Kategorier
Feminism för Dummies / FAQ

Vad är feminism för mig?

Feminismen anklagas ofta för att göra kvinnor till offer och ta ifrån oss vår agens. Jag håller såklart inte med, men ungefär så här resoneras det: Det som gör oss till offer är de patriarkala strukturerna och kvinnohatet som dominerar vårt samhälle och vår kultur. Det manifesterar sig i kulturen; i sångtexter, filmer och reklam […]

Feminismen anklagas ofta för att göra kvinnor till offer och ta ifrån oss vår agens. Jag håller såklart inte med, men ungefär så här resoneras det:

offer för feminism

offer för feminism 2

Det som gör oss till offer är de patriarkala strukturerna och kvinnohatet som dominerar vårt samhälle och vår kultur. Det manifesterar sig i kulturen; i sångtexter, filmer och reklam där kvinnan aldrig ses som egen utan alltid ett objekt till för att tillfredsställa andra. Det manifesterar sig i flickor på sju år som vill banta för att de är tjocka, i kvinnor som får ätstörningar och pojkar som slår för att ”de är kära”. Och det manifesterar sig i mäns våld mot kvinnor, i mer utsatthet och inskränkta rättigheter. Osv.

De flesta tycker att det är självklart att alla ska behandlas jämlikt och att vi ska ha samma rättigheter och möjligheter, men problemet är att väldigt många inte ser hur allt hänger ihop. Låter man exempelvis små pojkar komma undan med lite vad som helst under parollen ’’boys will be boys’’ så är det inte så konstigt att män växer upp och blir våldsamma och lär man flickor att de ska behaga andra så kommer det påverka deras val i framtiden. OCH SÅ VIDARE återigen, det finns tusentals olika exempel jag skulle kunna räkna upp men ni hajjar.

offer för feminism 3

Feminism för mig handlar om att belysa samt motarbeta detta orimliga och utbredda kvinnohat.

Och feminismen gör mig inte till ett viljelöst offer utan synliggör hjärntvätten samt de orätter jag utsätts för och ger mig kunskap, analys och verktygen jag behöver för att slå mig fri från förtryck. Feminismen gör mig aktiv istället för passiv. Feminismen ger mig kraft och styrka.

Vad är feminism för er?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

29 svar på ”Vad är feminism för mig?”

Enda sen jag upptäckte feminism ser jag mig själv inte alls som ett offer. Nu har jag verktyg som hjälpt mig med gränssättning, arbetet, stressnivåer och min psykiska hälsa.

Jag far illa i patriarkatet, men feminism är ett verktyg att klara mig och ändra på saker.

Är jag ett offer pga feminism då???

Feminism är analys.
Det där med offer : en ÄR inte offer, en ÄR offer FÖR något
Att patriarkala maktstrukturer försöker skuldbelägga offerordet beror på att de vill osynliggöra förövaren/makten. Låt oss inte på det.

Tänkte på vad Liv Strömquist sa i Babel igår om att det alltid är stärkande att lyfta upp sina problem ett analyssteg, att se strukturerna. Och att det är bättre att kämpa än att gråta (kommer inte ihåg precis hur hon formulerade sig). Och det är precis det feminismen ger mig, redskapen att se strukturerna, att kunna placera in mina egna upplevelser i ett större sammanhang och se att det inte handlar om att just jag som individ är svag/överkänslig osv utan att det är samhället som måste förändras. Feminismen är det som ger mig kraften och modet att kämpa istället för att gråta.

Feminism för mig är att inte inordna mig under andra människors förutfattade meningar om kvinnor (eller transpersoner, män osv – dvs alla människor, oavsett etikett)
Att säga ifrån när det sker orättvisor, när jag orkar och kan
Att stötta andra som orkar/kan/har möjlighet att ifrågasätta och motverka kvinnoförtryck och rådande diskriminerande normer
Peppa och coacha kvinnor i karriären och privatlivet
Feminismen gör ingen till offer. Det är inte heller så att man väljer att vara ett offer – Det är den som förtrycker/misshandlar/begår brott som är förövaren och som gör den som blir utsatt till ett offer!!

Vad är feminism för mig? Att som pappa pränta in feministiska principer i hjärnan på mina pojkar. Att dag efter dag pränta in att man inte får slåss, att man måste respektera ett ”nej, jag vill inte”. Oavsett vem det gäller. I processen har jag lärt mig att hos vissa barn går detta in utan problem, andra barn behöver man jobba mer med.

Har insett i vuxen ålder hur mycket genuspedagogik som egentligen förekom hemma hos oss. Trots att ordet ”genuspedagogik” inte användes. Det är jag väldigt glad över.

Kallar jag mig feminist? Nej, men andra får gärna göra det. Jag vill inte vara pappan som skriver krönika i Expressen om hur han blev feminist när han fick barn.

Feminism för mig är att veta att det är något i systemet som behöver rättas till och känna att det finns fler som står med mig i kampen för att uppnå den förändringen.

Feminism för mig är att berätta för den där lite sköra 15-åriga tjejen att hon inte är skyldig någon nånting. Att hennes kropp vidrörs på hennes villkor och ingen annans, att hennes intressen är viktiga, att hon får synas och höras och finnas. Att hon inte är skyldig någon en näpen undfallande attityd, att hon får se ut hur hon vill, att killars godkännande inte är livets huvudsakliga mål, och framförallt att andra tjejer inte är fienden.

Vet inte vem som skrivit detta, men blir faktiskt förbannad när jag läser det. Särskilt ”Vad händer om hon råkar vara lite skör, hon kanske redan mår lite dåligt och tycker livet är skit som många unga tjejer gör i den åldern” känns så jävla förminskande. Tacka fan för att unga tjejer mår dåligt. Det är liksom sällan – hur gärna folk än vill intala sig det – helt utan anledning. Är så trött på det där avfärdandet av ”tonårsångesten”. Många utav oss FORTSÄTTER nämligen att må lika jävla dåligt (faktiskt blir det IME bara värre just för att ingen hjälp finns någonstans att få [då det antingen ses som uppmärksamhetssökande eller problem i ”light”-version] och en förväntas att ”rycka upp sig” och ”reda ut sitt liv” på egen hand – never mind om du är ätstörd, är eller har varit mobbad, utnyttjas och kränks av äldre män / pojkvänner, rapporterar om hotbild mot närstående, bearbetar eller fruktar förlust av närstående, blivit våldtagen / misshandlad, håller på att utveckla allvarliga psykiska sjukdomar eller missbruk, och att de ens skulle ta initiativet att utreda eller ens fråga om hur nuvarande hemsituation ser ut, eller överväga att eventuella tidigare traumatiska erfarenheter kan ha gett upphov till måendet, kan en se sig i stjärnorna efter.. ”Lugn ba lugn, det är bara lite tonårsångest – Är det skolan? Är du olyckligt kär? – det BLIIIR BÄTTRE ska du se!”) tills en är 17.. 19.. passerar 20 strecket osv osv.

Jag ska inte säga att utveckla min feminism (från något jag ändå faktiskt identifierade mig som relativt tidigt men sällan ens tänkte på om det inte var oundvikligt och ALDRIG pratade om, till något jag bär med mig dagligen och som blivit en stor del utav min identitet) gjort ALLTING bättre, men den har verkligen underlättat och fått saker att kännas MINDRE hopplösa – bagaget flera ton LÄTTARE att bära. Jag vågar faktiskt dra det så långt som att påstå att det gett livet helt ny mening och motivation, och det strålar ut i alla delar utav det även om det såklart fortfarande finns platser inom mig som är mörka och ogenomträngliga. Kan dock nästan garantera att en är chanslös inför att påbörja klättringen upp ur sitt helvete så länge man håller sig på mattan, beskedligt väntar på sin tur och ursäktar verkligheten för att vara mindre grym och orättvis än den faktiskt är – been there, done that.

För mig är feminism ett nästan obeskrivligt/speciellt band till andra kvinnor. Många jag möter säger ofta ”ja men vi i Sverige har det ju faktiskt ganska jämställt”. Då tänker jag alltid på alla andra miljoner kvinnor världen över som varje dag blir utsatta för förtryck och andra hemskheter. Jag känner liksom att feminism är som ett systerskap.

Att var än jag befinner mig kan känna mig trygg när jag är i ett rum med bara kvinnor. T ex var jag tvungen att besöka ett sjukhus när jag befann mig utomlands. I väntrummet pratades ett språk jag inte förstod ett ord av men det gjorde liksom ingenting, jag kände mig ändå trygg då det bara var kvinnor i rummet. Efter en stund dök det upp en man och satte sig i väntrummet och då liksom förändrades allt. Kan inte ens förklara vad som hände men någonting hade förändrats.

Feminism är för mig en kraft som gör att jag känner en enorm styrka och som är något helst fantastiskt. Att vi har något extremt speciellt och jag känner att feminismen bara växer sig starkare och starkare och det gör mig så lycklig.

Jag är 15 år och har hittat så otroligt mycket i feministen. Börjat tro på mig själv, tagigt för mig, blivit självsäkrare och inte brytt mig om jag har lite stubb här och var. Utan er femenister skulle jag varigt ännu ledsnare när jag blivit dumpad eller sviken. Jag känner att jag kan klara allt och jag bryr mig fan inte om något jävlar matcho bullshit. Tack för allt, kram 🙂

Helt underbart, om jag hade sett feminismen när jag var 15 år, det hade besparat mig så otroligt mycket lidande och trauman. Jag hade valt bort att gå in i relationer med de killar som inte brydde sig om mig eller verkligen betedde sig som skit. Hade tyckt om mig själv mer och inte fokuserat så hårt på att passa in i ett ideal. Det hade verkligen varit en räddning för mig som tonårstjej! Blir så glad och peppad av att läsa det du skrev!

Feminismen sätter ord på det som skaver. Feminismen får mig att rikta frustrationen utåt, där den hör hemma, istället för inåt mot mig själv. Feminismen ger hopp om att det en dag ska vara annorlunda.

Hur går det sista argumentet ihop? Som att säga; ”Om unga tjejer får höra sanningen så kommer de till slut börja tro på det, hur skulle det se ut!” För att kunna lösa ett problem måste ju alla först bli medvetna om det.

Feminism för mig är att acceptera alla för vilka de är samtidigt som man synliggör de strukturer som sätter käppar i hjulen för oss alla.
Feminism får en att fundera och analysera, vilket även gör att man utvecklas som människa.

Feminism i min vardag är när min 2åriga son går med handväska, och min bosniska svärfar försöker fälla kommentaren ”Handväskor är för flickor”.

I den stunden, när jag på svenska, och min man samtidigt på bosniska, fräser ifrån. Även kanske nästa stund, då svärfar vänder sig till sonen och utan dömanden går med i leken ”vi ska gå och handla glass med vår handväska…”

När min då 4-åriga son hade strumpbyxor och glittriga hårspännen på förskolan, och bara mötte positiva kommentarer.

När jag får högre lön än alla män på min arbetsplats för att jag gör ett bättre jobb.

Att jag servar bilen och min man dammsuger, utan att ha tänkt speciellt på det, utan bara för att våra intressen och ointressen styrt det så.

För mig är feminism att se klarare, ett uppvaknande. Jag tycker att jag förstår min omgivning bättre nu och kan lättare säga ifrån och tackla fula situationer, jag har förstått att jag har rätt att vara arg och jag har ingen skyldighet att vara ordentlig eller trevlig mot folk som beter sig svinigt. För mig är feminism att slå sig fri och inte skämmas över att spotta vissa as i ögonen. För mig är feminismen på sätt och vis en enorm lättnad och en friskare luft.

Måste lägga till att det även är att se olika människor klarare, att acceptera och förstå bättre, att inse att man gjort fel och att få sin omvärld omskakad.

Feminism har fått mig att känna som jag finns för min egen skull, att jag är ett subjekt och att lättare sätta gränser mot omvärlden. Det har verkligen ändrat mitt liv och mående till det bättre

[…] Igår skrev Lady Dahmer om det vanliga missförståndet/åsikten att feminister skulle se sig själva som offer. Det fick mig att tänka på ett utkast jag skrev för några månader sen, efter att jag sett en debatt mellan SD’s Kristina Winblad och F!s Soraya Post, och plötsligt fick jag tillbaka skrivlusten. I debatten förklarar Kristina en reklamfilm som SD gjort, där lättklädda tjejer hoppar i vattnet TROTS att det kommer en snygg kille med en EU-handduk (lol!). Hon säger att reklamen ska förmedla att kvinnor är starka o kan fatta egna beslut. Att de kan själva och bestämmer själva. Hon menar att F! tycker att kvinnor är svaga och behöver hjälp, men att kvinnor i själva verket är individer, inte offer, och att det därför inte finns något behov av feminismen eller Fi. (titta på det här, ca 2:40 in i videoklippet) […]

”Förtryck, utsatthet och elände”… allt är ju relativt. Även feminister menar väl att kvinnor, trots ojämlikheten, kan ha ett bra liv.
För mig har det varit en lättnad att förstå att min upplevelse av att komma i andra hand, vara den som får anpassa mig o.s.v faktiskt är sann, fast vi lever i ett förhållandevis jämlikt land.
Det var också en lättnad att som vuxen förstå att det faktiskt inte var okej att bli fasthållen av killarna på högstadiet för att de ville kolla under kjolen. (Tankarna då: Jag får skylla mig själv som har kjol när alla andra har byxor. Killar är ju såna.)

”Informera invånarna i Nordkorea att de befinner sig i en diktatur och att resten av världen ser annorlunda ut? Aldrig hört något så dumt! De kan ju må dåligt av det.”

Ibland kan jag känna att feminismen gav mig rätt att vara arg. Och jag ska erkänna att jag gråter mer än någonsin efter mitt ”uppvaknande”. Och att mer energi går åt till att leta filosofiska överlevnadsstrategier på nätet ån jag skulle vilja. Men någonstans är det värt det. Trots att jag blivit väldigt ensam så var det människor med trång världssyn jag blev av med. Och det är ju strukturerna jag genom feminismen fick syn på som jag gråter över, inte feminismen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *