Kategorier
Tjock verklighet

Smalhetsprivilegium, vad är det?

Jag har skrivit om det förr. Smalhetsprivilegiet reducerar människor till klädstorlek, midjemått och vikt och utifrån det så ger privilegiet en tjänster, möjligheter och fördelar. Eller så slipper man helt enkelt bara bestraffas.  Nej att vara privilegierad innebär inte att man glider runt på en lyxig räkmacka och bara har det soft hela tiden. Men […]

Jag har skrivit om det förr.

Smalhetsprivilegiet reducerar människor till klädstorlek, midjemått och vikt och utifrån det så ger privilegiet en tjänster, möjligheter och fördelar. Eller så slipper man helt enkelt bara bestraffas. 

Nej att vara privilegierad innebär inte att man glider runt på en lyxig räkmacka och bara har det soft hela tiden. Men det innebär fördelar. Tjocka är utsatta för förtryck. Smala är det inte. (Alltså i egenskap av sin vikt.) Det betyder dock inte att just din individuella upplevelse av att vara smal är positiv. Som smal kan man fortfarande utsättas för hån, mobbing och utstötning.

Det innebär inte heller att alla tjocka är miserabla och olyckliga eller att alla tjocka upplevt kränkningar, men ni vet hur det är när man pratar privilegier och förtryck; det går inte att gå ner på individnivå. Man måste tala om strukturer och mönster.

Smalhetsprivilegiet går sida vid sida med fettföraktet. Det går ej att ha det ena utan det andra. Smala premieras för att tjocka föraktas.

Hatet mot tjocka och övervikt är ett genomgripande samhällsproblem som sträcker sig över hela samhället och hela vår kultur. Det genomsyrar media, nöjesbranchen, sporten, affärsvärlden, läkarvården (Feta får sämre läkarvård), skolan, arbetslivet (feta har svårare att få jobb och får ofta lägre lön) föräldraskapet (feta föräldrar anklagas ofta för att vara sämre föräldrar och föräldrar till feta barn anklagas för barnmisshandel) , filmerna, litteraturen och så vidare i all oändlighet.

När du inte är smal så tar andra människor illa upp. När du inte är smal så blir folk förbannade av att se dig. När du inte är smal så förväntas du inte ta del av samhället på samma villkor som smala. Allt detta existerar även om vi inte upplevt det personligen.

Här kommer några exempel på smalhetsprivilegium:

1. Du antas inte vara missnöjd med din kropp

2. Din storlek är förmodligen inte det första folk lägger märke till. (såvida du inte blir utsatt för thin shaming, men mer om det en annan gång!)

3. Folk kommenterar inte det du äter

4. Du hittar kläder i din storlek

5. Du hittar kläder i senaste modet och alla färger istället för att förpassas till hyllan där de formlösa färglösa kläderna som är menade att dölja din kropp hänger

6. Du får inte vitminsknings- eller kostråd från vänner och familj

7. När du går till doktorn så antar hen inte att dina symptom beror på din vikt

8. Folk antar inte att du är lat eller karaktärslös baserat på din storlek

9. Du är inte objektet för skämt och komedier

10. Du kan äta vad du vill offentligt och utan att bli dömd eller granskad och utan att omgivningen spekulerar i dina ätvanor

11. Du kan gå på macdonalds utan att folk kommenterar det du äter eller din närvaro

12. Din kroppstyp är inte en fetisch

13. Du har större chans att få löneförhöjning

14. När andra beskriver dig så är din storlek sällan med i beskrivningen

15. Media beskriver inte din kropp som del av en epidemi

16. Du kan skita i vad du väger utan att andra dömer dig för det

Fyll gärna på!

instagram

Jag tänker osökt på Samm Newman som la upp denna bild på sig själv och blev borttagen och bannad från Instagram.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

83 svar på ”Smalhetsprivilegium, vad är det?”

7. När du går till doktorn så antar hen inte att dina symptom beror på din vikt

Har en vän som har det problemet, läkarna påpekar Varje gång att si och så beror på hennes vikt. Det har gått så långt att hon drar sig för att söka vård, och när hon måste söka vård föregår hon läkaren genom att säga ”Jag är tjock. Men nu har jag det här problemet…”

Problematiken med övervikt är att det faktiskt finns stora sammanband med sjukdom/ohälsa och övervikt, det är inget som läkare ”hittar på”…

och titta DÄR kommer den, personen som bara inte kan låta bli att trycka på att feta minsann är ohälsosamma i ett inlägg som handlar om just hur tjocka alltid utsätts för fördomar och hat. bra jobbat! Nu: TYST.

Svara

Jag är överviktig, i läkarnas värld till och med väldigt överviktig med tanke på min längd. Men varje gång jag tar blodprover, blodtryck och andra tester så ses jag som en ”normalviktig” och har väldigt god hälsa. Jag mår bra och kan utföra ALLT som alla andra kan, okej, kanske inte komma in i trängre utrymmen, men det är inget jag lider av då jag är lite klaustrofobisk av mig.

Jag mår bra och tänker därför inte delta i någon jävla vikthets som Du verkar vara så mån om att ALLA borde. Nope, nope and nope.
Håller med föregående kommentar. Nu: TYST

Jag har en vän som råkade ut för en arbetsskada. En vårdtagare som skulle gå nerför en trappa föll handlöst och min vän fångade instinktivt upp denne i farten. Det hela slutade med ett allvarligt diskbråck. Till saken hör att min vän är överviktig, men stark som en oxe. Trots att hon förklarade situationen för läkaren, exakt hur det hade gått till, så var hen naturligtvis tvungen att kommentera vikten och allt fokus kom att hamna på den.

FAN vad bra skrivet. Har varit smal i hela mitt liv och således aldrig fått insikt i detta förtryck. Tar ett steg tillbaka, håller käften och suger åt mig all information som utökar mitt perspektiv och min förståelse.

Tack!

Det gör mig så djävla arg att det är såhär. Och det ÄR såhär! Jag är själv så djävla groomad av samhället att det ibland är den första tanken som slår mig när jag ser någon som är överviktig, och sedan skäms jag som ett djur för att jag ens tänkt det. Det är inte min sak att döma någon annan, och jag blir arg när jag gör det. Jag jobbar hårt på att få bort alla sådana tendenser. Jag skulle dock aldrig i livet yttra det till någon, det är något jag håller inom mig själv. Men jag skäms. Jag vill inte. Det är så djävla fruktansvärt. Fuck samhället! Låt alla se ut hur de vill, och själva avgöra vad de skall göra ifall de INTE vill se ut så whatever reason. Blä.

Jag har lärt mig så mycket av dig kring smal/ tjock, och det vill jag tacka för. Är uppvuxen i en familj där tjocka personer alltid har varit föraktade på något sätt, och det har jag alltid känt mig obekväm med, men nu har jag äntligen ord för vad det handlar om och försöker sprida kunskapen vidare till min familj (vilket verkar funka jätte bra).

Fy fan! Varför ska det vara så?
Jag erkänner att jag också nästan alltid, direkt registrerar att en person är tjock. Ja, om inte personen i fråga har något annat som liksom trumfar vikten (typ fantastiskt hår eller underbart leende), och det är så jävla störigt! Har lust att ge mig själv nån sorts bestraffning varje gång så jag lär om. Hur svårt ska det vara egentligen?

(För övrigt hittade jag Samm Newman på Insta! 🙂 Var det bara en tillfällig bann?)

Hej.

Jag är storlek s eller m, 36 eller 38 och äter mycket onyttigt. Många säger åt mig att äta mindre saker och tänka på min vikt. Väger ca 58 kg. Jag mår jättedåligt över min kropp och gråter när kag ser mig i spegeln.

Är inte min kroppsångest lika viktigt som en överviktig persons? Vill inte reta upp någon. Endas veta hur du resonerar.

Annas jättebra skrivet och så!

Du skriver fantastiskt, konkret, enkelt och ödmjukt – förstår inte hur detta inte kan nå fram till alla?
Jag vill inte vara den som förstärker skillnaderna, därför tänker efter mycket mer och försöker motverka små som stora vardagsmönster som gör skillnad på människor.
Beundrar ditt engagemang, din kunskap och analyserande av problem som annars inte uppmärksammas. Du behövs! Tack för denna fantastiska blogg!

Jo… så bra skrivet. Minns fortfarande med fasa när jag försökte få hjälp för stress, och blev rekommenderad en gastric bypass…. Nu, några år senare, går jag på sjukersättning. Jag lär aldrig få veta om det hade kunnat undvikas om jag fått hjälp tidigare.

*slowclap*
Jag hade aldrig tänkt på att jag kanske ansågs vara tjock i andras ögon, förrän senaste gången jag drog till barnmorskan för att förnya mina p-piller och det första hon sa var att jag ”kanske bör överväga ett annat preventivmedel eftersom man inte skriver ut p-piller till folk som är överviktiga. Just nu är du väldigt nära den gränsen.” Jag är alltså 169cm lång och väger 66kg. Mitt BMI är alltså normalt, men i denna människas ögon ansågs jag vara fet. sidenote: hon tog varken längd eller vikt på mig där, detta var en slutsats hon drog genom att titta på mig.

Men seriöst vårdpersonal måste skärpa sig och sluta behandla överviktiga i enlighet med graden av sina egna fördomar. Själv väger jag 87 kg på 161 cm. Fick nyligen p-piller utskrivet av en ny gynekolog för första gången på tio år utan en enda fråga om vikt, hälsoproblem i släkten eller koll av blodtryck så tydligen är det inte något medicinskt nödvändigt.

Det är tvärtom absolut nödvändigt att mäta blodtryck, kolla hälsoproblem i släkten, se till övervikt samt eventuell migrän med aura. Det är vida känt vid det här laget att p-piller leder till förhöjd risk för blodpropp, din läkare gjorde fel där.

@Mira: Jag hade absolut föredragit en blodtrycksmätning och frågor om hälsoproblem i släkten pga att det finns en medicinsk grund. Insisterade inte på det då jag vet med mig att jag brukar ha lågt blodtryck och bra värden i övrigt även om det inte syns i journalen för läkaren. Var mer ett exempel på godtyckligheten i vårdens bemötande av kvinnor som söker för p-piller att kommentatorn ovan blivit nekad p-piller på godtyckliga grunder pga utfärdarens egna skönhetsideal men jag aldrig blivit nekad p-piller pga vikt. ”Det är vida känt vid det här laget att p-piller leder till förhöjd risk för blodpropp” visst men riskerna för blodpropp eller andra komplikationer av en graviditet är väl betydligt högre. Bör inte en den som arbetar i vården känna till detta och rutinmässigt erbjuda alternativ till en kvinna som inte kan eller vill äta p-piller? I händelse man vill arbeta i enlighet med beprövad vetenskap?

Jag har ett knä som är för alltid instabilt och trasigt pga att flera läkare vägrade röntga trots att jag betonade att jag hade känt hur något gick av i samband med en olyckshändelse. Istället fick jag höra att det är klart jag får ont i knäna när jag är överviktig. Ett år senare upptäcktes det att knät faktiskt var trasigt, men då gick det inte att göra något åt.

Och jag får fortfarande sneda blickar när jag undviker att gå i trappor pga att knät är instabilt och kan vika sig, alla vet ju att det är så HIMLA nyttigt att gå i trappor!

Otroligt bra skrivet. Jag vill liksom skrika ”HUR går det inte in i huvvet på smala personer att det ÄR såhär och att det inte hjälper med pikar om hälsa?” Och sedan minns jag att jag var exakt likadan innan jag blev tjock. Nej, jag kommenterade aldrig, kom aldrig med smaltips. Men jag TÄNKTE. Oj, vad jag tänkte att ”den där personen har inte ett uns självdisciplin”.
Jag är SÅ tacksam att jag blev tjock, för alla insikter jag fått. Även om jag inte är stark nog att trivas och vara glad i min ”nya” kropp så har mina ögon öppnats något ofantligt.

Det pratas alltid om hur starka dessa överviktiga personer är som ”tog tag i problemet” och tappade all extravikt, men ligger inte den egentliga styrkan i att stå emot rådande normer och vara lycklig i den kroppen man har? Visst, ibland måste man gå ner i vikt pga hälsa, jag säger inte att det är något dåligt. Men att byta ut en överviktig kropp mot en övertränad fitnesskropp som bantas, deffas och drivs av keso, hur är det bra? Klart det kräver en jävla självdisciplin, men för att acceptera att man är överviktig och sluta bry sig om hur man ser ut krävs det fanimig det dubbla. Minst. Det är t ex enklare för mig att hata mig själv till den milda grad att jag lyckas gå ner ett par kilon, men att skita i hur jag ser ut och vara lycklig ändå, det går inte. Det är fan omöjligt. Jag vill, men det går inte.

P.s. Ofta i frågespalter typ ”fråga PT:n” eller ”fråga doktorn” så menar man alltid att ”visst finns det genetiska och hormonella problem som gör att det är svårt att gå ner i vikt, men oftast är det bara en ursäkt för att man inte orkar ändra livsstil”. EEEEEEH, FEL.

Tjocka människor är oftast tjocka pga genetik, sockerberoende (ja, det är ett riktigt beroende i likhet med ett heroinberoende), sköldkörtelproblem (syns inte alltid på blodprov), klimakteriebesvär, andra hormonella problem som uppstår i samband med trötta binjurar (också svårt att testa hos vanliga sjukvården), stress, sömnbrist OSV ETC.
Kom inte och säg ”kan jag så kan du!” när det i själva verket är så att de flesta inte har förutsättningarna att gå ner i vikt utan självsvält och 4 timmars träning varje dag pga dessa underliggande problem.

PUSS!

De här med p-piller känner jag igen. Jag låg fyra kg över ”gränsen för normalvikt” enligt bmi. Först så va de inga problem för hon sa att hon kan ju se att jag är normalviktig men att hon ville väga mig i alla fall. Eter hon kollat BMI så säger hon att jag inte får ta ppiller för att jag är överviktig. Men mitt blodtryck och allt annat va bra. Så jag fick minipiller istället vilket faktiskt har fungerat bättre fär mig för jag är inte hungrig hela tiden och jag har gått ner i vikt av det vilket jag personligen har försökt göra ett tag för att jag inte är nöjd med min kropp. Men tycker fortfarande att dom inte borde ha nån BMI gräns utan borde gå på personlig hälsa och inte bara döma ut att man måste vara ohälsosam om man har lite extra kilon…

Har väl inte direkt något att lägga till på din utmärkta lista, men känner lite för att skriva av mig om hur livet varit för mig som tjock. Hoppas det går bra!

– När jag gick på lågstadiet blev jag tillsagd att banta av skolsköterskan. Kan inte minnas att mina föräldrar någonsin blandades in utan ansvaret las helt på en 8-åring. Vågade inte berätta för mina föräldrar och hade ångest varje gång jag åt något eftersom jag inte visste vad jag fick äta och inte.

– På mellanstadiet när det konstaterades att kulstötning var den enda sporten jag skulle kunna göra på friidrottsdagarna, fick alltså inte ens testa något annat. Vågade inte säga emot, man kan ju inte hoppa höjdhopp när man är tjock. Samma för flera andra aktiviteter.

– Att inte kunna shoppa med kompisarna för att de fortfarande hade barnstorlekar (antagligen någon gång på mellanstadiet)

– All uppmuntran från föräldrar när jag gick ner i vikt som 13-14-åring. Brukade träna varje dag och äta antingen lunch eller middag endast. Lurade föräldrarna att jag åt hos en kompis. Fick konstanta blodtrycksfall och hamnade på sjukhus titt som tätt. Men det är ju normalt för tonåringstjejer och inget att undersöka.

– Att inte kunna få p-piller som 16-åring, och inte heller bli erbjuden ett alternativ eller någon hjälp utan bara hemskickad med en order att komma tillbaka om några månader när jag gått ner i vikt.

– När jag som 20-åring bantat bort ca. 15 kg på alldeles för kort tid vilket ledde till att min kropp bara föll ihop och jag fick åka ambulans till sjukhuset. Spydde när de gav mig vatten att dricka bara. De fattade aldrig vad det berodde på utan skickade hem mig och gratulerade till viktnedgång.

– Och sen varenda dag då där det enda man tänker på är om man döljer magen, om andra tycker man ser tjock ut, om det är det första intryck man gör, om någon någonsin kommer älska en TROTS ATT man är tjock, om alla andra tänker på hur stor min matlåda är, när andra kommenterar att man äter/inte äter glass, påpekar att man ska gå ner i vikt men absolut INTE banta, men ät bara normalt då! Ta an kaka men sluta vara tjock för helvete! Ångest för att vara en belastning för samhället, kan jag någonsin få barn trots min övervikt, hetsätning och bantning om vartannat, enorm sjukhusfobi eftersom de bara skuldbelägger/uppmuntrar ätstört beteende.

Att vara tjock är det värsta som hänt mig, tänker dagligen på hur annorlunda allt kunnat vara om jag bara fått ordentlig hjälp där på lågstadiet. Jag ville ju bli normalviktig, men ingen gjorde något. Sen var ätstörningen (extrem hetsätning/bantning) ett faktum.

Anser du att alla som inte är helt normativa är förtryckta på ett eller annat sett? (helt allvarlig fråga)

Jag tänker, idag är idealbilden för kvinnor att vara smal, ljus och lång. Jag på mina 152 cm har många gånger fått höra kommentarer om min längd. Blev kallad saker som ”metern” och ”pygme” under stora delar av min skolgång. Dessutom upplever jag att korta människor generellt tas på mindre allvar än de med normal längd.

Skulle man kunna kalla även detta för förtryck? Folk är ganska taskiga och är allt som en kan bli retad för, som inte ingår i vad som idag ses som normen förtryck?

Märkte du att det blev en väldigt flummig fråga, men hoppas/någon annan klok i kommentarsfältet förstår vad jag menar!

Vet att du inte frågade mig, men jag tänker såhär:
Nästan alla besitter något fysiskt attribut som man har blivit retad (eller mobbad) för. Jag är t ex rödhårig vilket jag fick ta en del smärtsamma kommentarer för när jag var yngre. Jag är också snäppet längre än genomsnittstjejen, vilket också har varit jobbigt eftersom killar ofta har påpekat att de helst vill ha en ”liten” tjej (låter jätteknäppt, men det är sant). Dock blir jag aldrig pikad för att jag inte krymper ett par centimeter eller blir brunett.
Människor älskar att hata tjockisar just eftersom de tror att de kan göra något åt det men är för lata. Dessutom ”belastar de samhället” och ”kostar mina skattepengar!” vilket du som kort inte gör.
Många tycker tjockisar är ohygieniska, ointelligenta och förespråkar ohälsa. Övervikt är ett så otroligt infekterat ämne medan korthet, långhet, rött hår, stora fötter, sned näsa inte är det. Varför? Jag vet inte exakt, men tror mycket det har att göra med att man inte kan göra så mycket åt saken. Och jag blev inte rödhårig för att jag var lat och åt vad jag ville. Det gör inte mindre ont att bli retad för sådana saker, såklart. Jag blir skitledsen när någon påpekar något på min kropp som jag inte kan förändra. Men förtryck är det inte. Typ så. Kanske blev lite flummigt, men förstår du vad jag menar?

Ett mycket bra inlägg!
En punkt i listan har jag dock vissa invändningar mot, då självklart med min egen omgivning som referenspunkt. Så som jag upplever det så är det betydligt vanligare att människor kommenterar vad smala personer äter (eller inte äter) än vad överviktiga/tjocka personer äter. Speciellt när det gäller i offentliga sammanhang.
Kommentarer som ”jaha går du på diet”, ”ät nu så att du får lite kött på benen”, ”så mycket kan man inte tro att du kan äta, med tanke på hur du ser ut” osv. osv. osv. duggar tätt.
Jag påstår såklart inte att detta gör att smala människor är mer utsatta eller ens lika utsatt som tjocka människor. Jag menar dock att det tycks vara mer socialt accepterat att kommentera smala människors matvanor på ett offentlig sätt än vice versa.
Men som sagt detta är med utgångspunkt från min egen omgivning.
Bäst vore det om ingen kommenterade varandras matvanor och allra bäst vore det om vi inte hade blivit indoktrinerade med att vi (kvinnor) borde skämmas över att/vad vi äter.

Fast har du tänkt på att det ses som mer ok att göra det för att det inte är lika fult att vara smal? Är en person tjock vill inte någon råka nudda vid det samtalsämnet. Det är ju som när en tjock blir smal och alla ba ”ÅÅÅH vad fiiiin du är nu!!” och då undrar en ju genast vad de tänkte om personen när den var tjock, var den ful då…? Det är ju ingen som ba ”ÅÅÅH vad fiiin du är nu!!” när en person gått upp 20 kg.

Så himla bra lista!! Jag håller helt med om det strukturella. Även om jag som ”smal” får höra ibland att jag borde äta upp mig lite så är det himla mycket jag slipper erfara pga normalvikt. Jag är så trött på smalhetsen för det finns INGEN poäng med att vara smal, INGEN. Och även om jag anses normalsmal nu (fd anorektiker )så känner jag pressen och måste kämpa med att tillåta mig att få gå upp i vikt och tycka om det för att det är så mycket press. På alla, oavsett storlek. Vi kämpar för samma mål, så jag förstår inte varför smala måste försvara sig så himla mycket. Vi är alla drabbade av ideal, och det är värre för vissa än andra. Punkt.

Jag tillhör en kategori som nog en del anser har en stor skuld i detta, jag är nämligen idrottslärare.
Vad det gäller övervikt och fetma så är som du påpekar många som säger saker som att det är ohälsosamt och skadligt att var överviktig. Visst finns det saker som skadas av för mycket vikt. Men de så kallade ”överviktssjukdomarna” har egentligen inget med övervikt att göra utan har med fysisk inaktivitet att göra. Finns nämligen forskning som visar på att fysiskt aktiva personer oavsett vikt är friskare än fysiskt inaktiva personer. Nu finns det säker personer som anser att varför ska jag lägga mig i om någon är fysiskt aktiv eller inte. Där har jag förmodligen en annan åsikt än många andra. Eftersom sjukdomar kommer att belasta sjukvården som bekostats av skattepengar så påverkar det alla. På samma sätt som att rökare också belastar sjukvården. Då tycker jag att samhället ska försöka undvika dessa kostnader och därmed bör läkare påpeka detta och försöka förhindra att skadan blir värre och därmed kostar ännu mer.

Att vara idrottslärare är väl inte att vara del i problemet! Snarare tvärt om! Du är ju den som har möjlighet att påverka unga till att röra sig mer, de blir friskare, några kanske tappar i vikt, men det är inte det väsentliga.

Du är en del av problemet den dagen du låter klassen göra narr av en 10-åring som inte orkar springa hela rundan, den dagen du påpekar att tjocka barn inte kan hoppa höjdhopp, den dagen du låter det bli norm att överviktiga barn sitter på bänken hela fotbollsmatchen.

Se till att alla är delaktiga och att de på riktigt förstår hur de gynnas av fysisk aktivitet. Försök få barn att hitta glädje i idrott. Du kan göra en fantastisk skillnad!

Anledningen till hatet mot idrottslärare hos många tjocka är att många upplevt historier i sin barndom där de blivit illa behandlade av idrottslärare som kanske menade väl men inte alls förstod hur illa det mottagits av barnet. Inget tjockt barn kommer frivilligt ge sig ut och jogga när det blivit hånat för hur långsamt det går. Jag hade en fantastisk idrottslärare i femman som upptäckte att jag var bra på att simma. Han uppmuntrade mig, höjde mitt betyg ett litet (men viktigt steg!) och berättade för mina föräldrar som köpte kort till mig på simhallen. En fantastisk vana var grundad!

Många som väljer att bli idrottslärare har nog själva alltid älskat idrott och kan inte förstå hur det känns att alltid ha varit sämst och inte hitta den där glädjen. Jag kan förstås ha fel.

Ida, du har väldigt många rätt i det du skriver. Jag har enbart dåliga erfarenheter av idrotten i skolan och har alltid hatat allt vad sport och träning innebär. Idrotten var de lektioner då jag mobbades som värst och det var inte enbart mina klasskamrater utan även lärarna. Alla lärare jag haft har varit den typen som alltid älskat sport och varit hurtiga medan jag varit den som velat ligga på en gräsmatta och läsa böcker och inte röra mig en meter.

Hade jag någonsin haft en lärare som lyssnade och såg när barnen i klassen for illa och som inte låg på mobbarnas nivå, så hade jag börjat träna mycket tidigare. Jag blev mobbad i så många år för min övervikt (som beror mycket på PCOS fick jag veta senare)och det hjälpte ju inte att t om lärarna hjälpte till att spä på att jag måste bli smal för att de ska gilla mig. Minns att jag många sommarlovsavslutningar hade som mål att vara ”smal och snygg” när skolan började igen.

Idag när jag är 27 år så har jag börjat träna. Började på allvar i våras och joggade min första km efter ungefär en månads kamp. Men har enorm ångest än över sport och träning och mycket av det beror på idrotten. Idag kan jag t om tycka det är kul att träna!! Önskar så att jag haft en bra idrottsläare som faktiskt förstått något…

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver! I vuxen ålder har även jag börjat tycka om att jogga och gå på step och aerobics. När det skedde på mina villkor och när jag började låååångsamt och byggde upp min styrka och kondition så att det aldrig blev totalt oöverkomligt. Blev peppad av att klara en km, sen två, sen tre etc.

Sen förstår jag inte varför det inte börjas långsamt? Det finns inget fokus på att lära ut bra vanor och att successivt ge elever bra motionsvanor och träna upp sin kondition i skolan. Är inte välmående själva poängen med skolidrotten? Istället var det en ny aktivitet varje vecka där man skulle bevisa hur många mål man kunde göra i fotboll eller hur fort man joggade 5 km. Det fick man sedan betyg utefter.

Det säger ju sig självt att någon som är totalt stillasittande inte helt plötsligt kan jogga 5 km. Ändå var det vad som krävdes på gymnasiet. Förstår inte hur vissa idrottslärare inte kan inse att det misslyckandet man känner när man inte klarar målen kommer förstöra i flera år framåt. Tänk så hade de istället hjälpt till att lägga upp en vettig plan över hur man tränar upp sin kondition? Det fick man minsann ingen hjälp med, även om det inte alls är svårt och säkert hade gynnat många. Jag förstår inte helt poängen med att trycka in sjuttioelva olika sporter under åren liksom bara för att…

All heder åt de idrottslärare som lyckas se alla elever och vill göra en skillnad!

Exakt så har det varit för mig också att när jag själv bestämt mig för att börja träna så blev det helt plötsligt kul. Det är inte kul när man har en lärare som skriker på en hur värdelös man är och resten av klassen står och skrattar. Inte konstigt jag började skolka bort idrotten så mycket jag bara kunde.

Idag kan jag lätt jogga 5 km i lagom takt utan att stanna. Förr kunde jag knappt ta mig några meter i annat än gående form utan att hålla på att dö. Minns en gång när det var någon skoljogg och jag kom sist för jag tyckte det var så dumt så jag gick mest. Eftersom jag fick så dålig tid tvingade läraren mig att vara kvar efter skolan och springa rundan en gång till. Alla fick såklart reda på detta och fick höra att jag kunde ju rulla rundan runt så kanske det gick lite fortare.

Jag kände mig inte bara misslyckad när jag inte klarade sakerna på idrotten, utan jag kände mig ännu tjockare. Alla andra verkade flyga fram medan jag drog på stora betongblock kändes det som. När jag försökte träna på egen hand som tonåring (ute i skogen där jag hoppades ingen såg mig) så gav jag snabbt upp eftersom jag inte förstod att det behövde börjas långsamt. Ingen berättade det och jag trodde alla andra bara pressade på och sprang flera km bara sådär. Alla andra verkade kunna och veta allt det där….

Jag är glad att jag trivs mer med mig själv idag iaf och har hittat träning jag gillar och tycker är kul. Även om det tog många år av ångest för träning. Får hoppas idrotten i skolan har ändrats iaf liiiite sedan jag gick i skolan.

Men VARFÖR dra upp samhällskostnaden? Det är ett ruttet, skammande, jättedåligt argument. Folk röker, knarkar, kör bil, åker tåg, flygplan, ja vad fan en del går bara över gatan på väg till jobbet och blir påkörda och råkar ut för en olycka och behöver sjukhusvård. Det är så mycket i en människas liv som en kan ”skylla sig själv” för, men skatten fungerar inte så att du betalar till en liten sparbössa som staten betalar ut endast till de som inte orsakat sin skada själv. Folk blir skadade inom idrott också, inom det yrke du har – ska de också skylla sig själva och tänka på hur mycket de kostar?
Det lät ju först som om du brydde dig om folks lidande, att de inte skulle få sjukdomar, men det slutar med att låta djupt osympatiskt när du vänder diskussionen till att handla om vad folks vård kostar.

Tror du missar min poäng vad det gäller samhällskostnad. Men självfallet inte att personerna ska stå för kostnaden själv. Men jag anser (du behöver inte hålla med, det är min åsikt) att det vore oansvarigt av en läkare om en kraftigt överviktig person kommer in med knäproblem att inte prata om vikt. För även om det kanske inte beror på det just vid detta tillfälle så kommer vikten att förvärra skadan. Det finns dessutom fysisk aktivitet på recept som används i liknande sammanhang. För ur samhällssynpunkt (ja jag menar ekonomiskt) vore det oansvarigt att inte försöka förebygga framtida skador. Det var detta jag syftade på med samhällsekonomin. För att förtydliga ytterligare, jag pratar alltså om personer som faktiskt har problem och vars problem kommer bli värre om det inte förändrar något.
För att ta ett annat exempel som är ännu värre, tror ingen anser att en person med kol ska ha rätt att fortsätta röka. Samma sak gäller här även om det är ett betydligt mindre ”problem”. Självklart ska personen inte lämnas själv med ”du behöver gå ner i vikt” utan ska få den hjälp den behöver.

Men en smal person kan ju ha anorexia, ska läkaren ta upp det med så fort hen ser en smal person? Det är ju att döma på förhand. Förnekar ej att vissa sjukdomstillstånd korrelerar med fetma – dock inte alls i den utsträckning personer som du vill få det till. Var ska gränsen gå då? Det är ju samma sak med idrott – tränar en hårt bryter det ner koppen i förtid. Ska en väldigt vältränad person få höra det hos läkaren, om hen söker för knäfel?
Jag tycker fortfarande det är unket, eller nej lite unknare ändå faktiskt, att gå på vissa grupper för att de KAN komma att kosta pengar i framtiden. Läkare är trots allt inte synska. Dessutom framhåller jag fortfarande att folk förtjänar att få vård, oavsett i vilken utsträckning de orsakat det själva.
”tror ingen anser att en person med kol ska ha rätt att fortsätta röka” men snälla någon, ska vi installera en polis vid vårdbesök? Vem har rätt till vilken vård?
”Självklart ska personen inte lämnas själv med ”du behöver gå ner i vikt” utan ska få den hjälp den behöver.” Och om den inte vill eller inte behöver har den rätt att lämnas ifred. Vård är frivillig, som argumentet brukar gå (fast oftast bara när vården misslyckas med att hjälpa, men det är en annan diskussion).

Håller med er båda till viss del. Att hjälpa personer med skadlig övervikt tycker jag är bra ur ett samhällsperspektiv. Det är bra ekonomiskt, även om jag tycker det är sekundärt i sammanhanget. Framför allt är det bra för individen ifall hen dras med problem angående sin övervikt, eller om det är troligt att hen kommer att få problem.

Dock tycker jag det är en stor skillnad i hur läkare hanterar detta. Att påpeka någons vikt liksom i förbigående när man är där i ett orelaterat ärende skapar endast ångest. Överviktiga personer VET att de är överviktiga. Det hjälper inte heller att att säga, du måste träna mer och äta mindre. Jag VET att det funkar så! Att någon är överviktig är inte heller något man ska avfärda en patient med, och det ska inte leda till att man gör färre undersökningar etc.

Jag hade absolut inte haft något emot att en läkare tog upp min övervikt på ett respektfullt sätt, erbjöd hjälp, kanske motion på recept eller besök hos dietist. Hade tackat och tagit emot absolut. Läkaren måste dock göra det för att hen har något att tillföra, inte endast för att skuldbelägga vilket görs rutinmässigt i vården idag.

Dessutom, när mina smala vänner har kontakt med vården får de ofta höra om risker med överdriven träning om det är relevant. Dock är det nog inte för de flesta lika jobbigt att höra att de tränar någon sag för mycket i veckan som att höra att de äter för mycket godis…

Tycker det är bra att läkare på ett taktfullt sätt uppmärksammar en på eventuella hälsorisker. Att rutinmässigt påpeka övervikt är inte att hjälpa dock.

”Finns nämligen forskning som visar på att fysiskt aktiva personer oavsett vikt är friskare än fysiskt inaktiva personer”

Tenk om det er fordi man er friskere at man er aktiv, og ikke at man er friskere fordi man er aktiv? Jeg vet det er forskning på området, men personlig tror jeg konklusjonen er kommet litt fordi man ”vet” sammenhengen.

Jeg har vært overvektig, syk og aktiv – i mange år. Først aktiv og syk, så sykere og mer og mer overvektig – men like aktiv. Aktiv pga vilje – noe som gjorde meg sykere. Nå har jeg latt kroppen bestemme, jeg har blitt slank, ikke gjort noe annet enn lett bevegelse, og ikke minst -jeg er mye friskere enn da jeg trente flere ganger i uka.

Himla bra lista!! Nu är jag inte överviktig, men som rökare känner jag igen mig enormt!

Är så trött på läkare som alltid tar upp min rökning när jag söker vård för hosta, mina symptom har ju inget alls med det att göra. Och alla gånger samhället försöker ”shama” mig genom att förvisa mig till grå, tråkiga och kalla rökområden. T.o.m min egna familj försöker få mig att bli rökfri varje gång vi ses! Att de inte förstår att mitt beroende är medfött och att jag inte kan hjälpa det. Samhället borde vara mer accepterande för såna som mig.

Sarkasm åt sido, ingen bör utsättas för diskriminering eller mobbing oavsett anledning. Men att försöka sprida en opinion som säger att grav övervikt är ofarligt är direkt oansvarigt.

Riktigt usel jämförelse eftersom rökningen faktiskt skadar och påverkar andra än en själv. Jag kan inte minnas att jag någonsin lidit över att någon är tjock däremot var det fruktansvärt när jag hade barncancer och folk gärna stod på platser nära sjukhuset där rökning var förbjudet och blossade. Även astmatiker och säkert många andra har det jobbigt när folk röker på andra ställen än de är anvisade.

Astmatiker har även väldigt stora problem med folk som använder parfym.

Ja, där är vissa skillnader mellan rökning och grav övervikt, men det är överlag samma princip. Jag skulle aldrig ställa mig på ett torg med en megafon och prata om hur bra det är att röka för att skämmas lite mindre över mig själv. ”fat activists” gör precis det där.

Så har även cancerpatienter då de har svårt med allt som luktar starkt inklusive kroppslukter, men jag stötte på betydligt fler rökare än folk som hade dränkt sig i parfym när jag behandlades. Rökare gör livet betydligt svårare för sjuka människor, rökare med barn som röker inomhus påverkar både barnen och eventuella husdjur. Att man är tjock behöver inte betyda att man är ohälsosam eller sjuk. Själv väger jag väldigt lite och träffar ständigt överviktiga med bättre kosthållning och kondition än jag och många andra smala jag känner någonsin haft.
Exakt hur påverkar en fet person sin omgivning?
Gör en fet person att andra vill vara feta?
Nej, knappast för de är så fruktansvärt utsatta för hån och löje.
Påverkar de sina barn negativt?
Nej, jag har faktiskt aldrig sett en fet förälder med annat än normalviktiga barn. Däremot påverkas barn väldigt lätt negativt av föräldrar som är rädda för att bli tjocka, påpekar vad de äter etc.

Du missar helt poängen och verkar tro att jag försvarar rökning. Ta alkoholism som exempel istället, det förpestar inte luften.

Problemet ligger i att normalisera och förespråka farliga beteenden. Något man aldrig skulle göra när det gäller rökning/alkohol/droger etc.

Ja för det är ju precis samma sak att bli tjock, på grund av till exempel att kroppen blir sjuk, som att börja röka. Det är dessutom så lätt för rökare att sluta röka. Wow, du lyckas skamma två grupper i en smäll. Nej lägg av, det var bara en enormt dålig liknelse och du vill bara att tjocka ska skämmas för att du tror att de ”normaliserar och förespråkar farliga beteenden” genom att… existera?

Hur har jag skammat någon? Jag kunde inte bry mig om folk väljer att röka eller vara överviktiga, det är oftast inte mitt problem. Jag skulle aldrig heller fat-shame/thin-shame/vadfansomhelst-shame någon.

Du är nog den första till att säga att det är lätt att sluta röka. Precis som med alla andra beroenden är det svårt att gå ner i vikt/röka/droger, det är en prestation oftast. Huruvida människor vill gå ner i vikt eller ej bryr jag mig inte om ett skvatt. Ingen ska heller inte behöva skämmas över sin kropp eller stå ut med påhopp. Det är ju ganska grundläggande åsikter för de flesta.

Problemet är att fat acceptance-rörelsen grundar sig på att det inte skulle innebära några hälsorisker med att vara gravt överviktig . Vilket det är vetenskapligt bevisat många gånger om att det är. Att normalisera en sådan åsikt är oansvarigt mot unga människor och till att ljuga för sig själv.

Varför ens blanda ihop ökad tolerans mot medmänniskor till att övervikt skulle vara hälsosamt?

Vad det gäller forskning så har du faktiskt fel. Det mesta tyder på att övervikt inte alls är boven utan (som jag skrivit längre upp) inaktivitet. Övervikt eller fetma kan möjligen vara en följd med det är inaktiviteten som är den farliga

Har också läst studien du refererar till, tycker den är fantastisk! Bevisar att motion och rörelse har en positiv effekt oavsett hur din kropp ser ut.

Däremot så håller jag ibte med när du säger att det enbart är inaktivitet som är farligt. Att vara gravt överviktig är inte något våra kroppar är utformade att klara av, speciellt våra organ får svårt att klara av. Även om en gravt överviktig kan ha generellt bra värden så tar inte det bort den långsiktiga pressen på kroppen som vi vet orsakar många svåra hälsotillstånd.

En annan intressant studie som kom förra månaden från Standford kom fram till att den stora ökningen av kraftigt överviktiga i usa hade främst med inaktivitet att göra och inte bara diet. Den säger också att folk, speciellt överviktiga, rör på sig mindre. Så eventuella positiva hälsoeffekter av att röra sig även när man är överviktig betyder kanske inte jättemycket för samhället när de personerna bara är några få.

I perpektiv kan man sätta att ca 145 personer dör till följd av anorexi varje år i usa. För överviktiga uppskattas den siffran till mellan 100,000-400,000 personer.

Haha alltså, att det är lätt för rökare att sluta röka skrev jag ironiskt.
Det är ingen som inte vet om hur bra eller dåligt en viss vikt kan vara! Problemet är att folk aldrig slipper tänka på det eftersom personer som du hela tiden ska tala om vad som är nyttigt eller inte! Går du in på blogginlägg med en bild på en cigg, alkohol, snabbmat, en person som sitter ned också och talar om hur onyttiga de är? Dessutom – är du läkare och kan tala om för exakt vilka tjockisar som vikten är farlig? Alla tjocka är inte sjuka vettu! Och det är däri din argumentation faller.
Att tjata om hälsan när det är obefogat skapar ÅNGEST, STRESS, och det kan leda till hjärtinfarkt bland annat.

Vad hetsig du verkar, ber om ursäkt om jag har förolämpat dig då det inte var meningen. Du skriver som om du har insikt i vem jag är – det har du då rakt inte. Jag skulle aldrig tala om för någon vad de borde göra annorlunda med sin kropp, vilket jag även skrev ovan, det berör inte mig. Om personer vill knarka, göra porr, få dödshjälp eller vara tjocka skiter jag i.

Om människor är bekväma med sina kroppar så är det ju jättefint! Men att sprida felaktig information så som att det inte skulle vara farligt att vara sjukligt överviktig är bland det dummaste jag hört. Kan överviktiga bara vara bekväma med sina kroppar om de får höra att de är hälsosamma?

Övervikt ÄR bevisat till att skada kroppen allvarligt, även om en person på 150 kg inte visar någon symptom NU så betyder inte det att våra kroppar är utformade till att kunna driva en så pass stor kropp. Evolutionen tar lite längre tid än vad det tar för någon att lägga på sig…

Att det ens är uppe för diskussion nu på senare tid tycker jag är beundransvärt, detta är bevisad fakta i oändligt antal studier som vi har vetat om väldigt länge. Fat Acceptance rörelsen är inte human i min mening.

Jag garanterar dig att grav övervikt skapar mer ångest, stress och hjärtinfarkter än att tänka ”oj då, jag kanske ska börja träna”.

”Men att sprida felaktig information så som att det inte skulle vara farligt att vara sjukligt överviktig är bland det dummaste jag hört.”
Det är dock INGEN som gör detta! Det handlar bara om att tjocka ska få finnas på bild, precis som andra människor, utan att det ska handla om deras hälsa hela jävla tiden.
Kroppsform, sjukdom och missbruk kan överlappa varandra, men gör inte alltid det.
Fat acceptance-rörelsen är väldigt human då den visar att även tjocka har rätt att existera. Varför är det viktigt att tjocka ska tänka på sin hälsa HELA tiden. Alla tjocka vill inte gå ner i vikt. Alla tjocka bryr sig inte om sin hälsa. Alla tjocka kan inte gå ner i vikt enbart genom att ”röra på sig mer och äta mindre”.

Jag ska tillägga att vissa skriver faktiskt att tjock ej automatiskt är lika med ohälsosam, men det är KNAPPAST samma sak som att främja ohälsa. Dessutom är det väl i sådana fall lika dåligt med all media där de drogar, röker, sitter still, sover dåligt, stressar o.s.v. men folk upprörs knappt av detta medan de direkt blir provocerade av en fet kropp. Varför kan en ju då fråga sig?

1. Rökning är inte en del av din identitet.

2. Folk antar inte att du inte vet vad nikotin är och vad det har för effekter.

3. Du har inte rök-störningar, får rök-ångest och undrar hur du ser ut när du röker.

4. Du är rökare för att du röker, det finns inga andra faktorer som gör dig till rökare.

5. Om du slutar röka, är du inte rökare.

6. Folk kanske tar avstånd just när du röker, men inte för att du ÄR rökare.

7. Du behöver inte gå till rökrutan för att köpa rökiga kläder, du anses inte fulare än genomsnittet och du är värd att älskas trots din rökning.

8. I kampen mot att sluta röka tampas du inte med självförakt, självhat och avsky inför dina rökfingrar.

9. Rökningen är inte delvis livsnödvändig, således behöver du inte inta tre balanserade huvudcigg och två mellancigg varje dag och ändå inte vara rökare.

10. Den ständiga jämförelsen med rökare eller alkoholister är enkelspårig och idiotisk. Missbruk är missbruk, sjukdom är sjukdom. Kroppsform är kroppsform. Och oavsett om man uppfyller alla eller ingen punkt, är man värd att inte skammas för dem.

*liten applåd* särskilt sista punkten! Precis den tanke jag försökt få fram men inte lyckats med på så få ord: missbruk, sjukdom och kroppsform kan överlappa varandra men behöver inte göra det!

Nanna:
Alkoholister skadar också folk omkring sig så länge de inte är helt utan anhöriga. Precis som rökare skadar de både andra och sig själv medan tjocka människor inte skadar någon annan än sig själv och många gånger inte ens det.
Att säga att feta inte ska behöva skämmas är inte att uppmuntra till fetma det är att försöka folk att sluta bete sig som as mot en utsatt grupp. Många tjocka människor har ätstörningar som bara blir värre och värre av hur de behandlas i samhället, men du tycker det är jättebra med fatshaming vilket i sin tur ger folk ett ätstört beteende? Tjock är inte lika med sjuk. Det kan påverka men behöver inte alls göra det.

Du skriver så himla pedagogiskt allt sånt jag känt av. Är numera normalviktig men har varit extrem åt båda håll tidigare i livet och märkt skillnad i bemötandet från samhället.
Du är grymt bra, ville mest skriva det.
Mvh Marie

Just så! Jag var tjock och kunde aldrig anat hur stor skillnaden i hur jag bemöts är fören nu. Gick jag osminkad i träningsbyxor till affären var jag tjock, skabbig och säkert skitig också. Idag tror folk att jag kommer från gymmet (Jag tränar aldrig). Som tjock kände jag mycket tydligt av kravet att vara snygg (läs sminkad). Idag är jag smal och bara det räcker långt i vårt sjuka samhälle.

Det är inte fetman i sig som är problemet. Det finns tjocka människor som ses som hjältar och där fetman accepteras som en del i helheten.

Problemet ligger snarare i vad folk uppfattar som karaktärslöshet, här ingår fetma bland många andra saker som rökning, fyllekörning, otrohet osv.

Är det så konstigt att man ser ner på människor med (vad som uppfattas) svag karaktär?

Är det så konstigt att en ser ner på människor som (vad som uppfattas)skriver idiotiska kommentarer?
Har folk ”svaga karaktärer” (vad är det ens för uttryck, de tecknade serierna ringde och ville ha tillbaka sina skämt) så förtjänar de väl hjälp och omgivningens stöd i lika stor omsträckning som folk med ”stark” karaktär?

Vad är karaktär? Att inte vara så himla hungrig? Inte vara så himla sugen? Att vara precis så hungrig och sugen så att det klaffar med kroppens energiförbrukning? Kanske att vara sugen på fyra rutor marabou varannan mens, men stå emot varje gång?

Jag har minsann inte sex varje dag jag inte, så jag tycker de som har det ofta är lite skamligare. Jag har också mer karaktär eftersom mitt sexliv begränsas av min lust eller andra faktorer. Hör ni logiken?

Karaktär att stå emot begäret. Att inte ta den där ciggen, eller bullen eller groggen om det inverkar negativt på ditt liv.

Valet är fritt, och ingen skall mobbas för sina val. Men förvänta er inte samma respekt som någon som äter rätt och tränar bra får.

Beteenden är den enda vettiga grunden vi har för att värdera människor.

Fetma är ej ett ”karaktärsproblem”.
Ingen ska mobbas, men kan inte förvänta sig samma respekt? Ologisk much?

Den här listan är så jävla spot on, har varit med om/utsatt för minst hälften av sakerna på listan, och då är jag en (enligt fatshion-kulturen) en ”in between size”, alltså någon som kan handla på både ”vanliga” och tjockisavdelningen. (Samt att det mesta på vanliga är för smått för mig och en del av stora avdelningen för stort för mig.)
Minns speciellt när jag åkte in och ut hos läkaren när jag fick UVI om och om igen från februari till juli/augusti ett år. Det första läkaren frågade mig var vad jag vägde och hur lång jag var, och efter en snabb koll i något diagram sade han att jag inte skulle få UVI igen om jag gick ner i vikt. Sedan gav han mig en alldeles för kort antibiotikakur, som han ökade med två dagar för varje gång jag kom in. Sedan frågade han om jag hade tränat sedan vi sågs sist och jag ba NEJ MITT URINRÖR BRINNER UPP HUUUUUR SKULLE JAG KLARA AV ATT SPRINGA PÅ ETT LÖPBAND DÅ LIKSOM? Efter femte kuren gav jag upp och försökte kurera mig själv, gick väl sådär. I augusti tog det slut med pojkvännen och VIPS! så fick jag inte UVI mer. Jävla läkarjävel.

Hej! Folk kommenterar ofta vad jag äter, eller vad jag väljer att inte äta eller kanske inte klarar av att äta. Människor i min närhet ger mig ofta kostråd och tycker sig ha rätten att kommentera vad jag bör äta! Jag har varit i kontakt med vården vilka förklarat min vikt som möjlig orsak till hur jag mår. I människors beskrivningar av mig har jag ofta kommenterats utifrån min storlek. Jag kan inte gå till McDonalds utan att folk kommenterar vad jag väljer att äta där…. Och just det, jag är smal. Inte underviktig men smal.

Jag förstår verkligen problemet. I alla lägen är det rentav kränkande när folk lägger sig i och liksom bara bestämmer att det är si eller så. Det är fel, helt fel.

Men tittar de nedlåtande eller föraktfullt på dig? Får du känslan av att de dömer den du är i grunden, ditt förstånd, din värdighet? Blir de äcklade av ditt utseende? Och sen, när du slår upp tidningen, möts du då av rubriker som bekräftar deras ord, med bilder på kroppar som inte alls liknar din?

Jag förstår absolut att problematiken med samhällets bemötande av överviktiga kvarstår, och att det inte är samma sak som det bemötande jag som smal har erfarit. Jag reagerade dock på privilegierna vilka jag som smal antogs ha, men som i flera fall inte stämmer. Med detta menar jag dock inte att det inte existerar helt orimliga och snedvridna ideal.

Har varit överviktig i princip helamitt liv och sedan väldigt unga år haft stora problem med värk. Sökte hjälp otaliga gånger hos olika instanser inom vården. Varje gång slutade med rådet att gå ner i vikt, så blir det bra och ibland recept på gymnastik. Ingen brydde sig om att höra på mina problem, än mindre göra några undersökningar. Min värk och det jag fick utstå som tjock gav mig daglig ångest under uppväxten och djupa depressioner, vilket bara spädde på problemen ytterligare. I 20-årsåldern blev värken ännu värre, klarade knappt av att gå eller stå för egen maskin ens korta stunder. Fortfarande ingen hjälp från vården…
Först när jag var 30 och sjukpensionär fick jag en utredning på smärtklinik. Efter 25 år!!! Det visade sig att jag är född med bindvävssjukdom som leder til stora problem med värk och det som hände när jag var runt 20 var att all stress och värk lett till att jag utvecklat fibromyalgi. Nu får jag äntligen medicinering för min värk och även om jag inte kan göra allt andra gör kan jag röra mig. Går vanligtvis minst fem kilometer om dagen och förra helgen kunde jag till min förvåning stå upp under en hel konsert. Och detta utan rullator (som jag för övrigt fått köpa själv, då vårdcentralen konsekvent vägrat skriva ut detta som hjälpmedel) är lycklig över att jag kan leva ett anständigt liv numera, men undrar ibland hur mitt liv hade tett sig om jag fått hjälp tidigare…

Minst hälften av punkterna är bara inte sanna, eftersom jag upplevt dem trots mitt smalhetsprivilegium.
Dessutom finns det många som blir förbannade eller mår dåligt av att se smala personer.
Jag förstår vad du menar men att förringa alla som hatar sin kropp trots att de inte är tjocka är inte helt sjysst tycker jag.

Tack för alla ögonöppnare och nya insikter!

Jag har en liten fundering också. Hur förhåller en sig på ett bra sätt till detta om en själv är smal? Förutom självklara saker som att inte kommentera människors vikt, kostvanor och liknande (eller sina egna för den delen).

T ex om en person som väger mer än en själv gör säger att hen ”ju inte BORDE” äta en kaka till (eller BORDE träna eller BORDE banta etc), vad kan en svara? Jag upplever att typ ”klart du ska äta en till!” lätt kan låta okänsligt; har t ex fått ”ja men lätt för DIG att säga, du behöver ju inte oroa dig!” tillbaka och jag förstår den känslan (tror jag i alla fall). Det ÄR ju tusen ggr lättare för mig att säga och tänka så. Har någon något bra tips? Borde jag kanske bara hålla käften?

1. Du antas inte vara missnöjd med din kropp
– Jo. Fick ofta höra välmenande saker som att jag ”duger som jag är”.
2. Din storlek är förmodligen inte det första folk lägger märke till. (såvida du inte blir utsatt för thin shaming, men mer om det en annan gång!)
– Jo. Människor jag inte träffat förut utbrast ”Vad smal/liten du är!”.
3. Folk kommenterar inte det du äter
– Jo. Fick höra att jag borde äta mer, borde äta kött m.m.
4. Du hittar kläder i din storlek
– Nej. Trosorna hasade alltid ner och jag fick gå på barnavdelningen för att hitta byxor.
5. Du hittar kläder i senaste modet och alla färger istället för att förpassas till hyllan där de formlösa färglösa kläderna som är menade att dölja din kropp hänger
– Nej, se ovan.
6. Du får inte vitminsknings- eller kostråd från vänner och familj
– Jo, alla la sig i vad och hur mycket jag åt.
7. När du går till doktorn så antar hen inte att dina symptom beror på din vikt
– Jo.
8. Folk antar inte att du är lat eller karaktärslös baserat på din storlek
– Denna stämmer.
9. Du är inte objektet för skämt och komedier
– Jo.
10. Du kan äta vad du vill offentligt och utan att bli dömd eller granskad och utan att omgivningen spekulerar i dina ätvanor
– Nej.
11. Du kan gå på macdonalds utan att folk kommenterar det du äter eller din närvaro
– Nej.
12. Din kroppstyp är inte en fetisch
– Jo.
13. Du har större chans att få löneförhöjning
– Alltså, va?
14. När andra beskriver dig så är din storlek sällan med i beskrivningen
– Jo, alltid!
15. Media beskriver inte din kropp som del av en epidemi
– Jo.
16. Du kan skita i vad du väger utan att andra dömer dig för det
– Eh, nej. Blev jämt dömd för min undervikt. Nu när jag gått ett par kilogram plus så får jag äntligen vara ifred. Osar av smalfobi och avundsjuka här

”Det betyder dock inte att just din individuella upplevelse av att vara smal är positiv. Som smal kan man fortfarande utsättas för hån, mobbing och utstötning.”
”när man pratar privilegier och förtryck; det går inte att gå ner på individnivå. Man måste tala om strukturer och mönster.”

Ur inlägget.

Så hur skulle man gå tillväga för att visa att LD’s tes är fel?

Det individuella fallet som 46kg tar upp demonstrerar med all önskvärd tydlighet att teorin är felaktig.

Tack! Hade tänkt att skriva ungefär likadant. LDs lista stämmer även väldigt bra på de som är mycket mindre än vad som anses normalt. När jag var som smalast blev jag nästan skrämd av hur annorlunda folk behandlade mig och inte bara på de punkterna som tas upp här. Som väldigt underviktig blir du sämre behandlad helt enkelt, samma gäller när du är överviktig. Jag tror snarare att ett så kallat smalhetsprivilegium gäller de som anses vara normalstora, dvs inte underviktiga och inte överviktiga.

Jag vill bara säga att du verkligen har öppnat mina ögon för det här. Jag är så upptagen med att vara förbannad över andras förtryck att jag inte är medveten om det jag indirekt utsätter andra för, som en smal kvinna som inte insett (för mig) små saker som jag gjort som varit respektlöst mot överviktiga, t ex genom att kommentera min egen vikt och kropp negativt. Tack vare dina texter kan jag nu börja jobba på att få bort den typen av sårande beteende, och släppa mina egna fördomar.

Jag är ledsen för all skit folk skriver till dig för att dom inte fattar. Jag skickar en mental styrkekram och hoppas du mår okej!

Fantastiskt bra skrivet! Och visst är det så att vi smala (anser mig själv smal fast några säkert inte håller med då jag inte ser ut som ett snöre) inte får samma blickar, samma nedtryckande tysta misstycke på konditorier, skräpmatsställen eller stranden.

Visst är det så att smala gärna flashar upp sin avsaknad av hull eller nyper sig i huden på offentlig plats för att hävda att de minsann har överskott – av hud. Vi har alla hud bara mer eller mindre känslig hud.

Visst är det så att vi lite till mans omedvetet ger andra människor lägre tankar om sig själva för att vi inte öppnar ögonen och ser människorna omkring oss.

Jag har sett blickar falna hos okända människor på stan när de möts av förakt, jag har sett min dotter slockna av vassa kommentarer från omedvetna pinnsmala tonåringar på stranden. De som aldrig rör sig och därför knappt äter eller vars hormoner inte börjat röra om kroppsformen. Jag har torkat tårar som fällts över usla kommentarer från tjejers familj pga deras vikt. Jag sett små tjejer nypa sig själva för de sett sina mammor nypa i sina magar eller lår och då skäms jag som vuxen.

Lyfter min hatt för en fantastisk text och en mycket bra input i diskussionen kring kroppsfixering och samhällets knäppa ideal. Människan är mer än bara vikten och en personlighet nämns aldrig i kilon.

Vi måste sluta kritisera oss själva offentligt, vi blir inte martyrer eller tröstade utan sänker bara de som finns i vår närhet. Så ja, tyst nu. Lyssna och se.

Jag förstår att överviktiga mår dåligt över att bli retade och trakasserade och jag tycker inte det är ok. Men det gör lika ont att bli det för att man är smal. Som smal har man dessutom inte ”rätt” att må dåligt över kmmentarerna man får över sin kropp. Inte heller har man ”rätt” att vara stolt över den kropp man har utan att bli betraktad som en dålig förebild.
För att ge en smal person syn på det du säger

1. Du antas inte vara missnöjd med din kropp
Håller med dig där

2. Din storlek är förmodligen inte det första folk lägger märke till. (såvida du inte blir utsatt för thin shaming, men mer om det en annan gång!)
Det är det första människor läger märke till. ”Du är så smal, äter du ordentligt?”

3. Folk kommenterar inte det du äter
Jo hela tiden och alltid. Antingen om jag exempelvis äter en pizza får jag kommentarer om vilken tur jag har som inte går upp i vikt. Om jag istället är sugen på och äter en sallad får jag höra att jag borde äta en pizza istället. Man gör aldrig rätt enligt andra.

4. Du hittar kläder i din storlek
Nej, allt är för kort och för stort.

5. Du hittar kläder i senaste modet och alla färger istället för att förpassas till hyllan där de formlösa färglösa kläderna som är menade att dölja din kropp hänger
man lär sig att bli bra på att sy in för stora kläder.

6. Du får inte vitminsknings- eller kostråd från vänner och familj
Nej men viktökningsråd, alternativt frågor om hur man går ner i vikt (man tackar sina föräldrar för de gener man fått btw)

7. När du går till doktorn så antar hen inte att dina symptom beror på din vikt
Jo faktiskt

8. Folk antar inte att du är lat eller karaktärslös baserat på din storlek
Håller med dig där, dock förutsätter alla att man lider av en ätstörning

9. Du är inte objektet för skämt och komedier
Jo skämt, en massa skämt som du förväntas tycka är roligt, speciellt om du blir retad.(komedier vet jag inte)

10. Du kan äta vad du vill offentligt och utan att bli dömd eller granskad och utan att omgivningen spekulerar i dina ätvanor
Jo för man förutsätts vara anorektiker

11. Du kan gå på macdonalds utan att folk kommenterar det du äter eller din närvaro
jo tyvärr

12. Din kroppstyp är inte en fetisch
har ingen aning

13. Du har större chans att få löneförhöjning
vet inte heller något om det

14. När andra beskriver dig så är din storlek sällan med i beskrivningen
Jo jag benämns ofta som hon den långa och jättesmala

15. Media beskriver inte din kropp som del av en epidemi
Men som ett ätstörningsproblem

16. Du kan skita i vad du väger utan att andra dömer dig för det
Nej det kan jag inte. Du kan nog inte ana hur många gångar folk frågar mig om min vikt och mitt BMI.

Jag har också fått höra att jag är en dålig förebild för unga tjejer och att jag ger andra anorexi.

Helt sjukt att det är lättare att få löneökning om man är smal :-/ När det gäller punkt 3 och 7 har jag råkat ut för upprepade händelser där (3) folk undrat om jag har ätstörningar eftersom jag äter lite (äter lite, men ofta på grund av hur just min mage fungerar) och (7) läkare sagt att jag skulle bli kvitt min kroniska smärta bara jag gick upp lite i vikt. Har hört andra som är drabbade av samma smärta som mig fått höra att de skulle bli kvitt den bara de gick NED :-S Men jag har börjat förstå mer och mer att detta inte handlar om ett strukturellt förtryck. Min kroppsform är till största delen accepterad i samhället och omgivningen och ifrågasätts oftast inte. Jag har insett min frihet i att äta det jag vill utan att få min hälsa ifrågasatt.

En annan grej är hur tjock används som skällsord eller något extremt fult.
Jag har vid flera tillfällen i sommar hört personer säga ”usch vilken ful bild på mig jag ser ju tjock ut”.
Det värsta var när den feministiska, ”medvetna” släktingen till mig har en lång utläggning om att det är så konstigt att hennes vänner kommenterar en bild på henne från en tidning och kallar henne snygg och vacker, eftersom hon såg tjock ut. (Så inte bara det att det var jobbigt att hon nu såg tjock ut, det är ju konstigt om en skulle kunna vara tjock OCH snygg, denna hädelse).
Släktingen är normalviktig. Det som enligt henne såg tjockt ut var att hon vände huvudet rakt åt ena sidan, så halsen fick ett veck (helt naturligt).
Blev så arg att jag gick därifrån.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *