Kategorier
Tjock verklighet

Att bli tjock är det bästa som har hänt mig

  Att bli tjock är nog det bästa som hänt mig, egentligen. Tänk så mycket insikter och nya perspektiv som kommer med en förändrad kroppsform, eller kanske snarare när man kliver över till den andra sidan. Från smal till tjock. Tjockföraktet frodas även bland de man älskar och bryr sig om och det blir en […]

 
Att bli tjock är nog det bästa som hänt mig, egentligen. Tänk så mycket insikter och nya perspektiv som kommer med en förändrad kroppsform, eller kanske snarare när man kliver över till den andra sidan. Från smal till tjock. Tjockföraktet frodas även bland de man älskar och bryr sig om och det blir en smärtsam påminnelse med jämna mellanrum.
 
Men det egna föraktet får heller inte glömmas bort heller. Oj, så mycket tankar och fördomar och åsikter jag hade om överviktiga tidigare. Hur ofta tittade jag inte ner i tjockas kundvagnar samtidigt som jag fnyste för mig själv att det är väl inte så jävla konstigt att hen ser ut som hen gör när hen äter skit eller alla de gånger man argt (ja, argt. För tjocka människor som får finnas och njuta och äta sånt som inte är en torftig sallad väcker av nån outgrundlig anledning en massa ilska hos folk.) skakade på huvudet åt feta gäster på McDonalds? 
Sen sitter man där själv, en lördagseftermiddag, med en stor milkshake på Fridays och känner hur föraktet dryper från andra håll. ”Ska du verkligen dricka den?” Jag förstår bättre nu. Jag vet hur det känns att vara osynlig. Jag vet att det inte bara är att ”äta mindre och röra sig mer” längre. Jag vet att bara för att jag trycker en milkshake just där inte betyder att jag trycker en varje dag. Jag vet att du inte kan se på en människa huruvida hen tränar eller ej, är hälsosam eller ej. Osv i all oändlighet. Förståelse, insikter, nya perspektiv, ny kunskap. 
 
Helvete, vilket wake-up-call jag fått. Ni anar inte. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

56 svar på ”Att bli tjock är det bästa som har hänt mig”

För mig är det inte positivt att gå från smal till tjock. Visst jag håller med om insikten och det är bra, det behåller jag men kroppsformen ska tillbaka till vältränad och sund, det är fysiskt hämmande för mig med valkar och övervikt, jag är inte smidig, svettas som fan och det finns inga snygga kläder att ha på sig som sitter bekvämt, det skaver överallt också.

Svar:
Jag menar mer ur ett filosofiskt perspektiv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Alla dyrköpta insikter är nyttiga. Att det inte gick att bara göra en unge, att ungen sedan kommer ut med egen vilja och personlighet och inte bara "var att uppfostra". Att man inte är lika attraktiv på arbetsmarknaden när man har barn, har passerat trettiofem och är fet…… Allt det där som liksom har slagit en som en ordentlig käftsmäll har skakat runt gamla fördomar och åsikter som fanns där baraföratt. Jag är helt säker på att det har gjort mig till en lite bättre människa. Åtminstone är jag lite mer ödmjuk i mina fördomar och förutfattade meningar om andra.

Varför sätter du titel på din kroppsform? Och vad menar du med tjock? Tjock jämfört med vad? Det är tråkigt att vi hela tiden jämför oss med den så kallade normen.

Jag har ju som jag tidigare skrivit gått från smal till tjock o till smal igen. Visst har jag lärt mig mycket. Fast jag har aldrig sett ner på tjocka men förstod som tjock att andra gör det.

Tex min svärfar. – Hade du blivit kär i Johanna om du träffade henne idag? Frågade han min man när jag stod bredvid, större än jag någonsin varit. Senare erbjöd han mig 10.000kr för att gå ner 15kg.

Nu några år senare är jag smal igen. Inte pga av honom o när han försöker kommentera hur jag ser ut nu, så påpekar jag fortfarande att han inte har rätt att uttala sig ett skit om mitt utseende.

Det som jag tycker är tråkigt att den attityden man kände av i ditt förra inlägg, främst bland kommentarerna, att vi som inte vill vara tjocka på något vis skulle vara svagare kvinnor som inte vågar bryta mot normerna o är offer för utseendehetsen. Det är en väldigt tråkig o ganska barnslig fördom.

Jag skulle tycka det var jäkligt jobbigt om jag var tvungen att uppleva allt möjligt för att inte vara fördomsfull eller se saken från ett annat perspektiv.

Blir lika förvånad när folk nästan måste vara döende eller känna någon som är döende för att förstå att uppskatta livet och att det faktiskt kan ta slut.

Eller måste få barn för att fatta att de inte alltid gör som man säger 😉

Måste alla erfarenheter vara dyrköpta för att de ska räknas, vore det inte bättre att tänka lite lite längre de gånger en reaktion över något kommer, att ifrågasätta reaktionen ist för personen, tänka igenom lite fler scenarion än bara det man ser och därigenom fatta grejen?

Jag fick en dyrköpt insikt närjag för första gången i hela mitt liv blev "smal och hälsosam". Jag åt så hälsosamt man bara kan, tränade osv. Hade ett jättebra bmi. Det ingen mer än jag visste var att min mens försvann och att jag var djupare än någonsin i självhat. Jag hade hela livet kämpat för att bli smal eftersom alla alltid hade präntat in att detta var vad jag behövde bli.Läkare,föräldrar,media,kompisar,mobbare,alla!! När jag väl blev smal mådde jag sämre än jag någonsin gjort tidigare. Det är också en erfarenhet jag önskar att fler pratade om för jag är övetygad om att jag inte är ensam. Efter denna erfarenhet kan ingen längre på något sätt övertyga mig om att smal är likamed hälsosam. Hälsa är inte bara fysisk, den är också psykisk,social och andlig om man vill. Jag har alltid varit frisk som en nörkärna trots min övervikt,men detta var inget man tog någon hänsyn till.Övervikt var dåligt,smalt var bra, och detta visade sig vara en stor fet jävla lögn. Detta är min erfarenhet, du som läser kan ha en helt annan.

Jag undrar fortfarande hur man når en stor övervikt på ett hälsosamt sätt. Har läst igenom dina andra inlägg om övervikt och hälsa. I alla dessa hävdar du att man automatiskt inte lever ohälsosamt för att man är fet.

vill bara förstå ditt resonemang då jag inte riktit får det att gå ihop hur nyttig och bra mat skulle leda till övervikt

du har så himla rätt. jag har också gått från "normal" till tjock (30 kg i år), och plötsligt inser man att man är "på andra sidan". Folk ser på mig som jag en gång har sett på andra. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt, men värst är – som du säger – när nära och kära börjar förakta en. Du har en poäng i att det trots allt kan vara något bra. Jag är mer ödmjuk mot människor med alla sorters problem, och det var jag verkligen inte innan. Ibland känns det som om jag sonar mina "synder", genom att själv hamna där.

@Frida: Man kan leva ohälsosamt och således gå upp i vikt, eller så kan man gå upp i vikt av andra orsaker (sjukdom, graviditet t.ex.) och så kan man (börja) leva hälsosamt (träna och äta sunt) och fortfarande ligga kvar på samma vikt, och voilà så är man både "tjock" och "hälsosam". Sen kan man även äta "för många" kalorier av nyttig och hälsosam mat. För att sammanfatta: det finns väl inget direkt hälsosamt sätt att nå övervikt på, men det finns hälsosamma sätt att leva med övervikt på. Ungefär.

svar till frida ovan:

frida, du är en typisk sådan person aldrig har varit och aldrig kommer bli tjock. du har antagligen inte generna för det. det är människor med sån okunskap som du som brer på alla tråkiga fördomar, som typ "Men man KAN inte bli tjock om man lever hälsosamt ju!". JO det kan man, åååh jag önskar att du blev tjock, du skulle behöva en dos ödmjukhet.

frida – Antagligen rör det sig om att äta nyttigt fast i stora mängder? Om du äter 10.000 kcal varje dag under några månaders tid är det väl klart man ökar? Kalorimängden bryr sig inte om VAD du äter utan hur många kalorier det är liksom. Så, det är väl kart det går att gå upp i vikt av även nyttig mat? Eller? (Sedan att många kanske inte ens lyckas äta så mycket är en annan fråga. Men som sagt, jag överdriver för att förtydliga. Du förstår poängen.)

Det här med fördomar är förjävliga…speciellt när jag inser att jag har dem själv.

Igår såg jag på ett framträdande då det var en tjej som dansande, hon hade korta shorts på sig.

Kom på mig själv med att tänka: "bra dansat, men hon har celluliter."

Kände mig som en total idiot sekunden efteråt. Jag kämpar för att släppa de där inlärda fördömande tankarna, men tydligen spökar de fortfarande.

emma – tyckte ditt svar till frida var lite väl ignorant. Jag har de generna du talar om, jag går inte upp i vikt. Så att inte förstå hur någonting fungerar är knappast genetiskt betingat liksom. 😉 Varför tar du hennes svar personligt och känner dig påhoppad liksom när hon ställde en konkret fråga? Jaja.

Frida- om du har läst denna blogg förut så har LD pratat mycket om hur hon levde väldigt ohälsosamt när hon var smal, typ kaffe och cigaretter.

Är man smal pga en osund livsstil är det liksom ofrånkomligt att man går upp i vikt om man börjar äta normalt, även om man äter relativt hälsosamt.

Lägg till två graviditeten på det, och hey presto.

Lady D, jag håller med dig till 100%, även om jag kommit till insikten från andra hållet. Jag har gått ner ganska ordentligt i vikt de senaste 4 månaderna, av skäl ej relaterade till utseende. Jag är rätt blasé över det hela, gör ingen grej, men HELVETE vilken big deal det visst är för andra!

Frida, Det "går i hop" för att många människor inte behöver lägga speciellt mycket energi på det här med att hålla vikten, medan andra måste tänka på det jämt och ständigt. Man behöver inte frossa, det räcker med att inte vara så noga eller inte ha tid att träna på ett tag. Så som många kan göra och ändå stå på samma normalvikt. Och det krävs tid, planering och tålamod. I längden blir det ganska tröttsamt.

Att vara tjock beror på hur man känner sig tycker jag. Och man kan känna sig tjock, må bra och ha 0 ambition att bli smalare eller känna sig tjock, må dåligt och ha ambitionen att göra nåt åt saken. I båda fallen är man väl tjock och du verkar tillhöra första gruppen. Grattis. Huruvida man är tjock eller inte är helt och hållet en psykisk grej enligt mej.

Ja det är jätteintressant, ur ett filosofiskt perspektiv, att göra en sådan här viktresa. Det är bl a intressant hur framför allt andra kvinnor i så hög grad beundrar sina smala medsystrar. Jag själv var alltid föremål för sådan beundran när jag var trådsmal och på samma sätt hade de "låtsasbekymmer" kring huruvida jag åt eller inte, vilket jag definitivt gjorde.

Nu är läget däremot lite annorlunda, för nu ska man som tjockis ex få råd och tips som man inte har bett om, eller syrliga kommentarer om andra tjockisar. Inte om mig då förstås. Näe i alla fall inte när jag är med d v s.

Jag vet inte vad som stör mig mest, detta förakt mot överviktiga eller fixeringen (hos vuxna kvinnor) kring att vara smal. Jag har ex arbetskompisar som är mellan 40-50 år och som inte pratar knappt om något annat än att gå ner i vikt. Fy f-n vad tragiskt det är.

Jag kan känna ungefär samma sak, fast det handlar inte om fetma, utan om förändring av kroppen. Innan jag fick barn var jag extremt dömande (inte så att jag sa det högt alltså) mot kvinnokroppar på stranden/i badhus/lättklädda på sommaren som var lite "förfallna" eller vad man ska säga. Tunna hängbröst, lite hängig rumpa och GUD FÖRBJUDE bristningar var det värsta jag kunde tänka mig, och jag kunde tänka så löjliga saker som att "varför LÅTER man sig förfalla sådär bara för att man blir mamma, och hur kan man visa upp det på stranden?!"

Nu, två barn senare och ett tredje på väg, kan man väl kort sagt uttrycka det såhär: Jag ÄR en av de där kvinnorna idag, med tunna små taxöron till bröst, rumpan alldeles randig av bristningar och lite lagom degmage som aldrig vill strama åt sig igen. Skäms jag? NEJ.

Det tycks ofta gömmas ett förakt mot överviktiga inuti "hälsosamt"-kommentarerna. Man har funnit ett legitimt sätt att hacka på en överviktig utan egentligen erkänna sina fördomar och sitt hat.

Och apropå 2013,

"Before patriarchy, 13 was considered a lucky number because it represents the Goddess. I’m thinking this is the year we reclaim it, ladies!" – Shelby Knox

Jag trivs mer och mer i att vara tjock. Jag inser att jag gillar min mjuka, runda mage och valkarna som kommer under bh-kanten. Jag har bättre sex, för det är "ingen idé" att hålla in magen längre när den ändå putar (vilket jag gjorde när jag var smal).

Jag mår fortfarande dåligt över hur jag ser ut på bilder och ibland i spegeln. Det är fortfarande jobbigt att inte känna mig snygg i vissa kläder av en viss stil jag tidigare känt mig hemma i. Det är tyngre för knäna och jag har ont i kroppen från och till.

Men jag äter det jag gillar och för att jag gillar mat. Jag har mer ork och känner mer glädje att göra saker idag än tidigare. Ändå har jag en tanke om "när jag gått ner 20 kg, DÅ ska jag…". VARFÖR?

Efter år av ätstörningar är det kanske för sent att bli av med mat- och kroppsfixeringen. Jag kanske får leva med dom ständiga tankarna.

Har man problem med hur andra ser ut, om man provoceras av deras vikt osv. så står det ofta i direkt samband till hur mycket issues man har med den egna kroppen, hur rädd man själv är för att gå upp i vikt osv. Sedan blir jag oerhört trött på att kvinnors kroppar anses "förfalla".Precis som att kvinnors kroppar får fuktskador och hussvamp av hängbröst och celluliter. Jag vet ingenting om andra människors liv, deras historia, deras psykiska eller fysiska hälsa,deras genuppsättning och även om jag visste det vem fan är jag att döma?? Vem fan är jag att döma?

Bell, jag har absolut förståelse för att man kan gå upp i vikt av medicinska skäll. Dock tror jag inte att merparten av alla övervikta gått upp pga rubbad ämnesomsättning osv.

Veronica S, Anledningen till att jag frågar är för att Lady d flera gånger skrivit att det inte är kalorierna som räknas, att det är ett gammalt sätt att tänka på som inte fungerar. Hon har själv skrivit att man kan äta bra mat,ligga på ett kaloriöverskott och inte gå upp i vikt. Förstår således inte då hur man skulle kunna nå en övervikt hälsosamt

En grej jag har tänkt på är hur det väldigt ofta är naturligt smala människor som öppet uttrycker sitt förakt (tror tyvärr att vi alla bär på ett visst mått av dolt tjockis-förakt dock)gentemot överviktiga personer vilket är ironiskt då denna grupp (smalisarna) inte direkt behöver anstränga sig för att hålla vikten.

Är själv naturligt smal, men vet numera bättre än att klanka ner på människor med andra genetiska förutsättningar som INTE pallar att ägna halva sin vakna tid åt att "hålla vikten". Hade jag haft en annan ämnesomsättning hade jag ALDRIG orkat eller haft lust att "kämpa" mig till en smal kropp, så vem är jag att döma? Undrar verkligen hur många smalisar som skulle palla att vara det som de inte var det naturligt. Min gissning är : förmodligen inte så många.

Word.

Jag är tjock pga flertalet graviditeter. Gick upp 30 kg nu senaste gången & har 8 kg kvar 1,5 år senare. Kan tillägga att jag varje gång gått ner all vikt innan jag blivit gravid igen. Jag känner dock inte att jag vantrivs egentligen.. har stl 44. Jag var inte lyckligare när jag var smalare (har aldrig varit särskilt smal, för två år sen hade jag stl 40 & kände mig jättesmal!) men det var lättare att hitta kläder. Det är väl därför jag vill gå ner dom sista kilona, för det är inte roligt att gå in i en affär & ba "Nähä, dom hade bara S, M & L.." jag har XL oftast.

Gud vilket underbart inlägg. Tänk om alla smalisar kunde få vara feta för en dag så de kunde komma till samma insikt som du. Jag har bärt på 50 kg övervikt sedan barndomen. Förvånar ständigt folk med hur jag äter. En del kompisar säger saker som "du är nog den nyttigaste person jag känner, fattar inte hur du kan vara överviktig." Nej men skulle du vart med under mina föräldrars skilsmässa och tiden efter så skulle du veta. Jag åt dygnet runt och vidriga mängder. Ett beteende jag tränade bort i 14-årsåldern. Men blev jag smal för det? NEJ!

Det ÄR lätt att gå ner typ 10-15-20 kg. Men när vi börjar komma upp i 50 kg är det inte bara att äta mindre och träna mer. Väldigt få tjockisar lyckas med detta på egen hand. Nu valde jag att för 1 år sedan göra en gadtric bypass operation och har nu gått ner 42 kg. Har ca 10 kvar till normalvikt. Fusk enligt vissa, men de har inte bärt på 50 extra kilon. Nu har jag börjat rida igen och gör det 3 ggr i veckan. Något som var omöjligt när jag vägde 42 kg mer.

Det är mer komplicerat än vad man tror med övervikt!

Och so what om en är tjock och jävligt ohälsosam också? Asså äter massa godis o donken varje dag. Måste ju ändå va individen som får välja själv hur hen vill göra med sin hälsa. Att va tjock är ju inte äckligt för andra på samma sätt som t.ex rökning (som ju också icke-rökare drabbas av). Så låt folk va och börja inte komma med kommentarer, inte ens i "välmening".

Jag hade fördomar mot folk som såg ofixade ut. Riktigt förfallnade. Sedan så hamnade jag i en djup depression och såg ut likadant. Nu är jag inte utseendefixerad längre och bryr mig inte om andras utseende. Ibland (bra!) har man viktigare saker för sig!

För att vara en människa som påstår sig tycka att utseendet är mindre viktigt så är det en väldans massa tjat om hur okej det ska eller bör vara att vara överviktig.

Svar:
På vilket sätt motsäger det ena det andra menar du?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tack! Du är så jävla bra.

Jag har varit överviktig hela mitt liv (ända sedan födseln) och hatar att folk antar att jag äter skitmat varenda dag och aldrig tränar. Att jag faktiskt inte har något emot att cykla en timme eller ta en långpromenad förvånar. Jag var under en period typ 20 kg lättare än idag och mådde skit psykiskt, det var inte kul och den trötta och jobbiga kroppen vill jag inte ha tillbaka. Hellre tjock och lycklig än smal och olycklig!

Tänkvärt.

Efter många år av bulimi och perioder av undervikt och efter att ha gått upp totalt 12 kilo (till "medelvikt") kan jag konstatera att min kroppsnoja och min dåliga självkänsla inte alls sitter i hur mycket jag väger. Det finns så mycket som väger mer än vikt, tack och lov.

Youtubade fat suit på jakt efter ett svenskt program som belyste fördomarna & det öppet visade föraktet mot tjocka, gick på tv för X antal år sedan. Kom bara över massa american stuff, med överdrivet stora fat suits. Som väntat var även i dessa program det öppna föraktet mot tjocka fett stort, men kommentarerna från dom fatsuitade, annars normmodellkroppsnygga, brudarna var alla likadana: "Buhu, stackars människor som får må så här dåligt som feta varje dag, trots att dom kanske kämpar varje dag med att gå ner i vitk & inte alls vill vara så stora!"

Som du säger, inget är så provocerande som att vara tjock & – inte bara att inte hata sig själv utan till&med gilla sig själv!

Jag är smått överviktig, och vet själv varför. Mitt intag av energi i form av mat är större än det jag gör av med, ergo jag blir tjockare och tjockare. Det som är sjukt är att jag tror att om jag bara blir smal så kommer "allt" att lösa sig. Jag ser mig i spegeln och föraktar mig själv, men när jag ser andra "tjockisar" så tänker jag inte över det. Fler som känner så?

Om man, som du beskriver, ser en person med mycket övervikt som äter saker som är uppenbart dåliga för hälsan. Ex. godis, läsk eller milkshake så är det väl inget konstigt med att man reagerar över det? Däremot kan man fråga sig varför man inte reagerar lika starkt på en smal person som gör likadant. Jag har själv ett ganska stort beroende av kolhydrater och tycker att det är jobbigt att inte kunna stå emot när jag vet att jag mår så mycket bättre av att undvika dem. Nu anser jag mig inte vara tjock längre (med undantag för min mage som innehåller bebis som beräknas komma imorgon) men för några år sedan hade jag tyckt att jag var jättetjock om jag såg ut som idag. Jag trivs med min kropp och vill endast gå ner i vikt p.g.a. att jag börjar känna mig lite smått som ett kylskåp. Dock önskar jag innerligt att jag kan övervinna mitt kolhydratsberoende och få tillbaka min ork och styrka i kroppen.

Blir lite fundersam när jag läser kommentarer som beskriver stirrande, påpekanden och råd från andra agående deras vikt, jag är överviktig och har aldrig blivit bemött av människor i min närhet eller främlingar som velat "hjälpt" mig, däremot stirrar och påpekar jag mina fel till mig själv hela tiden (i tystnad framför spegeln dvs). Är det här fenomenet något vanligt verkligen?

Blir lite fundersam när jag läser kommentarer som beskriver stirrande, påpekanden och råd från andra agående deras vikt, jag är överviktig och har aldrig blivit bemött av människor i min närhet eller främlingar som velat "hjälpt" mig, däremot stirrar och påpekar jag mina fel till mig själv hela tiden (i tystnad framför spegeln dvs). Är det här fenomenet något vanligt verkligen?

Tack för att du gör mig klok. Jag har alltid tyckt att tjejer SKA ha rosa och killar SKA ha blått. Tack vare dig och din blogg så tycker jag inte så längre och jag gillart. Mitt nyårslöfte är att lära mig mer om genus och ändra mitt tänk. God fortsättning!

Jag undrar … är det inte mest folk som själva ogillar sina kroppar som klagar på andras? De som kämpar mot att gå upp i vikt, som blir provocerade över andra som GÅR upp i vikt utan att bry sig?

Och de som har intressanta jobb eller engagerade frtitidssysselsättningar – är inte de mindre fixerade vid sin kropp, för de har så mycket annat mer intressant att tänka på?

Och kroppsfixeringen – är inte det ett sätt att slippa tänka på viktigare problem som obearbetade smärtor, undanträngda behov och annat? För det är ju så mycket lättare att fokusera på bantning än att ta itu med sitt liv?

Efter man fyllt tjugo börjar ju ämnesomsättningen att dala. Lägg till några barn, sjukdomar, stress och mycket jobb så blir det allt svårare.

Mer förståelse för varandra vore awesome 😀

Jag är tjock. Först fick jag fel på ämnesomsättningen och sedan fick jag barn. Ett sjukt barn. Ett riktigt sjukt barn. Jag började tröstäta. Det var tröstäta eller skada mig själv, så ont gjorde det i mig.

Det jag har ätit har också skadat mig men inte på samma vis som om jag hade skadat mig.

Nu är jag tjock. Min kropp mår inte jättebra men jag kan komma ner på en hälsosam vikt igen.

Jag ångrar inte att jag ätit. Det var för att överleva det helvete det var att ha ett riktigt sjukt barn.

Det är inte alltid så enkelt som det ser ut livet.

Så himla mycket skit mot den personen som är smal och har fördomar mot en "större" person, medans det är helt okej för vem som helst att säga till den smalare personen att hen är för smal.

Jag är en av de personer som alltid varit smalare än "normalt" och fått skit för det och det verkar vara helt okej. Medans det är förbjudet för mig att döma någon för exakt samma sak fast med annan vikt.

Knäppt det där.

Jag funderar en väldig massa på det här med vikt och hälsa och träning och mat och allt annat. Jag har vuxit upp med en förälder som under hela min uppväxt kommenterat min vikt, hur mycket jag äter osv.

Jag går på gymnasiet, och trots att jag har hela livet framför mig så känns det som att jag måste veta allting nu. Tycka allting nu. Vara allting nu. Allt som min förälder sagt (och säger) påverkar mig. Samtidigt så älskar jag mig själv så otroligt mycket när jag utvecklas i mitt tränande, tillexempel. Jag älskar att springa, och varje gång jag klarar en längre sträcka eller ett högre tempo känner jag mig stolt och stark.

Jag tycker om att äta nyttig mat, men det känns som att allt bara kretsar kring ytan. Att det ska se bra ut att träna, leva hälsosamt. Att man ska se bra ut och vara jävligt smal. Då försvinner lite av träningsglädjen, lite av all den positiva energi jag får av fräsch och näringsrik mat. Jag känner mig bara som en produkt.

Jag skiter stort stycke i hur andra ser ut, hur de äter, vad de äter, hur mycket det äter – så länge det inte påverkar mig. Om folk kommer till mig och gnäller om att de tycker att de har dålig kondition, dålig ork, är tjocka, vill bli vältränade, osv så säger jag det jag tycker: förändra din livsstil, hitta det som passar dig. Att hoppa på någon som inte bett om råd skulle jag dock aldrig göra, för jag bryr mig så otroligt lite.

Kan vi inte bara låta människor äta, träna, leva, vara som de vill så länge de inte konkret påverkar oss?

Om min förälder hade gjort det så hade jag sluppit ha en ÄS-UNS som präglat hela min jävla uppväxt.

Jag var rund som barn, och fet som tonåring, blev "smal" först runt 23-ish och då blev jag det dock ordentligt och det var precis den typen av "hälsosmal" som Fanny beskriver. DVS, jag SA att det var för att jag ville vara sund, men det var BARA kontroll. Nu, tio år senare och X antal kilon fetare kan jag säga, att jag är så glad att veta hur det är att stå på fler ställen i vikthetsen och ärligt talat. Jag är fet. jag bryr mig inte. Jag gillar mig själv mer nu som fet och "gammal" än vad jag gjorde när jag var 25 och fit som en jävla hollywood-skådis.

Bort med all form av shaming runt kroppen.

Tack för dina bra inlägg om detta!

Har du blivit blängd på just för att du gjort ett "hälsosamt" val?

Det har jag. Många, många gånger.

När jag sitter på snabbmatsrestaurangen och folk tittar på mig med den där blicken "inte-konstigt-att-du-är-fet-när-du-moffar-snabbmat-varje-dag-skärp-dig-för-fan" och sedan ser ner på min sallad (som jag valt eftersom jag just denna dag ville ha just en sallad) och sedan möter mina ögon med "vem-fan-försöker-du-lura-?-Du-köper-säkert-med-dig-tre-burgarmenyer-hem-sen"-blicken.

Där fick jag mig ett uppvaknande. En smalis som inte går upp i vikt trots barn och en massa stillasittande. Så jävla priviligerad är jag. Och så har jag haft mage att tänka tanken:

ska tjockisen verkligen köpa chips. Nää, ett big mack, ta en sallad! Men, gå en power walk om dagen, det är allt som behövs…

Tack och lov har jag haft vett att hålla tankarna för mig själv. Men blickar, visst måste det ha setts och svidits, usch, jag skäms.

Nu är det slut på det. Tack för ögonöppnaren. Från och med idag ska jag försöka vara mer ödmjuk, öppnare.

Du är fantastisk! Fortsätta öppna ögon!

Lustiga kommentarer, om man utesluter träning ut modellen, medicinska skäl, barnafödande och liknade så är det enda som egentligen påverkar hur kroppen ser ut är vad du stoppar i dig.

Som kvinna behöver du enbart 2000 kcal per dag. Men sedan kan det vara 2000kcal "bra" mat (sallad, kött, fisk, kyckling, bönor, quinoa, frukt och grönt) eller så kan du stoppa i dig 2000kcal av "dålig" mat (läsk, transfetter, snabbmat med dolt socker osvosv). Detta kommer påverka hur din kropp ser ut tillsammans med din ämnesomsättning. Men majoriteten av dom som äter 2000 kcal dålig mat kommer att gå upp i vikt.

Om vi skulle lägga in träning i bilden så kan man titta på det ur olika perspektiv: 1) gå ner i vikt – då behöver du göra av med mer än vad du stoppar i dig, dvs 2000kcal in och 2500kcal ut. Här är det egentligen ännu viktigare för att kroppen skall orka att fungera korrekt och "må bra" att det är 2000kcal "bra" mat som stoppas in, "dålig" mat kommer påverka kroppen fortfarande negativt även fast du gör av med den "dåliga" maten.

2) träna för att det är roligt! All träning är BRA träning, det visar all forskning, sedan blir det LÄTTARE om du bär på mindre övervikt, det kommer vara lättare att gå, röra sig, andas, sova bättre. Allting är positivt för din kropp.

Jag själv tränar varje dag. Jag har oftas träningsvärk, jag springer marathon på 4h. Jag älskar att träna. Och jag skiter fullständigt i hur andra ser ut eller vad dom äter. Det är väldigt egoistiskt tänk att tro bara för att jag sveper med blicken över en resturang att den tjocka personer tänker att "nu tänker den smala personen på vad JAG äter – skall hon skita i". Förstår ni var jag vill komma?

JAg skiter fullständigt i vad du äter, jag bryr mig om vad jag ÄTER. Vilket också är egoism på sin nivå.

Men jag tycker det är väldigt egoistiskt att tro att andra människor har åsikter om vad du äter eller inte äter, eller hur mycket eller lite du tränar. Jag tror att samhället är alldeles för individualiserat för att man skall lägga ner den onödiga energin på andra. Och om man väljer att göra det. Så tror jag faktiskt att det är individens egna demoner som talar.

Svar:
Du har uppenbarligen aldrig varit överviktig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *