Kategorier
feminism & genus

Fråga feministen?

Många av oss har avskrivit oss ansvaret för att utbilda omgivningen. Jag tycker om att upplysa men har fruktansvärt lågt tålamod för folk som inte ens har lagt en halv minut till att googla feminism eller dess grundpelare. MEN. Ibland kan dumma frågor funka som en bra grund till diskussion och kanske framförallt till att bena ut vad man egentligen tycker och var man står.

SÅ.

Om ni fick ställa ”dumma frågor” till en feminist, (utan att få skäll) vad skulle ni fråga då? 

(Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med era svar, men vi får se vad jag hittar på. Kanske kan man köra nån slags ”blogg-feminist-fika” online i kommentarsfältet varje typ måndag där folk får fråga och vi hjälps åt att svara (utan att rulla på ögonen eller lacka ur) eller så kanske jag kan använda frågorna som underlag på min facebook-sida eller kanske både ock eller nåt annat?)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Fråga feministen?”

Alltså jag skulle aldrig gå bort från feminismen, men ibland blir jag bara för trött på allt det negativa som kommer med. Det negativa är saker som hånfulla kommentarer om att en är feminist, sexistiska kommentarer och skämt som bara ÖKAR om hen får reda på att en är uttalad feminist OSV. Självklart är det inte feminismens fel, utan patriarkatets, men ibland, ytterst sällan, hade jag önskat att jag var sådär skönt, lulligt ovetande om patriarkatet och kunde leva utan att göra mig osams med människor/bli dömd för mina åsikter/vara förbannad över alla orättvisor. Någon som förstår mig? Eller har varit med om samma saker pga sina åsikter? Behöver lite stöd en sån här typiskt dålig måndagseftermiddag.
Ps. Fick tillbaka en uppsats där jag hade ersatt ”man” med ”en” för att ha det neutralt, läraren blev arg och sa att ”’man’ är neutralt” och jag fick ett sämre betyg. Är det här rätt?!

Känner ganska ofta som du, i alla fall just nu i mitt liv. Vore skönt att vara lyckligt ovetandes ibland om saker som patriarkalt förtryck. Jag tänker dock att feminismen inte handlar om att göra mig till en lyckligare människa, utan en friare. Då känns det lite lättare på något sätt. Och det är ju logiskt att orättvisor i världen inte får en att känna sig gladare, trots allt…
”You can close your eyes to the things you don’t want to see, but you can’t close your heart to the things you don’t want to feel”
Kram <3

Engagera dig i ett politiskt parti eller en förening och driv frågor som rör feminism där. Kolla upp vad det finns i närheten av där du bor och verkar. Eller starta upp något själv. Engagera dig i en kvinnojour eller annan typ av grupp.

Jag tycker allt beror på vad personen vill med frågan. Är hen uppriktigt intresserad av att veta vad jag tänker så svarar jag gärna hur ”dum” frågan än är. Men är det nån som ba vill attackera och sätta dit mig så nej.
Men ”dumma” frågor:
– Hur vet vi att vi lever i ett patriarkat?
– På vilket sätt förtrycker män kvinnor?
– Vems ansvar att förtrycket ska upphöra?

Hej!
Feminister och jämställdhetsivrare pratar o pushar mkt för att kvinnor ska göra karriär, ha ”rätt till heltid”, etc. Anser inte du att detta går ut över barnen? Är det verkligen en önskvärd utveckling att numer INGEN av föräldrarna prioriterar sina barn?
Hur kommer det sig att ”ni” inte pushar för att män i högre utsträckning också jobbar deltid istället?
Små barn går i snitt 34(!!!!) timmar i veckan på förskolan från 1 års ålder. Med ökad psykisk ohälsa som följd. Mer stressade föräldrar och ständigt ökande konsumtion.
Hur ser du på allt detta?

”Är det verkligen en önskvärd utveckling att numer INGEN av föräldrarna prioriterar sina barn?”
”Numer”? Har det någonsin funnits en tid, menar du, då pappor prioriterade sina barn framför karriär, fritid, pengar och arbete?
”Hur kommer det sig att ”ni” inte pushar för att män i högre utsträckning också jobbar deltid istället?”
Det gör vi. Vi pushar för 6 tim arbetsdag.

Manshat, som jag ser det, är inte ett regelrätt hat (många har svårt med detta ord, och tänker på ”hat” som en mycket starkare och nedbrytande känsla än jag tänker i detta sammanhang). Det handlar kanske mer om ett slags ogillande och förakt mot allt som män utsätter kvinnor för, och mot sämre typiskt manliga egenskaper (t.ex. de som Sofia nämner). Dels kan det handla om en politisk grej, att inte (som alla andra) jubla åt män och värdera mäns egenskaper högre, utan istället fungera som motpol. Det kan också handla om att man faktiskt har blivit utsatt för så mycket patriarkalt förtryck att man känner en stark bitterhet mot alla män på ett personligt plan.
I väldigt många sammanhang tror jag dock att feminister har blivit avfärdade som ”manshatare” (dvs som att det inte fanns något inom feminismen av politiskt värde, utan enbart en irrationell känsla av hat). Därför har feminister själva börjat använda ordet på ett ironiskt sätt.
Som svar på varför dessa ”manshatare” ändå lever i förhållanden med män. De flesta är påverkade av heteronormen och tvåsamhetsnormen, det är nog den största anledningen. Det kan vara svårt att komma ifrån detta, speciellt om man redan ingår i en relation med någon man tycker om. Som jag sa handlar detta inte om ett traditionellt hat mot en enskild individ, utan man kan mycket väl älska sin förtryckare. Sen finns det ju män som tar sitt ansvar och gör sitt bästa för att inte förtrycka, och då går det säkert helt okej att ha en relation med dem. Dock har jag stött på flera rabiata feminister som försöker undvika relationer med män därför att det blir enklast så.

Hej, kul initiativ! Min fraga:
Om valdigt beprovad forskning (d.v.s. forskning som verkar objektiv och av god kvalitet, utan sponsring av suspekta kallor, och som ”bevisats” av flera oberoende forskare) visar nagot rent empiriskt som du tror kan missgynna ”kampen” om jamlikhet mellan kvinnor och man, skulle du da forneka att dessa iaktagelser var sa att saga ”sanna” rent empiriskt (i ”kampens” namn)?
T.ex: Om forskningen visade att kvinnor i medeltal var mer ”omsorgsbenagna” an man; eller mindre intelligenta, skulle du da erkanna denna forskning som riktig, trots att du ar radd att den kan anvandas i negativa syften for kvinnors frigorelse/jamlikhet?
Min fraga i sin essens handlar m.a.o. om: Skiljer du mellan empiriska och normativa utsagor, eller ser du dem som sammanblandade?

Jag liknar din fråga (om jag nu har förestått den rätt) med rasbiologi. Alltså om det nu fanns forskning som bevisade att det fanns vissa raser av människor som var mindre intelligenta/mer våldsamma etc än andra, skulle man då avfärda den forskningen som lögn..?
Rent spontant tänker jag att feminism handlar om allas lika rätt i samhällets alla aspekter och därför vill jag på något sätt avfärda sådan forskning, även om jag själv studerar till att bli forskare.. Jag känner liksom att det kanske inte är då viktigt, alla är ändå människor, även om det finns grupper som inte liknar varandra så mycket så har vi alla samma värde och samma rättigheter. Jag skulle kanske inte säga att forskarna hade fel (vad vet jag liksom?) men jag skulle helt säkert försöka avdramatisera resultaten.

Min antifeministiska vän påpekar ibland att vissa feminister tycker att ord som ”brandman” och liknande borde bytas ut mot något könsneutralt. Min vän anser då att även ordet ”feminism” borde bytas ut av samma anledning. Jag har försökt förklara varför det heter feminism, men hen fattar inte. Någon input?
PS: Vännen är den mest diskussionskåta människan i hela jävla världen och ska argumentera mot ALLT. Skulle vilja ”vinna” en diskussion för en gångs skull.

Jag skulle fråga varför personer med uppenbar djuplodad kunskap så ofta avskriver ”noviser” som ”dumma”?
Jag förstår att man bemöter mycket skit som feminist, men vissa verkar ha det som en reflexmässig reaktion att trycka ifrån sig sitt maktprivilegium, makt i egenskap av att man sitter på kunskap, när någon själ frågar något om det man just yttrat säg om.
Är inte sällan jag (kallar mig inte feminist) får förklara feministisk teoribildning och jargong för min omgivning. Folk är överlag rätt intresserade av att veta, men alla ensamma fyrabarnsmammor, funktionshindrade och sönderarbetade människor kanske inte har tid att läsa Nina Björk eller Simone de Beauvoir.

Det talas mycket om systerskap och acceptans för varandras olika feministiska åsikter. Jag får ibland intrycket att du menar att man som mindre radikal feminist bör acceptera och respektera mer radikala feminister, men inte alltid att det går åt andra hållet. Hur tänker du kring det?

Du är en person med vettiga åsikter som jag respekterar. Undrar vad du, och andra uttalade feminister, tycker om att föda upp barn i tuber, att ALLA män är skyldiga till patriarkalt förtryck och andra radikala (urvattnat begrepp men här känns det befogat) idéer, med tanke på att du RT:ar @sinoes dagarna i ända?
Finns det någon gräns för vad som får tänkas och sägas när det gäller kampen för att nå ett jämställt samhälle, eller är ALLA idéer och resonemang värda att diskuteras? Jag har lika svårt att ta feminister som på allvar som diskuterar bland annat ovan nämnda punkter som jag har att ta Marcus Birro och kompani på allvar.
Jag försöker sätta mig in och förstå, läser debattartiklar och bloggar, inser att jag som man har ett ansvar där. Men ”ni”, förlåt, gör det så svårt så ofta.

1. Föda upp barn i tuber? Jag antar att du syftar på ett automatiserat barnafödande. Jag är inte negativt inställd till iden som sådan och anser att det på ett teoretiskt plan låter som en bra idé. Barnafödande är trots allt farligt och smärtsamt och om det fanns ett sätt på vilket en kunde göra detta på ett säkert och bra sätt så ser jag inga argument emot. Men jag anser ju givetvis att det måste undersökas noga innan ifall det går att genomföra bra (samt att det givetvis bör vara frivilligt för kvinnor om de vill det eller om de vill vara gravida som vanligt). Tror dock att en sådan lösning ligger långt fram i framtiden om det öht kommer hända.
2. ”att ALLA män är skyldiga till patriarkalt förtryck” Ja, alltså vi är ju alla (kvinnor såväl som män) en del i en patriarkal struktur som förtrycker kvinnor. Dvs är vi alla skyldiga (vissa mer, andra mindre kanske) till att upprätthålla detta förtryck. Men eftersom män har en överordnad position och i större utsträckning vinner på det hela så har män ett annat ansvar än kvinnor när det kommer till att sluta upprätthålla förtrycket.

Jag tänker på 2 frågor kanske är dom dumma eller inte vad vet jag ;P
1 Varför är det okej med ”manshat” om feminister inte tycker det är okej med ”kvinnohat”? Borde vi inte ta bort allt hat? Bara höja kvinnorna, utan att behöva hata männen?
2. Vem eller vad och hur var och när började ojämställdheten? Var det en kvinna eller man som ”kom på iden” att kvinnor skulle vara lägre?
I vilket skede skedde det? Därför jag frågar är för min mor är helt övertygad det var en kvinna som sänkte andra kvinnor, och jag tror mer mannen hade övertag för han inte gick gravid och inte födde barn, så han var bruksbar och lättare att använda för jobb vilket gjorde att han hamnade höger ”automatiskt”.

Det finns antropologiska teorier som liknar din (kanske är det just dem du grundar dig på), som går ut på att kvinnor i stort sett över hela världen har haft sämre politisk rörlighet för att hon i stor utsträckning varit kopplad till barnen och hemmet, och därigenom har hon inte fått makt på den offentliga arenan. Såklart så tycker inte alla att denna teori är gångbar, men jag accepterar den mycket lättare än att vadå, kvinnor ba förtrycker varandra?

Alla i min omgivning ser feminism som negativt och hets mot folkgrupp (män-.-) hur förklarar man bort det? Jag ser aldrig feminism i negativ mening jobbigt då att berätta för de som endast sser negativa saker med feminism.

Jag har velat ställa en fråga som kan verka dum så tar väl chansen nu:
Man pratar om kvinnohat om en man slår en kvinna, men är det även kvinnohat om en man som alltid använder våld (även mot män) slår en kvinna?
Kanske jättetöntig och vag fråga, men hoppas någon förstår hur jag tänker!

Så kallade hatbrott kallas just hatbrott för att förövaren (brottsutövaren) har en tanke/mening/bakgrund till brottet som passar in på brottsbeskrivningen. Alltså om man exempelvis attackerar någon pga deras ras (hudfärg ex) eller religion (ex att personen bär slöja) eller för att det är en kvinna (förövaren anser sig vara värd mer / ser det som sin rättighet att utföra brott mot just kvinnor osv.). Så nej, bara för att en man använder våld mot en kvinna blir det inte automatiskt kvinnohat, utan först om hans motiv/baktanke baseras i det att han ska bringa våld mot henne, just för att det är en kvinna.
Däremot finns det ju en struktur i samhället idag som är väldigt mycket baserat på kvinnohat. Där kan man väl egentligen dra långa paralleller om att allt baseras på kvinnohat / tankar om att kvinnor är mindre värda osv. Inte något jag är rätt person att analysera/diskutera dock.

Hej! Helt annat ämne men tycker att det är konstigt att det inte blivit ifrågasatt någonstans! I Sveriges manliga fotbollslandslag så är två spelar med som är dömda enligt mig för ganska allvarliga brott.. Den ena är Alexander Gernt som är dömd för misshandel på sitt ex och modern till hans barn. Den andra är Miiko Albornoz som är dömd för att förra året haft sex med en 14 tjej.. Dessa pga att de avtjänat sina straff (om man nu kan kalla det det) får alltså representera och spela i landslaget! Jag tycker att detta är HELT sjukt!

Som fotnot kan ju nämnas att Miiko aldrig har spelat i ett landslag sedan han blev dömd och att han aldrig har spelat i herrlandslaget. Däremot kommer han med till vinterturnen i Januari.
Med det sagt så har SVFF klantat sig i den här frågan genom att inte ge ett tydligt svar angående Gerndt, utan bara smugit in honom i landslaget när skador och den viktigaste matchen skedde (Portugal).
Om det ger dig någon respekt åter för fotbollen så kan det ju nämnas att han blev utbuad av hans egna svenska fans när han blev inbytt mot Portugal.
Och Miiko får höra pedofilsånger var han än åker i Sverige, fast det har mer med fankultur att göra – motståndarfans vill alltid häckla spelarna.

Jag vet att du hade en lite diskussion på twitter igår med en tjej om just detta, men jag måste ärligt säga att jag inte förstår. Hon skrev att hon inte känner sig förtryckt och du svarar i stil med du är okunnig, feminism är en kunskapsfråga. Jag anser mig varken vara okunnig eller korkad, skulle faktiskt beskriva mig själv som rätt så intelligent. Men jag känner mig inte heller förtryckt. Jag går aldrig runt och känner att detta händer mig just pga att jag är kvinna, hade jag varit man hade inte detta skett. Jag är mycket väl medveten om att vi inte är i närheten av jämlikhet på vissa plan, men jag känner mig ändå inte förtryckt. Skulle vilja veta hur alla män (för just du med flera säger ju att alla män förtrycker) förtrycker mig? Vet inte om du ställer dig bakom det vissa uttalat om att hetroförhållanden är påhittade av patriarkatet och att alla kvinnor i förhållanden är förtryckta. Då sexualitet inte är något man väljer förstår jag inte resonemanget. Skulle alla kvinnor vara homosexuella om vi inte levde i ett vad ni tycker patriarkat?

Jag känner ungefär som du, jag är politiskt engagerad, påläst, intelligent och har ofta skrivit feministiska uppsatser inom litteratur (Madame Bovary) bland annat, och jag anser inte att jag är förtryckt. I skolan får alla tjejer samma förutsättningar som killarna, lärarna uppskattar tjejerna nästan mer än män, jag har aldrig hört att jag ej kan något för att jag är kvinna. Där jag jobbar extra anses jag mer värdefull än killen som är två år äldre, fastän vi varit där lika länge. Jag har stött på många män, i många länder och i många städer. Och aldrig upplevt något förtryck. Och jag kan en del om feminism, och valt att ta avstånd ifrån det. Gör det mig till dum och okunnig? I don’t think so. I så fall skulle jag kunna säga ”om du inte vet vad en anafor, paradox, antites, intertextualitet, interpunktion, nominalsats och kort syntax är kan du inte svenska”, vilket skulle vara väldigt korkat.

Eftersom du skriver att man får fråga utan att få skäll så frågar jag så här:
Om en feminist skriver om tex psykisk ohälsa, vad det beror på och vad man ska göra åt det och en annan feminist som själv har mycket erfarenhet av att leva med psykisk ohälsa och av psykiatri inte alls håller med, bör då inte den som själv lever med psykisk ohälsa ha tolkningsföreträde?
Jag menar inte det här anklagande, utan frågande. Varför ska inte den berördas tolkningsföreträde gälla här? Som om någon hade skrivit något som POC tog illa vid sig av, då har ju såklart de tolkningsföreträde.
( nu har ju jag i och för sig ingen aning om vad Fanny har för erfarenheter på det området då jag knappt läst henne tidigare)

att uttala sig om hur det är att leva med psykisk ohälsa kan man inte om man inte har erfarenheten av det. däremot kan man uttala sig om saker kring; som terapi, psykologi, att vara anhörig (om man är det) osv. Syftar du på mig och Fanny så säger du det själv; du vet ju inte.

Jag kan inte förmå mig att hata män, men jag kan hata inskränkta jävla normer som många präglas av.
Så mitt problem ligger inte i första hand hos män, de som inte känner mig brukar uppfatta mig som dominant, vilket jag egentligen skiter i då jag inte är ute efter att behaga någon som inte behagar att lära känna mig.
Mitt stora problem finner jag hos andra kvinnor, jag kan för allt i världen inte förstå varför ”nya” kvinnor i min omgivning uppfattar mig som ett hot. Nu är jag inte en person som kommer in i ett rum och erövrar det, nej, jag är ganska försiktig i omgivningar jag inte är van/känner mig trygg i. Men tycker jag något så kan man räkna med att det kommer bubbla ur mig. Jag har svårt att ”fjanta” till mig för att ”det ska vara så”… Jag har helt enkelt inte listat ut varför jag ska ha så svårt att lära känna andra kvinnor, tyvärr har jag lättare att lära känna och ”bli kompis” med män…
Min fråga till dig är;
Har du upptäckt motstånd från kvinnor i din omgivning på grund av att du är en så stark karaktär som du är?
Hur tror du att nya personer uppfattar dig när de träffar dig (om man bortser ifrån ditt alias Lady Dahmer utan utgår ifrån den feministiska framförhållningssätt jag antar du har)?
Och apropå blåbär:
På vilket sätt anser du att man kan nå balans mellan könen genom att förakta mannen som en enhetlig ”ond” grupp i sig?

1. nej. det enda motstånd jag stöter på är från män och online. Sen så kommer man såklart inte överens med alla man träffar men det brukar inte vara nåt större problem i min vardag. När du säger ”fjanta till mig” hur menar du då? tror du kanske att din inställning kan vara det som är problemet? Alltså om du ser på kvinnor som du träffar som sådana som fjantar till sig så har du kanske redan satt tonen? Hur menar du när du säger att det bubblar ur dig? Kan det ha betydelse? Jag älskar kvinnor och kvinnors sällskap och är välkomnande även om jag kan vara blyg och tillbakadragen och jag tror det gör att jag kommer bra överens med kvinnor.
2. De flesta brukar tycka att jag är väldigt trevlig och kul
3. För att uppnå jämställdhet så måste man ta makten ifrån den som har den. Ondska tror jag inte på. Tänk såhär: apartheid: tror du att nån bad den svarta befolkningen i sydafrika att vara tillmötesgående mot den vita makten?

Vad anser du om feminister som ser på porr? (med tanke på att porrindustrin är ganska känd för sättet de behandlar kvinnor)
Vad anser du om kvinnor som är hemmafruar, som tar hand om barnen, som rakar benen, sminkar sig, fixar håret osv osv. Men som gör det för att de vill? Inte på grund av att de känner sig tvingade, men för att de är nöjda och glada med det

1. porr är problematiskt. Jag har åsikter om porr. Inte om kvinnor som tittar på det även om just feminister borde vara medvetna om problematiken. dock vet jag att många har ett annat perspektiv.
2. Jag tänker ingenting om dem. Däremot så tror jag inte på den sk fria viljan. Tvång innebär inte vapenhot eller liknande. En form av tvång kan vara en livstids normaliseringsprocess och könsnormer. Det är inte en slump att det är just kvinnor som ”vill” vara hemma och män som ”vill” jobba när de blivit föräldrar.

Kan tänka att många frågor förefaller dumma för folk med en väldigt fundamental syn på omvärlden, så fort frågan utgår från ett annat perspektiv än just det egna. Att anamma en förklaringsmodell och sedan använda den för att rättfärdiga vilka påhopp och anklagelser som helst, vägra inse brister i modellen, vägra ta in andra perspektiv och att dumförklara folk av andra åsikter är odemokratisk retorik vare sig man sparar uppåt eller neråt. När folk jämför manshat med rasism är det inte på ideologiska grunder. För exempelvis mig är feminism en samhällsnyttig ideologi till skillnad från högerextrema värderingar med rasism som central punkt. Men det betyder inte att man inte kan jämföra den stigmatiserande retoriken i vissa radikala fall. Lika trötta som många av er blir på att folk inte vill förstå det, för er, uppenbara i den patriarkala förklaringsmodellen, lika trötta blir många på er, då ni själva inte vill försöka se aspekter utanför den modellen. Jag tror definitivt på patriarkala strukturer men jag tror inte att man kan härleda alla svar dit. Det handlar inte om att jag inte vill förstå, det handlar om att jag inte köper hela modellen. Jag är inte dum i huvudet eller blind för hur män på oerhört många plan premieras i samhället. Men jag godtar inte en världsbild, som delas av en grupp övertygade människor, som objektiv förklaring när det finns miljoner andra människor med andra sätt att se världen på därute.

Jag har en till fråga:
Vem kan kalla sig feminist ( anser du)?
Ibland hör man ju folk säga ”hur kan man som kvinna inte vilja kalla sig feminist? Är man emot jämställdhet eller?”
Och då tänker jag såklart att visst kan jag kalla mig feminist.
Men sen läser man på andra ställen att ” man kan inte vara feminist om man gör si, och inte gör så” . Och då tänker jag att jag kan inte kalla mig feminist, för då är det en massa grejer man måste göra för att leva upp till det.

Jag vill också veta vilka som ”är” feminister.
Också undrar jag varför feminister alltid ska tränga sig in på masdominerade områden? Varför inte skapa en egen riksdag? och istället för att kullkasta det som är skapat kvinnligt, tex att raka benen, utan istället ”göra det till vårt”? (jag och många med mig föredrar bara för egen del släta ben. Sen om det har sin grund i behagandet sv mannen eller ”bara” är så att kvinnor kan tänka/känna själva är också en fråga kanske)
Tror du att det finns fler/andra sätt att höja kvinnans status genom att gå med istället för kämpa emot? Jag menar svensk feminism idag är ganska lik den på 70-talet.
Är det inte dags för ”Let’s do it” och inte ”We can do it?”

jag är definitivt för att lyfta det som är feminint men då måste vi göra upp om vad som ska klassas som det. Jag tycker inte att benrakning ska lyftas och höjas eftersom att den är förknippad med krav och ångest. jag tänker att sånt man bestraffas för när man avviker är sånt som inte ska upprätthållas. Jag får skit om jag inte rakar mig, men jag får inte skit om jag låter bli att måla naglarna t.ex.
Främst är jag för att vi vidgar allt. ATt vi uppmuntrar män att måla naglar eller sköta sina kroppar osv.

En fråga som jag själv tycker är svår att ge konkret svar på är när män vill veta hur de mer konkret och praktiskt ska göra för att minska förtryck och bidra till feminism och jämställdhet. För många tycker ju inte själva att de gör något förtryckande i sin vardag och de hjälper minsann till och städar hemma osv. Hur ska man förklara det på ett enkelt sätt vad män kan och bör göra, inte bara när det gäller att hjälpa sambon med hushållsarbete/vara pappaledig?

Jag hakar upp mig på när det formuleras som att män är så jämställda pga de hjälper till hemma/med barnen osv. Hjälper till. Används ”hjälper till” tycker inte jag att det låter så jämställt utan som att den andra parten sköter huvudjobbet och/eller planering. Det är inte delat ansvar om den ena parten enbart hjälper den andra.

Ok, dumma frågor som jag aldrig har velat ställa för att framställas som smått efterbliven och sexistisk (allt handlar om sport). Allmänna tankar som jag har haft som aldrig direkt tas upp i debatten (eller som jag missat)
Tror ni det finns ett samband mellan mäns topp-positioner i samhället och det faktum att om du går till ett gym så är det nästan uteslutande kvinnor som går på löpband och använder lättaste vikten 100 repetitioner för att det inte vill bli för ”starka och muskulösa”? Samt så är det alltid killar som springer så hårt så de dör (på riktigt) i halvmaraton/maraton.
Tror ni att mäns stirrande på nämnda gym är orsakad av mäns överdrivna förmåga att objektifiera kvinnor eller att kvinnor har övertaget på att faktiskt ha bra gymkläder utan att anses vara fjollor? Orsaken att jag frågar är att jag använder löpartights när jag springer utomhus och blir utstirrad i kuken av massor av (framförallt medelålders) kvinnor. Kan det tänkas vara tightsen som är huvudorsaken, inte att män tycker om att stirra konstant? Alltså seriös fråga – ni kvinnor som har testat att både ha tights och mjukisbrallor på gymmet, märker ni skillnad?
Jag har lagt tusentals kronor på att gå och kolla på damfotboll (Göteborgs FC framförallt), för att jag älskar att kolla på fotboll. Trots det tycker jag att det är sjukt att det transfereras stora mängder elitpengar från herrlandslag till damlandslag (återigen – för elitsatsning). Säger jag detta tycker folk att jag är ojämställd gubbe, framförallt tjejer som inte har något intresse av fotboll eller något intresse av att spendera pengar på fotboll, varför?

Hej Marcus,
Som svar på sista frågan tror jag att det kan vara så att fotbollen, eller sport i övrigt, inte är befriad från en patriarkal struktur (män tjänar mest pengar, sport som utövas av män visas mer i media = sport som utövas av män premieras i de flesta fall mer än kvinnors utövande ) och bidrar således till att upprätthålla och reproducera den patriarkala strukturen både inom idrotten och i samhället. Det krävs nog inte en sportintresserad för att (få) tycka att idrotten är ojämnställd, och att det är en del av ett samhällsproblem. För att förändra en samhällelig struktur, måste den ändras inom alla områden. Därför tror jag att icke-fotbollsintresserade reagerar på protester mot att damlag får pengar av herrlag. Tvärtom ser jag det som sunt att inte bara jobba för jämställdhet inom ens eget ”intresseområde” utan att synliggöra alla områden = leder förhoppningsvis till en snabbare förändring.
Jag är väldigt nyfiken på varför du är emot att damlag får pengar av herrlag? Läste Anders Svenssons (liknande) uttalande men fick det inte utvecklat för mig.
Ha det fint!

Jag undrar vad jag ska säga till folk (bara män som har sagt emot mig dock) när jag pratar om kvinnans smala kroppsideal. Att det kroppsidealet finns för att kvinnors (vackra) kroppar är till för männen, att se på, röra på. Då har flera män frågat mig men männen har ju samma kroppsideal, att män ska ha sexpack och bestå enbart av muskler. Inte klagar vi män för det heller.
Jag slutar argumentera där för genast ska det handla om männen också, att det är synd om dem också. Visst finns det ett kroppsideal för män med, men jag pratar inte så mycket om det för jag fokuserar hellre på kvinnan. Så, ja, vad ska man svara dom?

Självklart finns det ett svåruppnått ideal för män. Skillnaden mellan det kvinnliga idealet och det manliga idealet är att det är väldigt farligt att försöka uppnå det kvinnliga idealet, det finns väldigt få kvinnor som kan leva hälsosamt och samtidigt vara lika smal som de modeller vi får upptryckta i näsan så fort man går ut/sätter på tv:n/datorn.
Manliga modeller är ofta vältränade (inte sällan är de manliga modellerna sportkändisar). Att vara vältränad är inte ohälsosamt, det är snarare bra. Självklart kan detta också gå till överdrift och det finns sjukdomar som t.ex. ortorexi.
Sedan kan en titta på filmer också. Nästan alla kvinnor i film är långa och smala (och vita) med frisk hy och massa, glansigt hår. Män i film får se ut lite som riktiga män, de kan ha koppärr, grått hår, rynkor i ögonvrårna.

Vet inte om detta är den ”dum fråga” men en fråga jag tampas med. Jag är väl inte någon ”aktiv” feminist, då menar jag att jag inte jobbar aktivt med att direkt sprida eller utveckla min egen feminism. Men jag är intresserad av feministiska frågor och jag är uppmärksam på och försöker tackla vad jag anser som sexistisk behandling av min egen person (jag försöker till exempel aktivt att inte bete mig på ett rakt igenom ”feminint” sätt…tex genom en sån liten sak som att vid en familjemiddag inte följa efter alla kvinnor in i köket för att diska medan männen sitter kvar vid bordet).
Jag försöker också att motarbeta mitt eget följande av normer som jag inte gillar, exempelvis att alltid låta min kille ta hand om bilen utan att själv hjälpa till. Eller att inte låta killar ta all plats i exempelvis politiska diskussioner, eller diskussioner över huvud taget.
Det här är väl inget jag aktivt tänker på.. jag är helt enkelt van att subtilt bli särbehandlad då jag dels har haft flera mansdominerade jobb, samt att jag är uppväxt i en mycket nära relation med min pappa (där han behandlat mig som en likvärdig) varför jag märker skillnaden ganska starkt när andra män inte gör det.
Min dumma fråga är, är det ok att ha en feminin klädstil? jag har gått från att gömma mig i bylsiga kläder till att med bättre självförtroende våga klä mig mer färgglatt och feminint, i saker jag tycker om helt enkelt, men jag känner ibland att jag inte borde göra detta då det känns som att det sätter mig i ett ”dum brud” fack. Det skiljer mig visuellt från killarna även om jag vill kunna tala med dem som en jämlik.
Jag har en till dum fråga. Jag känner att alla drömmar och mål jag nånsin haft (bra jobb, snygg, välutbildad..etc), är mål jag har för att göra mig själv mer attraktiv för män. Jag vill självklart dessa saker även för min egen skull, MEN det känns som att nånstans längst inne vill jag dom även för att dessa saker ska ge mig uppskattning från män. Nu har jag en underbar sambo och denna drivkraft är inte längre särskilt viktig i teorin (dock finns den där ändå, vilket stör mig och får mig att skämmas). Det är lite som att motivationen till att utveckla mig själv har minskat något eftersom jag redan har ett seriöst förhållande.
hur kan jag ”ta bort” viljan att vara attraktiv och istället ge viljan att utvecklas för min egen skull en större plats?

1. det är ok att klä sig precis som man vill. The end.
2. fundera på vad du vill ha i livet. Kanske vill du inte ha mer än det du har och då är det ok. Hatar det här kravet på att kvinnor måste vara ambitiösa.

Betona ”en del” i din mening, för låångt ifrån alla blir otroligt arga (trött på alla fördomar om arga feminister). Men min personliga uppfattning är för att här är vi och kämpar för alla kvinnors rättigheter, och så kommer de som vi kämpar FÖR (kvinnorna) och säger att vi har fel, att vi gör fel och att problemet inte är relevant. Ungefär som att vi skulle skänka pengar till en hemlös och hen skulle skrika ”vad fan håller du på med? Jag har det skitbra!” :/

1 Min kille säger att han är feminist ut i fingerspetsarna osv och jag tror honom men inte alls på den nivån jag är vilket leder till att jag ibland ”kväver” honom med all min ilska, frustration, tips på bra texter, reklam osv osv. Jag vill ju att han ska inse hur stort och viktigt det är men känner IBLAND att mina försök om något snarare ger motsatt effekt.. HUR SKA EN TÄNKA OCH AGERA? 🙁
2 Språket. Vart går gränsen för vad som är ”okej” att säga? Har diskuterat det här med flera personer utan att komma någon vart. Att säga att sin kompis ”är en liten fitta” utan att lägga något som helst negativt i det? Jag reagerade på en sån och liknande kommentarer vilket ledde till att personen känner att hen inte kan vara sig själv i mitt sällskap.. och även om jag själv inte använder ett sånt språk så gör halva min omgivning det. What to do?
Fan, kom på en till;
Bra slagkraftiga argument att ta till i samma ständigt återkommande diskussioner om feminism och att ”vi har kommit så långt, kolla bara för 50 år sen” och min favorit ”aa men kolla resten av världen då” osv:):):)

Om en person känner att hen skalar bort delar av sin personlighet när hen inte använder könsord och nedsättande tilltal så kanske hen ska ta sig en funderare på vilken typ av människa hen är. ”Buhu jag kan inte tracka ner på folk eller uttrycka kvinnohat utan att få skit för det”.

Ok, lite frågor som jag har sammanställt från olika bloggar som jag har läst eller som har frågats av mig, men som jag inte har kunnat ge bra svar på:
Rasister brukar säga att judar sitter på den ekonomiska makten, den mediala makten och den politiska makten. Invandrare tar jobb som borde gå till svenskar och invandrare begår fler brott än svenskar.
Många feminister använder exakt samma argument fast om män, så vad gör att rasism är så fel men feminism rätt när det enda som skiljer är vilka fack man grupperar in folk i?
Med det här färskt i minne, är det då rätt att särbehandla/diskriminera vissa av de grupper som man anser är priviligerade? Dvs att om feminister anser att män är priviligerade är det då OK att ha ”women only” saker som kvinno-gym eller att vägra anställa män, etc, etc – och om det är OK, är det då också OK att rasister gör samma saker? Skulle gym där enbart svenskar (enligt hur rasister definierar ordet) får träna vara ok t.ex.?
vem har rätt att avgöra vilka som är (under)priviligerade?
Är det rätt att dela upp människor i olika fack och att sedan börja värdera dem olika eller är problemet snarare själva fackindelningen?
Och till sist något till alla vänstervridna våg 3 feminister: Tycker du att du lever upp till dina egna ideal när du har annammat amerikanska värderingar på rasism och går det verkligen att applicera samma tänk om t.ex. vita som amerikaner har när vi lever i sverige och rasism även förekommer mot finnar, tyskar, engelsmän, fransmän, etc, etc? Blir det inte lite lätt absurdt att försöka applicera samma värderingar om vita i länder som ligger längre bort från oss som kina eller indien?
Tacksam för svar då jag själv får väldigt svårt att svara på det här.

”Rasister brukar säga att judar sitter på den ekonomiska makten, den mediala makten och den politiska makten.
Många feminister använder exakt samma argument fast om män, så vad gör att rasism är så fel men feminism rätt när det enda som skiljer är vilka fack man grupperar in folk i?”
Varför tror du att det bara är feminister som hävdar att män sitter på den ekonomiska makten, den mediala makten och den politiska makten i världen? Det är fakta som de allra flesta människor känner till.

Jag skulle nog fråga lite om det här med transpersoner eftersom jag har väldigt lite kunskap om det. Vad är det som gör att man vill byta kön? Skulle det ens vara ett problem om inte könsroller existerande? Hur känner man att man är en kvinna? Vad innebär det? Jag som kvinna kan inte komma på en enda grej som gör mig till kvinna förutom den roll jag fostrats in i sen födseln.

1) Man byter inte kön.
2) Vad är det som gör att du inte är trans?
3) Man byter inte kön.
4) Hur känner du att du inte är man?
5) Varför utgår alla frågor om transperson alltid från att cis är grunden och det naturliga, och att trans är någon slags könsavvikelse? Varför är det aldrig någon som ifrågasätter cispersoners kön?
6) Man byter inte kön.
7) Vi känner att vi är vårt kön på precis samma sätt som cispersoner: helt olika. Det finns inget rätt sätt att vara ciskönad kvinna, och inget rätt sätt att vara transkönad man.
8) Man byter inte kön.
9) En fråga är aldrig bara en fråga.
10) Könsroller har inte med mentalt kön att göra. En transkvinna kan tycka precis lika lite om kvinnors könsroller som en ciskvinna. Kanske till och med ännu mindre eftersom minsta avsteg gör att vi riskerar misshandel, diskriminering eller att vägras behandling.
11) Man byter inte kön.
12) Det varierar, men 20 år av ”jag önskar jag var en tjej” ”jag vägrar kallas man”, allmänt kropphat, men även riktade mot primära och sekundära könskarakteristika, som skägg, eller genitalier, eller kroppsbehåring, ångest, depression och självmordstankar kan vara ett tecken på att man inte är en man. Att antidepp inte gör någon som helst skillnad på ett år, men hormonbehandling gör skillnad på en månad, tårar av lycka när brösten börjar växa med mera är andra tecken.
13) Mentalt kön har verkligen ingenting alls med könsroller att göra.
14) Man byter inte kön.

Eftersom du nu inte kan läsa innantill:
Frågorna du ställer ställer du på ett insinuant och ifrågasättande sätt. Det är inte bra.
Det är individuellt. Vad könstillhörighet är och betyder för en person är individuellt. Det betyder att det är olika för alla och alltså kan man inte ge något generellt svar på ”Vad gör en kvinna till en kvinna och vad gör en man till en man om vi skalar bort könsrollerna?”
En början till en grund till ett svar har att göra med hur man vill förhålla sig till kroppar man attraheras av.
Jag är inte en man för att jag har behandlats som pojke under min uppväxt, jag har inte socialiserats som man.
Vad du förstår eller inte bryr jag mig inte dugg om, men jag har tänkt tusentals gångner i mitt liv, odragrant ”jag önskar jag var tjej”. Jag tycker det var dumt tänkt, för jag var ju tjej hela tiden. Men så tänkte jag.
Mentalt kön föregår könsroller. Könsroller är det som till exempel varierar mellan kulturer. Rosa till flickor är inte mentalt kön. Mentalt kön är vad som får vissa att tycka om rosa för att det anses vara tjejigt.
Det här behöver inte göra mentalt kön till något essentiellt, men det gör det till något skilt från könsroll.
Läste du inte det om kroppshat och depression, könsdysfori? Och framförallt om hur såna problem botas BÄTTRE med könkorrigering än någon psykofarmaka kan komma i närheten av? Jag vill vara tydlig med att symtomen varierar i det oändliga, och det kommer att finna massvis av transpersoner som inte känner igen sig.

Okej. Tack för ditt svar. Jag har har många frågor kring det här, har mest läst på internet men skulle vilja läsa några bra böcker, har du (eller någon annan transperson) tips på böcker som ni tycker behandlar ämnet på ett bra sätt?

Jag tror faktiskt inte alls att män blir lyckligare eller har ett generellt bättre liv än kvinnor pga sina privilegier. Även om män åtnjuter den större delen av makten i samhället, får högre löner och blir tagna på allvar i högre utsträckning, så tror jag inte detta per automatik är kopplat till lycka och ett bättre liv. Tvärtom tror jag snarare att män förlorar på sin egna privilegier. Det finns en viss manlighet, en mall, som män förväntas anpassa sig till, som handlar om just makt och maskulinitet. Även om en som man passar in i den mallen, vilket ju ytterst få faktiskt gör, så utestängs mannen från annat just på grund av den. Mannens känsloliv underkänns ofta, kontakten med familjen blir ofta bristfällig, de är förlorare i vårdnadsfrågor, de misstänkliggörs vid våldsbrott, de misstänkliggörs vid kontakt med barn exempelvis. Detta är ju stora delar av samhället, familj, barn, sociala relationer, sådant som bär upp samhället, bland annat naturligtvis. Och hur mycket makt och privilegier du än har som man så kan jag inte tänka mig att just DET gör dig lyckligare än kvinnor om du samtidigt förlorar på dessa viktiga områden. På samma sätt som det inte går att generellt säga att kvinnor är lyckligare eller har bättre liv än män på grund av att de har närmare familjerelationer men saknar all annan makt i samhället. Alla vinner på jämställdhet helt enkelt.

Fick frågan av en bekant hur man kan ”tro” på feminismen när det inte finns några vetenskapliga bevis. Då svarade jag att jag skiter blanka fan i vad som finns för bevis, för en så stor grupp människor KÄNNER sig förtryckta så borde man som medmänniska vilja göra något åt det, oavsett om det har verkliga grunder eller ej, man borde vilja SE dessa människor och hjälpa dem att må bättre. Fick då svaret att ”man kan inte tro på något bara för att någon säger så, det är antivetenskapligt”. Då blev jag trött och sa åt honom att vetenskapliga sakfrågor och känslor är ganska skilda saker, och även om man nu väljer att inte tro på det ena så skall man ändå ta hänsyn till det andra. I detta fallet talar både för ett patriarkat, men han lyssnade inte på något av öronen. Vissa är verkligen hopplösa fall.
//Emma Hå

Jag antar att frågeställningen var hur man kan tro att det finns ett patriarkat när det inte finns vetenskapliga bevis?
Fanny skrev riktigt bra (här: http://www.arsinoe.se/svar-pa-fragestund-del-2/), tycker jag, om att patriarkatet kan jämföras med gravitationen. Gravitationen är inget vi kan ta på eller mäta i sig, däremot kan vi mäta effekterna av det. Vi ser att saker vi släpper faller till marken, och utgår då ifrån att det finns en gravitation. På samma sätt är patriarkatet inget vi kan mäta i sig, men vi kan titta på effekter (t.ex. statistik på kvinnomisshandel, våltäkter, maktfördelning osv osv), se att det finns ett samband, och utgå ifrån att det finns ett patriarkat. Jag tycker att den statistik som finns är bevis nog för ett patriarkat, även om man inte tar med känsloupplevelser.

https://sites.google.com/site/kvinnofrihet/home/artiklar/naturen-och-kvinnan
”Den första invasionen inträffade runt 4 300 till 4 200 f. Kr, den andra, 3 400- 3 200 f. Kr, och den tredje omkring 3 000 – 2 800 f. Kr. De nomadiska stammarnas ledare var präster och krigare. Dessa kulturer präglades av ett hierarkiskt samhälle, av våld och manlig dominans. De levde av boskap och dyrkade krigsgudar där gudarna förknippades bland annat med åska och blixt. Man slaktade hela samhällen, kvinnorna dödades eller togs till fånga som slavar. Synen på kvinnan förändrades radikalt. Kvinnan fick nu en underkuvad roll, något som mannen skulle behärska och råda över. Dessa stammar drog sedan åt olika håll och benämns i historien som hettiter i den bördiga halvmånen, arier i Indien, levanter i Anatolien, arkaer och dorer i Grekland, kelter och germaner i Europa.”

Det är en fråga som får engagemanget att fullkomligt explodera och jag vet själv hur jag högljutt spyr ut mig hur alla andra är så jävla dumma i huvudet SOM INTE FATTAR OCH SER NI OCH..ja, det blir rätt aggressivt. & jag har väl fördomen att feminister är lite småaggressiva…men jag undrar, om folk verkligen inte förstår att de ( tex män) skriver är sexistiskt (tänker segerstedt-inlägget) utan faktiskt inte inser vad hen skrev från början, är den rätta tillvägagångsmetoden att liksom halvbehärskat ruska till dem och ”är du helt jävla koko?” eller är det inte bättre att försöka vara lite pedagogisk. För jag får intrycket av att många kukdjur och slidjur som häver ur sig halvsexistsika saker och upprätthåller osunda ideal _faktiskt inte är medvetna om det_?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *