Kategorier
feminism & genus

// Snäva könsroller // Vi är halva människor

Jag tror på att ge barn, pojkar och flickor, tillgång till alla bra och nyttiga egenskaper och detta inkluderar traditionellt ”feminina” och ”maskulina” egenskaper. Annars blir de halva, stympade, handikappade. Som män och kvinnor är idag. Berövade hälften av alla möjligheter och roller.
 
För mig är det därför viktigt att jag ger min son tillgång till de egenskaper som samhället inte uppmuntrar hos pojkar som t.ex omsorg, empati osv. Detta innebär ofta att jag måste kompensera eller väga upp för att balansera den snäva könsroll han redan nu prackas på. För att han ska växa upp och bli hel som människa, inte för att han ska bli kvinna som många verkar tro. Jag tror att det kommer ge honom bättre självkänsla men framförallt göra honom till en lyckligare människa. 
 
(och detsamma gäller såklart för Ninja)
 
 
Linda Blom väntar en dotter och har redan shoppat loss på rosa gulligull och klänningar. Hon menar att det är bemötandet barnet får som formar dess personlighet, inte kläderna och hon är ju såklart inte helt fel ute. Det hon dock glömmer av är ju att kläderna faktiskt påverkar hur man blir bemött och ofta förstärker den uppfattning man redan har om personen bakom dem.. 
 
Kläder och färger påverkar nämligen hur människor uppfattar oss. Och hur vi blir uppfattade stärker förväntningarna och förväntningarna i sin tur påverkar hur vi bemöts. Hur vi bemöts påverkar i tur vår självbild och vår personliget och vår utveckling.

Detta gäller speciellt för barn som inte har kunskap eller erfarenhet att kunna tänka kritiskt. Vi låter ju inte våra barn växa upp i ett vaccum, de interagerar med andra människor, andra barn, tar del av vår kultur genom böcker, tidningar, media, tv, filmer, sagor osv och formas på så sätt in i en ganska given och snäv könsroll.. 

Så klä ungarna precis som ni vill, men var medveten om att hur de ser ut också kommer att påverka hur folk förhåller sig till dem. Kanske kommer just din lilla dotter, i sina söta klänningar, få mycket uppmärksamhet för sitt yttre och hur påverkar det då hennes självbild? Hur påverkar det en son att alltid få höra hur tuff han är? Fundera på det. 

 
Men fundera inte BARA på det, för tillåter man sitt genusengagemang stanna vid tyget på kroppen så missar man en större bit av kakan. (Typ hela) För det finns så mycket annat som har mer betydelse och föräldraskap, genusmedvetet eller ej, står och faller inte med klänningar och spindelmannen. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”// Snäva könsroller // Vi är halva människor”

Jag är SÅ glad över att du skriver sånt här,

så att jag kan läsa det och lära mig ännu mer av genus.

Jag ska ut på praktik snart hos en förskola och

att ha dessa kunskaperna i ryggen gör att det känns så mycket lättare och roligare.

Tror precis så som du säger. Oavsett hur man beter sig hemma mot sitt barn, hur än de är klädda, påverkar kläder/färger hur bekanta/främlingar bemöter barnet ännu mer, för de känner inte barnet och låter sig handla efter utseende och hur de tror man ska bete sig – med hjälp av koder etc.

Har tänkt mycket på det där med hur människors sätt att bemöta mina barn påverkas av hur de ser ut/är klädda. Som Alekzandra skriver, så är ju utseendet allt som folk som inte känner barnen har att utgå ifrån & därför är det otroligt viktigt. Hade tex alltid mycket färger och "mjuka" kläder på sönerna när de var små, eftersom jag inte ville att de skulle upplevas som hårda tuffingar, utan som mjuka, snälla barn. I det ena fallet för att den sonen är sådan – mjuk, lite försiktig – och jag inte ville att folk skulle märka det. Och i det andra fallet för att den sonen var ganska vild och (i mångas ögon) störig som liten och jag ville dämpa det intrycket lite.

…oj, ett inte för mycket ;). Självklart ville jag att folk skulle märka att yngsta sonen var mjuk och försiktig – och inte automatiskt bunta ihop honom med hopen tuffa skräniga killar.

Bra skrivet som alltid! Jag tycker dock att det vore intressant med mer inlägg om vad genus faktiskt är utöver det här med kläder och färger. JAG vet ju, men jag tänker på alla de som himlar med ögonen och tror att det bara är där det stannar. Du har med all säkerhet tagit upp det förr, men en uppfriskning kanske behövs?

Ja, kläderna är viktiga men som du skrev inte viktigast. Det bästa man kan göra är att klä sina barn i kläden som inte väcker för stor uppmärksamhet för då dras fokus till deras utseenden, oavsett vem som har på sig vad.

Härhemma gäller mjuka, bekväma kläder i blandade färger. Inte för mkt lull-lull till dottern o inte tuffa kläder till sonen.

Jag skulle uppmana alla föräldrar att faktiskt låta barnen dela rum eller som vi ha ett lekrum där de och deras kompisar får tillgång till alla leksaker. Det underlättar för dem att leka vad o med precis vad de vill.

Jag är stolt över mina släktingar som tar till sig hur vi vill ha det o som faktiskt tycker att det är bra med förändring.

Min svärfar är den enda som sätter sig emot.

Envisas med att kalla dottern för prinsessa o köper blåa kläder till sonen så att han ska slippa gå i lila o rött.

Men så är han ju en idiot också.

Svar:
det där med att dela rum är en jättebra ide. så gör vi också. och leksakerna är BÅDA barnens.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Så sant och bra skrivet. Jag har en 2,5-årig son som ofta misstas för att vara tjej, inget jag bryr mig om men ändå ngt jag reflekterat över. Varför tar både barn och vuxna fel? Förmodligen pga av hans sätt, lugnet han utstrålar. Kanske för att han har guldlockar och toklånga ögonfransar. Men kläderna då? Det spelar ingen roll om han har tajts, jeans, rosa, svart eller blått, folk tar fel ändå. Nu väljer jag förvisso medvetet könsneutrala kläder mest för att jag inte tål blaffiga tryck, volanger och rosetter (inte på mig själv heller).. När han fick en högljudd robot av en bekant i julklapp så blev han jättebesviken, han ville inte ha den och ville lämna tillbaka den, det bästa han fick var en picknickkorg med rosa muggar och fat. Så att anta att en person är på ett visst sätt för att hen är kille eller tjej kan bli så fel. Därför uppskattar jag nästan när folk inte ser om han är kille eller tjej, för han behandlas inte som tuff och bråkig eller prinsesslik och söt, utan som den han är! Jag grät lite inombords när jag var med en gammal vän till mig på stan, hon hade just fått en son och vi var ute och tittade på kläder. Jag tar upp en färgglad, randig tröja som jag tyckte var jättefin varpå hon säger "ja, den var fin, men x (hennes kille) vill att att vi klär bebisen i pojkfärger", det hon menade var blått, grått, svart, grönt, ev rött. Men inget färgsprakande och inget som kunde göra att bebisen misstogs för att vara tjej. Jg tyckte det var så sorgligt på alla sätt.En bebis är en bebis, ett barn är ett barn, låt dom få vara det så länge det bara går, förr eller senare kommer dom ändå påverkas av omgivningen, bli ifrågasatta och ev känna att de behöver leva upp till normen för hur en kille resp tjej förväntas vara. Det värsta som kan hända är inte att någon tror att man har snopp eller snippa! Hujj, vad långt detta blev.

Hej!

Jag älskar ditt engagemang i genus och det mesta jag vet om genus har jag läst här. Jag har en fråga.

Mina syskonbarn (tjej, 4år och kille 1, år) fostras så långt det går åt andra hållet. Flickan är väldigt flickig, rosa, glittrig m,m och pojken har bara blått, grönt och bilar i mängder. Det gör ont i mig och jag har försökt att smyga in mina åsikter till min syster men det slutar bara med att vi blir ovänner. Hon är inte öppen för att höra någon om det här överhuvudtaget. Jag orkar inte försöka mer efter 4 år.

Jag försöker på mitt lilla vis att köpa könsneutrala kläder och leksaker till dom och bemöta dom på ett bättre sätt. Jag tycker dock att det är svårt. Barnen är ju redan så helt inpräntade i min systers tänk.

Har du något tips på hur jag kan göra och framförallt säga för att få fram mitt tänkt till barnen, på ett bra sätt.

När flickan visar sina nya prinsesslika kläder och vill höra hur docksöt och fin hon är, vad ska man säga då för att vara genuskorrekt?

Väääldigt lång kommentar, hoppas att du orkar läsa och att du vill ge mig ett svar.

Kram!

Missförstå mig inte nu, jag klär själv min son i rosa och ibland strumpbyxor med klänning (tunika utan olekvänligt fluff-fluff, men enligt honom klänning) Han älskar glitter och han har aldrig fått höra av någon (ännu…) att det inte är ok. MEN – om man följer ditt resonemang så funderar jag lite i vilka riktningar man kan dra det…Visst är det så att flickor i mjuka pasteller och fluff-fluff bemöts på ett mjukare sätt och att killar i byggare- bob och spider-man bemöts som tuffa och hårda. MEN – bemöts en pojke i pastell etc. lika som en flicka i detsamma? Eller bemöts kanske en pojke i pasteller inte alls mjukt utan kanske snarare som att han är lite av en knäppis. Som nån udda tokstolle eller ännu värre? Och kan det isåfall påverka honom i helt fel riktning? Har vårt samhälle kommit till en punkt där pojkar i klänning bemöts som lugna mjuka killar eller bemöts de otrevligt och avfärdande istället? Att flickor i snickarbyxor och spiderman bemöts som små tuffingar tror jag är ganska belagt, med tanke på att begreppet "pojkflicka" funnits så länge och snarast ses som något positivt, men jag ser en fara i att utgå ifrån att pojkar och flickor bemöts likadant om de har likadana kläder…förstår du hur jag menar? Eller fara och fara…det kanske är en förenkling menar jag bara. Vad är dina tankar kring detta? Hur har du märkt att det fungerar i praktiken med Tamlin?

Svar:
Jag har nog aldrig varit med om att normala vuxna bemött nåt barn, oavsett hur tokigt klädd hen varit, på ett sätt som kan uppfattas elakt eller otrevligt, så nej. Mina barn har bara mött positivitet från sin omgivning. Givetvis finns det vidriga människor och det är möjligt att tamlin, i framtiden, kanske avfärdas som en fjolla eller bög eller blir skrattad åt av nån idiot men då får vi ta den diskussionen då. Jag tror det är lika stor chans för det oavsett hur han ser ut. tyvärr.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag vill så gärna ha barn, men samtidigt oroar jag mig att något beslut jag tar under småbarnsåren skall sätta ärr. Jag tittar tillbaka till min egen barndom som ändå var väldigt könsrolls-klassisk och tänker att jag själv inte blev så illa. Det trasiga jag bär med mig kommer inte från uppfostran, utan från omgivningen (klasskamrater t.ex.), som hade en hel de åsikter om vad som var rätt och fel att ha på sig.

Det är svårt det där :/

@Helena

Men valet behöver ju inte stå mellan grabbiga grabbkläder och tjejiga tjejkläder. Det är ju fullt möjligt att klä sina barn neutralt. Byter man svart tröja med racerbil mot randig tröja i glada färger, så kommer inte en pojke uppfattas som "tjejig", men däremot som lugnare och mindre bråkig.

Som förälder till en pojke på dryga året är det fortfarande jag som står för valet av kläder. Den dag han vill vara med och påverka får han vara det. Jag är helt för att ge barnen fler möjligheter och jag är övertygad om att det är positivt för deras personliga utveckling, men också för mänskligheten. Nu råkar det vara så att jag är väldigt snäv då det gäller klädval. Jag fullkomligt avskyr och äcklas av allt rosa Hello Kitty, spets, volanger osv. Då blir det att jag väljer kläder efter vad jag själv föredrar. Jag har också väldigt svårt att acceptera att barn bemöts efter hur de ser ut och är klädda. Jag vill inte behöva kompensera på något sätt för att han ska bli bemött som ett BARN och inte ett kön med förbestämda egenskaper som kommer i ett paket. Vi ska inte behöva kompensera med kläder och leksaker genom att begränsa användandet av dessa. Det är omgivningen som får ändra på sig. Något annat tänker kag inte acceptera. Visst har min son fått de typiska kommentarerna som handlar om att bekräfta hur tuff och häftig han är men då brukar jag faktiskt ifrågasätta varför de säger så och varför de ens måste kommentera kläder, motiv, leksaker osv. Känner att jag kommer längre med att ifrågasätta än vad jag hade hoppats på och jag har än så länge aldrig hamnat i en konflikt för att jag ifrågasätter vad som ligger bakom människors uttalanden och förutbestämda uppfattningar.

Klickade på blogglänken och det jag tyckte var tråkigt var hur hon bara presenterar sig i relation till andra. Hon är någons fästmö, någons mamma och någras matte. Absolut inga dåliga saker att vara, men vem är hon?

Jag känner henne inte och har inte läst hennes blogg, men hon är säkert jättetrevlig, smart, duktig och rolig och har en massa egen personlighet. Tyvärr låter som en typisk kvinnosak att bara definiera sig utifrån vem man är för andra.

Hej!

Jag är gravid och vi väntar vårt första barn 🙂 jag tänkte om du har några tips på bra böcker om genusmedveten barnuppfostran?

Jag har redan snappat upp många bra tips från din blogg men man kan ju aldrig lära sig för mkt!

Tack för en bra blogg

Det blir så fel att skriva att jag "shoppat loss på rosa gulli-gull", för precis som jag gjort det, har jag shoppat loss på "könsneutrala" kläder och tillbehör också : )

MIA: Trist att det uppfattades på det viset vid första anblick. Och efterom du inte läst min blogg så har du ju heller inte fått någon bild av hurdan jag är eller vad jag gör. Jag är otroligt självgående och driven, jobbar inte bara – utan startade eget företag vid sidan av vid 23 års ålder – själv! Där jag sköter allt från det administrativa till marknadsföring och såklart företagets affärsidé – själv!. VEM jag är får man ta delar av i bloggen helt enkelt och det är inte ens tjej som är beroende av andra : )

När jag var liten krypande bebis testade min mamma att klä mig i en klänning. Jag fick frispel. Det gick ju för i helvete inte att krypa i skiten! Det blev inte så mycket klänningar efter det. Min mamma jobbar på förskola och hon förstår inte när föräldrar kommer dit med sina ungar, klädda i märkesjeans och lite "finare" kläder. Barn skiter fullständigt i hur de går klädda. Herregud, bara det är bekvämt att LEKA I! För BARN LEKER.

Sen tänkte jag på en annan sak. Det här med gulligull. Mina föräldrar gullade inte med mig på det sättet som andra vuxna försökte JUST FÖR ATT JAG VAR TJEJ. För mina föräldrar var och är jag en individ. Därför fastnade inte de andra vuxnas gulligull på mig, jag hatade det och blev arg. Så här i efterhand kan jag nog påstå att jag kände mig förminskad när de höll på med det.

Samma sak blir det ju om ens föräldrar alltid ska uppmunta att man är så fin, så söt och en liten prinsessa. Då blir det ju genast naturligt att ta åt sig och känna sig lite duktig för att man ser ut på ett visst sätt när även andra vuxna påpekar det.

Borde det inte vara så att om man är en "pojkar och flickor är av naturen olika och bra på olika saker"-person, så borde nästa tanke vara: "därför är det viktigt att jag balanserar det genom att träna dem på de saker de inte naturligt behärskar"? Varför är nästa tanke istället "så därför ska de bara ägna sig åt det som naturen redan gjort dem duktiga på, så att de blir helt pissdåliga på allt som hör till det andra könet". Borde man inte vilja rusta sitt barn för livet genom att ge det så många färdigheter som möjligt?

Svar:
JAAAAAAAA precis så. då är det ju extra viktigt att balansera upp.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

De få gånger jag hade klänning när jag växte upp, var det oftast till högtider och festligheter. På dagis och i skolan var det få som hade annat än bekväma byxor och tröjor och jag har kvar i princip alla kläder och nästan inget är rosa. Jag var vad man kallade pojkflicka (hatar det ordet) och hade dock svanklångt hår men var allt annat än "flicklik" i mitt beteende. Dock var jag motsträvig i allt så om någon sade till mig att jag borde bete mig mer som en flicka, ja då körde jag all in och var mer som en pojke 😛

Nu har jag en lillebror och vi delade rum under uppväxten så leksaker var liksom en enda röra på vårt rum. Allt var bådas. Minns en gång när det var jul och jag önskat mig en bilbana och fick ett dockskåp (utav min pappa som knappt kände oss då han inte hade vårdnaden) och min bror fick en bilbana. Dockskåpet stod oöppnat i flera månder medan bilbanan gick varm. När huset väl byggdes så var det min bror som möblerade det. Han gillade även att klä mina barbies. Fast efter att en kompis till mig varit hemma hos oss när jag var runt tio, och påpekat till min bror att ’pojkar leker inte med dockor’ så höll han sig längre och längre bort från mina saker. Men att han lekte med sina action man det var inga problem. Inte heller att jag lekte med dom eller något annat utav hans.

Ingenting är ju nytt under solen – även om de yngre generationerna gärna tror att det är de som har uppfunnit hjulet! 😉 Redan Echnaton – en Farao – lät ju t.ex. tillverka statyer på sig själv med feminina attribut som bröst. Hans dynasti gick under – och raskt därefter hela den stora fornegyptiska civilisationen…

När jag var barn på 70-talet, var det också en sådan våg att könen skulle suddas ut. Man talade om "syskonplagg" som bror och syster skulle kunna ärva efter varandra. De var ofta av manchester och gick ofta i brunt och orange. Dessutom var det modernt att flickor skulle klippas kort – inga söta rosetter i flätor där! – och att pojkarnas hår gärna kunde få växa lite vilt.

Följden av detta blev, att när jag kollade på mina klasskort och även en del individuella bilder när jag var vuxen, så var vi så fula allihop att jag valde att kasta korten. (Vilket jag ångrar idag, för de hade varit bra att ha som dokumentation.) Man kunde inte heller se vem som var tjej eller kille. Problemet är bara, att ett barn som det inte går att uppfatta könet på, uppfattas som ett fult, charmlöst barn. Det ÄR bara så.

Och jag vet inte om det var så himla bra för vår självbild, att uppfattas som könlösa, fula, oattraktiva, charmlösa under vår barndom..? Jag hade nog hellre fått signaler om att jag var söt, faktiskt, om jag måste välja. Även om jag absolut inte är en person som tillbringar mina dagar med make-up-spegeln framme, eller shoppar bort lönen på modeplagg. Missförstå mig inte nu. Men vissa saker – som att man vill framstå som en vacker och typisk representant för sitt eget kön – är liksom grundläggande.

Det här upptar såååå mycket av min tankeverksamhet! Och då är barnet inte ens fött än! Vi har til april på oss att besvara frågor som "men vill ni inte veta vad det är??" följt av "det blir ju sååååå mycket enklare att köpa saker/tacka ja/nej till saker man kan få/få låna"… Jag är rätt säker på att det är ett BARN, och rosa krusidull kommer knappast användas även om hen visar sig vara en tjej så jag ser inte riktigt problemet…

Tycker allt detta blir sjukt tydligt när det kommer till familjeliv/partnerskap. Att man som kvinna inte kan lämna över vissa uppgifter (barn, mat, hushåll etc.) till sin man pga dennes inkompetens eller att man själv känner sig vilsen i de "manliga sysslorna" Det är framförallt därför jag tycker denna uppfostran är så viktig, för att klara ALLT och inte bara hälften.

För övrigt ett bra argument till motståndare, som samtidigt klagar på att "min man hjälper ej till blaa bla gnäll gnäll"

Tycker det är intressant att fokuset oftast är att pojkar som främst verkar vara de som man ska ge denna "hjälp" att bryta någon form av könsnorm. Det är sällan man menar tvärtom.

Svar:
Pojkars könsnorm är mycket snävare. En flicka som bryter normer blir ofta sedd som tuff, cool, lite bättre medan en pojke som bryter normer hånas och avfärdas som ”bög” eller ”fjolla”. Att vara mer som en pojke är bra. Att vara som en flicka är dåligt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Mattias: Jag upplever att det går fullt ut åt båda håll.

Men det talas mer om pojkarna, det grabbiga och allt det negativa där i kring och flickorna förblir i många avseenden det tysta könet även i genussammanhang.

Mina personliga reflektioner kring detta att det är "pojkarna" det talas mest om är för att de manliga/pojkiga egenskaperna alltid har varit att eftersträva. Det ses som något positivt och när vi då uppmuntrar dessa egenskaper (gapig, gåpåig, tuff, driven och målmedveten osv) även hos det kvinnliga könet och försöker att tona ner det hos pojkarna hamnar fokus omedvetet på det manliga könet men då med något negativ betoning trots att det inte är avsikten.

Vår Lennon 2,5år uppfattas oftast som flicka. För att han har könsneutrala kläder och en längre barnfrisyr. Det är väldigt intressant att studera folks möte och beteende kring Lennon. Inte bara en, utan många gånger har vi mötts av förvirrade blickar när vi på frågan vad hon heter svarar Lennon. Vid flera tillfälle har vi även fått som svar att han inte kan vara en pojke. Mycket intressant. Mycket skrämmande. På en och samma gång!

Måste lägga till en sak angående vår uppväxt som barn på slutet av 60-talet/70-talet. Den enda följden av det blev ju, att när vi blev tonåringar och unga vuxna gjorde vi revolt! Det har aldrig varit så många tjusiga balklänningar på studentbalerna, fluffiga tårtpappersklänningar på brudarna, stort, långt hår på tjejer, pastellfärger på både smink och kläder (t.ex. skära fluffiga angoratröjor) o.s.v. – som på 80-talet!

Jag tror alltså inte att man kan stoppa flickors rosa, glittriga prinsessperiod. Man kan bara skjuta upp den tills mamma inte kan stoppa den längre – och det blir kanske ännu fånigare om den sammanfaller med universitetsstudier och anställningsintervjuer… eller..?

Det här är förresten allmän utvecklingsspsykologi. Barn har vissa faser som de ska igenom i leken. Hindrar man förskolebarn från att leka rollekar, så kommer de att försöka leka dem senare, när de är 10, 11, 12 – fast med mycket mindre barn. Vilket kan verka underligt. Och så vidare.

Vad gäller kläder är det ju flickorna om några som anses vara de som ska ändra på sig? Hur ofta talas det om att s.k. "killfärger" som blått, grönt, grått etc. bör tonas ner? När man talar om att klä sin dotter könsneutralt handlar det ju framför allt om att undvika rosa och andra tjejkodade färger, alltså blir det det feminina som ska förändras. Att ta genusmedvetenheten så långt att man börjar klä en pojke i rosa tror jag knappt kommer på tal bland de flesta föräldrar. Tur att det finns undantag, för jag tror liksom du att alla mår bäst av att kunna ha på sig allt, oavsett könskoder.

Jag är uppvuxen med små söta klänningar och gull-gull, och min lillebror hade matchande i byxor & skjorta när vi var 2 &4 år, och han hade bilar och jag docker, men jag rörde aldrig hans saker och vice versa. Jag hade möjlighet men nej, så vad är då det? Alla vill inte leka med bilar om man är tjej och alla killar vill inte leka med docker. Ska man inte acceptera det ist för att rota runt och få de som inte vill göra det låta dem va.

Jag vill att klä mina framtida barn i gulliga rosa kläder om det är en tjej och sjömanskostymskläder på en kille, det är inget fel med det.

Svar:
Fast Sofia, du och din bror växte inte upp i ett vacuum opåverkade av samhällets normer och roller. Ni fostrades av både föräldrar och en hel omgivning,som inkluderar alla ni någonsin interagerade med, som hjälpte till att lotsa er in i era respektive roller. Det räcker inte med att lägga en docka och en bil framför ett barn och tro att de har ett val när resten av socialiseringen är könad och normativ. Men nej, du har rätt i att alla inte vill leka med dockor och att alla inte vill leka med bilar. Detta har lite med kön att göra dock.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sofia: Du har ju verkligen slagit huvudet på spiken och förstått vad det hela handlar om. Några klädesplagg och leksaker. Whoho liksom! Grattis- till årets hittills mest hjärndöda kommentar.

Men jag vet vad genus handlar om, läser det själv, men när man sitter och förespråkar att sätta på killar små kjolar etc går det överstyr. Detsamma gäller med färgade regnbågskläder, visst det är ett barn, men det finns en biologisk skillnad och alla vill inte vara neutrala med sina barn.

Svar:
Du läser om genus och har ändå missat vad det handlar om? Läs mer.
Varför är det inte ”överstyr” att sätta på små flickor kjolar?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sofia:

Varför är det ok att sätta på flickor kjol då?

Varför är det så extremt viktigt att styra en tjej på det viset?

Det var inte länge sedan barnen i Sverige alla hade klänningar när de var små, men just nu, just här råkar kjol vara "ok" på tjejer, inte killar.

Jag blir så urbota TRÖTT på alla dessa som säger att det är "Att gå för långt" att sätta på en kille kjol, eller rosa. Vet du vad jag tycker är att gå för långt? Att vara så inskränkt att man inte inser att man redan går så förbenat för långt när man till varje pris vill följa den just nu rådande normen för hur flickor och pojkar "ska" vara, klädas, uppmuntras och uppfostras.

Nej, om du uppfostrar ditt barn utifrån de normer som nu gäller ger du inte en naturlig, neutral uppfostras som passar barnet perfekt. Du styr dem, bara så extremt mycket mer begränsat än om du vågar släppa lite på fördomarna.

Vad jag skulle skriva, innan jag blev matt av Sofias kommentarer, var att jag just besökt släktingar, där det finns två jämnåriga barn, en flicka och en pojke, som just fyllt 2 år.

Nu vid jul var det en orgie i könade leksaker. Flickan har minst 7 dockor, och hon fick nästan enbart rosa docktillbehör. Pojken fick bilar, och andra saker.

Visst bär flickan alltid omkring på sina dockor, och gullar med dem, och om man skulle fråga familjen skulle de direkt peka på detta som bevis för att flickor är mer vårdande, och naturligt väljer dockor osv. Men att iaktta hur alla vuxna förhöll sig till barnen var komedi och tragedi samtidigt. Det var ju de vuxna som hela tiden använde dockorna i samspelet med flickan, de pratade med dockan, och uppmuntrade hela tiden flickan att på olika sätt leka med dem. Och som den lilla svamp hon är gjorde hon naturligtvis det, för då fick hon uppmärksamhet.

Pojken hade inte en enda docka, och jag tycker att det är synd att inte han får chansen att lära sig omsorg genom lek, medan flickan får en mångdubbel överdos.

Vad som var mest framträdande var dock att barnen är helt olika som personer; flickan är vild och framåt, pojken är blyg och försiktig. Men de vuxna var så snabba att försöka påpeka att pojken visst minsann var modig, och flickan visst minsann var snäll, och nästan försökte ursäkta bort de egenskaper som inte går ihop med rådande könsnormer. Hon var inte sjövild, och han var inte timid, de var helt vanliga barn, bara väldigt olika. Alla leksaker och aktiviteter utgick dock från vilket kön barnen hade, inte från deras faktiska personlighet, utan utifrån könsnormer.

Det var så trist att se, för även om jag försöker se det positivt, att deras uppfostran per autumatik kommer att vara kompensatorisk:), så vet jag att båda kommer att få så mycket negativ feedback på hur de är, bara och endast för att deras egenskaper inte passar mallen. Och det redan när de är två år.

Vi har en dotter, en pojk i magen (enligt UL).

Jäkligt skönt att inte känna panik över att "måsta" ut å köpa nya kläder å grejer åt ungen som ej har ngn uppfattning över vad han har på sig, och som passar tre veckor.

Både pga jag tycker kläder är kläder .slut

Och det är redan väldigt blandat rosa/svart.

Måste du slå upp samma öppna dörr hela tiden? Du har ju rätt i vad du skriver men måste du skriva samma sak om och om igen?

Jag såg nån bild du la upp på bloggen eller om det var FL, minns inte men det var bilder på dina barns kläder. Det var högar med molo, villervalla etc… Känns ibland som att du själv är lika ytlig som du anklagar många andra föräldrar för att vara. Du säger ju att barnen inte ska användas för att visas upp i blått och rosa och så vidare med du är inte sen med att märkesskryta själv.

Även om du inte könskodar dina ungar så kodar du dem till att se ut som medelklassbarn med modeintresserad mamma.

Svar:
Pomea, för dig är detta självklarheter men för väldigt många är det INTE det, och tills detta förändras så kommer jag fortsätta att ”tjata” om det. När det gäller mina barns kläder så köper jag 95% av dem på HM och Lindex så några ”högar av Molo och Villervalla” är en sanning med modifikation. Jag kan dock hålla med om att kläderna de bär även de kan ge ett specifikt budskap och där har jag funderat mycket kring hur jag ska göra. Bästa vore kanske att enbart klä dem i ganska färgneutrala plagg, men å andra sidan så tror jag att det kan leda till andra problem istället. Damned if I do, damned if I dont. Jag gör mitt bästa för att inte BARNEN ska uppleva att kläder är viktiga. De klär sig själva och väljer ut vad de vill ha, så de ser sällan ut som att de har en förälder som är ”modeintresserad”, möjligtvis clown.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hejhej!! Jag är sextonårig människa som älskar din blogg, eftersom den fått upp mina ögon för hur snävt och snett samhället är.

Nu har jag en liten fråga till dig. Har du några konkreta tips på hur man ska hantera t.ex skolsituationen?

Har börjat i en klass där killarna pratar högst och mest, tar störst plats, fäller kommentarer och drar sexistiska skämt osv. Jag har några gånger blivit riktigt arg och skrikit, och har på det sättet lyckats fått med mig de flesta av tjejerna i klassen. Vi har börjat kämpa emot – säga emot när killarna kallar varandra för bögar eller när de inte lyssnar på vad tjejerna har att säga (dvs gör narr av våra idéer och tankar).

Trots detta så fortsätter killarna förminska oss. De ser inte sitt eget beteende och tycker att vi behandlar dom illa när vi säger emot och tar plats. Har du några konkreta tips på hur vi skulle kunna hantera dom?

Ha en riktigt bra kväll och fortsätt blogga! Det gör inte bara mig gladare och starkare och villigare att fortsätta kämpa, utan många andra som ser hur fel samhället är. Kramisar!!

Svar:
Fortsätt ställa till med en JÄVLA LIV, men ta det högre också. Kontakta rektorer och lärare och KRÄV att de tar er på allvar. Snacka med era föräldrar och få med er dem.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tänker som du, vill ge barnen ett brett utbud. min minsting, en liten kille på 1,5 år, föredrar Hello Kitty och Mimmi pigg framför allt annat. bilar är lite roligt också, men då väljer han själv sin rosa bil framför de andra han har. När han fick en röd body med Hello Kitty i julklapp tjöt han av glädje. :)En del har svårt för att vi "låter honom" ha såna kläder osv. Släktingar och bekanta tycker att "nu räcker det". Komiskt.

Låt föräldrarna själva välja vad deras barn ska ha för kläder. Iallafall så länge som barnet inte har förmågan att själv komma med egna åsikter. Bara för att man köper rosa kläder och klänningar med spets till sin dotter och blå kläder med bilar på gör det dig inte till en sämre förälder. Som både Linda och genus-förespråkare antyder så är det absolut inte bara kläder det handlar om. Utan förutsättningarna för barnets framtid påverkas av så mycket annat. Hur barnet blir bemött med kärlek och omtanke tror jag spelar hundra procent mer roll än vilka kläder den har på sig.

Bara för att mina föräldrar valde att sätta på mig rosa och lila kläder överfyllda med blommor har det inte gjort mig till en sämre människa. Det är deras sätt att visa kärlek och uppmuntra min personlighet som har gjort mig till den jag är idag. Mig själv som jag är riktigt stolt över att vara.

Även fast jag bara är arton år så vet jag nu att ifall jag får uppleva lyckan med att få en dotter och/eller en son kommer jag att klä dem i kläder som är mer anpassad efter kön. Inte alltid men oftast. Bara för att jag väljer att klä min framtida dotter i rosa klänningar och min son i blå tröja och byxor gör det mig inte till en sämre mamma som en del verkar tro. Mina barn kommer säkert inte att varken må bättre eller sämre när de blir äldre bara för att de inte bar könsneutrala kläder eller kläder "gjorda" för det motsatta könet.

Lång text. Min åsikt är den att låt varje föräldrar klä sina barn i det dem vill. Man är inte en sämre förälder oavsett vad för slags kläder man sätter på sitt barn. Personerna som köper neutrala och/eller färgglada kläder till sina barn är inte sämre förälder till sitt barn. Den är med all säkerhet världens bästa förälder till just sitt barn. Samma gäller för oss som väljer det motsatta och kläder dem i rosa eller blått.

Det har blivit så tröttsamt att höra den här diskussionen nu. Låt alla få klä sitt barn hur dem vill och döm ingen oavsett vad barnet har på sig. Klänning eller byxor. Spets eller motorcyklar. Rosa eller blått. Barnet kommer säkert få en underbar uppväxt och liv oavsett vad den har på sig de första året.

Svar:
som jag redan påpekat så påverkar kläderna det bemötande barnet får så det funkar inte att resonera så: ”Hur barnet blir bemött med kärlek och omtanke tror jag spelar hundra procent mer roll än vilka kläder den har på sig” eftersom att det går hand i hand. Sen funkar det inte för mig att inte bry mig hur andra gör eftersom att hur andra gör direkt påverkar MINA barn väldigt negativt på flera sätt. Det är de könsstereotypa barnen som lär min dotter att det är viktigt att vara fin och ha fina kläder. Det är de könsstereotypa barnen som frågar varför min son har ”tjejkläder” på sig eller säger saker som ”pojkar kan inte ha långt hår” osv. Förstår du hur jag menar? Och nej, man är inte en sämre mamma för att man klär sina barn stereotypt, men man ger dem lite färre möjligheter.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Praktiskt exempel på hur kläder påverkar bemötan:

Jag jobbar på en hamburgerrestaurang där det finns leksaker till barnmålen. Just nu har vi muggar i olika färger (blå, rosa, grön och gul). När det är praktiskt möjligt låter jag förstås barnen välja färg själva, men annars tittar jag på kläderna. Är barnet jätterosa? Ja, då får det så klart en rosa mugg. Har barnet tuffa Spindelmannen-kläder? Ja, då blir det en blå. Och så vidare.

Svar:
Varför kan inte barnet som är jätterosa få välja också?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jo, men om man som jag har en flicka som hade rosa som liten, men växte upp till att ha svart (bara ett tag) sen väljer själv både klänning och så tröjor (de på herrsidan). Vi säger också söt och gullig i stort sett dagligen till både våra söner och döttrar. Jag har aldrig sagt gulligt till tjejer och tufft till killar. UTAN ANVÄNT GULLIGT (SÖTT) OCH TUFFT TILL BÅDA. Så ta bort de orden tror jag inte ger något i genusfrågan. Sonen leker med dockor och bilar och lilla flickan leker med bilar och dockor. Vi har inte uppmuntrat åt något håll där, men blivit så ändå. Uppfostrar man dom till starka individer så verkar det som barnet löser det själva hur de vill se ut/vara. Äldsta dottern är varken flickig eller pojkig och jag har då aldrig haft någon medveten genus uppfostran, men nog blivit lite så ändå. Men söt och tuff till båda könen, att de är duktiga etc fortsätter jag säga och utesluter inte de orden som många med genusfrågor verkar göra. Men jag säger det till både sonen och dottern.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *