Kategorier
feminism & genus

Feministens utveckling

Imorgon åker vi till Delsbo för lite traditionellt julfirande. Jag borde städa fint hemma, testköra vårt nya larm med kameror (!) och tvätta kläder inför packningen men jag sitter hellre i soffan och har nackspärren från helvetet. Eller nu ljuger jag, jag hade helst sluppit nackspärren.

Jag borde även blogga om nåt vettigt men jag har tappat lusten för tillfället av senare dagars skitkastning. Det är lite lustigt egentligen, ju mindre dömande och elak jag blir och ju mer saklig jag blir desto fler är det som tycker att  ”LD brukade vara en vettig feminist men nu slutar jag läsa henne!” (Med lustigt menar jag såklart skitirriterande) Men man kan ju inte falla alla i smaken. Min höga häst har jag dock kvar men ska hålla mig från att säga nåt arrogant om detta idag men jag är så trött.

En del i min feministiska utveckling är ju att lära mig lägga egot åt sidan, bli schysstare på att debattera samt skaffa lite mer analys. Jag minns när Apan Satt i Granen frågade mig varför jag följde feminister på twitter som bara gjorde mig förbannad och ledsen (typ Burgschki och Kvinnopartaj) och då minns jag att jag svarade att de hade poänger som jag ville höra och kunskap jag ville ta till mig. Framförallt så lärde jag mig mer om mig själv och min feminism genom deras kritik. Nu håller inte jag med dem om allt ändå men diskussionerna med exempelvis Burgschki är så förbaskat givande och utvecklande. Jag vet ju dessutom att vi strävar efter samma mål.

fanny kritik

Feminismen är ju inte homogen och vi är inte alltid eniga. Feminismen är ju full av självkritik och oliktänkande. Det mesta jag lärt mig har jag lärt mig av andra feminister som argumenterat emot mig. De som har samma grundvärderingar men andra perspektiv, som utmanat och ifrågasatt mig. Att lyssna på antifeminister, fascister, rasister m.fl. ger mig verkligen ingenting mer än möjligtvis en bekräftelse på att jag har rätt. Lite egoboost med andra ord.

Jag behöver inte läsa Mein Kampf för att bli mer övertygad antifascist och jag behöver inte läsa Pär Ströms böcker såvida jag inte är i behov av ett gott skratt.

fanny kritik

Men för många är det en process, speciellt när man inte riktigt vet vad för slags människa man är, vilka värderingar man har eller kanske snarare hur man ska implementera dessa i sin feminism. Jag tänker själv ofta på vad för slags feminist jag vill vara. Vill jag till exempel vara inkluderande och det vill jag så funderar jag kanske på vilka jag vill inkludera, vad inkludering innebär och så agerar jag utifrån det. Jag personligen tror inte att inkludering innebär att inkludera våra ideologiska motståndare, men nån annan kanske tänker annorlunda. (Och därför kommer jag konsekvent blocka antifeminister från mitt kommentarsfält)

Och så vidare.

När jag går igenom mitt arkiv måste jag ibland ta fram skämskudden för det finns så mycket där som jag inte kan skriva under längre. Inte alltid så att jag bytt åsikt men förr hade jag snabbare till skuldbeläggning och bestraffning. Jag avfärdade oftare kvinnor som okunniga och omedvetna, kanske för att de följer normer (vilket är fruktansvärt svartvitt) och jag la oftare ansvaret i knät på enskilda individer typ avfärdade dem som dåliga förebilder. Jamen ni hör ju, och ni vet ju, ni har ju hängt med. Men jag tror det är lätt hänt, just när man inte riktigt vet hur den feministiska tanken ska ta sig uttryck.

Hur har er utveckling sett ut? Har ni några skämsmoments när ni tänker tillbaka på hur er feminism har uttryckts?

internkritik

(Vill ni lära er mer så läs gärna Fanny Åströms inlägg ”Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb” om vikten av relevant internkritik.)
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Feministens utveckling”

Det där är inte bara feministisk utveckling – det är mänsklig och andlig utveckling. Och det är kul att du skriver om det för jag tänkte på det höromdan när jag gick igenom gamla utkast till bloggen. Jag skrev saker bara för ett år sen som jag absolut inte skulle få för mig att skriva idag. Ibland går det betydligt snabbare än ett år också att jag ändrar synvinkel.

Jag skrev en Metrokolumn om spridda sexbilder när jag var 16. Rubriken var ”hur kan man vara så blåögd att man sextar?” och kärnan i krönikan var precis det, att man är naiv om man skickar nakenbilder till andra och att man borde tänka på att de kommer att spridas ut. Det är ju fem år sedan nu och jag kände väl just så då, att ”amen sluta skicka bilder så sprids de inte hur svårt kan det va?”, men det är så himla långt ifrån något jag kan stå för idag.
Samtidigt försöker jag intala mig att saker man skrivit för länge sedan som man inte längre tycker är ett tydligt tecken på att man utvecklas i sitt tänkande, att man tar in fler perspektiv och fler synpunkter. Ibland (ganska ofta) får jag lite ont i magen av tanken på att den där kolumnen, och många andra som jag skrivit, ligger kvar för vem som helst att läsa om man googlar. Men jag försöker tänka att alla förändras, särskilt mellan sexton och tjugoett års ålder, och visst, jag tyckte så då men inte nu.
Värre hade ju varit om man haft exakt precis samma åsikt i hela livet och aldrig någonsin reflekterat över dem. Hu.

Men åh så rart skrivet.
Jag kan säga ungefär samma grej själv, diskussioner med andra som delar mina värderingar och grundprinciper men kanske inte åsikter har hjälpt mig som mest i min utveckling. Och det är ju denna ständigt pågående debatt en för i kombination med ett applicerande på sin vardag som gör att man utvecklar sina tankebanor.
Själv har jag låst mina gamla bloggar, där står en himla massa skit…

Guh, ja. Känns som att jag får en ny aha-upplevelse var och varannan månad. Bär med mig orden från Cats.Tits.Feminisms tumlr:
”unlearning problematic behavior is a long ass process
you will fuck up
handle it gracefully.”

Följer dig och diskussionerna kring rätt hårt och tycker mest om man ser i en persons kommentarsfält att det liknar ett: LD får kritiseras precis hur man vill men ve henne om hon kritiserar” osv i all oändlighet.
En gång twittrade jag att utan din ”arga” ton hade jag förmodligen aldrig fått upp ögonen för feminismen och det är så jävla sant. Jag behöver ingen som smeker antifeminismen medhårs, det får bara mig att fundera om hen är feminist eller inte. Och nu menar jag ingen enskild individ utan bara i största allmänhet.
Nu blajjade jag på om lite allt möjligt men så är det ibland. God jul!

Och skämsmoments?! OH MY GOD JA!
För nåt år sen stod jag och gapade ”visst ska tjejer få klä sig hur dom vill men man måste vara MEDVETEN om att man kan bli våldtagen”
Det skäms jag över idag så jag dör lite när jag tänker på det!

Gud jag har också tänkt i de banorna. Femton bast och bara ”man behöver ju inte klä sig i kortkort för då lockar man kanske till sig våldtäktsmännen” JO MEN TYP! Tack och lov började jag bilda mig och bilda bort det ruttna..

Jag har räknat mig som feminist sedan elvaårsåldern men mer av en särarts-förespråkande sådan. Det här med genus och att man uppfostras till ett kön var väl lite för abstrakt att ta till sig när man var mitt i processen själv. När jag fick min äldsta unge som tjugoåring och började hänga på familjeliv så stötte jag på mängder av åsikter jag aldrig kommit i kontakt med innan, och fick däribland en djupare insikt i feminism.

Personlig utveckling är alltid bra. Och om man är lite mer ödmjuk mot dom man riktar sig till så dom känner sig bekväma och inte behöver väga sina ord på guldvåg så tror jag att man fångar sin publik på ett bättre sätt. Erfarenhet och mognad kommer med åren.

Det där anser jag bara vara sant en bråkdel av tiden, ofta fungerar håra ord och en oresonelig stil också. Tycker det beror på den man riktar sig mot huruvida hen är öppensinnad nog för att ta åt sig kritik eller ta in andra perspektiv som inte är inlindand i silke.

Mitt största skämsmoment är nog att jag faktiskt en gång trott att feminismen var till för mig och för folk i min situation, men har senaste åren insett mer och mer att den bara är till för medelklasskvinnor som vill hitta ännu mer att gnälla över.

Personlig synes jeg du bare blir bedre og bedre, og selv om jeg savner mange av de typene innlegg som du ikke skriver lenger, så ser jeg at bloggen din blir mer strømlinjeformet som tiden går. Jeg har lært fantastisk mye av å følge din reise som feminist, mor og blogger (og jeg HAR lest hele arkivet), og er utrolig takknemlig for at jeg fant bloggen din akkurat da jeg gjorde.
Stå på, og flyt med i din egen utvikling. Det er mange som har mye å lære av det!

Gamla åsikter jag skäms över:
– Har tyckt att ”jämställdism” är ett bättre ord än ”feminism”, för man får ju inte glömma männen!
– Har tyckt att det är viktigt att inte se för extrem ut och inte säga för extrema saker för att inte ge feminismen dåligt rykte.
– Har tyckt att det är upp till kvinnorna att ta plats på arbetsmarknaden istället för att klaga över hur det ser ut idag.
Som tur är kan jag skylla på att jag var ung och dum. Jag har varit vettig sen jag var runt 17 och är 22 nu, men antagligen kommer jag om några år tycka att jag hade helt puckade åsikter nu. Utveckling är bra!

Hej Natashja!
Jag gillar verkligen din blogg och hur du skriver om feminism och din egen utveckling som feminist och jag gillar särskilt det att du reflekterar och vrider och vänder på egna värderingar och tankar.
Jag och en till vän vill starta studiecirkel eller någon typ av diskussionsforum om feminism (dels för att öka den egna kunskapen och medvetenheten om olika typer av diskriminering men också för att kunna slipa argumenten för feminism och mot kvinnohat, homofobi och rasism).
Jag känner dock att jag inte riktigt vet var jag ska börja och hur formen för forumet skall se ut. Har du några bra tips om hur eller med vad jag ska/kan börja?
I alla fall, tack för din fantastiska blogg! Den har gett mig många insikter och nya infallsvinklar på både det ena och andra i livet!
Hälsningar
//Anna

Det är otroligt skönt att ditt kommentarsfält är fritt från antifeminister! Jag fixar inte att bombarderas med deras argument och… skit och om jag någon gång har lust att bli frustrerat förbannad så surfar jag in på en antifeministisk blogg istället (vilket sker typ två ggr/år MAX).
Mina skämsmoment?? Hmm kanske att jag för länge sedan ärvde min mammas åsikter om att det visst finns en sanning i att pojkars bilintresse är genetiskt (??). Men i övrigt har jag varit jävligt smart jämt – HAHA!
I början när jag bloggade (ett år sedan) hade jag nog mer en tro på att jag genom saklig debatt och tydlig pedagogik kunde vinna antifeminister till rätt sida, men det har jag släppt tack och lov. Desto viktigare att stärka feminister och andra jämlikhetsivrare att våga stå upp och kämpa ytterligare!
Dock, i och med att jag bloggar för lärare, har jag fortfarande i viss mån målet och en önskan att få fler att fatta vikten av normkritik, att se maktstrukturer osv – för tyvärr finns ju antifeminister, sexister, homofober, transfober och rasister även bland lärarna…

För kanske 10 år sedan så trodde jag typ att det var jättefeministiskt att säga att problemet var att kvinnor var alldeles för svaga och mjäkiga och att om vi blev bättre på att inte ta skit så skulle vi bli jämställda direkt. Brukade t.ex. säga att det bara var svaga tjejer utan självförtroende som blev illa behandlade av sina partners, och att det var mycket bättre att umgås med män för de var mycket rakare i kommunikationen och inte en massa skitsnack. *skäms*

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *