Kategorier
feminism & genus

Könsrollerna kommer med klara förväntningar och de som inte klarar av att uppfylla dessa bestraffas

Eftersom att jag inte har nåt annat att skriva om just nu (barn är sjuka och jag är trött på att hänga med dem) så tar jag upp ett gammalt ämne som aldrig slutar vara aktuellt.
 
Det här med könsroller. Vad kan hända om man uppfostrar barn till flickor och pojkar egentligen, undrar folk ibland, och redan i frågan så hör man ju hur galet det låter. Fostra till pojke eller flicka. Alltså inget man föds till utan något man blir och visst är det så till stor del. För kvinnor innebär det att avlägsna det som egentligen är biologiskt och skapa sig en artificiell ”kvinnlighet” som är så stark att det ses som ett aktivt ställningstagande (och manligt) att inte foga sig efter den. ”Varför vill du se ut som en man?” får jag ofta höra som en reaktion på min medfödda, högst naturliga kvinnokropp. Är det inte helt galet egentligen? Kvinnlighet liksom manlighet skapas och formas och det är där problemet ligger.
 
Varför är det farligt med könsroller? Könsrollerna kommer med klara förväntningar och tuffa krav och de som inte klarar av eller vill uppfylla dessa bestraffas. Stereotyper tillåter bara en begränsad möjlighet, beroende på vad du har hängandes mellan benen. Om du är en flicka så förväntas du se ut på samt ha specifika egenskaper. Du förväntas ha vissa intressen och en viss typ av personlighet och vice versa för pojkar. Vi förväntas vara motsatser. Nyckel och nyckelhål. Svart och vit. Yin och Yang. Och det lämnar väldigt lite rum för individualitet eller utforskande över gränserna oavsett hur tillåtande din omgivning är. Det spelar tyvärr ingen roll om mamma och pappa hejjar på; ”du kan, du får!” när övriga samhället hejjar på högre med ett motsatt och mer hotfullt budskap: ”var så här, annars….”.
 
(Tack Al X Quonflexxs och Frida Enebro för bild)
 
De flesta, oavsett hur öppensinniga de är, upplever att det är en skillnad mellan pojkar och flickor och ja, det kanske det är, men problemet är inte i vilka skillnader som möjligtvis existerar utan i hur vi bemöter dem och resonerar utifrån dem. (nu talar jag om biologiska, för de sociala blir ju starkare ju äldre vi blir) Tror vi att det är en skillnad så kommer vi agera utifrån det. Antingen genom att kompensera men tyvärr oftare genom att resignera; ”pojkar ÄR ju si och flickor ÄR ju så” och så används det som en ursäkt för att fortsätta köna istället för att se det som en möjlighet att kompensera och utveckla. För om det nu ÄR så att pojkar är lite bråkigare och våldsammare, borde vi inte då lägga lite extra krut på att motarbeta det då?
 
Barn fattar snabbt. Om vi kan träna hundar att hitta bomber, förstå då vilken kapacitet som ligger i människan. Barn lär sig tidigt vilka roller som gäller. De lär sig av sina föräldrar och familj, av vänner och bekanta, av lärare och främlingar, av skolkamrater. De lär sig av vår kultur, TV, böcker, musik, leksaker, lekar, tidningar och annan media. De socialiseras helt enkelt och i takt med att de växer upp så adopterar de beteenden som belönas, genom kärlek, positiv uppmärksamhet, bekräftelse. De lär sig att undvika eller dölja beteenden som bestraffas, t.ex genom skambeläggande, skuld, hån, retande, negativt kommenterande osv. Ofta är detta väldigt subtilt, t.ex genom röstlägen, kroppsspråk, blickar.
 
De lär sig genom att iaktta, genom sina egna erfarenheter men också genom andras. Vid treårsåldern har de flesta stenhård koll på vad som gäller, vilka kläder de får ha, vilka leksaker de får leka med, vilka egenskaper de ska ha och eftersträva. Tre år.
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Könsrollerna kommer med klara förväntningar och de som inte klarar av att uppfylla dessa bestraffas”

Något jag tror stenhårt på och som jag tycker du är så jävla bra på, är hur vi är som vuxna. Alltså visst bemötandet av barnen är ASviktigt, verkligen, men det handlar också väldigt, väldigt mycket om hur mamma är som kvinna och hur pappa är som man och hur DE bemöter varandra och omvärlden. För exempelvis, en mamma som konstant står och drar sig i en valk och säger tjock om sig själv i negativ klang kommer garanterat att sätta griller i sina barn att det är fel att vara tjock (som kvinna dåra, eftersom mamma är kvinna)…osv. Så bemötande handlar om HELA omvärlden, inte bara barnen, det är därför det är så jävla viktigt med genustänkande.

är du med på hur jag menar? Eller är jag helt ute och vinglar nu?

Svar:
Jag är helt med.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Halloj, tror du barn gör som mamma och pappa säger eller som mamma och pappa gör?

Svar:
Främst som mamma och pappa gör. Men det mamma och pappa säger sätter sig också.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ja, svårt att veta hur man kan göra där egentligen. Föregå som exempel, ifrågasätta, skydda…. det fungerar ju inte hela vägen, men man kan ju bara göra det man kan göra.

Appropå det där med hundar läste jag om hundar i ryssland under andra världskriget som tränades att springa in under pansarvagnar eftersom ryssarna gömt mat där. Så när det blev dags för strid med tyskarna band de fast bomber på hundarna och skickade iväg dem mot de tyska pansarvagnarna och skulle bomba dem underifrån. Tji fick ryssarna eftersom ryska pansarvagnar har en annorlunda form än de tyska, så hundarna bombade bara ryska pansarvagnar till slut iallafall. Men de dog ju i vilket fall.

Du var citerad (med tydlig referens) i en insändare/debattartikel/krönika i JönköpingsPosten idag, i samma ämne som du tar upp idag. Kul!

Svar:
oh? Ta ett kort!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Viktigt ämne som vi definitivt behöver tjata om over and over! Bra att du tar upp det IGEN tycker jag 🙂

Att flickor och pojkar är olika är dock en så konstig sak att säga, för det är som att säga att flickor är lika och att pojkar är lika – och det är de ju inte. Och redan här blir det fel, och redan här börjar avvikarna skapas. Vissa sätt att vara pojke på ses inte som okej, vissa sätt att vara flicka på ses inte som okej. Skittråkigt och skitsant.

Så hur dessa genusmotståndare och henhatare resonerar förstår jag verkligen inte. De måste leva i en liten liten box och aldrig se sig om i verkligheten – kanske har de fullt upp att arbeta med att lära sina barn hur de ska bete sig som flickor/pojkar utifrån det som är, så att säga, "biologiskt"?

Jag har skrivit om genus och skönlitteratur ett par dagar nu, här kan vi snacka om reproduktion av könsnormer… men också, tror jag, stora möjligheter till påverkan och förändring!

Det är så sorgligt egentligen, jag blir ledsen. Tre år liksom, då har de ju bara levt en liten stund och dessutom varit en liten baby stor del av tiden. Varför vill människor så gärna styra små oskyldiga barn på det här sättet? Vill man inte att de ska få vara och bli precis den de vill? Vad hände med att älska sina barn villkorslöst?

Jag märkte också den här treårsgränsen, men det blev mest påtagligt vid 4 år. Kanske för att mitt barn började lite senare på förskolan och för att vi föräldrar varit medvetna om problematiken. Men i längden spelar vår medvetenhet föga roll upplever jag. :/

Bra skrivit som vanligt. Bra att du tar upp det igen, igen och igen 🙂 Egentligen borde det här inlägget var det enda som behövs skrivas. Det övergår mitt förstånd hur man kan läsa en välskriven text som tex den här och ändå inte FÖRSTÅ!

Lisa: Jag tror att föräldrars medvetenhet spelar roll i det långa loppet. Jag märker tex. stor skillnad som vuxen i hur jag som uppfostrats genusmedvetet (eller snarare omedevetet, mina föräldrar har alltid tänkt genusmedvetet utan att ha ord eller teorier för det) och mina vänner som inte vuxit upp så. Jag tror definitivt att det spelar roll vad föräldrar gör 🙂

Verkligen sant och viktigt och ändå så svårt att förstå för så många. Varför slutar pojkar gråta till exempel?

http://queenofkammebornia.se/2013/april/pojkar-ska-inte-behova-sluta-grata-2.html

Det är intressant att diskutera med ungdomarna som jag gjorde mycket när jag undervisade i genus på gymnasiet.

Skillnaderna är ju så mycket större mellan individerna och inom könen än mellan könen! Heja dig, fortsätt stå på barrikaderna, världen behöver dig!

http://queenofkammebornia.se/2013/april/konet-ar-avgorande-2.html

Ett mycket bra inlägg! Det som kan ge mig lite panik är just samhällets påverkan på barnen. Man gör sitt allra bästa för att tänka på hur man bemöter sitt barn, men även hur man uttrycker sig om sig själv och andra, och ändå känner man sig så otillräcklig mot påverkan från omgivningen. Jag vill gärna tro att det vi säger sätter sig, men ibland känns det som att det är vi mot världen…

(Hm, det märks eventuellt på min kommentar att det här inte varit bästa veckan ever. Nåja.)

Min son är tre år alldeles snart.

Han har stenkoll på allt!

Han vet att han kan ha precis vilka kläder han vill. Oftast blir det byxor och tröja, ju färggrannare desto bättre. Favoritfärgerna är rosa, grön, gul & lila. Han har gärna mönster på tröjorna, allt ifrån apor och rådjur till my little pony och hjärtna. Ränder och prickar är också en favorit.

Han vet även mycket väl att man kan leka med precis vad man vill. Till skillnad från många i samma ålder runt omkring oss så har han inte snöat in på bilar eller liknande. Han leker med ALLT! Väldigt varierat och fantasifullt. Han tycker lika mycket om att leka med bilar som med dockor, djur och lego. Rita, pyssla och dega. Gå i skogen, hitta pinnar, leta djur. Läsa böcker och träna på att skriva och räkna.

Han är väl medveten om att vissa tycker att han har tjejkläder, härom dagen tog jag på honom en mössa medan vi lekte drake och då sade jag att det var en drakmössa, han svarade då "Nej det är en tjejmössa" (gissar att någon från förskolan kommenterat) och tog sedan på sig den glatt. Men han lägger INGEN värdering i det, tjejsak är inte lika med dålig sak. Dock fortsätter jag hävda att det inte finns kill/tjejsaker.

Han är också medveten om att man får leka med vem man vill. Trots att fördelningen mellan könen på hans förskola är EXTREMT tydlig så går han hej vilt emellan dom, han vet att det inte spelar någon roll om han leker med tjejerna eller killarna.

Jag vet inte hur jag lyckats få honom såhär stark i sig själv, men jag är såklart extremt glad att det är så. Nu håller vi tummarna att lillasyster, idag 7 månader, kommer vara lika trygg!

Tack för all inspiration, den har hjälpt mycket i mitt arbete!

Jag håller med och jag ser dessa "inkönade" beteenden och uttalanden överallt. Om jag skulle påpeka eller ifrågasätta dessa uttalanden och dessa beteenden varje gång jag stöter på dem skulle jag förstöra stämningen på varje fest, varje släktmiddagar, varje date osv osv. Jag ser/hör det överallt och jämt!

Skrev förresten här om dagen om dig och apan och amningspodden(tydlig referens så klart) och skrev själv en skitbra text i ämnet!

http://frokenfilantrop.se/2013/april/och-homopar-borde-hangla-hemma-da-eller.html

Hej, jag vill tipsa, om du inte redan läst,- Mohantys Under the Western Eyes. Hon har skrivit en bok också. Sjukt bra! Jag kopplade genast till feministgruppen femens bara bröst aktion/kampanj mot islam och hur islamska feminister högg ifrån. Jag tänker att det är samma sak med hur man könar sina barn/omgivning. Man gör det för att man vill vara snäll osv blablabla. Tack för du orkar stå på dig!

Bra inlägg!

Min vanliga reflektion är dock att jag ofta tycker folk missförstår. Många verkar tycka att det handlar om att tjejer ska ändra på sig och bli mindre tjejiga och anamma fler manliga attribut, både personlighetsmässigt och utseendemässigt, medan män kan ja.. fortsätta vara män. DET fokuset stör mig. Även om det kanske inte sägs rakt ut så ofta så känns det hela tiden finare och bättre att ha "manliga" egenskaper och att det är dit vi ska sträva snarare än att man ska vara fri att välja. Eller att pojkar ska bli mer inkännande, empatiska, få större inlevelseförmåga osv. Sådant som traditionellt sett förknippats med att vara kvinna.

det är otroligt svårt att uppfostra barn till att göra vad dom vill istället för vad andra vill.

min dotter älskar allt som är typiskt flickigt, samtidigt är hon en extremt lättpåverkad individ.

min mellanson älskar två saker. hästar och färgglada kläder. han brukar ge andra grabbar stryk som tattar på hans hästar i sandlådan.

min minsta på 1½ älskar fart, våld och adrenalinruscher. brukar hoppa från 5e steget i trappen och skrika "bajpperman!"(spiderman).

jag har ALDRIG sagt till mina barn vad dom skall leka med eller hur de skall rita sina teckningar.

jag brukar däremot uppmuntra dom till att göra precis det dom själva vill vilket har resulterat i en prinsessa, en hästpojke och en spiderman.

men samtidigt. om min dotter vill ha allt rosa kan ju jag då inte gärna säga nej, eftersom det trots allt verkar vara hennes dröm att få sova i en sänghimmel och ha en hel garderob skitfula kläder.

shit vad svårt detta är LD. men tack för att du finns och inspirerar oss föräldrar till att uppfostra individer och inte idioter.

puss / dan-syndrom

Alltså jag menar att jag ibland önskar att man hörde lika mycket röster om att pojkar borde utveckla fler av de traditionellt "kvinnliga" egenskaperna som att kvinnor "måste" bli mer tuffa, gåpå-iga, tävlingsinriktade osv.

Som någon annan skrev så undrar jag om du inte kan skriva ett inlägg om det danska programmet ”Blachman” som väcker upprörda känslor. Själv förstod jag inte ett ända ord vad männen i programmet sa men det kanske du gör?

Jag tycker snarare att de som VILL leva efter könsrollerna bestraffas. Och ser vi till barnen är det exakt samma sak. Flicka med kläder från pojkavdelningen är kanon! Pojke med kläder från flickavdelningen är också kanon! Flicka med en traditionellt tjejig utstyrsel fungerar. Genus ska ju trots allt inte förbjuda utan ge tillgång till fler roller.

Problemet är när det kommer till pojkar som vill klä sig i spiderman och leka krig! Då har vi ett problem! Då är dessa offer för strukturer eller så är föräldrarna inte tillräckligt genusmedvetna.

Svar:
bestraffas hur och av vem? Jag har aldrig hört om en kvinna eller tjej som retas eller hånas eller utesluts ur gemenskapen för att hon är ”för kvinnlig” eller ”för tjejig”. Jag har aldrig om en man som fått skit för att han är manlig eller normativ heller. Och pojkar i tjejkläder? De om något får väl höra hur bögiga och fjolliga de är.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tycker du har väldigt bra poänger i allt du skriver, sedan kanske jag inte alltid håller med men det spelar ingen roll- jag får tänka till!

Men till saken; hur sjutton förklarar man för tex en treåring varför jag som mamma sminkar mig, färgar håret och målar naglarna? Köper ett barn att mamma gör det och får göra det eftersom "mamma är vuxen"? Vad säger du till dina barn om varför du färgar håret rött tex? Det här med att vilja vara fin kommer ju in här.

Svar:
Jag har aldrig behövt förklara. Jag kan säga att jag använder nagellack för att få starka naglar eller puder för att skydda mot solen, men grejen är att det inte spelar någon större roll VAD vi säger för samhället kommer lära dem tidigt att kvinnor sminkar sig osv för att bli fina och BÄTTRE. Jag tror faktiskt att man till slut kommer till en punkt då man behöver bestämma sig för vad för slags förebild man vill vara. Vi kan inte fortsätta tro att det vi gör inte påverkar. Tyvärr.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

"Jag gillar bara rosa hemma, inte på dagis" uttryckte sig min 4-åriga son för några dagar sedan. Och här sitter jag förbannan som in i helvete. Vad ska jag göra åt detta? Vem ska jag skälla på? Jag måste skälla på nån!

TACK för detta inlägget! Du har ju skrivit om detta miljontals gånger innan men jag har saknat ett nytt inlägg som sammanfattar allt om könsroller.

Detta ska sparas och tas fram när jag behöver argumentera mot kommentarer som "pojkar är pojkar och flickor är flickor!" och "barn börjar utveckla sin identitet vid 4 års ålder, hur förklarar du då att pojkar blir mer vilda och flickor mer lugna?".

Jag fattar inte ens det argumentet. Det stämmer ju precis överens med hela genustänket!

Håller så med om det som Sofia skriver ovan, att det ofta blir någon slags missriktad jämlikhet där alla ska vara lika bra som männen…

Apropå det där med gener och miljö, har ingen forskning att hänvisa till just nu, men det kan vara så att generna faktiskt får större betydelse ju äldre vi blir. När man är barn är miljön som viktigast för det är då man formas. Ju äldre man blir, desto mer kan man vara sig själv och då får generna större möjlighet att komma till uttryck.

Jag tror förresten att det är skillnad på män och kvinnor – på gruppnivå. Om man t ex tar påståendet: män är längre än kvinnor, då stämmer det på gruppnivå, men om du plockar ut en kvinna och en man är det inte alls säkert att mannen är längre. Eller mer aggressiv, eller mindre empatisk o.s.v. Det är det som är problemet med könsrollerna. Alla ska vara något urvattnat genomsnitt.

Vill bara påpeka att den som väljer rosa i regnbågen också har rätt till sitt val!

För det mesta dina texter så verkar det som att du blir så otroligt provocerad av de människor som faktiskt väljer "rosa" med allt vad det innebär – särskilt om det är en tjej som väljer den färgen, för då är hon offer för dåligt genustänkande föräldrar eller påtvingat av samhället etc etc….. För pojke däremot, där är rosa mer än hyllat! Varför är det så? Varför är det så provocerande?

Detta tänkande blir ju att reproducera könsrollerna, fast i omvänd ordning. Jag är verkligen med på att erbjuda hela färgpaletten till barn – och vuxna – och att ge ALLA möjlighet att välja. Även den dom gillar "traditionellt" röda läppar och kjol. Tänkte mest att i den regnbåge som finns på bilden – ska det ju vara okej att välja rosa. Rött. Lila. Utan att bli dömd för det. ("För dom andra färgerna är så mkt bättre, särskilt för tjejer") (Menar såklart inte bara färger utan syftar även på andra sociala roller etc etc.)

Åh, jag var bara tvungen att gå in på din blogg ikväll! Väntar första bebisen och håller på att bli tokig av att se hur folk bemöter varandra utefter vad man har för kön. Detta har blivit ännu mer tydligt sedan jag blev gravid och allt detta jäkla fokus på "vet ni vad det blir"- grejen? Håller på att bli skogstokig av det, hur är människor funtade egentligen? Har gjort mig så himla ledsen att alla bara slänger ur sig en massa och beter sig på samma sätt bara pga vad man har mellan benen. MELLAN benen borde inte innebära stämpel i pannan, alla är individer och borde ses som det och inget annat. Jag kan tyvärr inte konsten och har inte läst speciellt mycket om det här med könsroller och så men nog ser jag hur man tänker i samma gamla vanor och kör på i samma gamla banor. Senast idag hade jag en diskussion med sambon om varför han inte ville vara hemma fler månader med bebis och dela mer lika när det gäller dagarna. Det är ju inte bara jag som blir förälder, eller hur? Han verkar tro att det inte ska gå ihop ekonomiskt men jag känner att det bara är bullshit, vill man så kan man, så enkelt är det! Ska man bli förälder borde man ha planerat för det och ha en sådan inställning, känner iaf jag! Tack för en sjukt inspirerande blogg. Hoppas du får synas mer, vi behöver fler som dig som påpekar detta, om och om och om igen! Tills det att någon liten del av hjärnan väcks hos folk och de börjar använda skallen ist för att gå på automatik. Tack än en gång för en bra och inspirerande blogg! /Josse

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *