Kategorier
Tjock verklighet

Tjocka är vår tids hovnarrar

Biggest loser, denna spya till TV-program. Freakshow och Förnedrings-TV på bästa sändningstid. Överviktiga har liksom blivit vår tids hovnarrar, något att skratta över, förfasas över och peka fingrar åt. En kontrast till alla smala lyckade människor som inte skulle ”låta det gå så långt”, en försäkran om att smala iallafall är bättre och lyckligare än dessa tjocka sorgliga. […]

Biggest loser, denna spya till TV-program. Freakshow och Förnedrings-TV på bästa sändningstid. Överviktiga har liksom blivit vår tids hovnarrar, något att skratta över, förfasas över och peka fingrar åt. En kontrast till alla smala lyckade människor som inte skulle ”låta det gå så långt”, en försäkran om att smala iallafall är bättre och lyckligare än dessa tjocka sorgliga. Deltagarna framställs som dumma idioter som inte klarar av att ta hand om sig själva, de hängs ut som lata och okunniga, de kläs i små tajta kläder som verkligen visar upp deras – i samhällets ögon – ”äckliga sjuka kroppar”. Tv-bolaget är inte ute efter att hjälpa nån annan än sig själva. De vill tjäna pengar och de vet att program där tittaren får frossa i andras olycka säljer mest.

Tänk på det en stund till: TV-BOLAGET VILL TJÄNA PENGAR.

Inget annat.

Instagram såg jag att Hormoner & Hemorrojder hängt med Biggest Loser-teamet och passade på att lägga in denna brasklapp, inte för att läxa upp dessa fina kvinnor men för att ge ett annat perspektiv till deras följare. Den här typen av program borde bannlysas och folk borde bojkotta.

Jag fick svar:

Eller så kan man se det som en fantastisk möjlighet för dessa människor att få professionell hjälp till ett hälsosammare liv med förmodad ökad livskvalité och längre livslängd.

Hovnarr? Freakshow? Håller inte alls med dig. Känns som att det uttalandet mer reflekterar din syn på överviktiga än att representera gemene mans syn på övervikt.

det handlar mycket om betraktarens syn på övervikt här, jag tror att övervägande del inte ser den här typen av tv som en freakshow, det har man Big brother och Geordie Shore till, utan man älskar att se människor lyckas överkomma sina rädslor och problem. Det här är feel good-tv. Inspirerande, lärorikt och uppmuntrande!

Att det skulle vara en freakshow eller dyl känns mer som att det ligger i betraktarens öga…

Personerna som är med i programmen är ju inte ”lite överviktiga och vill bli av med sina extrakilon” utan det handlar ju om personer som på riktigt behöver hjälp ur ett missbruk. Därför tror jag att väldigt få skrattar åt dem.

jag måste säga att det förvånar mig att du som skriver att du själv är överviktig har så negativ inställning till att andra människor får hjälp med sin övervikt.

Nu vet jag inte hur stora dessa människor är, men jag som själv är kraftigt överviktig ser detta ur det perspektivet. Att försöka peka ut mig som problemet, som att det är min syn på tjocka som är problemet, när jag påpekar det problematiska med den här typen av program är oärligt och naivt. Jag pratar dessutom om en samhällssyn, nej ett omfattande samhällshat och förtryck mot tjocka där program som detta, där tjocka visas upp som underhållning (för jo det är ett underhållningsprogram), ingår i förtrycket. Det är inte min ”personliga åsikt eller upplevelse” som vissa kanske tror. Det är en analys som är baserad på kunskap och insikt.

Nej, JAG har inte en negativ syn på tjocka men som tjock själv så har jag en insikt i hur samhällets syn på tjocka ser ut och tar sig uttryck.  Jo, folk skrattar. De skrattar och hånar och äcklas och pekar fingrar. De kommer med råd, oombedda åsikter och rent hat. Feelgood? Inspirerande? Kanske för normsmala människor eller tjocka med enormt mycket självhat (Vet precis hur ”peppad” man blir när man ser andra gå ner i vikt, så peppad att man genast bestämmer sig för att svälta och späka sin kropp så man också kan bli smal och duglig och värd nånting. Lite som tjejtidningar som peppar en att ”ta tag i sitt yttre” men som i själva verket bara skapar mer självhat)

biggest loser bli smal kärlek

Bli smal så kanske du också kan bli älskad?
Vad är det denna bild försöker förmedla egentligen?
(Från Biggest Loser reklamkampanj 2013)

Personerna i detta program är där för att underhålla en smal publik och för att ytterligare spä på tjocka människors självhat. De hjälper vare sig sig själva eller nån annan, faktum är att de flesta går upp allt i vikt och lite till efter programmets slut då de inte längre har tillgång till dietister, kockar, tränare och samma mängd fritid. Många blir även sjuka av den hårda belastning som sätts på deras kroppar och ämnesomsättning. Det är nämligen livsfarligt att hårdbanta. Kroppen tar otroligt mycket stryk och resultatet håller sällan. 

biggest loser skit tv

I FeTT Magazines artikel ”Vem är egentligen den största förloraren?” kan ni läsa mer om hur vidrigt hela konceptet är och hur de deltagande behandlats under inspelningarna. 

”Medverkan i serien har nämligen stora negativa konsekvenser på deltagarnas fysiska såväl som psykiska hälsa. För det första är det inte hälsosamt att förlora så mycket vikt under så kort tid. Men deltagarna skadades även mycket av själva träningen, eftersom det ofta blir så när otränade människor pushas för hårt. Kai berättar att hennes knän har tagit stor skada från det hon var med om under serien, att hennes immunförsvar påverkats av den snabba viktförändringen och att hennes läkare har kallat det hon gjorde mot sin kropp under seriens gång för “en läkares mardröm”.

Det är så frustrerande som överviktig att försöka lyfta vår verklighet för smala människor som vägrar lyssna. Som att stånga sig blodig mot en vägg. Nedbrytande dock. Blir så jävla ledsen. Fan lyssna nån gång!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

66 svar på ”Tjocka är vår tids hovnarrar”

Feel good-tv?!?! Dom måste skoja… Det där programmet är en ren bruksanvisning i ”Hur du skaffar dig en ätstörning” och hatar dig själv lite mer. Det ”peppar” tjocka att ”ta tag i sig själv” ( = att träna för mycket och äta för lite) och det motiverar smala att ”hålla igång” ( = att träna ännu mer och äta ännu minde så de inte hamnar där själv…)

Kräk tv.

Jag har själv varit kraftigt överviktig (120+ kg till drygt 163 cm lång) och har på drygt ett år gått ner nästan 60 kg och är idag väldigt vältränad.

Som tjock såg jag absolut det förakt du skriver om, inte uttalat direkt till mig särskilt ofta men genom välmenade råd och bemötandet från (framförallt manliga) kollegor. Jag hade nog också ett ganska stort självförakt och väldigt dåligt självförtroende även om jag inte reflekterade över det då.

Idag vet jag dock inte riktigt hur jag ska hantera mina känslor (och åsikter) eftersom jag mår 1000000 gånger bättre som normalviktig än tjock. Kläderna sitter bra, jag orkar göra precis vad jag vill (klättra, cykla, långpromenad med hunden i skogen..), jag har sällan magproblem som tidigare, blodtrycket är normalt… Jag känner ibland att jag vill ”frälsa” andra tjocka med mina erfarenheter, även om jag vet att alla tjocka inte ens VILL gå ner i vikt! Jag får ett bättre bemötande av många idag som ”normal” men vet inte heller om det beror på att JAG är mer utåtriktad och glad nu…

Tillägg: Angående Biggest loser känner jag inför det programmet som inför andra liknande program (Lyxfällan, Arga snickaren osv) att de profiterar på människors beroende och dåliga vanor, och exploaterar någon som redan är inen sårbar position. Professionell hjälp att bryta ett dåligt beteende eller ett missbruk ska man kunna få utan att tvingas ha en kamera i ansiktet.

Känner precis likadant inför såna där hjälpprogram, tror den mest cementerar fördomar och skapar avstånd människor emellan än hjälper.

Hatar dessutom när det ska pushas á la militära metoder, lägger av totalt då, går oftast ut från pass på gymet om dom går runt och skriker och har sig..:)

Fast det du nämner har ju inte med viktnedgång att göra utan ändrad livsstil. Det finns massor av friska tjocka människor som både motionerar och äter bra mat.

Att kläderna sitter bra känns ju bara märkligt, är det för att du har pressat in dig i för små kläder förrut? Själv har jag kläder som är i min storlek och passar alldeles utmärkt.

Jag rörde på mig även som överviktig men orkade inte lika mycket. Kroppen var i vägen i vissa yogaövningar, jag fick ont i knäna av vissa sorters träning. Hade också högt blodtryck som är under kontroll nu utan mediciner. Och återigen så beskriver jag MIN känsla kring detta och det tudelade i att må bättre som normalviktig men ändå försöka att inte pracka på andra detta.

Jättebra om du hittar kläder i större storlekar som sitter bra, jag gjorde det inte. Jag hade kläder i rätt storlek både då och nu, men upplevde oftare som tjock att byxor gärna åkte ner när jag gick, skar in när jag satt ner, tröjor och linnen gled upp över magen osv. Att få strumpbyxor att sitta kvar uppe var bara att glömma, trots rätt storlek. Hittade aldrig kläder i stora storlekar som passade min kroppsform.

Det är väl jättebra att du mår bra. Problemet för min egen del är inte att jag inte vill må bra eller att jag inte vill att strumpbyxorna ska sitta kvar. Det är en jädra balansgång mellan att gå ner i vikt och behålla den plus att: inte hata sig själv – äta ordentligt – äta lagom – inte växla mellan bantning och ätande – motionera utan att ständigt vara medveten om sin kropp – inte klanka på sig själv – inte fastna i bantartänket och ha det med sig dag och natt – inte ständigt tänka på sitt utseende – inte tro att alla stirrar och dömer – inte tappa kontrollen – inte först bli exalterad över att gå ner och sen låta det slå bakut med hetsätning i stället – inte ha ångest vid måltider.. Och att ändå hålla sig på banan hela vägen och må bra i det. I bland kanske man får kompromissa med sig själv, ”bara” hålla sig till motion som kan räknas som tillräcklig utan mål, och lagom med bra mat, äta rätt och söka kunskap men ändå tillåta misstag/undantag för att inte fastna i det svartvita tänket och ha ångest. Må bra på det sätt man kan. Må bra kan ju också vara att ha en fungerande vardag, vara frisk i både skallen och kroppen, kunna trivas. Göra vad man vill. Och huvudet är en stor stoppkloss ibland.
Många verkar tro att det är antingen eller, att man inte valt eller inte fattat.. även de som gått ner själva. Kanske vissa alltid levt på pizza, inte rört sig en meter och plötsligt vaknat ur någon slags koma. Och viktnedgången har enbart en positiv effekt på hjärnan, självbilden, ätandet och livet i allmänhet. Då kan jag förstå om skillnaden i måendet är enorm. Och för egen del skulle jag i bland kunna göra vad som helst bara för att vara smal, men det räcker inte med att vilja, vakna upp – bli frälst.. Blivit frälst hur många gånger som helst och det har alltid slutat illa, att inte bry sig alls slutar också illa. Att bry dig lagom, gå ner i vikt och må bra samtidigt.. för mig innebär det en stor dos ångest varje dag. Min fysiska hälsa är däremot bra. Så det krockar åt alla håll och kanter varje gång någon kommer på idén att jag kanske skulle prova ”den eller den dieten”, när de föreslår att jag ska göra si eller så, när de ger mig bantningstips eller peppar.. Eller när någon antar att jag aldrig provat. Det gör mig endast mer medveten om min kropp, något som jag vill komma i från för att lägga fokus på att må bra. Lägga fokus på bara mat eller motion, inte utseende. Det går ju inte när folk gör bedömningar utifrån just mitt utseende. Och det är jättesvårt att komma undan, för alla vet hur dåligt man mår av att vara tjock, hur sjuk man blir. Hur farligt det är och hur dåligt man mår.. Ingen anar att jag blir ännu mer sjuk av att tänka på hur tjock jag är, vad jag äter, hur jag ser ut, hur min kropp förändras om jag tränar. Och framförallt, vad andra tycker. Självhatet är så enormt att om det är nåt som kommer ta död på mig, så är det väl det. Jag har inte ens högt blodtryck eller dåliga värden, så när en ovetande omgivning oroar sig över det, är de ute på helt fel spår. De anar liksom inte hur dåligt jag mår och mått. Är det nåt som kommer ta död på mig så är det nog stress.
För det är en ständig kamp mellan att försöka vara nöjd, inte bli fixerad, inte tänka för mycket, våga leva och göra saker, inte bry sig om andras åsikter. Detta utöver den kamp det är att hålla vikten eller försöka bli av med en del av den.

Kära du

Jag FÖRSTÅR dig. Jag har levt så i åratal. Ibland fortfarande, men nu bara en stund då och då. Vilket är illa nog om man tänker efter.Jag kom ur det med tiden (är nu mellan 40-50 år gammal). Jag ser mig idag i spegeln med glädje. För där inne i glaset får jag se en morsa och farmor, dotter, syster, moster och faster, väninna och kvinna som faktiskt ser trevlig ut för det allra mesta. Ditt utseende är ditt eget unika personliga. I det finns hela ditt liv. Jag hoppas att du kan finna frid med dig själv för det finns bara en du. Jag slutade banta (jag har aldrig varit bra på det…). Jag slutade med dieter (jag var inte bra på det heller…). Jag lever nu som jag är och det gör mig lugn och lycklig.( För det mesta, men det är sällan min omfångsrika kropp som orsakar mitt elände idag, utan annat som oro för barn eller barnbarn, en kär väninnas sjukdom, för lite kosing och annat som drabbar oss alla oavsett vikt. Det finns sannerligen besvär i vars och ens liv utan att man ska lägga till elände med vikt-ochkroppsrelaterade ”beymmer”). Jag är inte min vikt eller mitt utseende. Jag är jag. Om jag ska ge några råd så är det att du lilla syster ska ta dig, både fysiskt och i sinnet, tanken, drömmarna, till platser där du är lycklig och fri. Det kan vara en underbar bok, vacker musik eller en oförglömlig tavla. Goda vänners sällskap, en plats i skogen…Stanna där och hämta ny styrka. Gå tillbaka dit så ofta det behövs. Möt sedan världen sådan du är och vila i det. Tänk positiva tankar om dig själv. Allt börjar med en tanke. Går det trögt så öva. Öva på positiva och goda tankar om dig själv och livet. Övning ger färdighet. Jag känner så innerligt med dig. En period hade jag stor hjälp av att skapa med mina händer. Jag sydde gosedjur, stickade tröjor som passade MIN kropp, virkade vantar och skrev sagor till mina syskonbarn om en liten tjock gris som blev lycklig tillslut. Det kan för somliga hjälpa att skriva om allt man bär inom sig. Se det som gjort dig illa genom livet i ögonen. Erkänn den skada det åstadkommit och ”bränn upp all gammal skit”. Det kan behöva göras om och om igen tills det verkligen är borta. Men det funkade för mig. Tillslut. Du har dina styrkor och begåvningar låt dessa blomma och ge dig själv tillåtelse att vara DU./Anna-Matilda

Hej Natasha, det här har ingenting med inlägget att göra men ville bara säga att ert senaste avsnitt av Glädjeflickorna var en stor tröst för mig att lyssna på. Att få bekräftelse på att jag inte är ensam om att gå omkring med förlamande skamkänslor var jätte skönt, även om det förstås inte är någonting jag önskar någon. Jag tror att skamlöshet och skam hör ihop på något sätt, och att det ena ofta är ett sätt att väga upp det andra, går själv omkring med dessa känslor om vartannat. Skam är en fruktansvärd känsla som gör det jätte svårt att tänka, hoppas du dina skamkänslor småningom nöts ur. All kärlek till dig <3

Jag har en annan idé till underhållningstv: va sägs som att låta hbtq-människor tävla i vem som kan bli mest hetero under, låt säga, tio veckor? Den som segrar får sitt drömbröllop med nån av det motsatta könet, för givetvis finns det bara två kön, det vet väl alla? Succé!

Vafalls? Hets mot folkgrupp? Hur kan ni säga så?

Jag tar ofta den här diskussionen med mina systrar som pyser så mycket av självhat och kritiska ögon gentemot varandra, ”hon äter på tok för ofta på max, se så fet hon har blivit”, ”ååh, ni anar inte hur mycket skit jag får av att vara smal”, ”jag måste träna mer, jag har inte nått min idealvikt”, ”ska inte du träna mer, du verkar ha ökat i storlek”… Osv…
Mina egna systrar… fy fan… Jävla skitsamhälle som indoktrinerat dem så

Inte särskilt snällt drag att ta en annan utsatt oskyldig grupp som exempel för att få fram sin egen poäng. Dessutom har t inget med sexuell läggning att göra och inte per automatik q heller. Alla har tyvärr problem med komplexa tankar om hur ens kropp ”borde” se ut, det är ett större problem än tjock och smal. Och jag håller med om att såna program suger.

Har alltid tyckt att Biggest Loser är förnedrings-tv i linje med Lyxfällan – program där man gottar sig i hur dumma folk är som låter situationen gå så långt.

Visst finns det ett samhällsförakt för överviktiga – & för fattiga. Man behöver verkligen inte vara överviktig eller fattig själv för att erkänna det. Men det verkar vara enormt svårt för människor att inse och erkänna.

Kanske har det att göra med att vårt samhälle i mångt och mycket drivs av tanken om individens fria vilja och valfrihet. Om man plötsligt måste erkänna hur strukturell problematik inskränker på de valmöjligheter individen har – då faller den idén. För hur kan individen ha fria val om möjligheterna för X och Y skiljer sig så mkt åt att Y inte kan utöva den? Och om Y inte är fri att göra individuella val, kan detta då också hända X? Så för att skydda sig själv skyller X Y’s situation på henne själv. ”Blame the victim”-effekten.

Jag blir så förbannad när jag ser människor som skriver (ofta som svar på typ såna här inlägg, eller när någon tjock förklarar att hen inte vågar gå och bada på sommaren o.s.v.) att folk inte alls stirrar på tjocka, eller pratar bakom ryggen och så, det sitter nog bara i huvudet på den tjocka och är nog bara dålig självbild som spökar. Alltså, va!? Som smal kan jag säga att det där är sån jävla bullshit för dels har jag själv förr gett massvis med dömande blickar mot överviktiga som äter på McDonalds eller köper godis och så (och trots att jag numer är mer medveten så jobbar jag fortfarande på att inte vara dömande eller göra en massa antaganden, tyvärr) och sen vet jag inte hur många gånger jag hört folk, vänner, peka på någon tjock person och säga att de minsann aldrig skulle kunna låta sig själv bli så tjocka, och uttrycker allmänt äckel och förakt. Förihelvete människor, rannsaka er själva. Och om det nu är så att ni verkligen inte är dömande, inte ger blickar, inte fäller kommentarer o.s.v. så skitbra, men det betyder _inte_ att alla andra tänker och agerar likadant som ni. Så sjukt jävla dålig stil att försöka bagatellisera och ogiltigförklara någons upplevelser på det sättet.

tack.Det er så altfor vanskelig å få folk til å forstå det her. Det er feelgood tv,sier de, men det er bare feelgood fordi vi skal bli som dem, ”normale” og tynne.. DA er det feelgood. Om det er film med en tjukk hovedperson, eller en veldig overvektig hovedperson, da er det komedie. Har aldri sett en tjukk person på film – ihvertfall ikke kvinne – som ikke er comic relief.
Det gjør ondt.

Å alltid være den folk ler av, kommenterer, ubedt kommer og gir ”råd” samme hvor fremmed man er.. og samfunnet indoktrineres med at det er lov fordi det er jo helseskadelig å være overvektig, så da er det lov..
Det er frustrerende. Glad det er noen som klarer å si ifra.

Jag är också tjock och varenda gång jag ser reklam för Biggest Loser eller liknande dyker ett enda ord upp i huvudet: MOBBNINGSTV.

Hälsoaspekten vad det gäller träningen tycker jag är förfärlig i biggesst looser. Att träna så hårt särskilt med extra vikt som belastar är helt vansinnigt, att vara otränad som vissa av dem är och sedan träna på elitnivå är sjukt. Självklart kommer de få skador och risken att drivas in i ett ortorexiskt tänkande så som de skuldbeläggs.
Träning ger heller inte den största viktförändringen så varför man inte lägger den på en hälsosam nivå är obegripligt om man nu utger sig för att faktiskt hjälpa.

Jag har läst att de tränar 4 timmar om dagen med ett kaloriintag på under 1000. Så det handlar knappast om att man är mån om deltagarnas hälsa

Korrekt. Taktikerna som följs i BL är raka motsatsen till hälsosamt liv. Deltagare hetsas också att komma till invägningarna dehydrerade. Inte ens vatten har tjocka alltså lov att dricka. Det finns före detta deltagare som blivit mycket sjuka, bland annat njursvikt, ytterst få har behållit sin finalvikt, de flesta går upp allt och mer. De har inte fått med sig hälsosamma approacher till viktnedgång att ta till om de skulle vilja gå ner av privata skäl – taktikerna de fått med sig är störda, felaktiga och farliga.

Invägningarna, som påstås ske en gång i veckan, kan komma med upp till sex veckor emellan, men klipps sedan som om det var en vecka sen sist. Detta ger synbarligen bisarra mängder viktnedgång ”på en vecka” som publiken sen tror är möjlig. Det sätter upp privatbantare för livsfarligt beteende (eller själsknäckande besvikelse) medan det ger mobbarmentaliteten vatten på kvarnen ”Kolla det GÅR faktiskt att gå ner så mycket på en vecka. Du är bara lat!”

Deltagarna har också skrivit på extremt hårda tystnadskontrakt med straffklausuler få privatpersoner har råd med. Detta gör att endast några få har vågat yttra sig om malträteringen.

Mer om Kai: http://nypost.com/2015/01/18/contestant-reveals-the-brutal-secrets-of-the-biggest-loser/

Från artikeln ovan:

”One production assistant told a contestant to take up smoking because it would cut her appetite in half.”

”En produktionsassistent sade till en deltagare att börja röka, för att det skulle halvera hennes hungerkänslor.”

”In fact, contestants have been seriously injured, but it’s not often shown. The first-ever “Biggest Loser,” Ryan Benson, went from 330 pounds to 208 — but after the show, he said, he was so malnourished that he was urinating blood. “That’s a sign of kidney damage, if not failure,” Darby[Lynn Darby, professor i träningsvetenskap, Bowling Green State University] says.”

Faktum är att deltagare har skadats allvarligt men det visas inte så ofta. Den första vinnaren, Ryan Benson, gick ner från ca 150kg till ca 94kg – men säger att han efter showen var så undernärd att han kissade blod. ”Det är ett tecken på njurskador, kanske rentav njursvikt” säger Darby. [Lynn Darby, professor i träningsvetenskap på Bowling Green State University]

”In 2009, two contestants were hospitalized”

2009 blev två deltagare inlagda på sjukhus

”Hibbard says the bulk of food on her season was provided by sponsors and had little to no nutritional value.

Hibbard säger att det mesta av [den godkända] maten under hennes säsong tillhandahölls av sponsorer och hade litet, eller inget, näringsvärde

“Your grocery list is approved by your trainer,” she says. “My season had a lot of Franken-foods: I Can’t Believe It’s Not Butter spray, Kraft fat-free cheese, Rockstar Energy Drinks, Jell-O.””

”Deltagarnas shoppinglistor godkänns av deras tränare” säger hon. ”Min säsong innehöll en massa Franken-foods: I Can’t Believe It’s Not Butter spray [spraymargarin], Kraft fett-fri ost, energidrycken Rockstar, Jello”

”At one point, Hibbard says, production did bloodwork on all the contestants, and the show’s doctor prescribed electrolyte drinks. “And the trainer said, ‘Don’t drink that — it’ll put weight on you. You’ll lose your last chance to save your life.’ ””

Vid ett tillfälle, säger Hibbard, lät produktionen ta blodprov på alla deltagarna och programmets läkare rekommenderade sportdrycker med elektrolyter. ”Och tränaren sa : – ’Drick inte den, du kommer att gå upp i vikt. Du kan gå miste om din sista chans att rädda ditt liv’.

“One contestant had a torn calf muscle and bursitis in her knees,” Hibbard says. “The doctor told her, ‘You need to rest.’ She said, ‘Production told me I can’t rest.’ At one point after that, production ordered her to run, and she said, ‘I can’t.’ She was seriously injured. But they edited her to make her look lazy and bitchy and combative.”

”En deltagare hade slitit av en vadmuskel och hade slemsäcksinflammation i båda knäna” säger Hibbard. ”Doktorn sade till henne att hon behövde vila. Hon sade ’Produktionsteamet sa att jag inte får vila.’ Ett kort tag efter detta blev hon beordrad av produktionen att springa och hon förklarade att hon inte kunde. Hon var allvarligt skadad men de redigerade det så att det såg ut som att hon var lat, bitchig och bråkig.”

Mmm. Låter jävligt hälsosamt. Det är verkligen deltagarnas hälsa som alla är så jävla upptagna av.

Holy shit, ursäkta kommentarsströmmen men holy shit:

”This contestant says she and most of her castmates came away with bad knees. “There was one guy whose back was so bad, he could only exercise in the swimming pool. By the end of the show, I was running on 400 calories and eight- to nine-hour workouts per day. Someone asked me where I was born, and I couldn’t remember. My short-term memory still sucks.”

[en anonym] deltagare säger att hon och de flesta av hennes medtävlare kom hem med dåliga knän.”Det fanns en kille som fick så dålig rygg att han bara kunde träna i poolen. Mot slutet av tävlingen gick jag på 400 kilokalorier och åtta till nio timmar träning varje dag. Någon frågade mig var jag var född och jag kunde inte minnas. Mitt korttidsminne är fortfarande dåligt.

“You’re brainwashed to believe that you’re super-lucky to be there,” Hibbard says. One doctor told a contestant she was exhibiting signs of Stockholm syndrome, and Hibbard herself fell prey to it.

”Man blir hjärntvättad att tro att man haft sån tur som får vara med” säger Hibbard. En läkare sade till en deltagare att hon visade tecken på Stockholmsyndromet. Hibbard fick själv drag av det.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholmssyndromet

Oj jag har i princip inte sett det här programmet, men det låter fullkomligt vansinnigt och så fruktansvärt cyniskt. Jag visste inte alls att det var så det var bakom kulisserna, det borde verkligen fler få veta så att folk förhoppningsvis bojkottar programmet. Tror att många som kollar betraktar sig som goda människor som vill andra väl och därför tycker om att se när andra ”lyckas” (dvs detta är deras medvetna resonemang/vad de intalar sig, underliggande fettförakt på köpet).

Jag blir så himla ledsen att marknadssystemet äger hela jävla mänskligheten vid det här laget… inget är omöjligt i jakten på pengar.

Såg också att H&Hs bild och blev så ledsen… Inte för att jag tror att de menade illa, utan för att de, två normsmala, normvackra personer, nog genuint inte tror att det är något dåligt med sådana program. Inte deras fel, utan samhällets, men det gör så ont i alla fall, när någon en beundrar liksom… slår en i ansiktet.

”De hjälper vare sig sig själva eller nån annan, faktum är att de flesta går upp allt i vikt och lite till efter programmets slut då de inte längre har tillgång till dietister, kockar, tränare och samma mängd fritid.”

Och det är därför som man inom ätstörningsvården jobbar med regelbundna varierade måltider av lämplig storlek och sammansättning, fysisk aktivitet anpassad till individens nivå, sjukgymnastik för öka kroppsmedvetenheten (lära sig att lyssna till kroppens signaler), och PSYKOTERAPI.

*slår näven i bordet så att flisorna yr*

Det finns absolut ingen anledning i hela världen till att hoppa över den psykologiska biten bara för att man arbetar med livsstilförändring för personer som inte är diagnostiserade med ätstörningar.

Fast, nu idiotförklarar du en stor grupp människor som med glädje deltagit i programmet- och en stor grupp människor som känner inspiration och glädje av att se det (=typ jag).
Jag förstår att det här med fettryck (förtryck) är din nya grej att driva. Det känns ändå lite som att du utgår väldigt mycket från dig själv i resonemanget och inte så mycket hur vi andra tjockisar känner det (jag väger idag 114 kg).

Jag vet flera personer som ”bantat” sig friska från diabetes typ 2, en sjukdom som de fått av att vara överviktiga under lång tid. Jag är rätt nöjd tjock och självklart ser jag det du pelar på: smalhetsidealet och det är aldrig kul att vara tjockast i klassen. Men det blir lite Don Quijote över hela resonemanget här, så upplever JAG det.

Du känner inspiration och glädje av att se andra människor behandlas som boskap och knuffas igenom hälsofarligt beteende.

Åååååkej.

Med Don Quixotekommentaren idiotförklarar _du_ alla som inte köper BL-narrativet och utropar alla er ”väderkvarnar” för dumma och fastvuxna för att sluta mobba. Du säger, bokstavligen, att du är lika puckad som ett inanimat föremål och att det inte är någon poäng med att kämpa för att du ska förstå bättre.

Det är bisarrt med någon som helt saknar självinsikt och som ändå säger sanningar om sig själv – utan att förstå dem.

Lite väl hård kommentar Jessica, kan jag tycka. Jag förstår till viss del Agatha Hatts påstående om att hon känner att LD talar för alla tjocka, och att det någonstans skaver. Jag tänker att det kan ha att göra med att vi matats med att känna självhat och att idéer som ifrågasätter en så strikt världsordning som smalhetsnormen är rätt mastig att ta till sig.

Jag har alltid kollat på BL, nästan maniskt. Till viss del handlar det om någon typ av destruktiv jämförelse, typ ”jag har i alla fall inte lika tjocka armar som hen, men hens mage är nog smalare än min”. Men till viss del handlar det också om att se feta personer för kanske första gången få vara individer (paradoxalt nog), när de slipper vara ”den tjocka” och istället kan få bli bekräftad för andra identiteter och egenskaper. Jag har länge tänkt att jag också skulle vilja vara med, och då inte främst för att jag vill bli smal och fin men för att det verkar jävligt härligt att vara i ett tjockis-separatistiskt sammanhang där en slipper vara sin vikt (som sagt, paradoxalt nog).

åH vad jag störde mig på den där reklamen när den fanns ute vid varje busshållplats för något år sen… Finn fem fel liksom.. Förutom hela programmet som är problematiskt i sig som många nämner ovan så förmedlar reklambilden att du måste vara smal för att hitta en partner som så klart också måste vara smal!! Smal person plus smal person ska vara lika med automatiskt parlycka menar de då eller?? För vi vet ju alla att bra relationer handlar om hur smala vi är.. Eller hur tusan tänkte de där???

Hur som helst, tack för att du skriver om problematiken kring dessa frågor, det behövs sannerligen.

När jag var yngre och bodde hemma brukade jag och mamma titta på Biggest Loser. Man blev ju så ”inspirerad” av vad dessa människor kunde klara av på så kort tid och kan dom så kan jag med, typ.

Men i efterhand tycker jag bara det är en form av hetsjakt och skam över det hela. Jag får dåligt samvete av titta på såna program, för att jag äter ”fel” och inte hurtbullar mig runt i löparspåret.

Sedan vet jag att i den amerikanska versionen (kanske samma i den svenska?) så vägs deltagarna varannan vecka och inte varje vecka som det framställs som i programmet. Dessutom lämnades deltagarna inlåsta i huset över julhelgen. Tv-teamet åkte hem och firade med sina familjen medan deltagarna fick sitta ensamma i huset. Det känns som att deltagarna inte är människor utan produkter för tv-bolaget.

Sedan kan jag mycket väl tänka mig att kroppen inte orkar med en sån stor förändring helt plötsligt. Om man går ner så mycket i vikt på kort tid och skadar sig, lär man ju bli stillasittande igen och troligen gå upp i vikt. Och då har man helt plötsligt fysiska skador på kroppen och kanske samma vikt igen, som innan programmet.
Förstår inte denna hets kring träning och hälsa. Det är likadant med andra träningsprogram på tv. Smala normativa kroppar tas med för de är så ”otränade” och behöver gå ner i vikt. WTF. Så klart behöver man inte vara tränad bara för att man har en smal/normativ kropp, men vad säger det till andra som inte ser ut så?

Alltså LD, du sätter verkligen ord på vad jag känner!

Jag är tjock och mår förjävla bra! Och därför är det så fruktansvärt frustrerande att det fortfarande sätts likamedtecken mellan övervikt och misslyckad. Och jag vet inte hur många gånger jag har fått högst oombedda råd från båda bekanta och främlingar som ”bara vill väl” då de ger mig tips på dieter och träningsformer. Fuck you! Jag är totalt ointresserad av era råd och vill jag ändra något i mitt liv så är jag kapabel att göra det själv!

Vet inte vad jag vill ha sagt med detta egentligen. Vill nog mest bara tacka för att du tar kampen!

<3

Program som Biggest Loser och liknande härlig, uppmuntrande media fick mig att köra min egen version på Biggest Loser. En potatis och en vegetarisk schnitzel om dagen tätt följt av minst 2 timmars träning. Och biggest loser blev jag, inte bara i vikt utan det lilla uns självförtroende och icke-självhat jag hade som tjock försvann tillsammans med kilon på vågen. Biggest Loser är inte ett program som bara har välvilja i fokus, det är inte ens med i programskaparnas tankar.

Att lycka korrelerar negativt med vikten är en tanke som måste försvinna. Jävla påhitt.

Jag har alltid tyckt att programmet är sjukt och att de tränar för hårt och äter för dåligt men det är antagligen värre än vad jag sett. 1000 kalorier per dag för en gravt överviktig människa som kanske är van att äta för mycket (för de som är med i Biggest Loser är normalt inte tjocka friska människor utan sådana som faktiskt lever en relativt/väldigt osund livsstil) är tortyr, det är lite för alla men i synnerhet för någon som kanske äter dubbelt vad de faktiskt behöver och där man sannolikt skulle kunna få bra resultat även med 2000-2500 kalorier per dag vilket också är vad de bör äta sedan hemma åtminstone till de upplever minskad viktnedgång men vill fortsätta gå ned. Att få in träningsvanor är super men de bör vara relastiska för ett vanligt liv tex vardagsmotion som att gå/cykla till jobbet om de inte gör det, kanske ytterligare promenader eller träning på rullband/crosstrainer ett par gånger i veckan och lite styrketräning. Ett sådant upplägg skulle sannolikt öka hälsan och kanske förbättra ork och värden för den enskilda individen. Nu är jag inte den som ändå skulle vara så intresserad av ett sådant program men det borde heller inte vara skadligt för deltagare eller tittare.

Jag läste en artikel på Cracked.com om just detta, den var skriven av en deltagare i amerikanska biggest loser. Hjälp med hälsa?! PTFF! De behandlades som boskap och många fick helt otroliga problem med leder och rygg efter programmet. De hände tydligen rätt ofta att deltagare hamnade på sjukhus för olika problem som den på tok för hårda träningen orsakade. Det säger sig väl själv att det inte är särskilt ”hälsosamt” för någon som kanske inte rört på sig så mycket tidigare att rulla däck uppför branta backar och inte få lov att äta ordentligt. Fast det är klart, folk bryr sig ju sällan om vad som pågår bakom kamerorna så länge de kan få lite ”feelgood” underhållning. Det är fan inte det minsta feelgood med detta skitprogram.

kan ju säga som motvikt till alla dessa ”MEN DET ÄR JU OHÄLSOSAMT”att jag, som aldrig tidigare medvetet tänkt på hur jag som normalviktig uppfattar överviktiga personer, hur de framställs i serier/filmer/över allt och hur självklart det är att den bild som målas upp aldrig är till för att hjälpa utan bara är till för att spä på redan existerande fördomar och sänka självförtroendet yttligare hos de som mår dåligt över sin vikt (ca alla?) nu efter att ha läst dina inlägg på änmet blivit så himla mycket mer MEDVETEN.
Det är fan sjukt.

Ok, jag börjar lyssna nu. Du godkände inte min förra kommentar. Jag tycker fortfarande att du har vissa faktafel, men jag börjar förstå mer och mer vad det är du försöker säga. Och jag håller verkligen med om att Biggest Loser är ett galet program.

Helt sjukt. Jag har aldrig tittat på det, mer än att nåt avsnitt stod på i bakgrunden när jag var yngre (nu tittar jag bara på web-tv och kan aldrig ”råka” se nåt). Är läkare med i teamet? Tar de prover och testas och någon sitter och berättar hur deras hälsa har förbättrats?! Det verkar i vilket fall osannolikt eftersom kroppen knappast mår bra av en sådan viktnedgång och på det sättet!

<3 tack för att stångas på så många plan, du regerar. jag försöker kriga i vardagen och mot de som jag har tolkningsföreträde.

Jag tror att man helt enkelt inte tänker på det som norm-viktig, jag gjorde inte det, men så såg jag videon m Monica fr vänner och sen barnprogrammet Timmy lamm (m en jättetjock + enfaldig mamma där höjden av rolighet är när hon sätter sig på ngn som ”mosas”)… Klart där är ett mönster!

Och att de tjocka karaktärerna i de tecknade Pippi-avsnitt jag sett är en av bovarna (korkad och ond), Prussiluskan och ”elake Bengt”.
Och att det tjocka fåret i ”fåret Shaun” är en komisk effekt. Glupsk och korkad. Det finns tom ett avsnitt där Shaun tvingar feta fåret att banta och hårdträna (à la biggest loser) men sen när fåret magrat äter det sig tjockt på några sekunder i slutet av avsnittet.
Med mera…

Hör kanske inte hit, men är det nån fler än jag som reagerat på att ALLA tjocka figurer i tecknade barnfilmer/serier framställs som puckade? Iaf de från 80-90 tal. Det måste ju påverka en hel generations syn på vikt kontra andra egenskaper. Eller? Har nån hittat en smart och driftig ” tjockis” nånstans på barntv?

En intressant motpol är det tekniska underbarnet Wade i Disney-serien Kim Possible som sändes mellan 2002 och 2007. Han är överviktig, färgad och geni med en college-examen redan som 10-åring!

Inte en barnfilm, men på tal om detta: Community.

Det är en tv-serie (20 min avsnitt) som klarar både Bechdel-testet och samma test för färgade personer. Tror även några avsnitt klarar testet för HBTQ. Serien gör narr av många stereotyper osv. Och ja, en av huvudpersonerna är en svart färgad kvinna som inte framställs som dum eller elak (inser att det var därför jag kom in på detta nu).

Några som har gästskådespelat är Hillary Duff, Jogh Holloway och Jack Black.

Serien är otroligt bra skriven och sjukt rolig (8.6 på IMDB).

Eller jo, den klarar för HBTQ också insåg jag nu. Tänkte bara på de som var med i study group men finns ju en annan huvudkaraktär också haha. Sjukt mycket mycket crossdressing i det.

är det verkligen någon som blir hjälpt av såna här program? det känns som att de bara triggar ätstörningar och får folk att må ännu sämre.

Jag håller med dig. Sa detsamma, fast i andra ord till min kille igår. Tycker att det är ett jävligt snaskigt och nedvärderande program. Lite som de programmen där en person har någon sorts kroppslig missbildning och undrar om hen kan få kärlek trots detta. Folk som framställs som ovärdiga freaks och folk som tittar på skiten. Jag hatar det.

Från programguiden om avsnitt 2: ”Deltagarna träffar läkaren Charlotte Gyllenram som berättar om riskerna med övervikt, något som ger dem en rejäl tankeställare. Under den hårda träningen bryter en av de tävlande ihop och får hjälp av Sabina. Tävlingens första invägning bjuder på två tuffa besked.”

Jag tycker du LD ska följa programmet och fortsätta den här diskussionen på bloggen varje vecka efter sändning.

Ang tiden: jag vet en person som är med och de började tidigt under hösten. Finalen är i juni. De har alltså ganska lång tid på sig att gå ner, merparten av tiden är förstås hemma. Det är inte, som det verkar, invägning varje vecka.

Konstigt tycker jag att TV måste framställa det som att det är vägning veckovis. Visst strävar de efter en större ”wow-effekt” med till synes snabbare viktnedgång, men tror spontant inte att tittarsiffrorna skulle bli sämre om de visade tiden som den var, snarare skulle det kännas mer trovärdigt.

Håller f ö med om att det är ett förkastligt program.

Och strax ska programledaren på fyrans morgonprogram testa en fat-suit för att se hur det är att vara så tjock som i biggest loser… :/ han missar nog aspekten med hur det är att bli bemött som en tjockis.

Ska leta så fort jag får tillfälle. Det var en stund efter att jag skrev, han hade den i några klipp och hon förklarade hur jobbigt det är att sköta en vardag med övervikt. Sen pratade de med programledaren för BL och en av tränarna. Kritik mot programmet nämndes men avfärdades för det är ju SÅ fantastiskt för deltagarna och deras mentala hälsa enl de inblandade.

Jag associerar direkt till en skämtteckning av Simon Gärdenfors som jag såg en gång. Den föreställer en kille som ritar en ful apa med en banan i handen, och så står det ”Eddie Murphy” skrivet bredvid med pil mot apan. En annan person ser detta och säger ”men fy vad rasistiskt, tycker du att svarta är apor?”. Killen som ritat bilden bara ”Men VADÅ? Jag har helt enkelt ritat ETT PORTRÄTT av en SVART MAN, och så kommer du och påstår att det ser ut som en APA? Om DU tycker att ett porträtt av en svart man liknar en APA så är det väl för i helvete DU som är rasist?”.

Alltså det är ju precis samma sak som det bemötande som du berättar om. Man gör förnedrings-TV med feta människor, du påpekar det, och andra människor bara ”VA? Tycker DU att detta ser FÖRNEDRANDE ut? Det måste ju bero på att DU har fördomar! Själv ser jag minsann ingen förnedring!”. Precis som i Gärdenfors-skämtet ovan…

TV4 tycks inte dela din aversion mot programmet:

”Enligt preliminära tittarsiffror från MMS tittade 500 000 personer på gårdagens avsnitt av ”Biggest Loser”, som sändes i Sjuan.”
”– Jag är otroligt glad och lycklig. Det var en jättefin premiär siffra men det är väldigt kul att det ökade. Jag känner mig superstolt över deltagare och hela produktionen, säger Clara Ytterborn, exekutiv producent för programmet…”

http://www.dagensmedia.se/nyheter/tv/article3879948.ece

(ska bli spännande att se om den här kommentaren passerar det hårfina nålsöga som utgör åsiktskorridoren i den här kommentarsfältet, mina kommentarer brukar bli borttagna vanligtvis)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *