Kategorier
feminism & genus

Prinsessålder? Finns det?

Nina Ruthström skriver om prinsessor, en eventuell prinsessfas och hur hon själv tänker kring det här eviga prinsessandet. Hon skriver:
 
Rosa är en stark färg som syns. Glitter och paljetter gnistrar och väcker uppmärksamhet, här finns excentrisk potential. Prinsessan klär sig ju för att stå i centrum, för att blända. Det är en av få kvinnoroller där man får ta plats men ändå vara tjej.
 

Asså åh vad jag håller med om detta, men verkligheten där prinsessor ska vara söta och vackra och passiva gör sig påmind varje gång jag lämnar på förskolan eller passerar en grupp med förskolebarn. Så jag är mer saklig. När min unge pratar prinsessor så googlar vi Viktoria. En hårt arbetande kvinna med ordentlig utbildning i ryggsäcken. (och en parasit på staten men den biten tar jag senare)

 

Att Ninja gillar rosa, glitter, ponnysar och prinsessor stör mig inte men jag jobbar aktivt för att undvika prinsessgrejen så länge jag kan. Inte för att Ninas poänger är dumma, tvärtom det är fantastiskt tänk hon har, utan för att jag helt enkelt inte litar på att min dotter kommer låta sig övertygas av MIN prinsessvision snarare än hennes kompisars-. (som är ganska präglande.)

 

Märker jag dock att hon blir intresserad så kommer jag givetvis ge ett bredare perspektiv.

 

 

 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Prinsessålder? Finns det?”

Min blivande femåring älskar klänningar, glitter, guld, rosa och vackra saker i största allmänhet. Det har uppstått utan uppmuntran från oss (vi erbjuder dock det mesta, så även rosa kläder och lekvänliga klänningar), bästakompisarna har inte så glittriga kläder och vi berömmer aldrig för utseende. Jag förmodar att det innebär att han (ja, det är en han!) antingen är i prinsessåldern, eller faktiskt alltid kommer att tycka att vackra saker är fint.

Finns det en prinsessålder så drabbar den då verkligen inte alla. När jag var barn lekte jag alltid att mina leksaker, dockor osv var fattiga. Då hade de något konkret att göra för sin överlevnad. Fattade aldrig hur man lekte prinsessa för det ingick inget aktivt därutöver utklädandet. De politiska saker som en verklig prinsessa ägnar sig åt hade jag nog inte attraherats av som femåring. Intressanta poänger har ni båda 🙂

Prinsessåldern "drabbar" ju även pojkar men de väljer ju ofta bort rosa och glitter eftersom det är "tjejgrejer" vilket är SÅ jäkla trist! Jag blir ärligt talat jätteledsen när min bästa väninnan berättar att hennes son gillar prinsessor, rosa, lila, glitter osv men att han väljer bort det pga att han förstår att det inte är riktat till honom som kille.

Det kanske egentligen inte är en prinsessfas utan en rosa- och glitterfas. Sen har vuxenvärlden satt etiketten prinsessa på det.

Min 5-åring har haft en glittrig fas strax före 4 år, det var samtidigt som hans gröna fas. Nu har han gått in i den röda fasen efter en kort rosa fas och glitterfasen verkar också vara över.

Jag tror att den rosa och glittriga fasen egentligen är könsbunden utan alla barn har en ålder där de gillar starkt rosa och glitter.

Tack för ett bra inlägg! Hade en livig debatt här om dagen om just allt "prinsessande" med små tjejer. Jag har åsikten att prinsessor (så som de framställs till barn, t.ex. genom Disney) är söta, snälla, passiva och styrda av prinsen som de behöver blir räddade av, jag ser inte nödvändigheten av att lägga den rollen på små kompetenta barn. Jag har aldrig någonsin fått så många påhopp av arga "prinsess-mammor" som hävdade att jag förnedrade deras föräldraroll och var elak mot både prinsessor och barn.

"Prinsessan klär sig ju för att stå i centrum, för att blända. Det är en av få kvinnoroller där man får ta plats men ändå vara tjej" -Synd att även denna plats i centrum också ska handla om utseende. Jag kämpar aktivt för att mina döttrar ska kunna stå i centrum utan att det handlar om utseende.

Svar:
Bra poäng och ja det är jävligt synd
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Min äldsta son hade en klänningsperiod ("prinsesse-period"?) och körde klänning en hel sommar och jag förstod honom. Det är skönt med kjol/klänning. Tyvärr kommenterade killkompisarna efter den sommaren hans Hello Kitty-hårspännen i håret (han har alltid haft vanlig kort frisyr) och de åkte genast av och lades i min hand. Då gjorde det ont i mamma-hjärtat. Bister verklighet för en dryg 3,5 årig kille

Annars har jag idag lagt upp en film som påminner om lite annat att tänka på i livet som andra människor kämpar med i sin vardag. /Anna

Jag har aldrig varit tjejen som älskat rosa. Grönt var min färg.

När jag var tre VAR jag Emil i Lönneberga, så pappa fick vackert tälja en bysse och kepsen var min mysse. När jag var fem 2001 kom jag in i prinsessåldern jag med, fast på mitt eget lilla vis. Jag var Prinsessan Tjofräs med grön (NEJ inte rosa! Det ville jag inte ha) silkeskjol, virkad duk på huvudet som var mitt guldiga hår och mormors linne. Och det funkade ju med!

Och JAG håller inte alls med Nina! Jag förstår hennes tanke men anser att det är fel, eftersom prinsessan, klädd i glutter, klänning o paljetter, är till för att SYNAS. Hon är (landets) ett smycke. Till för att visas upp.

Hon får inte vara den hon vill (?), synas och höras på ett positivt och starkt sätt, uran ska visas upp. I obekväma och inte särskilt oömma kläder.

Ja, rosa är en stark färg, som jag gillar, men om man bortser från det så är prinsessan för mig inget mer än ett kuttersmycke, och hennes uppmärksamhet handlar om utseendet.

Svar:
Jävligt bra poänger. Jag håller med dig faktiskt. Tänktente på de. Skriv det hos Nina. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Prinsessålder/piratålder, tomatoes/tomatoes, ungar i en viss ålder ÄLSKAR glittter o glam, känner man sig "rädd" som förälder för rosa och töntighet, så visa fina "piratskatter" och "kungahalsband". Funkar lika bra på tjejer som killar misstänker jag. "prinsesskläder/böcker/filmer" har mina ungar aldrig sett.

Vad gör du egentligen om dagarna? Bloggar lite skit, tar hand om ungarna och lagar mat. Det verkar vara det enda du gör.

Sorry alltså, MEN DU ÄR EN HEMMAFRU. Och blockar du mig så visar det ju bara att jag har rätt, eller hur? Haha.

Svar:
Jag blockar dig för att du är dum i huvudet, inte för att du har rätt. BYE.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Boken "så gör prinsessor" är annars jättebra, skrevs av en pappa till två flickor som tröttnade på prinsessors traditionella roll i böcker.i hans bok slåss prinsessan bl à mot en drake, räddar en prins som hon gifter sig med och hon tacklas i hockey. Iklädd rosa klänning och tiara. Mycket poppis bok hemma hos oss.

Jag tänkte spontant just på Per Gustavssons prinsessböcker också när jag läste inlägget – och precis när den kom ut köpte jag den till alla nya bebisar. Men även de där böckerna tappade mig lite, när fortsättningen om prinsen kom (blå bok, ej rosa) och böckerna befäster ju ändå en stark heteronorm (prinsessan räddar prinsen) samt ett kvinnoideal som handlar om fina klänningar och smycken.

Jag tänker ändå lite på Fokis inlägg om feminism häromdagen, att man kan vara stark "men ändå vara KVINNA!" och den tanken gillar jag inte…

Haha så kul, jag brukar oxå googla Victoria och Madde när dottern pratar om prinsessor. Och på jobb (förskola) förklarar jag att prinsessor inte alls har så kul som man kanske kan tro. De får till exempel inte tänka och tycka som de vill. Känner mig som Phoebe i Vänner när hon sjunger sånger om obekväma sanningar för barnen på biblioteket. 😉

Kim och KristnMandarin: Jag kommer ALDRIG låta mina barn se Disneys gamla prinsessor som vackert väntar på att bli räddade av en prins. Men jag upplever det faktiskt som att den bilden av prinsessan, dvs den passiva, är förlegad. I nyare barnfilmer som på Bolibompa och Disneyfilmen Modig t.ex. är prinsessan inte alls passiv. Dessutom har Per Gustafssons prinsessa gjort en hel del för prinsessrollen. Som jag känner min dotter har jag svårt att se att hon plötsligt skulle bli passiv bara för att hon får rosa gulliga kläder på sig.

Så då har vi det här med "fiiiiin" kvar. Som vuxna prompt ska peppra barnen med, nästan oavsett vad de har på sig. Men säkert ännu värre när klänning, tyll och paljetter finns med i bilden.

Dock behöver ju inte den rosa färgen, glittret osv utesluta mod, busighet, hög röst, spring och lek. Varför tror vi att dessa egenskaper ska minska pga glittriga klänningar? Jag kommer vara tydlig med att klänningen får gå söner låt paljetterna fara och flyga bara!

Jag köper inte alls skitsnacket om att det skulle finnas en särskild prinsessålder. Skulle det vara en medfödd del av vår utveckling? Jag har nolltolerans när det gäller prinsessor. Att vara prinsessa handlar endast om EN sak. Att vara snygg. Uppseendeväckande snygg. Jag tycker det är skrämmande att föräldrar är så omdömeslösa att de uppmuntrar detta genom att kalla sina barn prinsessor, köper prinsesskläder och ger uppmuntrande komplimanger. Och skrämmande hur barn lätt dras in i detta. De märker blixtsnabbt uppmärksamheten de får genom prinsessskiten och blir som besatta. Även om man själv som förälder inte tycker att man uppmuntrar så har nog de flesta köpt någon prinsessklänning, vilket jag tycker är att uppmuntra beteendet. Många är emot att förbjuda, men när det gäller detta skulle jag glädjeligen förbjuda. Precis som jag inte skulle tilllåta mina barn använda smink, klackskor eller BH. Barn ska få vara barn och inte behöva reflektera över utseende. Prinsessidealet är början på sjuka kvinnoideal. Folk måste ta ansvar och sluta köpa skiten. Befria barnen från prinsessorna!

/rabiat prinsesshatare

Glad i färg: Jag tror naturligtvis inte heller på en prinsessålder som skulle vara genetisk. Men flickor i dag matas med prinsessprylar från tv/leksaker/kläder osv. Helt uppenbart är att många flickor i en period vill leka prinsessor. Inte alla, men många för att barn vill vara som sina kompisar.

Hur lätt och bra är det då att förbjuda detta rakt av? Tror mer på att kompromissa.

Fick JAG bestämma skulle jag rata gulliga klänningar i icke lekvänliga material rakt av.

Svar:
Förbud är hårt, men man behöver å andra sidan inte köpa allt ens barn ber om. Detta gäller ju prinsessklänningar och annat. Min dotter får ju leka prinsessa hur mycket hon vill men jag köper inte de disneyfierade attributen (klänningar osv) som leksaksindustrin försöker pracka på oss. Hon kan leka prinsessa i en vanlig kjol eller tyg. typ. Jag tror det är DÄR som faran ligger. Att man inte bara tillåter leken utan förser den med en massa onödiga materiella skräpprodukter (även prinsessdockor och ja du vet hur det ser ut i affärerna) som egentligen inte behövs men snarare förstärker hela grejen.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Glad i färg: Nej för bövelen! Tvärtom! De ska uppmuntras att ta plats och vara sig själva på alla andra sätt förutom att söka bekräftelse för utseendet.

Men om nu min tjej nu så jävla gärna kommer vilja ha en prinsessutstyrsel så låt gå, eftersom jag inte vill förbjuda. Och behöver det egentligen göra henne till en slav under utseendet för all framtid. Är det inte lite väl dramatiskt tänkt?

Mitt äldsta barn är två och ett halvt och han har precis börjat visa upp ’prinsessålderstendenser’. För mig blir det extremt tydligt var det kommer ifrån eftersom jag inte kan minnas att vi pratat prinsessor alls med honom och vi pratar svenska hemma. När han draperar tyg runt sig och säger att han är en ’princess’ så kommer det med andra ord från dagis. Det är intressant när språket han väljer avslöjar precis var han lärt sig prata om ett nytt fenomen. Nu vill jag ju snarare uppmuntra honom att leka den sortens rollekar eftersom han är kille och nog så småningom kommer att få höra att han inte får (även om vårt dagis verkar bra på det sättet).

Nina!jag förstår ju givetvis att du är klok nog att inte offra din dotter (eller son) på Disneys altare:)

Men jag skulle vilja få bort det där prinsessiga helt och hållet, eftersom jag anser prinsessrollen vara mest problematisk.

Att barn, pojkar som flickor, kan komma in i en rosa-glitter-paljett-period,är jag helt okej med,MEN det behöver inte vara "prinsessa" för det.

När jag hör ordet så förknippar jag det, trots böcker och filmer som visar starka, mer självständiga prinsessor,med en vän, vacker och ofta självuppoffrande prinsessa, där utseendet är framträdande viktigt.

Så tycker att rosa+ glutter=okej men prinsessa=inte okej.

För barnets önskan/strävan efter att vara just en prinsessa bottnar ju i det där att vara fiiin, och jag vet ju att man förmodligen får lov att leva avskilt från andra människor helt om man ska kunna skona sina barn från Disneys och gamla sagors/tiders prinsesor -tyvärr!

Svar:
Jag tror tyvärr också att det är en överhängande risk att prinsesseriet går till överdrift eftersom att det, utanför hemmet, uppmuntras och påhejas av andra människor, normer och ideal. Disneyidealet finns överallt. Lika bra att inte presentera skiten alls
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Barnen på min förskola vill blir kungar och drottningar även prinsessor. Största anledningen var att dom ville bestämma.

Såååå. Nu vill hela bunten bli statsminister istället. En mamma var väldigt häpen över vart barnet hade fått det ifrån;)

Jag kommer inte presentera prinsessan eller köpa prinsessprylar till Märta. Men jag är hyfsat säker på att hon kommer få möta fenomenet ändå. Och det handlar mitt inlägg om, om/när hon visar intresse.

Ett bra tips när det gäller prinsessor och genus osv är att inte ha några leksaker alls. Och givetvis inga kjolar eller klänningar. Vill man ha något i lekrummet är ribbstol, hängmatta, några kuddar och en madrass fullt tillräckligt för att ha skoj.

Bra ur ett genusperspektiv, miljöperspektiv, för motorisk utveckling och för barnets fantasi.

Finns liksom ingen mening med allt SKIT som fyller folks hem.

Svar:
Jag är lite på din linje även om jag försöker ha en balansgång. Vissa leksaker tycker jag om som t.ex lego eller djur eller annat byggmaterial. Men annars tycker jag att leksaker snarare förslavar.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *