Kategorier
Tjock verklighet

Har ätstörda ett smalhetsprivilegium?

Varje gång jag skriver om smalhetsprivilegier så tas ätstörningar upp. Är ätstörda privilegierade menas det kanske då och genast får diskussionen en ny vändning. Människor blir med rätta förbannade när de känner att att ätstörningar blandas ihop med privilegier men då ska jag förklara hur det ligger till en gång för alla. Först: Ätstörning är […]

Varje gång jag skriver om smalhetsprivilegier så tas ätstörningar upp. Är ätstörda privilegierade menas det kanske då och genast får diskussionen en ny vändning. Människor blir med rätta förbannade när de känner att att ätstörningar blandas ihop med privilegier men då ska jag förklara hur det ligger till en gång för alla.

Först: Ätstörning är inte en storlek. Ätstörningar drabbar alla människor i alla storlekar. Feta människor kan vara ätstörda. Normalviktiga människor kan vara ätstörda. Då har vi det avklarat.

Jag påstår inte att smala människor inte har riktiga problem eller mår dåligt i sina kroppar. Och jag påstår inte att smala människor är privilegierade i alla sammanhang. Och jag påstår verkligen inte att ätstörningar i sig innebär privilegier.

MEN! Smala människor med ätstörningar har fortfarande ett smalhetsprivilegium. Fotomodeller är ett bra exempel på detta samt smala personer sjukdomen inte syns på.

modeller

Smalhetsprivilegiet skiter nämligen i varför du är smal eller hur du mår som smal. Smala ätstörda lever fortfarande i en värld som premierar smala kroppar och får fortfarande samma fördelar som andra friska smala. Och som tjock ätstörd får du inte vården de behöver och tas inte på samma allvar om smala ätstörda. Trots att det är fler tjocka som lider av ätstörningar än smala.

MEN! Ätstörning är också, eller kan iallafall vara, ett slags funktionshinder som i sin tur innebär att man är underprivilegierad.

Så man kan, som smal och ätstörd, vara både privilegierad (som smal) och underprivilegierad (som ätstörd). Förstår ni?

—————————————-

Kommentarerna avstängda

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

217 svar på ”Har ätstörda ett smalhetsprivilegium?”

Lägg av… Jag kan tala om för dig att ett eventuellt smalhetsprivilegium inte gör någon märkbar skillnad i ens liv när man inte har turen att leva med en frisk hjärna. Eller när man lever med en självbild som inte är kopplad till verkligheten öht… När omgivningens behandling av -eller uppfattning om- dig är irrelevant.

Då existerar privilegiet bara i omvärldens ögon, med nån inbillad tro på att det gör livet lite lättare för den sjuke iaf. Bullshit. Jag blir så jävla trött.

’Privilegier’ som teknisk term handlar _bara_ om hur man blir behandlad av omvärlden. Inte hur man mår inuti, hur lycklig man är, om man själv tycker att man är smal, om man är frisk nog att uppskatta sina privilegier etc. Det är själva definitionen av termen.

Av 100 miserabelt olyckliga smala och 100 överlyckliga tjocka kommer fortfarande fler smala få jobb (förutsatt att alla verkar lika glada) och DET är i sig viktigt att diskutera. Det betyder inte att någon påstått att det är najs att ha ätstörningar.

Om man är sjuk tenderar det att överskugga allt annat i omgivningens ögon. De privilegier du normalt skulle ges som smal t.ex, försvinner eftersom du ses som sjuk. Inget annat.

Tror att du missförstår inlägger nu. Om folk inte vet att man är sjuk? Vem tror du samhället gillar bäst? Tjej 50 kg eller tjej 90 kg?

Va? Vi pratar ju om huruvida ätstörda smala åtnjuter smalhetsprivilegier? Ätstörd. Slå upp det.

Nej?? Det är ju det LD försöker ta upp i inlägget? Att man inte NJUTER av det men att man fortfarande är bra i de flestas ögon eftersom man är smal; smal = bra. Behöver inte slå upp ätstörd, tack så mycket. Läs inlägget eller iaf Ms kommentar en gång till du istället.

eff

Jag sa inte ”njuter”. Och vad jag menade med att du ska slå upp ”ätstörd” var att du på nåt sätt verkade ha missat att en diskussion om huruvida ätstörda har smalhetsprivilegier, förusätter att man pratar om just ätstörda. Så ”om man inte vet då?” funkar inte här.

Tycker absolut att det räknas ”när man inte vet”. Mörkertalet på ätstörda är STORT och den som lider i tystnad kommer ändå bli mer accepterad om den har en typ av ätstörning som gör att man går ner i vikt och inte upp. Och även de man vet är sjuka kommer att behandlas extremt olika pga vikt. Nyligen uppmärksammades det ju att modellagenturer raggat tjejer till fotojobb utanför anorexikliniker tex. Det är mer åtråvärt att vara smal vare sig man är sjuk eller inte i det här samhället.

Men du vägrar visst ta in vad de flesta här i fältet skriver, så kommer ej diskutera vidare med dig nu.

eff

Jaha, men det var inte det som var utgångspunkten för diskussionen. Det blir fel när du tar mina kommentarer ur sin kontext.Oavsett vad du ”tycker” att jag diskuterar.

Men den smala ätstörda kroppen har fortfarande den yttre formen som anses åtråvärd i samhället. Oavsett hur personen inuti kroppen mår. Det är inte feta personer som går modevisningar, Victorias secrets-visningar, visas i serier, skrivs om i böcker, och så vidare. Den enda serie jag sett har en tjock människa i huvudrollen är Drop dead diva. Den enda serie där de tar upp kroppsproblematik också. En relativt ny serie. Sedan kan jag inte komma på fler? Bara det säger ju något, feta ska inte synas om inte som dåligt exempel.
Det är inte heller den feta kroppen som eftersträvas inom ätstörningsvärlden – oavsett om den som är ätstörd är tjock eller smal.

”Ätstörningsvärlden”? Jävlar…. Vet du vad? Det är inte så att vi i ”ätstörningsvärlden” eftersträvar en viss kroppsform.. =/

Och jävlar vad du inte verkar veta ett skit.
Kan du då berätta varför de som har en ätstörning fokuserar på att gå ner i vikt, hur mycket kalorier mat innehåller och siktar på att sänka detta intag, att svälta sig själva, spy upp mat, snacka om hur dåligt det är att gå upp i vikt? Varför finns det massor med internetsidor där underviktiga kroppar hyllas – i samband med ätstörning? Visst, kroppsformen är en del av fokuset i sjukdomen men inte allt, det kan jag möjligtvis hålla med om.
Du svarade dessutom inte på allt det andra jag skrev, du tog bara ett ord och menar på att jag hade fel i en mening, vilket du gärna får förklara för mig på vilket sätt.
Jag försökte förklara vad LD menar men du verkar inte vilja förstå det alls eller förklara hur du själv tänker.

Helena

Kära du, du vet inte vad du talar om… Om du tror att en ätstörning skapas och upprätthålls av en önskan att gå ner i vikt så finns det fullt med studier och litteratur i ämnet som kan hjälpa dig med din lågstadie-skrapa-på-ytan-analys, så slipper du göra bort dig.

Anledningen till att jag inte svarade på resten av ditt inlägg var att jag insåg att det var kört och tappade lusten vid ”Ätstörningsvärlden”

Kära du, jag har ingenstans skrivit vad en ätstörning skapas och upprätthålls av, så ta och öva lite på läsförståelsen själv du istället.
Förklara gärna vad med ordet ”ätstörningsvärlden” som fick dig att tappa all förmåga till analys, trevlighet och diskussion.

Helena

”Kan du då berätta varför de som har en ätstörning fokuserar på att gå ner i vikt, hur mycket kalorier mat innehåller och siktar på att sänka detta intag, att svälta sig själva, spy upp mat, snacka om hur dåligt det är att gå upp i vikt? Varför finns det massor med internetsidor där underviktiga kroppar hyllas – i samband med ätstörning?” /Helena

Jag fick den uppfattningen av vad du skrev, inte helt osökt heller. Du skriver det svart på vitt.

Att du inte förstår varför ditt ”Ätstörningsvärlden” fick mig att tappa lusten, får mig att tappa lusten en gång till och spy lite i munnen.

Jag har läst dina kommentarer och du missförstår och vänder allt till att handla om din svåra situation/psykiskt sjukas svåra situation, så jag ska försöka förklara väldigt enkelt. Vi tar en person på gatan, eller en Victorias secret-modell. Vi vet inget annat om de här personerna annat än deras utseende. Båda är smala. Båda har en KROPPSFORM som hyllas i media och bland vanligt folk. Alltså har de ett smalhetsprivilegium.
Sedan kan vi säga att de lider av en ätstörning. Är de privilegierade i egenskap av sjuka? Nej självklart inte. Vi pratar bara om en KROPPSFORM nu.

Helena

Hela resonemanget går ut på att man är medveten om att någon är sjuk. Folk hävdar att det inte spelar någon roll, eftersom man är smal och således åtnjuter samma smalhetsprivilegier som friska smala människor. Det stämmer inte.
Stigmat av sjukdomen bli fokus i alla lägen.

Om vi tar det resonemanget: en smal som har en ätstörning får ofta (skriver inte ”alltid”, eller ”alla”) bättre bemötande och vård på grund av den fysiska kroppsformen smal. En tjock som har en ätstörning får ofta sämre bemötande och vård, för att den tjocka kroppsformen ses ner på. Är det mer synd om någon utav dem? Nej, det är inte någon tävling i lidande en kan vinna i men vilken kroppsform som ses som åtråvärd i samhället förändras inte av de enskilda sjuka personernas kroppsformer.

Fast det gör det ju. För en person som är tjock och ätstörd blir inte bemött på samma sätt som en person som är smal och ätstörd. Jag förminskar absolut inte lidandet men privilegier tar inte hänsyn till hur du mår eller om du tycker att du har dem eller ej. Detta går att applicera på alla sorters privilegier.

Ja för dig, som står utanför och tittar på två scenarion. För den enskilde som är såpass frisk att hon ser omgivningens behandling av henne som något som väger in när det gäller hur hon mår. Generellt när det gäller sjukvårdens bemötande av människor, absolut. Men stigmat och konsekvenserna av att vara psykiskt sjuk skapar problem som gör hela den här grejen sekundär. I jämförelse är det inget problem. Så jag vidhåller att man måste ha turen att ha en såpass frisk hjärna att man är medveten om sitt ”privilegium” först. Eller vara så frisk att andras åsikter gör skillnad på något sätt.

Fast hur vet du hur andra personer med ätstörning uppfattar sin kropp? Hur vet du att det är känns för tjocka och smala som lider av ätstörningar?
Bara för att ätstörningen upptar mer av ens liv och påverkar en mer betyder det inte att smalhetsprivilegier eller fat shaming (eller dylikt) helt plötsligt blir helt irrelevant för en.
Det må så vara att det är så för dig, men jag har svårt att tro att kroppsstorlek inte spelar någon som helst roll när en lider av en ätstörning.
Och oavsett om en inte känner sig påverkad av sina smalhetsprivilegier så har en dem ändå. Är du smal? Då har du smalhetsprivilegier OAVSETT om du märker av dem eller ej. (De flesta privilegierade märker inte av att dem är det, så det är inte särskilt konstigt att smala inte förstår fat hate eller män förstår kvinnokampen osv.)

Jag tyckte att jag gjorde det ganska klart vad jag menade och att jag inte talar för alla. Är man smal pga en psykisk störning är det den psykiska störningen som är i fokus och avgör hur människor behandlar dig.

Det är ju det som är poängen. På ett strukturellt plan har en smal/manlig/vit/hetero person dessa privilegier. Sen kan individ vara extremt drabbad av något som gör att hen inte kan utnyttja sina privilegier.

Exempel 1: En smal person har lättare att få jobb och ofta högre lön. Just denna smala person är drabbad av anorexia och kan överhuvudtaget inte ha ett jobb. Alltså kan hen inte utnyttja privilegiet. Personen mår jättedåligt, kanske sämre än de flesta tjocka. Dock existerar ändå privilegiet.

Exempel 2: En man har lättare att få en chefsposition, alltså ett privilegium. Just denna mannen bryr sig dock endast om sina 5 barn som hans exfru har fått vårdnaden om och vill inte jobba 80 timmar i veckan, utan helst bara se sina barn jämt. Hans lidande blir extremt stort. Han har fortfarande ett privilegium.

Så tänker jag i alla fall att det funkar. Enskilda personers öden/val/känslor kan innebära stort lidande men personen har ändå privilegier.

Det var inte så jag menade. Jag pratar inte om att vara medveten om att man blir bemött på olika sätt men mår så dåligt att det inte gör någon skillnad i enskilda situationer… Jag anser att diskussionen är en lyx förbehållen dem som är friska nog att beröras av den

Jo, jag förstår det. Men jag tror inte att ordet privilegium ska jämföras med ordet lyx. Att man har ett privilegium behöver inte betyda att man mår bra eller kan njuta av sitt privilegium.

Jag menar absolut inte att på något sätt underskatta eller förringa det lidande en person med ätstörningar genomgår.

Det är en lyx att vara så frisk och på andra sätt priviligerad att man ens funderar på sånt här. Människor med ätstörningar har så mycket att kämpa med att de sällan kommer dit.

Det är fruktansvärt sjukt att man anser att en kvinna som drar strl 42är priviligerad i ett samhälle där gränserna hela tiden tänjs. Det spelar ingen roll för smalhetsprivilegium-filosoferna att hon upplever exakt samma förakt i sitt dagliga liv som dem, att varenda punkt på listorna som publiceras kan kryssas av. Men ändå, på något sätt så åtnjuter hon nån form av privilegium. För om hon jämförs med en fet kvinna är hon ju inte lika fet. Som om det spelar någon roll för henne? Men här går fan gränsen för hur långt man kan dra det här. Hur shamead och underpriviligerad man än anser sig vara pga sin vikt, är det ett privilegium att vara frisk. Och hur smal och snygg man än är, är man i underläge om man har en psykisk sjukdom. Fokus ligger inte på ens utseende i den situationen.

privilegier är ofta flytande. En tjock person kan ha mer smalhetsprivilegier i jämförelse med en fetare person. Precis som vithetsprivilegier osv funkar. Ju fetare, desto mer stigma.

Fet kontra psykiskt sjuk. Fundera på om det ens går att jämföra i en diskussion om privilegier eller villkor i samhället. Eller stigma för den delen. Om man SKA jämföra? Om man SKA dra in något så banalt som kroppsform -något som faktiskt kan förändras- i en diskussion om psykisk sjukdom? Tror du verkligen att det har någon relevans? Eller tror du kanske att det är en parentes för en människa som lever med en sjukdom? Jag tycker att gränsen går här. En frisk människa är ALLTID mer priviligerad än en sjuk. Att fundera över eventuella smalhetsfördelar en människa som är smal pga en sjukdom åtnjuter är inte ok.

privilegier är inte en pyramid där nån sitter i toppen. Privilegier är flytande och kan gå in i varandra. Man kan vara vit och privilegierad pga det men funktionshindrad och underprivilegierad pga det. Det ena tar inte ut det andra men tar sig olika uttryck i olika sammanhang.

OBS! Jag vill inte på något sätt förminska någon annans känslor eller det reella förtryck individer lever under pga sin kroppsform. Jag menar att det är ”banalt” i sammanhanget. Dumt ordval oavsett, jag ber om ursäkt om någon tog illa vid sig.

Men precis. Det känns bara så jävla människovidrigt att sitta och fundera på om anorektiker åtnjuter fördelar pga symptomen på sin sjukdom. Tycker jag. Där går gränsen lite, annars kan man ju dra det hur långt som helst.

Jag tänker att du är väldigt uppfylld av dig själv när du säger så… Men bra att du lägger fram det som en subjektiv fundering.

Självklart finns där personer med div. ätstörningar vars uppkomst mynnat ur samhällets tjockförakt. Samtidigt finns det genetiska faktorer vilka har en påverkan på varför en person utvecklar ätstörning medan en annan inte gör det (tydligen är det så att alla människor inte kan utveckla exempelvis anorexi). För att utveckla anorexi krävs att personen genomgått en större viktnedgång, viktnedgången kan i sin tur vara relaterad till bantning/ dieter och dylikt men kan lika väl ha med stress, depression att göra = inte mynnade ur tjockförakt.

Jo absolut. Maktlöshet. Kontroll. Jakt på en känsla som aldrig infinner sig. Ett sätt att manifestera känslor av självförakt man inte riktigt kan sätta fingret på, göra det till något konkret. Kvinnor är överrepresenterade här. Man ryser lite när man funderar på varifrån alla de här känslorna kommer, och varför det känns tryggt att rikta dem mot den egna kroppen..

I en del fall handlar självsvält även om att försöka komma ifrån obehaget av att över huvud taget ha en kropp. Självsvält innebär då att stänga ute signaler från kroppen (hungerskänslor) och att beröva kroppen stimulans (upplevelsen av att äta). Så småningom försvagas kroppsmedvetenheten. Det här beteendet kan exempelvis triggas av ett sexuellt övergrepp.

Min mamma har vräkt ut sig sitt har över tjocka människor så länge jag kan minnas. När tjocka (främst kvinnor) går förbi blir hon förbannad och säger saker som ”hon måste ju äta HELA TIDEN, KONSTANT.”

Har haft ångest över mat, vikt och träning sen 4an och svält mig själv i perioder.
Vissa perioder har jag tränat och ätit stadigt och känt mig pigg och glad men det resulterar i att jag får ”hull”.
Så jag har gått tillbaka till en halv måltid per dag utan träning för jag blir så rädd när kroppen domnar och det svartnar för ögonen efter ett träningspass kombinerat med diet.

Om min mamma inte hade varit sådär fint naturligt smal så hade vikten säkert inte varit så känsloladdat för mig.
Nu är det som att jag tävlar med henne. Jag är ju hennes dotter, jag kan ju för fan inte vara tjockare än henne!

Nä fy. Skäms över mig själv

Jag var ganska mullig som barn, kort och stabil. När jag började utveckla ätstörning för andra gången (var mer försiktig den gången så att det inte skulle märkas) gick jag i 6an. Började bli lite längre och smalare. Då tog min mamma fram kläder som hon hade haft när hon gick på gymnasiet. Då hon själv hade allvarliga ätstörningar och var en ”pinne”. Hon ville att jag skulle prova hennes gamla kläder. De var såklart precis så jag kunde knäppa jeansen. ”Mmm det va ju synd att de är alldeles för långa för dig annars hade du ju kunnat ta dem”. Eller så kan vi klippa av dem mamma? Inte?

För en del (tex min mamma) är utseendet eller minnet av det det största de har. Men det är inte det största med mig!

Himla bra inlägg! Jag har varit hemskt avundsjuk på min kompis som är jättesmal. Alla kläder sitter så snyggt, hon brukade aldrig ha problem med sjukvården utan togs på allvar, när någon beskrev henne brukade det vara ”den där smarta, smala, snygga tjejen”, ingen räknade hur många kakor hon åt.

Nu när jag vet om hennes ätstörning förstår jag vilket helvete det är. Inget jag önskar min värsta fiende.

Jag är fortfarande lite avundsjuk på hennes smalhetsprivilegier, samtidigt som jag förstår det extrema lidandet hennes ätstörning innebär och skulle ALDRIG vilja byta plats med henne.

Håller med dig LD! Jag har varit både tjock i tonåren och väldigt smal när jag hade ätstörningar (ortorexi) när jag var typ 20, och oavsett hur dåligt jag mådde då, så fick jag ju i princip bara uppskattning och gratulationer eftersom jag gått ner så mycket i vikt och ”blivit snygg”. Fick beröm för min diciplin när det gällde mat och för att jag var så duktig och tränade så hårt varje dag. Sen att jag frös så mycket så att jag knappt tog mig ur duschen efter gymmet och att jag hade konstant ångest syntes ju inte.

Jag är väldigt intresserad av ätstörningar, alltid läst allt jag kommit över. Men just att överviktiga är fler än smala som har ätstörningar har jag aldrig läst. Det vill jag gärna läsa mer om.kan du länka eller ge annan källa?

Det beror väl på hur man definierar ätstörning. Ätstörningar innefattar mer än bara anorexia/bulimi, att inte kunna kontrollera sitt matintag i mängd, dvs överäta, kan vara en form av ätstörning.

Jag tror att en sak som också gör sitt till denna förvirring (runt smalhet och sambandet med ätstörning) är att begreppet ”anorektisk” börjat användas mer i sin 2:a hands betydelse (att beskriva person som har Anorexia Nervosa: [Namn] hade anorexi, hen var anorektisk), när anorektisk – i 1:a hand – i alla fall från början beskrev ett gränsvärde i kroppsmassa motsvarande ”undernärd” ([Namn] var anorektisk, hen var undernärd). En kan alltså, av olika anledningar, VARA anorektisk utan att HA anorexi (och även ha anorexi utan att vara anorektisk) – precis som att en person med fetma inte automatiskt lider av BED. Det är med andra ord två olika saker, men får tyvärr i vardagstal ofta samma betydelse.

Tänkte det kanske var en bra grej att reda ut, while at it.

Jag som tjock: Undrar om krigsfångar åtnjuter smalhetsprivilegier? Ja, det är klart att de gör. I förhållande till mig, och i förhållande till andra, nyanlända krigsfångar. Ungefär så här känns det.

Privilegier är ju flytande.
Jag blir så jävla förbannad på sån här skit.

Vad menar du? Jag har väl all rätt att reagera? Jag tycker så här. Vad förväntar du dig när du skriver något så provocerande om människor som i alla avseenden är i underläge i jämförelse med dig? Ville du skapa en debatt som skulle leda till något bra? VEM hjälper det det här? Ville du bara orera lite?

Jag tycker att det är vidrigt, låt mig tycka det utan att anklaga mig för att trolla. Berätta för mig hur min frågeställning skiljer sig från din? (Förutom att jag är ironisk)

jag ville svara på en fråga som alltid alltid alltid uppkommer i dessa debatter. Smalhetsprivilegiet är verkligt oavsett omdu upplever det eller inte och det är på bekostnad av överviktiga och omfattar alla smala oavsett vilka andra svårigheter de har. Du får tycka att det är vidrigt, men ska du bemöta mig med argument från sandlådan så får det vara.

Jag vet att smalhetsprivilegiet är verkligt. Jag vet inte vem du tror att du övertygar genom att använda det här greppet, jag vet bara att jag tycker att gränsen är passerad. Ha lite förståelse för andra människors smärta, det är ett jävla hån mot mig och alla andra som lever med det här att ta upp att vi är ”privilegerade” i det här sammanhanget. Att du gör det för att belysa hur jävla svårt det är att vara fet blir en extra liten spark i huvudet. jag vill vara frisk. Jag kan aldrig bli det. Jag är helt allvarlig nu, för jag känner att det här behöver redas ut: Hur skiljer sig min jämförelse från din tycker du? Du behöver inte svara, men jag skulle uppskatta om du gjorde det.

Lady D

Ok, då vet jag. Jag tycker synd om dig som är så uppe i ditt eget att du drar det så här långt. jag har aldrig behövt utnyttja någon annans lidande eller rikta sparkar mot andra än de som förtrycker för att få fram min poäng, eller jag har aldrig velat. Men alla är vi olika. Smalhetsprivilegium går inte att tala om i det här sammanhanget, det är min åsikt och den står jag fast vid. Att det är vidrigt står jag oxå fast vid. Att det inte är någon skillnad på min frågeställning och din i inlägget är det ingen tvekan om.. Jag är bara jävligt glad att min jämförelse inte är något jag står bakom eller tycker.. Vi kommer väl inte längre.

Anledningen till att du är smal spelar ingen som helst roll, du är ändå privilegierad i ett samhälle där smalhet står över att vara tjock. Privilegiet har ingenting att göra med hur du mår inuti utan hur omvärlden ser på dig.
Ett privilegium märks vanligtvis inte förrän man blivit av med det.

Men herregud… Jag säger inte ”smal”. Jag säger att man med en psykisk störning behandlas just utefter det. Det överskuggar allt annat.

Nej det gör det verkligen inte. Är du tjock och psykiskt sjuk blir du garanterat påverkad av den bild vi har av tjocka. Utseendet har också stor betydelse för hur man blir behandlad som psykiskt sjuk.

Jag har varit både tjock och smal. Jag skulle byta till att vara tjock och frisk any day, det jag upplevde då är en barnlek mot min ”priviligerade” situation nu. Så använd inte mig som ett verktyg i att belysa hur hemskt ni har det. Tack. Om så bara av respekt.

Molly: Det är liksom irrelevant att ställa vikt mot sjukdom. För att bli rätt är det istället: Skulle du hellre vara tjock och sjuk än smal och sjuk? Eller: Smal å frisk eller tjock och frisk?

Aeriel

Jag är så sjuk att det inte spelar någon roll för mig hur jag ser ut rent realistiskt, det sitter djupare än så. Det var iofs en dum kommentar skriven i affekt, men jag ville väl försöka förklara att jag skulle ta fetthat framför hatet från stigmat att vara sjuk. Jag kan aldrig komma ifrån det. Och de smalhetsprivilefier ni tror att jag har försvinner som sagt i skuggan av sjukdomen. Så fort den dras fram blir jag behandlad på ett sätt där saker som annars hade varit relevant för samhällets behandling av mig försvinner. Jag upplever det och har upplevt det.

Jag skulle hellre ta den skit jag fick när jag var tjock än det hatet som sitter i mitt huvud oxå, men DET är att dra ner det på individnivå.

Molly – Ok. Återigen så jämför du för situationen fel dock. Det är irrelevant vad någon skulle ge för att bli till exempel frisk som du tar upp flertalet gånger bland kommentarerna här. Bara grejen ”det är värt det att va tjock för att vara frisk”.

Jag tror du också skulle behöva lite förståelse för andra lidande MollyMollsfirstofhername. För mig hade de vart jättebra om folk inte började behandla mig annorlunda när jag började smalna av. Jag utvecklade anorexia efter en våldtäkt. Jag tappade vikt snabbt, men de flesta tyckte bara att det var bra att jag ÄNTLIGEN började ta tag i min vikt och leva hälsosammare. Jag fick komplimanger av vänner, och nya kläder av mina föräldrar i en mindre storlek.

Jag var aldrig olycklig innan, jag hatade inte min kropp, och när man pratar om att anorexia handlar om någon vilja att vara smal har jag aldrig känt igen mig.

Min poäng är bara att om det INTE vore så att samhället och omvärlden hade tyckt bättre om min smala siluett än min tonårs-hull, hade kanske min sjukdom inte fått fortlöpa så länge som den gjorde innan någon uppmärksammade den.

Det är inte jag som pratar om att ätstörningar handlar om att vilja vara smal. Jag blir jätteledsen när jag hör hur du har blivit behandlad och att du är sjuk. Det är min initiala reaktion när jag hör det här. Jag känner inget behov av att påpeka att din sjukdom faktiskt innebar ett smalhetsprivilegium, jag förstår inte syftet. Eller jo, jag anar i vilket syfte man gör det och jag tycker att det är rent vidrigt.

Där har du en poäng, men att se det som ett privilegium i såna här fall är ju att sparka lite till på dig. Jag gör skillnad på fetthat och att feta är underpriviligerade pga att smalhetsprivilegiumet existerar. Man borde kunna göra samma skillnad här, men nej. Det handlar fortfarande om ett ”privilegium”. Och vilka normer och ideal påverkar mest här är väl dem som blir så sjuka att de dör, inte tjocka friska människor som känner sig kränkta av dem. Därför skall man akta sig noga när man drar upp ätstördas ”privilegier” i förhållande till sin egen utsatthet.

OT men jagskrev precis min åsikt om artikeln ”sluta göra barn könsneutrala” som cirkulerat på facebook och GAAH det känns så bra men är så nervös inför kommentarer att jag darrar. Men det behövdrs skrivas, då två vänner positivt delat den så var tvungen att skriva nåy om att den int är så bra

Va ba tvungen att säga det till någon haha puss på er!

Hur kommer det sig att du använder ”man” istället för ”en”? Grymma åsikter annars, bara en fråga!

Med ”frisk” menar jag att iaf ha en möjlighet att övervinna problemen med min självbild. Att kunna vara ok med mig själv, att kunna göra som du och posta en bild på min kropp och vara genuint ok med det. Som du, eller som Molly Sandén. Men det kommer aldrig, aldrig att hända. Så snälla, kalla mig inte priviligerad för att du upplever det så. Eller fundera åtminstone över om de privilegier jag eventuellt åtnjuter står i proportion till hur stigmatiserad jag är och vad det medför. Och snälla du, gör inte det här till ett exempel på förtryck. Det är det inte.

Att du inte känner av ditt privilegium innebär inte att du inte har det. För andra kommer inte se dig som mindre värd på grund av din kropp, du kommer inte få sämre vård på grund av din kropp och du kommer inte vara ett stående skämt på grund av din kropp. Du har förmodligen även andra privilegier som du inte märker ett dugg. Till exempel är du förmodligen cis, vilket är ett stort privilegium.

Jag säger att det är förkastligt att ta upp de eventuella privilegier jag har för att poängtera att man själv är ett offer. Det blir så jävla vidrigt. Men skitsamma. Och du, dina antaganden om mig betackar jag mig, dina kvasi-analyser av min situation baserade på dem oxå. Tack.

Jag har inte på något vis försökt poängtera att jag själv är ett offer utan påpekar det viktiga i att se sina privilegier för att sluta osynliggöra och förtrycka.
Att osynliggöra sina egna privilegier är just att förtrycka. Att man sedan har privilegier innebär inte att man inte i sin tur står under något slags förtryck, det betyder inte heller att man har det lätt i livet men det är ofta betydligt svårare utan sina privilegier.
Är man ätstörd är det betydligt svårare att få hjälp och bli tagen på allvar om man inte är smal, om man inte är vit och så vidare, och det gäller andra psykiska och fysiska sjukdomar också.

Jag kommenterade väl mest inlägget, inte dig. Att osynliggöra eller helt bortse från allt det som gör att man i jämförelse med en psykiskt sjuk människa har det väldigt bra, genom att ta upp att den psykiskt sjuka människan åtnjuter privilegier man själv inte har, för att på något sätt belysa hur jobbigt det är att vara förtryckt. Det är väl för fan att förtrycka med en liten karamell på toppen? Jag orkar fan inte alltså… Jag skiter i om du är tjock fö.

Vadå var finns fakta att backa upp det påståendet?
Jag måste säga, att lyssna på andras åsikter är inget LD eller hennes anhängare verkar kapabla till.
”Smalhetsprivilegium” jo jag tackar.. En person nära har anorexi, alla som möter henne stirrar, ser direkt att hon är sjuk, hon har missat ENORMT mkt skolgång pga in och ut på behandlingshem. Tror inte hon känner sig priviligierad öht. Och var går gränsen för vem som är ”tjock” och ”smal”?
Jag har sett otroligt många ”tjocka” lyckas utmärkt i livet, ha massa vänner, bli bemötta fint och bra, få toppenjobb..jag tycker inte resonemanget här håller, och jag tycker det är fascistiskt att inte kunna ta in nån annans nyans eller åsikt utan att det ska besvaras bitchigt och nedlåtande.

Och eftersom du verkar tro att jag talar om mig själv när jag talar om tjocka: Nej, jag är inte och har aldrig varit överviktig utan alltid vägt väldigt lite.
Men jag är medveten om att smalhet ÄR ett privilegium och det spelar ingen roll hur fruktansvärt folk som svälter sig smala mår för det är inte deras bild av sig själva som gör det till ett privilegium utan andras syn på dem. Deras förtryck ligger istället i att de är sjuka vilket är ännu en förtryckt grupp.

Det är ingen som har sagt att ätstörda inte lider men vad du inte verkar förstå är att ingen har sagt att tjocka har det värre eller ätstörda är privilegierade för att de är ätstörda utan för att de är smala heller. Anledningen till att de är smala är ovidkommande.
En ätstörd och smal är privilegierad i egenskap av att vara smal, inte sin sjukdom. Att personen sedan inte märker sitt privilegium spelar ingen roll för åter igen något du inte verkar förstå är att det inte är den smales bild av sig själv som gör det till ett privilegium utan andras syn på den smale.

Precis. Andras syn. Samhällets syn på psykisk sjukdom gör det äckligt att prata om smalhetsprivilegier i samband med psykiskt sjuka, i syfte att belysa fetthatet friska tjocka människor får utstå. Fy fan vad lågt att göra psykiskt sjukas smalhetsprivilegier till en del av det förtrycket. Och det är väl psykiskt sjuka vi talar om? Eller har jag missuppfattat det hela?

Smal sjuk människa = sjuk
Smal frisk människa = smal

Så ser det ut.

En smal psykiskt sjuk människa blir inte av med sitt smalhetsprivilegium lika lite som man blir av med andra privilegium man har när man är psykiskt sjuk förutom privilegiet att vara frisk då.
En ätstörd smal person är fortfarande smal och har därmed vissa privilegier medan de med sin psykiska sjukdom blivit av med eller inte har andra privilegier.
Jag sr ingenting i Lady Dahmers blogginlägg som förringar problemet med smala ätstörda eller att hon använder dem för att visa att det är synd om tjocka. Det enda hon gör är att konstatera att smala – vad än smalheten beror på – har ett privilegium.

Om man ska dra ett exempel med ätstörning så har ju smala ätstörda otroligt mycket lättare att få hjälp än tjocka ätstörda så redan där är smalheten ett privilegium men aldrig sjukdomen.

Jag orkar inte.

Ska vi prata om rullstolsburna människor smalhetsprivilegium? Om inte? Varför?

Jag tycker att det är fruktansvärt att fundera över om anorektiker åtnjuter nån form av fördelar pga symptomen på sin sjukdom. Som sagt. Lite dra åt helvete för fan.

Att ätstörningar inte tas på allvar eller inte ses som ett lika stort problem om den sjuke är tjock är förjävligt.Det är något vi alla måste försöka ändra på genom att uppmärksamma problemet och prata om det. Det finns för lite kunskap. Pga skam och fetthat. Men vården är åt helvete som den är, för alla med ätstörningar. Att underviktiga är överrepresenterade när det kommer till vård på sjukhus beror dock inte på något smalhetsprivilegium, det beror på att de oftare är i behov av akuta & rent livsuppehållande åtgärder.

Jag är säkert smalhetsprivilegerad nu, jag har lite svårt med hur gränserna sätts, men jag tror det. För mig gör det ingen skillnad i hur jag ser på mig själv. Och finns det något i omgivningens syn på mig som ger något positivt försvinner det snabbt i sjukdomsstigmat. Nu förutsätter jag alltså att man vet om att jag är sjuk. ”Smalhetsprivilegier” ligger så långt borta då. Så. Håll. Käften. Om. Hur. privilegerad jag är i jämförelse med dig, jag tar det som ett hån.

Jag hade bulimi när jag var yngre. Jag är frisk nu, fast egentligen inte. Vad jag menar är att jag har slutat hetsäta och spy, men jag tänker fortfarande likadant om mat och om mig själv. Det är en oändlig källa till ångest för mig. Utöver detta har jag andra mentala diagnoser, som inte är relevanta just här. Och just det, jag är överviktig. Har alltid varit det, mer eller mindre. Förutom perioden i tonåren då jag insjuknade i bulimi. Och det är så klart hemskt att leva med mentala sjukdomar i allmänhet och ätstörningar i synnerhet. Men grejen är den att trots att jag mådde så sjukt dåligt, utan att ens riktigt försöka dölja det, så bemötte alla mig med hejarop och gratulationer. De visste inte att jag spydde upp allt jag åt. De visste inte hur jag debatterade med mig själv varje dag, inför varje måltid. Allt de visste var vad de såg. Och det var att jag äntligen hade tagit tag i mina problem och blivit smal! Så vid just den tidpunkten hade jag det privilegiumet.
Det var inte förrän jag berättade för folk hur jag hade lyckats bli smal och sökte hjälp för det som folk började bemöta mig som psykiskt sjuk. Och trots det så var det många som inte visste. Varje gång jag mötte en ny människa kunde jag ändå känna mig säker på att de inte skulle döma mig för hur jag såg ut.
Allt det försvann när jag blev ”frisk” eller vad jag nu ska kalla det, och gick upp rätt mycket i vikt. Genast var mina gamla problem tillbaka. Jag är fortfarande, i grund och botten, ätstörd. Jag kommer förmodligen alltid att vara det. Men just nu har jag inte ens den enda fördelen kvar.
Min poäng med det här inlägget (som blev mycket längre än vad jag hade tänkt) är att det verkligen inte spelar någon roll varför man är smal. Majoriteten av samhället känner inte till ens personliga omständigheter, och såvida en inte är väldigt underviktig är det svårt att skilja mellan sjuka och friska personer.
Privilegium är inte någon sorts tävling, eller något som kan jämföras. Om det fungerade på det sättet så hade intersektionalitet inte varit ett användbart koncept. Sist men inte minst, privilegium bör inte ses på ett känslosamt vis. Det är skitsvårt att se att en själv har haft fördelar som andra inte har haft, trots att ens eget liv har varit svårt. Men att ta det som en förolämpning för inte diskussionen framåt och är inte konstruktivt på något sätt.

När jag som smal läser sådana här texter förstår jag varför män ifrågasätter feminism. Det gör jag verkligen. För jag som smal blir sjukt förbannad, ungefär på samma sätt som en man säkert blir. Dock inser jag att det inte finns någon logik bakom mina känslor, då jag bl.a. kan köpa kläder utan att ens prova dem, då jag vet att den minsta storleken alltid passar. Men, jag känner verkligen ”ehm ja, mina känslor och åsikter räknas inte”. Precis som en man.

Hade precis samma insikt för ett tag sedan… för bara några dagar sedan hade jag samma insikt om ”manliga feminister”, när jag råkade påstå att jag förstod hur det var för överviktiga att gå till ett gym, för jag själv var obekväm och rädd att folk skulle stirra och inte tycka jag var tillräckligt vältränad. När min överviktiga vän sa ”Nej du förstår inte, bara för att du TROR att folk stirrar på dig” Då blev jag jätteupprörd, för det är OBEKVÄMT för mig att gå till gymmet, varför skulle hon ta det ifrån mig?! Jag är ju på hennes sida och gör så gott jag kan, läser på och försöker förstå… då tänkte jag att hon gjorde sig till ett offer. Sen följde hon mig till Mc donalds och ett gäng tonårskillar stog bakom oss i kön och sa högt och tydligt att ”hundar ska man lämna utanför, men grisar serverar dom tydligen”…

jag har också tänkt på det när jag har läst på rasifierade bloggar. då försöker jag alltid tänka på alla män som har noll själv insikt och kniper ihop min käft och lyssnar. jag blir irriterad, tänker över det, och släpper det. och ja, jag har fått mer förståelse, förståelse att jag inte fattar mycket!

Jag har lidit av ätstörningar en stor del av mitt liv och varit normalviktig hela tiden, med undantag för en period då jag var underviktig. Inga erfarenheter av reell övervikt mao, utan bara av ”mental” fetma. Och nog fan kan jag fortfarande se att jag som normalviktig/smal är privilegierad.

När jag var som sjukast minns jag med vilken avsky och rent av rädsla jag såg på överviktiga människor. Jag skulle hellre ha dött än gått upp tio kilo (trots att jag fortfarande skulle varit normalviktig).
Jag stirrade med äckel i blicken på överviktiga människor som la ner chips i kundkorgen på ICA. Det skäms jag för idag, men så var det. Mina festmåltider bestod av lightläsk och Läkerol och det tyckte jag gott att alla ”fetton” kunde nöja sig med de också.

Jag vet inte hur det är att vara överviktig, även om jag levt med känslan av att vara det i snart halva mitt liv. Men när jag går igenom alla elaka, orättvisa, vidriga tankar jag som svårt ätstörd tänkt om mina överviktiga medmänniskor får jag en hint. Jag har ju själv stirrat på dem utan att dölja min avsky. Jag har snörpt på munnen åt överviktiga McDonaldsbesökare. Mina egna tankar, mina egna fördomar och rädslor kan förstås inte ge mig full insikt i livet som överviktig, men väl en aning.

Som mångårig, multisjuk psykiatripatient är jag inte det minsta privilegierad, men likt förbannad ser inte folk i gemen på mig med äckel i blicken. De stirrar inte på mig när jag äter hamburgare, de viskar inte om mig när jag handlar mat. Mina privilegium som smal har jag fortfarande kvar.

Vad händer med ditt privilegium när folk vet om att du är sjuk tror du? Tror du att det existerar då? Annat än för dig själv? Blir du behandlad på samma sätt som innan?

Du rår inte för att du är ätstörd. Men du rår definitivt för att du är så intellektuellt ohederlig. Du låtsas inte begripa enkla begrepp för att få lov att se det som en tävling. En oppression olympics du verkar fast besluten att vinna genom att stoppa fingrarna i öronen, vråla lalala och fejka oförstående. Ingen är så trög i verkligheten.

Jag rår inte för att jag är ätstörd. Det är definitivt ingen tävling. Det är viktigt att belysa olika former av förtryck, men jag tycker att det är fruktansvärt att hävda att människor med ätstörningar är privilgerade pga symptomen av den. För att belysa förtrycket av feta. Det blir fult. Jag vet inte vad du inte förstår när jag säger att en smal psykiskt sjukt person ses som en psykiskt sjuk person och därför inte har de smalhetsprivilegier friska smala i samhället har. Du får väl ta och läsa på om det om det är så svårt att föreställa dig det.

Det är ett vidrigt grepp.

Fattar poängen med ditt inlägg och tror att de flesta smala med ätstörningar har fått det pga tjockhetsförakt/smalhetshets som finns i samhället. När jag växte upp dvs gick högstadiet/gymnasiet för drygt 20 år sedan så dog sammanlagt 5 vänner/klasskompisar (5-års period) i anorexia och ett flertal blev väldigt sjuka. I min värld är väldigt smal förknippat med död och sorg. De må ha haft vissa privilegium som smala men ingen av mina sk tjocka vänner har dött pga mat de valt att äta alt inte äta. Jag tycker med andra ord att detta inlägg är att bege sig ut på tunn is i fråga om privilegium.

Bara om man inte alls har begripit begreppet privilegium. Det är ju inte som att det förklaras ingående ovan eller nåt sånt… _0o_

Varför använder du ordet normalviktig? Är inte det ganska dumt i disskutionen om vikt? När är en normalviktig? Försöker DU skapa ett eget ideal där du bestämmer vem som är normal och vem som är inte? Normalt är ett väldigt ångestladdat ord och ett dumt ordval. Hur resonerar du?

amen alltså kan vi sluta snacka kroppar nu?? Under tiden du bestämde dig för att inte uppmärksamma olika sorters kroppar så var denna bloggen underbar. nu? Med typ 2 sidor som enbart handlar om tjocks mala och privilegier hit och dit? Ångest. tråkigt. ännu ett ställe där kroppar tas upp.

Och ja. Jag gissar att jg är en av de ”smalhetsprivilegrade”.

du är nog en ny läsare, jag har skrivit om kroppar, om tjockisförtryck och ideal sen jag började blogga. Och jag planerar att fortsätta eftersom att detta är så pass viktigt.

Så utmynnar det hela ändå till ett självömkande gråtrunkande där alla tjockisar måste släppa allt och trösta det sårade privilegiets självupptagna ylanden.

Nästan som om huvudtexten inte redan hade förklarat det hela med mycket enkla och tydliga ord.

Nej då. Ni ska bara ge fan i att vara osmakliga i er kamp för att belysa ert förtryck, det finns för fan gränser. Jag har varit tjock själv, skulle känns precis lika mycket avsky över det här då. Det är över gränsen. Allt lipande över förtryck samtidigt som man indirekt förtrycker och förminskar är inte särskilt smickrande.

Jag är inte ledsen, jag är förbannad.

Det där med självömkande och gråtrunka blir komiskt när man tillhör en grupp som tar det som ett personligt angrepp när en ung tjej säger att hon är nöjd med sin kropp. Och som tar väldigt illa vid sig av kommentarer som rör deras kropp, men som fnyser åt att kvinnor som lever med exakt samma förakt, på exakt samma sätt och av exakt samma anledning talar om det, eller mår dåligt. För det finns ju nån sorts gräns. En gräns som samhället definitivt inte sätter på samma ställe.

”Vilka jävla fördelar min vän Hasti från Iran har i det svenska samhället jämfört med mig, för att hon är så vacker”

Ingen med en gnutta skam i kroppen skulle komma på att säga så, men här är det fan fritt fram.

Jag håller med dig Molly. Sådana här inlägg ställer bara redan svaga grupper mot varandra, och skapar vi-och-dem-tänkande.

Vem är det som rangordnar privilegierna? Vem har tolkningsföreträde?
Kan det inte bara få vara ok att vissa tycker att psykisk sjukdom hamnar under smalhet på privilegieskalan, och att andra tycker tvärtom?

Tack! Så väldigt bra skrivet! <3 Jag känner att min hjärna börjar bli mos av att gång på gång förklara vad jag menar och samtidigt behöva försvara mig mot anklagelser att jag iom att jag inte är med på att smalhetsprivilegier existerar på samma sätt för smala människor som för sjuka människor som råkar vara smala. Så tack igen för ditt välformulerade och klockrena inlägg!

@DenDärAndraJessica: Din kommentar var riktigt vidrig och insiktslös. Ingen är som bett om tröst utan om att en ska ha självdistans. Du verkar sakan det.

Och att kliva över och på vem som råkar passa en för att vinna sin egen kamp helt utan att förstå att det blir på bekostnad av någon annan förtjänar ….. (fyll själv i lämpligt/lämpliga ord)

Och jag håller med dig, DenDärAndraJessica. Det är tydligen jättesvårt att försöka förstå vad inlägget handlar om utan att ta ner det på individnivå, eller missförstå och få det till att det skulle vara mer synd om tjocka än andra på något vis?
Tjosan liksom, intersektionalitet och privilegier går in i, eller överlappar varandra!

helena: Och jag blir mörkrädd över alla skygglappar som folk verkar ha när de ska belysa sina egna problem och att inte dra sig för att jämföra äpplen med päron. När detta dessutom görs med ett språk som går ut på att förlöjliga (hej härskarteknink) den om invänder, om så att den gör det lite i affekt ger mig mer lite än dålig smal i munnen.

Det är inte att ta ner det på individnivå att påpeka att stigmat av en psykisk sjukdom trollar bort eventuella smalhetsprivilegium automatiskt. Det är lite fakta till nästa gång man väljer att förtrycka och osynliggöra det faktum att den man jämför sig med inte spelar med samma regler som resten av samhället.

Det är inte att ta ner det på individnivå att påpeka att stigmat av en psykisk sjukdom trollar bort eventuella smalhetsprivilegium automatiskt. Det är lite fakta till nästa gång man väljer att förtrycka och osynliggöra det faktum att den man jämför sig med inte spelar under samma regler som resten av samhället.

Jag upprepar mig så att du inte känner dig ensam.

MollyMollsfirstofhername, jag är helt och hållet på din sida!!!!!

Framförallt det du skrev…12 augusti, 2014 kl. 18:37

(Detta helt utan att jag själv har ätstörningar men jag är väldigt insatt i vad de handlar om.)

@Mollymollsfirstofhername
Vad är det du inte förstår? En man som är uteliggare har ju privilegier av att vara man även om han personligen har andra problem som en viss kvinna inte har. En vit kvinna har privilegier som en svart kvinna saknar även om just den vita kvinnan inte har det lika bra som t.ex. Opera Winfrey.
Du som smal har privilegier som en tjock person inte har.

Precis som män och vita så får du acceptera din roll i förtrycket, lyssna på de förtryckta och försöka vara en del av förändringen.

Jag förstår visst. Men att påpeka den enda möjliga fördelen en människa som på alla andra sätt står i ett underläge i förhållande till dig kan tänkas ha.En människa som dessutom lider av en psykisk sjukdom vilket för hennes del kommer att överskugga alla eventuella privilegier ändå; det är riktigt jävla äckligt. Vad är det du inte förstår med det här med förminskande, osynliggörande och förtryck?

Det är precis samma sak med en rasifierad hemlös psykiskt sjuk man, han är i underläge jämfört med mängder av kvinnor men han är fortfarande priviligerad som man, även om han inte upplever sig som priviligerad.

Han har ett ansvar att beakta sina privilegier och sin del i förtrycket av kvinnor.

På samma sätt har du ett ansvar att beakta din del i förtrycket av tjocka.

Maja

Kan inte du berätta för mig hur min jämförelse ovan skiljer sig från Lady Dahmers? Det vore intressant, för jag vet inte riktigt vad du är ute efter. Kanske blir lättare efter att jag har hört din åsikt där.

Natalie

Nej, jag ser inte skillnaden och är intresserad av en förklaring från någon som förstår skillnaden. På riktigt.

Jag kommer inte att få någon förklaring eftersom det inte går att göra en jämförelse utan att samtidigt skicka alla former ”rätt” eller ok’ande av att trycka ner andra människor för att belysa sitt eget förtryck genom fönstret. Och vad fan har ni kvar då? Insikten om att ni förminskar och förtrycker. Det går ju inte

Maja: Ja ha och vad hoppas ni på att uppnå? Att någon med problem ska känna sig tacksamma över att de har ett sk privilegium? Eller kanske ska de ha dåligt samvete över det och bekämpa det? Det har ju inget annat på gång som är mer akut eller hur?

Nä belys gärna sk tjockas situation men sluta att göra det på bekostnad av andra. Är det inte det som ni beskyller dem för att göra. Någonting, någonting på bekostnad av sk tjocka?

Man ska känna ansvar för sina privilegier.
Vad vill du själv att t.ex. homosexuella män ska göra med sina manlighetsprivilegier eller vita kvinnor ska göra med sina vithetsprivilegier?

Maja: din jämförelse haltar markant. De två exemplen som du nämner lever i det stora hela lliv där deras vardag inte är en kamp varje minut. Men du vill lägga ok på bördan på någon som är mycket sjuk att de ska ta ansvar för deras, enligt dig, privilegier. Då blir Mollys liknelse med judar som smala i koncentrationsläger helt adekvat. Eller de svältande i Somalia,

Snälla skriv en insändare till Aftonbladet adresserat till dem i Somalia att de ska inse sina smalhets privilegier. Skall bli intressant att se omvärldens reaktioner på den. De kommer nog bli förvånade när de googlar på dig att du inte röstar på SD.

Ja följ The real Hmm’s råd och skriv en sådan insändare. Eller ta upp det här kanske? Det spelar ju ingen roll varför man är smal, och man skall ju ta ansvar för de privilegier det ger oavsett vad det beror på.

Kanske blandar du ihop olika dimensioner av förtryck. Du menar att du inte är en del av förtrycket av tjocka på grund av att du är sjuk. Vad du kanske menar är att du förtrycks av friskhetsnormen, vilket ju är en helt annan sak. En tjock vit kvinna förtrycker fortfarande rasifierade, men det betyder inte att en smal rasifierad inte har smalhetsprivilegier.

Du har smalhetsprivilegier och vithetsprivilegier men är förtryckt i egenskap av kvinna och sjuk.

Jag är inte med i förtrycket av tjocka period. Om jag nu inte är det indirekt pga av min kroppsform. Isf ber jag så hemskt mycket om ursäkt för saker jag har noll kontroll över, och för att jag inte ser ut på ett sätt som INTE förtrycker tjocka.

I samhället i stort är det ju de företeelser och strukturer som nämnts här verkliga och något man inte kan undanbe sig. Men det går inte att säga att det funkar på precis samma sätt för en sjuk smal människa.

Dessutom är det rent vidrigt som sagt, att stå i ett uppenbart överläge och prata om smalhetsprivilegier med utgångspunkt i hur synd det är om en själv. För det är klart att det är det det handlar om, man har själv inte den aktuella fördelen och det är det enda man bryr sig om. Jag tycker inte att det är ok. Dels för att det är lågt, dels för att ni är helt ute och cyklar. Det finns andra sätt att belys och kämpa mot förtryck.

Det är EXAKT vad man hör från män och vita när man tar upp deras privilegier!

Det handlar om strukturer. Bara för att du har smalhetsprivilegier så betyder det inte att du är ond. Men att förneka dina privilegier är en del av förtrycket mot tjocka.

Det är konstigt att just tjock-smal dikotomin ska vara så svår att ta till sig. Man väljer inte att vara man eller vitt heller, men du har väl inga problem med att se privilegier för de grupperna?

Jag förnekar inte mina ”privilegier” jag säger bara att de inte existerar i skuggan av att jag är sjuk. De finns där om folk inte vet om att jag är sjuk, men när man pratar om ”Ätstördas smalhetsprivilegier” pratar man väl om just det? Eller? Och eftersom sjukdomen är ett stigma som faktiskt gör smalhetsprivilegiet ickeexisternade tycker jag att det är äckligt att ta upp det som en del av ett annat förtryck. Var är erat ansvar i det?

Jag har inga problem med att se att smala har privilegier som inte tjocka har. Det är ganska uppenbart.

Maja: Och du verkar inte förstå att den sorts smalhet som någon med den sortens ätstörning har inte är ett privilegium som ses på med beundrande ögon. En som är så smal på tittas på med förskräckelse och äklan över att se revben och nyckelben som sticker ut. Folk tänker att det är en person med uppenbara psykiska problem och folk ryggar undan. I bästa fall. Annars så tror folk att det är någon som knarkar eller både är psykiskt sjuk och knarkar. Och du är säkert rökare också…

Folk viskar och tittar under lugg. Vågar inte vara din vän. Och om du tror att du får jobb om du ser ut så så lever du i ett parallellt universum.

Fatta en gång för alla, alla här, att det är de normalviktiga som har privilegium. Ingen annan.

Precis som vita kvinnors vithetsprivilegier. De kanske inte är så påtagliga för den enskilde i skuggan av könsförtrycket, men de finns lika mycket ändå.

Maja

Nej inte som vita kvinnors vithetsprivilegier i skuggan av ett könsförtryck, inte alls.

Det handlar inte om min egen upplevelse, det handlar om att samhället ser dig som sjuk, det överskuggar allt annat, den enda som skulle tänka på min kroppsform är jag. Jag blir inte behandlad på ett visst sätt pga den efter att folk får reda på att jag är sjuk. Alltså åtnjuter jag inte smalhetspriveligiumet. Det där med psykisk sjukdom är nog det enda jag kan komma på som ändrar spelreglerna helt. Tråkigt att du inte kan försöka ta in det, du måste nog ta ansvar för din del iförtrycket av psykiskt sjuka nu.

Nä nu räcker det känner jag. Mina ätstörningar och problem med min kropp och mitt utseende har iaf lett till något positivt. Eftersom det inte spelar någon roll för mig hur jag ser ut, blir jag inte provocerad eller känner att jag måste trycka ner folk som säger att de är nöjda och glada över hur de ser ut. Jag blir bara genuint glad, oberoende av hur den som levererar budskapet ser ut. Jag kan känna empati med alla människor som utsätts för vikthets, hån och förtryck, eftersom jag inte har en massa egotrippade känslor av entitlement och ensamrätt på lidande i vägen för det viktiga; den utsattas upplevelse.

Men något smalhetsprivilegium som sjuk åtnjuter jag inte, och även om jag gör det i de fall där människor inte vet om att jag är sjuk; är det osmakligt att ens ta upp det. Om det står för sig självt utan ätstörningen; helt ok. Men nu var det ju inte riktigt så. /Molls Ps. Min ätstörning är inget ni utsätts för Ds

The real Hmm: som vanligt håller jag med till en viss del, hmm sån är jag. Håller bl a med om att folk blir förskräckta när de ser en riktigt anorektisk kropp och att det knappast innebär ett privilegium, eller förresten gör det inte? Jo på ett sätt gör det faktiskt det och för att den avmagrade kroppen inte enbart väcker avsky, utan även medkänsla. En medkänsla som sällan infinner sig då det gäller en tjock person. För en tjock kropp får sällan någon medkänsla, hur dåligt den en mår på insidan.

Ta det här med föreställningen om depressioner som exempel. Jag vet nämligen många som på högsta allvar tror att en depression per automatik innebär att man rasar i vikt (åtminstone om det är en riktig depression ;)). Eh näe jag rasade istället upp i vikt (ca 20 kilo på mindre än ett år). Jag har också en släkting som är bipolär och hon går ofta upp enormt mycket på kort tid under hennes värsta perioder. Så ja, jag tror fortfarande att smala har ett privilegium oavsett de är medvetna om det eller inte.

Hej Pernie!

Jag tror inte det är så enkelt. Det finns nötter helt enkelt. Det fins dem som skulle slänga ur sig; men sluta sjopa dig och är en burhare så blir allt bra. Bara att ta sig kragen ju, ingen som sytt igen munnen på dig. Ingen empati alls. Ses bara som ett nervrotiskt vrak som inte klarar av att ta sig i kragen.

På samma vis så tycker jag mig ha sett att sk tjocka får mycket stöttre utrymme att betet sig dålig, vara dryga eller enkelt arga innan någon säger till detta med förklaringen att de har de nog tufft ändå, så jag får nog visa lite mer tålamod med dem ön mot normalviktiga, som direkt ses som otrevliga och kanske t tom snobbiga.

Jag vill inte att detta ska bli en tävling i som som har det värst. Jag är helt överens om att det råder ett tjockisförakt. Jag tycker detta är viktigt att det lyfts. Jag tycker däremot å det bestämdaste inte om när det blir på bekostnad av andra som har det mycket svårt.
Och att jämföra istället för att belysa en situation utan det ät betydligt mer adekvat och rättvist. Jämförelse ska bara navändas som allra sista utväg.

Jag skulle tex kunna skriva en lista på privilegier som sk tjocka har framför sk smala på 10 och ni skulle alla erkänna att jag har rätt i dem. Men det skulle jag aldrig få för mig att göra då jag vet att sk tjocka har sina egna problem och jag skulle aldrig aldrig vilja ta bort fokus från dem.
Jag tror att sk tjocka har fler problem än magra har. Men detta är subjektivt och inget som kan mätas på så jag avhåller mig från att ge ”poäng” åt det ena eller det andra hållet.

Jag tycker metoderna som LD har för att lyfta sina problem faktiskt är gjorda med stora skygglappar på. Varför hon gör det vill jag inte spekulera i offentligt. Jag hoppas det är pga att hon inte förstår bättre

Jag håller absolut med dig och förstår att en kan vara privilegierad trots äs. Men vill bara tillägga att, angående vem som får hjälp så är äs-vården en stor fet skamfläck över lag och det är sjukt svårt för någon att få hjälp/ rätt hjälp.

Maja

Hur blev jag en förtryckare av tjocka människor för att jag påpekade att det är över gränsen att osynliggöra och förminska sjuka människor genom att hånfullt påpeka att de minsann har smalhetsprivilegium? Dra åt helvete.

Det blev du genom att vägra att ta ansvar för ditt smalhetsprivilegie och istället hävda att ditt sjukdomsproblem gav dig frikort att förtrycka tjocka.

Hur ser du på psykiskt sjuka män? Saknar de manlighetsprivilegier bara för att de är sjuka?

Du märker kanske att LD inte förnekar sin roll gentemot rasifierade och transpersoner? Men du kanske menar att hon som tjock kvinna inte kan vara en del av annat förtryck?

Jag förtrycker inte tjocka, jag ber om att sluta bli förtryckt och förminskad till förmån för ett geggande som inte leder någon vart. Och jag tycker att det är osmakligt och empatilöst att ta upp till diskussion.

Det spelar ingen roll om det stämmer, vilket det inte gör för dem som har blivit diagnosticerade eftersom diagnosen i sig ändrar spelreglerna.
Känner människor sig förtryckta av symptomen på en sjukdom tycker jag att de ska ta sig en titt i spegeln och fundera över om det är så att de har gått över gränsen från att uppmärksamma förtryck till att aktivt förtrycka.

Det känns bara så respektlöst och så otroligt jävla förnedrande.
Ätstörningar är ett symptom på strukturellt förtryck av kvinnor, väldigt få män drabbas av sjukdomen eftersom deras självvärde inte är så fokuserat på utseende. Och för att de inte har växt upp under föreställningen att deras kropp är något de automatiskt ska skämmas för. Men man kan ju alltid ta upp det ur den här vinkeln oxå, om man mår bättre av det. Jag förtrycker inte tjocka annat än med symptomen på en sjukdom då möjligtvis. Jag tycker däremot att tjocka som bara pratar om hur förtryckta de är och slår ner på och förminskar andra kvinnors rätt att uttrycka sig så till den milda grad att de inte inte kan ta att en tjej säger att hon har fått nog av viktmobbning och visar upp sin kropp är en jävla käpp i hjulet på den feministiska kampen. Det är ett jävla fokus på att reducera människor till kroppsformer oxå, och därefter bedöma om de har rätt att uttala sig/känna sig kränkta. Precis som patriarkatet har lärt dem fortsätter de att argumentera efter den principen.. Så sopa rent framför din egen dörr innan du börjar anklaga mig för saker. För fan. Btw, VARFÖR finns det ingen text här om de uppenbara smalhetsprivilegier cancerpatienter ofta får efter en behandling? Det funkar ju, samma resonemang.

Friska människor som tar sig tolkningsföreträde när det gäller sjuka människors situation.

Var har jag hört den sången med en annan text innan?

Sånt jävla hyckleri.

Sist jag hörde den var faktiskt när en ung tjej slog tillbaka mot den vidriga behandling hon fått utstå pga sin fullt normala kropp, och folk tyckte att de eventuella känslor av att inte duga detta genererade hos dem var den överlägset värsta konsekvensen… Så hemsk att man kidnappade hela grejen och gjorde den till sin.

Då spelade orkestern för fullt om någon hade mage att uttrycka sitt stöd eller påpeka någon av de positiva följderna det fick, helt utan att förminska eller håna de tjocka som faktiskt tog illa vid sig.

Men här är det fritt fram att göra samma sak, fast på riktigt.

Eller nej, inte tjocka. Alla grupper som förtrycker kvinnor genom att objektifiera, döma och ta ifrån dem deras röster pga hur de ser ut. Fast förutom män kommer jag inte på någon annan grupp som så aktivt förnedrar kvinnor på det här sättet.

Iaf inte någon som samtidigt tycker att deras egen röst ska höras.
(Vilket den naturligtvis ska)

Inte jag. Inte genom mina ord och handlingar.

Jag förstår inte hur det är ok att tycka att det är ok att göra precis samma sak mot andra baserat på hur de ser ut och samtidigt känna sig förtryckt.

Du reducerar mig till en kroppsform, iom den har jag ingen rätt att hävda att smalhetsprivilegier inte existerar på samma sätt för mig som sjuk. Sen ska jag dessutom ta ansvar för förtrycket jag medverkar till för att jag ser ut på ett visst sätt pga en sjukdom jag inte har någon kontroll över. Och det för att jag reagerar på att man utan kunskap tillskriver sjuka smala människor samma priviligeier som smala människor. Man tar upp det i relation till sig själv för att liksom visa på hur förjävligt man har det, vilka privilegier man själv inte åtnjuter. Jag tycker att det är äckligt.

Jag kan inte förstå hur hela den här kommentarstråden blivit kidnappad av en enda människa som trots upprepade och väldigt bra förklaringar ändå vägrar förstå… Allt är så fruktansvärt klart, tydligt och välformulerat.

/Smal vit kvinna med två friska barn och psykisk sjukdom (privilegier haglar trots att jag är kvinna och psykiskt sjuk)

Cancerpatienter som genomgått cellgiftsbehandling och tappat i vikt utnjuter smalhetsprivilegier. Det kan man säkert oxå ge en välformulerad förklaring på. Det spelar ingen roll för hur osmakligt det skulle vara.

Vad är det som är osmakligt? Manliga cancerpatienter har manlighetsprivilegier, vita cancerpatienter har vithetsprivilegier.
Eller menar du att man måste hamna på ”topp” i allt för att kunna ha privilegier? Att bara heterosexuella vita medelålders rika friska män har privilegier och att det blir kränkande så fort man pratar om ett av de privilegierna?

En homosexuell rasifierade ung fattig sjuk man är utsatt på en massa sätt, men han har fortfarande manlighetsprivilegier. Vad är kränkande med det? Att påpeka det är INTE att påstå att han saknar utsatthet som sjuk eller homosexuell.

Vad är kränkande med att en tjej som inte har samma kroppstyp som du säger att hon är nöjd med sig själv?

För mig är det inte det minsta provocerande eller kränkande oavsett hur personen i fråga ser ut.

Det provocerar mig däremot att folk känner sig kränkta pga min sjukdom. Eller att jag i andras ögon blir en förtryckare när jag reagerar på det.

Men de känner sig inte kränkta på grund av din sjukdom, de känner sig kränkta för att du som smal inte tar ansvar för din del av förtrycket av tjocka. PRECIS som du känner dig kränkt för att du (genom missuppfattning) tror att friska inte tar ansvar för sin del av förtrycket av sjuka.

Jag har nu 10-15 gånger förklarat för dig att man kan vara förtryckt på ett sätt och ha privilegier på ett annat SAMTIDIGT. Men du svarar aldrig på det utan fortsätter bara rapa upp att det är synd om dig som är sjuk (vilket det är) och därför så ska inte dina privilegier som smal räknas (vilket de ska).
Du svarar heller aldrig på om du tycker samma sak om andra former av privilegier. T.ex. om en ätstörd man saknar manlighetsprivilegier bara för att det är synd om honom på grund av hans sjukdom.

Hen får förklaring på förklaring på förklaring på förklaring på förklaring och det är glasklart ändå gör hen inget annat än gormar om sin psykiska sjukdom… JA du har priviligier trots din psykiska sjukdom som smal för en fet människa med samma psykiska sjukdom ses på annorlunda. Det är så lätt att förstå… Ändå tycks det inte ske.

Jag gormar och gormar inte om min psykiska sjukdom. Jag hävdar att jag har tolkningsföreträde när det kommer till om smalhetsprivilegier existerar på samma sätt för mig som sjuk som för en frisk person.

Jag tycker att det pratas om hur synd det är om tjocka människor i hela den här bloggen, men det är Lady D’s rätt att prata om sin egen situation och hur den påverkar henne.

Alla har tydligen inte den rätten.
Är det tjockförakt att säga att man som ätstördtycker att det är obehagligt när människor pratar om hur mycket de äter och att de skiter i hur mycket de stoppar i sig. När det är omöjligt för mig att föreställa mig hur det skulle vara? Eller att det triggar ett osunt beteende hos mig? Nu anser jag att vad andra människor gör och är är helt frikopplat från min egen situation eftersom den ser annorlunda ut. Och andra har inte ansvar för min situation. Så jag skulle inte ta det som en direkt kränkning. Men om någon skulle ta upp detta, är det tjockförakt då? Om den som orerar om hur mycket hon vräker i sig är tjock?

Ansvar för att inte föda ett existerande förtryck genom att förlöjliga och förminska den som är förtryckt har dock alla. T.ex kan man ge fan i att fundera på om symptomen på en sjukdom gör en annan människa prilivigerad för att belysa sina egna problem. Eller så kan man fortsätta, om man anser att man inte har något ansvar.

Det är ju din ÅSIKT att en person har privilegier som smal trots att smalheten är ett symtom på en psykisk sjukdom. Det är ingen vedertagen sanning, det är bara din med fleras åsikt. Jag håller inte alls med dig! Du måste kunna acceptera att det finns personer som inte håller med dig i din förklaring oavsett hur många gånger den upprepas.

Ännu ett smalhetsprivilegium är ju just detta med folk som bah ”Stackars alla SMALA ÄTSTÖRDA”. Smala är det liksom automatiskt synd om medan tjockisar inte tänks på. Eller det finns rätt många som tycker att tjockisar ska vara ätstörda för det är normalt att vilja bli smal. Fast det där ätstörda tolkas inte då som ätstört.

”Stackars”? Stackars alla människor som på riktigt anser att de är förtryckta av sjuka människor.

Molly, du anklagar folk friskt för att vara för självcentrerade för att kunna se hur det egentligen är. Du kanske ska ta och chilla lite och sluta kasta sten i glashus.

”Folk” som jag skriver i första meningen kan vara vem som helst liksom.

Ja, och det spelar ingen roll för mig. Deras åsikter är de samma, det är dem jag baserar min uppfattning på.

My

Du ser inte på hur många sätt det är osmakligt att ta upp? Ok.
Vi kommer väl inte längre.

And:

Jag trollar inte, jag håller inte med er.
Stor skillnad.
I ett sammanhang när ni kommer med åsikter på hur fel jag har när jag förklarar att smalhetsprivilegiet inte ser ut på samma sätt för psykiskt sjuka som för friska, något jag faktiskt vet något om; känns det lite som att ni ska akta er för att anklaga andra för att trolla. Jag förtår också att ni inte tycker att det är osmakligt att fundera över om sjuka människor åtnjuter privilegier pga symptomen på sin sjukdom. Det är ok, men jag förväntar mig samma jävla respekt tillbaka när jag säger att jag inte tycker att det är ok.

Hur är det smaklöst att ta upp att cancerpatienter som gått ner i vikt av sin behandling har smalhetsprivilegium? Om det var vad du syftade på. Det är heller knappast smaklöst att konstatera att ätstörda inte heller mister sitt smalhetsprivilegium.

Ingen har sagt att smala åtnjuter privilegier för att de är sjuka eller sagt att tjocka känner sig kränkta av smala med ätstörningar. Men en smal och sjuk person vare sig det är cancer eller anorexi (vid cancer behöver smalheten dock inte synas på grund av mediciner) så blir den inte av med något annat privilegium än sin psykiska och fysiska hälsa. Privilegium är fortfarande privilegium hur dåligt man än mår.

Cancerpatienter som går på behandling mår såklart fruktansvärt, de förlorar både håret, psykisk hälsa och fysisk hälsa och ibland också sitt smalhetsprivlegium eftersom vissa mediciner gör att man sväller upp och ser stor ut trots att man gått ner jättemycket eller är mager. Men om man inte sväller upp så kvarstår det privilegiet och det gör det även för smala ätstörda hur dåligt de än mår.

Det är smaklöst att göra det i förhållande till, och för att belysa sin egen utsatthet.

Jag vet inte hur det är för sjukligt smala cancerpatienter, men jag kan tänka mig att de inte åtnjuter samma smalhetsprivilegier som andra heller.

”Vissa mediciner gör att de sväller upp”? Du är för fan dum i huvudet. Tror du att de får det värre då än när konsekvenserna av sjukdomen går åt det andra hållet?

Jag tror att det är lika illa och att deras utseende pga sjukdomen är det första som folk tänker på när de ser dem, inte deras kroppsform.

Utan tvivel spelar det roll. Att du sväller upp innebär inte att du är friskare för du väger egentligen exakt lika mycket som någon som magrar men inte tar medicin som gör att de sväller. Men de blir inte av med sina smalhetsprivilegier.
Jag hade cancer som tonåring och det tog inte bort några andra privilegier än min fysiska och psykiska hälsa. Det tog inte bort mitt privilegium som smal eller vit eller att jag inte behöver tolk exempelvis, att jag inte märkte av dem gör detsamma. Hade jag däremot varit tjock, inte förstått svenska och/eller inte varit vit hade jag utan tvekan lagt märke till privilegierna jag saknade eftersom det skulle ha gjort livet betydligt svårare under sjukdomen.

Skojar du med mig när du frågar varför jag utgår ifrån att man är medveten om att man talar om sjuka människor när man diskuterar ätstördas smalhetsprivilegium?
Om du inte gör det är det ingen idé att jag ger dig ett svar.

Jag är ätstörd. Jag har varit tjock. Jag har varit smal.

Smalhetsprivilegiet upphör att existera när omgivningen vet att jag är sjuk.

När man är tjock och sjuk slipper man vara en tjockis, för att man är sjuk.
Men det är fan så mycket värre ska jag säga dig..

Och om du hade svällt upp av någon av dina mediciner hade folk behandlat dig annorlunda? Vidriga människor isf, som främst inte tänker på anledningen till varför du ser ut som du gör

Oh ja det hade de utan tvekan. För tjocka behandlas sämre i vardagen än smala och människor som inte vet att man är sjuk tar inte in det i beräkningen och detsamma gäller smala ätstörda. De du möter kan inte alltid veta att du är sjuk men eftersom du är smal behandlar de dig inte så som de skulle behandla en tjock.

Men nu pratar vi ju inte om smalhetsprivilegier i allmänhet, utan sjuka människors smalhetsprivilegier. Jag utgår ifrån att man när man gör det vet att människan ifråga är sjuk.

Jag har redan skrivit några ggr att de smalhetsprivilegier jag har inte upphör att existera när omgivningen vet att jag är sjuk.

Det är därför jag tycker att det är fel att säga att ätstörda smala åtnjuter smalhetsprivilegier. Även om det stämmer i de fall människor är omedvetna om min sjukdom.

UPPHÖR att existera*

En annan anledning till att jag tycker att det är fel är att min kroppsform är bortom min kontroll, och att en smal kroppsform inte är något jag nödvändigtvis strävar efter.

Men är man så jävla fokuserad på yta i allmänhet och har turen att vara frisk, så kanske man kan tro det.

Varför utgår du från att man vet att människa är sjuk? Det var ju inte aktuellt nånstans i inlägget eller i diskussionen. Och även om man vet att människan är sjuk är denne fortfarande privilegierad i egenskap av att vara smal. Ingen förtrycker en cancerpatient eller anorektiker för att de är smala. En tjock cancerpatient eller en tjock ätstörd blir däremot förtryckte i egenskap av att vara tjocka.

”Något jag faktiskt vet något om” säger du. Jag vet också precis hur det är, men jag håller inte med dig. Tidigare sade du att du inte talar för alla ätstörda, men det är ju precis det du försöker göra här? Du beter dig som om din åsikt är den enda rätta för att du har dina erfarenheter, utan att bry dig om oss andra som har sina egna erfarenheter utan att hålla med dig.

Man måste kunna se sitt privilegium utan att ta det som en förolämpning.

Och jag säger inte att din upplevelse eller åsikt om att leva med en ätstörning inte är relevant. Den är det. Vad som däremot inte är relevant är att människor som INTE lever med en ätstörning sitter och talar om för mig att mina smalhetsprivilegier inte existerar efter att jag har sagt att jag är sjuk. Då är det det som är i fokus. En tjock psykiskt sjuk människa är i samhällets ögon främst sjuk. Sitt inte och tala om för mig att ettt stigma som är verkligt inte existerar.

Jag tar inte mitt privilegium som en förolämpning, jag tar det som ett hån och ett förminskande av min sjukdom. När det tas upp i samband med min sjukdom och ställs i relation till hur det är att vara tjock, för att belysa tjockförtrycket.

Skojar du med mig?

Tack för att du talar om för mig hur det ligger till det där med ätstörningar och hur olika man blir behandlad som ätstörd och tjock, och ätstörd och smal. Jag har ju varit i båda situationerna, så jag vet inte ett skit.

Är du psykiskt sjuk så ändras spelreglerna på ett sådant sätt att ”smalhetsprivilegium” blir något icke-existernade.

Är du tjock och sjuk slipper du vara en tjockis, du är i första hand sjuk.
Men det är fan så mycket värre ska jag säga dig.

Oj, det här var ett svar till A som jag postade på fel ställe och skrev om eftersom jag trodde att det inte gick iväg. Förlåt

Du är alltså helt övertygad om att du skulle fått exakt samma bemötande och hjälp om du söker hjälp som tjock ätstörd om du fått som smal ätstörd?
För alla tjocka med ätstörningar jag har pratat med eller läst om och som har sökt hjälp får ångest, depression eller ätstörningar har aldrig lyckats få annan hjälp än att de blivit tillsagda att de borde gå ner i vikt vilket ibland triggar deras ätstörning.

Och psykisk sjukdom ändrar inte spelreglerna ett dugg. Folk blir bemötta olika på grund av sitt utseende, sin vikt, sin hudfärg osv. även i psykvården.

Oj, kommentarsfältet har minst sagt spårat ur här.

Jag har haft ätstörningar eftersom jag ville vara smal eftersom allt annat än att vara smal som kvinna ses som ett misslyckande. Och ni som påstår att man inte är smalhetspriviligerad som ätstörd vet inte vad ni pratar om, just smalhetsprivilegiet var det enda som var positivt med sjukdomen. Det är något jag kan sakna ännu idag faktiskt (trots att jag aldrig varit i ens i närheten av övervikt).

Jag tänker inte ifrågasätta dina erfarenheter, så ge fan i att ifrågasätta mina tack. Men uppenbarligen är du frisk nog att ha en självbild som är kopplad till yttre faktorer.

Himla svårt ämne och himla intressant och lärorikt att läsa alla kommentarer!
Modigt och viktigt att våga ta i ämnet Lady Dahmer! Grymt!

Ursäkta, men hur beter ni er egentligen?! Och ni ska kalla er feminister!

För det första: Att skriva ett blogginlägg där man kallar symptomen på en sjukdom för privilegier är helt befängt! Tror ni inte att människor som är sjuka (oavsett om smalhet är en följd av sjukdomen) hellre skulle ha ett friskt psyke och en frisk kropp – oavsett storlek?

Och detta tjat om förtryck! Vet ni ens vad förtryck betyder? Det är skillnad på att utsättas för negativ särbehandling och diskriminering och att bli utsatt för förtryck. Förtryck är att inte få styra sitt liv själv, att bli hotad med/utsatt för våld av en regim, att vara utsatt pga sin hudfärg (pga ÅR av förtryck) osv.

Jag har själv ett funktionshinder och skulle aldrig i livet hävda att jag är utsatt för förtryck. Negativ särbehandling och diskriminering, ja. Men förtryck? Knappast! Vi lever i en demokrati där vi kan göra vår röst hörd, där vi kan protestera, där vi kan delta i förändringsarbete, där har makten över våra egna liv (så till vida att vi inte har en svår sjukdom/en grav funktionsnedsättning och därmed är utelämnade till andras eventuella välvilja).
Och som ni behandlar en person som protesterar och berättar att hen har en ätstörning! Att ni envist fortsätter hävda att hen är privilegierad. Att ni använder härskartekniker. Vad är det för fel på er?! Hur skulle ni reagera om någon bloggade om att symptomen på den sjukdom ni har, som påverkar hela ert liv, i själva verket är ett privilegium?

Ni borde skämmas!

Och nej, att vara smal eller att vara man eller valfritt annat valfritt privilegium innebär inte att man automatiskt är överordnad. Tror ni att en gravt CP-skadad vit heterosexuell man är överordnad normalhindrade rasifierade homosexuella kvinnor t.ex? Tror ni verkligen det?

Överviktiga människor blir helt klart diskriminerade och hegativt särbehandlade, jag har inte sett någon i det här kommentarsfältet hävda något annat, men sluta för höge farao tro att alla smala, oavsett anledning till vikten, är överordnade överviktiga människor! Det finns andra faktorer som verkligen kan överskugga alla privilegier som smalheten eventuellt innebär.

Nej, tänk verkligen över ert beteende och er världsbild, för båda är helt åt skogen!

Tack tack tack!!!!!!!!!
Har mått fysiskt dåligt av den här tråden. Smaklös, självömkande och, ibland, riktigt elak.
Tack! Så kloka ord. Och arga. Bra där.
Och, ”MollyMolls…”! Ja!
The Real hmm! Ja!

Det är INGEN som har sagt att alla smala ätstörda är automatiskt överordnade alla tjocka. Vad folk har sagt är att smalhet (oavsett orsak, såvida smalheten faller inom idealets ramar) är ett privilegium precis som andra saker. Och precis som andra privilegium interagerar det med andra faktorer. I många fall mår t ex en tjock, frisk kvinna bättre än en smal, ätstörd kvinna. Men det tar inte bort det faktum att just när det gäller vikt så har den smala ett privilegium. Och privilegium handlar inte om hur man mår som person, det handlar om strukturer och hur samhället bemöter en.
Som jag sade tidigare, såvida man inte är synbart sjuk (grav undervikt) så kommer man behandlas som en smal människa i första hand av allmänheten.

För mig är det helt absurt att jämföra en smal sjuk kvinna med en frisk överviktig kvinna och tala om privilegium. Låt mig ta mig själv som exempel. Förut var jag smal, helt enligt idealet, men förra året drabbades jag av en sjukdom som har gjort att jag pga dess konsekvenser inte har kunnat röra mig ordentligt på drygt ett år. Alltså har jag gått upp i vikt. Jag skulle hellre bli frisk och gå upp tio kilo till än fortsätta vara smal och sjuk. De smalhetsprivilegier jag som smal och sjuk har haft är fullkomligt oviktiga i sammanhanget. Att jämföra en smal och frisk kvinna med en överviktig och frisk kvinna är en sak, men att jämföra sjuka människor med friska och gå på och gå på om den sjukas privilegier? Då behöver man verkligen skaffa sig lite perspektiv på tillvaron.

Jag hoppas att du mår bättre snart om det är möjligt, och om det inte är möjligt rent fysiskt hoppas jag att du hittar en strategi som gör att du kan göra det allra bästa av situationen och leva ett gott liv. Jag tycker att det är otroligt modigt att du delar med dig, och jag tackar dig för de insikter jag fick av din berättelse, samtidigt som det gör ont i hjärtat när jag tänker på att du kommer att bli påhoppad eftersom du delar den i det här sammanhanget.. <3

Det är det som gör mig så förbannad, att det för vissa tycks omöjligt att förstå att de privilegier de talar om är helt överskuggade av annat, som t.ex sjukdom, i vissa sammanhang. Det är inte så enkelt som att stoppa in alla i samma mall och argumentera utifrån det – som om alla privilegium i alla sammanhang går att jämföra och ser likadana ut. när jag har läst i det här kommentarsfältet har jag förvånats av den totala bristen på empati och respekt och den totala oförmågan att sätta sig in i andra människors situationer. Därför delar jag hellre med mig än är tyst även om det kan innebära att jag får en massa skit kastad på mig. Det här är inte feminism och systerskap, det här är respektlöshet. För en tid sedan läste jag att blogginlägg skrivet av en funktionshindrad kvinna som valde att sluta kalla sig feminist – efter 40 år inom den feministiska rörelsen. Och jag förstår henne!

Jättebra skrivet! Och Molly och The real Hmm, tack för att ni har orkat vara motpol till de vettlösa, föraktfulla kommentarerna. Senaste tiden verkar det som att feminismen har hållit på att implodera. Några få starka röster sätter agendan och tar sig tolkningsföreträde. Och sedan hakar skocken på. Är man av annan åsikt blir man smädad och förlöjligad och utfryst. Ska det kallas systerskap? Blä!

Tack! <3 Ja, det blir problematiskt när vissa grenar är så uppslukade av sitt eget sidospår att de t.ex hånar och gör det till en negativ grej när en ung tjej ställer sig upp och säger ifrån mot kvinnoförtryck. För allt det här är ju faktiskt bara symptom på att kvinnor inte får vara människor. Utan värderas efter sitt utseende, inte ska ta plats, och definitivt inte säga att de är NÖJDA med sig själva. Jag blir så jävla glad när jag ser att folk försöker lösgöra sig från det här. Men tydligen blir alla inte lika glada om det råkar vara en kvinna de inte kan identifiera sig med som gör det. Och vilka kriterier är det som ställs då? Utseende och rätt att bryta mot ett förtryck om man råkar vara förtryckt av rätt symptom på grundproblemet. Det är åt helvete. Det är ännu mer åt helvete att man tycker att man är i sin fulla rätt att kränka andra i sin kamp mot det egna förtrycket.

I slutändan är det bara den absolut fetaste, lesbiska, mest mörkhyade, arbetslösa och funktionshindrade kvinnan som får tala, för alla andra är ju förtryckare. Alla andra ska kliva åt sidan och låta denna person tala. Blir lite löjligt.

Och i den här tråden, där man pratar om fotomodeller, som att de är så privilegierade för att de är smala. Många modeller utsätts för väldigt kränkande behandling, och om de inte är direkt anorektiska anses de vara för feta. Sexism, självförakt och kropps- och matfixering är vardag för många modeller. Att de sedan har ett smalhetsprivilegium, sett ur en ”vanlig människas” ögon, får man väl nästan se som den enda fördelen med att vara i en sådan sunkig bransch. Inne i branschen är det i sig inget privilegium, utan ett tvång att vara supersmal.

Det är omänskligt att be en sjuk människa ta ansvar för det förtyck personen OFRIVILLIGT medverkar till på grund av sin sjukdom.

Ska en mörkhyad person med en omfattande sjukdomsvariant av vitiligo behöva ta ansvar för vitas förtryck av färgade personer???

Den här bloggen kryllar av inlägg och kommentarer i stil med: ”Åh, innan jag var tjock var jag ett jävla svin som inte kunde känna med tjocka människor eller se deras situation öht”

Så jag lägger ner nu, tydligen har merparten av skribenterna här en empati som stannade i utvecklingen någonstans i 7-årsåldern. Jag förstår att ni inte riktigt kan ta in det ni själva inte har upplevt och att er nya utsatta situation enligt er själva berättigar er att trycka ner och förminska andra människor.

Jag blir alldeles matt och chockad när jag läser såna kommentarer, men själv har jag inte ert empatiska handikapp. Så jag kanske ska visa lite förståelse för det.

Det är ju precis det du gör, trycker ner och är elak mot tjocka, bara för att de är tjocka. Du motiverar sedan det med att det skulle vara MER synd om dig på grund av din ätstörning och därför skulle du ha frikort för att delta i förtrycket av tjocka.

Lustigt också att du bara tycker att sådana frikort gäller för privilegier som du har, medan du inte tycker att t.ex. ätstörda män skulle ha samma frikort att förtrycka kvinnor.

Privilegier är samverkande faktorer. En smal vit ätstörd kvinna har smalhetsprivilegier och vithetsprivilegier men är förtryckt i sina egenskaper av ätstörd och kvinna. Men det är INTE så att hon får frikort för att förtrycka rasifierade och tjocka.

Du skulle ju också kunna undersöka hur det är att vara tjock och ätstörd om du nu inte tror att din smalhet utgör ett privilegium. Tjocka ätstörda (sockerberoende, hetsätare m.m. som är tjocka på grund av ätstörningar) blir inte ens erkända som sjuka och får bara förmaningar om att skärpa sig, ät mindre rör dig mer.

Hur hade du känt dig om vården och alla omkring dig bara förringade din sjukdom och sa ”det är ju bara att äta mer”? Bättre eller sämre? Så hade du haft det som tjock ätstörd.

Hahaha, jag vet inte vad jag ska säga! Herrejävlar…. Nu gör jag ju inte det, men OM jag skulle gjort det, hade jag haft lika stor rätt som alla andra att göra det, oberoende av hur jag ser ut.

Men ni kan hålla på med erat hyckleri själva, jag är inte intresserad av att bete mig på det sättet.

Jag har varit tjock har jag ju sagt. Det ändrar ingenting. Eller jo, du kanske hade låtit mig protestera mot någonting jag tycker är fel om du visste det. Eller iaf tyckt att jag hade rätt till det förut.

Stackars, stackars dig… Jag tror att det är helt normalt att man kommer till insikter man missat innan man själv var tjock, men att man inte hade någon medkänsla, förståelse eller kunde låta bli att bete sig som ett svin innan man själv blev tjock är inte normalt. Det innebär bara att man var en vidrig smal människa, som blev en vidrig tjock människa men som iom viktuppgången kunde tycka lite synd om sig själv.

Strukturer och privilegier har inget med ”vem som har det värst/vem det är mest synd om” att göra. Det är ett _verktyg_ för att bl a förstå varför vi reagerar och handlar som vi gör.

Uppfattar det som att du gått in i debatten p g a att du tycker det är etiskt fel att tala om privilegier för sjuka överhuvudtaget. Jag har själv haft anorexia två gånger. Jag har också varit rejält överviktig. När tror du folk betedde sig mest empatiskt mot mig – då utan att veta att jag var sjuk? Det är heller inte inte ovanligt att höra ”jag skulle behöva en släng av anorexia” – självklart inte för att få denna djävulska sjukdom, utan för snabbt bli _smal_.

Att vara sjuk gör en inte helig och oberörbar!

Det har jag väl för fan inte sagt heller?
Jag förklarar på vilka sätt jag tycker att det är fel, och på vilka sätt det inte stämmer.

Har du ”haft anorexia två ggr”?
Helt otroligt att det hos dig har varit en sjukdom lite som influensa. Som kommer och går.
Men jag är glad för din skull att du är frisk nu, och att du hade sån tur med din sjukdom att du upplevde det som värre hur du blev behandlad som fet än som sjuk.

Och sluta tillskriva mig en massa åsikter jag inte har och, inte har gett uttryck för. Tack.

Du får gärna ta upp att jag är en del i förtrycket mot tjocka människor pga min kroppsform, om du tycker det.
Och du får tycka det, jag bryr mig inte.
Att du vet om att jag är sjuk och att min kroppsform är ett symptom på det gör mig inget, det är mest dig det slår tillbaka mot.
Jag tar inte åt mig.

Men tyck inte att jag säger och gör en massa som du har hittat på själv, det är inte ok.

”Den här bloggen kryllar av inlägg och kommentarer i stil med: ”Åh, innan jag var tjock var jag ett jävla svin som inte kunde känna med tjocka människor eller se deras situation öht”

Så jag lägger ner nu, tydligen har merparten av skribenterna här en empati som stannade i utvecklingen någonstans i 7-årsåldern. Jag förstår att ni inte riktigt kan ta in det ni själva inte har upplevt och att er nya utsatta situation enligt er själva berättigar er att trycka ner och förminska andra människor.

Jag blir alldeles matt och chockad när jag läser såna kommentarer, men själv har jag inte ert empatiska handikapp. Så jag kanske ska visa lite förståelse för det.”

Jag avslutar med att citera mig själv och låter er svamla om eran rätt att kränka och lufta era fördomar ifred!

Lady Dahmer: tack för ett briljant inlägg!

Tack för att du påpekar att ätstörningar inte i första hand handlar om vilken vikt en människa har. Ätstörningar finns hos människor i alla kroppstyper.

Håller med till 100% om att smala med ätstörningar har ett smalhetsprivilegium. Säkerligen gör det inte det lättare att bli frisk, det gäller oavsett tjock eller smal. Samhället stödjer smalhetsen och det är så jävla destruktivt och samtidigt så accepterat.

Jag tycker att LD ska ta bort det här inlägget. Du menade väl när du skrev det men uppenbarligen har det varit väldigt väldigt triggande för vissa läsare som redan är sjuka. Att folk beter sig som de gör mot Molly i kommentarerna gör mig fan fysiskt illamående. Håll käften, bara.

Jag tycker att du (Lady D) ska skriva mer om det här!

Tror att en del ätstörda triggas av inlägget pga att det är allt annat än glammigt att ha tex anorexi, men jag tycker att du är tydlig med att en ätstörning kan innebära att en är underpriviligierad på ett sätt samtidigt som (den smala) ätstörda kan vars priviligierad på ett annat sätt.

Läs inlägget igen, Lady D vill förklara, inte trigga eller provocera i det här fallet. (Min tolkning).