Kategorier
Tjock verklighet

Tjocka går inte ner i vikt för att vi tjatas ner med ”fakta” eller information om ”riskerna med övervikt”.

Ibland så får jag frågan: ”om man är orolig för en överviktig anhörig/väns hälsa, hur ska man ta upp det utan att personen känner sig kränkt?” (Ofta med ett skuldbeläggande ”jag vill inte att hen ska dööööö ifrån oss!!”) Det främsta problemet med denna fråga är givetvis antagandet att man kan avgöra hur hälsosam någon […]

Ibland så får jag frågan: ”om man är orolig för en överviktig anhörig/väns hälsa, hur ska man ta upp det utan att personen känner sig kränkt?” (Ofta med ett skuldbeläggande ”jag vill inte att hen ska dööööö ifrån oss!!”)

  • Det främsta problemet med denna fråga är givetvis antagandet att man kan avgöra hur hälsosam någon är utifrån dens storlek.
  • Ett ytterligare problem är den arrogans och de fördomar som döljer sig i frågan: personen utgår från att denna tjocka människa inte förstår bättre och därför måste informeras om exempelvis ”riskerna med övervikt”. (Så som de flesta smala resonerar om tjocka)

Men jag svarar iallafall med en motfråga: (eller flera)

  • Kommer det göra nån skillnad?
  • Kommer denna tjocka människa sluta vara tjock för att du tjatar ner hen med en massa ”fakta” och ”information”?
  • Kommer hen sluta vara tjock för att du skuldbelägger hen?
  • Kommer du ens säga nåt som hen aldrig hört innan?
  • Kommer du bidra med något positivt?

Svaret är NEJ.

Så vad gör du?

Du vet detta: Det kommer inte göra nån skillnad alls. Din anhörige/vän kommer inte bli smal, inte ta tag i sitt liv, inte göra nåt åt sin vikt. Hen vet precis allt du har att säga för hen har liksom hört det femhundrasjuttioelva gånger tidigare. Inga nyheter med andra ord. Alltså ska du inte säga nåt alls. (om det fortfarande är oklart alltså) Det enda du kommer bidra till är nämligen ångest, skam och dåligt mående och eftersom att du bryr dig om din anhörige/väns hälsa och välmående så är ju det jättedåligt. Enkelt va?!

Idag ser ni iallafall dessa två tjocka gudinnor i TV4, jag vet inte riktigt vilken tid men nu på morgonen är det och jag lägger såklart upp videoklippet när det är klart!

natta o apan

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

31 svar på ”Tjocka går inte ner i vikt för att vi tjatas ner med ”fakta” eller information om ”riskerna med övervikt”.”

Kram på er!
Såg klippet med Katrin från igår, hon spyr ju bara hat och har inget att komma med. Maja kunde ju däremot uttrycka sig (och gjorde det! Sa viktiga saker, även om hon blev avbruten, tycker dock att hennes punkt gick fram,)

Jag har så svårt att förstå grejen… Om jag är orolig för någons hälsa, det kan ju hända att jag blir det, så finns det en rätt enkel lösning. Jag frågar personen hur hen mår. Det är nämligen enda sättet jag kan få reda på hur det är.

Nu ser väl jag på hälsa som något annat än kroppsstorlek förvisso. Precis som du, LD, och många andra här. Som en person som lider av psykisk ohälsa och som har flera människor runtomkring mig som gör detsamma, samt att jag är medveten om att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst när som helst, så blir jag ju orolig ibland. För att pressen ska bli för stor för någon, för att någon ska glömma bort att det finns människor som bryr sig och tycker om dem, för att aptit, sömn och glädje ska ta slut för någon. Och så vidare.

Jag tycker mig se, om och om igen, i samtalet kring detta ämne att folk pratar om ”hälsa” och vikten av att ”må bra”, men när exempelvis du tar upp den psykiska hälsan så viftas det snabbt bort. ”Jo, det är klart, men…” Som att psykisk hälsa kommer med en smal kropp. Eller kanske inte är lika viktig. Som om psykisk ohälsa inte dödar. Som att det inte är lika viktigt att ha koll på som en persons kroppshydda.

Nu menar jag inte att kapa diskussionen givetvis, om det uppfattas så ber jag om ursäkt. Jag ville bara ge ännu en röst till detta hycklande som verkar så vanligt. Dessutom utgår ju hela diskussionen från att personen på något vis vill bli ”hjälpt” trots att så kanske inte är fallet. Vilket i sig också är bisarrt.

Och ungefär där inser jag att jag är på väg att tappa tråden helt, så jag slutar nu och funderar på om jag behöver en kaffe till eller inte. Är min kommentar för svamlig eller helt irrelevant får du gärna ta bort den så klart. Ser fram emot att få se er i rutan! Enda anledningen att typ någonsin surfa in på tv4.

Katten Jones skrev: ”Som att psykisk hälsa kommer med en smal kropp.”

Eller hur? Det måste vara den knäppaste fördomen som finns – att smala på något sätt skulle ha en bättre psykisk hälsa än tjocka. Ok – tjocka kanske blir deprimerade av allt förakt som sköljer över dem – men förutom det? Hur många är inte smala pga ren och skär kamp, där en ständigt försakar, späker sig, oroar sig, kliver upp på vågen osv osv? Det om något borde väl ge psykisk ohälsa, det där tvånget att försöka leva upp till kroppsideal man helst bara borde stoppa upp i modebranschens pinnsmala röv. (Ursäkta språket.)

Själv är jag smal – ofrivilligt (alltför) smal. Skulle tro sådana är ungefär lika psykiskt instabila som alla andra. Problemet med snäva kroppsideal är på något sätt att ingen (eller extremt få) egentligen kan känna sig fria från all denna press. Är man för smal önskar man att man ska gå upp några kilo så folk slutar stirra på en i offentliga duschar. Är man ideal-smal får man kämpa för att fortsätta hålla sig inom ramarna och tappar i värsta fall bort sig på vägen och får ätstörningar. Är man tjock ska man piskas till att bli smalare. Och vem är glad? Vem tjänar på allt detta förutom skönhetsindustrin och alla självutnämnda hälso-gurus som breder ut sig överallt? (Inte många, kan man tycka.)

Jag är den där nidbilden av en tjock människa. Som Katrin beskrev det så ”handlar det om ett sinnessjukt frosseri av helt vidriga onyttigheter”. Det handlar om att jag många gånger hellre ligger hemma och trycker enorma mängder godis än att vara produktiv med skolan eller gå ut och träffa vänner.
MEN jag blir inte dömd. Ingen säger åt mig eller insinuerar på något sätt att jag är ohälsosam. Jag har ett bmi på 20. Jag har bulimi. De få gånger jag berättar helt upp och ner om min diagnos och vad den innebär för mig blir den spontana reaktionen ofta något i stil med: ”Men du som är så fiiin! Varför gör du så mot dig själv?” Jag är helt säker på att ingen som säger så menar något illa men det lämnar liksom en bitter eftersmak. Som att det enda som trots allt spelar roll är hur man ser ut. Vi är så hjärntvättade och fast i det tankesättet allihop, jag själv inte minst. Jag tänker mycket på hur jag uttrycker mig och beter mig i mötet med andra men det är svårare att komma åt tankarna (särskilt med en högst närvarande ätstörning i huvudet).

Kroppens storlek säger verkligen inget om hur någon mår. På riktigt.

Angående hälsa så anser jag mig ha viss vetorätt med mina 5 års utbildning i ämnet.. Som sjuksköterska jobbar jag även enligt Lag att sträva efter att uppnå hälsa (hos patienterna) och med hälsa, enligt min utbildning med evidens och beprövad erfarenhet, så kan den definieras med aspekter som Sundhet (sunda tankar, sunda värderingar, sunda relationer) Friskhet (feberfri, smärtfri, avsaknad av sjukdom) samt Välbefinnande (t.ex bra självkänsla, kärlek) INGENSTANS nämns att kroppsformen skulle ha betydelse för hälsan vilken den inte heller har så länge folk kan låta bli att fatshama.. DET däremot är en hälsorisk! Puss!

Idag var jag hos läkaren för att utreda min utbrändhet samt viktuppgång (sen 3 år tillbaka har jag stått still på 70kg) Jag har testat allt. Därför jag vill gå ner är för jag tror jag lättare skulle bli gravid. Då jag och maken försöker skaffa fler barn.

Manliga Läkaren idag sa ” Grattis du är helt frisk, alla prover visar ingenting”
. Jag- det är ju alltid bra att vara frisk, men det visste jag redan. Men vad beror övervikten på då?
Läkaren – ” men lilla vännen det beror på kosten”
Jag- jag väger min mat, går på viktväktarna, är vegetarian, äter frukt, grönsaker, inget kött, inget laktos och knappt ingen gluten heller.
( Samt har jag tränat dagligen, tills jag vart så fysiskt slut och utmattad att jag inte orkade mera. Och han hävdade att det var absolut pga av kosten. Trots att han inte utrett min kost eller skickat mig till dietist.)
Läkaren frågade mig- ” vad tror du själv att du gått upp i vikt av?”
Och jag sa- ”stress? utbrändhet? fettet vill inte släppa? Inte vet jag?”
Och han säger om och om igen. Det beror på kosten.
Jag säger tillslut.- ”så vad tycker du jag ska göra? svälta bara?”
Och läkaren svarar – ”JA”
Jag bara tacka och gick ut ur mötet. i chock om att läkaren ens kunde säga åt en patient att svälta sig?
En frisk patient. Borde han inte sagt du borde inte ens gå ner i vikt, du är ju frisk?

De personer jag känner som är tjocka är inte hälsosamma. Tvärtom så äter de ohälsosam mat och de mår inte bra verken fysiskt eller psykiskt . Fördomar finns av en anledning, eller?

De personer jag känner som är smala är inte hälsosamma. Tvärtom så röker de, dricker läsk och alkohol, hoppar över riktig mat för att sedan äta godis på kvällen. Många svälter sig och tränar tvångsmässigt. Och de mår inte bra varken fysiskt eller psykiskt. Fördomar finns inte av en anledning..eller?

Och precis varenda smal person du känner äter enbart hälsosam mat i ”korrekt” mängd och är friska som nötkärnor, eller? Dina fördomar är inte universiella fakta.

Jag tycker det beror på situation. Om jag har en nära anhörig/bekant som är tjock (eller smal) och som jag vet äter helt fel (typ chips dagligen, läsk, aldrig fibrer osv) så måste jag få säga till. Och detta för att jag bryr mig. Visst att denna person har hört det förut men ska jag bara ignorera det? Jag tänker likadan med de vänner som röker/snusar eller dricker för mkt. Även om de vet allt jag säger så kan jag inte vara tyst, trots att det jag säger bidrar till ångest.Så klart vill jag inte ge ångest men jag vill heller inte att mina nära och kära ska äta/röka/snusa/dricka ihjäl sig. Men då pratar jag så klart om de som verkligen har ett missbruk. Inte de som öppnar en påse chips en onsdagskväll. Och egentligen har själva ”tjockheten” inte med saken att göra. Det råkar bara vara en följd av fel mat.

varför måste du få säga till? Varför det? Läs om detta inlägg, du kan säga till hur mkt du vill men det enda du kommer göra är att göra din anhörige ledsen och arg och få hen att må dåligt. ENBART DETTA. Inget annat. Personen kommer INTE sluta äta, sluta röka, sluta dricka. Lyssna noga på det. Personen kommer inte att sluta.

Varför är det så viktigt för dig att få säga till att det ska få gå ut över människors välmående? Om du vet att det får dem att må dåligt? Vad är det du vill då? Vill du att de ska må dåligt? Vill du straffa den? Om du bryr dig så säger du ingenting. OM du bryr dig. Verkar inte som du gör det dock.

Svara

Fast nu tycker jag du är orättvis. Om vi drar det längre då och ser till någon som skär sig. Ska man stå bredvid och inte säga något då för att personen inte kommer sluta skära sig. Eller om någon slutar äta. Ska jag låtsas som ingenting och låta personen tyna bort? Någon som dricker och låter det gå ut över sina nära? Ska jag stå bredvid och vissla? Någon som spelar bort familjens pengar? Ska jag inte säga något då eftersom personen kommer må dåligt. Jag anser att det är av sina närmaste man får höra sanningen. Även om det ibland gör ont och får en att må dåligt.
Jag har en vän som hade ett grovt matmissbruk och det var inte förrän vi faktiskt lyfte frågan med henne som hon sökte hjälp. Sen låter jag vara osagt om hon var tjock eller smal för det hör inte till historien. Det viktiga är att hon mår bra nu. Hur anser du att vi skulle gjort i den situationen? Låtsas som ingenting? Stå bredvid och klappa på ryggen?
Jag är själv inte smal på något sätt och sätter mig inte på några höga hästar när det kommer till kosthållningen. Men ibland måste man få höra sanningen även om den svider. Mina nära står iaf inte bredvid och låtsas som ingenting.
Sen säger jag inget om dig. Jag tycker du är fantastisk fin. Som jag sa så bryr jag mig inte om någon är tjock. Men att någon gör sin kropp skada, nej där går min gräns.

Fast det är verkligen inte samma sak och jag blir fan FÖRBANNAD att du varken lyssnar eller att du jämför självskadebeteende och missbruk med människors kroppar.

Återigen: INGEN BLIR SMAL AV ATT OMGIVNINGEN TJATAR NER EN. Ingen. Lyssna noga: det enda som händer när du ”säger sanningen” är att personen mår dåligt. Inget annat. Om du då väljer att skita i detta faktum så är du empatistörd. Tror du på allvar att du säger nåt den tjocka aldrig hört eller vetat om innan? Tror du att du säger nåt nytt? Tror du att den tjocke är dum eller korkad? Vad tror du rimligtvis att du kan åstadkomma genom att berätta för en tjock att denne är tjock och att det är farligt?

Fast du lyssnar ju inte på mig heller nu. Jag säger inte att alla som är tjocka har ett missbruk. Jag bryr mig inte om folk är tjocka. Jag är själv ganska rund. Det jag säger är att om någon är tjock och har ett missbruk måste jag ju få säga till. Eller? Ska man blunda då med?
Du säger ju att ingen slutar dricka för man säger till. Ska jag då bara skita i att någon dricker för mycket så att det går ut över andra människor?

Jag lyssnar inte på dig för att 1. du säger inget jag inte redan hört 24897974 gånger från ”välmenande” smala som tror de vet bättre än oss dumma tjockisar samt 2. Det finns inget att diskutera här. Du har fel och jag har rätt och det behöver du förstå innan du skadar nån.

Malin, missbrukare av alla slag – rökare, alkoholister, narkomaner, tabelttmissbrukare – vet redan att de har ett osunt beteende. Att tjata, informera och skuldbelägga hjälper inte. Det är vetenskapligt bevisat. Sen kan man visst i ren desperation och frustration göra det ändå, men det är totalt verkningslöst. Jag har själv några personer i min omgivningen som är lite för glada i alkohol för min smak, särskilt som jag inte dricker själv. Jag har löst det så att jag undviker att vara i närheten av dem när de är påverkade eftersom jag tycker det är obehagligt. Och de som funnits i mitt liv med allvarligare problem har jag helt slutat umgås med pga så jäkla jobbigt att ha med missbrukare att göra. Hade jag haft en sån överväldigande oro över deras hälsa att jag mådde dåligt hade jag bearbetat det på egen hand eftersom det är MITT problem och inte deras att jag bryr mig så mycket att det går över i kontrollbehov. Själv röker jag och det har jag löst så att jag låter bli att röka när jag träffar människor som mår dåligt av det. Hade mina nära varit så oroliga att de la över det på mig hade det däremot resultarat i att jag tog avstånd från dem. För det här handlar i slutändan om att försöka kontrollera sin omgivning och en vägran i att själv ta ansvar för sina känslor vilket leder till att man tvingar dem på de man upplever har problemen. När det i själva verket är man själv som har problem, så till den milda grad att man kräver att andra ska vara ”snälla” mot sig själva bara för att själv få må bättre.

Wow! Exakt vad är det med dig och din mun som gör att ditt oemotståndliga behov av att ”säga till” helar alla människor från deras missbruk? På vilket magiskt sätt återupprepar du det de redan vet så att det gör dem friska? Om än med ångestpåslag, men det är ju irrelevant, det viktiga är att de inte oroar dig, för ditt välmående är ju viktigare än deras…

Snälla gör inte det. Jag har problem med allting av det du räknade upp; ätstörning, missbruk, jag skär mig och röker. Har vänner och anhöriga i mitt liv som beter sig precis som du skriver att du gör, och tro mig, det gör så mkt mer skada än nytta. ALLA som missbrukar//skadar sig/är ätstörda/röker osv VET att det inte är bra. En omgivning som inte kan acceptera att detta är sjukdomar som inte går att tjata bort eller som blir bättre av att försöka ge den som har problem dåligt samvete, tvingar en bara att dra sig undan och isolera sig ännu mer i sin sjukdom. Vet också den oerhörda frustrationen i att vara vän/anhörig åt ngn som missbrukar eller skadar sig själv, och klarar man inte av att hantera det är det bättre att backa. Dina vänner kommer INTE att sluta dricka/äta/svälta/knarka/skära/röka ihjäl sig för att du säger till. Du skriver att du givetvis bara pratar om de som har ett *riktigt* missbruk, men din okunskap får mig ändå att misstänka att du inte direkt har erfarenhet av att vara vän/anhörig till ngn med ovanstående problem av den graden, för då hade du redan vetat det. Ditt behov av att påpeka sådant som andra VET har absolut ingenting med äkta omtanke att göra, snälla sluta inbilla dig det.

Åh vad GLAD jag är att du är tillbaka!
Virtuella megakramar och tusen tack för er underbara medverkan hos Malou! Fick panik när Malou började runda av, lol. Ska lätt se om klippet och sprida det.

Jag har varit så jäkla provocerad av dig.
Till den grad att jag stundvis haft andningssvårigheter.
(kan ändå inte låta bli att läsa)
Nu föll poletten ner..en tisdag i september….vad härligt det är att man kan ändra uppfattning.
Jag har en 12-åring som hatar sig själv.
Mamman ska nu introducera henne för Lady Dahmer.
Tänk, den dag ”självbild” står på skolschemat.
Innerligt tack.

Konstaterade idag, som följd av måndagens Malou att:
”Maja (alltså Katrins ”motdebattant”) har rätt i att vad vi ser i det sociala rummet påverkar vårt mående – och att det har potential att förändra, och bredda, våra ideal.
Hon har också rätt i att alldeles för många barn och unga är missnöjda med sin kropp – och att det i sig kan vara farligt.
Hon fick inte tala till punkt, men har dessutom rätt i att vikt inte måste vara avgörande för hälsa – och att det förmodligen vore mer avgörande för folkhälsan att sluta fokusera så starkt på just vikten.”
(Maja har rätt i att vad vi ser i det sociala rummet påverkar vårt mående – och att det har potential att förändra, och bredda, våra ideal.
Hon har också rätt i att alldeles för många barn och unga är missnöjda med sin kropp – och att det i sig kan vara farligt.
Hon fick inte tala till punkt, men har dessutom rätt i att vikt inte måste vara avgörande för hälsa – och att det förmodligen vore mer avgörande för folkhälsan att sluta fokusera så starkt på just vikten.
(http://liselotte.livskick.nu/2015/09/23/katrin-zytomierska-ar-inte-frisk-fri-men-det-ar-maja/)

Och ja – alla ”rätt i” är dessutom länkade på min blogg, för vi på Livskick har skrivit faktaartiklar om dem 🙂

Blev lite dubbelt copy paste, menade såklart:

Konstaterade idag, som följd av måndagens Malou att
”Maja (alltså Katrins ”motdebattant”) har rätt i att vad vi ser i det sociala rummet påverkar vårt mående – och att det har potential att förändra, och bredda, våra ideal.
Hon har också rätt i att alldeles för många barn och unga är missnöjda med sin kropp – och att det i sig kan vara farligt.
Hon fick inte tala till punkt, men har dessutom rätt i att vikt inte måste vara avgörande för hälsa – och att det förmodligen vore mer avgörande för folkhälsan att sluta fokusera så starkt på just vikten.”
(http://liselotte.livskick.nu/2015/09/23/katrin-zytomierska-ar-inte-frisk-fri-men-det-ar-maja/)

Och ja – alla ”rätt i” är dessutom länkade på min blogg, för vi på Livskick har skrivit fakta om dem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *