Kategorier
Tjock verklighet

Att informera gravida om riskerna med övervikt kommer inte göra nån skillnad alls

Så hur ska barnmorskorna göra då, undrar ni? Ska de inte informera om riskerna med övervikt? Är det inte ansvarslöst om det låter bli? Asså så här tänker jag om vården: Den ska fylla en funktion. Om viss vård eller information inte fyller nån annan funktion än att det får patienten att må dåligt så […]

Så hur ska barnmorskorna göra då, undrar ni? Ska de inte informera om riskerna med övervikt? Är det inte ansvarslöst om det låter bli? Asså så här tänker jag om vården: Den ska fylla en funktion. Om viss vård eller information inte fyller nån annan funktion än att det får patienten att må dåligt så tycker jag att det är bäst att låta bli att ge just den vården eller informationen. Håller ni inte med mig?

Vad händer när barnmorskan berättar om ”riskerna för övervikt”? Vad händer när barnmorskan säger till den gravida att ”nu får du inte gå upp mer i vikt” eller ”du väger för mycket”? Tänk efter en stund. Vad tror ni?

Tror ni att:

– den gravida slutar äta?
– den gravida börjar motionera
– den gravida slutar lyssna på kroppen och börjar gå emot signalerna hen får?
– den gravida håller vikten? (och till vilken kostnad)

Eller tror ni kanske att det är jättejobbigt att vara just gravid och att man kanske har fullt upp med att klara dagen och illamåendet och värken? Det är nästan omöjligt att gå ner i vikt som icke-gravid. Föreställ er då hur otroligt mycket svårare det är när kroppen inte mår som den ska. Så vad ska den gravida göra med den informationen? Kan den förändra nåt? (Svar nej). Det kommer bara få hen att må dåligt. Inget annat.

Så nej nej och åter nej, barnmorskor ska inte prata övervikt alls. Eller förhålla sig till det för som jag sagt miljoner gånger så VET redan alla om ”riskerna med övervikt”. Det finns inte en människa i moderna västvärlden som har tillgång till samhället som inte blivit fullkomligen tvångsmatad med information om ”riskerna med övervikt”. Det är ju bara att ta en titt i varje kommentarsfält under den här typen av diskussioner, alla som tror sig veta exakt hur farligt det är att vara tjock just för att de matats med denna gamla paradigm.

Jag skrev ett svar på Olgas debattartikel. Läs gärna! 

Det blir vanligare att gravida går på dieter, drar in på maten och regelrätt bantar med bebisen i magen. Eller ”tänker på vad hon äter” som det heter nu för tiden när kvinnor göder sitt självhat och samtidigt späker sina kroppar för att passa in i det nya snäva smala idealet ”strong is the new skinny”.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

119 svar på ”Att informera gravida om riskerna med övervikt kommer inte göra nån skillnad alls”

Tack! Exakt vad jag kände när jag läste Olgas artikel. Dessutom tror jag inte att det spelar så stor roll hur man lever som gravid, vissa går upp mycket ändå. Jag satt på rumpan och åt skräp och gick upp 8kg under min första graviditet. Min kompis gjorde detsamma och gick upp 25. Så även om det vore möjligt att äta ”rätt” och motionera för alla gravida så vet du inte hur kroppen blir, den gör som den vill och det viktigaste är väl ändå att bebisen mår bra??

kan inte syftet med att informera vara att blivande mammor inte ska gå hem och vräka i sig choklad i 9 månader?
Menar att det finns många som tänker ”nu ska jag ju ändå bli tjock så nu kan jag svulla på med alla sorters onyttigheter”, och det är ju varken bra för mamman eller barnet.
Självklart ska inte mamman banta under graviditeten men ingen mår bättre av att svulla choklad.
Shit vad svårt det är att formulera sig utan att folk ska missuppfatta men hoppas att folk inte missuppfattar med mening bara….
Det viktiga är att inte skamma folk för viktuppgång, någonsin!

Sen är det klart att man kan leva ”exemplariskt” och ändå gå upp massor, eller inte göra ett dyft och bara äta choklad och ute gå upp alls, mycket händer med kroppen under en graviditet!

Tror folk redan har koll på att det inte är så bra att trycka choklad i 9 månader. folk är inte dumma i huvet. inte ens tjocka…det är lite som att säga till rökare att det inte är bra att röka. Lixom ”No shit?”

Fast jag vet MÅNGA som tänker att ”nu kan man UNNA sig när man ändå ska bli tjock (bebis tar upp plats i magen” och att dessa äter mer onyttigt än innan graviditeten. Det här med att man ”måste äta för två” och ”har cravings”.
Självklart ska man inte gå hungrig eller äta av sånt man mår dåligt av. Och är man sjukt sugen så ska mat äta choklad, men inte varje dag, bara för att man är gravid. Sen om man vill äta choklad varje dag så får man jättegärna göra det för min skull, men att man kan ”komma undan” bara för att man är gravid tycker jag är konstiga tankar.

Allså tjejer har ju konstant dåligt samvete när de äter ngt onyttigt. de är så fruktansvärt rädda att bli tjocka(inte av hälsosjäl utan de vill inte bli fula) så de säger så(oftast lite skämstsamt) för att när en kvinna är gravid är det ju enda gången en kvinna ”får se tjock ut” för då är det ju helt plötsligt fint O__o

Så ja, möjligt att de kanske ”lyxar sig” med choklad lr godis eller glass eller chips på helgen lr ngn gång extra UTAN dåligt samvete för en gångs skull. Men nej, kvinnor som får dåligt samvete av att äta EN chokladkaka äter inte konstant choklad hela graviditeten…det är inte inget fel att i att äta gott, varken under, innan eller efter en graviditet…uppgången har inte med att den gravida har ätit choklad o chips varje dag i veckan.(för det har hon inte) den beror på hormoner, gener, vätska osv. det är massor som spelar in. så när en har gjort allt enligt boken(rört på sig, ätit hälsosamt osv) men lika förbannat gått upp 20 kilo och får höra att en inte får gå upp nå mer… det är inte kul…

Svamp:
”tjejer har ju konstant dåligt samvete när de äter ngt onyttigt. de är så fruktansvärt rädda att bli tjocka(inte av hälsosjäl utan de vill inte bli fula)”

Jag har aldrig dåligt samvete över vad jag äter och jag är tjej. Är heller inte rädd för att bli ”ful”. Ogillar att du generaliserar tjejer och säger dig veta vad tjejer tänker och känner, vi är individer och alla känner och tänker olika.

För övrigt tror jag man ska äta det som man har lust till, då tror jag man mår som allra bäst 🙂

Som gravid äter man det man känner för och den mängd man behöver. Lovar att det inte finns nån som 1. inte vet att det finns risker med övervikt 2. trycker i sig mer mat än de behöver. Däremot så kan hormoner och illamående påverka både aptit och viktuppgång. Tycker det är helt rimligt att tillåta sig att äta utan skuld och ångest (dvs unna) när man är gravid. Då ska man nämligen bara fokusera på att må bra.

Anledningen till informationen är ju att det är risker för graviditeten när man är överviktig. Risken för preeklampsi (havandeskaps-
Förgiftning) ökar samt även risken för intrauterin foster död. Kraftigt överviktiga mammor riskerar att föda större barn med alla de komplikationer som det kan medföra (större bristningar, interventioner som sugklocka och snitt tex)
Så det handlar ju knappast om att man vill få ngn att må dåligt under en period som ska vara bland den/det lyckligaste i livet. Utan snarare en omsorg om både kvinnan och det ofödda barnet.

Mvh Maria

du får nog läsa inlägget igen. Som jag skriver där: DEN INFORMATIONEN GÖR INGEN SKILLNAD. Hon går inte ner i vikt. Hon blir inte mindre tjock osv för att hon informeras om riskerna. Det enda som händer är att hon mår skit.

Nina:
– jag har träffat många gravida, och har själv varit gravid, INGEN har någonsin uttryckt det som att ’nu kan jag svulla onyttigheter’ utan alla är VÄLDIGT medvetna om att man vill och borde äta ännu mer nyttigt än annars för att få i sig viktiga vitaminer och mineraler
– sedan vad och hur man KAN äta som gravid är något annat, och hur mycket energi man ska lägga på att styra detta när tusen oförutsägbara saker händer i kroppen (något säger mig att du inte varit gravid?). Min första graviditet kunde jag nästan inte äta en enda normal middag på hela tiden: första tiden pga illamående och sedan pga att magen kändes full efter två tuggor. Detta resulterade bla i att jag åt det jag kände för och fick ner (det kan verka dämpande på illamående att tugga på ’något’) liksom konstant: clementiner, halstabletter (mot den vidriga smaken av metall i munnen), knäckebröd och kex (torrt, utan smör/pålägg). Och då fick kommentarer om att ’du äter ju hela tiden!’ eller ’har du tänkt på att kex kanske inte är det bästa att äta’ eller ’du vet väl att Läkerol innehåller FARLIGA sötningsmedel, skulle inte jag utsätta mitt barn för!’, inte så härligt att höra när man är på gråten över att inte bara kunna äta helt vanlig middagsmat..
De flest gör liksom sitt bästa, och är medvetna om vad det är och borde vara..

I feel ya… är i vecka 15+5 nu och jag har bara ätit rostat bröd fram tills vecka 11… just för att jag mått så sjuk illa. Man äter väl det som fungerar? Min fina pojkvän röt som tur var ifrån när jag har setat och kämpat med ett illamående så det heter duga och allt jag ville ha var rostat bröd. Självklart VET jag vad jag ska äta, ingen kan väl undgå vad en bör och inte bör äta i dagens samhälle… det ordnade sig självt när illamåendet började gå över. Nu har jag supersug för avokado, och jag äter som en normal människa. Barnmorskan sa också åt mig att jag kanske ska försöka äta mer nyttigt, och att det kanske är värt att kräkas lite. Jag var bara tvungen att påpeka att om jag kräks försvinner ju allting ut ur kroppen helt. Fick även den där ”tänk på att inte gå upp för mycket i vikt”. Så jag sa till henne att jag ville äta en big mac plus meny så fort illamåendet går över… kunde verkligen inte låta bli.

Det bedrevs en kampanj på 80-talet om rökning och graviditet och då var siffrorna att var 3:e gravid kvinna rökte, idag är siffran 1 av 20 så det verkar som att det ändå fått gensvar. Sen handlar det inte bara om modern utan också om vilka ev följder för fostret som kan uppstå.

Det här med att alla vet så mycket om vad andra mår bra av. ”Ingen mår bättre av att svulla choklad i 9 mån”. Ok, tack då vet jag. Älskar för övrigt choklad och kan lätt svulla i mig men nu när jag fick höra att INGEN mår bättre av det så slutar jag direkt.

Hej!
Måste bara fråga, varför i jösse namn har du skrivit ordet ”hen” när du talar om en gravid person? Ser du något typ av möjlighet till att den gravida personen skulle kunna vara av ett annat kön än kvinna?
Jag blir förvirrad. Jag försöker verkligen att acceptera ordet när det använda på rätt sätt men det här måste väl ha blivit galet?
Med vänlig hälsning, Lenaspena

Jag anser att barnmorskor bör informera om att man inte ska använda graviditeten som en ursäkt för att äta skräpmat, godis osv utan äta vanlig bra mat och inte i extrema mängder utan så man är mätt och mår bra. Jämfört med när man inte är gravid så anser jag att man bör tänka på att man faktiskt när en person till och att man kanske behöver tänka på den personen och sig själv i denna situation och då är näringsrik mat att föredra och kommer sannolikt leda till mindre viktuppgång än om du gör mindre reflekterade val.

äter man skräpmat som gravid är det förmodligen för att man inte får i sig annat. Det finns inte en endaste människa i västvärlden som tror att skräpmat är nyttigt, så att informera om det är totalt meningslöst. Det finns ingen som slutar äta skräp (eller slutar röka) för att nån säger att det är farligt eller dåligt.

Svara

Jag önskar att det du skriver var sant, men om jag kollar i min egen bekantskapskrets har det varit väldigt vanligt med ”det spelar ingen roll vad jag äter, jag är gravid och fet ändå”-argument. Detta i synnerhet från gravida som var smala/normalviktiga när de gick in i graviditeten. När det gäller rökning så är det väl ganska många som slutar temporärt med detta just för att det är farligt för fostret och de flesta som inte slutar brukar dra ned så jag har svårt att se hur det skulle vara irrelevant att prata om detta heller.

visst, men om du kollar i din bekantskapskrets är det nån som inte hört talas om ”riskerna med övervikt” eller inte vet att för hög vikt kan påverka graviditeten negativt?

Att sluta röka är dock tusen gånger enklare än att gå ner i vikt.

Jag tänkte just på det här, att det är väl rimligtvis oftast normalviktiga som ev tänker ”jag kommer ändå bli tjock”. Tjocka är ju redan tjocka och kämpar ofta med näbbar och klor för att slippa vara det, ofta utan resultat. Det är inte som att den pressen att sluta vara tjock plötsligt släpper och vips känns det helt ok att frossa. I bästa fall kanske den tjocka gravida blir lite mer vän med sin kropp i och med att den rymmer ett barn.
Ändå är det de tjocka som ”informeras” om och om igen. Borde det inte vara tvärtom? ”Du som är smal, se till att inte släppa på hämningarna nu trots att du ändå kommer bli tjock!” Så säger inte bm för deras riktlinjer är att ge sig på en specifik målgrupp med sina råd.
Det är de feta som man riktar uppmärksamheten på. Det är de feta som får sin ”dumhet” skriven på näsan.

Ja, alla människor som är så blinda för sitt fettförakt, det är nästan så det blir komiskt när man ser det från andra sidan. Det finns ingen logik i deras resonemang och det bygger aldrig på seriös vetenskap. Påminner mig så himla mycket om hur somliga religiösa resonerar. Och det är väl en religion på sitt sätt, men istället för Gud tillber man Den Heliga Hälsan där Jävulen är övervikten och de som ska omvändas till den Rätta Läran är de överviktiga och feta. Om feta inte är lata frossare utan moral och ansvarskänsla – varför är de då feta? Vad kan det annars finnas för förklaring liksom? Det känns ju rätt och riktigt! Varför lyssna på vetenskapliga argument när man kan tro?

Alltså seriöst, sluta skriv att barnmorskan bör informera om ”att man inte SKA använda graviditeten som ursäkt”. Sluta tyck vad folk SKA göra när en är gravid (eller inte gravid).
Jag använder väl vilken jävla ursäkt jag vill, när jag vill.
Jag passade på som fasiken när jag var gravid, jätte jobbigt att bli av med eftersom jag inte vill vara tjock men det kom liksom inte som en överraskning. Alla människor vet att man blir tjock av att äta godis och skräpmat hela dagarna.

Snarare att det enda som barnmorskor bör informera om i matväg är just de saker som du inte BÖR äta som gravid, såsom t ex strömming och brieost. Det som LD pratar är fortfarande fat-shaming, oavsett vad dina kompisar säger och gör.

”Den ska fylla en funktion. Om viss vård eller information inte fyller nån annan funktion än att det får patienten att må dåligt så tycker jag att det är bäst att låta bli att ge just den vården eller informationen”

Fast det här funkar inte i praktiken.
Du som vårdpersonal har en skyldighet att upplysa patienter om tillstånden de befinner sig i. Detta bla för att patienten ska kunna göra egna val. Du vet du har ju valfrihet i vården att tex säga nej till en behandling osv.
Men då måste patienten vara välinformerad.

Men. Självklart ska man ge information som inte kränker eller sårar. Samt att även ge förslag på hjälp/lösningar osv. Om det behövs.

Om jag söker vård för att jag är gravid så vill jag ha vård för att jag är gravid. Inte för att jag är tjock. Oavsett vad jag söker vård för så vill jag ha vård för det, inte för min vikt. Googla diagnosis fat så får du läsa lite om bemötandet tjocka får i vården. Att vara tjock är ingen sjukdom.

Svara

Men i vården av graviditet som ingår väl att upplysa om risker under graviditeten, oavsett om det handlar om diabetes, rökning, blödarsjuka, övervikt eller vad det än må vara. Jag hade i alla fall velat veta om de eventuella riskfaktorerna med min graviditet och hur jag eventuellt kan hantera/minska dessa.

Ugh , som jag skrivit förut, minimera riskerna, vara medveten om riskerna (nej det är inte alla bara för att du är det). Jag ser det heller inte lika svartvitt som du, jag tror att det är möjligt att ändå hålla ett konstruktivt samtal om vikt och riskfaktorer med en person som är överviktig, utan att skamma och ge skuldkänslor, men där tycker vi olika.

Varför vill du begränsa samtalen till personer med övervikt? Jag trodde det var hälsorisker du var ute efter? Hur är det med bergsklättrare, skärmflygare, motocrossförare, hästsportare, fotbollsspelare, ishockeyspelare, surfare, alkoholdrickare och fortkörare?

Jag tror inte alla dessa är medvetna om riskerna med sina beteenden och det verkar ju uppenbarligen som att de inte bryr sig om dem heller. Var nånstans på nätet diskuterar du deras problematik på samma sätt som du gör här? Kan du inte länka till ställen där du för konstruktiva samtal med dessa grupper om hur de kan minimera riskerna med sina beteenden, det vore jätteschysst!

Eh för att diskussionen handlar om övervikt och inte extremsporter? Förstår inte riktigt vad du vill åstadkomma med din kommentar? Har från första terminen på läkarlinjen övat och jobbat på att ha konstruktiva samtal med personer med alkoholproblem, men det kändes som detta var ett konstigt forum att ta upp det på.

Ja, konstigt att ta upp det här, håller helt med. Men inte konstigt att ta upp där det är relevant, eller hur? Du verkar ju uppriktigt bekymrad över hälsorisker så därför undrar jag om du brukar skriva i kommentarsfält där andra riskabla beteenden diskuteras? Artiklar om fotboll t ex. Är du i kommentarsfälten under dem och problematiserar utövandet ur en hälsoaspekt?

Det finns ju jättemånga hälsofarliga beteenden och åkommor man kan diskutera, eller hur? Inte bara alkoholister och överviktiga. Alkohol är en sinnespåverkande drog, det vet väl du som utbildar dig till läkare? Det är ju inte bara de som har uttalade alkoholproblem som riskerar att skada sig själva och andra under alkoholpåverkan. Så jag antar att du har konstruktiva samtal med alla som postar bilder på fester o d där alkohol intas (samt att du själv inte dricker alkohol naturligtvis, men det är ju en självklarhet i sammanhanget)?

Och sen har vi ju alla smala som inte lever hälsosamt. Det problematiserar du väl när smala postar bilder på onyttigheter de äter/skriver om onyttig mat de ska äta och uppmuntrar till konstruktiva samtal om deras hälsa? För jag kan ju bara inte tänka mig att dina många många kommentarer under LD:s inlägg om fettföraktet är de enda du skriver när det gäller hälsorisker, det skulle ju betyda att du har en hang-up på feta och så kan det väl aldrig vara? Läkare som du ska bli och allt?

Nu kan du ju inte jämföra ett inlägg som LD mot en festbild på fb? Varför ska jag in dit och moralisera? Anledningen att jag kommenterar här är för att (som jag ser det iaf) det förs en diskussion om ämnet här och att det var meningen med LDs inlägg? Skulle inlägg handla om att det inte är värt att diskutera alkohol med personer med sådan problematik skulle jag också vara inne här och diskutera.

Sen kan ju mina många kommentarer till en viss del förklaras med att mitt namn är rätt så vanligt, t.ex är den Emma som gav första kommentaren i denna tråd inte densamma som jag. Sen tycker jag att det är ett intressant ämne att diskutera, precis som du eftersom du är betydligt mer aktiv i dessa konversationer än jag. Skillnaden är att vi har olika åsikter. Du kan ju sluta säga att jag har en ”hang-up” på feta efter att ha läst några kommentarer jag skrivit när detta ämne har tagits upp. Vill du så kan vi gärna ha diskussioner om alkoholproblematik, fotboll, motorcross, hälsohets, you name it! Jag är på!

Du har fortfarande inte svarat på mina frågor. Diskuterar du annan hälsoproblematik än övervikt och fetma på några andra ställen på nätet? Var? Kan du inte länka? Och vet du, jag kan nästan slå vad om mitt lillfinger att du inte gör det, för det finns ingen samhällsdebatt kring hur farligt det är att överträna, risksporta eller vara allmänt ohälsosam när man är smal och ser ”hälsosam” ut, för att ta några exempel. Fundera gärna på varför fokuset ligger på överviktiga när både du och jag som intelligenta tänkande varelser vet att skulle man logiskt diskutera ohälsa skulle inte övervikt ligga som nummer ett på listan och definitivt inte diskuteras så som det gör av lekmän och allmänna tyckare.

Det är inte konstigt att du känner dig extra engagerad just när det gäller övervikt och fetma. Det engagemanget delar du med majoriteten av Sveriges befolkning. Skillnaden som du verkar glömma är att jag engagerar mig för att jag vill få stopp på förtrycket mot tjocka. Jag vill öppna folks ögon och få dem att förstå varför de beter sig som de gör och hur det påverkar människors livskvalitet.

Du däremot deltar i det förakt som riktas mot oss från ett helt samhälle och kallar det dessutom för att inte hålla med. Viktig fråga här: Vad är det du inte håller med om? Precisera!

Jag har frågat många samma frågor som jag ställer till dig och har ännu inte fått ett enda svar på själva frågorna, dvs : ja, det gör jag, här är länkar till andra diskussioner eller nej, det gör jag inte. Däremot bortförklaringar och svar som inte är svar på frågorna jag ställer. Och det är inte så konstigt för skulle människor svara sanningsenligt skulle de bli tvungna att fejsa det fettförakt de sitter med och det är aldrig roligt. Det är enklare att undvika frågorna och intala sig själv att man angriper feta för att man bryr sig så himla mycket om dem.

Detta är inte första gången du anklagar mig för att slå dövörat till, men kan du verkligen titta igenom alla dina kommentarer och hävda att du inte gör samma sak? Anledningen att jag inte svarar på alla dina frågor är 1) jag är inte på något sätt skyldig att svara på frågor som du bara ställer i ett försök att ”sätta dit mig” och 2) dina kommentarer är sjuuuuukt långa och har sällan energin att ge lika långa svar tillbaka.

nä men vet du emma, det hade varit jävligt intressant att läsa dina svar på frågorna. argumentera emot istället då? du lägger ju fram dina svar som fakta, konstigt att det ifrågasätts? är det frågorna som inte passar så svara utefter argumenten och inte som svar på frågorna?
dålig stil att skylla på kommentarslängd också, du orkade ju läsa inlägget och svara på flera kommentarer på rad?

Bortförklaringar helena. Som vanligt. De flesta gör vad som helst för att slippa svara, om det så innebär att de ska angripa kommentarslängd och hitta på olika osympatiska motiv till frågorna, motiv de f ö inte har en aning om och inte bryr sig om att ta reda på heller. Allt för att slippa.

Mitt svar till dig Emma finns lite längre ner, hamnade fel pga lång tråd.

ja, precis. det är ju ”lustigt” hur alla dessa experter tröttnar så fort, de vill bara in och lägga en tjockhatarspya liksom, inte lära sig mer. det visste jag ju egentligen, men hennes svar var så dumt.

(märkligt förresten att en blivande läkare varken orkar argumentera, läsa längre texter eller lära sig fetma ur ett annat perspektiv… är rätt säker på att dessa saker ingår i utbildningen…)

Nä. Jag tänkte mer att kvinnan ifråga som är överviktig får veta ifall det finns risker med det under en graviditet samt en förlossning ? Nu vet jag inte OM det är så. Men OM en övervikt i sig ger en ökad risk för nånting så måste ju bm ta upp det.
Finns det ingen risk med en övervikt förstår jag inte varför det tas upp alls om allt ser bra nu??

Nä. Jag tänkte mer att kvinnan ifråga som är överviktig får veta ifall det finns risker med det under en graviditet samt en förlossning ? Nu vet jag inte OM det är så. Men OM en övervikt i sig ger en ökad risk för nånting så måste ju bm ta upp det.
Finns det ingen risk med en övervikt förstår jag inte varför det tas upp alls om allt ser bra nu??

Jag kan verkligen hävda att jag inte gör samma sak. Svarar jag på en kommentar har jag tagit mig tiden att både läsa igenom den ordentligt och begrunda den (om den är av sådan karaktär och inte typ ”håller med” eller ”ja, vad bra”). Detta med fettföraktet har jag funderat på i många år och de diskussionerna du och jag har har jag haft med många andra. Du säger inget som jag inte hört förut och kommer inte med några argument som jag inte bemött många gånger förut.

Så anledningen att du inte svarar är trots då? ”Hon ska minsann inte tro att hon kan sätta dit mig!” ”Jag tänker minsann inte svara bara för att hon verkar tro att jag är skyldig henne det!”

Så väldigt väldigt barnsligt. Jag ställer de frågor jag gör för att jag önskar att du och andra ska reflektera över era värderingar och åsikter om tjocka. Att du tror att min önskan om en värld utan det förtryck jag utsätts för som fet handlar om att sätta dit folk pga någon slags skadeglädje … jadu, det är ju bara så sorgligt så man skulle kunna gråta.

Ett tips till dig är att inte svara på mina kommentarer alls om du inte kan ta dig tiden att ge ett relevant svar pga att det är så sjuuuuukt långa. Du slösar med min tid när du svarar och jag tror att du faktiskt vill veta hur jag ser på det du säger.

Sen tar man ju en massa andra prover och undersökningar hos en bm.
Så om det visar sig att jag är frisk och hur hälsosam som helst och överviktig. Då tror jag inte bm lägger nån fokus på just vikten.
Jag tror att det handlar om de tillfällen då kvinnan även har andra värden som pekar på att tillståndet inte är hälsosamt. Och att då inte prata med kvinnan om övervikten vore ju ett tjänstefel.

Fast om en läser historierna om vad gravida varit med om så handlar det ju inte alls bara om tillfällen då prover eller undersökningar visar på några alarmerande tillstånd, det handlar uppenbarligen väldigt ofta om endast viktgrejen, antingen att en väger ”för mycket” eller inte följer kurvan till punkt och pricka. Har själv sett många exempel på gravida som inte varit i närheten av tjocka som fått förmaningar nerstoppade i halsen. Inte för att det spelar någon roll, för det ska en slippa om en är överviktig också. Tycker det är väldigt problematiskt att vårdpersonal tycker att de får kläcka ur sig vad som helst utan att ha någon aning om om den gravida exempelvis har en ätstörning i bagaget och hur mycket skada kommentarerna då kan göra.

Ja vissa BM lägger alltid fokus på vikt oavsett hur ens andra värden ser ut. Tyvärr.
Det finns så klart BM som INTE gör det(MIN t.e.x hon va underbar) ”Inte alla barnmorskor…!” Haha…

Jojomensan, det gör vissa BM.
Jag är gravid i v. 21 i dagsläget, har övervikt men mina prover har hittills varit kanon. Trots att mina värden är kanon, blodsocker, blodtryck och annat är ”perfekta” har jag blivit tillsagd att jag endast ska ”gå upp ca 7 kg” under denna graviditet då jag redan innan min graviditet är överviktigt.
Vad händer? Jo, jag blir stressad för så fort jag ser att vågen visar ett par hundra gram mer dag för dag, så kommer direkt skammen och skuldkänslorna. Och då kan jag lägga till att jag inte ”svullat” choklad varje dag eller annat onyttigt. Äter normala portioner dessutom. Min BM är dock noggrann med att varje gång påpeka att ”nu är det viktigt att du tänker på vad du stoppar i dig, du ska absolut inte äta för två.”

Jag önskar att BM kunde för en gång skull se till mina värden och prover istället för till min övervikt!!!

Problemet med övervikt vid graviditet är ju att det ökar riskfaktorer som inge ses på bara värden. Som ex. Större vikt hos barnet, förlossningsskador mm. Därför lägger bm vikt vid vikt (pun intended) även när den gravidas värden är bra.

ok. men om jag säger till dig att det ändå inte spelar nån roll för vikten om man informeras eller ej, tycker du fortfarande att BM ska tjata om detta? Tjocka är inte dumma i huvudet. Vi vet att det finns risker. Vi kan ändå inte göra nåt åt det. Kunde vi det så skulle vi inte vara tjocka från början.

Svara

Fast blir faktiskt jävligt irriterad när du säger ”vi kan ändå inte göra något åt det” det är ju precis vad en kan! Äter man sunt och lagoma portioner +rör sig i den mån man är kapabel till kommer man inte att gå upp i vikt och då kommer man inte heller utsätta sitt barn och sig själv för ytterligare risker!

Hur vet du att ”äter man sunt och lagoma portioner +rör sig i den mån man är kapabel till kommer man inte att gå upp i vikt”? Är du forskare? Har du kommit fram till detta genom vetenskapliga studier? Du kan väl berätta exakt hur du kommit till denna slutsats!

Wdf kalorier in kalorier ut. Ligger du inte på ett överskott (mer än du behöver alltså) kommer du inte heller att gå upp i vikt! 🙂

funkar inte riktigt så va. Kroppen är ingen brännugn som hanterar all energi lika. T.ex så tar det längre tid och mer energi för kroppen att bryta ner fett än kolhydrater. Kalorier från fett är alltså inte samma sak som kalorier från socker och ska inte värderas lika. Det där är gamla ideer som inte tar hänsyn till kroppens uppbyggnad, hjärnans funktioner, hormoner osv.

Det var inte svar på min fråga. Som jag visserligen inte alls är förvånad över att jag inte fick något svar på, liksom jag inte blir förvånad om Emma här ovanför inte återkommer för att svara. För att svara på mina frågor blir man nämligen tvungen att erkänna att man inte uttalat sig från logik, förnuft och vetenskap, och därefter blirt man med största sannolikhet tvungen att fundera över vad man då uttalat sig från.

Alva, ja det är ju självklart att kalorier in minus kalorier ut blir kalorier som sätter sig som fett eller tas från fettdepåerna. Energin är bevarad och det är en naturlag.

Det där med kalorier ut däremot, det är väääldigt personberoende. Hur bra är din tarm på att ta upp näring, olika sorters näring? Hur mycket förbrukar din kropp i vila? Hur mycket förbränner dina muskler vid en viss ansträningsnivå? Det är dessutom inte bara personberoende – det varierar beroende på hur din vikt och dina matvanor sett ut historiskt, vilken stressnivå man ligger på för tillfället och en mängd andra faktorer.

En sak man ska ha med sig är att om man tar en typisk person (A) och klonar hen till en identisk kopia av sig själv (B) och låter den ena ha ”normalvikt” och den andra gå upp kraftigt i vikt under en längre period så kommer den fetes kropp efter några år ställa om vilken fetthalt den har som trivselvikt. Vid alla viktnedgångar kommer den kroppen sedan hamna i det beryktade svältläget där kroppen fokuserar på att ta upp näring bättre, minska basalbehovet av vila och göra musklerna mer energieffektiva. Detta gör att person B behöver äta MINDRE och träna MER för att bibehålla samma vikt som person A. Och de effekten sitter i, i den undersökningen jag läste fanns den iaf kvar sex år senare.

En person i undersökningen hade sex år senare ett basenergibehov (vila) som var 300 kcal lägre än hon borde haft för sin vikt, och behövde träna 25% längre för att komma upp i samma energiförbrukning som normalt. Det är inte lite skillnad. Det är därför det är lätt att gå ner i vikt om du bara gått upp tillfälligt (kroppen har kvar sin gamla trivselvikt), men det enda sättet att varaktigt gå ned i vikt om du varit överviktig länge är att lägga om sin livsstil, och det till en livsstil som är så jähähävla mycket duktigare är folk som aldrig varit överviktiga behöver hålla. Och en så duktig livsstil, det ska ibland mycket till för att den ska funka med resten av livspuzzlet.

Ska försöka hitta min källa, det var en länk från en länk i den här eller WDF:s blogg tror jag.

Menar du mig eller Emma? Om du menar mig så är jag varken utbildad läkare dietist eller specialist inom ämnet!
Dör emot är jag ganska insatt. Jag läser just nu näringslära dock på gymnasial nivå men endå!
Och även om man kanske inte kan exakt likställa tillexempel kolhydrater och fett då det utgår mer energi när man ska bryta ner fett så handlar det fortfarande bara om hur mycket du stoppar i dig! Och ligger du inte på ett överskott kommer du inte gå upp i vikt!
Var denna nivå ligger varierar däremot väldigt mycket från person till person precis som ”M” skriver!

Okej, låt mig upplysa dig då om att det finns läkemedel, särskilt psykofarmaka, som gör att du går upp i vikt utan att förändra varken kost eller rörelse. Detta är fakta. Du kan tycka att det låter ologiskt men det innebär inte att din känsla för logik är sannare än fakta om hur vissa läkemedel påverkar kroppen.

Vidare, med åldern sänks ämnesomsättningen. Kroppen saktar ner och förbereder sig på att dö. Det är därför de flesta går upp när de blir medelålders, även om de äter och rör sig som de gjorde när de var unga.

Kalorier in och kalorier ut är alltså en kraftig förenkling av en komplicerad process. För oss som blivit feta av flera olika faktorer vi inte kunnat påverka är det dessutom otroligt jobbigt att behöva försvara oss mot folks dumförenklingar där de i sin arrogans tror att de vet mer än både den feta individen själv och den samlade läkarvetenskapen. Tona ner arrogansen lite, skulle jag vilja be alla självutnämnda experter.

Fast nu går du in väldigt mycket på individ nivå tycker jag det finns ju självklart fall där fetma beror på medicinering medfödda sjukdomar etc.
Men hos de allra flesta så är ju inte medicin orsaken.
Sen att använda psykofarmaka vid graviditet…?

Psykofarmaka är ju dessutom bara ett samlingsnamn alla preparat gör inte att man går upp i vikt, alla preparat är inte farliga för barnet osv men att säga att man går upp i vikt av paykofarmaka stämmer inte!

I min kommentar ovanför vill jag bara säga att jag inte vill låta dömande mår man dåligt ska man självklart ta medicinsk hjälp om det är ofarligt för barnet! Hade missuppfatta begreppet och trode att det var en specifik medicin!

Nej, psykofarmaka ska man generellt sett inte ta när man är gravid, men nu pratade vi väl om övervikt och inte enbart kvinnor som går upp i vikt när de är gravida?

Tycker du ska läsa det jag skriver lite noggrannare så slipper vi ha diskussioner om sånt som inte sagts. Det finns läkemedel som gör att man går upp i vikt – det betyder naturligtvis inte att alla läkemedel orsakar viktuppgång, oavsett om det är psykofarmaka eller något annat. Fakta är dock att många psykofarmaka är kända för att ge viktuppgång. Som bipolär har jag fått erfara flera gånger att läkarna väger mellan effektiva mediciner och mindre effektiva när nya mediciner ska prövas ut pga att de effektiva ger viktuppgång.

Min poäng är att det finns många exempel på när teorin kalorier in- kalorier ut inte fungerar. Jag förstår att du tror att du sitter innne på all kunskap just nu. Du är ung, du har läst en kurs, du tycker att det låter logiskt med förenklade förklaringar osv. Jag har varit där själv. Nu är jag snart 50 och med livserfarenhet och ökad kunskap har jag förstått att det mesta sällan är så enkelt som det ser ut vid en första anblick.

Jag skulle rekommendera dig att läsa lite vetenskapliga artiklar i ämnet och om du har möjlighet, prata med en läkare som är expert på fetma. LD länkar till många bra artiklar under kategorin tjock verklighet. Lyssna även gärna på de som är feta och överviktiga och utgå inte ifrån att feta är feta för att de är lata frossare, dvs äter enorma mängder mat och aldrig rör på sig, vilket teorin kalori in – kalori ut betyder.

Stora barn är inte bra nej. Men samtidigt som vården använder det som argument för att mammor inte ska väga för mycket så gör de (ibland) inget när de upptäcker att barnen troligen kommer bli stort. Låter mammor gå långt över tiden trots att barnet redan innan BF uppmäts som stor. Låter förstföderskor föda bäbisar på över 5 kg vaginalt.

Hm. Varför ska barnmorskan fokusera på vikten ens, låter okonstruktivt. Vem fan bryr sig om vikten, det är på sin höjd ett symptom på något annat. Barnmorskan bör istället prata om saker som är bra att käka/göra för en och (främst) barnet, alt. saker som är mindre bra osv., för detta vet inte folk i lika hög utsträckning, om ens alls (för en tia för varje gång jag hört ”när jag blir gravid ska jag äta SÅ MYCKET SKIT” så hade jag inte ens behövt leta efter en shejk). Sen får en ta det som en vill. Har verkligen no fucks to give för huruvida barnbäraren blir ledsen i ögat eller inte tbh.

Låter ju supersympatiskt! Nä, varför bry sig om en gravid person får ångest och/eller återfaller i ätstörningar?

Att det är sån hysteri kring kvinnors vikt handlar om rent o skärt kvinnohat. Om de går upp för mycket under ex en graviditet betyder det ju att de typ har ”njutit av graviditeten(!)”
(nu vet vi ju att det inte är sant då hormonerna spelar roll i hur mkt man går upp, gener osv) men folk tänker direkt tjock= ätit mkt gott/unnat sig. nä kvinnor ska helst slå sig själva medan de är gravida/ tar hand om barn/jobbar osv.

Det finns inget mer som provocerar så mkt som kvinnor som mår bra eller sätter sig själv först. Patriarkatet har tutat i oss att vi inte får prioritera oss själva. alltid ska vi sätta ngn annan framför: våra ofödda barn, våra egna barn, våra män, våra föräldrar…lixom ”kvinnor – intressen? de ska de fan inte få ha” ”Eller jo – de intressen som är ok för kvinnor att ha är följande: shopping, smink, smycken, laga hälsosam mat, barn, sy, städa..

Så de kan ha supersnygga sexiga kläder, va snyggt sminkande, ha smala ”snygga” kroppar och vackra smycken så de kan behaga sina män så mkt som möjligt samtidigt som de tar hand om barnen, pysslar om hemmet och städar så att huset är snyggt o rent o barnen är uppstyrda när karln kommer hem…

En tjock kvinna som sitter vid en dator hela dagen i ett ostädat hem o hon trycker en chipspåse o kanske en öl samtidigt medan karln är ute med barnen(<—-JAG, true story)…HAHAHAHA hemska tanke…

Fast det är inte bara kvinnor som får kommentarer om sin vikt i vården. Det fick min pappa också efter sin hjärtinfarkt. Mycket bra tyckte min mamma eftersom han då äntligen började leva nyttigare.

sant att både kvinnor o män tjockhånas men jag vågar säga att det är mest kvinnor det tjatas på att hålla sig smala.

@LD:Tack för att du tar upp detta viktiga ämne! Denna vikthets måste stoppas…

För vad händer om blivande mammor får nog av vikthetsen och inte finner det meningsfullt att gå på koll hos MVC om det ändå bara ska handla om viktväkteri? Vad händer med den gravida som har symptom på något allvarligt fysiskt som inte fångas upp? Med den gravida som går på oro och funderingar hon inte hinner ta upp för barnmorskan ville prata viktmål. Med den gravida som låter bli att ta söka för eller behandla depression pga risk för viktuppgång?
Vad händer med alla de kvinnor med förlossningsdepression som vården, med några få undantag är komplett ointresserade av att hjälpa eller stödja. Vad händer med alla förlossningsskador när eftervården numera handlar om att få godkännt om du gått ner till ursprungsvikt eller underkänt om du inte gjort det på en viss tid.

…och hur kommer det sig att enbart kvinnor ska utsättas för icke efterfrågat viktväkteri inom vården? Om det nu är så superfarlig med några kilo ”för mycket”. Varför just hacka på nyblivna mammor som bäst behöver sina extrakilon för amning/återhämtning? Hur kommer det sig att inte den blivande/ nyblivna pappan kallas in för vägning/moralpredikan om farorna med det för män mer riskfyllda bukfettet?

Hahaha precis. Alla sambofeta nyblivna pappor borde få ett strikt kostschema och många pekpinnar direkt på BB. Vad är detta för diskriminering, skiter vården i mäns hälsa helt plötsligt?

haha eller hur! hur många gånger har en inte hört hur faaarligt det är med bukfett?? särskilt kvinnors bukfett då… kanske dags att ~*upplysa om riskerna*~ hos män med? 😉

Det här stämmer inte riktigt anser jag. Utan det är främst männens bukfett som är farligt och som det pratas om. Den typiska ”gravidmagen”. Som helt sonik är fett kring inre organ som spänner ut buken. Kvinnor får ju ofta fettet fördelat på andra sätt.

Är så tacksam att jag sluppit den skiten. Har en vän som är överviktig sen innan och fy fan för bemötandet hon fick… Nä, fy. Hon hade ångest över varje kilo som hon gick upp under graviditeten. Helt sjukt. Och BM var inte sen att haka på det skammandet.

Däremot bör ju en BM informera om typ graviditetsdiabetes och vad för höga sockervärden gör med både mamman och barnet, men det kommer ju efter prover har tagits och inte efter en okulär besiktning av mammans kroppshydda.

Jag vägrar läsa Olgas skit, men tycker du skriver så bra om tiden efter och just hetsen att ”komma tillbaka” till sin pre-preggo kropp. Vidrigt! Alltid ska vi kvinnor vara vackra och tilltalande, aldrig får åren (och barnen) sätta sina spår på våra kroppar.

Själv har jag träning som intresse men just därför får den inte bli ett måste. Jag undviker att prata om den för mycket just för att folk ser mig som så himla duktig och ordentlig och ordningsam som minsann tränar efter graviditeten. Vilket ju är att säga att andra kvinnor är kassa som inte gör det. Vägrar de premisserna. Försöker att inte vara en del av hetsen, typ.

Jag håller faktiskt inte med dig helt angående detta ämnet. Till viss del absolut. Men på vissa sätt inte alls. Jag var själv gravid förra året, (Fick min son i oktober) och jag fick då veta att mitt BMI var högt och det är viktigt att jag tänker på vad jag äter. – När min barnmorska sa detta till mig tog jag inte ill vid mig för jag förstod vad hon menade. Det är många som tyvärr ”äter för två” och speciellt när det gäller saker som innehåller socker och snabba kolhydrater. Men när det gäller näringsrikmat som broccoli, lax, spenat så äter de knappt för en ens en gång, och när det gäller den vanliga maten som potatis och sås, så äter man kanske för en i bland en och en halv.

Nu säger jag absolut inte att alla gör så. Men jag tror att många tyvärr går så och ser graviditeten som en chans att kunna ”äta för två”. – När min barnmorska berättade att jag hade högt bmi, nästan på gränsen till övervikt sa hon att det var lätt att ”åka dit” när man blir gravid och sedan ha svårt att gå ner i vikt till både utgångsläget och till ett hälsosammare bmi. (Jag vet även att man inte bara ska gå på bmi för muskler väger mer än fett, men för någon som inte tränar är det ändå bra riktlinjer) Jag

Jag slutade absolut inte äta. Men jag slutade äta vitt bröd, pasta, (vetemjöl i stort sätt). Jag slutade äta godis, chips och jag slutade dricka läsk. Cola Zero kunde jag dricka varje dag innan. I ställer började jag äta mat med mycket näring i och bra fetter. Jag bakade fröknäckebröd och bakade mellanmålbars utan mjöl och vitt socker för att jag smidigt skulle kunna få i mig något och även för att ha något ”när jag blev sugen och egentligen hade gått och kollat om vi hade något gott hemma”.

Jag började motionera efter vecka 12, det blev längre och längre promenader och tempot blev snabbare och snabbare,jag började även gymma lite lätt och jag lyssnade på min kropp hela tiden och jag märkte hur min kropp blev starkare och starkare. Tillslut kunde jag hänga med på riktigt fyspsas men fick självklart anpassa endel övningar allt eftersom magen växte. I mitten kunde jag även jogga, det gick inte i slutet för magen blev för tung.

Kort och gott kan jag säga att jag gick upp 7 nödvändiga kilo, min kropp var i sitt esse och jag har nog aldrig mått så bra som jag gjorde under graviditeten fysiskt. Jag valde att börja med jobbet folk gör med sina kroppar när de ska ”tillbaks” redan när jag blev gravid. Jag mig själv ett försprång och jag är såååå glad att min barnmorska berättade den ”hårda sanningen” så att mina ögon öppnades och jag gjorde detta valet. Som jag skrev innan, min kropp var i sitt esse, den var stark och ”renad” från skräpmat och socker och förlossningen gick galant, hade ork kvar att födde en till efter 18 timmar. (Kan inte säga att den gick bra och orken kommer från enbart detta, men jag tror de hjälpte massor) Två månade efter min son föddes var jag där jag var när jag blev gravid, viktmässigt.

För mig handlade det inte om att banta eller gå på diet. Utan att hitta en kost som funkade, som var bra för både mig och barnet. En kost som funkar i livet, vardagen och något som inte blir ett hinder utan möjligheter. En balans och ett sunt tänk liksom!

Nya resa är att försöka komma ner till ett bättre BMI inför graviditet nummer två. Så att förutsättningarna blir ännu lite bättre. Det jag menar är att det är nog väldigt olika. Vissa som för höra det blir ledsna, mår dåligt, tycker synd om mig själva eller bryr sig inte alls. Andra (som jag) får höra det och ser till att göra det absolut bästa de kan med den infon de får.

Det bästa man kan är också individuellt precis som alla graviditeter är olika!

Här kan du läsa om hur jag tänkte när jag var i vecka 40, om det här med träning, kost & BMI
http://emmabeyond.com/2014/september/sju-kilo.html

kul för dig. duktig du var. Men du, jag kunde inte äta nåt annat än pasta, bröd, glass och frukt. Jag mådde för illa då. Efter v. 12 kunde jag inte ens gå ordentligt. Efter v 20 kunde jag knappt gå alls. Tycker dock det är märkligt att du inte visste att bröd osv är dåligt för dig innan. De vet de flesta av oss.

Svara

Ursäkta att jag inflikar litet – men sådana här kommentarer gör mig illamående. Hur kan man, helt utifrån sin egen erfarenhet göra en viktig sak till en icke-fråga? Jag skäms, helt uppriktigt. Fint, du har din erfarenhet – du klarade ut det galant och du tycker att det är på sin plats att skriva en mindre uppsats om dina prestationer. Men, läs andra kommentarer! Läs runt på nätet, detta är inget hopkok utan ett reellt problem! Och detta kan jag helt krasst konstatera utan att ha haft problem med högt BMI vid mina graviditeter.

/Linda

Jag har ingen erfarenhet av att vara gravid, då jag har valt bort barn i mitt liv. Därför undrar jag om någon vänlig själ kan och har tid att förklara för mig:

1. Är barnmorskor utbildade i näringslära, kostrådgivning och liknande? Det bör de väl vara om de självmant ger sig in i sådana diskussioner?

2. Ges diet-tips till blivande mammor för att övervikt hos mamman är skadligt för fostret (tex högre risker vid förlossningen) eller är det mammans egen hälsa som oroar BM? Är det barnens bästa som BM har i åtanke när de råder mammor att inte gå upp för mycket i vikt eller är det, vad de tror, är mammans bästa?

Brist på t.ex vitaminer och mineraler, tror man kan orsaka både psykisk och fysisk sjukdom hos människan. Om gravida lider brist på dessa samt utsätts för stress, är det sannolikt att fostret kan skadas fysiskt och psykiskt och därför hoppas jag att BM vet vad de gör, när de råder mammor att ”hålla igen” under graviditeten.

Psykisk ohälsa ökar i samhället, inte minst bland barnen (diverse bokstavsdiagnoser) och jag håller det inte för osannolikt, att dagens mammors ständiga bantande och hård motion, före, under och efter graviditeten kan ha med nutida barns ohälsa att göra.

Mammor – tänk på era barn och er själva först och främst. Den som dör smalast har inte vunnit.

Vad bra skrivet. Olga och alla andra som livnär sig på att göda kvinnors självhat borde skämmas. Och vad är grejen med barnmorskor? Ingår det i utbildningen att lära sig att håna och trycka ner folk eller vad? Vilka skräckhistorier man läser här i kommentarerna. Så tacksam att jag är normalviktig (för att slippa detta hån och förakt), men om jag någon gång blir tjock ska jag skälla ut skammande vårdpersonal efter noter och inte minst anmäla till IVO varenda jävla tillfälle.

Nu har jag själv aldrig varit gravid och hurvida kvinnor använder graviditeten som en ursäkt eller ej har jag ingen aning om.

Men om det är så, så är det väl inte så konstigt ändå?
Hade vi sluppit bli hetsade när vi inte är gravida hade vi heller inte behövt gömma oss bakom graviditeten för att vi inte orkar ha dåligt samvete längre. För det är ju ett faktum att vi kvinnor måste ha en jävligt god anledning för att tillåtas gå upp i vikt.
Jag skulle säkert se graviditeten som ett frikort för att slippa känna denna ständiga ångest.

Jag blir ju livrädd för att bli gravid alltså. Tror jag kommer vara väldigt motstridig den dag jag blir gravid.

Men har vänner som varit och är gravida och det är blandad kompott man får höra. En var och är överviktig och blev oerhört dåligt bemött när hon väntade sitt barn. Hon berättade det att hon ofta grät när hon varit hos BM och hade extrem ångest inför att föda. Istället för att prata om den oro och ångest hon hade inför kroppens förändringar, tjatade BM enbart om vikt och hur detta skulle lösas bäst. Jag var alltid så ledsen varje gång vi träffades under hennes graviditet, och hon inte ville äta något för hon var så rädd att gå upp i vikt. Men hon var ju gravid så det hade varit konstigt om hon inte gjorde det! Jag blir så arg.

Jag förstår verkligen inte den här hetsen kring vikten när man är gravid. Det är väl meningen att mamman och barnet ska må bra?

Jag har gått upp väldigt mycket i vikt mina graviditeter, men eftersom jag är en liten tunn person från början så har jag aldrig fått några förmaningar. Man ser liksom inte på mig hur nyttigt/onyttigt jag äter, så jag har förmånen att komma undan. Fast jag verkligen är en av de där som borde få skäll, som på riktigt har tagit tillfället i akt att mosa ansiktet fullt med choklad i nio månader. Och inte pga att det varit det enda jag fått i mig.

Huvudet på spiken! Som oftast 😉

Jag gick från smal innan graviditeter till att precis som du må pyton under bägge och äta det som gick. Gick upp 25 kg och hjälp vad ALLA var tvungna att påpeka det. Som att jag missat det själv!? Efter barnet var ute var det ut med barnvagn som gällde och svältkost. Amningen sket sig totalt, konstigt eller hur! Resultat en smal kropp igen och beröm från omgivningen. Psykiskt mådde jag dock inte toppen.
Nio månaders ångest över att folk skulle påpeka hur stoooooor jag blivit, som att det var något hemskt och skamligt. Det kände jag att det var iaf.

Om det blir något mer barn ska jag fan vägra de skamfyllda vägningarna hos MVC. Och försöka göra det som jag mår bra av istället, vare sig det är choklad eller en promenad (troligtvis inte det senare med tanke på tidigare foglossningar from hell).

Mkt bra debattartikel btw!

Jag fick veta på inskrivningen vid min första graviditet att jag var överviktig. Tio (eller var det kansle tolv) kilos övervikt, och det var inget jag visste om. Jag tyckte att jag var alldeles lagom, och bra mådde jag. Barmorskan skickade mig till dietist och jag var så ledsen. Så himla ledsen. Lyckan över att vänta barn kom liksom av sig, när det antyddes att mitt barn skulle kunna ta skada. Jag hade utmärkt blodtryck, Hb och blodsocker. Det var tydligen mindre viktigt. Att få denna info, få känna den skammen och få pekpinnar jag mycket väl redan visste hjälpte ingenting! Jag hade redan koll, är vegetarian och är intresserad av mat. Klart jag åt snarr, men som alla andra. Iallafall. Jag var så stressad över det här, och det fanns inget jag kunde göra, för jag var överviktig och gravid och googlade på riskerna med det och fick bara ångest för ja jävlar det kunde vara farligt men man ska ju inte banta.
Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på de där dagarna med ångest och skammen jag kände, innan jag bestämde mig för att inte ta åt mig. Att mer lita på att jag mådde bra.

Min andra graviditet hade jag gått ner till ”normalt” BMI 25, men hunnit gå upp till BMI 26 de första veckorna. Även då ville barnmorskan (en annan) skicka mig till dietist. Jag typ skrattade ett laugh of madness när hon sa det, det var liksom det fräckaste!

Min tredje graviditet, oplanerad och jag var i samma form som vid den första, VÄGRADE jag väga mig vid inskrivningen. Jag höll ett långt och engagerat försvarstal om att INGET gott kom ut av att gå igenom detta igen, att jag lovade att ha koll på egen hand men vägrar ta emot skammande råd och ingå i deras förnedrande statistik om ”feta mammor”. Fan alltså.

För övrigt har jag fött tre friska och fantastiska barn.

Usch jag blir så ledsen när jag hör det här. Och ännu mer ledsen när jag tänker på att trots otaliga liknande berättelser sitter fettföraktarna i detta nu och mässar ”det är FARLIGT med övervikt, BM MÅSTE informera om det, det är gravidas ANSVAR att inte vara överviktiga, alla gravida är SKYLDIGA att vara smala!”

Jag tycker det är så märkligt att du som i vanliga fall ofta utgår ifrån strukturer och att folk besitter olika typ av kapital, i sånna här diskussioner alltid utgår ifrån att folk besitter samma slags kunskap som du själv. Du säger att alla redan vet om riskerna med att vara överviktigt, men hur kan du veta det?
Vårdens uppgift måste vara att informera om risker och komplikationer och där anser jag att vården måste utgå ifrån att folk är okunniga. Detta pågrund av att det faktiskt finns folk som inte är lika pålästa och kunniga som du. Jag anser att det är mycket värre om någon gravid kvinna drabbas av en komplikation tillföljd av bristande information än att någon som besitter kunskapen får den påtalad ytterligare en gång. Jag såg ett svar från dig tidigare till en kvinna som löd ” märkligt att du inte visste att bröd var dåligt” vad är det som är märkligt med det? Personligen vet jag hur många som helst som tror vittbröd är näringsrikt och bra och detta är folk jag inte skulle klassa som ”opålästa”. Nu råkar du ha stor kunskap om just detta men det betyder inte att alla här det och just därför SKA vården påtala risker

du tänker på kunskapskapitalet gissar jag och ja du har rätt, vikt och näringslära är ofta en klassfråga. Men vi lever i en kultur och ett samhälle där information om övervikt finns precis överallt. Du behöver inte läsa böcker eller gå i skolan eller googla för att hitta information, du får den kastad i ditt ansikte. Och är du dessutom tjock? Ja då har du blivit kritiserad och hackad på sen du klev ur blöjan. Det är ju dessutom enorm skillnad på att veta hur man äter rätt och på att veta att övervikt är problematisk eller ansedd dålig. Det senare vet alla.

Kommentaren ang. brödet var menat att vara dryg. Jag blev trött på att hen inte förstod vad jag försökte förmedla utan insisterade på att det minsann kunde vara bra att BM sa si eller så.

Svara

Fast jag håller fortfarande inte med dig. Vi matas med att övervikt kan vara farligt, ja. Men här handlar det ju om hur det kan påverka en graviditet.
Jag läser för nuvarande till jurist ( obs. Detta har inget med det här att göra vill mest belysa att jag besitter något typ av kunskapskapital som snart högutbildad och rätt så privilegierad medelklass ) Men jag har faktiskt ingen aning om vilka risker eller komplikationer en övervikt kan medföra vid en graviditet. Är det ökad risk för missfall? ökad risk för fosterskador? ökad risk vid förlossning? jag vet faktiskt inte det. Den dagen jag förhoppningsvis blir gravid vill jag veta alla potential risker för att själv kunna minimera dessa.

Jaha. Det kan påverka en graviditet? Ok. Lyssna noga här: VAD SKA VI GÖRA MED DEN INFORMATIONEN?? Jag kan inte tro att folk är så tröga att de inte fattar vad jag skriver. Jag skriver om och om och om och om igen att denna information inte gör NÅGON SKILLNAD ÖVERHUVUDTAGET för den överviktige. En tjock gravid kommer inte magiskt sluta vara tjock för att du eller barnmorskan berättar för hen att hens vikt kan vara en riskfaktor för barnet. Förstår du detta? Det enda som händer är att hen kommer må jävligt dåligt.

Hade man kunnat ”minimera” riskerna för att bli tjock som gravid så hade folk inte varit tjocka. INGEN HADE VARIT TJOCK.

Jeezes, jag känner mig helt urlakad bara av att läsa detta. Du är fantastisk som orkar förklara gång på gång på gång LD. Man kan ju hoppas att det går in till slut, även om folk inte vill släppa sina föreställningar om överviktiga och feta på direkten. Det är nog jobbigt att göra det. Många verkar ju hålla fast vid sina fördomar som om de vore dyrbara ädelstenar.

Men det är det här som jag inte riktigt fattat än fast jag försöker.

Du gör några antagande som man måste hålla med om annars förstår man inte dig eller denna debatt.

Dessa är.
1. Att överviktiga inte KAN göra något åt sin övervikt även om de skulle vilja.
2. Att överviktiga VET vad som krävs i form av kost/motion. Men att det är andra faktorer som spelar in.
3. Att övervikt inte är lika med ohälsosam.

Men. Frågan är om du har rätt i de två första? Gäller de verkligen för ALLA överviktiga?
För om inte så måste bm informera den gravida om riskerna. Allt annat vore ju helt fel. (om det nu finns risker med övervikt??)

För jag tror verkligen inte att dessa antagande stämmer in på ALLA överviktiga. Men säkert på många.

Och är det en kvinna som är överviktig men hälsosam och har bra värden osv. så finns det ju ingen anleding att prata om övervikten.
Det ska ju inte ske per automatik att en bm tar upp den biten bara för att en kvinna är överviktig.

Men det är väl samma sak som med andra saker.
Tex om kvinnan röker, utövar extremsporter, dricker alkohol etc etc? Då ska inte bm nämna nånting om de riskerna heller ifall det föreligger risk att kvinnar mår dåligt?

Nä. Fasen det låter bara fel när jag skriver.
Jag kan inte formulera mig.
Jag både förstår och inte förstår.

Anne: Vi gör en tids-analys av det:
Testa med rökning:
1. Jag röker. Jag är beroende och mår dåligt om jag försöker sluta.
2. Jag blir gravid. Woho.
3. BM säger att det är risker med att vara gravid och röka.
4. Jag slutar att röka.
Det här är möjligt – det är ett beteende, en handling, som jag kan sluta med. Nikotinavvänjelse är bättre än nikotinbrukande för både mor och barn.

Vi kan testa med extremsport också:
1. Jag extremsportar. Det är en hobby som jag älskar.
2. Jag blir gravid. Woho.
3. BM säger att det är risker med att vara gravid och extremsporta.
4. Jag slutar att extremsporta.
Igen, det här är ett beteende som jag kan sluta med. Extremsport är ingen tillstånd. Obehaget och ledsamheten jag känner över att sluta innebär mindre risker för både mor och barn än om jag hoppar ut ur ett flygplan höggravid.

Nu testar vi med övervikt:
1. Jag är överviktig.
2. Jag blir gravid. Woho.
3. BM säger att det är risker med att vara gravid och överviktig.
4. Jag slutar att vara överviktig.
Felet här ligger i att detta steg 4 inte finns. Steg 4 ser snarare ut ”4. Jag mår dåligt och stressar barnet”. Övervikt är inte ett beteende jag kan sluta med. Riskerna med att bli stressad och försöka att gå ner i vikt under graviditeten (och med största sannolikhet inte lyckas) är större än att vara tjock och glad. Tjock är bättre än stressad för både mor och barn.

Jämför utgångarna:
Röka vs. Inte röka
Extremsporta vs. inte extremsporta
Vara glad vs. vara stressad. Övervikten ändras inte, den är konstant.

Det är klart att det finns överviktiga som inte lever hälsosamt, precis som det finns smala som inte lever hälsosamt. Då borde värdena vara det som är intressant, men så är det inte.

Poängen är att det inte finns någon människa i Sverige över 18 år (satte en hög ålder med flit) som inte vet att fetma kan medföra hälsorisker. De som påstår att det finns människor i Sverige (med tillräcklig intelligens för att förstå vad som sägs) som inte vet att övervikt är JÄTTEfarligt ljuger. Det finns inte en chans att missa det för det kastas i våra ansikten som LD säger.

Alltså är inte problemet att folk inte känner till detta och hur ska man kunna förändra något med en metod som inte fungerar? Folk har ju uppenbarligen förstått att det är LIVSfarligt att vara tjock och ändå är det de, eller hur? Det är dessutom inte farligt per automatik med övervikt, men jag orkar inte förklara detta nu. LD har skrivit MASSOR om just det.

Problemet är att fetma är så pass komplicerat att inte ens läkarvetenskapen kan svara på hur vi ska komma till rätta med det. Att folk, oavsett om de är läkare eller lekmän, säger att det är farligt är bara ett konstaterande – inte en lösning. Dessutom konstateras detta dagligen för oss feta. ”Du vet att det är farligt att vara fet va? Du vet att din vikt inte är hälsosam va? Du vet att det innebär hälsorisker med övervikt va? Du vet att det är farligtfarligtfarligtfarligt va????)

VI VET, NI KAN SLUTA INFORMERA NU, MEDDELANDET HAR GÅTT FRAM! BARA SLUTA! NI SKADAR OSS MED DETTA!

”Men vadå, det ÄR ju farligt, det måste man väl få säga, du vet väl att det är farligt att vara tjock, du vet väl att din vikt inte är hälsosam, du vet väl att…”

Ja. Så håller det på. Utan stopp. Folk slår dövörat till och fortsätter mässa som empatistörda psykopater.

Oki. Tack Sofi och WDF. Jag förstår.
Nä det är ju rätt självklart egentligen att det inte går bara poff sluta vara överviktig helt plötsligt. Och att den stressen förmodligen är mer skadlig än övervikten.
Usch vad mina ”fördomar” sitter hårt ändå.
Konstigt. jag som ser mig själv som så otroligt fördomsfri och smart.

Jag läser och kommenterar här för jag vill verkligen förstå. Jag vill inte förakta någon. Men jag tycker inte att argumenten håller!?! Hur kan tex sluta röka vara något som lätt som en plätt görs i en handvändning, medan att reglera sin vikt är en absolut och total omöjlighet? Jag kan inte förstå det. Det är väldigt kämpigt och svårt att stå emot röksug, på samma sätt som det väl är att stå emot en till portion av god mat eller vad det nu är en behöver avstå eller ändra på?
Jag tycker att det vore mycket lättare att förstå hela grejen med överviktiga och känslan av att bli skammas, må dåligt osv om argumenten var: Jag vill vara överviktig och äta vad jag vill oavsett effekter på mig (och min bebis när jag är gravid) än som nu, när det är många som argumenterar för den totala OMÖJLIGHETEN att gå ner i vikt. Som hånskrattar åt det. Varför? Och så hela tiden fokus på att ”vissa smala minsann också äter onyttigt” och i samma mening uttrycka att veta sig preciiiiis vad en bör äta men det spelar ingen roll, om jag så åt bara äpplen i ett år är det fysiologiskt omöjligt att gå ner i vikt!??!
Jag förstår att det vore skönt att slippa kommentarer om utseende och jag tror absolut att vissa överviktiga särbehandlas negativt, det är inget jag är för eller tycker är bra eller rätt.
Jag vet inte exakt vad jag vill nå fram till, kanske alla argument blivit sagda redan. Men jag har fortfarande svårt att förstå varför kraftigt överviktiga som utsätter sig och sina barn för hälsorisker ska få göra det okommenterat?

Att röka är ett beteende.
Att vara tjock är inte det.

När man slutar röka så slutar man helt enkelt. Du röker inte mer.
Du kan inte sluta äta. Du måste äta för att leva.
Du kan inte bara äta äpplen i ett år. Det kräver en ätstörning som är farligare än övervikten.

När du slutar röka så är du klar. Det tar typ två veckor för abstinensen att försvinna. Du är klar så. Du slutar – färdig.
För att gå ner i vikt så måste du fortsätta att äta. Du måste späka o lida i flera månader, ibland flera år. Varje dag, hela tiden. Din ”abstinens” efter mat försvinner inte. Din kropp, din hjärna, dina hormoner skriker efter mer. SKRIKER.

Anne: Glad att jag lyckades förklara 😀 Fördomar har vi allihop, men det är ett stort steg att bara bli medveten om dem 🙂

Anna: Rökning är inte lätt som en plätt att sluta med. Men skadorna från rökning är värre än stressen att sluta. Att låta bli att röka för att sluta röka är ett väldigt enkelt orsak-verkan-förhållande. Att gå ned i vikt är inte bara att stå emot en portion av god mat, det är en väldigt komplicerad samverkan av genetik, ämnesomsättning, eventuell historia av ätstörningar, mediciner, mängd gifter i kroppen etc. etc. För en del går det helt enkelt inte att gå ner i vikt hälsosamt, och speciellt inte under en graviditet. Det är direkt ohälsosamt i ett större perspektiv.

Det i alla fall jag vill komma till är att smalheten på något sätt ses som hälsosam i sig. Att vara väldigt överviktig och gravid är inte den mest optimala situationen, men alternativen är helt enkelt mycket värre. Hur bra mår ett barn av att mamman bara äter äpplen hela graviditeten och de tre första månaderna av amningen? Näring, energi, gifter som frigörs från bundet fett, humör, anknytning till barnet? Är det här verkligen så mycket bättre bara för att minska riskerna med övervikten? Det läggs så mycket mer betydelse och vikt i just överviktsriskerna jämfört med alla andra risker som faktiskt ökar med viktnedgång. Moralkakorna får väga tyngre än den medicinska verkligheten.

Så jäkla bra skrivet, Sofie. Mina kommentarer hamnar jämt fel när trådarna blir så här långa, så jag hoppas den här hamnar rätt.

Jag kopierar min kommentar som skulle vara under den här, om den här hamnar rätt vill säga 😉

LD har en viktig poäng här. Missbruk av droger och nikotin går att upphöra med pga att när man är färdig är man färdig. Det är ju inte så att pillren jag missbrukat hoppar upp i knäet på mig i min vardag. Jag får aktivt leta om jag ska fortsärtta med det missbruket. Det är därför man brukar avråda missbrukare från att fortsätta umgås med sina missbrukande vänner.

Men jag vill även lägga till att missbrukarproblematiken, där jag räknar med nikotin, är lite mer komplicerad än att det är klart efter 2 veckor. Det är dessutom av någon anledning vanligare att vissa grupper har svårare att avsluta ett missbruk än andra. Min psykiater berättade att bipolära, som jag är, oftare har ett nikotinberoende än andra grupper. Ett beroende de har väldigt svårt att avsluta dessutom. *räcker upp handen* När jag slutar mår jag så psykiskt dåligt och får så mycket ångest och depressionssympom att det är faktiskt är bättre för mig att inte leva lika länge. Allvarligt. För det går INTE över på 2 veckor.

Alltså, du får ju inte den informationen förrän du i så fall redan är gravid och sitter hos BM och vad ska du göra då? Banta? Det måste vara mycket värre för fostret att mamman bantar under graviditeten än att hon är överviktig.

@Frida: Du vill ha upplysning? Jag är förvisso bara en vanlig dödlig med ett par graviditeter i baggaget. Men såhär sa den vettigaste BM jag träffat:
1. Nej, hon behövde inte väga mig varje gång. Ur medicinsk synvinkel förordade hon i normalfallet (alla prover bra osv) vägning vid inskrivningen. Den vägningen behövde jag inte veta siffran på och bad att avstå pga tidigare ätstörningar. Sedan en eller två gånger mot sluttampen för att hålla koll på plötslig snabb viktuppgång pga vatten osv.

2. Jag är inte så lång men enligt BMI tjock. Kommer barnet blir jättestort i magen? Största riskfaktorn för att behöva föda ut ett stort barn är att skaffa barn med en storväxt pappa/donator. Enligt BM är detta ibland ett problem om små kvinnor skaffar barn med män som är mycket större än dem. I mitt fall är pappan bara 1DM längre än mig så barnen blev inte jättestora.

3. Enligt samma BM kan det t om vara en fördel att inte vara alltför tajt och supersmal/tränad inför graviditet och förlossning. En smal kropp som går upp i vikt så explosionsartat som man kan göra som gravid riskerar ännu värre bristningar än en som är lite halvslapp till att börja med. Visst är det bra att röra på sig, men hård träning kan skada när bäcken och ligament är påverkade av hormoner som under graviditet/nyförlösthets och amningsperioden.

Jag är överviktig. Tränade första graviditeten fram till tre dagar innan förlossning. Andra graviditeten kunde jag inte träna alls och gick dessutom upp 10kg bara sista månaden mycket vatten men säkert en hel del chokladkilon. Bägge barnen föddes snabbt och lätt och hade 10/10/10 (högsta poäng) på Apgarskalan man mäter bebisens hälsostatus med efter förlossningen. Bägge barnen friska som större och perfekt normalviktiga enligt alla BVC’s sjuttioelva kurvor. De föddes fullgångna på BF förlossningsdatum respektive dagen efter BF.

Slutsats. Enbart mammans vikt behöver inte innebära att barnet utsätts för skada eller fara. Det enda medicinska argumentet jag hört var en läkare som anförde att det kan vara bökigare att snitta personer med mycket bukfett. Jag födde vaginalt men har opererat min ena äggstock sedan dess och då var det tydligen inga som helst problem att jag var lite rund om magen.

..och jo glömde. Vad barnet i magen beträffade så höll BM koll på tillväxten genom att mäta storleken på magen. Inte min vikt. Det var det viktiga att mäta enligt BM.

LD har en viktig poäng här. Missbruk av droger och nikotin går att upphöra med pga att när man är färdig är man färdig. Det är ju inte så att pillren jag missbrukat hoppar upp i knäet på mig i min vardag. Jag får aktivt leta om jag ska fortsärtta med det missbruket. Det är därför man brukar avråda missbrukare från att fortsätta umgås med sina missbrukande vänner.

Men jag vill även lägga till att missbrukarproblematiken, där jag räknar med nikotin, är lite mer komplicerad än att det är klart efter 2 veckor. Det är dessutom av någon anledning vanligare att vissa grupper har svårare att avsluta ett missbruk än andra. Min psykiater berättade att bipolära, som jag är, oftare har ett nikotinberoende än andra grupper. Ett beroende de har väldigt svårt att avsluta dessutom. *räcker upp handen* När jag slutar mår jag så psykiskt dåligt och får så mycket ångest och depressionssympom att det är faktiskt är bättre för mig att inte leva lika länge. Allvarligt. För det går INTE över på 2 veckor.

Nej, vården ska inte utgå från att folk är okunniga. Det mina lärare tryckte på under tandhygienistutbildningen var att FÖRST ta reda på vad patienten visste, SEN fylla i eventuella luckor (om det ens var motiverat att ge mer information). Ser vi att patienten har emaljskador börjar vi inte med att spy ur oss hur farligt det är att dricka mycket cola. Vi börjar med att ta reda på vad patienten äter och dricker, om den kanske haft en ätstörning, vilka mediciner den tar. Visar det då sig att patienten dricker två liter cola om dagen frågar vi om patienten vet varför cola inte är så bra för tänderna. Vet då patienten bara att cola inte är bra för att det innehåller socker FÖRST DÅ kan vi nämna att det är surt (har ett lågt pH-värde) och att syran påverkar emaljen. Sen pratar vi TILLSAMMANS med patienten om vad hen kan göra för att minska lite på cola-drickandet. Tar patienten kanske hand om en nära anhörig som ligger för döden är det inte läge att börja dra ner på koffeinet (colan), utan låta patienten fokusera på det som är viktigast just då. Precis som en gravid som spyr flera gånger om dagen och har foglossning inte kan börja lägga om kosten och börja motionera

Bästa svaret i hela detta kommentarsfält! Anpassa infon utifrån mottagaren – funkar oftast bäst oavsett vad man vill kommunicera.

Eller hur!! Som individ vill jag bli bemött utifrån mig själv. Kanske är det så att jag inte vet att en liter ”nyttig” juice om dagen inte är det bästa alternativet för just mig? Kanske har jag en historia av ätstörningar eller så är just jag mottaglig för lite schysst coachning. Själv gick jag upp 40 kg första graviditeten. Inte lika mycket den andra, men då hade jag högre startvikt så jag slutade ändå på 100. Jag har full koll på vad just jag inte ”borde” äta och vet samtidigt exakt varför just jag ”ändå” äter: för att det är så sjukt gott! Hade perfekta värden under båda graviditeterna och födde två helt normala pojkar. Jag meddelade BM att jag inte ville vägas (vilket respekterades) och snärtade bestämt tillbaka när frågan om dietist kom upp. Mer individen i centrum tack!

Tycker det är en onödig nyhet, då fetma är båda vanligare och farligare för män. alltså, det är vanligare att MÄN drabbas!

Att uppmuntra gravida att sluta äta så mkt under graviditet kan i värsta fall innebära att barnet får svagare hjärta, eller värre, outveclklad hjärna Om svälten är för stor. Denna nyhet låter bara dum och farlig.

Jag fick vid mitt första besök hos barnmorskan (hälsosamtalet) höra att jag helst inte skulle gå upp ett endaste kilo i vikt under denna graviditet. Barnmorskan försökte få min sambo att instämma i ett käckt ”nu ser vi till att hon inte går upp något alls, eller hur?”. Hade då ett BMI på 34,5. Även vid mitt andra besök var det mycket fokus på viktprat och jag blev väl informerad om både träningsmetoder och att jag kunde få träffa en dietist.

Har haft ätstörningar hela livet och tack vare ångesten kring min vikt inte ”velat” bli gravid förrän nu. Detta bemötande satte genast igång störda tankar hos mig angående maten. Nu i v.20 har jag gått ner nästan 10 kg, främst pga illamående men även pga att jag medvetet tänker på vad jag stoppar i mig och äter ”nyttigt”. Har dock världens bästa sambo som stöttar mig och som direkt reagerar om jag börjar minska på matintaget.

Tror att det ofta gärna glöms bort att vi tjockisar också kan vara ätstörda, vi är inte bara fetton som inte orkar tag i vår övervikt.

Tack! Är så förbannat less på olgas jäkla vikthets kring ALLA! ingen får vara ifred, inte ens spinkiga tjejer med revben som sticker ut som hon PROMT ska kalla smalfeta om de ha en antydan till mage. Jag själv är smal, gick upp 40 kg under senaste graviditeten, gick ner 45. Hur jävla nyttigt är det på 18 månader? Men det kvittar väl… jag är ju smal nu, och smalast vinner. Väl? Tack Lady för att du gav denna hjobbiga människa svar på tal!

Just gällande graviditet håller jag ju verkligen med om att man inte kan gå och ha panik inför VIKTEN, jisses.. Såg ett inslag på nyheterna härom morgonen där de pratade om max 5kg viktuppgång?? Men det är väl nästan ohälsosamt åt andra hållet – för bebisens skull? (Mkt möjligt att jag hörde fel?!) och tanten i rutan tydliggjorde att det var mkt viktigt att så fort som möjligt gå ner till ursprungsvikten efteråt – helst skulle man gå ner så man vägde mindre än innan graviditeten?!? Liksom, va?? Här sitter jag 8mån efter förlossning med barn nr2 med 5-6kg extra (9-10kg extra om man ska räkna från innan första barnet) ska jag ha panik? Ne, jag har inget problem med min vikt.. Suck

Tack för ett jättebra inlägg! Jag väntar mitt första barn och i de möten jag haft med min bm hittills har min vikt varit i fokus 90% av tiden. Jag tänker på vilken info jag möjligen missar, vad pratar hon om med sina normalviktiga patienter?! Dessutom känner jag hur glädjen över det nya, den spännande tid som ligger framför oss, förtas lite. Jag gråter och känner mig dålig efter de där mötena. Har varit överviktig hela mitt liv, men mår bra och har bra värden. Jag vet om riskerna, jag kan alla viktminskningsmetoder. Det är inte det som är problemet. Jag har nästan alltid undvikit att söka vård, om det inte varit akut, jag orkar inte med att det hela tiden hänvisas till vikten, oavsett vad det handlar om.
Tack för en bra blogg. Keep up the good work!

Ville bara kommentera för jag tycker min mvc skötte detta så bra. Jag svällde mycket min första graviditet och eftersom jag startade min andra betydlig tyngre var jag orolig att slutvikten skulle bli riskabelt hög (med onödiga komplikationer) men samtidigt var jag ju hungrig. Bm pratade inte vikt alls innan jag tog upp detta då betonade hon vikten av att äta, förstås, och sedan hänvisade hon till deras dietist om jag kände att jag ville ha hjälp med vad som var bäst att äta. Jag tycket detta var bra- hon hänvisade till proffset och gav sig inte in med pekpinnar utan att veta något om min mathållning.
(Och jag bestämde att en dietist skulle stressa mig att tänka för mycket på maten- men det är ju bra att servicen finns- så jag går på vad jag själv tycker funkar för mig)

Jag läser och känner en värme i att jag inte är själv med dessa känslor av skam och nederlag.
Jag har verkligen kämpat för att hålla vikten för det är så man ”ska” göra. Min övervikt är ordentlig och beror bland annat på medicin men även på prioriteringar i livet. Och jag var väldigt stolt över att på fem månader tappat 7 kilo och den senaste månaden tappat ett helt kilo. Så kom jag till barnmorskan och hela mitt inskrivningssamtal i stort sett handlade om hur farlig min vikt var för mitt barn.

Jag vet. Precis som det står ovan en trillion gånger, jag är inte dum i huvudet. Jag har ansträngt mig för att åtgärda min ”hälsorisk”. Men enligt barnmorskan spelar det ingen roll att jag hade fina värden för jag skulle minsann vara medveten om att för varje kilo jag har i övervikt så producerar min kropp mer insulin än nödvändigt och mitt barn måste ta hand om mer socker än nödvändigt och då kommer mitt tredje barn att blir jättestort! Jag grät när jag satt i bilen efteråt.

Inte för att jag vill ha en ryggdunkning med ett bra gjort men BM kunde ju ha stannat vid frågan ”förstår du”? när vi pratat om vikten av vikt.

Så nu sitter jag och kämpar med att inte äta för mycket. Och äter troligen för lite. För jag är livrädd för att jag ska förlora mitt barn eller lägga på mig vikt. Och jag är ingen läkare så hur ska jag kunna veta huruvida jag är rätt eller fel ute när mina känslor skriker efter mitt BM-besök.

Alla är inte lika sköra. Vissa kan säkert ta det. Men jag är i småsmulor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *