Kategorier
feminism & genus

Rättar du när folk gissar fel kön?

Det här att folk ”gissar fel” är sällan nånting jag bryr mig om. Möjligtvis kan jag känna mig irriterad över hur snabbt omgivningen drar slutsatser men i övrigt så känns det som en ickefråga.
 
Så rättar jag bär folk säger fel? Nja. Det har hänt men nu är mina barn så pass stora att de fattar vad jag säger så jag rättar ALDRIG så att de hör. Jag vill ju inte att de ska ”fatta” att det är viktigt att man säger rätt (alltså att det är dåligt att vara motsatt kön).
 
Och om jag rättar så gör jag det i situationer där jag vill skaka om världsbilden för personen som säger fel. Visa att man inte ska anta utifrån färg eller kläder och att man kan vara pojke/flicka på fler sätt än ett. Oftast rättar jag inte dock. Jag bryr mig liksom inte. Hon, han, hen. Har ingen betydelse. Om folk tror att min dotter är en pojke så kanske de inte prinsessar henne så förjävligt och min son kanske slipper bröliga macho-uppmaningar om folk misstar honom för tjej. Stereotyperna kommer ändå köras ner i halsen på dem.
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Rättar du när folk gissar fel kön?”

Jag rättar aldrig direkt oftast säger de; Vad heter han? Då säger jag hon heter Isa utan att direkt betona hon. Folk som då fortfarande är helt inne på att det är en pojke hör Isak.

Min son rättar folk själv, han är 9 och har hår till axlarna och helst röda kläder. Han är inte förolämpad av att bli tagen för tjej, men tycker att folk ska säga rätt. När han var 1 år var han också långlockig och söt i sin storsyrras rosa tröjor. Hon, 3 år, hade alltid en ful grönbrun mjukisdräkt med ett troll på och blev kallad pojke. Det var rätt mycket humor när folk sa "Titta vilken tuff storebror och söt lillasyster". Två fel av två möjliga 🙂

Upplever det inte som att det är dåligt att vara det andra könet bara för att man rättar, varför uppfattar du att det ligger någon skam i det? Vänd på det istället.

Svar:
vänd på det hur? Jag känner med kön som med hudfärg; irrelevant och inget man behöver skylta med eller påpeka.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Rättar inte, fast det är aldrig någon som misstar sig heller direkt, kortklippt som han är. Dock tror ajg inte att jag hade rättat någon om de skulle sagt fel. Spelar ingen roll:)

Vi rättar inte heller. Tycker inte det är viktigt om folk tror det är en han eller hon vi har. Blir dock alltid lika upprörd över hur tvärsäkra folk är på det ena könet eller andra endast baserat på de kläder sonen har på sig. Att färgnormerna är så sjukt snäva och BARA passar till flickor eller BARA till pojkar.

Byxor med ränder i olika färger? FLICKA!!!!

Blå mössa och blåvit jacka? POJKE!!!!

Att inte se könet på bebisar/barn gör sjukt många nervösa. De vet inte hur de ska bemöta barnet, och hur sinnesrubbat är inte det.

Är helt enig med dig här. Jag rättar oftast inte och gör jag det så är det för att visa att även flickor kan ha blått/grönt/gult osv. Och när min dotter var nyfödd och jag fick frågan vad det blev svarade jag oftast "Det blev en Astrid" istället för att det blev en flicka.

Situation på dagis:

Ett barn kommer in i hallen med solbrillor på, mitt barn uppmärksammade det och vi konstaterade att det var bra med solglasögon nu när det var så soligt ute. Bredvid står en mamma som pekar på barnet och utbrister med sin dotter i famnen, men kolla vilken tuff kille som har solbrillor på sig, vilken cooling, va?!

Kände hur illamåendet vällde upp och tyckte samtidigt synd om barnet med solglasögonen!

Ja, det jag egentligen vill ha sagt är TACK, för att du har öppnat mina ögon för det här med genus. Idag tänker och agerar jag helt annorlunda, och tack vare rosa mjukisbrallor (bl.a.) så slipper min son höra ovanstående kommentarer. För till min stora gläde är det ingen som tycker att han är det minsta tuff i sin glittriga tröja med kattungar på.

Svar:
*KRÄKS VÅLDSAMT*
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nä. Folk får tro vad de vill. Men Iris rättar själv om nån "säger fel". JAG ÄR EN IRRRRIS säger hon morskt. Samma med lillbrorsan då barn i jordgubbsmössa abslut måste vara flickebarn. Då rättar Iris där med. "Det där är Ian, min lillbrorsa".

Folk tar ofta fel på mina pojkar, och jag rättar bara i förbifarten, i någon mening senare. Och då oftast bara som svar på deras fråga. Min nästansexåring bryr sig inte alls om han blir misstagen för flicka. Och yngsta är bara en bebis.

Roligt att du tar upp det, bloggade också om det för ett tag sen och det blev en intressant diskussion! Dock ingen som kom med några tankar motsatta mina egna, som förstås är: könet spelar ingen roll, så varför rätta? ("hoppas" något som tycker motsatsen kommenterar här, skulle vara intressant att höra deras tankar…)

Om konversationen med främlingen fortskrider en stund och det blir relevant för mig att använda ett pronomen eller säga mitt barns namn så gör jag det, och då rättar jag ju "indirekt", men jag skulle aldrig säga "hörruduu, det är faktiskt en POJKE!" För som du skriver, det är inget sämre med att vara vare sig det ena eller det andra, så varför rätta?

OM du vill läsa eller så dårå…

http://minasannaord.wordpress.com/2013/03/30/varfor-ar-det-sa-viktigt-att-veta-vad-det-ar-for-nat/

Jag är lite kluven över det där faktiskt, kul att du tar upp det!

Mitt barn blir väldigt ofta tagen för att vara det andra könet, har nog både med frisyr och kläder att göra. Ibland tänker jag att det inte spelar nån roll och rättar inte, det är inte så viktigt och jag bryr mig inte om vad okända människor tror att mitt barn har för kön.

Men sen ibland så tänker jag att jag vill rätta just för att få den som sagt det att tänka till. Att få den här personen att förstå att vissa färger och andra attribut inte automatiskt måste vara förknippade med ett visst kön.

Man skulle slippa en stor del av just den här problematiken om folk bara kunde ta till sig vårt nya fantastiska pronomen! Men det kommer de att göra, såsmåningom…

Jag rättar inte, känns helt onödigt. Speciellt om det är rena främlingar, typ gamling i affär eller person som är ute och går med hunden. Orka, liksom.

Frågar de sedan om namn, ja då fattar man ändå vilket kön ungen har. Om det nu skulle vara viktigt. Men annars, nej.

Har fått frågan "Vad heter han?"

Svarar: Hon heter Kiira.

Då kommer "åååh, förlåt jag trodde det var en pojke!"

Svar:
Då kan man kanske svara; ”det är inget att be om ursäkt för, att vara pojke är inget dåligt!” eller nåt linande?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

nä jag rättar inte!

Det är så kul när de frågar vad den fina pojken heter och jag svarar "Tyra!". Eller när de frågar "vad är det för en?"… då brukar jag också svara Tyra. för jag antar att de kan se att det är en människa…och ett barn…

Nu händer det sällan att mina barn tas för flickor, kanske beroende på att de har kort hår båda två (det är två pojkar).

När de var yngre så hände det dock ibland att de blev tagna för flickor, men jag brydde mig inte om att rätta då heller.

Jag bryr mig inte vad nån tror att mina barn har för kön. Jag klär oftast ungarna unisex och räknar inte med att alla ska fatta om dem har puppa eller snopp. Jag klär ju inte ungarna så för att göra en statement, så då är det också helt oviktigt vad reaktionerna är. Däremot vill jag gärna att mina barn uppfattas som snälla och empatiska, snarare än som kille eller tjej.

Jag rättar aldrig. Mina pojkar misstas nästan alltid för flickor och på frågan om de är pojkar eller flickor svarar jag alltid: Det är en Otto och en Vilgot. Ibland vill jag dock oxå skaka om någon som fäller en kommentar om hur "flickor brukar vara" och då säger jag samma sak: Det här är Otto och Vilgot.

Jag skulle inte rätta, jag skulle inte heller bli arg. Hur ska folk kunna veta vad ens barn har för kön? De brukar inte direkt ligga nakna i vagnen och de har inte fått några kvinnliga/manliga drag såsom bröst eller skäggväxt så hur ska man kunna veta?

Nej, rättar inte. Har en dotter med kort hår så det är ofta folk tror att hon är en pojk. Förstår inte varför folk ber om ursäkt sen när de inser att de sagt han istället för hon. Känns inte som att det spelar någon roll. Fattar inte grejen. Vad är det att be om ursäkt för?

Svar:
Man kanske ska öva in några motsvar när ursäkterna kommer.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vårt barn blir ofta misstaget för en pojke, men jag rättar aldrig uttalat, dvs jag säger inte "det är faktiskt en flicka", utan låter det snarare framgå genom att använda "hon" eller namnet när jag pratar om henne. Jag vill inte göra det till någon stor grej att folk tar fel, däremot har andra en tendens att förstora upp det och be otroligt mycket om ursäkt, vilket gör att det ändå framstår som en stor grej.

Eller så gör man som en kvinna på Ikea för ett tag sedan, hon kallade vårt barn för pojke och när hon insåg att det var en flicka (när vi tilltalade henne vid namn) blev hon så generad att hon inte ens kunde titta på oss… Alternativt blev hon så rädd för oss genusgalningar som klär vårt barn i förvirrande könsneutrala kläder att hon trodde vi skulle tvinga henne att säga "hen" tusen gånger för att hon sagt fel.

Svar:
Hahahaha!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det har inte hänt mer än någon enstaka gång att någon har tagit fel men de gånger det har inträffat har ja inte rättat.

LD: Rättar du dina barn, när de säger fel? Mitt äldsta barn säger "han" om nästan alla.

Svar:
nej jag rättar inte. Men försöker använda hen mycket nu så att ungarna lär sig det.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det här får mig att tänka på något som hände för ett par år sedan. Jag med på ett community där jag chattade med lite diverse okänt folk. Minns när jag fick en kommentar med frågan "Är du tjej eller kille?" Jag blev väldigt paff över frågan, men det var ingenting jag tog åt mig på ett negativt sätt. Det var bara något jag log åt och skrev att jag är tjej, rakt igenom. Inga "transtendenser" eller så heller. På den tiden hade jag väldigt kort hår, vilket kanske var orsaken till förvirringen. Könet spelar inte så stor roll, det handlar väl ändå om hur man känner sig? 🙂

*****

Genomgått 3 missfall, ingen graviditet längre än v. 8. Följ mig och min sambos resa mot ett plus på stickan och förhoppningsvis ett barn! En naken sanning. Inga tankar eller känslor är censurerade. Enda jag önskar är anonymitet.

/ franmissfalltillbarn.blogg.se

Det har hänt bara en gång i alla år att någon har sagt han i stället av hon till mina barn.Och jag rättade. Skulle rättat om någon hade sagt man till mig istället av kvinna.

Däremot hände det någon månad sedan en märklig sak på IKEA. Vi stod i den långa matkön o bakom oss var två tanten. Min son satt glatt o skrattade i vagnen. Storasyster hade målat hans naglar dagen innan. Tanterna tittade på honom o utbrast helt euforiskt:TITTA NI HAR OCKSÅ EN HEN. Nästan som sonen våre en sällsynd utomjordin. Hela sitoationen var väldigt märklig.

En gång var det en kvinna som stod bredvid mig som tittade på min 6 månader gamla son några meter bort och sa "åh vilken söt liten tjej". Då sa jag "det är faktiskt en pojke" men jag försökte säga det på ett sätt som utstrålade att jag inte tyckte att det gjorde något alls att hon hade sagt fel. Tror dock att hon tyckte att det var hemskt pinsamt för hon blev otroligt ursäktande. 😛 Det lustiga var att min son hade ovanligt mycket blått på sig den dagen, och det är väl ändå så att de flesta i första hand skulle tänka "pojke" när de ser en bebis i blått. Men hon nämnde att det var allt hans hår som gjorde att hon hade tagit fel. 😛

Nej, jag rättar inte!

Det hände främst ett flertal gånger på mammaträffar på Bvc att folk misstog min yngsta son för en tjej (han har rätt mycket lila kläder).

Då brukade det låta såhär ungefär:

Främmande person: Vad söt hon är!

Jag: Ja.

Främmande person: Hur gammal är hon?

Jag: 9 månader.

Främmande person: Vad heter hon?

Jag: Hjalmar.

TYSTNAD.

Så sant som det är sagt. Vad spelar de för roll? Så dom vet hur de ska förhålla sig till ungen? glöm de. Har själv fått frågan om jag är kille eller tjej (på ett ganska otrevligt sätt), de gånger de händer brukar jag svara människa…

Jag har rättat någon gång när jag, precis som du, vill skaka om personen lite. En vanlig kommentar som jag fått runt 10 gånger är dock: "Vad är ditt barn då? Nu för tiden kan man ju inte se vem som är pojke eller flicka."

När mina tvillingar var små kunde ibland frågan, eller konstaterandet snarare, "Det är en av varje va?" komma emellanåt. Då var det lite svårt att bara prata bort det utan att låta dryg, så jag brukade skratta och säga att det allt var två killar.

Däremot har deras lillebror ibland fått frågan "Vad heter HON?" och då är det alltid lika kul att svara "Knut". Jag gör ingen stor grej av det, men tycker att det är lite roligt.

Jag har två döttrar. 3 år och 8 mån. Som små har dom varit både det ena och det andra, allt efter kläder förstås. Iaf det här är kanske en dum fråga men som min äldsta har fått mycket nya kläder av släkt och ärvt en massa. Allt är typiskt tjejigt och hon älskar klänning och tajts oavsett om vi försöker variera något. Långt hår har hon och blir alltid kallad fin och allt sånt där. Vad göra? Den mista kommer ju ärva alla kläder och som tjej bli matad på om hur hon ser ut. Jag har tack vare dig fått upp ögonen för problemet, men det känns så tråkigt att det ska vara ett problem att ungen har tajts och uppsatt hår. Förstår du hur jag menar? Mvh, Malin

Jag gör lite olika. Med främmande rättar jag sällan men är det någon jag känner lite ytligt som bara hört att jag fått barn men inte vilket kön så rättar jag, mest för att jag skulle känna mig konstig om personen trodde jag lurat dem om mitt barns kön. Frågar folk rakt ut är det en flicka eller en pojke svarar jag sanningsenligt men säger de vad är det säger jag en Iris. Det var lite kul när en person var helt inställd på att hon var en pojke kallade henne för Ivar fast jag faktiskt rättade personen tre gånger… Om någon säger fel och sedan förstår att de sagt fel och ber om ursäkt så brukar jag säga ’Det är inget att be om ursäkt om, det är inget fel att vara en pojke’ och då brukar alltid personen le och säga något i stil med ’Nä, självklart, det är det ju inte’ och verka bli lättad. Jag kan rekommendera det om man känner sig obekväm med att de ber om ursäkt för att ha sagt fel och de som sagt fel känner sig mindre obekväma.

Idag på bussen stod min bebis i mitt knä och skrattade mot en gubbe (ca 80 år) som satt bakom. En lång stund pratade han om vilken pigg och glad liten unge det var. Tills han kom på att fråga om det var en pojke eller flicka. Då gick han över till att prata om hur söt hon var och hur söt hon skulle bli när hon blir stor. Jag brukar låta folk hållas när dom tror att hon är en han, dom behandlar henna med lite mer värdighet då.

Folk tror nästan alltid att min dotter är en pojke. Jag brukar rätta, men låter dem hållas ganska länge, så att det ska kännas extra dumt för dem. Jag rättar för att folk ska fatta någon gång att flickor inte alltid är klädda i rosa. Rättar jag inte så blir de ju bekräftade i att hennes blåa traktortröja betyder att hon är en pojke.

Men nu är hon bara 1 år och förstår inte direkt skillnaden på hon/han. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det när hon blir större. Vad ska man svara om hon då frågar "varför trodde hon att jag var en pojke? osv…".

Resonerar på samma sätt – rättar ibland för att uppmärksamma personen på att även en person med snopp kan ha rosa kläder och hårspänne. Men aldrig uttalat, utan som ngn annan kommenterade – om någon frågar "vad heter hon" så svarar jag kanske "han heter xxx". eller bara namnet, som kan uppfattas som könsneutralt, och då brukar de bara köra på det de har trott innan.

Jag rättade alltid om någon sa fel kön på mitt barn för att det var ju… fel… Automatiskt rättade jag fast jag ej tog illa upp på något sätt. Precis som om någon misstog vår hamster för marsvin eller trodde min storasyster var min lillasyster eller att min svåger var min man. Jag blev själv nyss rättad när jag förutsatte att ny kollegas pojkvän var hans kompis. Man tänker inte alltid "brett" som man borde.

På förskolan där min 4-åring gick en period(nyss bytt) påpekade personalen under ett föräldramöte, när jag frågade hur de arbetar med genus, att det är viktigt att barnen vet om de är pojkar eller flickor. De sa det så självklart och bestämt att jag inte kom mig för att fråga hur de tänkte. Någon annan förälder tog vid och drog ett skämt om att de alltså inte sjunger hen i sångerna, höhö. Jag blev ställd, fann mig inte i att argumentera eller säga något alls. Särskilt som så många stämde in i skrattet över hen-skämtet. Det hela var väldigt obehagligt tyckte jag. Grejen var också att innan mitt barn började där brydde han sig inte alls om hon/han, vad någon kallade honom och ofta kallade han andra personer för "fel". Men under tiden på den där förskolan blev det plötsligt väldigt viktigt för honom och det var så tydligt att de rättat honom och sett som sitt uppdrag att lära honom att han minsann är en pojke. Jag hade lagt märke till det redan innan det där mötet, men då fick jag det bekräftat.

Min 8-åriga dotter Elsa blir ALLTID tagen för kille. Hon har kort hår (rakat på ena sidan) och klär sig helst i jeans och skjortor, vilket tydligen är provocerande hos vissa. Jag brukar låta henne rätta själv, typ "Jag heter Elsa", men ibland blir hon så ledsen att det är svårt att hålla tyst. Trots denna ständiga sura behandling av framför allt vuxna, står hon på sig och är stark i sig själv. Underbart!

Hon dessutom så jäkla aktiv på att kommentera vuxnas syn på könsroller och har bland annat mejlat H&M och frågat varför de har tjej-och killavdelning för barnkläder. Hoppas det håller i sig!

Ring sjukvårdsrådgivningen (barn) så teleporteras du hundra år bakåt i tiden. Det är tydligen JÄTTEVIKTIGT att fastställa vad det är för kön på barnet för att kunna ge råd kring besvär, behandling och sjukvård. Vår minsting har ett androgynt namn och varje gång jag har suttit i samtal med dem så har det lagts stor vikt vid att fastställa huruvida halvåringen är en pojke eller flicka. En kan bli trött för mindre.

Jag brukar inte rätta. Bryr mig inte riktigt att de tar fel. Sedan dottern blev kortklippt (av praktiska skäl) så har folk tagit fel rätt ofta. Särskilt när vi är på väg till eller från hennes kampsportträning då hon har dräkt på sig.

Jag rättar aldrig, det brukar lösa sig själv. När det kommer till frågan; – Vad heter hon? O svaret är Ludvig.

De flesta frågar direkt. Bor i ett område där föräldrarna är ganska genusmedvetna så man kan sällan se vad barnen har för kön på kläderna. Det lustiga är att de sen ändå tycker att det är så viktigt att faktiskt få veta just könet på andras barn.

O bara för att neutralisera lite så svarar jag alltid att det är en Ludvig eller en Linnéa.

Min dotter har tagit efter det o om någon kallar henne för prinsessa, tös mm så säger hon,

– Jag är faktiskt Linnéa! 🙂

Jag brukar inte låtsas om att de säger fel. Oftast är det fråga "Vad heter hon" eller "Hur gammal är hon?" Då brukar jag bara svara med ett "Han heter…" Osv. Verkar de bli generade så brukar jag bara strunta i det och fortsätta med min grej. Och det händer rätt ofta eftersom jag är en sån där hemsk mamma som klär mitt barn i regnbågskläder jämnt.

Men jag fattar fortfarande inte varför det här ens är ett problem? Vad spelar det för roll vilket kön man har liksom? Varför skulle bara vissa färger passa vissa kön? Helt skrämmande…

Med min 4-åring låter det alltid: vilken söt flicka, vad heter hon, hur gammal är hon? Om jag rättar så gör jag det indirekt genom att svara på frågan tex han heter Emil eller så säger jag bara namnet. Ofta möts jag då av en massa ursäktande och många gånger av negativa kommentarer som men han har ju långt hår och rosa byxor? Börjar de ursäkta sig gör jag ingen stor grej av det och kanske säger att det inte spelar någon roll. Sonen älskar rosa och lila och har därför en väldigt färgglad garderob. Blir dock galet irriterad på människor som konstant ska påtala: men det där är ju en tjejtröja, det är bara tjejer som har långt hår, han kommer ju att bli mobbad osv osv. Fick även frågan från en förskolepersonal om det verkligen va han som gillade rosa eller om det var jag (eh… fråga honom själv så får du höra) plus att hon ansåg att jag måste tänka på hur könsrollerna i samhället ser ut så han inte blir klassad som en avvikelse (idiot). Det mest sorgsamma är att han nu börjar påverkas av all skit som sägs om hur flickor/pojkar ska vara/se ut osv osv.

Nej, varken jag eller maken brukar rätta. Nu tror några här i området vi bor att sonen heter Frida (han heter Vidar), hörde väl fel när han presenterade sej. Och med röd jacka och långa lockar trodde de väl det var en flicka. Lite skit samma. Rätt ofta folk tror han är en flicka med sina långa lockar och väldigt "söta" utseende. I kombo med mångabolika färger på kläderna och ofta tights. Var iväg på museum med honom och han lekte rätt vilt i ett lekrum med ett barn i kanske 8-års åldern (sonen är 3) och mamman där sa åt sin son att ta det lite lugnt med "henne" som var så mycket yngre. Då hade han inte en rosa eller lila på sej som han har en del utan typ röda byxor. Tyckte det var oite kul att hon tog för givet flicka trots hans vilda lek och vilda ansiktsuttryck.. och rättade såklart inte. Sonen bryr sej ju inte.

Jag rättar inte när folk utgår ifrån att han är flicka. Tänker att det nog är nyttigt att bli bemött med snuttegull fastän man är pojke. Däremot är det faktiskt oftare så att folk frågar ”är det en flicka?” eller ”det är en flicka, va?” och då svarar jag ju förstås att nej, han är en pojke. Ibland känns det som att jag ”lurar” folk eller gillrar en fälla (haha, där fick jag dig allt din könsnormativa luns!) genom att klä honom i rosa byxor eller dylikt, men det är en känsla jag arbetar hårt på att förtränga eftersom den är allt annat än konstruktiv och de klädval jag gör åt min bebis inte är ett sätt att ”sätta dit” nån.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *