Kategorier
feminism & genus

Mina barnär friare än de flestas

Hur ofta tror ni att föräldrar till barn med könsstereotypa personligheter, kläder, leksaker eller beteende blir ifrågasatta? Jag tror inte det sker speciellt ofta alls för grejen med normer är ju att det som är norm alltid är default och allt som ”avviker” är just avvikande, konstigt, onormalt och ibland helt fel.

Hur ofta tror ni föräldrar till barn med könsstereotypa kläder får frågan varför de tvingar sina barn att klä sig si eller så? Egentligen hade det varit en ganska legitim fråga med tanke på hur otroligt snäv och just tvingande mallen för barnen är och att denna oftast introduceras och upprätthålls i hemmet och av föräldrarna. Hur ofta tror ni att dessa föräldrar får höra att deras barn kommer att bli mobbade?

Hur ofta tror ni att jag får de här frågorna?

Mina barn har alla slags kläder. Neutrala färgglada barnkläder; kläder inhandlade på tjejavdelningen och kläder inhandlade på pojkavdelningen. Det är en salig blandning av klassiskt tuff och massa sött och jo jag medger att jag hellre köper kläder på tjejavdelningarna, men det är bara för att det är färggrannast och roligast där. Klänningar? Ja tre stycken.

Barnen har dessutom en gemensam garderob, inte två separata. Detta är förutom sjukt praktiskt också ett sätt att jobba lite med ”mitt och ditt” som jag är en militant motståndare mot eftersom att det nästan bara leder till konflikter. (Vi har ju gemensamt lekrum med gemensamma leksaker också). Att kläderna inte sorteras i ”Tamlins” (killkläder) och ”Ninjas” (tjejkläder) är en tacksam bonus som säkerligen i sin tur påverkar ungarnas syn på just könade kläder.

Jag har nämligen ALDRIG någonsin hört Ninja (som är fem bast) säga att nåt är ”tjej”- eller ”killkläder” eller ”tjejfärg”. (!!)

bild-5

bild-6

Det här är deras egna lilla garderob där jag sorterat kläder i en ”byxlåda” (där leggins och strumpbyxor ingår), en ”tröjlåda” (där klänningar, linnen, tröjor och t-shirtar finns) samt ”underkläder” (där trosor och strumpor och badbyxor finns). De får riva runt därinne bäst de vill och de väljer själva kläder varje morgon. Helt utan min inblandning. Och ibland blir det pyjamas och ibland blir det klänning och ibland blir det nåt annat som häromdagen då Tamlin bestämt skulle ha badbyxor. Och det är helt ok. (Nej, jag lägger mig inte i om de klär sig för varmt eller för kallt heller, det upptäcker de nämligen ganska snabbt själva. Och vi har alltid backup med oss i vagnen om det skulle behövas)

Jag tror till och med att mina barn har mer frihet på den här fronten än de flesta andra barn. För även de mest genusmedvetna föräldrar jag känner klär sina barn på morgonen och många gånger är de noga med att det matchar och ser ”bra” ut. Sånt skiter jag i.

Jag uppfostrar inte mina barn genusmedvetet för att göra ett statement. (apropå den frågan, titta var retorikern Elaine Eksvärd svarade på det!) Jag klär inte mina barn i glada kläder för att bevisa nåt. Allt jag gör i mitt föräldraskap är noggrant genomtänkt och med barnens bästa i åtanke. Det tror jag ärligt talat att alla föräldrar gör. Vem fan vill sina barn illa?

Skärmavbild 2013-08-12 kl. 09.09.46

Nej, jag tror inte alls det är ett sammanträffande. Tvärtom. Jag tycker det är självklart (och glädjande) att mina barn som INTE tryckts in i en snäv mall också väljer mer fritt. Inte ett dugg konstigt alls. (Med detta sagt så kan barn fortfarande välja stereotypt trots föräldrars medvetenhet och det behöver man inte lägga några värderingar i. Huvudsaken är att barnen ges möjligheten att göra det valet och att man aktivt motverkar grupptryck, normer och annat som tvingar på.)

Skärmavbild 2013-08-12 kl. 09.25.09Det här är ingen klänning. Det är mitt sommarlinne som Tamlin rotat upp ur mina lådor. Helt själv, utan min inblandning. Jag använder det knappt och har således inte påverkat hans val för den dagen. For the record. Ba så ni vet.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Mina barnär friare än de flestas”

Haha, roligt med hen som ba ”mm, inget sammanträffande”. Nej det är klart som fan, det är ju så du uppfostrat kidsen. På samma sätt som det inte är något sammanträffande att människor som håller hårt på könsroller får flickor som ”väljer” rosa kläder och pojkar som ”väljer” blå. Gud vad trött jag blir.

Det är inte alls självklart! Själv har jag en sjuårig dotter som älskar rosa och klänningar, gärna i kombination, fast jag själv är feminist, förespråkar jämställdhet och oftast går klädd i byxor och hatar rosa (och ljusblått också, för den delen)! När vi fick barn bad vi människor i vår omgivning att INTE handla könsinriktat, vilket de flesta sket i. När jag var gravid fick jag ständigt frågan: ”Vet ni vad det blir?” Då brukade jag svara: ”Ett barn, förhoppningsvis!”

Älskar dina inlägg om genus och specifikt om kläder.
Himla smart garderob faktiskt. Vi har en byrå med låda för underdelar, en för ”onepieces”/pyjamas och en för överdelar dvs tröjor, klänningar, t-shirts osv.
underkläder behövs inte än (hon är 11 mån. eller behövs det nu? det är ju blöja liksom..)

Du uppmuntrar ju bara till kreativitet tycker jag! Dessutom så är kläder och yta så himla ointressant och oviktigt egentligen. Så vad spelar det för roll om kläderna ex ”matchar”, huvudsaken att de är funktionella.

Jag fick en dotter för 3,5 månad sen. Alltid det här ”vilken söt pojke!” när det är en blå filt i vagnen eller när hon har vilken annan färg som helst förutom rosa. Jag rättar aldrig men de omkring gör. Blir så trött på könandet som majoriteten av hennes omgivning kör med. Hennes mormors första kommentar när hon fick reda på att det var en tjej var ”åh nu kan jag köpa tjejkläder!!”. När jag påpekar att hon gärna tar emot barnkläder eller börjar prata om bemötandet av henne som tjej (redan liksom) så får man bara tillbak himlande ögon och en suck. Känns ju nästan kört med mitt föräldratänk när ”alla” kommer motarbeta. Men men, är väl bara till att göra sitt bästa!

Jag upplever samma sorg/frustration/irritation som du och har en halvårsgammal grabb som redan nu får veta att han SKA bli fotbollsspelare, att han är stark, busig, tuff och jag kräks på allt som sägs. Det går inte att skydda dom från världen MEN min mor sa ”Om du och X (pappan) fortsätter med ert sätt och ert tänk så kommer era barn (ett till är på G) att stå trygg och säker trots samhällets inskränkta sätt att se individer som kön” och jag fann lite (ytterst lite) ro i dom orden. Vidare har jag redan nu börjat säga ”Vadå fotbollsspelare? Han får bli vad han vill” högt inför släkten ich kommer så fortsätta göra till den dag jag dör eller dom slutar, gissar på förstnämnda alternativet dock!
Kämpa på! Vi är fler som tänker som du och en dag kanske vi förändrat något! Vem vet? 🙂

Så fiffigt! Sitter själv och har en pojke i gåstol och en främling i magen 🙂 Har funderat mkt på det här med kläder och hur jag ska göra sen – kommer att skilja 12 månader på mina barn! Den uppdelning du gjort och i barnens nivå är ju toppen! Jag har en idealbild om att nu få en flicka, hur fel det än anses vara att ”önska” kön på sitt barn, och vill att båda mina barn (oavsett kön) ska klä sig i det dom vill. Jag har specifikt sagt ifrån till släkt och vänner göllande alla grabbiga kläder som finns men dom haglar in ändå, likaså alla könsstereotypa förväntningar på hur min son är/ska bli som stor *suck*
Oavsett! Som ni ska även jag göra! Kläder i deras nivå så får dom välja fritt 🙂 Klädkriget en del har på morgonen är, för mig, ett galet onödigt krig att ta 🙂

Det är 2 år mellan mina och de växer ikapp varandra till slut. Jag köper kläder i Ninjas storlek och så får Tamlin ha lite för stora. Mycket stretch och sånt som går att använda även om det är lite litet eller lite stort.
Ja, klädkrig är sånt jädra slöseri med tid.

Men gud så smart! Så tänker jag med ha med mina ungar sen. Så otroligt mycket smidigare och 9 ggr av 10 vill inte barn ha det mamma eller pappa lägger fram. Usch vad jag hatade min mamma många gånger för kläderna hon valde. När jag valde själv blandade jag allt för det var så kul. Idag kan jag undra hur jag tänkte men det spelar ju ingen roll.
Tycker det där är smart ändå att de är så fria. Hur gjorde du när de var bebisar? Körde du allt möjligt då med? Jag hoppas att om jag får son eller söner att de ska älska klänningar istället för brallor, allting är smidigare med det. Hela blöjbiten och toabiten är ju tex tuuusen gånger smidigare!
Inspirerande inlägg, som vanligt :)!

Vår treåring får också välja sina kläder fritt, även om hon senaste månaden sagt att vi ska välja (lite bekväm, tror jag). Nu när det är dags för jobb och förskola igen kommer hon nog få lov att välja själv oftare, för att spara tid på morgonen. Hennes kläder är en salig blandning av olika färger, så ibland lämnar färgkombinationerna lite att önska 😉 Fast hon föredrar själv att det matchar, typ allt rosa, allt blått eller allt randigt.
Eftersom hon senaste månaderna varit helt fixerad vid filmen Bilar fick hon ärva ett par (i mina ögon) urfula tröjor med Bilar-motiv och lyckan i hennes ögon gick inte att ta miste på. Men gissa om folk är övertygade om att det är en pojke när hon har dem på sig…

Smart och befriande! Fast detta funkar ju faktiskt bara om man har barn i någorlunda samma ålder. Och även har barn hemma som växt upp tillsammans, tror jag. Själv har jag ett spann mellan 4 och 13 år hemma, både egna + familjehemsbarn. Funkar inte då kan jag säga. Sedan har jag en 7-åring som leker jätteförsiktigt med sina leksaker och en 4-åring som är väldigt hårdhänt och det lätt går sönder saker. Det skulle inte heller funka med gemensamt lekrum. Då blir det ”mitt” och ”ditt” som gäller. Tyvärr.

Det är ju ett elände med släktingar som ska köpa (könsstereotypa)kläder åt barnen, kan man inte bara önska sig presentkort istället? Kanske låter tråkigt men vadå, skyll på att de växer ur kläderna så fort och att det är mycket enklare med presentkort. Så kan ni köpa vad ni vill.

Ja, alltså det skulle jag gärna.
Men det finns en generositet att ta emot också. Att de får ge. Det är en glädje jag inte vill ta ifrån släkten. Däremot pratar jag ofta och högt om hur vi tänker. Min mor förstår inte alls, men hon respekterar det.
Jag har upplevt (dottern är snart ett) att det är lättare med kläder, presenter osv än med bemötandet. Morsan tycker inte jag kan hindra henne från att säga att hennes barnbarn är ”fiiiin”. Så jag försöker förklara, förklara. Och på henne låter det som om jag skulle göra barnet illa. Hon förstår inte. Hon ser bara ledsen ut.
But hey, jag blev ju stark och självständig. så, det borde räcka – det vi gör. Och det är inte fel att bli kallad fin. Men jag tog till mig ett tips LD skrev en gång – att kalla HANDLINGAR fina. ”Vad fin du är som hjälper din kompis” tex. Skitbra. Då kan man lägga en annan värdering i ordet hoppas jag, så kommer hon ”misstolka” mormorn när hon får höra att hon är fin 🙂

Jag har följt på Instagram och här, om än i tystnad, jag mår illa av alla människors tro på rätt till att kommentera hur dina barn blir uppfostrade. Vad är det för nytta i att säga ngt om att Tamlin kommer bli en fin kulturtant när han blir stor. Det är till att börja med förutsättande att en skulle se en kulturtant som något negativt vilket jag tror icke är fallet med dig 😉
Men alltså seriöst. Suck…..kan folk bara lära sig hålla käften ibland?

Oj, hade inte fattat att kommentaren om tamlin var negativt menad? Har iofs inte sett den i sitt sammanhang utan bara här. Tyckte det var ett kul skämt, skrattat åt hans gulliga uppsyn hela helgen. Kanske för att jag lägger en positiv värdering i ordet kulturtant och tyckte det var typ som en skoj komplimang till tamlin. Trist om det var en könsnormativ diss… Suck.

Tack för ett underbart tips! Ska göra om till min son så han når sina kläder och kan välja själv, en konflikt mindre på morgonen! Jag håller helt med dig i ditt resonemang kring kläder osv gällande barnets könsroll. Har dock en svärmor som är kurator på BUP (barnungdomspsyk) och hon sa tidigt till mig när vi fick barn och jag talade om att jag inte vill ha pojk-och flickkläder när hon ville handla till oss. Att jag inte skulle förvirra barnen tidigt genom att klä vår son i rosa och vår dotter i bilkäder t ex. Jag suckade bara men vill ju gärna kunna bemöta det där på ngt bra sätt. Hur resonerar du kring hennes påstående? Nu försöker jag komna runt hennes bemötande genom att be henne köpa kläder till stora killen som även ska kunna fungera för lillasyster:)

Min dotter är 18 månader.
Hon har en blandad garderob, sk könsneutral, jag väljer ofta lite ”grabbigare”kläder- inte för att leka någon slags tvärtomlek, och egentliigen inte med nån större tanke på att försöka väga över hennes guldlockar och långa ögonfransar och att hon ofta får höra hus otroligt söt hon är-
utan för att det är lekvänligast som vinner när jag klär henne.
Och efter väder givetvis.
Detta till trots- och att vi bor på landet utan nära grannar, inte har henne på dagis utan hemma, och far och morföräldrar alla bor långt bort och alltså inte kan påverka.
Så väljer hon alltid- n’r hon kan-rosa och lila kläder/strumpor/attiraljer.
jag vet inte varför, men jag får enkelt tillskriva det till personlig smak då?

Fan va smart med lådorna! Gillar också grejen att dom får välja själva, oavsett om kläderna är helt fel. Jag skulle absolut ha bara linne och ingen jacka på en friluftsdag en gång när jag va typ 10. Mamma ba ”du kommer frysa” men jag vägrade jacka och hon lät det va. Och fan va jag frös. Men nästa gång tog jag jacka!
Och jag är helt övertygad om att barn till genusmedvetna (till största del) är ”friare” än andra barn.

Jag har svårt för ogenerösa människor. Ofta så bottnar det i ett ganska så snävt ”mitt och ditt”-tänk där personen som är ogenerös har svårt att dela med sig och ofta håller på milimeterrättvisa i alla situationer. Hos barn syns det tydligt. Jag träffar ofta barn som har svårt att låna ut leksaker som ibland resulterar i att mina barn inte kan leka med dem överhuvudtaget eller att barnet ifråga mår så dåligt av att låna ut. osv. Bara konflikter. Hos vuxna ser jag detta hos par där den ena kanske tjänar mer än den andra och då tycker att denne ska ha mer att röra sig med, mer pengar att spendera osv. Jag vill inte att mina barn blir så. Givetvis ska man respektera andras saker och det gör vi, men hemma så är vi en familj och vi lever ihop. Vårt hus. Våra pengar. Våra saker. Hos barnen måste man nog vara tydligare. Ninja har ETT gosedjur som är ”hennes” och Tamlin har ett. Annars så delar de saker

Genialt! Jag fick också välja fritt som liten bland ärvda (från 20 kusiner, en bror och en syster så variation fanns) och nyiköpta kläder. Mest såg jag väl ut som en kombination av en amerikansk julgran och en dragqueen med blommor, rosetter, glitter och halsband. 23 år senare har jag ungefär samma klädsmak än, så bli inte heller förskräkta över flickor som gillar stereotypt tjejiga grejer, det kan vara personlig smak 🙂 Ge barnen frihet att välja bara!

En sak jag tycker är konstig är att folk påstår att barn skulle bli förvirrade av att få klä sig i både pojk- och flickplagg, leka med både pojk- och flickleksaker osv. Exakt vad är det som skulle vara förvirrande?
Jag fick aldrig lära mig vad som var ”pojk”- resp. ”flick”-saker när jag var liten. Däremot blev jag jävligt förrvirrad när jag var sex år och hade på mig snickarbyxor och en blå tröja och en gubbe frågade mig varför jag hade på mig pojkkläder. Eller när vi hade julklappsutdelning på förskolan och julklapparna var uppdelade efter ”pojkleksaker” och ”flickleksaker”, och flickpaketen innhehöll dockor, ponnys och smycken och pojkpaketen innehöll bilar, leksaksdjur och vapen. Jag undrade varför flickorna inte kunde få en brandbil, och pojkarna inte kunde få en docka? När vi lekte kunde ju en pojke mycket väl vara storasyster i mamma-pappa-barn, och en flicka kunde vara brandman.
Att behöva lära sig vad man fick och inte fick göra enbart för att man var av det kön man var, var otroligt förvirrande och jobbigt.

Varför är detta könande så OERHÖRT viktigt för folk, som om de inte kan komma vidare i sina liv om de inte får veta om det ’är en pojke eller en flicka’. ALLTID det första, eller enda, det ska pratas om. Igår på promenad såg jag mitt barn på fyra år, som var några meter framför oss, bli tilltalad av en medelålders dam och två barn i lågstadieåldern. När vi kom ikapp frågade jag vad de pratat om: ’de frågade om jag var en kille eller en tjej..’ sa barnet..
Är inte detta bara helt knäppt?
(och om av intresse: barnet var iklädd röda tights, grön tyllkjol, grönrandig tröja, cyklade på en röd/gul cykel (hamnar väl på ’tjejkontot’..), men har en hjälm som är svart med något slags biltryck (FÖRVIRRING..!!) – och ja, hon väljer också själv vad hon ska ha på sig)

Tycker LD:s resonemang om att låta barnen välja själva verkar vettigt så länge det blir lekvänliga och för årstiden anpassade kläder, tycker själv det är äckligt att se denna extrema könsuppdelning i barnklädesaffärer(tröjor med aggressiva tryck till pojkar och rosa gulligull till flickor, oftast är kläderna till de sistnämnda snävare och mindre springlekvänliga. Kollar en på gamla foton från sin egen uppväxt på 70-talet hade alla barn praktiska kläder i brunt, orange, rött och grönt samt pageliknande frisyr, helt o k faktiskt, men samhället var ju inte så genomkommersialiserat och reklampåverkat då. Angående detta med viljan om att få veta om barnet är en pojke eller flicka eller om en vuxen person är biologisk kvinna eller man tror jag dock inte vi kommer ifrån eller skall problematisera alltför mycket, tror det är så generellt mänskligt att det är mycket svårt att förhålla sig till en person om vi inte vet könet, vi kommer då att lägga en massa en massa energi på att fundera över detta istället för att interagera med personen. Var och en kan gå till sig själv och fundera över hur det skulle funka att umgås med arbetskamrater, polare, grannar utan att veta vilket kön dessa har, vill påstå att det skulle gå knackigt och att frågan om vilket kön personen har skulle distrahera hela tiden i kontakten fram tills en skulle få veta det. När vi väl vet könet skall vi sedan dock precis som LD skriver låta personen få alla möjligheter i bemötandet och vara observanta på vår tendens att bemöta både barn och vuxna på ett könsstereotypt vis.

Jag som är helt ”anti” genus måste få fråga.
Hur kan kläderna man sätter på barnen påverka deras framtid (jobb t.ex.), relationer, synner m.m
Jag satte på min pojk bara ”pojk-färger”, blått, grönt, nån rosa pikétröja, grått, gult osv och i år fyller han 3. Det är fortfarande jag som köper kläderna, jag väljer och han har inga problem med att varken dela med sig till andra barn eller se konstigt på andra barn.
Jag som mamma ser däremot konstigt på föräldrar som medvetet sätter på sina 4åriga söner balettklänning till skolan, det är helt okej att pojkar utövar balett, men i skolan? Vilket syfte har balettklänningen i skolan? Varför målar man sin sons naglar i rosa när han dagen efter ska gå till fritids? Hur kan detta göra att barnet på nått sätt växer annorlunda och får större möjligheter i livet? Jag tror inte att chefen kollar upp bilder på dig från barnsben för att checka av att du som pojke bar klänning.
Och jag är helt grön på det här området, just därför frågar jag. Det kan vara lite osammanhängande men med en 3åring på benen blir de svårt att koncentrera sig.
Mvh Sophie.

Folk gör detta med sina döttrar, så varför skulle de inte få göra det med sina söner? De är barn och att få leva ut sina fantasier och ha alla möjligheter berikar bara deras liv. Varför ska man förbjuda en del saker bara på grund av kön?

Lästips: Sara Frödens superintressanta avhandling om friheten i (avkönandet av) kläder, aktiviteter och leksaker och därmed behandlingen av barnen i waldorf-pedagogiken:
intervju med Sara Frödén: http://www.lararnasnyheter.se/forskolan/2012/11/01/genusstudie-pa-waldorf
hela avhandlingen:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:511708/FULLTEXT02
och också en kommentar till min/din-diskussionen: här handlar det om leksaker som verktyg för lek där barnen kan välja att vara deltagare tillsammans med den/de som startat leken, och inte om vem ’som hade den först’ eller ’äger’ tingesten – så otroligt mycket mer kreativt och utvecklande!
Håller helt med LD om att ägandetänkandet ofta skapar barn som är helt oförmögna att faktiskt leka, de sitter hellre och håller fast i sina saker än ger sig ut i leken.. Och har man tro på leken som något av det viktigaste för barns utveckling är det beteendet faktiskt så oändligt sorgligt, och tanken på vilka vuxna det kan skapa ganska skrämmande..

Så länge jag kan komma ihåg har jag alltid klätt mig som jag vill så ja har haft tur med mina föräldrar däremot har min mormor klagat lite på klädesval när jag var liten men men nu för tiden så gillar hon att jag inte klär mig stereotypiskt tjejigt hela familjen gillar att man kan se vart jag är i stora folksamlingar för att de är lättare att hitta mig XD

Kommer ihåg att jag läst en text om att rosa blev en ”tjejfärg” och blått en ”killfärg” först på 1950 talet. Innan dess ansåg vi att rosa var en färg lämpad bättre för killar eftersom att rosa är en urvattning av rött och rött står för bestämdhet. Blått däremot ansågs vara en symbolisk färg för spröd och skör och passade således bättre för flickor. Nu verkar normen gått varvet runt och tycker ”tvärt om” istället. Färg är bara färg. Det är vi som lägger värderingar i dem. De som tycker att rosa ÄR för flickor och blått ÄR för pojkar hade förmodligen tyckt precis tvärtom, om de varit födda en annan tid. Det tåls att tänka på.
LD fantastiskt bra idé att låta barnen dela garderob och få klä sig helt och hållet själva. Det kommer jag ta efter den dagen ( om ) jag får barn själv!

Det kan vara så svårt med kläder och könsroller! Min dotter, 16 månader, har alla sorters kläder, nya och begagnade, gulliga och tuffa, rosa och blå, osv. Förutom när det blir så omständigt att det är omöjligt får hon välja själv. Klänningar har hon flera, det är ju ett så praktiskt plagg! Bara att dra på. Inga byxor att ta av när hon ska kissa. Ibland säger jag till henne att hon är söt, för det är hon. Då svarar hon ofta ”Nej!”. ”Vad är du då?” frågar jag. ”Indent!” Intelligent. Det betyder jättesmart, är det viktigt att tillägga tycker hon. Det är hon nämligen också. Varje kväll innan vi somnar ska jag berätta för henne om allt hon är. Intelligent, snäll, stark, busig, mysig, gullig… etc. Hon är allt det där och mer därtill.
Ett problem som jag ofta stöter på är mammor som bara köper polarn & pyrets unisexkläder till barnen för att det är så viktigt att det är helt lika för pojkar och flickor. Sedan är de själva mycket noga med att klä sig ”kvinnligt” och skulle aldrig gå ut utan att ha rakat benen. Sen kommer jag där, och hävdar att om en pappa inte måste raka sig under armarna innan han går till öppnis behöver inte jag det heller. Jämställdheten gäller liksom bara barnen.

Jättebra lösning med kläderna, hos oss fungerar det tyvärr inte för det skiljer 3-4 storlekar… lillebror skulle drunkna i storebrors kläder. Men det hade varit bra för då hade vi kunnat ha betydligt färre kläder.
Däremot så funderar jag inte så mycket på vilken avdelning jag handlar kläderna, det viktiga är att det är funktionellt och håller för deras lekar. Sen gillar jag kläder som jag blir glad av, dvs mycket färg.
Jag tycker det är sorgligt när min äldste kommer hem och berättar om sina kompisar som inte tycker om rosa eller lila. Själv brukar han säga att han gillar alla färger, ofta med någon favorit (just nu är det blått), men favoriterna varierar. När han väljer kläder så brukar dock inte favoritfärgen spela så stor roll utan då är det andra saker som spelar in.

Underbar blogg!
OCH härliga ideer och tankar!
Är ”något ” äldre än dig och på 1900talets mitt var det lite hipp som happ! Då fanns inte HEN och ingen brydde sig heller. OCH jag och min bror blev jävligt bra och fritänktande!
Bäst är väl ändå när man gör det som känns rätt för en själv-INTE vad normen eller alla andra säger är rätt eller fel.
/anna
http://www.intefangordetdet.wordpress.com

Jag är imponerad att det funkar med att de har samma kläde. Min bror har tvillingar som inte ens de kunde dela på kläderna. Det skilde ungefär 2 storlekar mellan dem från de var ett år och det är så ännu när de är 13.

Jag är också väldigt ny inom detta område men blir så glad när jag får se detta.
Det är som att min världsbild ändras det skakas om i hjärnan när jag inser att rätt och fel som jag fått lära mig inte tvunget är rätt och fel. När jag var liten/yngre klädde mamma mig i ”flickkläder” fixade mitt hår varje dag osv. Och under hela min uppväxt har jag kännt mig fel. För trots att mamma tyckte jag var söt så kändes det inte bra för mig. När jag blev äldre och bestämde kläder själv var det ett helvete att gå och handla kläder för även om jag bestämde gjorde jag alltid mamma besviken genom att inte riktigt gilla de kläder hon tog fram och tyckte skulle vara fina på mig.
Detta att inte gilla att handla kläder bottnar också i alla reklam skyltar som visaar hur kläderna ska se ut men de såg ju aldrig ut så på mig så då var ju jag fel.
Blev lite långt men tycker verkligen att ni där ute som tänker på detta och försöker gå emot ”normen” gör ett fantastiskt jobb, stå på er! 🙂

Hos oss är det mina föräldrar som är värst. Aldrig att någon annan klagar på min tvåårige pojkes långa hår och rosa och ljuslila tröjor. Han blir konstant tagen för en flicka och min far bekymrar sig för att han ska bli retad. Och säger att jag borde låta pojken ha kort hår i sommarvärmen, att det vore skönt för honom. Det säger han aldrig till min syster angående hennes döttrar. Jag köper helst enfärgade tröjor på flickavdelningen för de för pojkar är så bylsiga och har ofta fula tryck.

Jag tycker att det är ett helt fantastisk sätt du uppfostrar barnen på. Genus är ju att lägga till, inte ta bort. Att låta barnet välja fritt ur alla kategorier, och det handlar ju inte bara om kläder. Jag väljer kläder till min dotter ibland, ibland väljer hon själv. Hon älskar att klä ut sig, ibland är det prinsessklänning med riddarsvärd och ibland enögd pirat. Idag valde hon favorittröjan med Blixten McQueen.

Bra skrivet! Och jag tror inte heller att det är sammanträffanden. Snarare så är det väl bevis på att sådant som en del påstår är medfött (tjejer ääääälskar rosa och pojkar älskar bilar) inte alls är det utan att det handlar om förväntningar, påverkan och möjligheter. Jag ger mitt barn alla möjligheter också. Visst så är han inte alltid så ”matchad” i kläder, men vad gör det? 🙂

hur gör ni vid födelsedagar eller jul om dom får kläder i paketen? går det bra för barnen att förstå att även fast de fått en tröja i födelsedagspresent att det sedan används av dom båda?

Hejsan hejsan detta har inte riktigt med inlägget att göra men tänkte att det ändå kunde vara kul för dig att höra och ge lite hopp om mänskligheten kanske. Jag åt middag med mormor och morfar för någon vecka sen och plötsligt under middagen säger morfar, 69, till mg, ”Du, vi måste krossa patriarkatet. Det har förstört så mycket, nu är det nog!” Mormor stämde genast in. Jag kunde verkligen inte sluta le! Det är väl typ det sista man förväntar sig att en gammal gubbe ska säga? Fast så är dessa två lite annorlunda också. De har varit veganer många år, håller på med yoga och har iphones. Och är pensionärer.

Praktiskt att ha allt i lådor! Hatar att vika för att inse 2 sek senare att allt i sonens garderob är uppåner då han också själv väljer kläder. Men jag har en liten fundering. Du säger att de får välja kläder själv. Finns det nått med nått ”farligt” motiv som Tamlin skulle kunna fastna för i deras kläder? Funderar bara för att jag har som aldrig sett någon av dem i nått ”typiskt” grabbigt men däremot i ”typiskt” tjejigt. Får de även välja på affären eller väljer du det du tycker är bäst där?
Som sagt mina barn (eller ja min 3 åring, min 9 månaders är lite liten än) får välja kläder helt själv. Redan från affären. Han har alltid varit med när jag har shoppat och jag älskar kläder med färg vilket jag kan hålla med om är sämre på pojkavdelningen så jag har shoppat från bägge sidorna. Dock inga klänningar men allt annat i färg. Men jag köper iofs inte klänningar åt min tjej bebis heller. Nu får då min 3-åring vara med i affären och välja helt själv men han går gärna till kill avdelningen och väljer det mesta och från tjej sidan blir det oftast nån mer neutral sak som kanske en rosa tröja eller liknande. Han har aldrig valt nått med paljetter tex. Och nej, jag har heller aldrig valt nått med paljetter iom att jag ser det som utklädningskläder oavsett om man är kille eller tjej för jag tycker det är så galet opraktiskt! Men det är därför jag inte väljer paljetter. Jag brukar visa honom kläder med typ Pippi eller My little ponny på bara för att jag tycker de är fina färger men till svar för jag ”nä dom är ful” aldrig att han har sagt att det där är ju tjej eller liknande. Jag vill gärna kläd barnen i glada färger men känner samtidigt att han har ju en vilja. Och den är mer ”farliga” kläder. Så som sagt, hur gör du? Får de följa med till affären och välja redan där?
Och när de var bebisar, vad hade du då på dom? Fanns det nått märke som var neutralt men färgglatt?

Håller verkligen med om att det är suveränt att ha gemensamma grejer för barnen! Både för att slippa fixeringen vid mitt och ditt och för att göra dem friare ur genusperspektiv. När det gäller kläder har mina inte kunnat ha samma grejer samtidigt eftersom det skiljer för mycket i ålder (och kroppsform), men leksaker har de alltid haft gemensamt (förutom några speciella grejer, tex gosedjur). Då gör det inte så mycket att alla vi känner alltid envisats med att bara ge stereotypa leksaker, eftersom blandningen sammantaget ändå blivit bra.

Precis som jag skrev ovan var jag helt ointresserad av att välja kläder som liten och det är vårt barn än så länge också. Dock brukar han alltid säga jaaa! till kläder som benämns som klänning, haha. Hn gillar att snurra runt runt så att klänningen svävar som ett tefat – ganska logiskt, både lekfullt och så känner han sig fin. Dock har vi inte så många klänningar i byrålådorna och det tror jag definitivt har att göra med att det utifrån normen sett känns som ett statement att klä en son i klänning när han inte har en syster han ärvt av. Omvärlden ser det ju verkligen så. Skitsynd och förjävligt egentligen, att det flickiga ska anses så dåligt att bara halva befolkningen kan kläs i det.
I övrigt köper vi dock oftast kläder på tjejavdelningen (inte lika bylsigt och murrigt) alt på POP-rea eller i vår Mini-Outlet i centrum där de säljer Villervalla, Duns osv fast betydligt billigare. Och second hand/ärvt förstås.
Detta inlägg, LD, var för övrigt skitbra!

Jättebra tips! Ska tänka på det om jag får för mig att trycka ut ytterligare en unge efter denna.
Vi vet att vi får en pojke men har nästan inga blå kläder, för varför skulle vi? Det finns så fantastiskt många andra färger att välja mellan! Det kommer antagligen bli annorlunda sen när vänner och släkt får för sig att köpa kläder, jag hoppas jag hinner påverka dom innan.

Tycker det är toppen att låta barn få välja själva hur de ska klä sig. Minns med fasa hur min mamma försökte tvinga på mig ”söta flickkläder” bara p g a mitt kön – jag som än idag ogillar rosa, rysch o pysch. Dock så har jag kjol ganska ofta idag (gillar det), har långa målade naglar (jag gillar det och skiter i vad män tycker eller inte tycker om det). Detta fast jag som liten föredrog bekväma byxor och sköna bysliga tröjor och hellre lekte med leksakståg än dockor till mammas fasa. Se’n ska jag påpeka något som många idag kanske inte har en aning om. En gång i tiden ansågs rosa vara en färg för pojkar!!! Jojomen. Rosa är ett derivat av rött, rött ansågs då som en maktens färg – alltså inte lämpligt för flickor och kvinnor (på den tiden ansågs det ju så.)Dessutom… Fram till så sent som 20-talet i vissa kretsar på sina håll, kläddes småpojkar i KLÄNNING! För de var inte män eller ens ynglingar och byxor sågs som ett plagg för endast män och ynglingar så alltså – småpojkar fick klänning. Idag när kvinnor och flickor i alla åldrar lika gärna har brallor som kjol och klänning (och hade en kvinna för 100 år sedan haft byxor på sig, jäklarns vilket hallå det hade blivit) utan att någon höjer på ögonbrynen, varför skulle det vara så jävla konstigt för killar att välja kjol och klänning likaväl som byxor? Varför ska bara kvinnor ha den ”friheten”?

Min lilla hjärna matchar kläder efter färg per automatik. Kan inte rå för det. Har dock ett tag på mig att avprogrammera mig, då inte min knodd är intresserad av att välja kläder själv än. Detta är dock något han kommer få göra när han nu än finner det vara intressant, och då kommer han ha alla möjliga kläder att välja mellan. Skall bli kul att se hur han kombinerar dem, och än roligare att se om jag kan låta bli att irritera mig på att det inte matchar 😛

Åh vad smart med delad garderob. Hade jag haft fler än ett barn så hade det varit ett bra alternativ.
Vi och hennes mormor och syster (halvsyster som är 19 och som hon inte kan dela kläder med storleksmässigt)handlar både på kill- och tjejavdelningen. Resten av släkt och vänner köper bara tjejiga grejer.
Vi försöker också få alla i hennes närhet att ge henne aktiva komplimanger istället för passiva, men hittills har det bara lyckats på ett par skor. Skorna kallas numer för ”de supersnabba springskorna” och inte för de ”fina skorna”.

Åh du är inne och snuddar på någonting jag tänkt på! Vissa kör barnens rum o kläder könsneutrala men är det en flicka finns verkligen alla färger, gärna många detaljer och saker i rosa. Är det däremot en lite pojke, nej då finns det inge rosa. Kanske lila, och andra ”tjejiga” färger. Men rosa, det håller även många genustänkandeföräldrar borta ur sina söners rum/kläder! ;)Är väll petig men känns lite dubbelmoraliskt 😉

Hej, en liten fråga av ren nyfikenhet, ej kritisk! du skriver en låda för bla trosor, använder dina båda barn trosor eller finns det skillnad i vilka underkläder dom använder. Och om det inte gör det, tror du att du kommer börja separera deras underkläder med åren?
Puss!

Detta är inte en regelrätt kommentar, utan mer en egen undran som jag funderat över länge och som nu kommit upp till ytan.
När blev det så att tjejer ”ska” gilla rosa, inte bara kläder utan även leksaker o andra prylar, och killar ska hålla sig till blått, svart, grönt.
Jag är född på 60-talet och min mamma köpte tre filtar att lägga i min barnvagn – en rosa, en grön och en blå. Min favorit blev den gröna, den följde med som tröstefilt på dagis (vet att det heter förskola nu, men inte då) och jag har en yttepytte liten bit av den kvar, blekt och nopprig. Min pappa, ja hela släkten förresten, tyckte om att fotografera så jag har bokstavligen hyllmeter med foton i album och kuvert, och senast igår när jag lunchade med en väninna som jag känt sen jag var 7 år (i 41 år, sen klass 1) tittade vi på foton och garvade över hur vi såg ut.
Då slog det mig igen – det var inte en rosa/blå uppdelning, och jag undrar över om det var 70-talismen eller vad jag ska kalla den, men vi var färggranna och omatchade och verkade på det stora hela vara rätt nöjda med det.
Skolavslutning 1973: jag klädd i en skjorta med gröna och gula bilar, samt gröna byxor, en kompis i blå skjorta och gula jeans, en annan i röd klänning med grönt mönster.
Självklart har jag ingen koll på vilka färger små barns kläder hade på 80-talet, jag var mest koncentrerad på att färga mitt eget hår i regnbågens färger till pappas skratt och mammas förtret, men jag misstänker att den här könade färguppdelningen uppkom i slutet av 80- eller början av 90-talet.
Mycket bra att låta barnen välja själva, förutom det praktiska i att de har ungefär dubbelt så mycket att välja bland.
Gillar också det där med att de märker om det är för varmt eller för kallt, en kompis lät sin dotter gå till förskolan iklädd tyllklänning (ja, från nåt Prinsessparty tilltjajat) och gummistövlar. Inget mer under eller utanpå. Dock fick barnet (av praktiska skäl?) underkläder väl framkommen till förskolan, men fick själv upptäcka det opraktiska och för årstiden något svala, klädvalet. Tröja o brallor fanns såklart tillgängligt då.

Kul att läsa, mina söner ärvde rätt mycket från kusinerna, men när tjejkusinen blev 10-11 satte deras mamma stopp för arv av hennes tjejiga kläder. Trist.
Sönerna är långa och växte ur barnavdelningarnas centilongstorlekar redan i 12-årsåldern. De gillade aldrig de där killiga kläderna i combat-mönster, fåniga tryck med goth, skateboardåkare etc.
Glömmer aldrig första gången vi kom in på Dressmann och äldste sonen såg alla FÄRGER. Han blev som besatt, jag tror vi köpte ett 20-tal överdelar, i lila, ljusblått, hawaii, knallrött, grönt. helt salig!
En anledning till att vi aldrig köpte kläder på tjejavdelningen är just längden, tjejkläder är ofta designade med smalare midja, kortare etc. Magtröjor var populärt när de var i låg-mellan stadieåldern. Ehh, de var långa, de hade suttit som bh-liv på dem.
detta kan ju vara en bidragande orsak till att killkläder är normen, tjejkläder är inte alltid särskilt lekvänliga.
Vi hade också det där med leksaker, vilket är väldigt praktiskt. De fick öva sig i att tänka sig in i varandras situation, att gunga EN STUND och själva bestämma hur länge det skulle vara, och att stå bredvid och se att brorsan njöt av gunga.
Detta ledde till upprepade konflikter med granntjejerna på landet, där vi har en häftig repgunga, de stod och räknade antal svingar och slet sen nästan ner lillebror ur gungan, de räknade till sin egen fördel osv.
Detta gjorde att sönerna fullkomligt tappade intresset för och njutningen av gungandet och gick därifrån, för att komma tillbaks när tjejerna gått hem. Konflikterna var alltså mer mellan mig och tjejerna, och i viss mån deras mor.
Likadant med lego, de fick hävda vissa fina bitar som sina så länge de byggde och lekte med den, men inte ställa på hyllan hur länge som helst.
En regel vi hade var ’om du inte kan dela med dig, så får du inte ha den’. Funkade jättebra, de lärde sig respekt, empati, att fråga om lov, och att dela med sig.
likaså, om nån hade varit ensam med mig och fått en glass, happy meal eller nåt, så förklarade jag att det var just för att brorsan varit ensam med mig som de fått, och nästa gång var det deras tur och då skulle de också få.
Yngste sonen var en underbar nalle- och dockpappa, ända tills de andra killarna på dagis berättade att killar inte KAN leka så. Där stod jag mig slätt, och med tårar i ögonen gjorde han valet att stoppa undan sina dockor. Nallarna fick flytta in i sängen mer permanent.
Just denna unge har sedan blivit vad jag kallar social men inte kollektiv, han har aldrig förstått varför man ska göra nåt bara för att alla andra gör det. Han har gjort saker som andra inte gjort, dansat balett och folkdans, sjungit i kör osv.
vad som ofta slagit mig under åren, är att det är svårt att ha icke-stereotypa killar, de har hamnat i den ’grabbiga’ fållan utan att passa in där. En konflikt jag minns var med skolan på låg- mellanstadiet. Alla mina herrar har alltid suttit ner och kissat. Skolan delade upp toaletterna i tjej- och killtoa, eftersom tjejerna med rätta tyckte det var äckligt med stänk och skvätt på sits och golv.
Vilket även mina tyckte. Gå på tjejtoan, sa jag, skolan sa ABSOLUT INTE. De sitter ner, sa jag. De är killar, sa skolan. Lär alla killar sitta ner, sa jag.
Tog upp frågan på föräldramöte, ramaskri från de flesta föräldrar, en riktig karl står upp. Det är inte bra för prostatan, drog en skräckslagen farsa till med. Så jag ringde upp urologen, och gav dem världens garv. Du, det enda som vi vet hjälper mot prostatabesvär är täta utlösningar, sa de. Inte aktuellt än på ett par år, sa jag. Och vann mot skolan , sönerna fick gå på tjejtoan, liksom alla killar som satt ner.
Nu är de i slutet av tonåren och på väg ut i livet på egen hand, lite sorgligt, men jag tror ändå att jag har skickat med dem bra värderingar.
Pust….

Jag tycker att det är mycket bra att inte tänka så mycket på om saker passar ihop med varandra. Jag har själv alltid varit sådan att jag för de mesta bara drar till mig första bästa tröja och sedan får de gå som det går med den saken. ^_^ Något som ofta gör min älskade syster lite irriterad då jag kommer med kläder som inte alls passar ihop enligt henne.

Jag vet ju att både Tamlin och Ninja är ”små” fortfarande, men när de blir äldre och någon av dom säger att ”Nej mamma, jag vill ha en egen garderob nu, min stil är inte alls densamma som Ninjas/Tamlins.” Hur kommer du reagera helst då? 🙂

Ny läsare här och med den reklam du gjorde inledande för dig själv är jag uppriktigt förvånad över hur vettigt och rentav självklart det du skriver är. Trist att det känns som att du är en ”elaking” fast du inte är det liksom.

Gammal bloggpost, men jag surfade in här av en slump.. och känner att jag bara måste 😉 dela med mig av en egen upplevelse när det gäller barn och kläder. För ett par år sedan, en varm sommardag, var jag ute med sonen i barnvagn. När jag stannat vid ett trafikljus kommer det fram en tant och säger ”Åh vilken söt liten flicka! Hur gammal är hon?” ”Han är nio månader”, svarar jag. ”Ja, det är alltså en pojke”, lägger jag till. Kanske lite onödigt i och med att jag redan kallat honom för ”han”, men jag hann liksom inte tänka igenom mitt uttalande innan. Och det hoppas jag att tanten inte heller hann… För hennes svar på detta var att i en ton som närmast lät förorättad säga: ”Jaha. Men det kan man väl inte se när du tar på honom en sån hatt! Då ser han ju ut som en flicka!” Nu tycker jag ju liksom inte att det gör något om han tas för en flicka, men jag blev väldigt förvånad över att pojkar nu tydligen inte ens får ha på sig en solhatt… Tydligen ska de ha tuffa kepsar från födseln, ungefär. 😉

För övrigt har han en ganska blandad garderob, och som liten hade han väldigt många plagg som var lila och/eller rosa. Detta helt enkelt för att jag fick överta väldigt många sådana plagg av släkt och vänner. Vad han hade på sig den aktuella dagen ovan minns jag dock inte. Ja, förutom solhatten då.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *