Kategorier
feminism & genus

Mina barnär inte här för att bevisa något

Jag klär inte mitt barn i kläder jag ”tycker är fina” eller för att ”göra ett statement”. Det senare, inte mer än nån annan förälder. För gör man inte ett ”statement” när man klär barnet så att könet blir tydligt? Egentligen? Är inte DET att skylta med sina värderingar och ställningstaganden? Jag anklagar inte nu, utan spånar lite.
 
Jag klär mina barn i kläder som är praktiska och färgglada. Varför? För att jag tror det är bra att få tillgång till regnbågen samtidigt som det inte krockar med eventuell bekvämlighet. Jag har inget intresse av att ”bevisa” något genom mina barn och jag har definitivt inget intresse av att klä mina barn så att de blir fina eftersom att jag inte tycker det är deras uppgift att behaga sin omgivning.
 
De är mina barn, små människor, egna individer – inte utställningsdjur.
 
 
Läs gärna Anna Kaagard Kristensens inlägg i samma ämne. Anna är så himla intressant, inte bara för sina åsikter utan för att hon har lite av ett facit i hand. Hon har en pojke i skolåldern och har lyckats ganska bra med att uppmuntra hans individualitet trots påtryckningar av rådande normer.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Mina barnär inte här för att bevisa något”

Jag tycker det är bra mycket mer av ett statement att könsklä sina barn än att inte göra det.

För övrigt, såg en underbar sak igår:

Barn i ålder ungefär 4, praktiskt klädd i dova färger, långt hår och ljus "söt ljusrosa" mössa. Ett komplett hopkok av pojk och flicknormer (hen hade klassisk flickfrisyr med axellånga korkskruvar och lugg)

Hen visade sig sedan vara en Melker 🙂

Jag får ofta kommentaren att jag borde uppfostra Emil värderingsfritt. För det går ju? Nä, alltså, allt är värderingar. Det är lika mycket värderingar i att följa normen som att bryta den (även om det förra är lättare att göra slentrianmässigt). Så då är väl allt annat än att jag uppfostrar utifrån mina värderingar helt galet? Om jag tror något men inte speglar det i min uppfostran, vad sänder jag för signaler då?

Om ni ska på en fest eller stort kalas, hur ser finkläderna ut? (endast nyfiken) 🙂

Svar:
barnen får välja kläder själv och jag tar på mig rena. svarta. Jag äger inga finkläder. EN klänning, blommig som jag kan ha ibland om jag vill vara lite uppklädd.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

jag tycker att du ger dina barn fantastiska möjligheter till att utveckla sin egen person och det är jätte bra att du inte låter deras garderober begränsas av deras kön. men om du inte tycker att man blir en sämre kvinna av att klä sig i rosa osv så undrar jag varför man skulle bli en sämre förälder av att klä sin dotter i rosa från time to time? du har ditt sätt att se på saken och andra (ex. blondinbella) har ett annat sätt att se på saken. kan man inte ibland bara enas om att man är oense? måste alla se ut som regnbågar?

Svar:
Jag tycker inte att man är en sämre förälder om man klär sina barn i rosa ibland. Jag tycker däremot att det är dåligt för barn att könas samt vallas in i stereotyper. Jag tycker alltså att Blondinbella har fett jävla fel och jag argumenterar väl för min sak.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Emma: Det LD har problem med när det gäller att klä sin dotter i rosa är inte att dottern bär rosa kläder utan hur dottern blir bemött när hon bär rosa. Helt plötsligt får dottern ingen uppmärksamhet för vad hon gör eller hur hon är, utan bara för hur hon ser ut.

Och det i sin tur påverkar dottern till att tänka på sin attraktionsgrad i banor som barn inte ska behöva, eftersom barn inte behöver attrahera en partner för fortplanting.

Men eftersom jag inte har barn själv så ska jag inte gå in och diskutera det här på detaljnivå.

Jag håller med om att det är ett slags "statement" hur man än gör.

Däremot tror jag inte riktigt på att du inte har något behov av att bevisa något genom dina barn. Du vill väl bevisa att man kan göra på ett annat sätt också? Det ser i alla fall jag som en poäng med din blogg. Att behaga omgivningen är väl knappast poängen, snarare tvärtom i så fall – att man kan gå emot normerna om man vill det.

Just det som du berömmer Anna Kaagard Kristensen för att ha lyckats med, att uppmuntra individualitet hos sitt barn, det anser jag vara något som även du försöker bevisa att man kan göra med din blogg som medium.

Håller du inte med om det?

Du offentliggör ju dina barn här, även om ditt fokus kanske ligger på föräldrarskapet som du brukar hävda. Och jag tänker att du har ett syfte med det offentliggörandet. Att inspirera andra i genustänkandet?

Det Danni skriver "saknar analys", för att uttrycka det så som du brukar göra. Men en viss poäng tycker jag ändå att också hon har med att man visar omvärlden var man står i en viss fråga, det gör ju hon själv med genom sina klädval till sitt barn. Hon verkar fokusera på utseendet, medan du värdesätter funktion mer. Hon fokuserar dessutom på det traditionsenliga medan du oftare bryter mot dessa "regler" och kanske också låter barnen välja mer själv. (Aldrig läst hennes blogg förut, så vet typ nada om henne.)

Att bryta mot normerna kräver nog i alla fall lite mer eftertanke, än att bara göra som de flesta andra "bara för att".

Svar:
jag förstår att det kanske verkar så men nej, ett rungande nej, jag har verkligen ingen baktanke annat än ”för deras bästa” med min fostran. Jag gör inget av det för att bevisa nåt för någon. Att jag sen låter mina barn få ta plats här i bloggen är en annan sak, men det får de göra även om de skulle bli normativast i världen. Jag visar upp mitt föräldraskap, men mitt föräldraskap är inte till för att bevisa nåt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det är ju generellt så att det ses som ett statement att göra något som frångår normen, medan de som följer normen bara "är". Klassikern "visst får man vara bög, men inte behöver man hålla på och skylta med det" (= göra ett statement) har väl många hört nån gång, men två heterosar som håller varandra på stan uppfattas inte som några statements.

Självklart är det lika mycket ett "statement" att klä sitt barn enligt samhälleliga könsnormer som att tänka genusmedvetet. Mitt barn är inte heller något utställningsobjekt, självklart, men de som klär upp sina barn som små prinsar och prinsessan eller som kvinnor/män i mini-format, där snackar vi utställningsobjekt, dockor, ja – statements helt enkelt.

Hej,

Tack för en inspirerande blogg. Jag är helt såld på dina idéer och försöker få med sambon i samma spår. Diskussionen vid middagsbordet sist gick på att han tycker att man riskerar att ens barn blir mobbat om man tex. låter sin son ta på sig klänning till skolan. Jag håller till viss del med honom, men samtidigt så måste man ju börja någonstans. Tänker du någonsin på om dina barn blir mobbade för deras utseende/kläder? Har du någon smart lösning på det?

mvh Maria

Svar:
barn riskerar att bli mobbade för alla möjliga saker; ful mamma, tjock pappa, fattig, fel bil, fel kläder, konstigt uttal, dialekt, glasögon, övervikt, undervikt, hårfärg osv. Men mobbing handlar om mer än så. Nej, jag funderar aldrig någonsin på de frågorna. Dyker de upp så tar jag det då. Jag tycker det viktigaste är att uppmuntra mina barn att vara individer, att våga vara sig själva, våga gå emot grupptryck, våga tänka, känna och vara oavsett vad andra tycker och tänker. Jag tycker det är viktigt att alltid stödja sina barns val, även om valet går emot normen (speciellt då snarare) och jag tror barns självkänsla beror mycket på att de får just den sortens stöd hemifrån. Jag lär barnen hellre att hantera elaka kommentarer än lär dem undvika friktion genom att anpassa sig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sedan vill jag även hålla med Melinda att visst vill jag i någon mån bevisa något genom att agera som jag gör. Det kan jag inte komma ifrån. Normen är "pojkar är såhär" och då är ju istället min åsikt "jag kan inte veta nu vem mitt barn är" och utifrån det agerar jag.

Kan lika gärna citera mig själv här (hehe) för detta tycker jag litegrann hör ihop:

"vi kallar vårt barn han men vi fyller inte språket – orden – med några normativa, stereotypa innebörder, för det känns bara jättekonstigt och skulle ju betyda att jag förväntar mig saker om Adrians framtida intressen, personlighet, skolresultat, yrkesval och sexualitet – och hur ska jag nu kunna veta något om vem han blir sen? Och varför skulle jag aktivt vilja påverka dessa saker i någon riktning baserat på vilket könsorgan han har eller vilket pronomen vi använder när vi pratar om honom?"

Alltså. DET är min åsikt, min uppfattning och utifrån det gör ju jag nån form av statement när jag klär mitt barn, på samma sätt som normföljaren gör det (fast lite mer slentrianmässigt för deras del antar jag…)

Amen på det. Jag länkade till mitt inlägg om min dotter igår så jag ska inte göra det igen. Men jag märker mycket just nu hur påverkad hon blir av andras kommentarer om utseende och det oroar mig.

Funderar på vad 17 jag ska säga på föräldrasamtalet på förskolan så att de fattar och tar det på ett bra sätt? Förskolläraren som vi ska tala med kan vara sur av sig.

Amen på det. Jag länkade till mitt inlägg om min dotter igår så jag ska inte göra det igen. Men jag märker mycket just nu hur påverkad hon blir av andras kommentarer om utseende och det oroar mig.

Funderar på vad 17 jag ska säga på föräldrasamtalet på förskolan så att de fattar och tar det på ett bra sätt? Förskolläraren som vi ska tala med kan vara sur av sig.

Praktiska och färgglada är ledord för mig också när jag letar kläder till barnen. Och visst tycker jag även att kläderna är fina, att de tilltalar mig, annars skulle jag inte köpa dem. Jag måste tycka om kläderna som jag ska lägga pengar på. Barnen bryr sig inte ett skvatt. Jo, min äldste knorrar ibland när han får rosa strumpor på sig. Det har gått jättebra tills alldeles nyligen.

Tack för att du fått upp mina trångsynta, svåröppnade-svenssonögon. Jag har två barn en dotter på 2 och en son på 6 månader. När jag fick dottern började jag verkligen ifrågasätta varför vissa i vår omgivnng bara gav komplimanger när hon hade sk finkläder eller uppsatthår. Du har fått mig att granska och ifrågasätta mer. Mina barn är fantastiska, fina, söta osv oavsett vad de har på sig.

Kram/ en tvåbarnsmamma som gör allt för sina barns väl.

Min Stora tjej (3,5 år) får välja ganska fritt i sin garderob vad hon vill ha och där har hon tillgång till såväl fina flickiga klänningar som pojkiga tröjor och byxor. Oftast blir det en skön mix. Bästa käderna hon vet hittar hon i lillebrors (1 år – ja hon kommer i dom, haha)låda 🙂

Lillebror har både kläder köpta på pojkavdelning men också en hel del ärvt av storasyster.

Och framför allt skall barns kläder vara bekväma tycker jag. Barn skall inte hindras av sina kläder i sin vardag som till största delen består av lek.

Lite ot, men jag funderade lite på hur du/ ni som är genusmedvetna gör med presenter till barnen. Har era släktingar och vänner stenkoll på vad för kläder ni tycker är ok till era barn? Jag tänker på mina döttrars garderob, den består kanske till 80% av kläder de fått i present till födelsedagar och andra högtider, och de går mycket åt det sockersöta hållet. Nu sen jag börjat läsa lady dahmers blogg så har jag börjat tänka mer genusmedvetet, men jag vill ju fortfarande att de ska kunna använda kläderna de redan har, det känns slösaktigt annars. Just nu klär jag barnen ganska neutralt till vardags och så får de använda sina finklänningar när det är fest ( dock försöker jag att inte göra så stor grej av det längre och tjata om vad fina de är, men andra gör det ju såklart fortfarande).

En lite rolig grej dock är att när min lilla dotter ( som folk ofta tror är en kille) hade klänning på sig en dag så möttes hon mest av skratt och "vad konstigt att se henne i klänning, hon passar inte i det" typ ( hon ät alltså för liten för att förstå nåt av det).

Svar:
jag skriver önskelistor. får jag gåvor som inte funkar så skänker jag bort dem. vilket typ aldrig händer. Jag har berättat hur vi tänker och vad för slags saker vi inte vill ha.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag måste dock erkänna att jag gärna klär sonen i färger jag tycker han är fin i. Är själv intresserad av kläder och matchar gärna sonens plagg. Blir mycket färg och mönster. Dock uppmuntrar jag honom att välja en hel del plagg själv och får blunda lite nu när han är inne i en rosa period, har alltid haft svårt för rosa vilket fortfarande sitter kvar.

Jag vill gärna att det ska se snyggt ut i mina ögon om jag väljer vilka plagg som ska användas samtidigt, numera klär han dock ofta sig själv och då får det blir som det blir. Handlar om mitt personliga intresse.

Jag kommer nog att klä mina ungar i det jag tycker är fint…(är en sån som gillar alla färger och roliga mönster) men samtidigt är det ännu ett sätt att uttrycka mig på antar jag. Hela vår lägenhet är färggrann, jag byter färg på håret typ en gång i månan, och jag har ofta färgglatt smink när jag väl sminkar mig…och roliga halsband o.s.v…lite vusal Kei över min stil då jag är ganska inspirerad av Japan. Så jag kommer nog att klä mina barn i massa olika färger också, och jag är glad att jag har ett genus-tänk men ja jag skäms nog lite när jag tittar på en tröja med regnbågens alla färger och skiner upp för att jag gillar den så mkt…har inga barn ännu ändå spejar jag på kläder redan nu.

Jag förstår dig då du skriver att ungarna inte ska göras "fina" för de är inga utställningsdjur, men ändå är det som att jag tycker att det är viktigt att de har kläder som speglar det JAG tycker om. Lite dubbelmoral från min sida då…

Det viktigaste för mig är att mina barn 0, 3 och 5 år är nöjda och glada. Nöjdast och gladast är de om de får välja själv vad de ska ha på sig.

När min Toddo som nu är 5 år var bebis klädde jag honom i "genusmedvetna" kläder. I takt med att han blev äldre och medveten om vad de andra pojkarna på förskolan hade på sig började han vägra sånt som i hans ögon var tjejfärger. Han klär sig helst i "pojkiga" kläder och jag låter honom vara. Jag vill inte tvinga på honom kläder av principiella skäl. Huvudsaken är att han känner sig fin och nöjd.

Lovi 3 år har fått ärva alla kläder från storebrorsan och var okej med det fram tills att hon insåg vilka kläder som är typiskt tjejiga. Då ville hon också ha det.

Mina barn får klä sig som de vill, mitt enda krav är att de ska vara hela och rena. Jag har slutat försöka mig på att ge dem kläder på morgonen, det slutar bara i onödiga maktkamper som ingen blir glad av.

Jag tycker dina värderingar är vettiga, om än något radikala. Du har lärt mig att se på saker annorlunda och jag förstör din kamp. Själv kommer jag ta med mig otroligt mycket från den här bloggen när jag själv får barn även om jag inte kommer praktisera det så extremt som du. Jag har även ändrat mitt förhållningssätt i vardagen och alla relationer sedan jag började följa din blogg.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad effekten av detta kommer bli, när det gäller dina barn. Du har ju rätt i det du säger och jag tycker världen borde se ut så som du vill ha den. Förändringar är viktigt men någonstans tror jag att människan behöver långsam utveckling och förändring. Jag kan bara relatera till min egen barndom där mina föräldrar också mycket tidigt skulle tänka utanför boxen. Resultatet blev att det nästan är omöjligt för mig att känna samhörighet med andra människor. I hela mitt liv har jag känt mig annorlunda och nästan aldrig accepterad. Jag är 26 år idag och det är fortfarande viktigt att söka det jag upplever att jag aldrig fick som barn, som precis alla andra fick.

Jag älskar att jag är en tänkande, kritisk människa med reflektioner men känslan av att något är fel på mig finns alltid där.

Tycker det är så hemskt allt det här med könsindelning. Min dotter 2,5 år har precis börjat på "stora" avdelningen på förskolan och helt plötsligt vill hon bara ha rosa kläder/tofsar i håret och poängterar väldigt ofta vem som är flicka/pojke. Allt baserat på stereotypa förutfattade meningar. Det svider i mitt hjärta att höra när hon säger "titta, jag vacker". Vem fan har sagt det till mitt barn?!! Varför frågar morföräldrarna om hon har börjat leka med barbies än? Hur förändrar jag? Känner mig otroligt maktlös!

Också off topic, men jag måste bara berätta om en kommentar från min dotter häromdan:

"Pappa är en flicka, för han har såna här *pekar på ögonfransarna*"

Haha, har jag låtit henne se för mycket tecknat tro?

Har en liten fundering hur du gör när du "väljer" kläder till dina barn. Det ska ju inte vara fint, utan färgglatt… Kläder behöver de ju så klart och jag köper färgglatt helt och hållet! Jag vill också att mina barn ska ha färgglatt även om killen aldrig har "extrem" tjejigt som klänning så köper vi "vanliga" kläder typ tröjor och byxor på alla avdelningar. Han får dock välja en hel del själv och har aldrig heller valt någon klänning eller nått som ser ut som prinsess kläder med paljetter på (men prinsesskläder har inte tösan heller). Nu kom jag av mig lite men det som är min fundering är. Vad tänker du när du handlar kläder åt barnen? Gissar att du inte går in i en affär blundandes och tar första bästa plagg du hittar? Jag menar jag vill ju som sagt ha färgglatt och när jag hittar det så ser jag ju det som att dom är "fina" och gör mig glad även om tröjan till grabben är från flickavdelningen eller tvärtom. Du tycker väl också att dina barn är fina även till utseendet även om du inte säger det så till dom? Jag tycker mina barn är jätte fina! Men präntar inte in i huvudet på dom att utseende är viktigt, säger oftas att dom är fin mot varandra eller liknande men givetvis tycker jag ju fortfarande att ser bra ut… Dottern är så liten än att hon inte varken bryr sig eller ens jan säga vad hon vill ha för nått på sig men sonen väljer de mesta själv och kan komma lite då och då efter han valt kläder och fråga om han är snygg. Ja brukar jag svara då. "Ja du är alltid fin/snygg och vilken glad tröja du har valt." Jag menar han frågar ju och jag har ju en känsla för vad jag tycker om plagget… Du måste väl faktiskt också tycka att vissa kläder är finare än andra och att det är trist att köpa "fula" kläder? Jag vet att du

Inte säger till ditt barn att hen är fin till utseende men det gör jag men det var inte riktigt det jag hade fundering på utan hur du väljer kläder…

Svar:
Jag köper kläder på lindex och hm, så det är ett begränsat utbud. Jag väljer utifrån snittet, bekvämlighet, praktiskt och färg. På HM o Lindex väljer jag alltid tröjor från tjejavdelningen och där tar jag de tröjor som inte är mest könade. Alltså plagg utan rosetter och volanger och snäva snitt. Då kanske jag hittar en eller två. Byxor väljer jag från pojkavdelningarna under vår, sommar o höst. De är rymligast och hållbarast. Då väljer jag med mudd i midjan. Hittar kanske två par. Under vinterhalvåret väljer jag byxor på flickavdelningen: leggins, rymliga. De är mjuka under overallerna och passar för innelek. Handlar jag inte på HM så handlar jag pippikläder på åhlens och då köper jag alla de har. typ. (kanske tre tröjor per säsong) Handlar jag på villervalla så tar jag regnbågsplaggen.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Just precis som du skriver… Just därför får min dotter och min son välja kläder helt själva… Sonen väljer gärna rosa tskirt och tights och dottern lika så… Vart ska jag gå in då… Ska tjejen inte ha rosa eller ska killen ha klänning för att det ska vara rätt? Näää jag köper snacket om att inte behandla barnen olika bara för att de är tjej eller kille, men väljer tjejen en klänning och killen ett par jeans.. Vart är det fel????

Färgen i min dotters garderob är ganska genomgående rosa i olika nyanser pga jag själv älskar rosa 🙂 däremot är det bara praktiska kläder som är lätta och leka i. Hon har fram till ganska nyligen i alls brytt sig om vad hon har på sig, är 4,5 år. Nu har hon dock med tylighet börjat uttrycka att hon helst har kläder från "pojkavdelningen" och då får hon såklart ha det. Hon har även deklarerat att hon inte alls tycker om prinsessor och det hon leker med mest är sin batmandräkt och sin Spindelmannendräkt. Jag har nog varit dålig på genustänket i min uppfostran, jag har mest fokuserat på att ge henne trygghet och tydliga ramar. Hon blir nog ett geni dock eftersom hon tycks klara genustänket helt själv 😉

Ibland känns det som om man borde klä sina barn i rejäla ”Polarn och pyret-färger” för att vara en medveten mamma.
Bruna och marinblå kläder som vid festligheter piffas upp med en smalrandad outfit.
Jag blir så trött på att den manliga normen också ska styra oss feminister. Att det är bättre att klä sin dotter i brunt än i rosa. Bara för att.
Jag gillar rosa! Glitter och flärd! Sammet och spetsar!
Både på pojkar och på flickor.
Varför är vi rädda för det flickiga, det kvinnliga?
Det är dags att återta volanger och paljetter! Vi skäms väl inte för det vackra?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *