Kategorier
Tjock verklighet

Tro inte på bantningsindustrins lögner, det finns ingen quickfix för överviktiga

Ett argument mot att tjocka skulle vara utsatta för riktigt förtryck är att vi som är överviktiga kan gå ner i vikt. Som svart eller homosexuell kan du inte förändra dig själv och därför är förtrycket verkligt eftersom att det är oföränderligt. Typ så. På den nivån alltså: slippa förtryck genom anpassning. Låter lite som […]

Ett argument mot att tjocka skulle vara utsatta för riktigt förtryck är att vi som är överviktiga kan gå ner i vikt. Som svart eller homosexuell kan du inte förändra dig själv och därför är förtrycket verkligt eftersom att det är oföränderligt. Typ så. På den nivån alltså: slippa förtryck genom anpassning. Låter lite som när nån röv på migrationsverket föreslog att de homosexuella asylsökanden inte behövde leva ut sin läggning i hemlandet och därför var utom fara. Nu jämför jag såklart inte homosexuella asylsökanden med tjocka västerlänningar men ni fattar poängen va?

Övervikt är ärftligt. Genetiskt betingat. Mellan 50 – 80% beroende på vilken studie man tar hänsyn till. Vetenskapliga studier visar dessutom att de flesta människor inte kan uppnå en långsiktigt hållbar viktminskning. De flesta kan faktiskt inte gå ner i vikt alls och jag skiter i om du, din morsa eller grannen på andra sidan gatan lyckades med 5:2-metoden (ni kommer förmodligen gå upp igen inom fem år för det gör nästan alla som gått ner).

Tro inte på bantningsindustrins lögner, det finns ingen quickfix för feta. Vi kan inte fly.

Att påstå att tjocka kan gå ner och på sätt slippa förtryck är inte bara en lögn utan ett empatilöst okunnigt påstående. De som påstår detta är i regel själva smala. De saknar insikt som såväl kunskap om hur kroppen och viktnedgång funkar.

“There are two indisputable facts regarding dietary treatment of obesity. The first is that virtually all programs appear to be able to demonstrate moderate success in promoting at least some short-term weight loss. The second is that there is virtually no evidence that clinically significant weight loss can be maintained over the long-term by the vast majority of people.”

Confronting the failure of behavioral and dietary treatments for obesity, Garner & Wooley, 1991

“Although weight loss can usually be achieved through dietary restriction and/or increased physical activity, the overwhelming majority of people regain the weight that they have lost over the long-term.”

The Defence of Body Weight: A physiological basis for weight regain after weight loss, Sumithran & Proietto, 2013

“Of course, we can all endorse the call for a healthier lifestyle, but we must be realistic about what it can and cannot accomplish – including that it is not by itself an effective approach to long-term obesity treatment.”

An Inconvenient Truth about Obesity, Schwartz, 2012

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

217 svar på ”Tro inte på bantningsindustrins lögner, det finns ingen quickfix för överviktiga”

Funkar om man har motivation. Men det är oftast enklare att äta och leva med fetman än det är att ta tag i saken. Fetma må ha nackdelar men det hindrar inte att man har jobb, familj och vänner. Det gör att ofta kommer andra prioriteringar före att gå ner i vikt. Inget fel med det.

Men, det är ett VAL som varje individ gör.

Har individen inte personligt ansvar för vad den stoppar i sig? Gör personen inte dagliga val om vad den stoppar i munnen?

När jag stoppar i mig saker är det ett val jag gjort. Varför skulle det inte vara samma sak för andra människor? Är dom tvångsmatade under pistolhot?

Inte all fetma beror på överätning. Och du tycker att de som KANSKE kan gå ner i vikt genom minskat mattintag ska svälta sig själva resten av sina liv. Jag tycker det är häpnadsväckande att du tror dig veta mer än läkare och forskning inom detta område.
Jag anser att feta ska få vara accepterade och synliga i samhället, precis som de levande människor de är, du anser att de ska gå runt och skämmas för att de inte kan eller vill gå ner i vikt.

Problemet är att feta människor har dåliga matvanor som inte går bort under den 3 månads perioden som de ”hardcore bantar” ner typ 10 kilo. De går ner och sedan går de tillbaka till deras dåliga mat/träningsvanor och då kommer kilona tillbaka. Det handlar inte om att feta människor är fysiskt inkapabla till att gå ner i vikt utan att de snarare inte har motivationen orken eller rutinen att hålla sig på en lågkalorihaltig diet då tjocka människor oftast är beroende av socker. Alla kan gå ner i vikt och väga lite men de flesta pallar inte det är bara att räkna kalorier.(med vissa undantag då de har sjukdomar men det är en minoritet)

Nej, det finns matte till det här. Det är en vetenskap. Om du bränner fler kalorier än vad du tar in dagligen så kommer vikten att minskas. Om du är överviktig så har du antingen tidigare konsumerat mat i högre grad än vad du bränt och just nu ligger du plus minus noll eller så tar du in fler kalorier än vad du bränner. Att säga att man inte kan gå ner i vikt och hålla vikten är löjligt

Så du menar på fullaste allvar att lösningen är att bara acceptera det och leva med det?. Verkar för mig helt obegripligt. Folk som är sjuka i cancer eller liknande kan inte hjälpa att man har sjukdomen. Någon som är överviktig kan och borde försöka göra allt de kan för att bli kvitt de extra kilona.

Men orkar inte debattera detta med dig. Du har bestämt dig för att ett livsfarligt tillstånd är helt ok. Och det är upp till dig! 🙂

Så här: det är inte omöjligt att gå ned i vikt, det är SVÅRT. Att dessutom hålla den vikten när livets olika faktorer spelar in är ingen självklarhet. Däremot är samhällets syn på feta att det bara är att röra sig mer och äta mindre som är ren bullshit, och det är därför viktigt att belysa att en hållbar viktminskning inte är enkelt att uppnå, precis som forskare påstår. Det är snarare Du som bestämt dig för att fetma=ohälsa. Vet du vad? Det är bullshit. Ändra på din attityd istället.

Hej, Kalle!

Jag skulle vilja berätta om hur min livssituation ser ut. Såhär: jag har alltid varit överviktig. Alltid. Nej, jag är ingen atlet och jag ska erkänna att det då och då slinker ner en kaka till kaffet. Det må så vara.

Som överviktig fluktuerar man ofta i vikt — medvetet eller omedvetet. Jag har haft perioder i mitt liv då jag varit närmre normal- än överviktig, men det har berott på saker som att jag inte äter mer än en gång om dagen i kombination med att jag cyklar två mil eller går 30,000 steg per dag. Inte så jävla sunt, eller hur?
Min kost idag är sund. Alltid hemlagat, alltid ekologiskt och alltid mestadels grönt på tallriken. Inget processat. Inget tillsatt socker. Inga sötsaker mellan måltiderna. Godis/kakor äter jag ungefär en gång i veckan, och då i små mängder. I mitt arbete står jag upp mellan 5 och 12 timmar om dagen, och då ingår en mängd tunga lyft och självklart en hel del spring (arbetar i manuell fiskdisk — ensam). Det genererar mellan 15000 och 30000 steg beroende på dag. Jag tar alltid bara en portion mat. Dricker minst 1,5l kranvatten om dagen.

Jag har inga problem med min sköldkörtel. Eftersom jag har hund tillkommer mellan fyrtiofem och 1,5 timmes extra promenader varje dag till ovan nämnda steg på jobbet. Ändå är jag överviktig. Det är såhär jag ser ut. Jag dricker alkohol max en gång i månaden — en 250ml öl eller ett glas vin — och har inte varit berusad sedan Valborg 2011.

Ja, just det — jag är inte sockerberoende, men det har du nog kunnat luska ut. Min kropp ser helt enkelt ut såhär och ÄNDÅ är den frisk. Jag har bättre värden, bättre blodtryck och bättre fysik än merparten av mina vänner (såklart har även jag några vänner som hamnat i hälsobubblan). En av mina arbetskamrater har gått ner nästan 40kg det senaste året — men då hade hon också en katastrofal kost till att börja med och hon tog bilen överallt. Jag gör inte det. Jag har ingen dålig kost. Hade jag ätit som hon gjorde och följt hennes rörelseschema hade jag vägt över 200kg nu — garanterat.

Så, nä. Det handlar inte bara om motivation och jäklar anamma. Det handlar om att alla är individer och att alla ser olika ut. Och det måste väl förihelvete få vara OK. Men det är klart, om jag nu BORDE vara ”normalviktig” får jag nog ta och sadla om till PT eller guide på fjället, så att jag verkligen har tid att träna och leva efter den där motivationen du talar så varmt om. Den som vi feta har brist på. Och så får jag väl inse att jag bara kan äta en gång om dagen och gå som en zombie resten av tiden. BUSENKELT!!!!

Och det ska tilläggas att även om jag HADE ätit fel och rört på mig minimalt är det inte din eller någons sak att kommentera eller ens reflektera över. Jag vill inte sätta skiljetecken mellan mig och ”de som vräker i sig chips” — för det finns inga skillnader. Vi ser bara ut såhär.

”De går ner och sedan går de tillbaka till deras dåliga mat/träningsvanor”
”Inte har motivationen orken eller rutinen att hålla sig på en lågkalorihaltig diet då tjocka människor oftast är beroende av socker.”
Ännu en till som vet mer än läkare och vetenskap, och dessutom känner till hur ALLA tjocka människors kroppar fungerar, och anser att tjocka har någon sorts skyldighet att gå ner i vikt.
Finns det någonstans, långt inne i dig, ett litet frö till ACCEPTANS för kroppsformen tjock? Eller är du helt människofientlig?

Det här handlar väl inte om acceptansens vara eller icke vara utan om det faktum att övervikt handlar om att kroppen får i sig mer kalorier än den gör av med.

Mm, diskussionen tar avstamp i det argumentet, motbevisas med fakta i inlägget, och det står även ”Att påstå att tjocka kan gå ner och på sätt slippa förtryck är inte bara en lögn utan ett empatilöst okunnigt påstående.”

Nej, problemet är att människor som du har problem med er läsförståelse. Och det gör ju inte saken bättre att ni dessutom är okunniga men samtidigt så löjligt övertygade om er egen kunskap så att ni inte ens försöker lära er något nytt.

Jag kan hålla med om att alla ska få se ut som de vill. Och att alla inte kan hjälpa att de är överviktiga. MEN, man ska absolut kämpa och göra det man kan för att gå ner i vikt om man har en stor övervikt. Man kan vara hur nöjd med sog själv som man vill, men det ändrar tyvärr inte faktum att övervikt är ohälsosamt. Övervikt leder till många problem inte bara på det sociala planet, utan med leder, hjärta, och kroppen i största allmänhet. Man ska inte vara ”nöjd” med att vara överviktig!

Det samma gäller det motsatta. Är man för smal ska man absolut kämpa för att nå normalvikt.

nej övervikt är inte ohälsosamt, åh vad jag önskar att denna myt slutade spridas. Dessutom är det varje människas rätt att vara ohälsosam om de vill.
Och bantning funkar inte. Många som är överviktiga är det för att de bantat sig tjocka.

Svara

Ja självklart är det varje persons rätt att vara överviktig om den vill eller känner för det. Men att påstå att övervikt inte är farligt är tyvärr helt fel. Det tar på kroppen att bära runt på för många extra kilon och är inte bra för välmåendet. Det förkortar tyvärr även livet att vara alldeles för många kilon för tung.

Sen som sagt är det ett personligt val om man bestämmer sig för att försöka ta tag i problemet.

Nej det är inte ett ”personligt val”. Fattar du inte det? fattar du inte att det är nästintill omöjligt för tjocka att gå ner i vikt och behålla den nya vikten?

Dessutom har du fel. Övervikt är INTE farligt.

Övervikt ÄR farligt. Kanske inte idag eller imorgon. Men om man fortsätter att dra på sina extrakilon i 30-40 år framåt i tiden så leder det utan tvekan till en tidig död. Inom mycket kortare tidsram så leder det till leder och muskler som värker.. Dåligt hjärta eftersom det måste pumpa dubbelt så fort. Och där har du helt enkelt fel.

Ingen påstår att det är lätt att gå ner och hålla vikten. Men ingen kan förneka att det är bättre att försöka att gå ner och göra ett aktivt val. Än att säga ” jag struntar i vilket” och bara fortsätta i samma bana.

kroppen tar mer stryk av att gå upp och ner i vikt än att vara stabil om än överviktig. Och nej, du har fel som sagt och jag kommer skriva ett utförligt inlägg om varför i veckan. Så trött på detta. Googla health at every size om du är mer intresserad och inte orkar vänta på att jag skriver.

Bantat sig tjocka, seriöst?
Bantat och sen unnat sig tjocka snarare. En sämre förbränning kan vara ärftligt men fetma är ett eget val och det är okej. Däremot tycker jag inte att det är okej att lägga skulden på högre makter eller påstå att det är omöjligt att bli normalviktig och hålla det. Det går såklart även på lång sikt.

Sandra:

”MEN, man ska absolut kämpa och göra det man kan för att gå ner i vikt om man har en stor övervikt.”

Vad är det för en märklig kommentar du lägger ut här? Vem är du att bestämma vad andra ska och ska inte göra?

Dom flesta människor som jag känner är smala och/eller normalviktiga av naturen. Det är inget dom kämpar för att vara. Dom springer inte runt el-ljusspåret var dag, dom tackar inte nej till en Trocadero mitt i veckan eller den där snickersen på fikarasten. Smala är dom av naturen.

Själv är jag byggd på det viset att jag måste tacka nej till veckodagsfikan på jobbet, utesluta socker och träna som en tok bara för att hålla mig på den höga vikt jag har. Japp, jag är en tjockis, det har jag alltid varit (mer eller mindre)och det kommer jag alltid att vara och DU har ingen rätt att tycka ”man ska absolut kämpa och göra det man kan för att gå ner i vikt om man har en stor övervikt.” Du har inte med min vikt att göra. Eller vad det den där skattepengen som du bidragit med som gjorde att du tyckte dig ha rätt att bestämma att överviktiga borde göra allt för att bli normalviktiga?

Sandra:Vad är för smal? Så länge kroppen trivs behöver man inte sträva efter att vara ”normalviktig”. Tycker du alla ska se likadana ut eller?

Tack för att du tar upp det här.

Jag har kämpat med min vikt sen jag i de tidiga tonåren blev informerad om hur ”äcklig” jag var av omgivningen
Hade varit överviktig sen jag var barn. Det var framförallt den skammen som ledde till att jag började svälta mig själv, utvecklade ätstörningar och blev ohälsosamt smal istället. 46 kg vägde jag som minst, när jag var 16 år. 11 år senare så har jag hunnit vara gravid och gått upp och ner i vikt ett antal gånger. Kampen tar aldrig slut och det är så jävla tröttsamt. Idag väger jag 85kg (som jag samlat på mig efter diverse misslyckade dieter) och blir ständigt påmind av alla (igen) att det är fel på mig som är tjock och att jag borde ”ta tag i det”. Min släkt på min mammas sida här alla ”viktproblem” men det är ju ingen ursäkt. Det är mig det är fel på. Hela sommaren har jag i princip ägnat åt att orka ta tag i det och gå ner i vikt. Trots att det triggar igång ätstörningar hos mig.

Men tack vare dig så inser jag att det inte är mig det är fel på och att de i min omgivning som anser det kan gå och dra något gammalt över sig.

Det spelar ingen roll, du är inte villig att reflektera över det ändå.

Jag tycker så här: känn tacksamheten över att du slipper helvetet, i stället för att för att oförstående picka på de som ”inte har karaktär”.

Det ligger en sanning i det. Bara ta tag i problemet. Ät mindre och bättre. Rör på dig. Eller är det sanningen som du finner så provocerande.

Men SNÄLLA GUDRUN vilken intolerans du uppvisar! Inte alla feta har blivit det av mat, kan du fatta det? Inte alla feta vill gå ner i vikt heller! Men, de förtjänar att behandlas som människor ändå, helt tokigt va?? Kan du bara lägga av och jobba på ditt eget människoförakt istället!

Sandra, min övervikt är inte mitt problem så det är ingenting jag behöver ”ta tag i”. Mitt problem är personer som du som sprider fetthat runt omkring sig, så jag lyder ditt råd och ”tar tag i problemet”: Sandra, även om du inte vill förstå hur stor skada du gör och inte förstår hur övervikt fungerar, sluta kommentera. Du gör andra människor illa och du utrycker dig fetthatande. Det är elakt.

Fetthat? Vart får du allt ifrån. Du förstår fortfarande inte att jag är hundra procent för det personliga valet. Visst om du vill vara överviktig så good for you. Men kom inte och säg att fetma inte är ohälsosamt och en ”rik västvärlds sjukdom” . Det är en enkel ekvation, äter man för mkt och rör på sig för lite så går man upp i vikt. Kom inte här och skriv att jag har förakt för överviktiga. Och bara en tanke, om du tar åt dig så kanske det är dags att göra något åt din vikt. Annars skulle du ju inte ta åt dig.

Inte förakt mot överviktiga? Läs blogginlägget igenboch läs dina kommentarer igen, och skriv inga fler.

Och de som äter enorma mängder och inte går upp i vikt? Eller de som knappt äter och inte går ner i vikt? Hur bra fungerar din ”ekvation” på dom?

Fetma är verkligen ingen rik västerländsk sjukdom utan en fattig västerländsk sjukdom (obs, jag menar inte att alla tjocka är sjuka). Se bara på USA och Storbritannien. Fetma har blivit en klassfråga där de fattiga är de som bär på övervikt på grund av att dålig mat är så mycket billigare än bra mat.

A: Fast det är inte sant i Sverige. Bra mat är nästan alltid billigare än dålig mat här. Vad som verkar fattas oss är tiden.

Hej igen A!

Vet inte hur du läste min kommentar men helt utan att raljera eller vilja skriva dig på näsan så kan jag ge dig exempel på mat som är bättre än halv/hel-fabrikat. Om man lagar egen ärtsoppa så kostar en portion mellan 3-10 kr beroende på om eller hur mycket fläsk man vill ha i. En grönsaksomelett kostar ca 15 kr per portion. Om man köper vit fryst fisk och panerar den själv så är det mycket billigare än färdiga fiskpinnar i kilopris. Samma med egna köttbullar, köttfärssås etc etc. Vegetariskt kan vara snorbilligt och man behöver inte kött varje dag.

Flera av mina alternativ är mycket billigare och hälsosammare än färdiga diton. Omeletten tar kanske 15 min att göra, men i övrigt så tar det andra längre tid samt kräver mer planering. Det blir då en prioriteringsfråga för tex en ensamstående mamma som blir svår att lösa. Men i kronor och ören så är hälsosam mat mycket billigare.

Ha det bra 🙂

Att du inte låsas om hur hatfylld du är betyder inte att inte vi andra ser det.

Det är bara att ta tag i din förfärliga personlighet. Lite viljestyrka och uthållighet så ska du se att det blir folk av dig en vacker dag också.

Du kan börja med att öva på att hålla käften. Det är faktiskt inte viktigt vad du tycker i alla sammanhang, tro det eller ej.

Hur mycket och hur lätt kroppen samlar på sig fet är helt klart genetiskt. Förr när tillgången på mat svängde rejält var det en fördel att kunna omvandla födan till kroppsfett.
Jag har i hela mitt liv varit mer eller mindre överviktig, men nu har jag kommit fram till att ju mindre processad mat jag äter desto bättre mår jag. Och genom att utesluta socker och rejält minska kolhydraterna har jag fått en lugn mage och dessutom gått ner i vikt. Jag ändrade inte kosten för att gå ner i vikt, utan för att jag hade magproblem. Viktnedgången kom på köpet.

När smala kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt kallas det bra gener. När tjocka lätt går upp i vikt kallas det dålig karaktär, där finns tydligen inga gener att tala om.

Precis så! Jag blir inte klok på smala personers rantande om ”kalori in, kalori ut”. Om det vore sant så hade alla smala som berättar (läs:koketterar) om att de kan äta hur mycket som helst utan att röra på sig också varit tjocka. När tjocka förklarar att det inte funkar så enkelt så blir vi alltså anklagade för att ljuga. Smala tycker alltså att förklaringsmodellen ”alla tjocka ljuger” är mer rimlig än ”människokroppen och dess förbränning är komplex”. Sannigen är istället att förbränning funkar olika för olika människor och smala fetthatare är as.

Mycket kloka kommentarer av er båda! 😀
Det är som Jo skrev i en kommentar under thinshaming – när det kommer till smala försvarar folk dem med att ”det är inte så lätt att gå upp i vikt!” Men då måste det rimligtvis vara så att det inte är så lätt att gå ner om en är fet heller?!

Absolut! Sedan så har folk en helt otrolig förmåga att inte vilja ta in faktumet att många tjocka inte vill gå ner i vikt, och många tjocka som vill gå ner i vikt för det för att bli skonande från allt hat och förakt.

Men väljer man att inte gå ner i vikt så säger man i princip ”jag skiter i min egen kropp”. Påstår inte att det är lätt att gå ner i vikt. Eller att det ens är möjligt i vissa fall. Men man borde ju rimligtvis vilja prova att förändra sitt liv. Till det bättre…

Likaväl som underviktiga borde vilja gå upp i vikt.

Sandra, det här kommer inte att leda någon vart. Du har bestämt dig för att det är bara att äta mindre och röra sig mer så kommer alla att kunna gå ner i vikt. Du har också redan bestämt dig för att tjocka skiter i sin egna kropp. Att det du skriver går emot både vetenskap, tjocka personers erfarenheter, och trots våra upprepade uppmaningar om att du ska sluta skriva.

Det finns ingen vetenskap som styrker att ”kalori in, kalori ut” fungerar för de flesta tjocka utan självsvält. Människor ”skiter inte i sin kropp” för att de inte kan/vill gå ner i vikt. Det som däremot är möjligt är att du slutar med att kommentera som du gör.

Eller hur, det var ju själva fan att det kunde vara så provocerande att begära att tjocka ska få vara ifred, och leva och vara i samhället som de människor de är!

Sandra: jaa, du borde VERKLIGEN vilja förändra ditt liv till det bättre! Du kan jobba väldigt mycket på din empati och att acceptera andra människor i din omvärld!

Japp så är det, jag har ”lyckats” gå ner mer än en gång rätt så mycket i vikt, utan att på något sätt späka mig. MEN så sitter kilona där igen. Det är bara att inse att har man den här problematiken, OM det nu ska ses på det sättet, då får du kämpa med det här resten av ditt liv. Du kommer aldrig kunna slappna av helt och det är väl bl a det som många faller på gissar jag. Att ha karaktär och motivation för en hel livstid det är nämligen inte så himla lätt.

För det finns också så många andra faktorer som spelar in, precis som du skrivit om LD. Och det här är uppenbarligen väldigt svårt för normalviktiga att förstå. Endast de kan stoltsera med att ”det är bara å äta mindre å röra på sig mer”. Har varit där själv så jag vet liksom…..

Alltså, att påstå att lösningen på ens förtryck är att ”bara gå ner i vikt” är orimligt korkat, respektlöst och aningslöst. Det är fel på så många nivåer. Många på Twitter var verkligen på den nivån som du beskriver ovan, vilket är helt sanslöst.
Men det jag uppfattade av den mer nyanserade delen av diskussionen som blossade upp på Twitter, var att jämförelsen som ex Fetkvinna gör mellan rasism och tjockförakt/-förtryck som ”likvärdiga” typer av förtryck var ganska.. Olycklig, eller vad man ska säga. Eftersom man inte nödvändigtvis föds överviktig, inte nödvändigtvis är överviktig redan som barn, och att man inte nödvändigtvis är det hela livet. Medan man som rasifierad föds och förblir just rasifierad. Betyder inte att förtrycket mot överviktiga är mindre verkligt, är ett ickeproblem eller är någonting som individen ska ”åtgärda” själv för att slippa. Tjockdebatten behöver kanske dock inte använda sig av rasifieringsdebattens retorik för att vinna legitimitet. Samt att diskussionen behöver bli mer intersektionell, då den känns som att den oftast fokuserar på tjockheten som en enskild utsatthet utan andra inblandande faktorer.

Fast nu blir det i så fall lite konstigt. Folk föds inte heller nödvändigtvis som rasifierade. Mina föräldrar är båda rasifierade idag men de föddes inte här – de föddes i Libanon där de tillhörde normen. De upplevde aldrig den rasism som barn som jag har levt med hela mitt liv – den kom först när de flyttade hit till Sverige. Är de inte förtryckta som rasifierade i Sverige idag då?

Kom ihåg att rasifiering är något en utsätts för – vi har inte olika mänskliga raser.

Fast delar av det du skriver är ju direkt fel. Naturligtvis ser alla människor olika ut. Vissa är kraftigare och vissa är smalare. Vi besitter olika egenskaper och ser olika ut. Men du kan väl inte tro att anledningen till att världen aldrig varit så överviktiga som vi är just nu skulle bero på vår genetik? Eller tror du det på riktigt? Jag förstår ditt budskap och jag förstår svårigheterna med att gå ner i vikt. Men det handlar inte om genetik (för de allra flesta, det finns naturligtvis undantag) det handlar om vår sinnessjuka matindustri och våra förstörda inflammerade och sockerskrikande kroppar. Det som anses, av bla livsmedelsverket (skrämmande!), vara ”nyttig” och ”vanlig” mat är katastrofal för våra kroppar. Det spelar ingen roll om du är smal eller tjock. Raffinerat socker, stärkelser och vitt mjöl ÄR livsfarligt för oss och leder i många fall till sockerberoende (ofta omedvetet), blodsockerfall (äta var tredje timme, galenskap!) som leder till överätning som leder till att vi blir tjocka. DET är ju anledningen till de allra flesta människors övervikt och väldigt många av våra folksjukdomar. (Det är ingen tillfällighet att diabetes ökar lavinartat eller att cancer helt plötsligt drabbar var tredje av oss.)

Människor är överlag vilseledda när det kommer till detta, har jag fått lära mig. Att vara tjock eller att vara sjuk ÄR inte ett naturligt eller bra tillstånd för människor. Eller djur. Vilda djur är inte tjocka. Vilda djur är inte sjuka. Våra egna husdjur blir däremot ofta sjuka (och överviktiga), men det är ju för att vi ger dom samma processade mat som vi ger oss själva.

Jag tycker det är hemskt att lägga det här ansvaret på individen. Mycket för att vi är så vilseledda om vad som är bra mat eller inte. Är man uppväxt i vårt samhälle ÄR man sockerberoende. Man har växt upp med den här skiten till mat, våra kroppar skriker efter det. Det krävs otroligt mycket kunskap kring kost och en fysisk och psykisk vilja av stål om man ska lyckas ta sig ur denna spiral. Jag har förståelse för att folk inte har möjlighet att genomgå en sån förändring eller ens har orken. Jag själv inkluderad. Därför tycker jag att man inte kan säga att ”bara är att äta mindre och röra på sig mer”. Man kan inte bara utgå från sig själv. Alla är olika och har olika anledningar till att man inte klarar av just det. Sen är ju bantningstips överlag helt befängda. Vi ska såklart inte banta. Vi ska äta mat och vi ska äta oss mätta. Och hålla oss normalviktiga och friska. Det gör vi med riktig mat, så som bra fetter och bra proteiner. Inte med konstgjorda kolhydrater, socker, besprutad mat eller processad mat överlag. Det är vår otroligt sjuka värld och vår vridna matindustri som förstört oss.

Jag tycker det är fel att säga att tjockhet beror på genetik. Men jag tycker också det är fel att, som sagt, lägga det ansvaret på varje individ. Jag tycker istället vi ska byta fokus och kämpa mot matindustrin och kämpa för ren och bra mat – källan till en bra hälsa. Generellt mest hälsa och inte vikt.

Men du. Det är inte genetiken som gör att hela befolkningen på ett deterministiskt sätt blir tjockare och tjockare för varje generation. Det är genetiken som gör att vissa blir tjocka, och genetiken gör att många som blir tjocka inte k a n gå ner i vikt utan att svälta sig själva. Sedan så (och nu blir det svårt här för många, men försök hänga med i resonemanget!) finns det många tjocka som inte v i l l gå ner i vikt. För att komplicera saker vidare (och nu får ni anstränga er för att hänga med!), både tjocka som vill gå ner i vikt och tjocka som inte vill gå ner i vikt vill i de allra flesta fall inte höra ”tips” om hur en ”kan” gå ner i vikt. Jag tänker att grundproblemet är att de flesta civila hälsohetsare förväxlar sig själva med folkhälsostyrelsen, alternativt med läkare. Det är lätt hänt men det är alltså driekt felaktigt!

Om folk vill gå ner i vikt eller inte lägger jag mig inte i. Jag förstår att vissa inte bryr sig och det är helt upp till var och en. Det skriver jag heller ingenting om. Det jag skriver är att jag tycker det är felaktigt att påstå att övervikt skulle bero på genetik. Det stämmer inte. Såklart finns det sjukdomar och annat som påverkar vissa människor, men jag talar generellt och om den stora massan här.

Angående just läkare så har jag tappat förtroende för väldigt många såna i just den här frågan. Läkare är också människor som har personliga åsikter om det här. Skrapar man lite på ytan angående just sjukvården, läkare och kostråd blir man mörkrädd. Läkemedelsindustrin är extremt obehaglig och vi äter oss till döds. Både tjocka och smala.

Det handlar inte om att ”hälsohetsa”. Det handlar om att vi äter oss sjuka, både tjocka och smala. Och vad är ”hälsohets”? Hälsan är i slutändan det enda vi har.

Har du fakta på att det kommit en så kallad ”fettepedemi”?
Du är fördomsfull – alla tjocka äter inte dåligt och häver i sig socker hela tiden.
”Vi ska äta mat och vi ska äta oss mätta.” skriver du. Problemet med det är att tjocka kan ha för lite av mättnadshormon, d.v.s. är lite småhungriga hela tiden och blir inte mätta som smala kan bli. Många vill då att tjocka ska gå ännu mer hungriga (kaloriunderskott) i resten av sina liv för att _eventuellt_ gå ner och försöka hålla en viss vikt.

Lite fakta finns det väl ändå som tyder på att fetma till stor del inte är genetiskt: http://cdn.static-economist.com/sites/default/files/imagecache/full-width/images/2012/08/blogs/graphic-detail/20120818_wom065_1.png Det här visar på att stater i USA där matvanorna skiljer sig åt (ja för matvanorna skiljer sig åt i olika stater) och som resultat av matvanorna är skiljer sig också övervikten åt.

Här har samma undersökning gjorts i Sverige: http://ungdomar.se/img/upload/users/205941/forum/%C3%96vervikt%20Sverige.png. Observera att många utav platserna med minst antal överviktiga är storstäderna. Alltså samma platser som har mest inflyttning från övriga landet. Det handlar således inte om att Stockholmare föds med utmärkta gener.

Här är samma grej över UK för den som är intresserad: http://static.guim.co.uk/sys-images/Guardian/Pix/pictures/2014/2/5/1391600590313/Obesity.png.

Det blir lite skevt att påstå att övervikt mest är genetiskt och inte har ofantligt mycket med kultur att göra när det finns forskningsstudie efter forskningsstudie som talar för motsatsen. I storstadsregioner och universitetsstäder tenderar övervikten vara lägre.

I vissa stater i USA går det knappt att få tag på bra mat, givetvis blir då ohälsan och övervikten mer utbredd. Det vore så oerhört sorgligt att säga att ”nej men tyvärr, du föddes med dåliga gener så det är kört”. Ärligt talat är det ungefär lika sorgligt som att säga ”depression är ärftligt, så nu får du vara olycklig resten av livet”. Enligt min mening är det 150 gånger bättre att säga ”okej att dina föräldrar var deprimerade gör att du med större sannolikhet också kommer drabbas, nu gör vi allt för att förebygga detta”. Socialt arv eller genetiskt spelar ingen roll, det går att bryta!

Kolla in den här dokumentären: http://www.svtplay.se/video/2237846/overvikten-i-usa/avsnitt-2-val. Den ligger ute på SVT nu och handlar om övervikt och dess konsekvenser. Beror detta: http://www.nutritioncrashcourse.com/Obesity-Rates-US-Chart.jpg på att amerikanarna en dag vaknade upp med nya gener? är det här sambandet bara påhittat: http://www2.jabsom.hawaii.edu/pili/images/accents/research/weight-and-obesity.jpg?

Jag tycker att människor är vackra precis som de är och att alla har rätt att leva sina liv som de vill, men att säga ”jag väger för mycket och min doktor säger att mina värden är perfekta” blir lite som att säga ”jag har rökt i 60 år och mår alldeles utmärkt därför kan alla andra göra det”.

Uppmana gärna människor att våga vara sig själva och stå upp för dem de är, lås bara inte dörren för dem genom att säga att de är fångar i sin egen genitik för det är dumt, dumt, dumt och kontraproduktivt.

Hur kommer det då sig att andelen överviktiga i Sverige var otroligt mycket mindre för 20-30-40 år sedan? Det är det jag undrar i hela den här debatten. Fanns inte problematiken med ”för lite mättnadshormon” då?

Jag håller med Sara helt och fullt. Det är ju ren lögn att påstå att övervikt till 50-80 procent beror på genetik. Skulle den genetiska utvecklingen då bara ha uppstått ur det blå på 15 år, bara sådär?

”Genomsnittssvensken har på drygt två decennier blivit en centimeter längre och nära fem kilo tyngre. I dag är drygt hälften av männen och ungefär fyra av tio kvinnor överviktiga eller feta, visar nya siffror från Statistiska centralbyrån (SCB).

Andelen feta, med ett BMI på över 30, har ökat från fem till elva procent sedan 1988/89. Övervikt och fetma har ökat mest i åldersgruppen 16-29 år, där andelen har fördubblats sedan slutet av 1980-talet.” citat ur GP 3 okt 2012

Hur förklaras ovanstående? Läs i synnerhet det andra stycket i citatet.

OBSERVERA! Jag är mycket, mycket medveten om att det finns individuella varianter och orsaker till övervikt som faktiskt handlar om att övervikten kan kopplas till sjukdom, viss typ av medicinering etc.
MEN den absoluta majoriteten av svenskarna, vars genomsnittsvikt alltså har ökat med 5 kilo på ca 20 år, har ju INTE en extremt avvikande ämnesomsättning.

Att ”…övervikt och fetma har ökat mest i åldersgruppen 16-29 år, där andelen har fördubblats sedan slutet av 1980-talet” beror ju absolut inte på genetik, utan på främst livsstilsförändringar (kost och rörelse). Att förneka detta är ju bara befängt.

Några exempel:
När min mamma var liten (hon är född -41) var det normala att dricka läsk endast vid festliga tillfällen (kalas etc) och då fick man oftast en liten flaska (25 el 33 cl) och sedan var det bra. Det var helt normalt att man promenerade 2,3, eller 5 km till skolan. Min mamma gjorde det varje dag.

I samma landsortsbygd där hon växte upp, och till vilken jag nu flyttat i vuxen ålder, möter jag idag barn som dricker läsk till maten flera gånger i veckan och det som då står på bordet är en eller flera 1 &1/2 litersflaskor. Dessa barn går inte heller till skolan (trots att de bor endast 2-3 km bort), utan åker skolbuss denna korta sträcka (för det har man rätt till på landet). Flera av barnen är lätt överviktiga.

Bara med dessa två enkla exempel ser man ju en tydlig skillnad på hur förutsättningarna har förändrats i samhället på bara två, tre generationer.

LIVSSTILSFÖRÄNDRINGAR!! Vad är det som är så provocerande med att betrakta detta som en orsak till den ökande vikten hos västerlänningar?

Det finns ingen verkligen ingen anledning att skamma eller diskriminera överviktiga, enligt mig. Det är helt fel. Alla borde bli lika behandlade oavsett utseende, social status, härkomst, sexuell läggning osv.

Jag föraktar inte överviktiga, och vet att det finns undantag, men att jag (liksom många andra i min generation) i allmänhet är tjockare än min mamma var när hon var i min ålder, beror ENBART på att jag äter mer och rör mig mindre än vad hon gjorde. Och då menar jag inte att ”äta mindre” skulle innebära att gå på diet. Bara äta mindre portioner, dricka mindre läsk, sitta mindre still.

OM DU KUNDE BESVARA DETTA, LADY DAHMER, SÅ VORE DET FANTASTISKT:

Förklara för mig hur genetiken kan ha förändrats så radikalt på bara en eller två generationer?

Jag bara vidarebefordrar det jag såg i en dokumentär, med forskare i. Är du läkare eller forskare? Du verkar ju så säker på vad feta blir feta av? Du borde kontakta ett större sjukhus eller universitet för du vet ju uppenbarligen mer än dem!
”Genomsnittssvensken har på drygt två decennier blivit en centimeter längre och nära fem kilo tyngre.” Fem kilo, är det nåt att gnälla om tycker du? Du vet att BMI-gränsen för övervikt flyttats? Att BMI är ett omstritt mått?
Dina privata små anektdoter är knappast förklaring till fetma hos alla överviktiga. Och jag undrar varför det är så viktigt för dig att alla feta ska banta, om du inte vill vara skammande eller diskriminerande? Varför är det så hemskt då att vara fet? Vissa feta vill inte banta, andra kan inte, oavsett, låt dem vara för fan!

Jag skriver ingenstans att tjocka häver i sig socker hela tiden. Jag skriver att människor som äter en ”normal” kost idag luras in i ett sockerberoende. Vissa kan kontrollera sitt behov och är inte lika känsliga för det. Andra kan det inte. Många vet heller inte att det gömmer sig socker i nästan allting. Folk uppfattar tex fullkornsprodukter och frukt som nyttigt, utan att ha nån som helst aning om att kroppen förvandlar detta till direkt socker i kroppen som går direkt ut i vårt blod och våra celler. Den typen av påverkan på våra celler kan skapa en rubbning som leder till cancer. Tex. Folk generellt känner inte till detta.

Och angående kalorier är inte alltid en kalori en kalori. Är din kropp tex i ketos så avtar hungerkänslorna avsevärt (”suget” försvinner helt) och du har heller inte samma möjlighet att lägga på dig extra kilon. Men då krävs det naturligtvis en väldigt låg kolhydrats- och sockerkost. Nu ramlar jag iväg i ämnet, men allt är inte så svart eller vitt med våra kroppar.

Har jag sagt att jag inte är forskare eller läkare? Om jag säger att jag är läkare, tolkar du det jag skriver annorlunda då? Och alla läkare är inte av samma uppfattning kring detta. Det råder väldigt delade meningar. LD inleder diskussionen med att hävda att dom flestas övervikt beror på genetik. Jag anser att det är fel.

Jag säger ingenstans att feta inte har rätt att leva som människor utan att nån ska komma med pekpinnar. Jag skriver ju precis tvärtom. Jag förstår inte riktigt varför du blir så upprörd över själva orsaken till varför dom flesta är tjocka är tjocka? Det är ju bara verklighet. Jag tycker det är jättetragiskt att tjocka inte får samma acceptans i samhället. Det går att tycka båda dom sakerna.

Men skit i att lita på forskare eller läkare. Då har ju inte du rätt heller? Ingen vet? Meningslöst att diskutera orsaker till fetma alltså!
Men du tjatar ju om att feta borde vilja gå ner i vikt. Tycker du ja! Lyssna på några feta istället kanske?

Helena – Jag skriver ingenstans att feta ”borde vilja gå ner i vikt”. Jag tycker varje person får leva sitt liv precis som dom vill. Och det jag skriver om läkare (och forskare) är ju helt sant. Det råder delade meningar bland ”experterna” angående kost. Man får helt enkelt ta reda på information själv och lyssna på det man tycker låter vettigast. Det gäller ju även läkare.

Jag skriver kort och gott att jag tycker att LD är ute och cyklar när hon påstår att ”Övervikt är ärftligt. Genetiskt betingat”. Jag tror helt enkelt inte att det är så enkelt. Det betyder inte att jag anser att folk inte får se ut hur dom vill. Det är två olika saker.

Men alla tjocka är ju inte sjuka? LD visade en studie som du inte håller med om, det gör inte påståendet att alla tjocka inte är sjuka mindre sant.

Vi kan ju inte föra en diskussion om du inte läser vad jag skriver eller medvetet missförstår. Du verkar gång på gång vilja få det till att jag är av åsikten att alla tjocka borde banta och att alla tjocka skulle vara sjukare än nån annan. Jag skriver inte det. Jag skriver att det är min fullständiga övertygelse att den ”normala” kosten vi äter idag gör oss sjuka. Alltså alla. Både tjocka och smala. Vi sitter i samma båt, just på den punkten. Och bara för att jag tror att vår kosthållning och hur vårt samhälle är uppbyggt idag är anledningen till att dom flesta som är överviktiga är det av just den orsaken är INTE synonymt med att jag tror att det är plättlätt för en överviktig att gå ner i vikt (tvärtom!) eller att jag föraktar folk som är tjocka. Jag ger heller inga ”bantningstips”, som nån föreslog. Jag talar bara om hur fullständigt vidrigt jag tycker det är att vi allihopa lever under dom här förutsättningarna och att det drabbar oss alla på olika sätt.

Ja, då skriver jag som en annan gjorde i det här kommentarsfältet, vidarebefordra din kritik till mataffärer, politiker, ja alla som har lite mer makt än den enskilda (feta) människan. Det här är ett inlägg i en kategori som hör ihop med fatshaming. Det handlar om att feta blir förtryckta och ett (felaktigt) argument som folk använder för att förtrycka människor. Ville du bara klaga på matindustrin så har ju det inte så mycket att göra med att låta feta människor vara ifred.

Jadu A, det jag menar är att oavsett orsak till fetma så förtjänar feta att få behandlas som alla andra människor. Och vad vetenskapen anser orsakar fetma verkar ju vara jävligt svårt att ta reda på? JAg har knappast påstått att gener är allenarådande orsak till fetma, jag är ju trots allt inte forskare eller läkare, men det kanske du är??
Första bilden visar på var det i genomsnitt bor fetast människor. BMI är ett omdiskuterat mått också.
Bild två är svenska vuxna män – inte feta som grupp. Dessutom tycker du denna bild verkar tyda på att folk på landet är överviktiga. OK?
Bild tre upprepning av de andra fast UK.
”Det vore så oerhört sorgligt att säga att ”nej men tyvärr, du föddes med dåliga gener så det är kört” ” ”jag väger för mycket och min doktor säger att mina värden är perfekta” blir lite som att säga ”jag har rökt i 60 år och mår alldeles utmärkt därför kan alla andra göra det” Och vem FAN har uttryckt detta?? Du slåss mot väderkvarnar!
Ditt sista påstående är dumdumdumt! Feta vet om hur ”lätt” det är att gå ner i vikt! Låt dem vara bara!

Förlåt det var inte bara din kommentar jag ville svara på. Det jag försöker säga är att det blir lite fel av Lady Dahmer att utgå från sig själv när hon talar om att det inte finns något kausalt samband mellan övervikt och hälsoproblem.

”nej övervikt är inte ohälsosamt, åh vad jag önskar att denna myt slutade spridas. Dessutom är det varje människas rätt att vara ohälsosam om de vill”

Är hennes kommentar ovan, och det stämmer faktiskt inte. Något som är väldigt bra att titta på när det gäller sådant här är var staten lägger sina pengar. Staten vill knappast slänga pengar på sådant som de inte tror är ett allvarligt problem. I USA lägger de en miljard dollar på att forska på övervikt. Tror inte att det är för att det är super-mega roligt att kasta pengar i sjön och för att de tycker att det är lite osnyggt med överviktiga människor. Det är för att det är ett problem. För att de ser att även små, små barn idag har hjärtan och blodtryck som påverkas av det faktum att de bär på extra vikt.

Därför blir det konstigt när en enskild individ sätter sig själv och sitt fysiska välmående i sin övervikt som exempel för den stora massan.

Jag röker, och dricker säkert några glas vin för mycket enligt både mig själv och folkhälsoinstitutet. Skulle jag gå ut och säga ”lyssna på mig, är så trött på den här missuppfattningen att rökning och cancer hänger samman, jag har pratat med min läkare och han säger att mina lungor ser fenomenala ut” så skulle människor också rasa och reagera. Tro mig. Med all rätt i världen. För mina lungor är inte allas lungor. De där extra glasen vin jag dricker på sommaren kan för andra leda till ett livslångt beroende. Därför är det inte konstigt att människor blir irriterade när någon säger att övervikt inte är ohälsosamt. För det är det. http://www.window.state.tx.us/specialrpt/obesitycost/chronic.php

Ok 🙂
Jo men hon hänvisar ju till forskning. Och att inte ALLA tjocka är sjuka är ju sant? Frågan är då varför det ska tjatas om tjockas hälsa – ungefär som om alla tjocka led. Kroppsform och sjukdom kan överlappa varandra men behöver inte göra det.
Det är inte alla tjocka som bryr sig, vill eller kan gå ner i vikt heller. Hälsotjat mot tjocka är lite smått meningslöst då. Det är liksom många smala som röker, dricker, sitter stilla, äter dålig mat, stressar, men de får inte alls ohälsobannor i samma utsträckning. Jag tycker en ska fundera på varför det är så viktigt att tala om för just tjocka att de kan vara ohälsosamma.

TACK Sara, verkligen. Detta är ju helt jävla befängt. Varför är inte djur tjocka då? Är det bara människor som har genetik som fettar dom bortom räddning? Vi ÄTER FEL (och sover och skiter och knullar fel, mind you), det är det som är problemet. Och jag kan skriva detta utan att samtidigt mena: 1. det är fel att vara tjock, 2. det är lätt att gå ner i vikt, 3. alla vill gå ner i vikt. Så sluta gå all emotional on me, jag klandrar inte folk för okunskap, men det är ju en regelrätt löjlighet att komma här och påstå, att den fetma vi kan se i våra västerländska samhället idag har att göra med att genetiken gör oss tjocka. Maten gör oss sjuka, och tjocka. Vi förgiftar våra kroppar.

Och som sagt, för det måste man väl lägga till eftersom folk envisas med att möta idiotiska värderingar med idiotiska värderingar: det innebär inte att du inte får vilja vara tjock, eller att det är lätt att gå ner i vikt, eller att det är ditt fel att du inte visste att du förgiftat din kropp osv. Innebär dock att det är det du gjort och att det är det som är boven i dramat.

Jag menar, vi lever ju i fucking zoon. En stad är som ett zoo. Djuret människan lever i ett zoo. Och på det, serveras vi skitmat och skitinformation från s.k. auktoritet på ämnet. Och vi rör oss dessutom skit i jämförelse med vad vi är byggda för. Så kom inte här och säg, att det är genetiken. Det är miljön. Det är maten. Försök du mata djur på zoon med bröd och socker och smör och skit och se vad som händer.

Ja, matindustrin är åt helvete. Men de flesta tjocka äter inte annorlunda än de flesta smala, så matindustrin är inte hela förklaringen till varför en del blir tjocka, och varför de tjocka som vill bli smala (oavsett anledning) inte kan gå ner i vikt.

Detta blogginlägg handlade om att smala skammar tjocka för att de inte ”anstränger sig nog” för att inte gå ner k vikt eftersom ”alla kan om dom vill”, och eftersom ”alla kan om dom vill” så får tjocka skylla sig själva när de blir utsatta för förtryck.

Jag tänker att er kritik mot matindustrin gör sig bäst i ett brev till Livsmedelsverket, inte här och inte i den här kontexten.

Men det finns ju också överviktiga som kan bli hjälpta av att se sambandet mellan livsmedelsindustrin och fetmaepidemin. Det är ingen slump att fetman ökade i västvärlden i och med att de processade kolhydraterna trängde ut naturlig oprocessad mat.
Fetma är hormonstyrt och vi påverkar vår hormonbalans genom det vi äter, och vissa är känsligare än andra – så där spelar genetiken en avgörande roll.

Varför skulle det bara hjälpa tjocka att få information om hur vidrig matindustrin är? Övervikt är inte en sjukdom, men dålig mat och en stillasittande livsstil k a n bidra till sjukdomar. Rimligtvis så borde alla dra nytta av den informationen i så fall, även smala?

Jag vågar också påstå att fler tjocka än smala är insatta i matindustrin och näringslära än vad smala är. Förövrigt krävs det massa tid och energi att sätta sig in hur livsmedel fungerar och vad de har för effekt. Långt ifrån alla vill göra det, och de som inte vill göra det ska andra ge fan i.

Och igen: jag fattar inte varför ni tycker att en övergripande kritik över hur livsmedelsbranschen ser ut passar just här? Så vitt jag kunde läsa så handlade den här diskussionen inte om att smala ska ge ”tips” till tjocka hur vi ska gå ner i vikt. Har det aldrig slagit er att tjocka inte vill ha tips från er, att vi inte ser er som en auktoritet inom kost och motion, och inte vill ha er ”hjälp”? Har ni funderat över att många tjocka inte vill gå ner i vikt, och många tjocka som vill gå ner i vikt gör det bara för att slippa all skam-och skuldbeläggande för våra kroppar? Och ja, ”välmenande” så kallade råd och tips från smala räknas till kategorin skam-och skuldbeläggande.

Kristina – Anledningen att jag skrev om matindustrin är för att LD påstår att övervikt i väldigt många fall beror på genetik. Jag påstår att det är fel (finns undantag) och att det beror på den typen av kost vi äter idag.

I övrigt håller jag med LD om att det inte är ok att folk inte ska få se ut hur dom vill. För mig är det två olika saker. Jag tycker inte att det ena utesluter det andra. Jag tycker vi kan belysa dom verkliga orsakerna till övervikt samtidigt som det kan vara ok att får vara överviktig. Ofrivilligt eller ej.

Jag förstår fortfarande verkligen inte vart ni vill komma? Det är i n g e n här som har sagt att människor har en gen inprogrammerad som för 50 år sedan bara sa *poff* och aktiverades och gjorde alla tjocka just tjocka. Så dumma kan ni väl inte tro att vi är? Det vi säger att många (uppskattningsvis 50-70%) har en genetik (hormonrubbningar, insulinrubbningar, ärftliga faktorer osv.) som är en stor faktor för att utveckla övervikt. Dessa personer m å s t e inte av ödet bli överviktiga, men de har en större sannolikhet att bli överviktiga under olika miljö/sjukdoms/samhällsförutsättningar. Detta trots att dessa personer kan leva på exakt samma sätt och med samma vanor som andra personer som förblir smala.

Sedan är det också så att om en person en gång har varit tjock, så får personen en rubbning i fettcellerna som gör att det blir extremt svårt att gå ner i vikt (om personen nu vill det) och behålla sin vikt. Detta sker med personer som hade genetiska förutsättningar att bli tjocka, såväl som med personer som inte hade de genetiska förutsättningarna att bli tjocka. Maten spelar en roll, men inte all roll. Det skulle alltså statistiskt sätt inte spela någon roll om jag började äta ”rätt” sorts mat nu, eftersom jag har en medfödd hormonrubbning och mina fettceller är sabbade för all framtid. Samma gäller tjocka utan medfödda genetiska förutsättningar att utveckla övervikt. Eftersom detta är fallet, hur ska det hjälpa mig och andra att ni diskuterar matindustrin (som är en del av grundproblemet)här? Som jag sa tidigare, det är en fråga för livsmedelsverket, inte för lekmannamässiga privatpersoner som er på en blogg på internet.

Anledningen varför många regerar på era kommentarer är att i princip alla tjocka är så förbannat trötta på att höra att vi har ätit oss till vår vikt, vilket i många fall inte ens är sant. Sedan är vi förbannat trötta på att bli utpekade som sjuka, vilket i de flesta fall inte heller är sant. En tredje anledning är att vi är så förbannat trötta på att ”hälsoråd” så fort tjocka kroppar är uppe på tapeten för det är inte bara tjocka som äter mat, och det är inte bara tjocka som äter ”fel” sorts mat. Om ni nu vore så omtänksamma om folks hälsa så hade ni också kommenterat överallt på internet så fort ”fel” mat visades upp eller diskuterades utanför kontexten tjocka människor.

För att summera, den diskussionen ni har fört ovan har innehållit alla ovanstående tre element. Kan du fatta nu att vi lackar?

Så viktigt att gemene person lär sig SAMBANDET mellan att ”tänka på vikten” och att BLI TJOCK. Hittade för något år sedan en kvarglömd tidskrift i baksätet på en snubbes bil och läste en väldigt intressant artikel om hur dieter, självsvält och viktökning hänger ihop. Kontentan var i korta drag att människor som gör detta ofta (oavsett om smala från början) är den huvudsakliga målgrupp som fortsätter gå upp allt mer över tid (SÄRSKILT om det börjats i tidig ålder) – ÄVEN OM de rapporterar att de STÄNDIGT ”håller igen” (alltså ”lever ’sund’, a k a kaloriräknande, livsstil”). Det stod också orsaker till vad detta berodde på, men kan inte komma ihåg. Säkert inget nytt för många, men JAG var faktiskt helt clueless om det och intalade mig fortfarande att viktökning mest bara handlade om bristande karaktär och individuella val.

Har man dessutom blivit av med övervikt så kvarstår faktum att kroppen kan utveckla nya fettceller, men aldrig bli av med några. Viktminskning innebär bara att dessa drar ihop sig, medan en viktökning gör att de både expanderar OCH blir fler. Detta är EN UTAV orsakerna som gör det väldigt lätt att gå upp igen, men svårare att hålla vikten nere, om man en gång väl blivit tjock. Men förstår (typ) att det är bekvämare att upprätthålla massa fördomar istället för att förändra sin egen förmåga till medmänsklighet.

De som ”lyckats” gå ner i vikt är typ antingen

1. VÄLDIGT motiverade och såna som sedan i fortsättningen tvingar sig själva att leva på en lågkaloridiet. Såna som kanske faktiskt ”lyckas förändra sig själva”. Men då kan man ju undra varför det heter att man LYCKAS? Jo för att vi har ett smalhetsideal som är ansett som lyckat, oavsett om det är hälsosamt eller inte. Smala är inte alltid hälsosamma, NÄR ska den myten krossas, dö och brinna i helvetet?? Bla bla bla.

2. Såna som har en helt ”normal” kropp, kanske en liten antydan till bilring eller VE OCH FASA en mage som VECKAR SIG då man sitter! De personerna har ju en betydligt kortare väg till att vara sjukligt smala enligt idealet, om man säger så.

Jag spenderade ett halvår i Mellaneuropa nyligen och blev chockad över hur mycket mer avslappnade och coola människor som bor där än i Norden (där vi är så bortskämda att vi har tid att fundera på våra kroppar hela jävla tiden). Folk åt pizza ett par gånger i veckan och en del åt inte ens protein till varje mål, vilket ju är en DÖDSSYND i Norden 😉

Åh gud, mitt svamlande. Men det är så SKÖNT att kunna få det här ur sig, att läsa en blogg där var den obekväma sanningen kommer fram. Sanningen, att den här världen kunde vara en bättre plats om folk blev LITE JÄVLA SMARTARE.

Nåt som jag tror också kan bidra till att en del överviktiga inte lyckas gå ner i vikt är för att de just försöker gå ner i vikt. Bantar man och alltså drar ner på mängden mat är det lätt att hamna i en ond spiral av att hålla igen, bli matt och yr av energibrist, ta nåt litet, få dåligt samvete, hålla igen lite mer nästa mål, senare inte stå ut utan att trycka några mackor, stressa över ännu en i sitt eget tycke misslyckad dag, osv … och en sån oregelbunden mathållning gör kroppen osäker och kan leda till sämre förbränning.
Och skälet till sån här bantning (eller det här utbredda ”jag tar bara en sallad till lunch så kan jag unna mig nåt till kaffet på eftermiddan”) är ju åsikterna som finns i samhället om att överviktiga skulle vara latare, fulare, sämre än smala och moraliseringen över vad överviktiga äter och gör.
Suck.

Nej det är självklart att det är olika svårt för folk att gå ner i vikt pga genetik och sjukdomstillstånd (sköldkörtel,PCOS etc).

Men.. Alla kan gå ner i vikt OM MAN VILL. Om man inte vill så kan man skita i det. Men det finns forskning som visar på att man kan ändra genetiken av vilken mat man äter. Faktum var att det var en svensk studie i Norrbotten, ska försöka hitta länken.

Poängen är att det är olika svårt för olika människor. Men det är idiotiskt att säga ”jag är tjock pga min genetik så fuck it, vi drar o köper chips”. Om man nu har som önskemål att vara lite lättare. Jag är själv en person som måste göra alla rätt för att inte gå upp. Alla rätt. Har vänner som kan ändr lite grann o får fina resultat. Det är individuellt. Men att säga att det inte går är skitsnack.

Det handlar inte bara om att vilja, det handlar om att take action. GÖRA. Det är skitjobbigt. Riktigt jävla hårt jobb, men det går.
Människor som har högre risk att drabbas av övervikt, och som lättare har en tendens att vara överviktiga pga. genetiken har det extra svårt.

Det är skönare att väga mindre, lättare att leva på alla sätt och vis. Det hårda jobbet är värt det. Det är dock sorgligt att det idag existerar så mycket fördomar och hat gentemot överviktiga. Jag blir så arg och ledsen när jag tänker på det.

Hela mitt liv har varit en kamp. Har blivit utsatt för mycket pga. min vikt sedan barnsben. Har alltid hatat hur jag ser ut. Ätstörningar sedan 11 års ålder. ´Gått upp och ned i vikt. Folk som berömmer en när man blir smal. För mycket mat, för lite mat. Tankar kring mat. Hetsträning. Skador. Svält. Det fuckar upp i hjärnan. Jag är förbannad över att jag har behövt utså så mycket.

Tränat som en galning det senaste halvåret, och så min storasyster som varken tränar eller tänker på vad hon äter (och är helt oförstående när det kommer till min viktkamp/ätstörning) är smal. Hon har alltid varit smal. Här måste väl genetiken givit mig en riktig jävla nitlott.

Det gör mig ledsen att många verkar tro att överviktiga/tjocka alla varit smala från början men som själva VALT att vara överviktiga. Att de äter mer än andra och är allmänt lata. Jag äter mycket kontrollerat och tränar en massa och är ändå inte smal, ser ut typ som molly sandén i nuläget och då är man ju tjock (tack för det molly)!?!? (men går ner i vikt gör jag och hoppas att jag orkar hålla kvar den här gången)

HÅRT JOBB, TÅRAR

/ 20 årig tjej

Tårar låter inte som ett lyckat liv.

Att du tycker att det är skönare betyder inte att det passar alla.

Jag tror det sticker i ögonen på dig att det finns de som föredrar att förespråka sitt människovärde där de är – istället för att förstöra det enda liv de fått med en evig paternostergång av fixering och försakelse för att – ja, för vad? För att slippa bli trakasserad eller ”jagvilljubarahjälpa”d av empatistörda arslen?

Vad sägs om att de empatistörda arslena jobbar lite på sina personligheter i stället, så kan de som _faktiskt_ vill, ägna sitt liv åt kroppen och de som faktiskt inte vill kan ägna sig åt annat?

Jag har haft turen att få en ”lydig” kropp. Därför får jag vara ifred med mina kackiga vanor. Den tid jag får över när jobb, hygien, pendling och hushållshelvete är klart kan jag göra mer eller mindre vad jag vill med. (När jag tillgodosett sociala behov och det husdjur jag tagit på mig ansvaret för) Jag skulle bli galen om någon sa till mig vad jag ska göra med den lilla tid som inte redan äts av samhällssystemet. Och eftersom jag är relativt normativ så är det för det mesta ingen som gör det.

Men jävlar anåda om jag varit tjock. Då jävlar är min tid inte längre min egen. Då är kravet plötsligt att all tid jag kan skrapa ihop ska ägnas åt projekt: ”Bli Acceptabel”. Annars kommer såväl öppet hat som hat dolt under välmening.

Nej, det finns ingen annan sort. Jag har följt den här debatten i trettio år och jag har aldrig hittills stött på en äkta välmenande person. Det är bara samma hat, fast i passivt aggressiv form. ”Jag vill ju bara väl” i det här sammanhanget kan direkt läsas ”Jag är en hatfylld skitstövel som provoceras av att du inte vrider ut och in på dig för att göra mig nöjd.” Hör ni det? Det finns ingen välmening från den sidan i den här debatten. Ni kan påstå motsatsen tills ni spyr men jag är varken blind eller döv, och eftersom jag tittar från sidlinjen har jag tid att reflektera, istället för att försvara mig – som den tjockis som för tillfället är måltavla tvingas göra.

Och jag ser er. Jag ser era hatfyllda små ögon. Hur de lyser när ni får stöta ut. Jag ser era förvridna munnar. Hur de grinar när ni får känna er präktiga. Jag ser att varje länkdump, varje apell till termodynamikens andra lag (som alltid, bekvämt, skippar den första raden: ”I ett SLUTET system”. För nej, de är fysiker lika lite som de är läkare eller fetmaforskare) och jag ser att ni lika gärna kunde tala i tungor – för vad ni i själva verket säger är ”Jag har hittat ett accepterat sätt att få mobba. Halleluja!”

Det är sjukt att så mycket hat kan ägnas åt en annan människas utseende. Det är fan inte friskt på en fläck.

Folk gör vad de behöver för att överleva och orka under förtryck. Jag hajar det. Men att ta så mycket glädje från att få delta i förtryck? Sjukt. Den som haft valet att konformera ska vara jävligt tyst med råd till den som fortsätter normbryta. Att vara favoritslav är liksom inget att sträva efter.

Just övervikt och fetma gör detta så tydligt, just för att det är så svårt att konformera – men det finns en förväntan att det ska gå att konformera. Om man bara lider tillräckligt. Provokationen som konformisterna upplever angående detta gör dem så rabiata att det vore komiskt, om de inte ägnade så mycket av denna iller-energi till att försöka skada andra människor, de icke-konformerande.

Det är sorgligt och äckligt.

Om en vill säger du. Ja om en vill vara HUNGRIG KONSTANT 24/7 och ALDRIG gör ett felsteg, för då ökar ju det fruktade kaloriintaget. Jättelätt att RESTEN AV SITT LIV hela tiden tänka på kcal i mat och gå emot en livsuppehållande kroppsfunktion (hunger). OBS ironi, för så oempatisk och oförstående är inte jag iallafall.

Det finns dessutom de som varken ändrar kost eller motion, och ändå börjar går upp i vikt. Men du måste ju veta bättre än läkarna hur detta går till då?
Vill tillägga också att det som fungerar för dig behöver inte fungera för alla, kan du tänka dig att det finns de som har det ÄNNU SVÅRARE än dig, på samma sätt som du vet folk som har det lättare än dig?

Till alla er som skriver att det inte går att gå ner i vikt. Det ni skriver är i stort bara en ursäkt att sitta på rumpan och fortsätta häva i er mat. Det är självklart upp till var och en hur man vill göra med sin kropp. Men gör ni valet att inte ens ta tag i problemet och ändra era matvanor så kan ni heller inte klaga på ”orättvis behandling” osv osv… Jag har tidigare i mitt liv varit överviktig. Och jag kände också att jag var ”nöjd med mig själv” men tyckte att det vore en rolig grej att börja träna. Och framförallt äta bättre. Gick ner massa kilon på ganska kort tid. Och jag har aldrig mått bättre än jag gör nu. Jag är inte grinig eller slö som jag var innan. Jag har mer kraft och jag känner mig mer bekväm.

Som summering kan man säga att det är en stor lögn att påstå att man inte kan gå ner i vikt. ALLA kan gå ner i vikt. Oavsett hur nöjd man känner sig med sin övervikt så är det ej hälsosamt i längden. Väljer man att försöka gå ner i vikt så vinner man alltid på det. Och väljer man att inte göra något åt det så kan man heller inte klaga på andras kommentarer och blickar. Så enkelt är det.

Jaha du har varit överviktig säger du. Vad synd då att det inte gjorde dig mer ödmjuk. Har själv varit både och. Och ja det har gett mig helt andra insikter. Insikter som jag är tacksam över idag.

Sedan kan jag undra varför du anser att överviktiga vill ha en ursäkt för att kunna fortsätta vara det. Varför tror du det? Vem ska de be om ursäkt till?

Sedan rundar du av med att du tycker att det är okej att öppet klaga, kommentera och se snett på överviktiga. Hmm du skulle verkligen behöva få en rejäl dos empati direkt uppskjutet, för uppenbarligen lider du brist på det. Av ren nyfikenhet undrar jag om du även tittar snett på smala personer med osunt leverne? Jag vet nämligen flera sådana som trycker i sig socker, röker, äter skräpmat o s v. De brukar tvärtom få mycket ryggdunkningar från sin omgivning. ”Åhh vilken tuuur du har som kan äta så där!” e t c.

Vill förstås tillägga att övervikt och osunt leverne inte går hand i hand. Finns smala som är betydligt mer ohälsosamma än överviktiga.

Pernie, om man som du läser min kommentar som fan läser bibeln så är det ju ingen poäng att diskutera överhuvudtaget. Du skriver om ödmjukhet, jag skriver om verkligheten. Tyvärr är verkligheten inte alltid kul att höra om. Blir lika förvånad varje gång en åsikt blandas ihop med ens personlighet. Du vet ingenting om min personlighet och ska inte uttala dig om den. Lika lite som jag ska uttala mig om dig som jag inte känner. Håll dig till sakfrågan om du vill bli tagen seriöst.

Ja självklart är det så att om man upplever att folk kollar ner på en eller på annat sätt reagerar på ens övervikt. Samtidigt som man säger, men jag vill inte göra något åt min vikt. Då får man också ta konsekvenserna av detta beslut. Likaväl som jag tog konsekvenserna av att ta tag i saken och gå ner i vikt.

Och för er att förminska mig och min prestation.. Med rent utsagt dålig gnäll attityd är ju ganska sorgligt för er.

Nu har jag sagt mitt! Tack!

Försök inte, det är du själv som säger att det är okej att kolla snett på överviktiga. För de får enligt dig skylla sig själva om de inte gör något åt sin situation. Det är väl för f-n du själv som skriver det, eller?! Och JA det säger en hel del om din person. Det kan jag säga trots att jag inte känner dig som privat. Dina åsikter däremot har vi nu alla fått ta del av. Suck. Sedan besvarar du inte heller mina frågor. Men strunt i det vi kommer ändå knappast längre i den här diskussionen.

Nej eftersom du från första början kom in med en omogen attityd så finner jag ingen orsak att svara på dina ”frågor”. Ja om en överviktig person säger, nej jag vill inte göra något åt mina bekymmer. Så får man absolut skylla sig själv och inte gnälla om samhället visar något slags ”fetthat”. Tyvärr är det så samhället ser ut. Jag valde att ta tag i det och mår idag prima, någon annan väljer att fortsätta sitta på soffan och klaga på alla andras åsikter. Så får det vara helt enkelt!

Varför ska en överviktig person skylla sig själv om denne blir utsatt för fetthat? För att samhället ser ut så säger du. Är din lösning då att alla tjocka människor ska gå ner i vikt så slipper vi fetthatet? Hör du inte själv hur det låter? Tänk om vi istället kunde få folk att öppna ögonen och inse att vi alla är människor och lika mycket värda, tjocka som smala, och att ingen ska behöva stå ut med sådant hat. Jag har flera vänner som är överviktiga och är nöjda med sina kroppar, de vill inte gå ner i vikt. De är fantastiska tjejer som inte förtjänar sånt hat som du pratar om.

Jag tycker Pernie läste ditt inlägg precis som du skrev det.

Att du inte gillar att bli uppmärksammad på din dumhet och ditt hatfyllda beteende är ditt problem, inte Pernies.

det här är en väldigt föraktfull och fördomsfull kommentar! Och fruktansvärt okunnig. Jag ber dig sluta nu, vi har hört allt du har att säga. Vi har hört det till dödsdagar och vill inte höra mer.

Svara

Föraktfull?? fördomar?? Sanningen sårar antar jag. Men om du nu har ett öppet forum för diskussion så får man väl för tusan ta diskussionen och inte bryta ihop vid första lilla motargument.

Men om man kollar krasst på det… Om man väljer att inte ta tag i problemet så får man också ta konsekvenserna av det. Det är ju lika självklart som att en smal person får räkna med hälsoproblem av motsatt anledning.

Tack för mig.

Om du väljer att inte ta tag i ditt problem med empati, fördomar och en oförmåga att förstå både andras situation och läkarvetenskap, så får du skylla dig själv att du skriver här och får svar på tal.

Hej Sandra. Dina åsikter är vidriga och okunniga. Jag säger bara sanningen och den är tydligen jobbig att höra men om man väljer att inte göra något åt sin attityd så får man skylla sig själv när människor dissar en. Då har man gjort det valet.Det är bara att anstränga sig lite så kommer folk att behandla dig annorlunda. Men men, verkligheten är jobbig som sagt.

OM jag har ett problem och jag väljer att inte göra något åt det, hur kan det vara något som ger dig eller någon annan rätt att döma mig för det?

JAG har inget problem med att jag är fet, vilka konsekvenser ska jag då behöva stå ut med? Inget problem att ta tag i, inga konsekvenser för att jag inte tar tag i det som inte finns?

Det som fungerar för dig behöver inte fungera för alla, kan du tänka dig att det finns de som har det ÄNNU SVÅRARE än dig, på samma sätt som du vet folk som har det lättare än dig?

Helena, det finns ingenting som du kan skriva längre som kan övertyga mig om att inte ALLA kan gå ner i vikt om de verkligen kämpar. Och du, har jag påstått någonstans att gå ner i vikt är lätt?. Det är svårt, men det är mycket i livet som är svårt. Men man måste ju försöka.

Att komma med en massa ursäkter eller skylla på andra är för mig ganska märkligt. INGEN innan kan fixa något åt en med ens egna kropp. Utan bara personen själv.

Då påstår du att du vet bättre än läkare och vetenskap. Kliv ner från dina höga hästar.
Och oavsett vad du tror om tjocka och deras vikt, så ska de fan få leva som människor i samhället utan att du ska kräka ur dig fördomar om dem.

Nej. Man måste inte alls försöka. Att drottning Sandra tycker en sak är inte samma sak som en naturlag.

Man måste inte alls försöka. Det går bra att sköta sitt liv som man vill och ignorera empatistörda hatare.

Om du inte hade dömt ut dig som förjävla dum redan hade jag tyckt att det hade varit intressant – som fallstudie – hur du backar upp påståendet att man _måste_ försöka. Var får du det ifrån? Gud? Din lärare i åttonde klass när du fortfarande hade svårt att knyta skorna? För det gäller inte allt här i världen, förstår du och det är inget som hindrar dig från att använda kardborreband.

Nej. Man måste inte försöka. Varför tror du det? (Obs retorisk fråga. Jag vill verkligen inte höra från dig igen – jag känner hur IQn i hela Nordeuropa sjunker dramatiskt varje gång du får tag i ett tangentbord.)

Jag kan bara gratulera dig Sandra, för att det funkade för dig utan motvind. Men var lite ödmjuk, inse att bara för att du satt på arslet innan, så är det inte så för alla. Känn tacksamheten över att på vägen har sluppit motgångar, stress, självhat och en jävla uppförsbacke. Det är kul när det går bra för andra, utgå bara inte från att ”genom sig själv känner man andra”, din historia är din, inte alla överviktigas.

Det är samma människor som säger att någon med ett alkoholberoende borde sluta supa för barnens skull, eller att en deprimerad borde ”rycka upp sig”, det finns så mycket okunskap.

I hela mitt liv har människor sagt till/om mig att jag är ett kaospaket, hopplös vad gäller relationer,alltid dras till kriminella våldsamma människor, jag dricker, lugnar mig med gräs, är introvert, stannar hemma flera dagar i rad och är helt uppslukad av mina intressen, hemmet faller ihop, håret blir ett skat-bo och jag slutar svara i telefonen eller öppna dörren därför jag inte vill bli störd osv
Jag har det svårt socialt, är annurlunda, och kan vara otroligt elak mot människor därför jag aldrig lyckas linda in orden, jag ber folk att dra åt helvete på löpande band och jag är allmänt omogen.(härlig petsonlighet!)

Så…folk dömer mig såklart, även jag själv har velat slagit till mig själv på käften, tom inte velat leva något mer pga ruggiga tunga perioder.
Så fick jag svaret – Aspergers, en mild form av autism.

Som en sann ”Aspie” så har jag djupdykt i ämnet och jag är nu expert, nja…
Jag ser världen med nya ögon, så otroligt många människor som har olika grader av autism.

Vad jag vill säga med det här är, (förutom hallå världen jag har en diagnos) är att det finns ofta en förklaring till ALLT. Alla beteenden.
Det är bara okunskap som gör att folk irriterar sig och upprör sig.

Och även när man själv får kunskapen om sina egna beteenden så får man bättre kontroll.
Hur mycket fel har vi inte oss människor? Kemiska obalanser i hjärnan, skadade gener, skadade nervbanor, giftig kost, mentala störningar pga uppväxt och miljö.
Allt detta osynligt. Människor lider i det tysta och vet inte ens om vad det är för fel, bara Att det är något som inte stämmer. ALLA människor har något fel på dem. Jag verkligen äcklas av dömande ubermänniskor som vill höja dem själv genom att kritisera andra, men sådan är mänskligheten, man vill upp i pyramiden och sparkar neråt, istället för att dra med sig upp.

De lever instinktivt och utan empati därför de har inga kunskaper, men det kommer!
Världens folks medvetanden höjs för varje år med internet, om tio år så kanske alla vet att autism inte behöver vara en liten pojke som sitter och leker med en tågbana tio timmar om dagen för sig själv, utan att det kan vara din väninna som beter sig lite oförklarigt därför hjärnan är ”wired” på ett annat sätt.
Ljuskänslig, ljudkänslig osv

Om övervikt>>>ibland så vill inte kroppen ge ifrån sig fett när man har barn under 5-6 år, speciellt om man ammade länge.
Den står liksom på stand-by om någon kris skulle uppstå.
Man kan alltså lätt få igång amning igen.
Jag tror det kan vara en överlevnadsinstinkt att kroppen vill ha övervikt när barnen är små. Men jag kommer inte ihåg vart jag läste det. Det är kanske mainstream.

Så nu måste jag gå, om du en dag får tid att undersöka hur det står till med flickor och kvinnors autism, gör det.., vi går utan diagnos hela liv bara därför vår autism inte ser lika ut som pojkarnas/männens.
Jag funderar själv att starta en blogg, få ut budskapet,
Hej så länge och förlåt om jag skrivit ngt dumt någon gång.

Så om man lider av svår fetma som jag gör, 126 kg till 169 cm så är det bättre att låta det vara så än att försöka gå ner?

På vilket sätt har någon påstått det? Det handlar ju för fan om att tjocka ska accepteras i samhället. Nog skulle det väl vara jävligt trevligt om du, i det tillstånd du är nu, skulle behandlas som en människa tills/om du går ner i vikt?

Du gör som du vill med din kropp. Det är hela poängen.

Din läskunnighet skulle dock må bra av en repetition av trean.

Men bara nej!
Tjocka äter ofta mer skräpmat än smala.

Ibland roar jag mig med att kolla vad folk har i sina kundvagnar och där har jag bekräftelsen.

I min kundvagn ligger färsk eller fryst fisk, grönsaker, krossade tomater, kokosmjölk, bönor och linser, sallad och frukt. Ibland kycklingfiléer, dock inte danska.

I de tjockas ligger ofta (inte alltid men övervägande) Läsk, halvfabrikat och helfabrikat (korv, köttbullar, pommes frites osv), chips, godis och liknande.

De extremt fåtal gånger jag sätter min fot på Max (säg en till två gånger/år) är säkert 75% av människorna som köar/äter tjocka.

Vad säger det?

Barbarella, du har helt rätt. Vad man lägger i sin korg är ju också vad man stoppar i sig. Man kan inte stoppa i sig en chipspåse och en 2 liters cola och sen undra varför man är överviktig.

Tror du på riktigt att det bara är överviktiga som dricker cola och äter chips? Rimligt att överviktiga ska få skit för att de köper något gott fastän ingen ens vet hur sällan eller ofta det händer. Folk bara jasså en chipspåse DÄR har vi minsann orsaken till att du är fet!!
Riktigt fördomsfullt att påstå att tjocka är tjocka av chips och cola. Och triggande och ofestligt att peka ut chips å cola som något man absolut blir tjock av att konsumera. Man kan vara tjock av att äta för mycker helt vanlig mat också. Och 100 andra orsaker

Här till exempel, återvänder du till den gamla ”chips och läsk”. Ni tjockishatare är verkligen helt fixerade vid chips och läsk. Det är som att ni inte kan tänka på annat. Lite som hur fundamentalistiskt religiösa har svårt att tänka på annat än sex.

Det är möjligt att du har ett problem. Du borde ta itu med det.

Och det säger mig att du ska jobba på dina fördomar och sluta lägga dig i vad andra människor gör och äter! Som om du vet hur alla feta blivit feta, förföljer du dem hem, för statistik på vad den feta handlar varje gång hen handlar? Kollar genom fönsterna vad hen lagar för mat/äter varje dag?
Jobba på att bli mer tillåtande i din vardag, det blir mer trevlig både för dig och andra!

Jag säger så här: jag har samma saker i min kundkorg som du, 95 gånger av 100. Jag ser oftast smala människor med halvfabrikat och chips. Och egentligen spelar det ingen roll, för att ”roa” sig med detta är rent översitteri. Men visst är jag smärtsamt medveten om att när jag väl gör ett avsteg eller står i kön på Max, så är det DET folk dömer mig för, utan att ens veta. Det gäller att vara felfri. För så trångsynta är ni.

Hahaha alltså mycket intressedominans, lite självreflektion i din lilla ”studie”. Berätta gärna mer, vilka teoretiska ramverk du hade, vilken butik, hur du dokumenterat? Validiteten sjunker då ytterligare då du glömt att ditt fetthat färgar såväl dina observationer som din tolkning av dessa. Att dessutom bygga argument på ”ofta” och jämföra med dig själv är gaaaaanska så skevt. Du framstår som en väldigt självgod. Du gör mig förbannad. Grattis.

Svarar er alla på en gång, orkar inte bemöta var och en.

Det är ingen studie eller på något annat sätt vetenskaplig kontroll jag gjort. Jag har helt enkelt kikat lite vad som ligger i folks kundvagnar.
Så enkelt att förstå varför vissa är tjocka!

Såklart vet jag att det förekommer sjukdomar/mediciner som gör människor överviktiga men majoriteten kan nog räknas bort där.

Kommentaren om ”vidrigt elakt beteende” tar jag inte åt mig av. Det är inte så att jag skriver det på näsan på dem det gäller. Jag bara observerar och konstaterar.

Fetma är en stor hälsofara, det borde tas upp mer om det i skolorna.
De som förnekar det lever i villfarelse.
Min far dog som följd av sin fetma, han blev 62.

Nej precis, du ställer ditt märkliga snokbeteende mot forskning. Du vet knappast varför alla feta är feta även om du verkar tro det?
”Det är inte så att jag skriver det på näsan på dem det gäller. ” Haha oj, jag måste upplysa dig om att du är ute på internet och skriver så att jättemånga personer kan läsa detta… håll det inne istället om du inte vill ha mothugg!
Jag tycker fortfarande du ska tänka igenom ditt eget beteende och dina egna tankar, sluta fokusera på tjocka människors kropp och vad de har i sin matkorg.

Jaså, gör jag?
Vad baserar du det på?

Vet och vet, jag ser vad jag ser och kopplar ihop det med personerna. Rätt enkel matematik.
Sitter man och läser här bland kommentarerna så får man räkna med att bli bemött. Jag skulle aldrig säga något till någon i affären. Viss skillnad eller? Förstår du inte det så är det bara att beklaga.

Mitt beteende är det inget fel på, jag får titta och registrera hur mycket jag vill. Så länge jag inte säger något så stör det ingen.

Summan av kardemumman är ändå att det syns i kundvagnarna varför de tjocka är tjocka. Like it or not.

Hahaha ja det baserar jag på att du skrev att du brukar titta på vad tjockisar handlar för mat just den dagen du råkar vara i samma affär som dem!
Jag tycker du är elak mot folk ändå, en del som är tjocka (ja, de är som vanliga människor även där, surfar på internet och så) kan ju läsa det du skriver!
Jo du är sjukt oempatiskt. Du tittar på en kundkorg en gång och tror att du vet allt om den personen. Tänk om de handlar åt någon annan? Det är bara en tanke. Eller om de läst något du skrivit någonstans och tar till det enda de vet, tröstätning. Eller om de köper fredagsmys för första gången på en månad. Eller så vill de bara ha nåt gott att äta för fan. Du vet inte ett skit om de här människorna, men du tror att du vet varför de är tjocka, du är fördomsfull och JA du kan gott lära om för de tankarna finns inte bara i ditt huvud utan du spyr ut dem här med.

Men gud, du är ju helt fixerad av vad andra människor äter. Det verkar ju helt stört. Du har lite att ta itu med, du. Jag hoppas du kan må bättre i dig själv snart så att du inte behöver ta ut ditt självhat på andra på det här sättet.

I min varukorg ligger chips och godis, massor med god, kaloririk mat, pasta, potatis, standardmjolk och gradde. Kott och ost, kakor och bullar. Frukt och gront ocksa, men mmmmm goda saser. Rott kott. Fetaste yoghurten etc. Ater ofta ute, tar ibland en donken eller ater pizza, curry etc, speciellt om jag ar bakis efter att ha druckit tusentals kalorier i vin eller sprit blandad med lask. Och, guess what? Jag vager 52 kilo. Inget koketterande, utan ett konstaterande av att, javisst, generna spelar STOR roll. Ar over trettio och har fott ett barn ocksa. Inget annat an generna. Hade jag inte haft ”turen” att ha sadana gener sa hade jag ocksa varit fet. Och da hade jag inte kunnat ata sahar utan att folk skulle tita snett pa mig. Kan bara tanka mig hur det maste kannas. Vidrigt att folk gar omkring och tittar snett pa andra manniskor nar de ater mat, just for att de ar tjocka. En smal manniska ater samma mat och blir inte domd eller skammad overhuvudtaget! Helt verklighetsfranvant av de som tror att generna inte spelar nagon roll. Har gott om vanner som ater mindre/nyttigare an mig och dessutom tranar, men vager betydligt mer. Hatar det har sjuka fettforaktet och ar sa javla glad att Lady Dahmer gjort sa att jag fatt upp ogonen for min egen del i att uppratthalla det.

Det säger oss också att du inte finns, dina förfäder hade svultit ihjäl om de hade gener som gjorde så att de inte kunde ta upp och spara energi.

Till Barbarella:
Mina smala vänner (mellan 180-200 cm långa, ca 60 kg-80kg) äter oerhört ofta på donken, dricker öl och spelar datorspel.

Jag själv är 163 cm lång och äter vegetarisk kost som består av grönsaker och mycket protein (quinoa t.ex) men som är lågt i kaloriinnehåll. Jag väger 65 kg. Jag äter mer grönsaker ensam än vad alla mina smala vänner gör tillsammans.
Ändå ses jag som ohälsosam medan mina smala vänner ses som jätte hälsosamma, endast pga deras utseende. Ingen bryr sig om deras matvanor.

Att du tror dig se onyttiga matvaror i tjocka kunderna betyder ju ingenting, lika lite som mitt intryck av mina vänner. Bara för att mina smala vänner är onyttiga betyder ju inte det att ALLA SMALA är onyttiga. Du har observerat nåt, men du har inget bevis för att det är så.

Varför kollar du bara vad tjocka har i sin kundkorg/vagn? Och vem är du att döma vad någon köper eller äter eller hur de ser ut? Vilken nytta har du av att ”veta” varför någon är tjock?

Alltså alla ni som säger att alla bör sträva efter normalvikt helt utan att ta hänsyn till andra saker för att det är ”hälsosamt” – sluta bara. Jag är smal (176cm och 55kg) och kan äta i princip vad som helst utan att gå upp i vikt utan att träna. Tycker ni då seriöst att jag ska vräka i mig godis och chips för att gå upp vikt? Är det HÄLSOSAMT?! Nej och det är samma sak med överviktiga. En mår inte bra av att träna varje dag och äta ett äpple om dagen till det. Varför fattar inte folk att övervikt och undervikt ligger i generna?!??!?

Surfitta: Som fellow small så är faktiskt mitt råd till dig att just träna. Kroppen lägger om sin ämnesomsättning till att spara för att kunna utföra tunga saker + du bygger muskler. Du kanske inte går upp i underhudsfett, vilket du kanske skulle behöva, men även muskler kan vara en energireserv.

Sedan så finns det ett begrepp som heter smalt fet (vilket är ännu en anledning att en gång för alla skippa BMI som måttsock) där din fettprocent mycket väl kan vara över vad den borde vara, dvs du har mer fett än muskler. Även om du väger lite, fett väger mindre än muskler, så kan din fettprocent vara över de rekommenderade 20%. Du kan ha 30% fett eller mer och ändå väga lite och se smal ut.

(En parantes blir att jag skriver under på vad en ovan skrev , Sara tror jag det var, att alla, i sort sett alla inte vet vad som är bra mat och att industrin vänjer oss vid beroendeframkallande mat. Vi skulle behöva samma sorts hjälp som vi har för dem som ska avvänja sig vid droger för dem som blivit matberoende. Min anledning till att jag vet så mycket blev att varje tugga jag tog inte fick innehålla tomma kalorier som gav mig mättnad men inte näring.)

Träning har mycket mindre med vikten att göra än vad man trott tidigare. Finns nya och intressanta studier inom området. Kosten är det viktigaste. Självklart påverkar också generna. Exempelvis påverkar mängden östrogen fettinlagringen i kroppen.

När vi ändå är inne på ”HÄLSOSAMT”. Det finns inget som säger att det är hälsosamt att vara smal. Det kan rentav vara ganska farligt att vara smal och kunna äta ”vad som helst”, detta eftersom man kan luras att tro att man har okej hälsa när man i själva verket kanske har ett ohälsosamt förhållande mellan fett och muskler, s.k. ”smalfet”.

En god vän springer milen utan problem fast hon i de flestas ögon är tjock. Jag vet många smala människor som inte orkar springa 800 meter i ok tempo.

Andersson: Och med orden om östrogen så borde alla börja tänka på hur vi förvara vår mat. I stort sett alla sorters plaster avger östrogener som vi sedan få i oss via maten. Kommer från våra matlådor men framförallt hur den är redan i affären är förpackad.Detta påverkar fertiliteten bl a hos män och då även som du är inne på hur vi lagrar fett på kroppen.

Att säga att träning inte påverkar vår vikt är inte sant. Den påverkar på alla sorters problem som vi kan ha vare sig det är lite eller mycket vikt. Men sedan så är det är inte en enkle ekvation som vissa vill göra gällande utan det behövs en noggrann plan.

Bara för att förtydliga:
”Träning har mycket mindre med vikten att göra än vad man trott tidigare. Finns nya och intressanta studier inom området. Kosten är det viktigaste.”

Var det jag skrev.

Inte som du verkade tolka det:
”Att säga att träning inte påverkar vår vikt är inte sant.”

”Att säga att träning inte påverkar vår vikt är inte sant.”

Nu sa ju inte Andersson det. Men det är ju lättare att argumentera mot halmgubbar, förstås, så jag förstår att du föll för frestelsen. Intellektuellt lata människor tar gärna genvägar på det viset.

DenDärAndraJessica: Och ska du vara rättvis så var det Andersson som inte läste det jag skrev då hen skrev exat samma sak en gång till ang smalt feta som jag redan gjort.

Men du hittar dina väderkvarnar bäst du vill tycks det mig.

Precis!!! Jag vraker i mig chips och godis for att jag tycker det ar gott och ar ocksa smal. Knappast halsosam for det! Har vanner som vager betydligt mer och ar betydligt halsosammare an jag!!

Ett tips kan vara att ta linfröolja i ett shotglas. Det gjorde jag förut för att jag hade läst att man skulle få vackrare hud och hår och mindre akne. Det ända som förändrades var vikten tyvärr. Jag tycker inte du ska försöka gå upp i vikt för någon annans skull, precis som man inte ska banta för någon annans skull, förändringen ska ske för att det är vad man själv vill. Sluta tänk på vad som är hälsosamt och ät det du är sugen på. Om övervikt och undervikt ligger i generna kan disskuteras. Mina föräldrar var väldigt smala fram till 35 års ålder. De gick upp i vikt pga ohälsosam livsstil, med mycket godis och halvfabrikat och tvtittade. Jag har ärvt deras gener och det sociala arvet.

Den röda tråden i LD’s inlägg är att det är aldrig individens (kvinnans) fel, vad det än gäller. Eget ansvar gäller inte då något annat alltid är orsaken till problem, må det nu vara gener, strukturer, patriarkat, förtryckare osv.

Det kan självklart finnas fall där individen inte kan rå för sin situation, men gällande fetma finns alla chanser att göra egna sunda val. Det går att äta stora mängder god mat varje dag utan att vara fet. Det gäller bara att göra bra matval.

Det är inte svårt. Finns mängder med bra recept på nätet. Exempelvis kolla in Jamie Eason på youtube.

Svårare behöver det inte vara.

Den röda tråden i dina kommentarer är att de är fördomsfulla och otrevliga, inte ger något till diskussionen.
Kan du tänka dig att acceptera feta? Det skulle göra dig mycket bättre som person.

Lite källkritik bara, 23 år gammal forskning kanske man inte ska lita för mycket på…

Forskning kring viktminskning är mycket tvetydlig. Här är t.ex en som säger motsatsen, och att det blir lättare att hålla vikten med tiden http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16002825

Här är en som säger att det inte spelar någon roll om man går ner snabbt eller långsamt http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20443094

Vi måste inse att vi alla är individer med olika förutsättningar. En viktminskningsmetod passar inte för alla. Intrycket jag får av ditt inlägg är att det skulle vara omöjligt för överviktiga att gå ner i vikt, och särskilt om de har genetiska förutsättningar för viktuppgång. Detta är fel, och infriar kanske bara idéer som finns att överviktiga skulle vara ”born this way” osv, detta blir problematiskt då det finns många överviktiga som måste gå ner i vikt för att överleva, eller iaf få ett någorlunda drägligt liv.

Missförstå mig rätt här, jag menar inte på något sätt här att det ”bara är att äta mindre” eller ”träna mer”, som sagt är vi alla annorlunda. Jag menar bara att alla kan gå ner i vikt, och för vissa av oss (mig inkluderat) är det svårare och det är jävligt orättvist. Det är alltid upp till en själv att vilja gå ner i vikt, och ingen ska behandlas sämre för att de valt att inte gå ner i vikt.

Lite flummigt skrivet, förmodligen för att jag själv tycker det är ett svårt ämne 😛

Anders, jag ska hjälpa dig att förstå. Vetskapen och lärarkåren vet inte riktigt varför en del människor blir tjocka, andra inte, och varför de som försöker gå ner i vikt ofta misslyckas. Vad forskarvärlden och läkarkåren är rörande överens om är att det i n t e är så enkelt som ”kalori in, kalori ut”. Anledningen varför det inte funkar är för att tusen faktorer spelar in: hormoner, de redan existerande fettcellerna, andra sjukdomar osv i all oändlighet, och nej, det gäller inte bara personer med BMI >30, eftersom BMI är ett godtyckligt mått på vikt, hälsa och förbränning.

Vi har fattat att du försöker att utmåla dig till en expert med ”vetenskapliga” belägg för att kunna rättfärdiga dina åsikter, men tro mig, din okunskap lyser igenom.

Som kuriosa: de flesta överviktiga är oändligt mycket mer insatta i viktminskningsteorier än smal. Utöver det så har vi också testat de flesta teorier i praktiken och är alltså levande bevis på att de inte fungerar. Men visst, om du vill leva i en föråldrad och vetenskapligt förkastad villfarelse om hur vikt och förbränning funkar och tro att alla tjocka ljuger så är du nog ett förlorat fall.

Denna blogg har alltid laddat segt för mig, oavsett om jag surfar på mobilen eller datorn. Det har varit så sen jag började följa LD för ett par månader sen.

Jag skulle vilja veta vad du anser om GBP, för det är ju verkligen en kortsiktigt quickfix. Jag skulle önska att du skrev ett inlägg om dina tankar ang den operationen. Många som opererades för en del år sedan lider nu av andra livshotande problem än tex fetma och diabetes. Hörde att någonstans i Sverige har något dött av rutten magsäck år efter den gjorda gbp:en. Och var varannan lider av kroniska tarmvred mm. Hur kommer välden se ut för alla dessa gbp opererade om 10 år, när allt dom vill var att bli smala och lyckliga?

Louise: Kan så vara men jag uppfattade kortsiktigt som att det gällde vikten och dess följder men att på lång sikt så kom andra komplikationer så som tarmvred etc.

Men visst jag kan ha tolkat henne fel.

Ännu en infekterad debatt om tjocka och vikt. Jag förstår inte vad som är så uppseendeväckande med tjocka som inte vill gå ner i vikt eller som har svårare att gå ner. Det finns ju smalisar som kan äta enorma mängder mat utan att gå upp ett kg, så varför kan det inte finnas tjocka som kan äta minimalt med mat men ändå inte gå ner nånting?

Alla är vi olika. Våra kroppar funkar inte likadant och jag tror definitivt att gener medverkar tillsammans med psyket (kanske tröstäter eller har ett destruktivt förhållande till mat)och det fysiska (sköldkörteln, hormoner, hur mycket man rör å sig osv). Det är bara att alla delar inte inverkar lika mycket hos varje person. Hos vissa har det psykiska väldigt stor inverkan (bulimi/anorexi/tröstätning/fobier osv) medan det för andra handlar om det fysiska, t.ex.

Jag har en mamma som är söndertränad. Hon har storlek 36 och har tränat sen hon var 14 (idag 47) och skadar sig KONSTANT. En vurpa och hon sliter av ett ledband. Själv har jag ca 10 kg övervikt och tränar väldigt sporadiskt. Jag är aldrig sjuk, skadas aldrig (ramlar ner för trappor utan att ens fått blåmärken) och känner mig frisk som en nötkärna.

Jag har vänner som är jättesmala men som äter oerhört onyttigt. De äter på donken flera gånger i veckan medan jag käkar mer grönsaker på en vecka än vad mina smala vänner gör på ett år. Ingen skulle säga att de såg ohälsosamma ut, för de är smala. Men jag undrar hur deras inre organ ser ut….

Men hon sa ju att hon mådde bättre av det? Jag tolkade det som art hon inte var värd en chokladkaka för att en chokladkaka inte är en belöning utan ett straff då socker och andra ämnen i den är så otroligt dåligt för kroppen.

Om hon mår dåligt av att äta choklad och det triggar henne att äta ännu mer så blir det som ett ”straff”. Vet precis hur det känns när ångesten kommit för att man ätit för mycket. En chokladkaka är inte värd den ångesten! Så fattar jag hennes inlägg.

Jag har aldrig varit tjock och kan inte säga hur det känns att bli bemött på det vidriga sätt som tjocka blir, men av allt jag läst så påminner det väldigt starkt om det jag var med om när jag hade acne.
Jag fick problemhud när jag var runt elva år gammal, de fortsatte och blev bara värre under tonåren men det som gjorde att jag mådde så dåligt över det var hur andra betedde sig. Min mamma sa att jag inte fick äta choklad, kompisar kunde sätta sig ner (ja, som om det var en jävla intervention) och prata om hur jag borde göra någonting åt min dåliga hud, folk stirrade och kommenterade och samtidigt kämpade jag som ett as med alla tänkbara metoder för att bli av med det.

Till slut gick jag till en hudvårdsklinik och fick där Roaccutan utskrivet En riskabel medicin med massor av eventuella biverkningar och trots näsblod, ständig muskelvärk, torra läppar som sprack och annat (jag hade väldigt få biverkningar kan påpekas) så tyckte jag att det var så värt det för att jag äntligen kunde gå utanför dörren utan att må dåligt.

Hur kommer det då sig att andelen överviktiga i Sverige var otroligt mycket mindre för 20-30-40 år sedan? Det är det jag undrar i hela den här debatten. Fanns inte problematiken med ”för lite mättnadshormon” då?

Jag håller med Sara m.fl här ovan helt och fullt. Det är ju ren lögn att påstå att övervikt till 50-80 procent beror på genetik. Skulle den genetiska utvecklingen då bara ha uppstått ur det blå på 15 år, bara sådär?

”Genomsnittssvensken har på drygt två decennier blivit en centimeter längre och nära fem kilo tyngre. I dag är drygt hälften av männen och ungefär fyra av tio kvinnor överviktiga eller feta, visar nya siffror från Statistiska centralbyrån (SCB).

Andelen feta, med ett BMI på över 30, har ökat från fem till elva procent sedan 1988/89. Övervikt och fetma har ökat mest i åldersgruppen 16-29 år, där andelen har fördubblats sedan slutet av 1980-talet.” citat ur GP 3 okt 2012

Hur förklaras ovanstående? Läs i synnerhet det andra stycket i citatet.

OBSERVERA! Jag är mycket, mycket medveten om att det finns individuella varianter och orsaker till övervikt som faktiskt handlar om att övervikten kan kopplas till sjukdom, viss typ av medicinering etc.
MEN den absoluta majoriteten av svenskarna, vars genomsnittsvikt alltså har ökat med 5 kilo på ca 20 år, har ju INTE en extremt avvikande ämnesomsättning.

Att ”…övervikt och fetma har ökat mest i åldersgruppen 16-29 år, där andelen har fördubblats sedan slutet av 1980-talet” beror ju absolut inte på genetik, utan på främst livsstilsförändringar (kost och rörelse). Att förneka detta är ju bara befängt.

Några exempel:
När min mamma var liten (hon är född -41) var det normala att dricka läsk endast vid festliga tillfällen (kalas etc) och då fick man oftast en liten flaska (25 el 33 cl) och sedan var det bra. Det var helt normalt att man promenerade 2,3, eller 5 km till skolan. Min mamma gjorde det varje dag.

I samma landsortsbygd där hon växte upp, och till vilken jag nu flyttat i vuxen ålder, möter jag idag barn som dricker läsk till maten flera gånger i veckan och det som då står på bordet är en eller flera 1 &1/2 litersflaskor. Dessa barn går inte heller till skolan (trots att de bor endast 2-3 km bort), utan åker skolbuss denna korta sträcka (för det har man rätt till på landet). Flera av barnen är lätt överviktiga.

Bara med dessa två enkla exempel ser man ju en tydlig skillnad på hur förutsättningarna har förändrats i samhället på bara två, tre generationer.

LIVSSTILSFÖRÄNDRINGAR!! Vad är det som är så provocerande med att betrakta detta som en orsak till den ökande vikten hos västerlänningar?

Det finns ingen verkligen ingen anledning att skamma eller diskriminera överviktiga, enligt mig. Det är helt fel. Alla borde bli lika behandlade oavsett utseende, social status, härkomst, sexuell läggning osv.

Jag föraktar inte överviktiga, och vet att det finns undantag, men att jag (liksom många andra i min generation i allmänhet) är tjockare än min mamma var när hon var i min ålder, beror ENBART på att jag äter mer och rör mig mindre än vad hon gjorde.
Om jag då skulle ändra livsstil och t.ex äta något mindre och börja röra på mig, menar jag inte att ”äta mindre” skulle innebära att gå på diet. Bara äta mindre portioner, dricka mindre läsk, sitta mindre still.

OM DU KUNDE BESVARA DETTA, LADY DAHMER, SÅ VORE DET FANTASTISKT:

Förklara för mig hur genetiken kan ha förändrats så radikalt på bara en eller två generationer?

Ett svar kan vara transgeneration epigenetics. Toxiner som våra far-mor-föräldrars generationer utsattes för (typ DDT, BPA -som tidigare fanns i bl.a. nappflaskor, och många andra insekticider, pesticider) har visat sig kunna leda till fetma hos följande generationer. (googla Dr. Skinner, WSU om du vill ha källhänvisningar) Fruktansvärt otäckt i mitt tycke!

En av anledningarna till att det var mindre ”överviktiga” förr är ju att måttet för BMI har ändrats. Det har sänkts. Enligt den ursprungliga rekommendationen skulle BMI ligga mellan 20-30. Alltså ”fick” en person som var 170 lång väga mellan 58-89 kilo. Sen sänktes den först från 29 till 27 och sen 25. Gränsen för övervikt har gått från 89 till 72 kg alltså en skillnad på 17 kilo. Den nedre gränsen har även flyttats, från 58 kg till 55. När BMI gränsen flyttades till 25 så började ett stort antal atleter dessutom belasta statistiken, över en natt blev en jävla massa människor ”överviktiga” trots att de inte gått upp ett kilo. I USA rörde det sig då om ca 37 miljoner amerikaner. Det hade inte heller lagts fram några vetenskapliga bevis som stödde att man flyttade gränsen.

Min farmor som var bondmora/fiskarfru och som jobbat som piga sen 13 års ålder, jobbat med hårt kroppsarbete hela livet och var stark som en oxe och pigg och jobbade ända till det hon gick bort vad 84 års ålder i lunginflammation skulle ha räknats som överviktig med dagens mått.

Jag själv räknas som överviktig i statistiken, men skulle jag ligga typ 2 kilo ner så skulle jag vara ”idealviktig”. BMI tar inte hänsyn till kön/ålder/muskler/fysisk hälsa i övrigt. När jag hade en ätstörning så var jag stundtals ”idealviktig” men så långt ifrån hälsosam man kunde komma, innan när jag var överviktig så var jag frisk som en nötkärna. BMI är bara ett mått som är baserat på längd vs vikt och säger absolut ingenting om den enskilde personens hälsa. Det betyder bara att massa människor ligger på ena sidan om en fastslagen gräns.

För att sätta måttet i perspektiv.

BMI hette ursprungligen Quételets konstant och uppfanns av en belgisk astronom och matematiker 1830. Han var inte intresserad av att att reflektera över kroppsfettets eventuella inverkan på hälsa eller dödlighet han ville helt enkelt hitta ett sätt att kartlägga människan på liknande sätt som universum. Han ville hitta ”genomsnittsmänniskan” genom att samla ihop tillräckligt mycket statistik och räkna ut medelvärdet. Han gjorde klockkurvor för vikt och längd och och de som låg närmast mitten av kurvans topp hade en vikt som var proportionell mot längden i kvadrat. Antagandet var att när vikten är matematiskt proportionell mot längden är den ”idealisk” och hade nu en formel för att räkna ut det.

Sen på 50-talet så var det ett försäkringsbolag i USA som behövde komma fram till metoder för att statistiskt kunna fastställa vilka personer som kunde tänkas dö i förtid. Statistikern Louis Dublin ville ha ett sätt att förutse ”överdödlighet”, för att se vilka som enligt honom skulle betala högre försäkringspremier. Han använde sig av en längd/vikttabell över försäkringstagarna och fastställde själv att ju närmare en persons vikt var vikten av en genomsnittlig 25 åring, desto längre skulle hen komma att gynna försäkringsbolaget innan försäkringen skulle komma att falla ut. Han ägnade alltså inte orsakssamband en tanke, han hade ingen anledning att göra det, ändå så är han central i utvecklingen av hela ”smal=frisk” tänket.

BMI var aldrig, fram till 50-talet, menat som ett instrument för att mäta folks hälsa.. och Dublin’s tabeller är inte baserade på några biologiska förklaringstabeller utan användes snarare för att vikt är lätt att mäta och det var smidigt att ta med när man skulle ”förutspå” risken för en för tidig död. Statistiken gjorde däremot att folk började tro att kroppsfett i sig orsakade en för tidig död, Dublin själv förde också fram det.

BMI är alltså inte baserat på hälsokriterier utan på en mätmetod som optimerade vinst i försäkringsindustrin. BMI är inte ett perfekt mått på fetma och definitivt inte ett mått på hälsa. Även om ett BMI mått är över 25 så är inte BMI-måttet en sjukdom.

Sen kan det ju också vara intressant att tex ta med att även om antalet överviktiga svenskar har fördubblats de senaste 25 åren så har dödligheten i tex hjärt-kärlsjukdomar halverats. Pga att vården blir bättre och antalet insjuknade sjunker.

Kroppsfett är inte = ohälsa. Och även om man är tjock och ohälsosam så är en smal med samma livsstil även den ohälsosam. Skillnaden är ju att smala/”idealviktiga” får vara ohälsosamma ifred. Smal=hälsosam tänket genomsyrar hela samhället och i kombination med fettföraktet och att samhället upprepar och reproducerar stereotypa uppfattningar om hur tjocka ”är” så diskrimineras och trakasseras folk med argumenten att det skulle vara ”för deras egen skull/för deras hälsa”. När alla egentligen vet att det inte handlar hälsa, för man har egentligen ingen aning om deras hälsostatus. De ser bara en tjock kropp som de ska trakassera men menar på att de ”hjälper” (genom att få någon att må dåligt över sin vikt). Ja vilken jävla logik.

Jag är smal och (relativt) frisk, och vill försöka kämpa för människors hälsa utan fat-shaming eller diet-predikande. Men vi kan konstatera att det finns många människor i vårt samhälle som lider av fysisk och psykisk ohälsa, och det är ett problem som vi måste försöka lösa. Men att attackera överviktiga är absolut inte lösningen, det leder inte till något annat än fler problem – vi måste sluta likställa övervikt och ohälsa eftersom allas kroppar fungerar på olika sätt. Och det finns så mycket annat än bara vikt som spelar in när det gäller hälsa.

Hälsa och övervikt är också en klassfråga. Har man dålig ekonomi och jobbar mycket finns det ofta inte tid eller pengar till att laga nyttig mat från grunden, tid att träna eller tid och ork att över huvud taget sätta sig in i det från början.

En tanke som slog mig idag. Du tycker ju att Molly inte får kalla sig kraftig eller överviktig. Men har du tänkt på de som lider av sjuklig fetma. De som väger 150-200 kg, kanske mer? Tror inte du att de tycker du är en hycklare. Tror du inte att de tycker att du är smalis som snackar skit när du pratar om tjockis-förtryck. Var går gränsen för att man inte får/får kalla sig tjock? Och måste det finnas en sån gräns?

Obs, det är svårt att formulera sig i text och jag menar absolut inte att ha en hård eller otrevlig ton i denna fråga. Jag är bara nyfiken.

LD: Jag tycker att du bortser från faktumet att du (till skillnad från många andra överviktiga) saknar erfarenhet av att växa upp som tjock. Enligt vad som skrivits på sista tiden får jag intrycket av att Molly har den erfarenheten. Därför tycker jag att hennes trovärdighet som ”tjock” är precis lika hög som din. Just i den frågan håller jag inte alls med om din kritik.

MVH en tjock som uppskattar debatten kring fettfobi, men tycker att ju fler röster och perspektiv som får höras desto bättre

Men Molly pratade ju inte om att vara tjock. Hon pratade om att vara mobbad. Eftersom hon var på en dansskola där alla andra var trådsmala så retade de henne för att vara tjock trots att hon var normalsmal.

Fy fan för det här kommentatsfältet. Jag är glad att jag själv ser ut som en vandrande pinne för om jag var tjock vet jag inte hur jag skulle må efter att ha läst vissa grejer här. Men jag antar att ni tjocka är så vana vid sånt här att ni inte nödvändigtvis måste typ självskada VARJE gång det händer.
Jag hoppas att LD rensar. Samtidigt som det kanske är bra att dokumentera och spara eländet.
Mest hoppas jag att ni hatare här inne någon gång börjar må bättre så att ni kan sluta mobba och få ett bra liv med många vänner av skilda slag. För det hoppas jag att ni inte har nu, så jävla empatilöst och elakt ni beter er.

Jag haller med. Blir fruktansvard illa berord, trots att jag inte ens tillhor den utsatta/fortyckta gruppen. Fy fan for att det finns manniskor som kan sitta och spy ur sig sant har och typ kanna sig lite battre an andra manniskor. Vidrigt.

denna gång spar jag eländet. Jag orkar faktiskt inte ens gå igenom det pga uppenbara nedbrytande skäl, men blockar de som inte haft vett att uppföra sig.
Och jo, vi är tyvärr vana. Uttjatade. Jag är så förbannat trött. Less och trött och skadad.

Svara

Ni som helt enkelt inte kan ok:a övervikt, tycker ni det är ok att stirra/skratta åt folk på badhus? Viska? Titta nedlåtande? Kanske kasta ur sig något tjockisskämt? Komma med välmenande pikar? Kan ni rättfärdiga människor som mobbar? Om inte: varför inte bara respektera överviktiga i stället för att gång på gång trycka till lite extra?

Jag vet inte om jag är ”tillräckligt tjock” för att räknas till gruppen det berör, men jag har gått från smal till… bra mycket tjockare, runt 25 kg ”för mycket” och känner igen mig i problemen (främst med andra människor) som kommer med detta.
Och det är ju verkligen ingen hatkommentar som får mig att vilja förbättra min hälsa, nej bäst vore fan om en kunde gömma sig inomhus och aldrig mer gå ut. Era hatkommentarer handlar bara om utseende och att ni vill att det ska vara tjockisarnas eget fel, så ni kan få en ursäkt för att kalla dem lata och dåliga. Brydde ni er om min hälsa så skulle ni hålla käften.
Funderat på olagliga bantningspreparat, dietdrycker, ta SSRI bara för att då kanske en går ner i vikt åtminstone medan en äter dem, har räknat kalorier (det var inte bara tråkigt, det gör så att en tänker på vikten hela dagarna i ännu större utsträckning = mår ännu sämre), har minskat matportionerna och inte ätit godis eller chips. Ersatt kolhydrater med grönsaker. Minskat på fettet. Funderat på motionsform men sociala fobin sätter lite hinder. Läser en del på internet om vikt, kcal, proana- och miasidor. Tänker på kläder jag skulle kunna köpa, vilka som inte passar i garderoben, hur jag döljer kroppen eller om det går att ha fina kläder utan att sticka folk i ögonen. Tänker på vad andra tänker, och säger om min kropp.
Det tar lång tid att gå ner i vikt. Ni kan ju räkna själva, ett halvt kg i veckan brukar det talas om som hälsosamt att gå ner. Minst ett års svält för mig att gå ner, om jag verkligen håller mig till det ni anser fungerar och är så lätt, sedan svält resten av livet för att ha en chans.
Vet ni hur det känns att vara hungrig en hel dag, fast en har ätit? Det är inte bara svälten utan stressen, ångesten och självhatet som en ska kämpa emot också och de tar lätt över med.
Har gått upp en del p.g.a. sjukdom och mediciner med. Men inte sjutton är det lika lätt att gå ner som när jag var yngre och hade anorexialiknande tankar och var som smalast.
Jag önskar också jag var smal så jag slapp det här tjafset. Ja jag tänker fan nästan hela jävla tiden på hur fel jag ser ut, hur mycket jag hatar mig själv. Är det det ni vill uppnå så grattis liksom.

Alltså, alla har ju vad man kan kalla en personlig ”orginal vikt”. För vissa är det 65 kg och för andra är det 90kg. Man är ju olika byggd! Det viktigaste är ju att vara hälsosam, för sin egenskull. Det är väldigt oviktigt om man är smal som en pinne eller rund som en boll så länge kroppen mår bra! Ingen mår bra av att trycka i sig 2 liter cola och avrunda med 5 bullar oavsett kroppsform. Ofta leder detta leverne till kraftig övervikt och med kraftig övervikt menar jag inte naturlig vikt utan när någon väger 250 kg, har diabetes och kan inte röra sig utan att få hjärtklappningar på grund av sina kost val. MEN diabetes kan ju även drabba smala människor som äter osunt regelbundet. Ohälsosamt är ohälsosamt vare sig man är stor eller liten. Så länge man mår bra och inte har ont i kroppen eller är hämmad fysiskt så är det ju en frisk kropp oavsett vikt!

Tycker det är väldigt märkligt att folk associerar smal med hälsosam. Det är lika hemskt när en trådsmal människa trycker i sig halvfabrikat och socker som när någon som är ”överviktig” gör det. Det är ohälsosamt vad man än har för vikt. Sockret blir inte nyttigare eller mer okej bara för att man är smal.

Seriöst, resonerar du som du gör om fetma så förlorar du stort i trovärdighet för mig. Jobbar på ett läkemedelsbolag där vi gör studier på hundratusentals människor runt om i världen. Sambanden är tydliga. Exempelvis ökar risken för diabetes med övervikt och bara det är en anledning till att inte bli så tjock. Är det svårt att gå ner i vikt? Ja, för de flesta. Ännu svårare för en del. Tyvärr blir det svårare och svårare med ökad ålder så att du som 30 nånting med ett följe av unga tjejer sitter och säger att man ska acceptera sin övervikt och inte göra något åt den, det är riktigt, riktigt kvinnofientligt. Kvinnor (och män!) har KRAFT och ansvar att göra vad de vill med sina liv och vill man gå ner i vikt då kan man även det. Ni som är yngre borde VERKLIGEN göra något åt det nu, inte sen, för då blir det ännu svårare. Jag som snart 50 bör äta 1800 kcal för att hålla vikten. En yngre person kan komma undan med 2000-2200 kval. Jäkligt orättvist och jag har två val- antingen äter jag som en 20-åring och går upp i vikt eller så får jag dra ner mer än jag vill och därmed hålla vikten. Det handlar om egna VAL. Mina rejält överviktiga kusiner säger alltid när vi ses på kalas över tårtfaten: ”du har tur du som kan äta tårta utan att gå upp”. De fattar verkligen inte att jag ser till att äta smalt de flesta måltider (och tro mig, jag skulle hellre äta en pizza till middag varje dag!) OCH att jag tränar; går ut och går på morgonen kl.06 eller tar en jogg på kvällen när barnen lagt sig och jag egentligen är dödstrött. Jag skulle också gå upp om jag inte gjorde dessa medvetna val. Jag gör dem för att jag inte vill vara överviktig. Jag har varit det (20 kilo plus) och har lärt mig vad som funkar eller inte för min vikt och min kropp och vad jag trivs bäst med att väga. Det du skrev var riktigt ledsamt att höra.

Förstår inte hur du kan ta inlägget så personligt om du nu är nöjd med dina livsval. LD har inte sagt något om att din livsstil är fel, däremot kritiserar du med dina ord henne och andras livsstil och som många redan sagt, det är inte lika lätt för alla att gå ned i vikt och nej – alla har inte heller detta med viktnedgång som främsta mål (eller mål överhuvudtaget) i livet. Som tur är finns det andra saker att bry sig om som många prioriterar som viktigare.

Haha eller hur? Verkar ju ”jätteroligt” att pina sig smal och leva som hen gör. Härligt liv liksom. Nöjd verkar hen vara med.

Jag jobbar med datasidan av kliniska studier. Dina påståenden är lite för tvärsäkra för att jag ska ta dig på allvar. De flesta fetmaforskare är jävligt försiktiga med tvärsäkra påståenden, just för att det är otroligt komplext.

Till exempel verkar du inte förstå enkla begrepp som kausalitet och korrellation. (Hint: det ena =!= det andra)

Ska vi snacka korrellation är det jävligt mycket farligare för hälsan – särskilt för metabola tillstånd som din älskade typ 2 diabetes (tjockishatare älskar typ 2 de vill aldrig prata om något annat. De vill gifta sig med typ 2.) – att vara förtryckt, ha låg inkomst och att uppleva liten kontroll över sin tillvaro.

Ska vi ta och ta itu med det först? Ska vi jämna ut inkomstklyftorna, stärka arbetsrätten och sluta hacka på diverse grupper kanske?

Du kan börja med att hålla käften och lyssna när andra berättar om sina upplevelser. Eller är det för svårt kanske? Visa lite viljestyrka nu! Du KAN hålla käften och ta in vad folk säger. Jag tror på dig!

Kommentaren hör inte till detta inlägg men ville bara skriva en rad. Alex Schulman har skrivit en artikel om hela den här Molly grejen och han förstår inte kritiken hon fått. Han nämner dig och din debattartikel. När jag läste din artikel så tyckte jag att allt lät så vettigt, du är en stor förebild för mig. Men det jag tyckte var tråkigast var kommentarerna på facebook. Trångsynta människor som inte kan se problemet, nån reffererade till din text som ”skiten”. Du har i alla fall gett mig en otrolig insyn i fatshaming och allt som tillhör och fått mig att ändra mitt beteende. I slutet av schulmans artikel upmanade han lite argsint alla kritiker att göra nått bättre själv. Jag tycker du bidrar otroligt mycket med dina analyser och åsikter.

Hjälp, satt och läste kommentarsfältet till frukost och blev så vansinnigt nedslagen. Har tänkt på det hela dagen. Vilket svada, vilket hat!

Som normalviktig har jag inte insett vad som händer, vilket förtryck som pågår.

Jag är hemskt ledsen och ångerfull för de gånger då jag deltagit i detta förtryck, och jag är så glad för att jag fått ögonen öppnade. Inlägg för inlägg. Tack Lady Dahmer!

Nu sitter jag ner, håller käften och lyssnar på er som faktiskt har något att berätta! <3

Känns som vissa här verkar förväxla förbränningsmodellen med förbränningsmetoden.

Man går ner i vikt om man stoppar i sig mindre kalorier än vad kroppen behöver. Det är en förbränningsmodell, den förklarar varför man går ner i vikt. Fett förbränns för att det inte finns glykogen att förbränna. Så länge du inte har problem med vätskeansamling, så går du ner i vikt eftersom energi försvinner.

Förbränningsmetoden är olika bantningsstrategier baserat på detta (Viktväktarnas poäng, Viktklubb) och de funkar generellt dålig av en rad olika orsaker – t.ex. att kroppen slår bakut när du hamnar i ett kaloriunderskott eftersom den tror att du svälter.

Enligt en förbränningsmodell så kan man t.ex. gå ner i vikt genom att bara äta godis (något jag hört folk påstå seriöst) så länge man inte äter mer än vad man förbrukar. Detta stämmer visserligen teoretiskt. På riktigt – nä. Ungefär som att säga att man kan bli rikare än Bill Gates genom att panta burkar.

Och ni som skriver att det är så lätt att gå ner i vikt (för att ni gjort det själva eller är normalviktiga) – hälften av Sveriges vuxna befolkning är överviktiga, många av dessa vill inget hellre att gå ner i vikt. Att de inte lyckas, borde det inte vara beviset på att det kanske inte är så lätt generellt att gå ner i vikt? Borde man inte lyssna på de som har problemet istället för att utgå från en själv? (Jag är själv normalviktig, men jag utgår inte från att folk hittar på – speciellt inte när de är så många med samma upplevelse)

Hade det funnits en enkel universell lösning så hade den som kommit på det varit stormrik nu – det är något som skulle få patentintäkter från Losec, P-piller och Viagra att se ut som småpengar.

Ha, ha. Underbar liknelse!
Klart att man kan bli rik som Bill Gates av att panta burkar. Man måste bara vara lite ihärdig, ta sig i kragen och panta vääääldigt många burkar.

Alltså, nu säger jag verkligen något självklart här men…
Jag har alltid varit smal, och är det fortfarande. Gick upp några kilon nu i år, ramlade över på ”överviktig” i BMI och tänkte ”de ska jag bli av med”. Och då INSÅG jag hur JÄVLA JOBBIGT det är att banta. Innan har jag inte fattat, bara tänkt ”äh, det går väl att äta lite mindre jada jada” men att göra det själv. Att sitta där och bara nej jag kan inte äta pasta, tacka nej till kladdkakan kompisen bakat, stanna hemma på helgen för att undvika öl och barmat tänka på mat hela hela hela tiden. ALDRIG IGEN. Jag vill inte ändra mitt liv och ta bort så mycket saker jag gillar bara för att bli smalare. Nu förstår jag verkligen hur svårt det är att gå ner i vikt, och jag är så mycket ödmjukare.

Intressant inlägg.

Personligen är jag rätt spinkig och skulle nog inte må direkt dåligt av något kilo till. Jag försöker ligga på +/- noll i förhållande till intag och rörelse. Personligen tror jag att man inte ska underskatta vardagsmotion. Men man ska ju ha tid till den, tid som många inte längre har.

I år fyller jag femtio, i år bestämde jag mig för att försöka sluta vara fixerad vid min vikt! I hela mitt liv har jag följt alla möjliga dieter, gått ner massor i vikt, och nu väger jag mer än någonsin. Nu skiter jag i alla präktiga förståsigpåare och boostar mig själv med egen kärlek! Låt alla få vara som de är och låt alla slippa smetiga ”detärbarafördinegenskull”-kommentarer, tack! Och tack till Lady Dahmer som nödvändig debattör, go go!

Jag är själv överviktig och brottas allt som oftast men ångest och dylikt inför min vikt. Jag har tänkt lite kring hur det ganska ofta kommer upp i samtal hur tjocka människor får sämre vård och ett allmänt taskigt bemötande av vårdpersonal. Jag läser själv till läkare och en sak som vi har diskuterat är sk ”hälsosamtal”. Vi ska tala med alla patienter, må de vara normal-, över-, eller underviktiga, om deras livsstilsvanor helt enkelt. Här ingår träning, kosthållning, alkohol och/eller drog (miss)bruk, stress, jobb, oro, familjesituation osv.

En sak som en av mina lärare berättade, som jag faktiskt fann ganska nyttigt, var att vilken specialitet vi än väljer så ska vi aldrig glömma bort hälsosamtalen, efter ett sådant är genomfört så görs rutinanalyser, där man mäter levervärden, blodfetter, blodsocker osv för att ta reda på om det patienten säger stämmer överens med hens kroppsliga status. Om värdena visar ex förhöjda blodfetter eller kanske misstänkt alkoholmissbruk så skall ytterligare samtal om livsstil hållas och eventuell plan för förändring arbetas fram. I sista hand tillämpar man medicinering. Läraren var väldigt tydlig med att poängtera att ”även om du är kardiolog och ska fixa en hjärtattack, eller om du är en psykiatriker som ska stabilisera en bipolär patient, så kan du aldrig ignorera en patients metaboliska status, ditt jobb är att främja hälsa, och en patient med blodprover som pekar på ett ohälsosamt leverne ska så långt det är möjligt hjälpas till förändring”.

Hur känner ni andra inför dessa råd?

När jag går till läkare med min olika krämpor vill jag oftast via prover få bekräftat det jag misstänkt eller få det avfärdat. Inget annat. Jag vill INTE ha hälsoråd och speciellt inte sådana råd som är helt självklara. Alla vet att man bör motionera och äta mindre socker OSV. Det är inget någon behöver upplysa mig om. När råden blir alldeles allmänna och självklara blir jag spyfärdig. Det är liksom kränkande att säga till en som röker att det är farligt att röka för det vet liksom alla. Som läkare anser jag att man bör upplysa sina patienter om saker som dom inte redan vet. Kanske saker som den senaste forskningen säger om olika frågor isf att upplysa om saker som är självklart för vem som helst?

Hmm.
Jag ska erkänna att jag inte har läst alla kommentarer nu, men en hel del av dem i alla fall. Jag ser egentligen 2 olika problem här.

Det första problemet som jag ser i hela den här diskussionen (och ofta även i andra diskussioner) är att så många blandar ihop statistik på gruppnivå med vad man kan uttala sig om på individnivå.

Visst. På gruppnivå blir vi allt fetare, högst sannolikt för att vi, på gruppnivå, äter sämre och rör oss mindre. Det är ett samhällsproblem.

Men, som alla som vet lite om statistik förstår, kan vi inte utifrån detta uttala oss om en enstaka individ. Det finns alltid undantag (”outliers” och extremvärden) och från den typen av statistik som så många vill hänvisa till för att bevisa att feta = lata/ohälsosamma/äter fel eller vad man nu vill säga kan man faktiskt inte säga ett dugg om specifika individer.

Det finns helt klart smala människor som äter fel och rör sig för lite lika väl som det finns feta människor som rör sig mycket och äter bra. I dessa individuella fall bör alltså den smala klassas som mindre hälsosam än den feta. Det är också helt klart att det inte finns ett helt entydigt samband mellan tex hur bra kondition och blodvärden man har och BMI. Så länge man inte vet väldigt, väldigt mycket om den man pratar med ska man akta sig för att komma med pekpinnar om mat- och motionsvanor. Och att försöka sparka på enstaka individer med hjälp av statistik har ingen vetenskaplig grund utan kan enligt mig ses som en form av härskarteknik.

Det andra problemet är ju inställningen till människor. Jösses vilken rätt folk tar sig att ”tycka till” om andra människor, som dom ofta knappt känner ens. Ingen ska behöva bli trampad på eller föraktad för sitt utseende, varken tjocka, smala, vita, svarta, fula eller vad man nu vill.
Om man vill hjälpa människor till ett bättre och sundare liv är det bästa man kan göra det som får människor att må bra inuti. Annat löst tyckande kan man gott hålla för sig själv!

Övervikt – liksom en mängd andra aspekter av vår person – må ha en betydande genetisk komponent. Men det går inte att förneka att den snabba ökningen av övervikt vi sett i världen är kopplad till vår kosthållning/livsstil. Kan kosten förändras på så sätt att man ökar i vikt kan den också förändras så att man minskar i vikt.

Sedan måste jag kritisera de som hävdar att de är ”naturligt tjocka”. Förvisso finns det genetiska skillnader, men avvikelserna är små, om vi undantar de mest extrema fallen (enprocentarna) så är skillnaden mellan de med naturligt högt och de med naturligt låg ämnesomsättning kring 500 kcal, eller två ostmackor per dag.

Studier som gjort av överviktiga visar också att dessa lätt underskattar sitt kaloriintag, liksom de som ”kan äta vad som helst” lätt överskattar sitt intag.

Med det sagt tycker jag Katja gjorde ett av de bästa inläggen. Vi ska inte dömas efter vårt utseende (även om det nog är väldigt naturligt, att bedöma varandra är något vi gjort under miljontals år) och en smal/tjock kropp behöver inte säga någonting om den personens hälsa. Man kan ha både 10 och 20 kilos övervikt utan att det får minsta lilla negativa aspekter på hälsan om man i övrigt lever ett hälsosamt liv.

Sedan – Ni som talar om kalori in – kalori ut – Sluta! Samspelet är betydligt mer komplext än så. Vad vi äter, när vi äter och hur vår vardag samspelar med detta har alla stor betydelse för hur kroppen reagerar på maten.

Viktminskning/viktökning har till allra störst del att göra med genetiken. Det är mer eller mindre helt fastslaget. Det har gjorts flera studier på enäggstvillingar där den ena blivit överviktig och den andra inte, trots samma genuppsättning. Det som man kommit fram till är att det handlar om epigenetik. Alltså, att miljö påverkar gener. Genom olika val, medvetna eller inte kan man ”slå av eller på” gener. Därför är möjligt att påverka sin viktökning eller viktminskning.

Precis som Dahmer tar upp så finns det ingen quickfix. För att en diet ska fungera så måste man sedan fortsätta med den resten av sitt liv. Eftersom att du på samma sätt kan ”slå av” en dålig gen genom att ändra vanor kan du ”slå på” den igen genom att gå tillbaka till gamla vanor. Därför måste man välja en livsstil som håller resten av livet om man vill påverka sin vikt.

I övrigt så verkar det även som man har kommit fram till vad det är som gör att vissa går upp i vikt mer än andra. Det handlar om att känna mättnad eller inte och föga förvånande är det styrt av genetik.

Jag förstår och håller med dig till hundra procent, men jag har en fråga som jag inte riktigt vet var jag kan ställa så jag testar här: varför går det inte att bibehålla sin vikt efter viktnedgång?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *