångest kanske är vardagsproblem för många, men det finns ju alltid gradskillnader som avgör hur sjukligt det är. För somliga kanske problemen leder till en specifik ätstörningsdiagnos, medan andra inte passar in i något av facken. Den som underviktig eller sätter fingrarna i halsen kanske inte är mer sjuk än den person som inte gör det, men ändå bär på samma tunga ångest som i längden gör det svårt att leva normalt. I grunden är det ju samma problem, med självhatet ständigt närvarande. Oavsett om man anser att det är en sjukdom eller inte att "bara" ha ett stört förhållande till vikt och mat, så är det i alla fall rätt sjukt att så många ska behöva må så dåligt i onödan.

Förresten är det lite så att det som räknas som osunda tankar och destruktivt beteende för en normalviktig eller smal person, är normalt och till och med förväntat för en överviktig person. Och när det kommer till det här med hjälp så blir det lätt lite kontraproduktivt när det, ofta, fokuseras på viktnedgång. På något sätt är det självklart för många att självhat och viktfixering leder till att man antingen kompenserar eller äter mindre.

Håller så med dig. Jag arbetar på en privat förskola där föräldrarna lägger sånt fokus på maten, de är helt besatta. Okej klart barnen ska äta bra mat men det har gått till överdrift. Vi har föräldrar som gett oss direktiv om hur mkt barnen får äta (nä barnen är inte överviktiga), samma förälder väger maten hemma till barnen så de inte får i sig för mkt…sånt är sjukt. Många föräldrar laddar maten så inför sina ungar. Vissa barn ser man är ätstörda som du kallar d o de är mellan 1-5 år…

Många tycks glömma att en ätstörning faktiskt handlar om just en STÖRNING. Även om det klassas som en sjukdom är de inget som bara "drabbar" någon. Den föds ur flera steg, ofta utan att man ens märker det själv eller ens har förmågan att reflektera kring vad man egentligen håller på med. När LD skriver om att ha ett stört förhållande till mat är det inte i syfte att sjukdomsförklara en en nation (eller hela västvärlden) utan att sätta finger på en trend som spårat ur. Ska man vara väldigt hårddragen är det ju hela vår livsstil och levnadsmiljö som överhuvudtaget möjliggjort att vi inte längre kan ha det naturliga förhållandet till maten (dvs inte "behöva tänka på den" ) som våra kroppar är biologiskt programmerade till.

Tycker verkligen detta inlägg är för enkelt. Jag kan förstå själva grundtanken men det blir för enkelt. Vi lever i ett samhälle med ett enormt utbud av mat. Ett enormt utbud av socker och snabbmat, mat som gör oss sjuka. Så att inte alls förhålla sig till mat är också stört. Vi måste helt enkelt tänka till viss del på vad vi äter. Som jag skrev lite tidigare, tex om du tävlar låt säga i fitness, styrketräning så har du stenkoll på maten, för att träningen ska ge effekt. Att skriva som du gör i ditt inlägg, nä det blir alldeles för enkelt.

Japp, håller med LD. JAg = ätstörd, erkänner.

MEN: Ser ni inte?? På tidningen är Mia Törnblom med, hon är ju helt fantastisk! Enligt henne ska man inte ändra på någonting. Man ska inte gå ned eller upp i vikt, man ska vara NÖJD och GLAD över sig själv, precis som man är. Så det enda man ska ändra, är tänket 🙂

Så en sak av hundra fick dendär tidningen "rätt" i!

Alice: nä man måste väl ingenting här i livet. När man tränat länge så lär man sig vad/hur mycket man ska äta för att må bra och den mat som passar ens typ och träning. Många väger och räknar i början av sin karriär för att säkerställa att de får i sig tillräckligt med kalorier. Träna och sen äta för lite = ett meningslöst bortkastat träningspass, kroppen bryts ned.

Vilket sjukt omslag. "unna dig att må bra" i pyttesmå bokstäver, sedan alla krigsrubriker om att banta.. Underbart citat där från Helena också "jag äter mer än Zlatan". Jo tjena. Han är väl närmare 2 meter lång och väger nog styvt 90 kilo. Helena som jag gissar är 165 cm och väger typ 45 kilo äter alltså mer än honom? Rena idiotier de har satt på omslaget som sagt.

Bra skrivet, om än lite underutvecklat. Men jag kan inte annat än hålla med.

Sammhället har ju på något sätt okej:at någon form av ätstörning light, jag vill beskriva dem som de friska ätstörda. De som tror att de är friska men rättar sig efter sjuka ideal, ständigt kompenserar, kritiserar och aldrig är nöjda.

Vi som är sjuka är många, och flertalet, största andelen syns det inte på.

Bloggar om just detta… Tack för en bra blogg överlag!

/Hanna

Litet råd:

Ett bra sätt att få bukt med hetsätning (såg att flera skrev sig att de har haft problem med det) är att sluta svälta. Det låter lite motsägelsefullt, men till den allra största delen beror hetsätning på att man just äter för LITE – eller har ätit alldeles för lite före hetsätningen för att vara tydligare.

Jag har själv lidit av bådet hetsätning UNS och bulimi, (och har haft anorektiska perioder i min ungdom). Det kom oftast tillbaka i olika former av hetsätning, och det var inte förrän jag började behandla mig inom vården som jag insåg att jag verkligen åt för LITE. Det var lite av en uppenbarelse, hur mycket man egentligen ska äta och hur lite jag faktiskt tillät mig, trots att jag trodde mig äta nyttigt och hälsosamt.

Hemligheten blev för mig att sluta kontrollera vad jag äter lika hårt, och att äta ofta. Ätstörda (och egentligen ALLA människor, för detta är en förändring man gör inför hela livet) är att börja äta ofta. Sex mål om dagen (frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, kvällsmål). Genom att äta så ofta blir man aldrig överhungrig och tappar kontrollen över vad man äter. Àt man mellanmål på eftermiddagen 'råkar' man inte vräka i sig tre portioner till middag, eller en hel påse bullar (vilket är helt naturligt att göra om kroppen tror att den befinner sig i svält, och det är just vad den gör när man hoppar över ett mål mat – den kommer att skrika efter snabb energi, och mycket av den).

Sedan är det inte så jävla noga vad man äter. Ett mellanmål kan bestå av nästan vad som helst, så länge du äter. Att hålla på och neka sig själv saker (som en bulle, eller 150 gram lösgodis eller nötter, eller en glass) skapar också ett undertryck som sedan kan ta sig uttryck i hetsätande. Dessa fyra saker är helt fullgoda mellanmål, även om man kanske står sig bättre på två mackor och ett glas juice. Sedan kan det ju självklart inte vara det enda man äter – det är ju relativt näringsfattiga mellanmål – men är man sugen på en semla – perfekt, då blir det eftermiddagens mellanmål. Gör ingen sak av det, ha inte dåligt samvete.

Och snart så är man en glad och nöjd människa, som slipper tappa kontrollen och må dåligt efteråt, vare sig man kompenserar med kräkning, träning, eller bara dåligt samvete.

Man behöver inte vara orolig för att gå upp i vikt, förbränningen går upp och anpassar sig efter det regelbundna matintaget.

Så släpp det dåliga samvetet! Ät ofta, ät rejäla portioner så att du blir mätt, och ät VAD NI HAR LUST MED.

Släng ut alla förbud genom fönstren.

Så fick i alla fall jag bukt med min hetsätning, efter 5 år av handikappad tillvaro. Även om jag fortfarande jobbar med det idag, så har jag kommit ur hetsätningen. Det är en enorm frihet.

Kärlek till er alla som ännu kämpar. Och alla ni andra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *