Tjock verklighet

Jag är det finaste som finns i hans ögon

Att får krypa ner bredvid denna pyttelilla person som tycker att jag är vackrast i världen. 


Och som själv ännu inte förstått att han ska tycka illa om tjocka kroppar. Som ännu inte lärt sig tycka illa om sin egen. 

Som de kommande åren dessutom kommer älska sin mammas kropp just för att den är tjock och mjuk och gosig och mysig. Som kommer borra ner huvudet i allt det mjuka helt utan kritiska ögon. 

Sen kommer de andra dagarna också komma, där han ifrågasätter sig själv, där han kanske till och med skäms för sin tjocka mamma … men jag hoppas det dröjer iallafall lika länge som det hittills gjort för mina andra barn. (Och gärna några år till) 

En gåva jag ger dem är att jag aldrig aldrig ALDRIG någonsin talar illa om min eller nån annans kropp. De ser mig aldrig granska andras kroppar och de ser mig aldrig betrakta min egen med kritiska ögon. Inga kläm på valkar med missnöjd min, inga suckar framför spegeln. 

Och vi har ingen våg hemma och inga helkroppsspeglar. 

De få gånger jag pratar om min kropp så pratar jag om att jag är stark, tjock, mjuk, stor, bra. Mig knuffar man inte omkull i första taget och jag struntar i hur jag ser ut för att jag har fullt upp med att vara en fin människa. Och jag säger att alla kroppar är bra kroppar och framförallt bra på olika saker. 

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

41 Comments

  • Therese

    Jag förstår inte hur man kan prata nedvärderande om sin egen eller andras kroppar inför sina barn. Förstår man inte vad det gör med barnen? Jag har en massa komplex som jag jobbar med att komma över, men det vet mina barn inget om. Barnen har hemma hos oss aldrig någonsin hört någon lägga en värdering i hur någon ser ut (jag kommenterar frågor kring vikt med att “en del är tjocka, en del smala, en del långa, en del korta, en del har blå ögon en del har bruna, och jag undviker att ge dem komplimanger om deras utseende). Så har jag aldrig heller hört någon av dem säga nåt negativt om sitt eget eller andras utseende. Däremot märks det ju att vår familj är ganska ensamma om detta då jag hört mycket från barnens kompisar. De har kompisar som klagar på att de har tjocka magar (både barn som är tjocka och de som inte är tjocka), samt har jag hört barn som rackat ner på andras utseende (nån är tjock och det är dåligt, har ful näsa osv). Jag har bekanta som jag tycker i övrigt har jättebra och sunda åsikter, men just kring mat och vikt verkar många ändå ha en hang-up. Mina smala sportiga kollega säger (inför sina barn) till mig när vi träffas vid lekparken på helgen att de varit och sprungit hon och smala 9-åriga sonen så “nu kan även vi vuxna äta lördagsgodis med gott samvete”. Där står jag bredvid henne med dubbelt så högt BMI, inte en mil sprungen sedan tonåren och tänker att jag kommer att äta lördagsgodis jag också. Och inte ha dåligt samvete. Och min 8-åriga dotter som står bredvid mig och som inte heller varit ute och sprungit utan istället spelat tv-spel med sin pappa, hon ska minsann också kunna äta godis utan att må dåligt.

  • Loanne

    Härligt befriande att läsa! Får tyvärr erkänna att jag till viss del är kvar i jämföra-kropp-träsket, dvs jämför min egen kropp med andras. Jag gillar det inte och det tar mycket energi, försöker verkligen sluta. Växte upp med en mamma som ständigt, ständigt kommenterade sin egen och andras kroppar i negativa ordalag, och fy vad det satte sig hos mig.
    Jag är ett stort fan av dig LD och är så tacksam för att du för fram så mycket viktiga tankar och åsikter! <3

  • Fia

    Jag kommer aldrig att förstå hur du så ofta förespråkar att hata ALLA män. Hat liksom? Det är ett stort ord i min mun. Jag har hatat ett fåtal människor, och liksom aldrig suttit och ridit deras kuk en timme senare? Du hatar alltså män, tillsammans med en man som försörjer dig, tillsammans med denna hatade man så sätter du fler blivande män till världen. Hur går detta ihop i ditt huvud? Jag undrar över mycket som pågår där uppe, men inte mer än jag undrar över detta.

  • Linda

    Hur resonerar du kring risken att få följdsjukdomar och dö i förtid? Jag kan ibland få mycket ångest pga av att jag inte alltid tagit hand om mig med rökning, fest, övervikt. Vill finnas så länge som det bara går med mina barn, känner därför att jag egentligen borde ta ett krafttag runt min övervikt.

    • Aeriel

      Vad är “dö i förtid”? Att bli 96 eller 98 känns ju ganska skit samma tex.

      Ursäkta Linda men vilken tröttsam kommentar att lägga under ett kroppspositivt inlägg. HUR TÄNKER DU KRING ATT DU EGENTLIGEN TAR LIVET AV DIG?!?! lixåm….

    • Lady Dahmer

      Varför skulle jag fundera på sånt? Jag kan bli påkörd imorgon. Jag äter mat med massa näring och försöker ge hjärtat lite motstånd genom att röra på mig. Gener har mer inverkan och där står jag på plus. I min familj är vi friska o dör gamla. Skit i vikten o bry dig mer om hjärtat! Motion mår du bra av. Ät fett o grönt. Var lycklig. Skratta. Stressa mindre. Stress dödar mer än nåt annat.

      • Frida

        Det här inlägget kommer jag skriva ut och sätta på min bra-att-läsa-anslagstavla. <3
        Det är ungefär som när man blir kär i en bok eller film, man kan läsa/se den flera hundra gånger utan att tröttna.

        Jag är mitt inne i någonting just nu. Jag längtar efter barn, samtidigt som jag börjar älska mig själv och min mjuka kropp mer och mer. Det känns som en underbar kombination nu efter jag läst ditt inlägg. Jag ska försöka ge den fina gåvan du ger, till mina egna framtida barn, att aldrig snacka illa om din eller andras kroppar.
        Min mamma är en underbar mamma, men tyvärr smittade hon mig med sin egna förvrängda kroppsbild. Allt klämmande på valkar, ledsamhet över kläder, det dåliga samvetet efter att ha ätit för mycket lösgodis har satt sina spår hos mig. Det är en liten bidragande del till mina år av att ha ätstörningar. Nu har vi kommit långt både mamma och jag, vi har pratat mycket. Hennes egna kroppsbild/känsla är så mycket gladare idag, min egen med.

        Mitt inlägg blev längre än vad jag hade tänkt, men jag vill att du ska veta vilken förebild du är för mig och så många andra. Och hur varenda inlägg stärker mig, på riktigt.

    • When Darkness Falls

      Hur ORKAR ni fettföraktare??? Har ni verkligen inget bättre för er? Typ gå och säga nåt snällt till nån ni tycker om, äta nåt gott eller läsa en trevlig bok? Ni är fanimej helt sjukligt fixerade vid andra människors vikt, hälsa och utseende. Det är OSUNT.

    • Susanna

      Att en lever tills en är 100 behöver inte innebära att livet är en dans på rosor och lika enkelt som när en var 25. Den större frågan är varför så många är livrädda för att dö.

    • Malin

      Jag läste den här kommentaren och kände igen mig. Och jag måste nog säga att jag inte tyckte att den var hånfull. Jag läste den som att det är en person som själv har de där tankarna/rädslan och därför undrade i allmänhet. (sen givetvis är det bra att LD inte upplever att det är något att fundera kring). Att jag har dem beror på att jag haft/har släktingar som gått bort i förtid av sjukdomar relaterade till deras övervikt och/eller är mycket begränsade av övervikt rent fysiskt. Deras problem har trots allt varit sjukdomar som är klart kopplade till övervikt och ohälsosam kosthållning samt ett par genetiska (ärftliga) sjukdomar som förvärras av viktuppgång. Kort sagt de här personerna i min närhet har fått nitlotter i det genetiska lotteriet både vad gäller övervikt såväl som sjukdomar. Så vad jag försöker få sagt är att jag kan förstå ångesten, det är smärtsamt att se på nära håll och också veta att man själv med stor sannolikhet råkar ut för samma sak även om man försöker vara hälsosam. En slags maktlöshet tror jag.

      • Aeriel

        Varför ska man låta det gå ut över andra då? Ska inte alla vuxna människor avkrävas ansvar för hur de beter sig mot andra? Trampar man i klaveret så gör man. Det spelar väl ingen roll att du tänker likadant? Då kunde ju ni två pratat om det på era egna bloggar?

        Det är inte okej att gå in på ett kroppspositivt inlägg, hos en bloggare som dessutom får drivor med skit för sitt utseende, och bräka ur sig att man kommer dö i förtid på grund av övervikt. Det är skit samma att det är något du och hon går runt och mår dåligt över. Dra inte med er andra ner, tack.

  • Sabina

    Jag önskar att alla föräldrar resonerade såsom du. Min mamma har alltid pratat om hur viktigt det är att vara smal, för annars är man helt enkelt ful, Hon brukar alltid säga saker som “åh vad fin den där flickan vore om hon bara gick ner i vikt”.

  • Cissi

    Du ger dina barn en stor gåva <3 jag älskar min tjocka mamma, synd inte min tjocka mamma älskar sig själv så jag sluppit bli tjock jag med. Mathets går i arv. All kärlek <3

  • Frida

    Det här resonemanget vill jag stenhårt ta med mig till när jag (förhoppningsvis) får egna barn!
    Jag fick höra från fem års ålder från vuxna att jag var tjock i en negativ bemärkelse, att nu får du inte äta mer för då blir du tjock och så vidare och det har förstört så mycket för mig och jag vill aldrig någonsin lära ett barn att känna så!

    Tack för att du sätter ord på det här LD!

  • Siobhan

    Min mamma var stor och mjuk och jag minns hur mycket jag älskade det! Då hade jag ingen aning om att “tjock” var något “fult”. Tvärtom så kommer jag tydligt ihåg att jag tyckte synd om de barn som hade smala mammor (av någon anledning tänkte jag inte på pappor som gosighets-objekt) eftersom de säkerligen inte var lika sköna att krama.

  • C

    Du är så underbar. Och jag har så dåligt samvete över alla gånger jag skämts över min tjocka mamma. Det är så hemskt, jag känner mig hemsk. Att jag skämts alltså, inte att hon är tjock. TACK FÖR ATT DU SKRIVER OM SÅNT HÄR. <3

  • Miranda

    Alltså folk som kommenterar här om hälsa??? Vad är hälsa? Ursäkta men jag känner inget större behov av att bli äldst på senilboendet. Vad är poängen liksom? Känner verkligen att jag hellre lever så länge jag gör och under tiden låter mig själv vara och låter mig själv leva i frid. Det är hälsa för mig.

  • Linda

    Fantastiskt fint skrivet! Men jag gillar helkroppsspeglar. Jag slänger alltid en blick i min innan jag går ut genom dörren på morgonen. Jag är så tacksam för min mjuka, goa mammakropp som satt tre fantastiska barn till världen och som faktiskt verkar fungera en dag till. Nej, den kanske inte skulle platsa på omslaget av ett glossigt magasin, men den är min, den har åstadkommit mirakel och ingen av mina älskare har hittills haft något ont att säga om den. Mina barn avgudar den dessutom, de påstår att den är mjuk och gosig. Jag har verkligen inte alltid varit vän med min kropp men på senare tid har det slagit mig att jag kanske skulle lyssna på de som står mig nära? Alltså slänger jag en blick i min helkroppsspegel varje morgon och försöker se mig själv med deras ögon. Numera lyckas jag ofta.

  • Erika

    Inga helkroppsspeglar! Coolt. Det är liksom lite som att “kasta ut vågen” 2.0:) (Och så klart blir jag helt mörkrädd över vissas synpunkter och åsikter, huuu!!)

  • Anna

    Jag är så otroligt glad att du tagit upp detta till debatt! Det är skrämmande hur lite förståelse och insyn människor som inte är överviktiga har i vad övervikt är och vad det beror på. Att dessutom ösa ur sig sin okunskap över barn är för j*ligt.

    Min dotter har aldrig hört ett ljud av mig eller någon i vår närhet om kroppshets. Det har hon däremot på förskolan. Pedagoger som sitter o säger att de inte kan äta för att de blivit tjocka och måste banta, som kommenterat min vikt när jag kommit o hämtat “Vad du gått ner i vikt. Så fint” o.s.v och jag blir tokig. Särskilt som hon knappt äter och är smal som en sticka. Jag är livrädd att det redan är ätstörningar det handlar om.

  • aneli

    Jag fattar inte varför man ska klaga på sin kropp inför sina barn. Varför måste ens barn veta att mamma hatar sin kropp? Att mamma tycker att hon är tjock och ful? På vilket sätt är det bra för barn att höra såna saker?

    Då kanske någon tycker “men man ska väl inte LJUGA för barnen?”. Nä, men varför måste man prata om sin kropp alls inför barnen? Kan man inte hantera negativ kroppsbild ungefär som sexliv eller vuxna relationer? Man sitter väl inte vid frukostbordet och säger “usch, eran pappa är så dålig på att ha sex, jag orkar inte mer”, eller “jag är så arg på mormor att jag bara vill klappa till henne, jävla satkärring”? Sånt kan man diskutera vuxna människor emellan, utan att barnen hör. På samma sätt bör man diskutera kroppsnojor, tycker jag. Barnen förstår inte varför det uppfattas som “fult” att vara tjock, men de omfamnar gärna den idén om de får höra den från en vuxen.

    Jag trodde att eftersom mamma sa att hon hatade sin tjocka kropp skulle hon hata mig om jag blev tjock. Jag var sex år då. Tro inte att det inte skadar barn att höra sina föräldrar prata illa om sina kroppar.

  • Emmy

    Jag måste stanna upp och fundera på om det känns bättre nu sen vi flyttade och inte satte upp helkroppsspegeln. Och det gör det! Byter aldrig kläder massa gånger längre. Har på det som känns skönt. Tänker inte lika mycket på hur jag ser ut. Bra grejjer.

    Puss till din lilla bebiskorv vad go han är <3

  • S

    Hej! Dum fråga, men får man prata positivt om kroppar?
    Eller får och får.. Men tror du att det är dåligt det med? Alltså då att oavsett tjock/smal osv så är det en bra grej, eller är det bättre att försöka undvika att värdera kroppen helt?
    Tack för att du öppnat upp så många tankegångar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *