Kategorier
feminism & genus

Vi har ju faktiskt ett könsneutralt ord som inkluderar både pojkar och flickor.

Rolig grej som hände när jag var på TV4. Vi satt ju i det där väntrummet med massa godis och bullar innan sändningen och ungarna härjade på. Då frågar en av TV4’s anställda:
 
”Hur gamla är tjejerna?”
 
Jag tvekar. Men svarar: ”Den här är fyra och den här är två”.
Då säger Lasse Anrell: ”Är du säker på att det är tjejer?”
Varpå TV4-människan svarar: ”Hade jag inte varit säker så hade jag inte sagt så”
 
Och jag håller mig i ungefär två sekunder men sen måste jag säga: ”Det här är faktiskt en pojke”
 
(gapskratt)
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vi har ju faktiskt ett könsneutralt ord som inkluderar både pojkar och flickor.”

Nyfiken fråga: brukar du rätta personer som säger fel? Själv brukar jag låta dem hållas, eftersom jag inte inför barnen vill signalera att det är viktigt att man säger rätt. Är pojkar och flickor likadana (nåja, nästan likadana), så spelar det väl ingen roll om man säger fel?

Svar:
Ibland. Oftast inte.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Situationer som dessa speglar så tydligt hur jäklar låsta vi är i vårt könande samt hur könskodade vissa attribut har blivit.

Förstår inte motståndet i att använda könsneutrala pronomen då vi är osäkra (men också då det är irrelevant, vilket jag tycker att det oftast är).

Jag har börjat att konsekvent prata om alla barn (även dom med låångt hår och helrosa outfit) som just "barnen", även när jag pratar med min son. Tex: "spring och lek med barnen där borta". Försöker iallafall, han är 3 och lär sig snart nog att det minsann är skillnad på flickor och pojkar.

Vilken rolig situation du/ni hamnade i! Jag tycker faktiskt att det är kul, inte för att det är okej att folk tjatar om pojkar och flickor utan för att det är så kul att höra och se reaktionerna när de inser att de sagt "fel". När min son var 1-2 år var det många som frågade hur gammal den lilla söta tjejen var. Sonen hade lika lockigt blont hår som Tamlin och var ofta klädd i färgglada kläder. Jag älskade att se hur människor rodnade när man svarade att HAN är 2 år. 🙂 Man kan ju hoppas att nån får sej en tankeställare iaf!

Det är konstigt hur otroligt generade folk ofta blir när de tar fel på kön. När mina barn var små hände det jätteofta att folk tog fel (vet faktiskt inte varför, för det var inte så att jag medvetet klädde dem "fel". kanske var det bara att jag inte heller ansträngde mig för att klä dem "rätt"). Oftast rättade jag inte, men ibland avslöjades ju könet ändå senare i samtalet och då blev alla otroligt besvärade och bad om ursäkt. Som om de just begått ett enormt pinsamt misstag. Jag tyckte alltid det var väldigt konstigt, eftersom det för mig faktiskt var skit samma vad en främling på stan trodde om könet på mitt barn.

HAHAHAHAHA! Helt underbart!

Ursäkta mig "Anonym". Som 6-barnsmorsa drar jag slutsatsen att du inte har större barnerfarenhet. De som har det VET att en 2-åring skiter högaktiningsfullt i att bli kallad "fel" kön, uppåt 3-3½ år börjar de protestera….

Alltså jag är helt klart för genus neutral uppfostran. Fick det själv juh ^^ Men! Både jag och min syster S blev kallad för pojke några gånger, mig gjorde det inget! Men efter att S blev tagen för pojke i en händelse i typ 3-4 års åldern (tror typ barnen skulle delas in i pojk och flick grupper) blev det problem. S blev väldigt upprörd och efter det hade mamma skit svårt att få syrran ta på sig kläder som inte var "tjejiga", skräck för "killbaciller" o å så. S blev liksom extremt flickig för att liksom bevisa sin brist på snopp… Skitsvårt att hantera och det hängde kvar lääänge.. Hur ser ni (alltså LD och läsarna) på en eventuell sådan situation, om era barn skulle reagera som min syster?

Jag tycker inte det låter ett dugg kul. Hur kunde hon "veta" det? Uppenbarligen hade hon ju fel. I framtiden kanske hon kollar i byxorna på barnen så hon inte tar fel igen. Det är ju tydligen extremt viktigt.

Alla antar att min son är en flicka. Jag klär honom oftast i kläder jag tycker han är fin i och som är bekväma och billiga, och det blir mycket rött, blått, grönt och gult. Har faktiskt ingen aning om varför omvärlden ser honom som en tös, min mamma tror att det är för att han är så söt och för att man oftast tänker "flicka" när man ser en tultig liten unge som ser ut som en Astrid Lindgren-docka för att söthet är en sådan feminin egenskap.

Jag har en vän som ofta kommenterar små barn hon ser på stan, "titta vad sööt HON är" kan hon säga om ett litet barn inte äldre än ca ett år och jag kan ibland undra hur tusan hon kan veta att det är en flicka. Det kan vara barn som är mindre "feminint" klädda än Tamlin på bilden, men har de något som kan uppfattas som feminint (färgglada kläder, nyckelpiga tryckt på tröjan osv) läser hon dem direkt som flickor. Jag tänker nog visserligen oftast att barn helt klädda i rosa och rysh-pych med långt år är flickor eftersom jag antar att föräldrar som klär sina barn så extrem-steriotypt gör det efter könsrollerna och inte "tvärt om", men när man ser små barn som inte är jättestereotypt klädda förutsätter jag inget längre när det kommer till kön, men märker att många fortfarande gör. De tittar på klädsel och håret och finns det minsta lilla "flickigt" över det så är det en flicka, annars inte.

Mina två söner är 8 och 10 år. Den äldsta har haft mer eller mindre långt hår under hela sitt liv och har oavsett kläder konsekvent blivit tagen för tjej. Han är dock väldigt säker på sig själv och sitt val av frisyr så han har aldrig brytt sig om vad folk tror eller tycker. Den yngsta sonen har först nu för ett år sedan skaffat långt hår men blir direkt kallad tjej han med. Det är så otroligt skrattretande att långt hår (tydligen)är lika med tjej. Detta är år 2012, kom igen!

Kom att tänka på en grej jag tror jag förträngt lite.

Jag var fyra och "pojkflicka", hade snaggad frisyr och blå manchesterjeans för att jag tyckte det var snyggt. Mamma lät mig se ut precis hur jag ville och det är jag otroligt tacksam för.

Jag satt utanför vår port och väntade på att vi skulle gå till dagis när ett gäng äldre barn gick förbi. De tittade på mig och frågade sen varandra om jag var en pojke eller en flicka.

Jag blev såklart knäckt, visste ju att jag var tjej! Det värsta var att jag skämdes så pass mycket att jag aldrig berättade för någon om det, jag höll det för mig själv. Fortsatte åtminstone se ut och leka som jag gjorde men något gnagde ju såklart i mig.

Vad jag ville säga med detta är att… jag vet inte, ni som har barn – låt dem se ut som de vill och ännu viktigare: bygg upp deras självförtroende för att de också ska kunna försvara sina val!

Jag vill så gärna gå fram till mitt fyraåriga jag och ge de där barnen en smäll på käften, säga åt mig själv att det är okej.

Jag storknar:

http://www.aftonbladet.se/wendela/article15839496.ab

Apropå din post om hurra-rop för att våra kataloger börjar närma sig mer köns-jämna roller med flickor och pojkar. Och nu det här med Tamlin och Ninja 🙂

Jag blir uppriktigt ledsen över britternas inställning, men samtidigt glad att svenskarna verkar vara drivna ändå att fortsätta. Hur kan man ha så förlegad syn som britterna? (och ja visst, det är axplock det KAN vara vinklat för att se så ut, men om det nu är som det står…ugg)

Vår 2,5-åring som har kort hår och dessutom älskar blått (det självklara valet om hon får välja själv) blir ofta tagen för en pojke. Vi bryr oss inte direkt om att rätta, men när man t ex svarar "hon är 2,5" finns det de som gör jättestor affär av att de sagt fel. Själv får man försöka tona ner det hela för att inte barnet själv ska tro att det är en stor katastrof att någon tar fel. Hon upplever det ju inte som ett problem än, så det stör mig att andra gör det till ett problem.

Min dotter har några gånger blivit tagen för en pojk (hon är 7 månader). Jag bryr mig inte och jag rättar inte heller, men hennes far rättar folk som tar fel. Vet inte varför och egentligen bryr han sig inte, men jag tror att han vill att folk ska tänka till. Att om de säger "grabben" och ingen talar om att det inte är en grabb så vet de inte att de tagit fel och därför tänker de inte till i fortsättningen.

Men om folk frågar mig vad mitt barn är för kön så brukar jag säga att det är en Astrid 🙂

Jag var med om precis samma sak som "K" längre upp. Fast jag levde med det i hela lågstadiet. Många barn roande sig själva och frågade varje dag trots att de visste: är du kille eller tjej??

Även fast jag inte visade nåt så var det aningen jobbigt. Har också lust att ge mig själv en käftsmäll och säga skitsamma!! Ibland idag fortfarande (27 år) så blir jag kallad för "herrn" etc. Men det rör mig inte ur ryggen. Ni ska se hur mkt mer pinsamt det tydligen är att kalla en vuxen vid fel könspronomen ^^

Ja vad ville jag säga egentligen… Jag är inte alls förvirrad över mitt kön och jag skulle själv uppfostra mina barn med genustänk och inte bry mig nämnvärt ifall folk tog fel på dess kön. Det blir folk av dem också 😉

Jag brukade rätt när barnen var mindre, men nu, som du säger så är det ju inte så bra att barnen tar det som värsta grejjen att man sagt fel. Men jag brukar ändå låta det framkomma på annat sätt, säga kom nu lilla gumman till barnet de trodde var en han, för de behöver ju få sig ett litet uppvak i sina föreställningar också.

I somras, när vi var inne i en mataffär, sa en gubbe "vilken liten snygging du är" till mitt barn. Så såg jag hur nervös och stressad gubben blev, då han troligtvis fick syn på mitt barns blå t-shirt med traktorer på som stack fram under hans röda katt-tröja. Han började mumla något om att man inte ser om det är flickor eller pojkar nu för tiden och man såg hur hemskt han tyckte det var att han kanske hade kallat en pojke för snygging.

Svar:
påminner om när en av oskars brittiska jobbarkompisar gullade med tamlin och kallade honom för ”sweetheart” för att bli helt ursäktande och generad när han fattade att det var en pojke för man brukar ju inte kalla pojkar för sweetheart. typ.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Alltså det var sagt med ett leende då det ser ut som om du slant lite ned saxen på den stackars luggen 🙂 Men det växer ju så fort. Hon är en skitgullig unge 🙂 Det var inget illa menat, bara en kul grej med så kort lugg, jag minns när jag råkade klippa min dotters lugg så, det var det som var så kul för jag kände igen fenomenet 🙂

Svar:
jag klipper ninjas lugg kort medvetet. dels för att det är praktiskt. dels för att det inte växer ut direkt. och dels för att jag tycker det är fint, det passar henne.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hahaha.. Tamlin ser ju onekligen ut som en tjej, så jag förstår misstaget.

Förresten LD, vad säger du om en sån blogg som jag driver, där jag avslöjar folks mer eller mindre hemliga saker? (Mina grannars). Bland annat skriver jag om när folk avbryts av att ungarna in när man sexar i köket, kändisars stulna bilar som göms i garaget samt barn som får örfilar och det bevittnas genom köksfönstret.

Är det fel att skriva om sånt, eller vad tycker du? Jag är mest av allt nyfiken för att du själv skriver om ganska kontroversiella saker då och då. Så jag är alltså seriöst intresserad..

Svar:
så länge du inte hänger ut med namn och bild så är det ok
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Min lillebror såg väldigt "flickig" ut när han var liten, han hade jättestora ögon med långa ögonfransar och långt, lockigt hår och klädde sig helst i kläder som han ärvt av mig och min storasyster, allra bäst var rosa och blommmiga kläder. Ofta var det vuxna som sa till honom t ex "men ska du inte klippa dig, du ser ju ut som en tjej" och "men varför har du en tjejtröja?", då svarade han "och vad är det för fel på att se ut som en tjej?", då blev de som frågat rätt ställda 🙂 Han var väl runt sju år då.

Hej lady D, hur ser du på namn? Ska man kunna döpa en kille till ett såkallat "tjejnamn" som Lisa enligt dig? Kanske har förstått ditt tänkesätt helt fel, men frågan bara slog mig och hade varit intressant att se hur du ser på det!

Svar:
vissa namn ja. Vissa, nej. Ninja skulle egentligen ha hetat Tamlin, men det blev Ninja istället. Nästa barn kan jag tänka mig döpa till Varg även om det är en flicka. Osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Läste den här artikeln om våra nya kataloger. Säg vad man vill om texten men kommentarerna, oh my, man blir ju mörkrädd när vuxna människor beter sig så. Det är ju inte direkt som att världen kommer implodera för att barn leker med vad de vill oavsett om det är bilar eller Barbie, i Sverige.

Haha en till Linn här ovanför. (varför kommer det en ny nu när jag bara använt mitt namn i nästan tre år här,jaja)

Den här Linn (jag) förstår det praktiska med kort lugg. Och det spelar ingen roll om barnen är söta eller ej eftersom det inte eftersträvas. Utseendet är inte viktigt.

det kan inte vara så att hon mycket väl visste vem du var och bara sade så för att på något finurligt bakåt-sätt för att visa att hon inte tycker som du?

så skulle jag gjort om jag ville poängtera något lite subtilt.

puss / dan-syndrom

När jag var sex-sju år sprang jag Maja Gräddnosloppet i Uppsala – ett lopp enbart för flickor/kvinnor. Jag hade blå träningsoverall (årets "färg" var ljusblå, jag hade till min stora förtjusning fått årets Maja Gräddnosträningsoverall och var helnöjd)och jag hade kort hår. Mitt i loppet, när min mamma var precis framför mig, stannade en kvinna upp mig och sa till mig att jag inte fick springa loppet, "för det är bara för tjejer". Jag blev ledsen, förklarade för mamma som blev upprörd såklart, men kvinnan som sa till hade redan sprungit vidare. Jag minns inte vad som hände efteråt. Mamma gjorde inte en så stor grej av det, och jag kan inte minnas att jag var ledsen särskilt länge, men såhär i efterhand blir jag så jävla förbannad när jag tänker på allt som var fel i den situationen, FRAMFÖRALLT att kvinnan tyckte det var rätt att säga till ett litet barn och sedan springa vidare utan att våga stå för det hon sagt, och dessutom: vad hade varit så förfärligt med en pojke i ett "flicklopp"? Vill förövrigt tillägga att jag ofta misstogs som kille som barn, men kan inte minnas att jag tyckte det var så jobbigt – mina föräldrar gjorde aldrig någon grej av det och jag tror det gjorde att jag inte heller såg det som något konstigt. Har för övrigt alltid varit väl medveten om att jag är flicka, ingen könsförvirring pga könsneutral uppfostran med andra ord,

Jag säger alltid utav ren princip barnet eller knubbisen om jag känner föräldern väl. Jobbar i en second hand butik med barnkläder och en mamma kom fram med sitt barn och undrade om jag hade mer kläder på lagret. Jag sade ja och frågade hur gammal barnet var och hon blev sur för att jag inte sade flicka om hennes lilla knodd!

När jag ändå nämner mitt jobb så stod jag och sorterade kläder när en arbetskamrat kläcker ur sig att en stickad blå kofta var jättefin och undrade vilken storlek det var. Jag kollade och hon säger att ’men åh så synd att den är blå för mina barnbarn är bara flickor’ och jag frågade henne vad hon menade med det. ’Ja för koftan är ju blå, det kan ju inte flickor ha’. Försökte förklara att blå är bara en färg och inte en indikering på kön men det var som att prata för döva öron.

Man blir så himla trött. När jag växte upp hade jag långt hår men använde aldrig klänning och kjol mer än vid speciella tillfällen. Färger var liksom skitsamma. Min bror älskade en rosa tröja jag hade och den blev hans till slut för jag tyckte inte om den. Men när han i skolan blev retad för tröjan eftersom det var en flicktröja, bar han den aldrig mer. Att den färg ska definera ens kön är helt sjukt.

Har inte reflexterat så mycket över genus innan jag började läsa din blogg. Du får mig att tänka i nya banor :). Jag fick mitt första barn i augusti. På bb hade alla bebisar som låg där i sina "korgar" en lapp med namn, vikt osv. Pojk bebisarna hade en ljusblå lapp, flick bebisarna en rosa. Jag fick en dotter så hon hade då en rosa lapp. Så det var tydligt vilket kön bebisen hade. Jag klädde henne i en vit och svart body. Nästan alla läkare och bm som såg henne sa han. Antagligen för färgvalet av bodyn.

Får du ibland BloggTorka och undrar vad du ska blogga om? Tror du att du skulle få fler läsare om du var mer aktiv och skrev intressantare inlägg? Skulle du göra det om du hade fler ideér och slapp lägga tid på att fundera? Testa använd BloggTorka.se, lägg även till dina egna tips och bli länkad och få fler läsare.

http://www.bloggtorka.se

Svar:
ÖHHHH NEJ
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Kommer att tänka på när jag var liten och hade jättesvårt att skilja på orden hon och han. Jag sa ofta fel och när folk rättade mig blev jag mest irriterad och tyckte det var onödigt med två olika ord. Trots detta hade jag inga som helst problem med att skilja på kvinnor och män…

Svar:
och därför är det ju så bra med hen. Mina barn blir också förvirrade av hon och han ibland.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hej! För mig är det oviktigt vilket kön folk kallar mina barn för. Min son blir ofta kallad flicka och jag brukar inte rätta dem. Men på senare tid har han själv börjat känna sig förnärmad av att de kallar honom flicka. Ibland försöker han rätta dem, men så kanske de inte hör honom och sen vänder han sig till mig och är liksom generad. Hur ska jag hantera det här? Jag vet vad det kommer från, för på hans förskola var de på föräldramötet tydliga med att "vi tycker att det är viktigt att barnen vet om de är pojkar eller flickor och det jobbar vi med", typ. Vi ska byta förskola, men först i vår. Men jag har svårt att förhålla mig till att det har blivit viktigt för honom att han är en pojke. Tips?

Sara Brannholm: De kommentarerna som fanns pa Telegraphs och Daily Mails hemsida speglar verkligen inte Britterna i stort. Jag var inne pa Telegraphs hemsida och de flesta som verkade skriva dar var man som alltid gar pa puben (manga verkade vara ifran Norra England). Inte bara var de emot katalogen (som det garna far vara for min del egentligen) men det verkade helt enkelt som de var emot all typ av jamnstalldhet. (Nagon skrev tillochmed att han var riktigt orolig att man skulle trottna snart och infora Sharia-lagar). Jag har bott i England i over fem ar (forvisso i London) och har vart tillsammans med min pojkvan i over sex ar och varken han, hans familj eller vanner skulle nagonsin spy ut sig sadana hemska kommentarer som nagra av de mannen pa den sidan. Jag blev riktigt upprord nar jag sag hur de forlojligade man som hellre spenderade tid med sina barn an sop skallen av sig pa puben. Det speglar verkligen inte all de fantastiska man som faktiskt finns i det har landet =)

Mina tvillingar, en pojke och en flicka, kallar alla för han/hon Tjej/kille och kan säga det om sig själva också. De är 3år. Jag rättar dem aldrig för jag vill dra ut på det att de fattar grejen med att man är "olika".

Pojken säger ibland "mamma jag är stor tjej nu" och tvärt om, Trosor/kalsonger eller snippa/snopp rättar jag inte heller för VAD SPELAR DET FÖR ROLL? Jag försöker använda barnet/barnen/kompisarna till barn och så könsneutrala ord som möjligt. Det märks väldigt tydligt när man har tvillingar med varsitt kön hur de blir bemötta och vad de har för förväntningar på sig.

"mat" – Jag försöker allt som oftast minnas att använda hen, nu tänkte jag helt enkelt inte på det. Jag skulle åtminstonde aldrig säga att jag är "säker" på att det var en kvinna som sa så. Det var helt enkelt ett skriftligt misstag.

Jag förstår inte. Borde hon ha sagt, hur gamla är hen tycker du? Själv hade jag frågat, hur gamla är barnen.

Svar:
Hur gamla är barnen funkar fint.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag brukar använda "barnen" även då jag är säker på kön (t.ex. om vi känner barnen ifråga). Tycker det låter rätt fjantigt att hålla på med "ska du leka med pojken". När det gäller ett barn så använder vi namn när vi känner dem förstås.

Måste erkänna att jag har gjort samma misstag för flera år sedan. Hade hand om ponnyledning på ridskolan och frågade en mamma "Hur gammal är hon"(vi behövde personnummer till lok.stöd) och barnet var visst en pojke. Lite pinsamt, så efter den händelsen frågade jag alltid barnen "Hur gammal är du?" och så fick föräldrarna fylla i om de var för blyga för att svara 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *