Kategorier
Tjock verklighet

Om man tycker att övervikt är det värsta som kan drabba en så kommer man utgå från att alla känner lika

Ok sure, skam, självhat och ångest kan säkert få nån att svälta sig själv till socialt acceptabel vikt. Men till vilket pris? För om det är hälsa man säger sig värna om (hahaha yeah right!) så är självhat, ångest och svält knappast svaret. Fast det vet vi ju redan. De som vill ”upplysa om riskerna […]

Ok sure, skam, självhat och ångest kan säkert få nån att svälta sig själv till socialt acceptabel vikt. Men till vilket pris? För om det är hälsa man säger sig värna om (hahaha yeah right!) så är självhat, ångest och svält knappast svaret. Fast det vet vi ju redan. De som vill ”upplysa om riskerna med övervikt” bryr sig ej om hälsa. De vill bara skamma tjocka. Få oss att känna oss dumma och värdelösa. Och vården liksom samhället är full av människor som föraktar tjocka. Tyvärr.

Att prata om de här frågorna är som att stånga huvudet blodigt mot ett vägg av empatistörda tjurar. Jag skriver om och om igen om hur ”välvilliga” kommentarer om vikt och hälsa inte förändrar nåt annat än min självbild, fan världen är full av tjocka som konstant misslyckas med att gå ner i vikt – folk VET att det inte funkar att tjata ner tjocka med information och fakta men ändå: ”men men men men”, det där patologiska behovet att UPPLYSA går före allt annat, till och med medmänniskors rätt att slippa kränkas och skammas. ”Men men men men”. Men vadå?

Om jag berättar att ingen blir hjälpt av att informeras om ”riskerna med övervikt” så är man en elak sadist om man ändå fortsätter insistera och driva på.

viktfrälsareperson som inte kan hålla sig

”Men vi vill ju bara hjälpa…!” Har jag bett om nån jävla hjälp eller? Varför tror folk att tjocka går runt och behöver räddas från sig själva? Som om vi vore för dumma för vårt eget bästa, som att vi är förlorade själar som drunknar i våra kroppar, som om vi ens vill gå ner i vikt? Varför förutsätter folk alltid det?

Jo det ska jag tala om: för att de själva hellre skulle dö än se ut som jag. För att de har ett sånt otroligt hat för tjocka kroppar även när de försöker övertyga oss (och sig själva) om att det absoluuuuuut inte är så det ligger till. Genom sig själv känner man andra. Om man tycker att en tjock kropp är det värsta som kan drabba en så kommer man automatiskt förutsätta att alla som är tjocka känner precis detsamma.

tjock kvinna

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

41 svar på ”Om man tycker att övervikt är det värsta som kan drabba en så kommer man utgå från att alla känner lika”

Vill tacka för att du lyfter det här med tjockförakt. Jag har genom dig blivit varse mitt eget internaliserade tjockförakt som jag inte visste att jag hade. Jag ska i fortsättningen verkligen försöka hålla mig medveten och tänka efter innan jag säger ”men övervikt är ju ohälsosamt”. Jag har inte tänkt på att det är ren och skär sadism, för det är ju precis vad det är. Det är att säga ”även om du får höra detta varje dag och säkerligen tänker på det ständigt, så tänker jag i stället för att hålla tyst och förstå dina känslor, läxa upp dig så att du mår sämre”. Jag har helt köpt att tjocka är lata och förtjänar inte min förståelse och empati (på ett undermedvetet, djup internaliserat plan). Känner mig illamående över mig själv så här i efterhand och vill verkligen bli en bättre människa än så.

Väldigt viktigt och bra!

Håller helt med.
Har lärt mig massor av LD och även WDF.
Fortfarande kvar massa att lära.
Fortfarande så kopplar min hjärna ihop övervikt = ohälsosam.
Fast jag vet att det inte behöver vara så alls.
För jag vet ju massor av smala som lever ohälsosamt och överviktiga som lever hälsosamt. Jag är liksom hjärntvättad.

Så fint skrivet av er båda <3 Att bli medveten är första steget. Slå inte på er själva för att ni varit hjärntvättade och kanske inte lyckas få bort den hjärntvätten i ett nafs. Det är fullkomligt normalt och bara det faktum att ni nu ifrågasätter era föreställningar om feta är ett jättekliv i rätt riktning 🙂

Håller med dig. Tror man att tjocka inte redan vet om alla ”risker”? Tror folk att tjocka bor bakom en sten eller? Alla dessa råd, blickar och prat om bantning och träning i syfte om att se knullbar ut dödar fan min själ. Igår var det ett barn som sa att hon har ”en tjock röv”, ungen är 7 och smal… Har tanken aldrig slagit dessa självutnämnda hälsoräddare att man som tjock kan trivas i sin kropp? Jag trivs med min övervikt, det som får mig att må dåligt är all tjockförakt. Ibland är jag smalare ibland tjockare och det är min kropp, ingen har med min vikt att göra, jag väger inte 200 kg liksom, då skulle man börja oroa sig för min hälsa, det vore mer förståeligt.

Jag förstår hur du tänker Bee, men även de som väger 200 kg har rätt att vara ifred för allmänhetens oro. Inte ens läkarna vet hur de ska hjälpa människor med ordentlig fetma att bli av med så pass mycket att de inte riskerar sjukdomar. Därför är oron lika jobbig för dem som den är för dig.

Varför kan man inte låta folk få vara ifred!?
Och varför är det nästan bara tjocka kvinnor som får höra det här. Är tjocka män mer hälsosamma trots att de också är tjocka?
En man med kulmage är inte konstigt eller uppseendeväckande. Men en kvinna med en lika stor kulmage i förhållande till sin kropp får minsann höra hur fult/ohälsosamt det är. Varför? Jo, hennes ”jobb” är att vara snygg och attraktiv för andra…

När jag var en liten bebis fick min mamma höra att jag låg lite över viktkurvan och måste i princip sättas på diet. Vikt, dieter och självhat har varit den största delen av min barndom och genom tonåren. Nu är jag 27 år fyllda och har för första gången bestämt mig att sluta helt med dieter. Jag vill äta så min kropp mår bra och aldrig att jag ställer mig på ett joggingband på nått fancy gym igen. Jag får diarre av majs så därför kan jag inte äta det, men jag mår syndigt bra av pommes frites.
När jag senast var på besök hos pojkvännens familj så tog jag med eget käk ( jag är vegan ) och sedan bjöd de på dessert och jag ville inte ha för det endast innehåller sådant jag inte tål och inte vill äta. Jag fick höra att jag var rädd för att bli tjock! .. Rädd? Jag vart arg och sa att jag vill inte ha den där äckliga desserten för den tilltalar inte mig. Jag har levt hela mitt liv och vart skiträdd för att bli tjock. Det slutar här och nu. Nu ska jag Yoga för att det får mig att må bra inte för att jag är rädd för att bli tjock. Kanske blir det en påse chips efteråt bara för att jag känner för det. ps. Tack för underbara inlägg! Du säger det som vi andra bara tänker!

Sista meningen = guld. Problemet är ju att dessa ”upplysare” tror att det är farligare och mer ohälsosamt med övervikt än med ångest. Om de faktiskt skulle kolla sjukskrivningstalen, efter förkylningar och maginfluensa är psykisk ohälsa vanligaste orsaken, så skulle de se vad som verkligen är ett folkhälsoproblem av gigantiska mått.

Så du menar att om man har ångest så har man själv orsakat det och kostar samhället pengar? Övervikt har man själv ätit sig till och jag tror att det är fler som är överviktiga och är sjukskrivna för det pga följdsjukdomar än det är för personer med ångest

Herregud vad jag måste vara usel som både har lidit av ångest och är överviktig, ofta mår överviktiga ångestdrabbade bra av att gå ner i vikt btw.

det var ju inte alls vad hon skrev. jag uppfattar hennes kommentar som att om någon gnäller på feta med ursäkten ohälsa så är i så fall psykisk ohälsa ett större problem.

”Övervikt har man själv ätit sig till” jasså? alltid? precis alla tjocka? dessutom: extremsportare sportar sig till skador, rökare röker sig till skador, osv. de förtjänar ju vård ändå.

”jag tror att” jomen nu skriver ju Sof om sjukskrivningstalen, enkelt att kolla upp, så vad du tror är ju irrelevant.

vad kan det bero på att tjocka ångestdrabbade mår bättre av att gå ner i vikt? kanske för att samhället hatar feta. (samt, återigen – verkligen alla tjocka ångestdrabbade??)

Tack LD, du lyckas alltid så förbannat bra med att forma ord runt mycket av mina tankar, särskilt när det gäller föraktet mot överviktiga. Du anar inte vilket stöd dina texter är. Återigen TACK för att du orkar TA debatten! All kärlek till dig! <3

Människor som ger sig på och tillrättavisar andra angående vikt avslöjar väl egentligen bara sitt eget självhat, sin starka rädsla för att inte ”vara rätt” och ”passa in”.

Natasha, du gör ett så viktigt arbete och du är vacker!

Finns det alltså människor som påpekar andras vikt och att de bör göra nåt åt den till den det berör? De måste ju lida av något socialt handikapp!
Jag var överviktig (ordentligt överviktig) i 15 år och fick aldrig några kommentarer om det av folk omkring mig. Inte heller av läkare eller barnmorskan. Måste ha haft tur att inte stöta på sådana människor :-O

När jag var en liten bebis fick min mamma höra att jag låg lite över viktkurvan och måste i princip sättas på diet. Vikt, dieter och självhat har varit den största delen av min barndom och genom tonåren. Nu är jag 27 år fyllda och har för första gången bestämt mig att sluta helt med dieter. Jag vill äta så min kropp mår bra och aldrig att jag ställer mig på ett joggingband på nått fancy gym igen. Jag får diarre av majs så därför kan jag inte äta det, men jag mår syndigt bra av pommes frites.
När jag senast var på besök hos pojkvännens familj så tog jag med eget käk ( jag är vegan ) och sedan bjöd de på dessert och jag ville inte ha för det endast innehåller sådant jag inte tål och inte vill äta. Jag fick höra att jag var rädd för att bli tjock! .. Rädd? Jag vart arg och sa att jag vill inte ha den där äckliga desserten för den tilltalar inte mig. Jag har levt hela mitt liv och vart skiträdd för att bli tjock. Det slutar här och nu. Nu ska jag Yoga för att det får mig att må bra inte för att jag är rädd för att bli tjock. Kanske blir det en påse chips efteråt bara för att jag känner för det. ps. Tack för underbara inlägg! Du säger det som vi andra bara tänker!

Jag har en tanke vad en del av det föraktet handlar om (jag utgår endast från mig själv och egna erfarenheter). Om en är smal men varje dag kämpar med att hålla sig sådan med hjälp av diverse träning och hälsosam mat, så kan det handla om att människor blir irriterade och avundsjuka på personer som är nöjda med att vara tjocka. Dels tror jag att avundsjukan handlar om en föreställning om att en tjock person äter vad den vill utan att bry sig, men kanske att det handlar mest om att vara avundsjuk på att någon är nöjd med sig själv.
Jag har svårt att tro att en människa som tycker om sin kropp lägger tid på att lägga sig i hur någon annan ser ut

Tycker att det är ett jätteintressant ämne du skriver om och det väcker nya tankesätt hos mig.

Tänkte precis på samma sak. När jag va yngre, runt 17, bantade jag konstant.Inte för att jag va tjock utan för att ”förebygga fetma” och så kunde jag tänka mig att tappa några kilon för att se ut som en modell såklart. Störde mig så otroligt mycket på tjocka människor, speciellt tjejer. Det jag egentligen störde mig på var precis det du tog upp. Avundsjuka av att någon var nöjd men inte jag.

När jag var yngre (vi snackar tidiga tonåren) och smal och väste elakheter om tjocka jag såg äta en Magnum handlade det om rent förakt blandad med rädsla för att bli tjock, eftersom jag visste att alla kvinnor i min familj kämpade/kämpar med vikten och att risken att det skulle bli så för mig med var stor. Tror det till stor del handlade om självhat redan då, att den jag egentligen sa till att man skulle tänka på figuren och inte äta glass var mig själv.

Om man som smal måste kämpa kan det kanske vara avundsjuka, men många (speciellt unga) smala måste inte kämpa. Nu har jag fortfarande kvar några graviditetskilon, men i normala fall kan jag äta i princip vad jag vill. Sen tycker jag inte så mycket om mat att jag vill äta mycket, kanske också typiskt för smala. Jag tror att det ofta handlar om oförståelse.

När jag ser dig så ser jag en så vacker kvinna, du är helt underbar i kropp och själ! Önskar jag kunde se mig själv som jag ser på andra men istället står jag där framför spegeln, nyper mig i fettet och tänker” om jag bara vore smal”, jag önskar jag kunde se på min kropp och vara stolt!

Visst är det ledsamt att vi blir dömda efter vårt utseende. Helst om vi väger mer.

Jag känner mig mindre värd för jag väger mer. Jag tränar och äter relativt bra men går inte ner (fel på sköldkörteln och medicineras för det). Min sambo gick ner 20 kg och jag 1 kg, trots att vi gjorde lika förändringar. Jag är inte ute efter att bli smal, jag har aldrig varit smal. Men vill gå ner åtminstone 10 kg.

Jag tycker att vården behandlar en som att jag vore en oduglig latmask. När jag var höggravid träffade jag en doktor som sa att jag måste ändra min livsstil, trots att hon inte ens frågat mig ett dugg om mitt liv. Varken om kost eller motion. Hon bara dömde.

Jag tror inte att min sambo tycker att jag är fin, jag tror bara att han ser min fula kropp. Han tränar på gym på jobbet med tjejer som har smala och vältränade kroppar. Inte konstigt att han inte uppskattar mig när han kommer hem.

Jag sällar mig till de som innerligt vill tacka LD och WDF för att de fått mig att börja ifrågasätta mina hitintills oemotsagda inre fördomar om tjocka.

Ett problem jag dock stött på som jag behöver lite hjälp med handlar om min 5-åring. Vi talade en dag om en pedagog på förskolan och då han inte visste vad hon hette så beskrev han henne för att få mig att förstå vem det var. Bla så sa han att hon hade tjock rumpa. Vilket hon utan tvekan har. Just ”tjock rumpa” har ingen direkt laddning i vårt hem (inte ngn jag just nu är medveten om i alla fall) och vi ägnar oss mycket åt att skaka sagda kroppsdelar tillsammans.
Jag tror därför inte att sonen förknippar det med ngt negativt eller fördömande. Men det slog mig plötsligt att jag inte vill att han ska säga så till pedagogen ifråga för att hon kanske blir ledsen för att hon tror att han menar illa.
Hänger ni med? Tänker jag fel?

Hur förklara för sonen att det är fullt normalt att vara tjock och att det inte är ”fel” men samtidigt uppmana honom att inte säga till andra att de är det? Hej, dubbelmoral liksom.
Hur talar ni med era barn om andras kroppar och den allmänna synen på densamma? Känner mig lite villrådig.

Det blir lite dubbelmoral att säga att det inte är något fel med att vara tjock, men du får inte tala om för folk att de är det, det blir det.

Men man kanske kan ha en diskussion om att man inte bör tala om för folk hur de ser ut överhuvudtaget, för man kan aldrig veta hur personen ifråga själv känner inför sitt utseende, och om de inte gillar det, kan de bli ledsna av att få det kommenterat? Eller något sådant?

Har en gått igenom lite fanskap som skilsmässa, destruktiva förhållanden, sjukdomar hos nära och kära och lite annat sådant smått och gott fanskap så inser en förhoppningsvis att det finns mycket värre saker än att bli tjock…

Vilket de här som ”bara vill hjälpa” nog kanske fattar den dagen det händer något i deras liv som får dem att omvärdera det där med utseendet och ”dugandet som objekt”…

Skit i andras kroppar liksom. Det är kanske en läxa som måste läras en jävligt hård väg och innan de här ”hjälparna” fattat den läxan så är det troligen en hopplös kamp att försöka få dem att förstå att deras ivriga hjälpvilja snarare stjälper och förstör.

Att du orkar fortsätta ta striden är beundransvärt. Hatten av!

Måste bara säga,,,just med dig personligen så kan det ju handla om att du är en jäkligt snygg och sexig tjej även med övervikt och då kan man ju längta till att få se dig utan därför du kommer se ut som en grekisk jädra gudinna av sällan skådat slag. Jag har just börjat gått ner i vikt efter att inte brytt mig det minsta i många år och jag känner mig hot som f-n, det är en skön känsla och tyvärr så får man makt över männen på ett annat vis då som man kan använda på ett slugt sätt! 🙂
Ej rättvist men så är det bara.
Sedan att innehållet i hjärnan är det absolut viktigaste är självklart. Krääääm,,gillar dig, du är ju unik.

Varför tar du för givet att smalare är lika med snyggare? Och varför ska en kvinna tillfredsställa andras längtan efter att hon ska se ut som en ”grekisk gudinna”?

Jag måste erkänna att jag absolut inte vill vara tjock. Det passar inte med min bild av mig själv och över en viss vikt börjar min spegelbild störa mig. Hur andra ser ut bryr jag mig däremot inte om.

Jag funderar på hur man ska hantera det när ens barn påpekar att någon är tjock. Alltså små barn som inte vet att det kan vara ett socialt stigma. Låtsas som att det regnar, förklara att vissa människor blir ledsna när man säger så eller något annat?

Det var helt fantastiskt att bli gravid ju, ”du får inte gå upp för mycket, det är FARLIGT FÖR BARNET!!!” ”Du får inte gå ner i vikt, det är FARLIGT FÖR BARNET!!!” Skam och skuld vilket håll man än vänder sig är ju alldeles fantastiskt! Och glömde man för en sekund bort att tänka på vikten så fanns där alltid en hjälpsam typ som sa ”heeej tjockis! Guuuu va STOR du har blivit, snart spricker du!” Sensmoralen är att vi tjockisar inte borde få bli på smällen… Och hur blir vi förresten det egentligen, vem vill ligga med en äcklig tjockis?!

Det är sant att man utgår från sig själv och jag fick uppleva just det nyligen då min kollega frågade mig ”om jag är gravid eller om jag gått upp i vikt?”. Hon log när hon ställde frågan men jag kunde inte avgöra om hon menade att vara elak eller ej, dessutom frågade hon det inför en hel grupp vilket gjorde att jag kände mig förödmjukad, -så jag svarade bara nej,jag har gått upp lite i vikt och gick därifrån uppenbart stött över frågan. När jag sedan berättade vad hon frågat mig för en vän så frågade hon om kollegan ifråga är invandrare och jag svarade då att ja, från Iran. Min vän sa då att hon själv fått samma fråga av invandrare på hennes jobb flera gånger och att hon fått berättat för sig att det är något fint i deras kultur,- att gå upp i vikt som kvinna. Det är åtminstone inget fult och fruktansvärt som det är i vår kultur och därför är det inte fult att fråga heller.

Jag känner mig inte förolämpad längre, det hela fick mig faktiskt att omfamna min viktuppgång lite och jag kan se det kvinnliga i det,jag ser mjuk och fertil ut:-). Men det jag nu funderar över är om jag kanske förolämpade henne med mitt skräckslagna ansikte eftersom hon själv har kanske 20 kg övervikt?! Ska nog snacka med henne om detta på måndag, intressant!! Sorry om det är svårt att läsa förresten , skriver på paddan! Mvh,muskotnöt92

Det här får bli en kommentar till både den här och ”att informera gravida om övervikt-inlägget”. Tänker att det skulle va enklare om det fanns mer resurser i vården. Tänk om barnmorskan istället för att säga: ”det är farligt att va överviktig och gravid. Gå inte upp i vikt.” Istället sa: ”vi har lite olika aktiviteter för gravida bl.a. vattengympa, yoga och matlagningskurser (som exempel). Vi vet att det kan vara svårt att motionera som vanligt under graviditeten och därför har vi valt att satsa på att alla gravida får gå gratis (jaja, drömvärld, men billigt då…) på någon av dessa. Är det nåt du är intresserad av?” Då skulle man ju som gravid både få lite motion, näringslära och socialt umgänge med andra blivande mödrar. Som det är nu fattar jag det mer som en predikan om hur dåligt det är med övervikt utan nån hjälp till viktminskning. Sen borde inte viktminskning vara primära målet utan mer att upprätthålla att man rör på sig. 30 min promenad om dagen verkar va lösningen på alla problem om man kollar på ”fysisk aktivitet på recept” 😉
Har själv väldiga problem att komma igång. Försöker satsa på att vara hälsosam istället för att bli smal men det är svårt att komma igång över huvud taget.
Bra blogg som alltid, fortsätt kämpa!

Jag har en fråga, du skriver att man dömer andra utefter sig själv (vilket jag håller med om) men sedan skriver du även att det är nästan omöjligt att gå ner i vikt.
Antar inte du att det är nästan omöjligt att gå ner i vikt för alla andra? Eller baserar du det uttalandet på någon vetenskap jag inte känner till?

Vill i övrigt tacka dig för att du finns och säga till dig att du har lärt mig mycket.

Då är det alltså väldigt svårt att gå ner i vikt. Antaget att en människa som mår prima mentalt och inte har några som helst bekymmer eller besvär, som äter/tränar rätt/whatever, hen kommer att ha det svårt ändå.

Hm, Jag kan inte ens börja föreställa mig hur svårt det är för dem som mår psykiskt dåligt eller bara inte kan lägga 100% energi på viktnedgång, vad anledningen än må vara.

Tack!

Blir bara så glad när jag läser vad du skriver!
Dessutom tycker jag att du har en alldeles underbar och mycket älskvärd kropp! Det är dessutom bevisat att övervikt inte alls är så farligt som en dålig kondition. Jag har själv ett antal extra kilon, trots att jag tränar ganska mycket… Tror inte att jag, förutom för att jag är man kostar samhället så mycket. Jag har två läkarbesök och en sjukdag på de 17 år jag arbetat. De sista 10 har jag vägt över 100kg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *