Kategorier
Tjock verklighet

Tjock person som är glad TROTS TJOCK = hyllar fetma

Att vara tjock och inte be om ursäkt. Då hyllar man fetma. Att vara tjock och öppet deklarera att man vägrar banta? Hyllar fetma. Att vara tjock och äta skräpmat? Hyllar fetma. Att vara tjock och röra sig i offentligheten? Hyllar fetma. Lite så uppfattas man. Som tjock behöver man bara finnas för att det […]

Att vara tjock och inte be om ursäkt. Då hyllar man fetma. Att vara tjock och öppet deklarera att man vägrar banta? Hyllar fetma. Att vara tjock och äta skräpmat? Hyllar fetma. Att vara tjock och röra sig i offentligheten? Hyllar fetma. Lite så uppfattas man. Som tjock behöver man bara finnas för att det ska upplevas som ett ställningstagande. Och det måste tas ställning emot så ingen får för sig att det är bra och ok att vara tjock för vad skulle hända då?!

Jag anser hon hyllar fetma. Hon skriver om den, lägger ut bilder som visar den, berättar om all skräpmat hon skall trycka i sej, ihärdar i att fetma-ohälsa inte hänger ihop. – kommentar om mig

Ja, vad skulle hända då egentligen? Det undrar jag med. För tänk om det vore så då? Tänk om jag aktivt och medvetet och regelbundet hyllade samt förespråkade fetma här i min blogg, vad skulle det betyda?

Ja, det skulle främst vara en kontrast till alla miljoner bloggar där undervikt, utstickande höfter och nyckelben samt ”mellanrum mellan låren” framhävdes, förespråkades och ja HYLLADES. En liten knappt befintlig kontrast skulle min blogg vara, till den massiva industrin som framhäver, uppmuntrar och hyllar ätstörningar och undervikt. En liten kontrast till alla bloggar, tidningar, filmer, bilder, modeller, skyltdockor där smalt ses som en dygd. En frizon för alla tjocka som dagligen lever i en värld där deras kroppar stör ordningen och upprör omgivningen.

Men vad skulle vara konsekvensen? Vad är dessa tjockisfobiker egentligen rädda för? ”jag måste ju säga ifrån när jag ser att du hyllar fetma!” nästan ylar de paniskt för jag får absolut inte bara skriva eller vara (eller visa bilder på mig själv? Dumma tjockis, gå å göm dig liksom.) utan att stå oemotsagd. Det är helt sjukt, hatet mot tjocka som de både upprätthåller och sprider vidare samt självhatet hos de överviktiga som de aktivt bidrar till genom att konstant hävda sin rätt att ”säga ifrån”. Och de ser det inte själva!

Jag måste säga ifrån!

Fast måste de verkligen det? Varför?

Är det nån som vill svara på detta?

 hylla fetma1

fat acceptance

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

198 svar på ”Tjock person som är glad TROTS TJOCK = hyllar fetma”

Jag borjade skriva en kommentar till dig igar, men iddes inte, eftersom det kanns som att man maste skriva ett forsvarstal pa 2 a4 innan man kan komma till poangen (om du inte haller med om poangen that is)
Jag vet att det ar din blogg och att alla som inte haller med dig ar ”dumma i huvudet” och skall ”halla kaften”. Suck. Jag alskar din blogg, LD. Jag alskar vad du gor for feminismen. MEN! Du ar olycklig av att vara fet. Du sager att du inte kan visa dig naken for din man eller bada med dina barn. Ar det vart att vara oycklig for att bevisa nagon slags fucked up point? Skulle du inte vara en starkare manniska om du var en lyckligare manniska? Skulle inte forhallandet med din familj forbattras? Jag har ocksa vart fet och jag vet att det ar soulkilling. Jag vet ocksa att det beror pa de radande normerna. Min pappa har sagt till mig sedan barnsben att ”snart kommer revolutionen” – ar uppvaxt i en kommunistisk/feministisk familj. Revolutionen har inte kommit an. Fram tills att den kommer sa tanker i alla fall jag forsoka ma sa bra som jag kan. Och rosta F!. Det finns ingen poang i att vara fet for sakens skull, eftersom du mar sa daligt, got nagot at det. Att andra samhallet ar en sak, men forandringen av ideal kommer inte ske i var livstid – skall du vara olycklig tills du dor? Anyways. Du ar bast. Kampen fortsatter.

Jag laste min egen kommentar och kande att jag ville klargora en sak – jag skiter fullstandigt om du ar fet eller smal, din kropp ar din kropp ar din kropp. Men jag har varit fet sjalv och jag vet hur varenda javla grej paverkades av det, jag vet hur sjukt samst det fick mig att ma vareviga javla dag. Nar du sager hur daligt det far dig att ma sa vet jag precis hur du kanner dig. Jag forstar helt enkelt inte varfor du tror att du gor samhallet eller feminsmen en tjanst av att ga omkring och ma daligt. Jag tror du skulle kunna paverka sa mycket mer folk om du hade sjalvfortroendet, gladjen och orken att gor sa. Vi lever bara en gang, gor dig sjalv och din familj tjansten att ma och vara det basta du kan? Inte for nagon annans javla skull an for dig sjalv och dem nara dig. Du mar ju inte bra. Prioritera det.

Jag är inte mår inte dåligt pga att jag är fet. Jag mår dåligt av omgivningens bedömande av min fetma.

Och din kommentar hjälper inte till överhuvudtaget. Att läsa den får mig att må väldigt dåligt. Jag får ångest. Jag känner mig utpekad och skuldbelagd. Var det ditt syfte? Jag har precis skrivit femhundraelva inlägg om hur dåligt jag mår av att få dessa ”goda råd” och pekpinnar och du bara bajsar på mig? Vad tänkte du att du skulle uppnå med din kommentar egentligen?

Och gör nåt åt det? Tror du att jag hade valt att vara fet om jag kunde göra nåt åt det och nej kom faaaan inte dragandes med att det bara är att äta annorlunda och börja röra på sig, för det funkar inte så. Hade det bara varit att göra si eller så så hade ingen människa varit fet.

Svara

Men hallå, jag är inte intresserad av att peka ut dig, jag säger ju själv att jag varit i samma båt och försöker förklara utifrån min egen situation hur jag tänker om saken. Jag säger att jag älskar din blogg och tycker du är fantastisk, varför skulle jag vilja ge en person jag beundrar ångest? Omgivningen kommer inte förändras, även om lilla Sverige skulle få en feminstisk regering, så ser resterande världen lika sjuk ut. Vi lever i ett globalt samhälle. Om ditt välmående för all framtid kommer vara baserat på din omgiving så är du dömd till att ständigt må dåligt, sjukt ledsamt, men sant. Anledningen att jag säger detta är inte att ”bajsa på dig”, utan för att jag tror att om du mådde bättre psykiskt (inte fysiskt, du har själv sagt att din läkare säger att du är i prima form) så skulle du vara till ännu mer nytta för den feminsitiska kampen och för dig själv och din familj. Om du däremot tror att du kan komma över den här ångesten relaterat till din kropp och hur den döms, så är det givetvis ännu bättre. Vi lever som sagt bara en gång och det är för jävligt om den enda gången skall vara olycklig.

Du kanske inte vill ge mig ångest men det är precis det du gör. Jag förstår inte varför det är så viktigt för dig att ge mig råd eller kommentera min vikt alls. Speciellt när du VET att det får mig att må dåligt. Du kan ju inte bara gömma dig bakom ett ”jag menar inte illa” när resultatet blir som det blir. Man måste ju nånstans ta ansvar för det man förmedlar och nu har jag ju skrivit flera inlägg där jag ingående förklarar varför dessa kommentarer är jobbiga. Du kan välja att skita i det och köra på eller att ta ett steg tillbaka och fundera på vad det egentligen är du vill.

När du dessutom säger att ”om du mådde bättre psykiskt så skulle du vara till mer nytta” så lägger du på orimligt mycket ansvar på mig som individ. Att få ”veta” att ens dåliga mående är dåligt för andra eller för kampen är bara nedbrytande och skuldbeläggande.

När jag talar om ”mer nytta” så menar jag inte att lägga ansvar på dig om individ, så det var ju klumpigt uttryckt indeed. Vad jag menar är att det känns som att folk går omkring och är olykliga med sina kroppar, men tror att det på något vis skulle hjälpa feminsimen att förbli så. Jag tror snarare att en person som mår bättre kan göra bättre ifrån sig, vad gällande alla områden i livet. Hursomhelst, jag ville försöka approacha ämmnet mer som en vän, eftersom jag löjligt nog känner att jag känner dig efter att ha läst din blogg i så många år. Till en vän skulle jag sagt: jag vill bara se dig lycklig. Mina kommentarer är inte uppskattade, point taken.

Blocket 4life, det där var en onödig kommentar. Bloggkommentarernas variation av att sätta handen i ansiktet på någon och säga ”Men du, sluta prata och lyssna på MIG för jag vet vad som är bäst för DIG.”

Men asså att en mår dåligt för att en är tjock handlar ju inte om kroppen i sig, utan om föreställningarna om att en tjock kropp är en dålig, ful eller ohälsosam kropp. Om smala fick utså samma hat som tjocka, så skulle det vara smala som tyckte att det var jobbigt att visa sig naken eller bada med sina barn. (vilket en smal såklart kan göra ändåå, men hoppas du förstår min poäng. :))

Givetvis är det så att det beror på samhällets normer. Men hur är det relevant i det här fallet? Vi har de normerna vi har och således det samhälle vi har. Hur hjälper det LD att må bättre att konstatera att det beror på samhället?

Givetvis skall man kunna plastikoperera sig om man vill det? Eller tycker du inte att var och en får bestämma över sin egen kropp? Huruvida en plastikoperation hjälper eller ej är ju en annan fråga.

”Vi har de normerna vi har”? Med det argumentet är det ju ingen idé att försöka förändra någonting, varken feminism, rasism eller homofobi.

Eh nej? Jag jobbar aktivt för feminism och socialism, i samhället i stort och på arbetsplatsen. Jag hade inte kunnat göra det om jag mådde så förbaskat jävla dåligt som jag gjorde innan när jag var fet, för jag pallade inte ens gå ut och träffa folk. Jag pallade inte upprätthålla sunda relationer. Man orkar mer och kan tillföra mer ju bättre man mår. LD säger ju själv hur begränsat hennes liv är nu. JA det är samhällets fel, JA vi skall göra något åt saken så gott vi kan.

Men blocked4life, du ser normer och samhälle som något oföränderligt, och något utanför dig själv? Samhället är vi alla. Normer skapar vi tillsammans. Samhället förändras, normer förändras, tack vare bland annat LD! Du kan hjälpa till att förändra det du inte tycker om, eller befästa och behålla, vilket är vad du gör just nu. Men du kan inte förhålla dig passivt till normer, du kan inte vara utanför samhället.

Lady Dahmer, det är bara genom att fortsätta som du gör som någon som helst förändring är möjlig. Och – en annan sak – att må dåligt över allt som är skevt i samhället är väl självklart, och en bra drivkraft att vilja förändra? Hur kan en gå omkring i den här världen och vara lycklig och må bra?

Nej, det är absolut inte oföränderligt men å andra sidan så går förändringen så jävla långtsamt att vi förmdolingen inte kommer se ett jämställt samhälle i vår tidsålder. Om LD och andra får drivkraft av sin ångest är det asbra, jag har dock inte uppfattat det som att det är fallet, men säger LD att det är så, så bra, då står jag rättad. Jag uppfattade snarare hennes ångest som något förhindrande.

Men ångesten är en produkt av vad A N D R A tycker om hennes kropp, man kan dra en parallell till att ha ett avvikande utseende på något annat sätt, vem ska ändra på sig:
1, den som har ett avvikande utseende får operera sig/gömma sig/sminka över osv
2, den som anser sig ha rätt att tycka att den med avvikande utseende är ful/äcklig/konstig får sluta anse att den har rätt att anse att andra människor är fula/äckliga/konstiga och sluta upp med att anse sig ha rätt att vädra dessa åsikter…

Jag röstar i alla fall på alternativ 2! Låt folk se ut hur fan de vill helt enkelt!

Håller med alla ovanstående. Jag mår inte dåligt av att vara fet, utan det är omvärldens dömande blickar och kommentarer ( INTE av min sambo) som får mig att må skit.

Varför ska man anpassa sig till normerna för att bli lycklig? Det vi försöker göra är att förändra dem.

Bara för att man kan ta den lätta vägen till lycka betyder inte att den är den lätta. Jag kan inte låta bli att undra varför du som feminist tänker så: då feminism inte är den lätta vägen att välja till lycka. Det är ju lättare att anpassa sig till normerna då med.

Alltså det känns som att vi går runt i cirklar här. Givetvis beror ångesten på de rådande normerna. De rådande normerna kommer inte ändras hipp som happ. Värt att vara olycklig tills man dör? Det bästa vore ju om man helt enkelt inte kunde give a shit, men om man inte kan det då? Tycker du det ar rimligt att lida hela sitt liv? Tror du feminismen tjänar på det? Alltså om LD inte hade ångest över sin kropp så vore det ju det ultimata, men varför skall hon behöva vara någon slags tjockhets-martyr när det går utöver hennes egna fucking välmående?

det enda som kommer förändras om jag skulle bli smal är att jag inte skulle utsättas för samma förakt och förtryck. Men ångest över min kropp kommer jag alltid ha, det ingår när man lever i ett samhälle fullt av kvinnohat.

Men poängen här är att det dels är jävligt oempatiskt att säga ”men gå ner!” som om det vore nåt man gör i en klackspark. För att gå ner i vikt så måste man banta, med allt vad det innebär (mer självhat, skam, ångest) och de allra flesta misslyckas. (mer ångest, skam, självhat) och dels så är det inte upp till dig att ge mig råd på hur jag ska hantera min ångest.

Det låter ungefär som det jag fick höra när jag var liten och blev mobbad i skolan: att jag skulle anpassa mig, inte ta så mycket plats, göra mig mindre, inte synas så mycket och försöka smälta in. För att SKYDDA mig själv och må bra skulle jag förinta mig själv. De råden lydde jag och jag kan ärligt säga att jag inte minns om jag blev mindre mobbad, men jag har än idag i vuxen ålder men av att jag försökte ”utplåna” mig själv. Vuxenvärlden sa indirekt till mig att jag inte dög som jag var, och jag fick applåder när jag blev mindre av mig själv. Det har tagit mig lång tid och mycket ångest och dåligt psykiskt mående att försöka hitta tillbaka till mig själv. För om du säger till en person att hen borde anpassa sig, håller du med de som säger att hen är fel. En människa är ALDRIG fel för att hen blir mobbad/kränkt/illa behandlad. Det är ett sjukt sätt att resonera som INTE för något gott med sig alls, och den enda det gynnar är mobbarna/ samhället som har så hatiska tankar om folk som inte ”passar in”. Nej tack!

Du har så rätt. Gissa vad jag har hört!

”Om du går ner i vikt blir du mer social och framåt”
Ööh, nej. För jag har alltid varit som jag är, enda sedan förskolan där mina tidigaste minnen finns, enda sedan jag var liten och smal och aktiv. Var finns logiken?

”När du ska på anställningsintervju, låtsas att du går in i en roll (underförstått – du är så svår att prata med och umgås med)”
Som om det är ett hållbart sätt att få ett jobb, då måste jag ju låtsas vara något jag inte är varenda jävla arbetsdag så länge jag har det jobbet och det skulle bryta ner mig fullständigt, för kontentan blir att jag inte duger som jag är, och det skulle jag bli påmind om vareviga dag.

Att skådespelare går in i roller (om de råkar vara blyga/mindre sociala/reserverade) skiter jag fullkomligt i. De har ändå valt skådespelaryrket för att de gillar det. Jag har inte valt det.

Det förbluffar mig att man inte klarar av att göra den enkla kopplingen.

Jag kommer aldrig må bättre av att låtsas vara något jag inte är. Jag vill kunna vara den jag är utan att bli bedömd/värderad av andra. Jag vill bara bli accepterad. Att det ska vara så svårt för andra välmenande att förstå!

Herregud en sån skuldbeläggande, nedlåtande, oempatisk förklädd omtanke-vill egentligen bara vara bättre än du jävla skitkommentar. Noll medkänsla. Känner bara instinktivt äckel och blir förbannad över att någon vill göra en person jag tycker om så illa. Akta dig så jag inte kommer och sätter mig på dig.

Min kommentar var grundad på just medkänsla och empati. Du är den som beter dig nedlåtande. Jag tycker också om LD och vill verkligen henne inget illa. Du kanske inte håller med mig, men du kan ju försöka vara saklig i alla fall.

Nåja, min sista kommentar går i alla fall till LD – jag är ledsen om jag fick dig att må dåligt, jag vill dig allt väl. Ha en bra dag.

Passivt-aggressiv och puckad är en osmickrande combo. Har du provat att inte vara dum i huvet istället?

Jag är saklig. Ditt beteende äcklar mig. Jag skulle vilja sätta mig på dig. Tänker inte göra det men tanken känns go. Jag tycker att du är skuldbeläggande, nedlåtande och oempatisk. Hur sakligt som helst.

Du har en jävligt udda tolkning av både medkänsla och empati. Kan det bero på att du är ovanligt puckad? Jag säger det här i all välmening: du behöver bli mindre dum i huvet. Det är bara att höja din intelligens. För din egen skull.

Alltså, jag får skrämselhicka av blocked4life’s inledande kommentar till ett inlägg som detta. Själv är jag rasifierad och har mått väldigt dåligt i perioder över andras krassa behandling av mig pga detta. Men jag antar att jag bara borde ha opererat bort alla utländska drag, blonderat mig och skaffat blå linser så hade jag sen kunnat arbeta för antirasistiska värden i lugn och ro?

Glöm inte bort aspekten att du som kvinna är än mer utsatt för denna propaganda. Vad jag vet finns det väldigt många feta män som sitter och vräker i sig mat i tv och får en klapp på axeln. Inte ”goda råd” om sundare livsstil och så kallad välmenande hjälp på vägen.

Eller Plura med sin kulmage som röker och dricker massor som underhållning i tv. Sätt en kedjerökande feminist med en box lådvin i rutan och vips så är det provocerande och inte kvällsunderhållning.

Det beror nog isåfall på deras status och inte på att de är män.

Min erfarenhet av att växa upp som överviktig kille är precis densamma som den jag hör från tjejer. Nada skillnad.
Sen beror det säkert mycket på hur man är som person och hur man lärt sig hantera problemen. Tror oftare att män håller tyst om hur de känner inför sina kroppar eftersom de lärt sig att det är omanligt att bry sig om sådant.

Det här är min erfarenhet också efter att ha lyssnat på feta och överviktiga män. Man kan såklart inte ta bort det utbredda kvinnoföraktet ur ekvationen men feta män får inte heller frikort när det gäller just fetma. Många av dem har blivit mobbade som barn, ses som äckliga, fula och oattraktiva som vuxna och lider, fast de gör det i tysthet i större utsträckning än kvinnor, om jag får generalisera. Detta är en av anledningarna till att jag tycker att det är helt förkastligt att underordna fettförtrycket under kvinnoförtrycket för det osynliggör alla de män som drabbas av samma förtryck. Det finns fler anledningar men detta är en som inte ska glömmas bort bara för att det är män, som annars får fördelar av patriarkatet.

Både jag och min bror har alltid varit överviktiga, sen puberteten ungefär. Hela vår uppväxt har vi båda fått höra hur feta, fula, äckliga, lata osv osv vi är. Nu när vi båda är i tjugoårsåldern så har jag mer eller mindre accepterat att jag aldrig kommer att vara en storlek 36, jag tycker om mig själv ändå. Han däremot har inte ätit godis eller skräpmat på över ett år och är övertygad om att bara han blir ”normalviktig” och vältränad kommer han bli lycklig. Jag vet inte hur jag ska hantera detta eftersom jag vet att när han når sitt mål snart så kommer pekpinnarna att komma tillbaka där jag kommer jämföras med honom och hur duktig han är, till skillnad från mig. Detta har jag enorma skuldkänslor över, till råga på allt annat.

Nä man ska väl inte säga att det bara är kvinnor som utsätts för fettförakt. Och jag kan absolut förstå att det som kille också är en press från den yttre värden för fettföraktet verkar vara så utbrett. Mer än vad jag faktiskt tänkt på innan LD puttade ut det i ljuset med en käftsmäll! Oavsett kön så finns det ju en smalnorm. Så vi kan säga att hen är utsatt för fettförakt, behöver vi inte lägga in det i ett fack.

Tycker du kommer med manga bra perspektiv har, och tycker det ar riktigt bra att du lyfter fragan. Jag tycker fortfarande att det at jatteviktigt att uppmarksamma ”tjockhet” ur ett halsoperspektiv, for vastvarlden haller pa att ata ihjal sig och ”forskningen” om att overvikt ar bra ar valdigt forlegad (osann), MEN att doma sina medmanniskor utifran kropp istallet for sjal ar HELT ABSURT! Och det finns sa otroligt mycket forskning som visar att tjocka, men aven ”fula” missgynnas i samhallet, speciellt om de ar kvinnor. Exemplevis har det gjorts experiment i amerikanska rattsvasendet, och deras resultat visade att ”fula” fick tyngre straff an ”snygga” for samma brott. (Fortydligande: Menar sjalvklart ej att jag sjalv tycker att ”tjock”=”ful”, utan diskuterar ur samhallsperspektiv.)

Är det VERKLIGEN så viktigt att uppmärksamma tjockhet ÄNNU MER? Vi gör ju för fan inget annat än att fördöma tjockhet konstant, dygnet runt. Jag kan garantera att inte en människa i västvärlden har missat hur OTROOOOLIGT ohälsosamt det är att vara tjock, och om någon mot all förmodan har det så ser du och dina gelikar till att de genast förstår exakt hur vidrigt ohälsosamt det är.

Fråga: varför panikvarnar vi inte alla smalisar som bara äter skräpmat om hur ILLA de MISSHANDLAR sina stackars kroppar? Varför tjatar folk inte sönder sin omgivning när de ser folk som stressar (farligt för hjärtat!)? Varför påpekar inte folk i alla kommentarsfält överallt, så fort de ser en drink på bilden, hur OTROLIGT OHÄLSOSAMT det är med alkohol?

Nej, vi behöver inte tala mer om hur ohälsosamt det är att vara tjock. Hör jag ett ord till om detta så kommer mina öron att trilla av mitt huvud på grund av förslitningsskador uppkomna av just detta ämne.

Amen sister!!!! NÄR har vi pratat tillräckligt om alla ohälsosamma tjockisar? NÄR? Jag bara undrar. Var går gränsen? Och ”västvärlden håller på att äta ihjäl sig”, har du läst det på Aftonbladets alarmerande löp med hänsvisning till någon oseriös LCHF-”doktor”? Kan folk kanske ta och stanna upp i 3 sekunder och fråga sig vilka som tjänar på att vi går omkring och tror att vi ”äter ihjäl oss”? Framställarna av bantningspulver kanske? Eller de i toppen på alla företag av typen Viktväktarna? Eller tidningarna som slår upp ”överätandet” på löpet som en livsfarlig epidemi? Folk tjänar pengar på att gemene person är livrädda för att bli tjocka och det gäller att upprätthålla den rädslan på alla sätt. Sluta vara nyttiga idioter ffs!

Det är bara att kolla på historik över dödsorsaker och titta på vad som orsakar dem så är det uppenbart att kost och motion har en enorm påverkan.
Antalet diabetiker ökar tex. lavinartat över världen och kryper allt lägre ner i åldrarna. Hur förklarar du det på något annat sätt än livsstilsförändringar? Det är ingen smittsam sjukdom och gener sprids inte i den takten.

Du menar alltså att ohälsa är en bluff? En konspiration?

Nej, det menar jag inte. Det jag menar är att alla tidsepoker har haft sina sjukdomar och att det aldrig funnits fler människor på vår planet än nu samt att människor aldrig levt så länge som de gör nu. Slutsats: Det finns inget hot mot människans existens att oroa sig för, åtminstone inte när det gäller de sjukdomar vi känner till i dag (nya epidemier av typen pest kan för all del alltid dyka upp, det är dock en annan fråga.)

Så självklart är inte ohälsa en bluff. Ohälsa existerar och jag har inte sett någon komma med några argument mot det, har du? Ohälsa finns överallt, i alla kulturer, samhällen och viktklasser. Däremot är faran med ohälsa pga fetma kraftigt överdriven och är det något man borde ifrågasätta som en ”konspirationsteori” är det den faran. Man borde också ifrågasätta vilka som tjänar på vår rädsla, men det verkar du ovillig att göra. Kanske för att det ruckar på din världsbild, vad vet jag.

Finns många faktorer som spelar in där. En kan äta sunt och ändå få problem i vuxen ålder. Anledning?

Dålig sömn/störd sömn ( =överproduktion av insulin/sämre insulinkänsllighet —> ”http://diabetesportalen.se/arkiv-foer-nyheter/en-enda-natt-med-soemnbrist-ger-insulinresistens/”).
Mer stillasittande arbeten.
Långa arbetsdagar, lite tid till sånt som vi mår bra av som hobbys, träning. Familjeliv och återhämtning efter jobbet prioriteras.
Mycket negativ stress (en anledning kan vara vantrivsel med sitt jobb/arbetskamrater/annat i tillvaron …)
Hormonstörande ämnen.

Verkar jag ovillig att göra? På vilket sätt yttrar sig det?
Som sagt, jag ruckar min egen världsbild hela tiden och jag är kritisk till mycket inom hälsobranschen (som jag själv jobbar i). En stor del av den går ut på att cyniskt sko sig på andra, ja. Och det är faktiskt en av anledningarna till att jag valde a

+att byta karriär. Just för att jag känner att det är något så ofantligt viktigt och att jag vill vara med att skapa en motpol till den ihåligt pengahungriga delen av branschen.

Alltså jag tycker det här är så överdrivet. Måste tala om tjockhet ut hälsopetspektiv och bla bla bla. Varför måste man det? Det angår väl för fan ingen annan om folk börjar bli tjocka! Och sen blir jag alltid så fundersam vart alla dessa tjockisar är. Jag det definitivt inte så många VARENDA DAAAAAG att vi MÅSTE PRAAATA om det. Nån här och där men det är så jävla överdrivet att ”hela befolkningen äter ihjäl sig”.

Jävla skitpatriarkat som lär oss premiera en viss typ (vita, smala, funktionella) av kroppar! Fucked up! Tycker det är kanon. Att du vågar ta fajten! Jag hyllar dig och alla andra medsystrar! ALLA!

Detta är alltså inte samma idiot-Sanna som skrev pucko-saker igår. Utan världens bästa men sjukt pinsamma som skickar märkliga mail ibland.

Vi måste kunna tala om hälsa och fettepidemin skriker folk. Ja, det måste vi fan! Jag håller med!

Vi måste börja tala om att hälsa borde komma före att vara smal.
Vi måste tala om den här jävla skräcken för fett som vi lider av.
Vi måste börja tala om att det är okej att väga och se ut som vi vill utan att få pekpinnar nedkörda i halsen.
Vi måste tala om vikten att må psykiskt bra och inte försöka knäcka oss själva bara för att gå ner i vikt.

Jag bär på ett fettförakt. Vet ni hur jag blev medveten om det?
Jo, när jag var djupt nere i en depression och läkaren erbjöd mig tabletter men jag vägrade äta dem för att då skulle jag förmodligen gå upp ännu mer i vikt (än vad depressionen redan fått mig att göra) och jag var rädd att det skulle vara droppen som fick bägaren att rinna över och leda till hm.. Konsekvenser.

LD är fan så mycket hälsosammare än jag var då trots att hon nog vägde mer än jag gjorde. Jag tror också att det här normaliserandet och avdramatiserandet av fett och fetma som hon gör är livsviktigt.

Vet inte om det här alls hör hit, du får gärna radera om det känns malplacerat.

Jag ville faktiskt bara skriva att det har tagit mig tid att bygga upp lite jävlar anamma för att ens skriva här. Du är såpass aggressiv i dina uttalanden och åsikter att jag skulle vilja lova att du skrämmer bort en hel del folk från grundidéerna som du så rätt står för.

Och nej det är inte lätt med självdiceplin, men det går att lära sig.

Jag vet inte vad du menar med aggressiv? Att jag visar när jag blir arg? Du kan vara lugn, jag blir bara arg på folk som beter sig illa.
Jag håller inte med om att jag skrämmer bort folk. Inte med tanke på hur många följare och läsare jag har. Tycker tvärtom att mitt sätt lockar folk!

Svara

Tack för svar. På nästan allt.

Kan ju tillägga att jag är man, och att jag länge var ganska gravt överviktig, men jag fick barn, och ville leva som ett exempel. ”Monkey, see monkey do”

Alltså, jag gav mig fan på att sluta med socker (beroende) och att börja röra på mig. Ser inte felet i det. Känns som att det här har blivit en skyttegravs-konflikt. Jag skulle aldrig säga åt någon att ändra på sig, men iblan måste man ta åt sig fakta och göra en effort för de nästkommande.

Skälet att jag var överviktig är utan tvekan min uppväxt och omgivnings fel. Hade mina för som de gjorde hade jag haft ett lättare (pun intended) liv.

MvH/ J

Lev väl! <3

*** Hade mina föräldrar inte sett ner på hurtiga människor som de gjorde (pga sina brister)hade jag haft ett lättare (pun intended) liv.***

Mitt tangentbord har Tourettes…

Jag ser inte heller nåt fel med att sluta äta socker eller träna eller vad det nu må vara folk vill göra. Det har jag aldrg skrivit heller ju. Mitt problem är när folk ska ge MIG och andra tjocka dessa råd. Till och börja med så är vi inte dumma i huvudet, vi VET vilken mat som är dålig och vilken som är bra och dessutom har vi ju inte bett om att få råd eller recensioner. Jag vill vara tjock ifred. Jag vill vara ifred. Jag vill leva mitt liv, äta den mat jag vill, göra det jag vill utan att andra ska berätta för mig att jag borde göra annorlunda. (givetvis inom rimliga gränser men du fattar vad jag menar hoppas jag)

Absolut!

Nej du har inte skrivit det (såvitt jag vet) men kommentarsfälten blir ju stridsfält med folk som ska tycka till om andra. Så länge ingen annan lider av ens leverne så har man inget med det att göra, men jag blir ledsen i ögat när jag ser överviktiga barn som inte valt att vara det. Ska vara fritt fram för folk att leva på ister och heroin om det nu är det de vill, sålänge ingen annan far illa.

Är övertygad om att människan blir bättre av sina misstag, så låt hen (pk utav helvete) bestämma själv. Tycker du att nån är för smal eller fet? Dra en runk istället för att jaga upp dig, och dra med andra i din osäkerhet.

Har som sagt själv suttit där, och jag tänker fan aldrig ge upp på mina nöjen och lyxstunder bara för att jag ”borde”.

Vi verkar förstå varann, coolt! Jogga och käka på tjejen! Du är frän!

Nu ska jag låtsas vara produktiv, ha en bra dag!

Jag blev också rädd för LD när jag började läsa feministiska bloggar. Kvinnor som säger ifrån effektivt och utan att be om ursäkt för sig till personer med olika typer av människoförakt upplevs ofta som skrämmande. Samma beteende från en man upplevs som potent, sakligt och myndigt. Beundransvärt och imponerande.

Lady Dahmer är en av de mest ödmjuka, respektfulla och inkännande människor jag känner till i bloggvärlden. Hon får en helt otrolig mängd skit varje dag men kan ändå skilja på det och relevant kritik och hon lyssnar och tar till sig kritik som hon lätt hade kunnat strunta i eftersom hon inte MÅSTE ta till sig den. Hon har Sveriges största feministblogg och lyfter ändå fram andra kvinnor hela tiden, varje dag, på facebook, twitter och här på sin blogg. Det tycker jag är förbannat generöst och visar hur äkta systerskap ser ut i praktiken.

Jag var en sån där smal person som brukade fatshama. På något sätt kändes det ok (?,) som att tjocka var lite mindre värda. Jag inser nu hur fel det var, och undrar varför jag inte insåg det innan. Kanske för att det är socialt accepterat att fatshama. Tack för att du har öppnat mina ögon och fått mig att inse hur fel det är att öht BRY sig, än mindre ha åsikter, om andras kroppar!

En sak som jag dock inte håller med dig om är när du har åsikter om vissa inlägg som andra skriver i SINA bloggar. Du påpekar ofta att detta är din plattform och att du bestämmer reglerna här. Helt rätt. Men när Underbara Clara skrev ett inlägg om träning för ett tag sen (på sin egen blogg), så tyckte du att man bara skulle lägga ner sånt. Hade Clara pekat finger åt andra så hade jag förstått din reaktion, men att försöka bestämma vad andra ska fokusera på i sina plattformar känns inte okej.

Jag försökte ju inte bestämma över Clara, däremot ville jag problematisera hennes inlägg. Det måste man få göra. Och grejen var ju att jag inte satt i hennes blogg och sa att hon gjorde fel, utan jag bemötte henne här. När man bloggar så bloggar man inte i ett vacuum, man måste ta ansvar för det man för ut. Jag har inga problem med konstruktiv kritik eller att folk ifrågasätter mitt sätt att föra ut mitt budskap på – tvärtom så är det genom det jag växer och utvecklas.

Svara

Men alltså blocked4life (?) ser du inte att din point of view är samma som säg, folk som plastikopererar till sig större bröst för att slippa må dåligt och passa in? Och ja, jag är faktiskt emot plastikopererationer som bara handlar om att underkuva sig rådande ideal, dock inte emot människorna som gör det. Iaf som plattbröstad har jag många år tänkt operera mig, gråtit framför spegeln etc, något jag tror tjocka också gör. Men vet du vad? Jag kom över det och lärde mig att det inte betyder så jävla mycket och att det är samhället det är fel på. Det är exakt samma med tjocka. Varför underkuva sig? Eller, om man inte vill, varför raka sig för att passa in? Så jävla hemskt och dumt att föreslå för någon som har komplex att de ska ”fixa till sig” så mår de bättre. Gör brösten större så mår du ju bättre! Banta så mår du ju bättre! Var en skön brud och skratta åt killarnas sexistiska skämt så mår du bättre för folk kommer att gilla dig! Tada! Nu svävar jag bort igen med mitt magiska trollspö och ”löser” fler problem. Nej, funkar inte riktigt så. Och sen kommentaren i blogginlägget att lady dahmer ”visar upp sin fetma” som att den var något fritt stående från henne. Något hon borde lämnat hemma, idiot! Jobbigt att behöva se alla dessa tjocks personer? Stanna hemma själv!

Sen finns det studier som visar att det är ohälsosammare att vara smal och stillasittande än tjock och aktiv. Alltså, motion är viktigare än kost. Så nu ska jag gå från café till café och påpeka detta för folk som sitter stilla för länge!

Jag tycker det är väldigt märkligt med människor som lever enligt normen och har hela jävla världen på sin sida och ÄNDÅ känner sig hotade av den lilla, lilla procent som inte följer normen. Smala människor är normen, smala människor syns och hyllas överallt, smala människor behöver inte ständigt försvara sig själva och sin kroppshydda. Ändå tycks så många bli livrädda så fort en endaste liten människa inte instämmer i de smalas hyllningskör. Vad tror ni ska hända liksom?
Det jag tror kan hända är att vi får en värld där varje människas kropp är hens ensak och där vi slutar värdera varandra efter utseende. Inte så hemskt ändå va? Fast det är klart, eftersom ni verkar sätta hela ert människovärde i er smalhet så kanske det känns lite skrämmande. Liksom, tänk att behöva leva i en värld där ni inte anses mer värda bara för att ni råkar vara smala. Stackars er liksom. Bäst att fortsätta förtrycka tjocka människor så det aldrig händer.

Vill bara säga; Tack! Är inte överviktig själv och jag har verkligen känt rakt igenom hur nyttigt det har varit att läsa allt du skrivit om detta. Jag förhåller mig på ett helt annat sätt mot närstående överviktiga.

Ofta ser man folk lägga ut små aforismer på Facebook som säger typ ”pengar gör dig inte lycklig” eller ”bry dig om vackra solnedgångar istället för karriären” eller något i den stilen.
Tänk om varje sådan lite aforism utsattes för värsta internet-stormen där folk skrek att de som la ut såna aforismer hyllade lathet och ambitions-löshet, och att såna där aforismer skulle få folk att säga upp sig från jobbet och bara sitta och prata med träden hela dagarna så att ingen i samhället längre producerade någonting alls, ingen fick någon lön, ingen fick några bidrag heller pga noll skatte-intäckter, och så gick hela samhället under. Det vore ju ganska absurt, för alla fattar att risken att detta ska hända är typ noll.

Att tro att din blogg skulle leda till att folk med flit började vräka i sig så mycket skräpmat som möjligt i syfte att bli tjocka och sen blir folkhälsan katastrofal som följd, det är ju lika dumt som att tro att såna här vanliga Facebook-aforismer om typ ”pengar är inte allt” eller ”stanna upp och se på solnedgången istället för att fixera dig vid karriären” skulle leda till att alla i Sverige sa upp sig från sina jobb för att bara sitta och kolla på solen, och hela ekonomin och hela samhället går under som följd.

O m g, bästa hashtaggen, och bästa reaktionen på alla idioter som säger att du ”hyllar fetma”. Härligt barnslig reaktion egentligen, men så rätt <3

Jag har inte twitter men:
– att vara tjock har gjort mig mer förstående för andra människor som står utanför idealet/normen, och jag dömer inte andra efter utseendet (sidenote: total fördom kanske men visst känns tjocka människor ofta "snällare" pga mindre ytliga och fördömande mot andra?)

– att vara tjock har gjort att jag själv bryr mig mycket mindre (dock ej helt pga ej immun mot normer) om andra människors kroppar, jag reflekterar inte lika mycket över kroppshyddans storlek och märker ofta inte om folk gått upp eller ned i vikt (tycker det är rätt sjukt hur alla andra uppmärksammar och kommenterar sådant hela tiden)

– jag är mjuk att krama och klämma på, och mjukt är objektivt bra

– om det blir krig eller annan kris klarar jag mig längre utan mat än smalisar lololol

– om man tar av sig normglasögonen är olika grader av icke-smal faktiskt vackert på många människor

Och sen väga all denna awesomeness mot EN negativ sak som är Hälsan™, liksom. ;]

Så alla smala som tar selfies på sina kroppar propagerar för smalhet eller?! Det påpekar fan INGEN, fast anorexia är ett sjukt stort hälsoproblem för kvinnor och flickor.

”Hälsoproblem” (inte för jag tycker att det måste vara hälsoproblem att vara smal eller tjock, det handlar om huruvida man mår bra eller inte) går inte att lägga på individer eller enskilda personer.

Det som är problemet är reklam som propagerar för allt smalare kroppar, marknaden som säger åt oss att alltid förbättra oss eller de höga priserna på bra mat (som hör att fattiga inte har råd med bra mat och måste köpa mat fyllt med socker = lättare att gå upp i vikt mot sin vilja) som kan ligga bakom varför vissa går upp eller ned i vikt. Det handlar om strukturer som säger åt oss att man bör vara smal och som klandrar oss om vi inte är det. Det handlar om att smalhet är ”privilegierat”.

Fast det är faktiskt inte sant att det i Sverige, till skillnad från USA, är dyrare med bra mat än dålig. Linser, bönor, fullkorn, divers rotfrukter mm är billigare än färdiggjorda maträtter. En portion ärtsoppa kostar mellan 2-5 kr att göra beroende på om man hur mycket fläsk man har i och ifall fläsket är ekologiskt. Hemmagjord tomatsås till din spagetti och köttfärssås är ca 30-50% billigare än den köpta. Kilopriset på färs är 50% billigare än de flesta korvar. Fryst fisk på extrapris är ofta svinbilligt i jämförelse med andra proteiner. Det samma för fryst kyckling and so on.

Bra mat är inte dyrare. Den tar däremot ofta längre tid att tillaga. Men myten om att den är dyr är importerad från USA och Latinamerika och stämmer inte i Sverige.

Lady D for president säger jag bara!

Har du läst boken ”Kroppens idéhistoria”? (Ekenstam)

Så jävla bra bok! Den är en bra ögonöppnare för alla.

LD, äntligen någon som tar upp hela fatshaming grejen och inte bara med ett inlägg!

Jag har gått från normalviktigt barn, till knubbigt, till smal tonåring och sedan till överviktig vuxen. Jag har sett många aspekter av det.

Något av många saker som stör mig som fan är detta:
Om du är smal och vräker i dig gottigheter och skräpmat så får du aldrig nånsin höra att du borde tänka på vad du äter. Samma sak om kundkorgen är full av sån skit, ingen bryr sig.

Är du överviktig och äter exakt likadant så då jävlar ska det läggas sig i, eller bara menande blickar. För att inte tala om man handlar och folk ser vad man köper.

En annan sak som jag vill säga är att jag beundrar dig för att du uthärdar, för att du fortsätter ta upp det här trots att du ofta får kommentarer som får dig att bli ledsen. Din ambition – att det är den allmänna attityden som måste förändras, inte att man ska gå ner i vikt för att passa in/inte må dåligt osv – tycker jag att du lyckas bra med. I alla fall med mig 🙂

Ja, usch, vad skulle hända?
Skulle vanliga hederligt smala medborgare tvingas gå runt på gator och torg och se och möta tjockisar som kanske inte mår psykiskt dåligt över hur dom ser ut? the horror!

Varje gång jag varit hos en läkare – bland annat för abort, terapi eller bara att rensa öronen – har de frågat mig om min vikt och om jag inte borde gå ned i vikt. Flera av dessa gånger har jag mått skit när jag gått dit (speciellt under aborten när en smal snygg läkare säger: ”så får du ta itu med din vikt efter att du gjort detta, ok?” Medan jag satt rödgråten och helt förstörd mittemot)- och de skulle hjälpa mig men fick mig att gå därifrån tusen gånger mer deprimerad: jag trodde ju att jag mådde dåligt pga annat: men nej min tjockhet var ju säkert anledningen till att jag mådde skit….

Alla dessa gånger har jag tänk: VAD vet de om mig och mitt mående? Vissa gånger har jag mått skit pga annat: Vilket de inte tagit på allvar. Men att jag är TJOCK: Jävlar detta måste vi ändra på. Andra gånger har jag mått toppen – men ändå får jag inte må bra: Jag är ju tjock.

Denna fixering vid vikten är en del av detta patriarkat – en del av kapitalism.

HUR kan någon ge sig rätten att komma och säga vad andra ska äta, hur andra ska röra på sig eller leva? Ingen bryr sig när man mår dåligt psykiskt. Men så fort någon är fet tar ALLA på sig hjältekappan och vill komma och rädda en. Inte bara i sjukvården utan även i vardagen.

Vet ni vad: HÅLL KÄFTEN och syssla med er smalpropaganda någon annanstans. JAG bestämmer över min kropp och vill inte att någon annan lägger sig i. Det är så typiskt att just kvinnors kroppar blir objekt i samhället: som ALLA får ha en åsikt om.

Jag är så glad att du skriver om det här ämnet! Det känns lite som att jag och min kropp kan pusta ut. Och det är imponerande och inspirerande att du skriver om det. Speciellt när du säger att du blir ledsen av kommentarerna/åsikterna men ändå väljer att säga ifrån och engagera oss läsare 🙂

Kvinnor som inte ständigt bantar, fixerar sig vid motion, ätande, kalorier o s v har kraft och tid att ägna sig åt annat.

Och DET är läskigt för då kan ju kvinnan få idéer om feminism, egenvärde, sexualisering som gör kvinnor till kroppsdelar istället för hela MÄNNISKOR e t c e t c

Tror i alla fall att en del av förklaringen kan ligga där…

Samt att om en del personer är nöjda och glada över sig själva oavsett storlek så verkar ju vissa halvsvältande och hårt tränande personer tycka att det förtar deras egen ”prestation.”

Tröttsamt är vad det är…

Förresten, är det någonsin någon som kritiserar BBW-män för att de hyllar fetma? Inte för att jag tycker att de ska kritiseras, jag menar bara att det som vanligt finns en uppförandekod för män och en annan för kvinnnor och det är inte okej enligt mig…

Nu blir jag lite nyfiken. Du skriver att det inte ”bara är att äta annorlunda och börja röra på sig, för det funkar inte så”. Vad är det mer man måste göra för att gå ner i vikt?

Fast nu handlar ju diskussionen inte om huruvida man kan gå ner i vikt eller ej.
Utan om att överviktiga människor inte ska behöva utsättas för förakt och kränkande behandling för att de är överviktiga.

Försök förstå att viktnedgång hänger på motivation, ork, biologiska förutsättningar osv. Om det bara var att göra si eller så så skulle ingen vara tjock.

Som fd. tjockis och nikotinmissbrukare har jag full insikt och förståelse hur svårt det kan vara att göra en förändring.
Men aldrig för en sekund att jag skulle försvara eller rent av glorifiera beteendet för det.

Det handlar faktiskt inte enbart om den enskilda individens mående, det är även en politisk fråga eftersom livsstilssjukdomar kostar samhället enorma mängder pengar och det blir bara värre och värre.

Men jag är helt med dig om att det finns en attityd som behöver förändras.
Att säga åt en tjockis att ”du är fet, det är dåligt, du behöver banta” är som att säga till en rökare ”det är farligt att röka, du borde sluta”. Helt verkningslöst.
Den sortens kommentarer lockar ju knappast till förändring. Snarare tvärt om.

Men som du skrev i en annan kommentar ”Om det bara var att göra si eller så så skulle ingen vara tjock.” och ja, jag tror att de allra flesta skulle vara smala om de fick välja. Därför ser jag inte heller något problem i att omgivningen faktiskt försöker gå in för att konfrontera och stötta personen så länge det görs utifrån omtanke och inte fördömande.

Och på sjukdomar. Ju fler feta jag pratat med, desto fler har jag upptäckt som haft någon form av annan fysisk problematik som direkt eller indirekt ledde till fetma (det här har jag förstås inga vetenskapliga bevis för, det är bara vad jag själv iakttagit och fått berättat för mig) Och när den väl sitter krävs det för många en omänsklig ansträngning att bli av med den och jag tror att det är DEN aspekten många har svårt att förstå. Människor är inte maskiner som man kan programmera att uppföra sig på ett visst sätt. Om det innebär ett alltför stort lidande att gå ner i vikt kommer de flesta inte klara av det eftersom de flesta inte orkar lida resten av sina liv.

Jag tror du får acceptera att människor kostar pengar helt enkelt Henrik. Annars kanske du borde jobba på att införa utrotningsläger så vi blir av med oönskade pengaslukande samhällselement? Och utöver det är det väldigt mycket som inte håller med ditt resonemang.

1. Att vara tjock är inte ett beteende. Tjock är ett adjektiv som beskriver hur någon ser ut. Låt mig också påminna dig om att beskrivningar av utseenden förändras över tid.

2. ”Livsstilssjukdomar är en fara för hela samhället, alarm, alarm, detta har eskalerat och blivit ett hot mot hela mänskligheten! Människor kostar FÖR MYCKET, snart har vi INTE RÅD att ha människor i vårt samhälle!” Detta är makthavarnas (de med ekonomisk och politisk makt) retorik i syfte att kunna kontrollera och tjäna pengar på människor och den retoriken har du anammat utan att ifrågasätta vem som tjänar på att du rapar upp deras floskler.

3. Att konfrontera feta och överviktiga hjälper ju uppenbarligen inte Henrik. Då skulle det väl inte bli ”värre och värre” med tanke på att feta och överviktiga konfronteras konstant? Dumhet är att upprepa samma beteende och förvänta sig olika resultat varje gång.

WDF: Så du tycker att det är poänglöst att försöka förbättra samhället? Isåfall förstår jag inte varför du engagerar dig över huvud taget.
Ja, människor kostar pengar, men det finns väl ingen rimlighet i att det ska kosta mer än vad det behöver göra? Vore det inte bättre att vi lade pengarna på mer konstruktiva saker?

1. Jag var väl medveten om min bristfälliga meningsuppbyggnad när jag skrev den men jag trodde inte nån skulle vara så tramsigt petig och anmärka på den utan förstå innebörden. Ska bättra mig nästa gång.

2. Jag ifrågasätter saker hela tiden. Ofta till den grad att jag blir less på mig själv och önskar att jag var lite mer godtrogen. 🙂 Eftersom jag jobbar med hälsa så är det något jag fördjupat mig sjukligt mycket i och vänder och vrider på dagligen.
Om du inte tror på statistiken så är det väl bara att du ser dig om i världen. Det har aldrig funnits så många unga människor med allvarliga livsstilsrelaterade hälsoproblem som idag. Tycker du att det är en vettig utveckling?
Och om du nu anser att det inte är på det viset så får du väldigt gärna visa på motsatsen. Skulle vara väldigt intressant!

3. Nej att konfrontera hjälper inte alltid. Men i de fall det hjälper så är det avgörande HUR man konfronterar. Att visa att det handlar om omtanke och medmänsklighet och inte om fördömande. Att visa att man ser och älskar personen som den är men ser att den har ett problem och erbjuda sig att hjälpa till att stötta i en förändring av det. I många fall kan det vara förlösande och vara nyckeln till förändring, i andra fall fungerar det inte alls. Det beror ju på många faktorer. Och fetma är ju inte det egentliga problemet utan ett symptom av olika bakomliggande problem, allt från dåliga vanor och psykiska problem till metaboliska störningar och andra fysiska problem.
Professionellt jobbar jag mer med att inspirera snarare än att konfrontera, vilket funkar bra hos många människor det med. Det beror mycket på person och situation. Många känner sig provocerade av det också.

WDF: Det var iaf inte medvetet en halmgubbe utan det var faktiskt så jag upplevde det när du säger att jag borde gilla läget eller bygga ett utrotningsläger. Kändes som en ganska hopplös syn på världen.

Henrik, kort svar till dig: Samhället förändrar man inte genom att ge sig på feta individer (konfrontera dem). Du måste väl ändå se vad de som utsätts för detta tycker om det och vilken effekt det får? Dvs ingen viktnedgång eller förbättrad hälsa men ett enormt psykiskt lidande, ångest, stress och självhat. Om en metod inte fungerar är det inte fel på människorna som utsätts för den – det är fel på metoden.

Samhället förändrar man exempelvis genom att som vi gör under de här inläggen, informera om vad fettskammandet och fettföraktet gör med oss som drabbas av det. Om du har följt debatten sista tiden har du förmodligen läst de många kommentarer där människor tackar LD och andra för att de öppnat deras ögon och fått dem att reflektera över sitt eget beteende gentemot feta och överviktiga. Det är första steget till samhällsförändring – att bli medveten om det människoförakt man själv bär på.

Nu ska du inte få för dig att detta är ALLT man kan göra. Jag vill t ex att de som har ekonomisk och politisk makt ska använda den för att göra samhället bättre för alla och inte låta ekonomiska intressen gå före människors hälsa och livskvalitet. Människor MÅSTE få lov att kosta pengar och ska ALDRIG ses som en belastning.

Man kan jobba på båda fronter och du har totalt missuppfattat mig när du tror att jag tycker att man ska resignera inför problem och inte försöka göra något åt dem. Min lösning ser bara annorlunda ut än din.

Jag tror att jag förstår precis, fast kanske inte alls ändå…?
Jag har under hela min uppväxt varit smal och är nu någonstans i övre delen av ”normalviktig”. Har trots det fått kommentarer om att jag har för mycket fett (hur knäppt är inte det?).

Men nu till saken. Den här diskussionen har verkligen varit en ögonöppnare för mig. Jag inser att jag också har/har haft fördomar mot feta/överviktiga, utan att inse det själv. Jag tycker det är så intressant och nyttigt att plötsligt inse mina egna fördomar!
Nu ska jag verkligen försöka skärpa till mig!
Jag trillar fortfarande ibland i den gamla invanda fällan att tänka på feta människor som lata/med dålig karaktär, men inser ju med förnuftet att det inte är sanningen utan ett utslag av min fördomar, som ju tydligen har varit så normaliserade att jag inte har sett dem.

Jag inser också hur mycket enklare det är att se fördomar/förtryck där man själv är på den utsatta sidan jämfört med när man är på den priviligierade sidan. För mig har det varit lätt att se mannen är norm i samhället och att kvinnor förtycks, men smalhetsnormen har jag inte alls reflekterat över på samma vis, troligen för att jag själv sitter på den priviligierade sidan och därmed inte utsätts för nackdelarna.

Så tack för ögonöppnande och viktiga inlägg.
Älskar när jag får nya insikter och kan utveckla mig själv som (med)människa!

LD, jag tycker du är bäst i världen.

Obehaget inför allting som är utanför normen är så djupt rotat i oss att vi väldigt sällan ser det förrän samhället börjar prata om det. Vi pratar nu om rasism, sexism och homofobi, men fortfarande knappt om kroppsideal och förakt, om transfobi och funkofobi.

Samtidigt som det är bisarrt att läsa alla de ”välmenande” kommentarerna till din blogg så känner jag igen det i mig själv, på samma sätt som jag ibland märker spår av sexism, rasism och diverse fördomar inom mig själv. Men jag förstår att det är samhällsstruktur-enliga fördomar som påverkar mig, och försöker förbättra mig själv.

Jag vill verkligen tro att vi är på väg mot ett mer upplyst samhälle, där gemene hen är fullt medveten om vad strukturer och normer innebär, och hur det påverkar oss. Det är förjävligt att du får ta så mycket skit under tiden, men du är en krigare och jag tror att jag talar för många när jag säger att du är en enorm inspirationskälla, och jag tror verkligen att du påverkar folk väldigt mycket. Jag tänker på dina ord ofta.

PS, min sambo är ordentligt överviktig och har 100% perfekta värden varje gång hen är hos läkaren. De är lika förvånade varje gång. Hen äter extremt hälsosamt, cyklar till jobbet varje dag och är fortfarande överviktig. Samtidigt är en av mina bästa vänner grovt underviktig (har inte mens i långa perioder), röker ett paket om dagen, dricker och lever på snabbmat. Gissa vem som möter kritik och vem som inte gör det?

Jag tror det i grunden faktiskt är av välmenande fast det blir så fel. Fetma är ju lika med ohälsa men det är också undervikt så…

Nej fetma är inte lika med ohälsosam men även om det var det så är det min fulla rätt att vara ohälsosam. Inbilla mig liksom inte att okända människor bryr sig om hur jag mår.

Svara

Så du skiter fullständigt i att människor dör? Good to know… Nu menar jag inte bara fetma men alla former av ätstörningen dom ska man inte heller försöka hjälpa då?

Och här kom halmgubben flygande. Var på er vakt mot alla meningar som börjar med ”Så du menar alltså att…” och liknande.

”Så du menar alltså att det inte finns någon ohälsa då och inga andra problem i hela världen heller?”

”Så du menar alltså att du vill att alla människor ska dö på en gång i långa plågsamma sjukdomar?”

”Så du menar alltså att du är en lila liten tomte som bor i en förtrollad regnbåge och lever på sockervadd och glitter? Är det det du menar? VA???”

Fast de var ju det hon sa. ”det så är det min fulla rätt att vara ohälsosam.” Då menar hon ju att man har sin fulla rätt att vara ohälsosam. Då tycker ju hon att man har sin fulla rätt att svälta/äta sig till döds. Och visst det får hon ju tycka jag tycker det är jävligt oetiskt men alla har ju rätt till sina åsikter.

Att anse sig vara i sin fulla rätt som vuxen myndig människa att vara hur ohälsosam man vill är inte synonymt med att man skiter i om andra människor dör. Fetma och smalhet är inte heller synonymt med ätstörningar och andra sjukdomar. Var tyst och ta en kaka medan du funderar över din förvrängda världsbild.

Du är en jävligt otrevlig person men antar att du är nöjd med det. Jag har en väldigt klar världsbild. Den är inte fel bara för att DU inte håller med. Precis som jag inte säger att din är fel bara för att jag inte håller med.

Min läkare sa till mig att min bukfetma är ohälsosam, jag misstänker att det är vanligt att de som lider av fetma får höra det av sin läkare. Det är en uppfattning som finns i samhället att fetma är ohälsosamt. Sen är det skillnad på övervikt och fetma. Men å andra sidan så känner jag personer som har fetma och visst, äter för mycket men äter jävligt bra mat och även tränar, mig inkluderat. Personligen tycker jag att man inte har rätt att kommentera andras kroppar och jag är så trött på folk som bara snackar om hur feta de är eller hur de tränar och hur mycket muskler de bygger.

Fast att ens läkare pratar med en om bukfetma är ju inte fatshaming (eller tänker jag fel?) jag läser till läkare och vi får verkligen inpräntat att oavsett vad en patient söker för ska man ta upp livsstilsfrågor som matvanor rökning och alkohol, och visst märker man att vissa tar illa upp, men att en läkare tar upp ev fetma handlar nog oftast inte om ett tjockis-hat, utan om faktiskt generell medicinsk relevans. (Dock vet jag att som läkarstudent är det lätt att bli insnöad och tänka att man frågar ju bara lite frågor och att folk inte tar illa upp, så dela gärna med er om andra tankar!)

Det bror ju på vad man söker för. Skulle jag uppsöka läkare för öroninflammation och läkaren börjar fråga om ens vikt skulle jag ta illa upp i alla fall. Och då är jag inte tjock. Men det är liksom inte relevant för det ärende jag har hos läkaren. Söker jag för att jag har ont i knäna, ja då kanske vikten är av relevans.

Så länge man inte är skadligt tjock eller skadligt smal tycker jag alla ska få se ut som de vill. Och varför folk ”hatar tjockisar” tror jag oftast beror på att folk tror att alla tjocka är ohälsosamma och lata.

man får väll, men varför vill man skada sin kropp? Jag menar typ i stil med om du inte äter något nu dör du av svält eller ditt hjärta pajar om du inte går ner nått kilo.

Mental såklart, men om kroppen säckar ihop så har man ändå ingen glädje av den mentala hälsan för då är man död.

jag tycker hälsan är det viktigaste, mår man bra då är det bra. Utseendet är inte viktigt. Därför tycker jag inte att man ska va skadligt tjock/smal.

Men varför ska DU bry dig om någon annans hälsa?! Sköt din egna hälsa. Vill jag bara skadligt tjock/smal så finns det inte ett skit du eller någon annan kan göra åt saken. Mitt liv, mitt val.

och jag snackar inte om ,man SER skadligt tjock/smal ut för det kan man inte veta utan att kolla någons insida. Jag vill inte att människor ska dö, fuck me right?

Jag kommer också hindra någon att hoppa från en bro om jag ser det men du skulle väll antagligen bara- hens liv hens val

Så hur tänker du att du ska hindra exempelvis överviktiga från att vara överviktiga? Genom att berätta för dem att de är ohälsosamma? Berätta!

jag har inget emot folk som är överviktiga bara folk som är en fara för sin egna hälsa och doktorer brukar ta bra hand om dom. Alla överviktiga är inte ohälsosamma det vet du väll själv.

Vad har du emot människor som ej tar hand om sin hälsa? Vet du att DU är en far för min hälsa, hur tycker du att jag ska hantera det? Bryr du dig om det?

ja ät så mycket socker tills du dör om det är det du vill men jag kommer ändå vilja rädda ditt liv

Men grejen är ju att du inte kan avgöra genom att enbart se på en människa om hen är ”ohälsosam” eller inte. Dessutom är det inte din sak att ha en åsikt om.

Har jag sagt det? nej. Jag tycker alla ska få se ut som de vill bara de inte skadar sig själva. Och ja, ingen kan se på utsidan om det är skadligt eller inte. Och jo det är min sak att ha en åsikt om, för folk i min närhet har gått bort av olika ätstörningar, och jag tycker fan inte att man ska uppmuntra till ohälsa.

Så folk som skadar sig själva får inte se ut som de gör? Hur ska vi gå tillväga för att förhindra/förbjuda dem? Hur vet vi vilka som ”skadar sig själva” om det ej går att se på utsidan.

Ja sätta dem på diet kanske eller tvångsmata som de gjorde med mig innan jag blev frisk. Och jag är så jävla glad att jag inte fick se ut som jag ville för annars hade jag varit död nu. Och det brukar oftast märkas när man trillar ihop och måste åka ambulans.

Alla andra tycker inte ens att hälsan är det viktigaste. Jag har själv fått höra av någon; ”men jag vill inte vara hälsosam och leva så länge som möjligt, jag vill ha det så gött som möjligt medans jag lever”. Alla andra prioriterar ju inte samma saker som du gör.

Hur kan man inte tycka att ens hälsa är det viktigaste? Vill man inte leva länge? Stort mysterium för mig

Vad betyder hälsa för dig? Visste du att stress är den vanligaste anledningen till att man får hjärtinfarkt. Psykisk ohälsa ökar. Och ätstörningar är ett stort samhällsproblem.

Ja jag vet att stress är farligt och jag tycker inte heller det är bra, det är därför jag vill ha 6 timmars arbetsdag. Och ja ätstörningar är hemskt och det är därför jag håller på som jag gör, jag har absolut inte några problem med tjocka.

Precis! Kanske ett stort mysterium för dig, självklart för personen som sa det – människor är olika och tycker inte att samma saker är viktiga.

sant men tycker fortfarande att det är lite konstigt att långt liv inte är det viktigaste för alla. (insåg att detta lät lite bitchigt, men va inte meningen)

filippa- Du vill alltså hellre leva ett långt olyckligt liv istället för ett lite kortare men lyckligt liv?

Är just nu inne i ett svårt Mad Men-beroende och har slukat intervjuer med skådisarna på youtube. I en av säsongerna (spoiler alert) blir en av de vackra, kvinnliga huvudrollsinnehavarna tjock. Naturligtvis skall detta dissekeras i intervjun. En av frågorna som skådisen får (hon är naturligt vis smal och vacker i verkligheten, men blev tjock i serien för att dölja en graviditet i verkligheten) frågan om hennes rollkaraktär aldrig ska bli lycklig? Hon svarar då att hon tror att karaktären i denna säsong är lyckligare än någonsin eftersom hon får äta. Intervjuaren ser oförstående på den smala skådisen och säger ”Men hon äter ju så mycket?”. Ja? Hon kanske gillar att äta? Det är så fascinerande hur djupt rotat vårt tjockförakt är att vi tar för givet att feta äter för att de är olyckliga. Smala och tjocka människor äter mat av precis samma anledningar – för att man måste för att överleva. Det finns de som inte njuter av att äta mat alls, men skulle tro att dessa är lätträknade.

Alltså Lady Dahmer, jag vet att du mår dåligt av att skriva om det här eftersom du förklarat det i tidigare inlägg, och jag förstår verkligen varför med tanke på alla taskiga kommentarer du får. Men ville bara ge dig lite pepp, dessa inlägg har verkligen öppnat mina ögon! Jag har alltid varit smal och vältränad och hade tyvärr definitivt ”tjockisförakt” förr i tiden, tänkte att det var väl bara att ha lite disciplin och banta. Men nu har jag tack och lov ett annat perspektiv på saken! Så tack för att du orkar skriva dessa inlägg, de gör skillnad!

En annan sak jag tänkt på på sista tiden är att det tydligen är socialt accepterat att kommentera hur vulgärt stora bröst en person har, men definitiv inte om en har små. Då sårar man tydligen.

Senaste igår var jag på stan med en kompis, och mötte en annan bekant. Jag är gravid och brösten har blivit liiiiite större. Har fortfarande samma kupa men större omfång.

Första kommentaren jag får av den bekanta vi mötte är : ”men guuud jag kan inte sluta stirra på dina jättebröst!”, varpå min vän jag var ute med svarade snabbt: ”eller hur! Det är inte en bh hon har på sig utan två Konsumkassar”.

Jag blev så jävla ledsen. Tydligen är man bara ett par gående bröst, inte en person. Blir så himla ledsen och arg när folk tar sig rätten att kommentera och skoja om ens kropp. Vidrigt beteende.

Det här kanske inte hade nått med inlägget att göra men ville skriva av mig lite…

Men gud ja. Och sen alla tolkningar på vad brösten innebär rent personlighetsmässigt. H E R R E J Ä V L A R, vad folk har teorier om hur två fettdepåer ska påverka sexlust, IQ och allt möjligt annat.

Jepp jepp, skriver under på det. Är storbystad och då är man plötsligt utan känslor, endast någon som är till för sexuellt utlevande, lättfotad och ständigt kåt och tillgänglig… Enligt hur en stor del av det manliga släktet behandlat en genom åren…

Jag har uppfattat det som att min kropp nästan gjort en del män arga. De har liksom känt ett behov av att trycka till mig och förnedra mig för att jag ser ut som jag gör, när de samtidigt uttryckt uppskattning för stora bröst. Fast det kanske mest är ytterligare ett uttryck för helt vanligt kvinnohat?

Jag har dessutom sjukt ljust hår och tycker att smink är galet kul att leka med. Innan jag började färga håret fick jag agera både statuspryl och verbal slagpåse från alla möjliga håll, för att det var helt ok att se ner på någon som såg ut som en bimbo.

Nu mer blir jag nästan aggressivt bystig ibland, med syftet att få köra ner folks fördomar och idiotier i halsen på dem.

När jag var i tonåren var jag väldigt besvärad över mina stora bröst, även om jag inte fick så värst mycket stötande kommentarer eftersom jag var ganska opopulär bland pojkar och inte särskilt snygg heller.

En big-boobs-anekdot följer här.

Jag har F-kupa (då hade jag nåt kring D, ganska stort ändå).
Fick höra av mitt x att det första en kille ser hos en tjej är brösten.
Fick höra av kompisen att mitt x tyckte jag var ”het” p.g.a. mina stora bröst.
När han såg mig naken den första gången utbrast han ”HERREJÄVLAR” när han såg mina bröst.
Han drog ofta skämtet ”så vackra ögon du har”.
Vi var tillsammans i 4 månader för 4 år sedam. Jag var otrogen, han dumpade mig. Ångrar att jag sörjde uppbrottet med den äckliga skitstöveln under en så lång tid! Fy satan, men klokare har jag allt blivit. Tack vare alla härliga feminister har jag lärt mig att känna igen sexism och dålig kvinnosyn samt akta mig för liknande mansgrisar i framtiden.

DU ÄR SÅ BRA!!! TACK!! Det här kan vara något av det KLOKASTE och mest on- point jag läst i detta ämne på LÄNGE! Särskilt det om att din blogg bara utgör en bråkdel av allt. Att den största delen av etablerad media och bloggar förespråkar ett helt annat ideal, nämligen ”smal= hälsosam”-idén som inte alls stämmer! Hela idén att en ska kunna förändra sig själv (”ge aldrig upp! fortsätt drömma! min resa räknas!”) men inte samhället (”sluta skyll ifrån dig!”) handlar ju bara om en jävla liberal lögn om att det inte finns strukturellt förtryck och varje individ bär allt ansvar för sin egen situation (även när det gäller psykisk ohälsa och mobbing exempelvis!). För egentligen är det ju de som klagar på dig som har problem.

”Your problems with me are not my problems, those are your problems”

Massa kärlek, tycker du är en sån förebild!! <3

En från mitt förra jobb är överviktig och bestämde sig för att börja på itrim. Hon promenerar, tränar och har lagt om kosten helt. Går på uppföljningsmöten osv.

Då blir det liv i luckan och varje gång det vankas fika så ba: men eeeen kaka kan du väl ta, kom igen, klart du ska smaka nu när jag har bakat!

Liksom, damn you if you do, damn you if you don´t.

Jag tror problemet är detta: det är fint att kunna ta EN kaka. Det är fint att ha karaktär, det är fint att inte frossa. Mottot ”man kan äta allt men i måttlig mängd” måste gälla alla för vi mäter bara med EN utgångspunkt. Om man väljer bort något helt blir det alltså inte bra heller. Att undvika socker när NÅGON ANNAN inte tycker är befordrat är inte ok.

Vilken klassiker, en hel del smala människor älskar att ”uppmuntra” och ”peppa” tjocka människor att ”ta tag i sin hälsa” och att ”ta hand om sig själva” men om det sen blir gjort och med framgång, då jävlar ska kakfatet fram med tillhörande tvångsbjudningar eller nya godhjärtade kommentarer om ”att låta det ta tid” eller ”går det inte lite fort nu?” För då känner de sig hotade, dom jävlarna.

Jag känner bara, sitt ner, ta en kaka och håll käften och framför allt bry dig om din egen jäkla hälsa innan du börjar mecka med andras. Det främsta problemet är inte andras fysiska hälsa utan deras mentala som gör att de inte kan leva med sig själva utan att gnida sitt skit i ansiktet på andra för att de ska orka leva med sig själva.

Tror kanske du har lyckats med det hälsohetsarna fruktar: efter detta #hyllafetma-inlägg vill jag också känna mig stark som en oxe och ta plats!

(gör ju inget om jag samtidigt blir en ’bättre och mer empatisk människa’, samt med nya perspektiv – toppen!)

Fast allvarligt: tack!

Jag som aldrig brytt mig om hur kroppar ser ut, varken egen eller andras, har fått upp ögonen för sååå mycket jag inte visste något om genom dina inlägg på temat.
Förstår hur otroligt lyckligt lottad jag är att komma från ett hem där utseende/vikt aldrigALDRIG varit tema, utan vad ens kropp kan och hur den mår..
Förstår såklart också att det är för att jag varit och är innanför normen som smal som jag kan tillåta mig att ’inte bry mig’ – samt att jag inte tidigare fattat hur jag är del av strukturen/förtrycket..

Superintressant, och sorgligt..

I Liftarens Guide till Galaxen finns ju den där ”point-of-view-gun”. Ett gevär som gör att alla man skjuter med det får samma synsätt som en själv. Många skulle nog tycka det var en tråkig grej, men jag tror nog att alla dessa ”välvilliga” människor med sina ”välvilliga råd” till överviktiga skulle tycka om det geväret. För det är ju precis det som deras behov grundar sig i: att andra människor ska se verkligheten på samma sätt som dem, tycka likadant och dela deras värderingar. De har så gott som ingen distans till sina egna synpunkter. De lever så djupt inne i sin egen subjektivitet att de tolkar den som objektiv verklighet eller ”sanning”. Kan de bara försöka inse att verkligheten inte är likadan för alla, att åsikt inte är synonymt med fakta eller någon form av absolut och att deras åsikter och värderingar inte måste delas av alla, så är det i alla fall ett steg på vägen.

+ det här absurda i att diskutera vad andra borde göra för sin hälsa samt att dra in samhällsekonomin i detta..!

Fattar inte folk att det är ren fascism?

Ska man få sjukvård och specialundervisning till ett sjukt/handikappat barn man ’valt’ att få?

Något som verkligen kostar samhället enormt (i pengar, saboterad hälsa och miljö genom utsläpp, slitage och platskrävande i städerna, olyckor – men också i generellt sämre folkhälsa pga stillasittande) är bilismen.

Skatterna/kostnaderna för att äga och köra bil täcker långt ifrån de samhällsekonomiska kostnader biltrafiken orsakar.

Hoppas dessa människor som i allt de gör och säger tänker på samhällsekonomin/folkhälsan i första hand också shamear alla som någonsin äger/kör/åker bil!

Problemet är egentligen att vi är i grund och botten stenåldersmänniskor, evolutionen går jävligt långsamt. Vi är byggda för att springa ikapp maten, och döda den innan vi äter upp den.
Nuförtiden ligger mest maten i frysdiskar och latar sig, den finns i överflöd och är på tok för lättfångad.
Men vad skall vi göra åt det då?
LCHF kanske, skapa en högljudd sekt som hittar matkonspirationsterier överallt och anser att vi är feta p.g.a att vi äter potatis, vilket stora delar av svenska folket levde på förr innan vi blev feta.
Nej, vi kör GI som är så jävla krångligt att vi måste köpa en massa dyrbara kokböcker, sen ger vi upp och köper färdig GI-mat för dubbla priset.
Värst av alla är Ulrika Davidsson som gett ut kokböcker om Detox, GI, LCHF, 5:2 och diverse hemsnickrade kickstartsmetoder.
När en journalist frågade henne vad hon stod för eftersom alla metoder var rätt motsägelsefulla svarade hon.
”Nej men vad då, jag vill bara inspirera.”
Som ni ser så handlar det här inte längre om att skaffa sig en smal mage utan en fet plånbok.
Här är mitt skäl till att jag försöker hålla vikten, jag orkar inte lyssna på alla idioter.
Men eftersom allt handlar om pengar så måste vi ju utse en segrare som kokat ihop den mest lönsamma metoden.
Leyla, ni vet hon som bakar. Jag såg hennes böcker på rad och av omslagen att döma så blev hon rundare för varje bok. Sen gick hon med i viktväktarna och fick troligtvis rätt bra betalt för att ställa upp på reklam.
Efter det anser hon att viktväktarna är så himla bra att hon både kan baka och rasa i vikt.
Tacka fan för det, hon tjänar ju pengar på bägge.

Shit LD, kudos till dig som orkar ta argumentationen gång på gång. Tycker att du förklarar på en nivå som vem som helst borde kunna förstå och ta till sig, men ändå ska folk hålla på och vrida och vända varenda ord mot dig.

Hoppas du får fler positiva kommentarer än negativa, annars blir jag fan mörkrädd.

Herregud. Fast inte förvånande. Kan bli en nyttig läxa för oss alla: De som har frälsar-rädda tjockisar från dem själva-komplex har det aldrig för att de är omtänksamma. Den där ”omtänksamheten” kan vändas till rent och skärt hat när som helst (efter som den är sprungen ur ett människoförakt) och särskilt när den inte mottas med tacksamhet.

Jag håller med dig om att hetsjakten på tjocka personer, främst kvinnor, är hemsk och borde upphöra snarast. Men det som slog mig när jag läste ditt ursprungliga inlägg om detta var att jag tycker det är så synd att du t ex aldrig badar med barnen. Vilket budskap vill du förmedla till dem? ”Att bli tjock är det bästa som hänt mig”, skriver du. Det låter ju väldigt positivt och jag kan absolut förstå det, men om du hade varit helt bekväm med det faktum att du är tjock hade du förmodligen badat tillsammans med barnen och struntat helt i vad den fördömande omgivningen tycker. Själv skulle jag aldrig döma någon efter hur många kilo hen väger och tycker att samhällets normer och ideal är helt sjuka. Det är såklart helt upp till dig vad du gör och inte gör med dina barn, men jag är genuint intresserad av vad du vill förmedla/förmedlar till dem angående detta.

Kan någon klok hjälpa mig, försöker förklara för en vän här varför fetma och ohälsa felaktigt länkas samman villket jag själv tror på men inte hon, jag hittar liksom inte orden riktigt men många av er här är så kloka 🙂

Typ orkar ej de här kommentarsfältet pga folks brist på hjärnkapacitet.. De säger att det är så viktigt att påpeka tjockisars ohälsa men alltså slår vad om att flera röker och majoriteten dricker alkohol. Tror att alkohol kostar samhället mer om en nu måste räkna på allt. Och tror att barn drabbas rätt mycket av vuxnas alkoholdrickande. Och asså går inte att försvara sig med att en inte är alkis, för med en öl HYLLAR du alkoholism och missbruk…

Jag förstår faktiskt inte riktigt den här tjockis-debatten. Var i Sverige befinner ni er egentligen om ni får höra så mycket elakt gör er övervikt? Jag är iofs inte överviktig men jag har aldrig hört att överviktiga i min närhet får uppleva tjockishat

Nä, kanske är just det att du aldrig har hört det, men att de personerna får höra/uppleva det. Eller så är de förskonade från skiten, vilket såklart är att föredra.

Nej, menade inte det heller! 🙂 ursäkta att min kommentar fick det att låta så. Jag försökte mer få fram att det finns så mycket en själv inte märker, att andra utsätts för kränkningar. Och så undrar jag hur mycket och på vilket sätt jag bidrar.. Jag är också chockad, och har fram tills nu varit lyckligt ovetande om mycket. Typ. Reflektioner mer.

Tror nyckeln där är ”jag är iof inte överviktig”. Har varit både underviktig, ”normalviktig” och överviktig. Har upplevt att människor bemöter mig väldigt olika beroende på hur stor jag är.

Tycker hela den här tråden är beklämmande.

Lite som när Jimmie Åkesson säger:
– Den omfattande rasismen är en myt. Jag tror inte att problemen är så stora.

Jag funderade också på de. Är själv lite rundare även om ja inte skulle klassas som tjockis av andra så är ja ju lite rund XD Har aldrig haft problem själv och ingen i min omgivning har haft de heller och hela min familj är rättså tjocks XD

När människor ur andra icke-privilegierade grupper jag inte tillhör diskuterar sina upplevelser håller jag tyst. Jag säger definitivt inte att jag inte förstår debatten för att jag själv inte blivit utsatt för rasism, homofobi eller vad det nu gäller eller inte sett någon blivit utsatt för det heller. Det är irrelevant, flyttar fokus till en själv och osynliggör förtrycket målgruppen drabbas av. Ett riktigt OTREVLIGT beteende skulle man kunna säga.

En annan, ganska intressant sak, är att tjockisar bara får gå ner och bli ”normala” om de gör det av rätt anledning, nämligen HÄLSAN! Oh, låt oss alla tillbe den allomfattande HÄLSANS altare! Jag (nuvarande tjockis, tidigare fet) har gått ner och det är BARA för att jag vill vara snygg och ha typ magtröjor. Jag skiter väl i HÄLSAN? Hej, jag röker ett paket cigg om dagen liksom, jag är inte HÄLSOSAM.
Jag vill bli smal för jag vill bli het. Jag inser att det är både ätstört och normativt, men det är så det är. Men skulle jag, gud förbjude, faktiskt säga detta till en av alla dessa välmenande självutnämnda Anna Skipper-protegéer, då jävlar skulle det bli liv!
”Du måste ju tänka på HÄLSAN, det viktigaste är ju ändå att du MÅR BRA och är HÄLSOSAM”…….

Man vill ju bara tvångsmata dem med typ chili cheese tills de håller käft.

Blandade funderingar om viktfascism och hälsoapostlar:

– Det är utsidan som räknast: Hälsan är ens ensak så länge en håller sig inom accepterade utseendenormer. En smal person som ”stoppar i sig skräpmat” kan därför räkna med glada tillrop och beundran – för hen tar sitt viktansvar med stil…!

– Att inte låta sitt utseende gå ut över andra: Att gå omkring med en provocerande kropp sätter viss press på omgivningen. De behöver freda sig och de flesta vill gärna undvika att smocka till en. De känner sig angripna – ändå vill de ge en en chans: ”Har du funderat över det här med … hälsa?”

– Det är inte mer rätt att provocera med sin kropp än att utmana med sin klädsel!

– Det känns bättre att vara sig själv när omgivningen gillar en.

– Ingen skam i kroppen: Att vifta bort omgivningens vädjan om anpassning och förneka sitt ansvar för situationen.

Har precis börjat läsa din blogg och den är ju bara för bra! Så uppfriskande och ögon-öppnande, många grejer man inte tänkt på förut. Umgås med en del som är hatiska emot allt och snackar skit om andras sätt att leva, och jag blir så trött, mentalt utmattad. Men din blogg gör mig peppad och stärkt – stärkt till att inte gå på andras hatiska teorier som dom faktiskt inte har något att göra med! Heja dig LD! Gillar dig och dina värderingar skarpt!

Jag har på många sätt känt mig dåligt behandlad sedan jag blev överviktig, dock har ingen sagt rakt ut att jag borde banta eller att jag är tjock, förutom ett par ”är du gravid-frågor”. Det är mer att jag har känt att folk inte tar mig som person på allvar, mina åsikter har inte samma tyngd och jag märker att den status jag hade innan som smal är som bortblåst.

Det som gjort mig mest ledsen var dock när jag läste nån krönika i Aftonbladet av Sanna Lundell, hon verkar ha något emot överviktiga människor har jag märkt. Hon skrev något om att vårt land bebos av tjockisar och att vi borde skämmas över vårt frossande eftersom stora delar av världen svälter. Det fick mig att känna mig så himla ledsen och som en dålig människa.

Jag har ägnat hela mitt liv åt att försöka vara en ”god människa”, ja jag är ingen moder Theresa men man gör ju det man kan. Mitt yrke kretsar kring att hjälpa utsatta människor. Att hjälpa andra är en stor del av min identitet, på gott och ont. Men när Sanna Lundell skrev sådär så blev jag omskakad. Jag hade aldrig innan förstått hur djupt föraktet var för överviktiga människor. Nu kände jag att det blev nästan förföljelse över det hela. Nu ställdes vi som väger för mycket som ansvariga för att barn svälter i andra delar av världen. Jag kände mig äcklig, omoralisk och nästintill ond som vägde så mycket. Sen dess har jag lidit mer av min övervikt, jag drar mig undan mer eftersom jag nu förstått att det finns många som har starka negativa åsikter om vår karaktär.

Det är verkligen sjukt hur tjockföraktet tar sig uttryck. Jag har alltid varit normalviktig/smal som barn och ung utan att göra nåt speciellt, aldrig bantat eller tränat. Men gick sen under en period upp en hel del kg och blev ”småmullig”. Genast började då folk bli ”bekymrade”. Jag fick tips och råd från alla håll och kanter (mest familj och kompisar men även folk jag inte ens känner knappt) om att jag skulle kanske se upp med vikten, annars skulle jag kanske må dåligt osv. Blev så jävla förbannad, eftersom allt egentligen handlade om var att de störde sig på att jag blev fulare, det vet jag (mådde bra och var glad, inga hälsoproblem öht). Sen gick jag ner en massa vikt igen efter ett tag pga stress och magproblem relaterade till stress och depression, men inte blev en jävel bekymrad då. Då fick jag massa uppmuntrande kommentarer om hur smal och fräsch jag hade blivit (till skillnad från när jag var tjock då jag antagligen var ful och äcklig i deras ögon). Kan inte ens föreställa mig hur jävligt det är för nån som på riktigt är överviktig, men jag blev iaf medveten om och började reflektera mer över denna sjuka samhällssyn. Tack för att du skriver om det här viktiga ämnet, du är bäst!

Jag tillhör de icke-tjocka, men förundras så över alla andra icke-tjocka som aldrig sett tjockförakt? Har flera tjocka i min närmaste omgivning och hur människor bemöter oss olika är så skrämmande så man skäms över att vara människa! Vet inte riktigt vart gränsen går, men har själv efter mindre viktuppgångar fått ett helt annat bemötande av vissa människor. Efter första graviditeten t ex, ”Är det inte dags att börja träna snart?”, ”Äter du rätt nu när du är föräldraledig, det är så lätt att börja slarva när man går hemma” osv och då talar vi liksom inte så många ”extrakilon”.

Och vad är det där för argument? Om du inte trivs med din kropp eller önskar passa in i normen (för så måste det vara eller?) så gör något åt det! För mig är det samma som att säga åt en kvinna med små bröst att göra en bröstförstoring, så att samhället kan acceptera henne/tycka bättre om henne. Eller att be mörkhåriga att bleka sig blonda… eller alla som inte blir sådär ”hälsosamt” (?!) brunbrända om somrarna att sola solarium året runt…

HUR kan man be människor att ta ansvar för att själva passa in i normen? Normen ska ju bort, bort, bort! Brytas ner totalt! Vilken sten har ni legat och gömt er under?!

Det är konstigt hur ”det är ohälsosamt att vara tjock” ständigt tas fram som ett argument för att det ska vara okej att säga till tjockisar att banta och i största allmänhet klanka ner på tjocka. Om vi FÖR DISKUSSIONENS SKULL antar att det ÄR ohälsosamt att vara tjock, så är det FORTFARANDE oförsvarligt att hålla på och säga till folk att det är fel att vara tjock, att tjocka borde äta mindre och motionera mer etc. För är det någonting vi VET så är det följande:
1. Folk i allmänhet, sjukvården och hela mediakåren har tjatat och tjatat och tjatat på alla tjockisar att de borde banta och bli smala i flera decennier nu.
2. Landets befolkning har inte blivit smalare för det.
3. Däremot så mår väldigt många dåligt av detta tjat.
End of story.

Just nu går jag i en ätstörningsbehandling (lider av hetsätning). Min vikt har under åren gått upp och ner. Vid övervikt har jag då och då fått kommentarer om att jag borde äta rätt och motionera. Dessa ”goda” råd har gjort allt sååå mycket värre…

Under vissa perioder har jag levt på sallader och/eller bantningssoppor. Vid viktnedgång har jag alltid fått höra hur duktig och fin jag var. Att jag mådde fruktansvärt dåligt och gick ner i vikt på ett jävligt ohälsosamt sätt spelade liksom ingen roll (inte ens ”hälsoförespråkarna” reagerade, oväntat va?). Till sist orkade förmodligen inte min kropp med att leva på sparlåga mer och hetsätningen gjorde entré. Önskar att folk kunde förstå exakt hur mycket skada ”välmenande” kommentarer kan göra.

Jag vill i alla fall tacka dig LD! Du är fantastisk och en otrolig hjälp för mig i kampen mot ätstörningen. Jag beundrar dig för att du orkar kämpa trots allt oförstånd! KÄRLEK & STYRKA!

Vet ni vad? Jag är skitsnygg. Utan att vara helt grandiost betagen i mig själv tycker jag att jag fanimig är en riktig jävla pangbrud.
Folk har i år och dagar beskrivit mig som ”med kurvorna på rätt ställe”, ”med din längd kan man ju ha lite mer vikt”, ”jag har alltid avundats hur bekväm du är i din kropp”, ”åh, vad snygg du är, har du gått ner i vikt?”, ”du har ju rumpa och bröst och då är det ok att vara lite rund”.

Jag äcklas alltid av dessa välmenande kommentarer – så du går och spanar in min röv? Här trodde jag att vi satt och pratade. Dessa kommentarer kommer ju då givetvis från välmenande väninnor – har aldrig fått annat än uppskattande kommentarer av män vad gäller min kropp (då pratar jag killar jag är i säng med, vore asgalet om någon random polare ba ”jag älskar din kropp”) – men tjejerna – de ursäktar, förskönar och förminskar en fetma jag inte känner att jag bär på. Jag är 170 cm lång och väger strax under 90 kilo. En perfekt vikt enligt mig men fetma enligt WHO. Vad min läkare anbelangar är jag frisk som en nötkärna; ett sunt jävla sinne i en sund jävla kropp. De brukar inte, vad jag har märkt i alla fall, fundera så mycket på smalhetsnormer och utseende.

Nu till saken. Jag älskar att träna. Tränar ca fem dagar i veckan, och lyfter i stort sett bara skrot. Varför? Därför att jag älskar att vara stark, och därför att jag älskar hur jag känner mig när jag lyfter dubbelt så mycket som spännisarna på gymmet, och därför att jag älskar hur jag känner mig när jag lägger mig och ska sova och har tränat under dagen. Har nu regelbundet tränat hård styrketräning i ett år ungefär, och fått asfina biceps och fotbollslår, under det där lilla lagret av fett och på vissa ställen celluliter. Vet ni vad jag får höra då? ”Nu räcker det väl…”, ”vilka mansarmar du har fått”, ”tagga ner för fan, det är fan äckligt med tjejer som har manslår”. Dessa kommentarer nästan uteslutande från killar. Tjejerna: ”ska du inte springa lite också…?”, ”hm, följ med på dans på gymmet, jättebra för att bränna fett”! Såhär: jag röker, tycker därför det är onajs att springa, och jag vill – hör och häpna – inte gå ner i vikt! Jag älskar mina grova armar och är glad när de växer, och jag gillar min runda mage och tycker min kropp är jävligt fin precis som den är. Vad jag lär mig är, förutom att man inte får vara tjock, är det är alltså inte okej att ha muskler samtidigt som man har en kvinnlig kropp. Du kan inte både ha bilbringar, en smal midja, en lagårdsdörr till röv och dra 200 i benpress – därför att mulliga kvinnor är kvinnliga och starka kvinnor är manhaftiga. Det blir lite kortslutning i folks huvuden.

Hade inte så mycket mer att säga än just att, var får folk luft ifrån? Varför tar de sig friheten att kommentera – och värdera – min kropp? Jag tror fan jag är sundare i pallet än majoriteten av alla dessa puckon som inte kan fundera på annat än kroppar av olika slag.

Tycker så synd om alla människor som ska försöka spränga in träning i livspusslet fast det är svårt nog att få det att gå ihop ändå. Själv struntar jag högaktningsfullt i detta. Hellre tjock och harmonisk än smal och stressad.
Min mor har alltid hatat att gå promenader. Hon fyller snart 88.Min väns mormor blev 96.Hon levde på glass och kakor.
Vad jag vill säga är, låt oss inte förslavas av hälsohetsen!
Vi har inte tid att fokusera på sånt trams! Det finns annat som är viktigare här i livet. Relationer t ex.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *