Kategorier
feminism & genus

Man gräver där man står

Häromdagen twittrade Fanny Åström (kan ej länka från mobilen) att hon var trött på att feminism ofta kokas ner till diskussion om barnkläder och genusförskolor. Det är inte första gången jag hör någon säga så och inte sällan med förakt typ ”kan vi inte höja nivån lite” men vet inte riktigt om jag ser det från samma perspektiv. Visst är det mycket diskussion, speciellt i mindre forum, om just barnkläder och förskolor och annat föräldrarelaterat men jag tror det måste ses i sitt sammanhang.

Många av oss som bloggar eller skriver krönikor eller för debatt överhuvudtaget är ju föräldrar och då blir framförallt intressefokuset på sånt som ligger närmast. Våra ungar och deras behov. (Nu kan jag bara tala för mig själv såklart) Man gräver där man står liksom. För Fanny är det annat som är intressant. (Ej sagt att alla föräldrar är intresserade av just dessa frågor) Det som för någon mer rutinerad feminist kan verka som en öppen dörr som sparkas in kan i många fall vara nödvändigt att älta om och om igen för hur många år vi än ägnar åt en fråga så måste vi nöta och tjata för att nå fram till en större publik.

Jag kan även tycka att det är ganska tröttsamt att ständigt avfärdas som ytlig eller banal för att jag intresserar mig för ”mindre” frågor. När jag snackar om elitism inom feministkretsar så är det just det här jag syftar på. (Nu syftar jag inte på Fanny) Föraktet mot de ”mindre” frågorna.

Men jag skulle absolut inte säga att det bara är fokus där. Kanske följer och läser jag väldigt många olika slags feminister men jag upplever inte att debatten stannar där. Tvärtom!

Lite rörigt kanske, men jag har nyss vaknat och är försenad!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Man gräver där man står”

Vad lustigt, tycker just Fanny är duktig på att belysa förtryck i just vardagen, tex om det känslomässiga arbetet i en relation, hemarbete mm. Nu handlar ju inte det just om förskolor, men annat privat. Hon har en väldig bredd i och för sig (Fanny alltså) och skriver inte bara om sånt, men jag håller med dig om att man bör gräva där man står och skriva om det man behärskar/mäktar med/är intresserad av. Det privata är politiskt!

"Många av oss som bloggar eller skriver krönikor eller för debatt överhuvudtaget är ju föräldrar och då blir framförallt intressefokuset på sånt som ligger närmast. Våra ungar och deras behov. (Nu kan jag bara tala för mig själv såklart) Man gräver där man står liksom."

Fast du talar ju inte bara för dig själv. Du skriver "många av oss" och använder "man" som signalerar att det här är något allmängiltigt som de flesta feministiska föräldrar deltar i – eller borde.

"Ej sagt att alla föräldrar är intresserade av just dessa frågor" Nä. Fast de föräldrar som inte är så intresserade av genus överhuvudtaget borde inte ha några barn och de som struntar i frågan om könskodade barnkläder är elitister alt. har inte fattat nåt och måste uppfostras.

Så har jag uppfattat dina åsikter.

Svar:
Då har du uppfattat mig helt fel. Jag är inte så svartvit.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tror också att (precis som du är inne på) att barnkläder, genus och könsroller kan vara en väg in i intresset för feminism, speciellt då det gäller småbarnsföräldrar. Skulle jag bara gå efter de bloggar jag läser så skulle det kunna kännas som att sparka in öppna dörrar. Men hos många av mina vänner, släktingar och grannar är det oerhört provocerande att ens utmana könsrollerna lite grann (framförallt för pojkar då). Sen är det självklart viktigt att ibland lägga an till exempel ett klassperspektiv även på barnklädesfrågor. Det är ju som Fanny själv skrev igår, en fråga om Foundation handlar inte bara om Foundation utan är ett symptom på något större.

Jag tycker att din blogg tillför sjukt mycket, du når ut till en bred massa av folk. Du gräver där du står men lyfter ofta också frågor på en högre nivå. Du framstår som smart, sympatisk och jävligt vettig helt enkelt 🙂

Din blogg kan säkert kallas för mycket men ytlig eller banal är verkligen INTE ord som känns relevanta i sammanhanget.

Håller dessutom verkligen med Sara ovan: Det privata ÄR politisk!

Här är "ranten" i sin helhet som inlägg, länka gärna den senare när du kan så att folk förstår kontexten: http://www.arsinoe.se/twitter-76-om-vikten-av-intersektionalitet-och-demokratiska-medel/

Jag kan hålla med om att det är dumt att göra barnkläder till exempel för detta varje gång, och jag hade säkert kunnat komma på något bättre. Jag tycker verkligen inte att "små" frågor är oviktiga, utan skriver otroligt mycket om utseende, relationer och liknande, alltså saker som sker i "vardagen".

Det jag kan se som problemet är att det ibland blir otroligt enkelspårigt, att samma grejer tas upp gång på gång och att hela diskussionen hamnar där. Barnkläder och genusdagis må vara viktigt, men det är ganska "enkelt" att ta ställning, eftersom en sällan behöver "offra" något om en har en medelklassposition för att leva upp till ideal om den goda feminismen och så vidare.

Jag förstår att en "gräver där en står" men en skulle också kunna gräva lite i till exempel sina egna privilegier.

Detta ska dock inte tolkas som en kritik mot dig, utan generellt kring hur det feministiska samtalet ser ut. Jag hade lika gärna kunnat exemplifiera med typ snacket om att kvinnor ska "få" bära klänning och pyssla i hemmet utan att ses som en dålig feminist. Inte för att det är menlöst i sig, men för att det har kommit att ta oproportionerligt stor plats.

Svar:
Förtydling: jag tar absolut inte illa vid mig av dina reflektioner utan vill tvärtom höra mer. Det är lätt att snöa in på sitt. Jag ser gärna att du utmanar mig mer.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det ska ju börjas i tid, tänker jag. Jag tror att det blir svårt att få hela er (ni äldre kärringar, säger jag, sextonåringen) generation som inte har haft det här feministiska uppvaknandet att få det. Än de (i kärringa-generationen inte blivit utsatt för så uppbara kränkningar som t ex våldtäkt, har för höra att man "borde bli mer kvinna" och saker som inte riktigt går att sopa under mattan.

Nu hävdar har varken att patriarkatet och kränkandet av kvinnor inte är uppenbart eller att det sopas under mattan. Snarare att det är svårt att se, och acceptera, basala saker som av vi ses som prydnader när man pumpats med den faktan från ung ålder. För då är du ju i ens ögon det "rätta"?. Och det är det jag menar med att det ska börjas i tid. Hur gör vi så att våra barn INTE pumpas med den världssynen och därmed kan brytas sig loss från de normerna utan att behöva kriga med sina egna övertygelser? Så egentligen tror jag inte att barnkläder, barnuppfostran och genusförskolor är så små frågor inom feminismen. Jag tror nämligen att det är just i den åldergruppen vi nu har chansen att verkligen göra radikala förändringar. För ska man nå fram till kärringa-generationen (som även inkl kärringar m kuk) så behöver man vara så förbannad lugnt och pedagogisk för att man inte ska ses som extrem.

Maggan, du skriver: "Ej sagt att alla föräldrar är intresserade av just dessa frågor" Nä. Fast de föräldrar som inte är så intresserade av genus överhuvudtaget borde inte ha några barn och de som struntar i frågan om könskodade barnkläder är elitister alt. har inte fattat nåt och måste uppfostras. Så har jag uppfattat dina åsikter."

– Om det nu är så som LD menar, är det så fel då? Folk behöver i regel lära sig mer om allt möjligt: miljömedvetenhet, genus, politik, mm och då ser jag inget fel i att LD (i detta fall) delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper.

Att LD skulle ha uttryckt att de (oupplysta) ej borde ha barn är ju helt galet. Vad fick du det i från?

Jag kan väl tycka att visst, de små frågorna är viktiga då de ofta reflekterar ett större problem. Men om en enbart fokar på dessa små frågorna och konstant väljer att inte sätta in dem i en större kontext så undrar jag vad nyttan är med att tugga samma sak om och om igen. Men det jag vänder mig emot är viljan och ivern att tala för alla, det kan relateras till precis allt. Om det nu är så, så varför återkommer en hela tiden till barnkläder då?

Sedan ger ju din och bloggar som din mig en känsla av att feminismen bekräftas av moderskapet.

Tycker inte det finns ngn specifikt feminismelitism, att hålla på att upprepa ett sådant budskap är på samma nivå som att påstå att tjejer alltid snackar skit om varandra etc.

Svar:
Att min feminism bekräfta av moderskapet? Hur menar du då? Många föräldrafrågor, speciellt mammafrågor är direkt kopplade till feminismen. Jag är dessutom förälder o h det är inget jag kan eller vill koppla bort. Jag upplever snarare att man som feminist inte får ha föräldra- samt barnperspektiv utan att det gärna är lite sämre, lite mindre feministiskt. Att vara ”moder” är fult. Osv. I övrigt så håller jag med om att elitfeminiTer är sällsynta, men igen, jag gräver där jag står o jag får orimligt mycket kritik för att jag skriver om de frågor jag gör, ofta på ett hånfullt raljerande vis. Vad är nyttan med mitt tugg? Massor. Fråga de som uppskattar mig o de som dagligen skriver mail där de berättar hur jag hjälpt dem få upp ögonen. Verkligen inget att förminska. (Sen tycker jag att jag mfl. Sätter dessa små frågor i större kontext hela tiden)
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nu uttryckte jag mig generellt om mammafeministbloggar och inte om din specifikt. Men ja, jag får den känslan, moderskapet har genomlevt någon slags revival på sistone, eller så är jag i den åldern att det enda jag ser är folk med barn. Jag vet inte. Men det är en tolkning från en icke-mamma.

Svar:
Är detta per automatik dåligt? För mig är föräldraskapet en stor del av mitt liv. Jag är Natashja främst men att vara mamma går inte av för hackor o påverkar ju mitt feministiska perspektiv. Har du läst Vilda barns blogg? Gör det. Jag tycker hon ofta sätter fingret på nåt jag saknar inom feminismen: just föräldraskapet o barnen.
Sen ser jag alltid ett problem med piedestaler o hora/madonna o även där kommer föräldraskapet in. Eller moderskapet snarare. Vilket i sig också blir en feministisk fråga.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Öppna dörrar behöver sparkas in gång på gång. Som du säger är det viktigt att fler blir nådda, därför kan man behöva älta frågor om och om igen. Ingen fråga är för liten, då varje liten fråga kan förändra något i stort. Eller som Emil Jensen sa en gång "Varje lönlöst försök är lönt i sig, det förändrar kanske inte världen, men det förändrar mig".

Jag är inte mamma men jag tycker att dina mammarelaterade frågor är viktiga ändå. För jag tycker att det är viktigt hur man lär barnen osv, för det är TYP så dem blir.

Problematiken i detta inlägget ser jag snarare i att, som du skriver, bara mammor osv, skriver och debatterar. Det tror jag ju inte riktigt på, men dem hörs mest, kanske kommenterar andra mammor mest, jag vet inte. Men, budskapet måste ju nå ut till fler. Det är ju inte ditt ansvar, det säger jag inte.

Men det är svårt att nå ut till typ.. ända ner till femtonåringar, men nödvändigt. Tycker jag.

Tänker att det är självklart att man skriver om barnfrågorna när man har små barn, eftersom det är det man har närmast. Och det är väl aldrig sagt att alla inlägg på den här bloggen är ett inlägg i den feministiska debatten?

Jag skulle inte säga att frågor om genus i förskolan, barnkläder etc egentligen hör till den feministiska diskussionen (även om de givetvis rör sig i samma vatten), så att hela tiden ta upp dem som exempel på "dålig" feministisk debatt är ganska konstigt. Genus är inte feminism.

Jag höll med Fanny till en viss grad, men för mig handlar det nog om att jag för min egen grävnings skull, eftersom jag själv inte har barn men jag upplever heller inte att feminismen håller på att reduceras till enkom mammarollen.

Jag kan tycka variationen är viktig. Dock är det lite ironiskt att det råder så varierad kritik eftersom jag får höra lite då och då att jag är för blajig i min feminism. Inte har koll och att jag svamlar.

Nåväl.

För många är det väl först när man blir mamma som man upptäcker orättvisorna? Innan lever många tämligen jämställt men när barnen kommer tvingas man ofta in i den traditionella kvinnorollen på ett eller annat sätt. Könsrollerna blir så mycket mer belysta när man är förälder tycker jag.

Jag tror att det för många är så att medvetenheten om ojämlikhet och olika behandling beroende på kön intensifieras ett snäpp när man får barn. Om jag t ex ser till mig själv var det mycket som jag upplevde som orättvist och som skavde tidigare vad gäller könsroller osv, men när jag fick barn tändes en tydligare önskan att hitta sätt att förändra detta för framtida generationer. Genom att då försöka upplysa mig själv mer om detta fick jag även mer insikt i feminismen och de strukturer som råder i vårt samhälle.

Därför blir saker som barnkläder, bemötande av könen och genusdagis ganska stora frågor i alla fall för mig, eftersom det är några av de "verktyg" jag kan använda mig av i min vardag för att göra en skillnad för mitt barns nu- och framtid.

Jag tror att det är mycket tack vare att du tar upp de mindre, vardagliga frågorna som din blogg är så uppskattad, och har blivit så stor. Man (jag) vill läsa om sådant som man känner igen sig i. Lite tyngre frågor lämpar sig ofta bättre i bokform, enligt min mening.

Fast jag tycker inte att det är så konstigt att feminismsnacket hamnar kring barn och liknande, så är det för mig också och jag är ändå bara 18 år och har inga barn (och kommer nog inte ha på många år!), eftersom att vi måste ändra tänket för de nya generationer som inte redan hunnit bli präglade av könsroller. Liksom, en kan inte renovera mitten på huset först och sedan byta ut hela grunden.

All respekt till dig och Cissi som vägrar hålla käften. Och visst är även de "små" sakerna viktiga att kämpa för! Igår var jag på stan och då såg jag en kille i 10-12-årsåldern jaga en lite äldre tjej. Hon hade tydligen tagit ett foto på honom vilket gjort honom förbannad. Plötsligt skriker han "radera bilden hora!" Han måste ha funderat på hur han skulle få henne att göra som han sa och kommit fram till att ordet hora nog skulle få henne att kuva sig. Fy fån… jag tittade ner på min tvååriga son och tänkte att om han någonsin använder det ordet mot en tjej, då bryter helvetet lös. Det är inte ok att en 10-åring lärt sig att man kan kalla en tjej för hora bara för att hon gjort något han inte tycker om. En "liten"sak kanske enligt vissa, men en gigantisk sak för oss som lever i verkligheten varje dag. Tänk så många ggr jag och de flesta tjejer jag känner blivit kallade för höra och fitta för att vi gjort någon kille sur!…

Nu till ngt annat jag funderat över. I vår kamp för ett mer jämställt samhälle, vilka tar då barnens parti? Vi som vill vara hemma länge med våra barn och inte lämna dem på förskolan när de är ett år, vilka stöttar oss? Enligt många är det en kvinnofälla att vara hemma länge, men enligt mig är det jakten på hemmaföräldrarna som är den riktiga fällan. Jag vill finnas hemma för mina barn så länge som möjligt, men då är jag en dålig feminist och dålig kvinnoförebild. Förskolan är inte en bra plats för allt för små barn, men det glöms bort i jämställdhetskampen. Ut och jobba så fort omöjligt så du inte kommer efter dina manliga arbetskamrater på lönestegen! Det är lång väg kvar innan mannen tar ut mer föräldraledighet. Vilka ska ta hand om våra små barn medan vi jobbar och kämpar för jämställdheten? Ska barnen fostras av samhället? Alva Myrdal tyckte det. Det tycker inte jag. Vad tycker du?

Alla gräver vi och försöker förbättra från den utgångspunkt vi befinner oss i..Jag på mitt lilla konstiga sätt här i Polcirklens Tornedalen där fortfarande man är man och kvinna kvinna:)

Intressant med tanke på att Fanny själv skriver om att man inte kan förkasta de små frågorna. Själv förstår jag inte riktigt problemet, jag ser inte att "debatten" handlar endast om dessa frågor, jag stöter på allt möjligt hela tiden. Jag funderar på om det kan handla om att man lägger märke till något man "söker" efter och därför ser det överallt.

Sen tycker inte jag att barnkläder och dagis är någon "liten" fråga, herregud det är ju barnens uppväxt som formar morgondagens könsförtryck! Ska man som förälder tycka att det är en "liten" fråga att lära sin dotter att stå på sig eller lära sin son att bry sig om andra människor? Det är ju där grunden läggs för alla de probem som Fanny skriver om i förhållanden. Och kläder och dagis har stor betydelse i sammanhanget.

Själv trodde jag inte "tanter" kunde köra traktor när jag var liten, det skrattade jag åt. Att jag gillade att bygga grejer löste jag med att säga att jag skulle bli pappa när jag blir stor, för det är ju de som gör sånt som är kul. Min uppväxt är en orsak till att det dröjde länge innan jag äntligen började syssla med det jag helst av allt vill syssla med, nämligen hus. Och jag är fortfarande osäker och går runt och tänker "vad fan gör jag här, jag kan väl inget". Det hade jag inte varit om mina föräldrar varit lite mer aktiva med genustänket när jag växte upp. Jag hade lärt mig att kvinnor kan bygga och jag är bra på det. Men det fanns ingen Lady Dahmer då, och jag är glad att det gör det nu för det gör mig medveten om hur jag kan hjälpa min lillasyster att göra det hon vill istället för det hon tror att hon borde.

Sen kan man ju vända på det och fråga sig varför Fanny skriver så mycket om förhållanden, det är väl inget viktigt för alla de ensamstående mammor som kämpar på för att klara sig? Inget är intressant för alla. Däremot är det här med att ha, och framför allt ha varit barn och påverkats av det, en jävligt vanlig och stor grej.

Nu kan jag äntligen kommentera! Det var ju en likadan vända för ett tag sedan (från Kvinnopartaj den gången?) och då skrev jag ett inlägg utifrån frågan "Att hålla hög nivå eller tala så att alla förstår?" – och jag anser att båda (eller alla) "nivåerna" behövs. Som många redan har skrivit har du LD varit inkörsporten till feminismen för många tack vare att du talar om vardagsnära företeelser – och vissa av dessa personer kommer sedan "ta sig vidare" på egen hand och undersöka fler normer, inklusive sina egna. Det är väl i så fall en jättevinst?

Däremot håller jag helt med om att genusdiskussionen ofta kan bli väldigt vit, väldigt medelklass osv, och det är något vi kan fundera över – utan att "höja den akademiska nivån" (eller hur jag ska uttrycka mig). Jag skrev om detta fenomen här i söndags apropå förskolevalet till mitt barn, där vi ofrivilligt hamnade i att välja ANTINGEN genus (och medelsvenssonvitt) ELLER mångkultur (och inte genus): http://minasannaord.wordpress.com/2013/06/09/skolan-genustanket-och-vithetsnormen/

…det fick verkligen oss att tänka till där hemma.

(Nu kan jag äntligen kommentera = Nu hade jag äntligen tid/möjlighet att kommentera. Knasig formulering.)

Den här formuleringen av Fanny gillar jag:

"Jag förstår att en "gräver där en står" men en skulle också kunna gräva lite i till exempel sina egna privilegier."

För absolut, att gräva där man står bör ju också innebära att gräva i de egna privilegierna. Jag är kvinna, jag är lesbisk – men å andra sidan är jag vit, bor hyfsat bra, har en 5,5-årig universitetsutbildning, har lätt för att läsa och uttrycka mig i tal och skrift, ingen funktionsnedsättning och jag lever stabilt i tvåsamhet, t.ex. Genom att använda dessa privilegier har jag ju enorma möjligheter att belysa även fler perspektiv. (Men har inte LD gjort det ibland också, funderar jag på? Alltså belyst de egna privilegierna?)

Och sen så tänker jag så här, att om vi börjar redan när kidsen kläms ut ur snippan liksom, så har vi större chans att förändra världen. Svårt att lära gammal hund att sitta har jag hört. Så att säga att det är en mindre viktig diskussion blir jävligt fel i min hjärna. Börja från början liksom, och gör "rätt". 😀 Kram

Hej! Jag har nu läst en vansinnig mängd med bloggar för att få något slags hum om hur det ser ut i mediavärlden. Främst stora bloggar har jag hunnit läsa igenom. Nästan bara bloggar med utseende i fokus. För det är de bloggar som finns. Nästan bara supertränade och perfekta kvinnor med breda leenden och uttryckslösa ögon.

Jag ville förstå hur man kan påverkas av bloggläsande, ibland får jag för mig att testa sånt för att växa som människa. Och herregud vad jag har känt att det har påverkat mig att se dessa dockor, och då betraktar jag ändå min självkänsla som helt okej i grunden. Men det är en kamp att inte ta in dessa perfektionistiska ideal som man kan se överallt i bloggvärlden. Hur som helst. Så kommer din blogg som en skänk från ovan. En helt naturlig kropp liksom. Som den ska se ut. Naturlig. Och jag blir så glad av att se den! Tack för att du hjälper andra att känna sig okej som de är och att du påminner o matt kroppar inte ska behöva vara så äckligt perfekta. Det behövs fler som du i denna utseendefixerade värld. Jag tänker på det varje dag, hur viktigt det är att inte glömma den man är som person. Kroppen är ett verktyg, inte ens identitet. Jag bor utomlands och får ständigt höra hur utseendefixerade svenskar är, och jag tror tyvärr att det stämmer. Svenskar ska alltid vara så perfekta. Perfekta hem, perfekta kroppar, perfekta trädgårdar…. GAH!! Vad beror det på? Kan folk ge sig och utveckla sina personligheter istället?

Jag tror jättemycket på det du skriver, att inte hålla på att kommentera utseenden hela tiden. Jag vill sluta med det. Varför gör man det? En ovana från den kultur man lever i? Jag har fått många tankar sedan jag började läsa din blogg, och jag känner mig redan starkare och mer säker. Du sätter ord på så mycket som jag tänkt på. Tafsning i skolan för att man var söt och därför ett naturligt offer. Ovälkomna komplimanger. Män som ska ta över ens kroppszon på tunnelbanan. Vad skönt att det finns andra som reagerar mot idiotin! Det behövs fler som du! Att visa upp verkligheten kräver mod och självdistans och jag beundrar dig. Tack för att du gör en skillnad!

Therese: Du pratar om att ta barnens parti, och om jakt på hemmaföräldrar. Du menar att du inte vill att dina barn ska börja på dagis vid ett års ålder men att det ses som en kvinnofälla om du är hemma. Och så är det väl också? Det finns väl ingen motsättning i att barnen börjar på dagis senare än vid ett års ålder och att föräldrarna delar på ledigheten?

Alltså, om både du och din man är hemma lika länge blir det ju ingen "kvinnofälla" eller? (allt förutsatt att du inte har ensam vårdnad eller en fru då, men då ser jag inte problemet…)

Det är väl underbart att olika personer intresserar sig för så otroligt olika frågor! Det blir ju multitasking på hög nivå, och grymt mycket fler saker täcks in än om alla skulle sitta och dryfta samma sak dagarna i ända. Nivån på debatten är hög, låg, fågel, fisk, mittemellan och allt därikring – och att prata om barnkläder eller barnuppfostran ser jag som precis lika högt egentligen som att diskutera politik på riksdagsnivå.

Det beror väl helt enkelt på vart man vänder sig för att få sin input eller dagens dos av diskurs. Internet kryllar ju av nivåer, trots allt. Skulle förvåna mig otroligt mkt om det inte fanns något för alla där ute.

LD, jag tycker din ’nivå’ är awesome.

Det väldigt härliga med din blogg och ditt engagemang är att det är så "enkelt". Det är skrivet (och när du talar om det förstås, jag läser mest din blogg) på ett enkelt språk, förstås provocerande och det får ju folk att tänka till. Du gör det enkelt att förstå när en inte orkar gräva sig i djupa resonemang som sträcker sig över vardagen. Förstås är det viktigt att ha ett vidare perspektiv också, dock är jag inte säker på att alla ALLTID orkar ha det. Där kommer du in i bilden. Du fångar upp oss som inte orkar delta i hetsiga debatter baserade på djupanalytiska blogginlägg. Diskussionerna som förs här på din blogg är ofta korta och nyanserade, åt olika håll. Det är lätt att följa. En behöver inte koncentrera sig till max och hela tiden tänka "djupare".

Ett jätteviktigt perspektiv och jag är glad för att du orkar ta fajten mot alla raljanta inlägg om att du inte "går djupare". Mycket förändras "på ytan" också, och jag vet ju att DU tänker djupare, även om du inte alltid bloggar om det. Annars hade inte dina texter sett ut som de gör.

Just keep the good work up!

Jag kan tycka att ordet feminist innehåller en hel del för människor som jag inte står för. Vilda barn är en blogg där även den författaren, likt jag, har svårt för att kalla sig feminist. Detta trots att jag ändå ser mig som sådan. Jag står för lika värde för alla individer oavsett kön (kön är irrelevant) och jag anser att män och kvinnor ska ha lika lön för samma arbete, kvinnor ska inte våldtas, pojkar är inte pojkar för att vi klär dem i blått osv, osv. MEN (här kommer det) JAG och den jag lever med vill själva bestämma vem som ska vara hemma med vårt barn längst och det beslutet baseras på vad vårt barn vill och vad vi som familj upplever är bäst – som det ser ut just nu har vårt barn valt mig och vi trivs så. Vårt barn ska helst inte in på en förskola innan två års ålder och min familjebild anses därför vara en kvinnofälla. En del feminister ser på mig som kvinnornas förgörare medan andra hävdar att jag aldrig kan kalla mig för feminist just pga detta. Jag ser det som ett enormt privilegium att vara hemma med vårt barn och går hellre vårt barns ärende än feminismens (om nu det ska vara att gå emot barnets önskan). Jag håller med Therese ang jakten på hemmaMAMMOR speciellt och måste motsäga mig Linnets fråga. Mitt barn, som det ser ut nu, skulle inte trivas med sin pappa hemma för jag ammar och ska amma länge. Hur vi än gör så kan inte han amma så några 50/50 fungerar inte för oss och det skulle varit förödande för oss omensådandelning vore tvång. Amning ses också för övrigt som en kvinnofälla i många av mina vänners ögon…

Min poäng är väl att jag kämpar för kvinnors sak genom att ge oss rätten att bestämma över våra liv själva, jag kämpar genom att aldrig nedvärdera andra kvinnor, genom att uppfostra min son till att respektera andra, genom att inte tala nedvärderande eller könstypiskt om andra människor, genom att kompensera varje blått grabbigt plagg med ett rosa tjejigt plagg för att varken tyg eller färg har makt att bestämma kön. Jag kämpar genom att säga ifrån när folk talar om för mig att jag har en stilig pojke, varken hans utseende eller kön är till för beröm – lika lite hans prestationer. Jag ifrågasätter varför människor tror att min son är en pojke när ordet han används och tvärtom när ordet hon används. Jag frågar vad det spelar för roll när människor undrar vilken kön han har. Jag kämpar helt enkelt för oss kvinnor genom de sk små sakerna. Jag kämpar inte genom att köra över mitt barn på något sätt oavsett hur viktigt en del kvinnor anser att det är att jag ska sluta amma, att pappan ska vara hemma och att jag ska jobba så snart som möjligt efter en förlossning. ( Absolut inte nu menat att familjer som väljer annorlunda kör över sina barn. Förhoppningsvis lyssnar alla föräldrar på sina barn)

LD skriver vardagligt och lyfter de små sakerna vilket gör att det känns som att även jag bidrar trots att jag tänker vara hemma i den sk kvinnofällan. LD’s barn är barn och inte kön. Vilda barn får mig att se barnperspektivet och jag är 100% på att både fighten för oss kvinnor och fighten för barnen kan mixas om vi bara tillåter det. Dock får jag inte kalla mig feminist…

Olika frågor är ju olika viktiga beroende på var i livet man befinner sig. När jag började intressera mig för feminism och jämställdhet var jag väl runt 15 år och då var det skola, förhållandet mellan killar och tjejer, varför vi väljer att se ut som vi gör och såna grejer som var mest intressanta. "Med åren" har andra saker blivit mer intressanta, eller OCKSÅ intressanta kanske jag ska säga, som allt kring barn och föräldraskap. Den dagen jag får ett riktigt arbete kanske jag lägger mer fokus på sånt som rör arbetslivet osv.

Visst har Fanny rätt. Delvis. Det råder brist på en "intelligent" granskande feminism – den förs bara sporadiskt på tidningars kultursidor.

Men i brist på detta så är det positivt med alla dessa "unga" tjejer idag, som håller sig på en lägre, konkretare nivå, och påpekar det "konstiga" i det som ingen riktigt insett är "konstigt". Att ifrågasätta vedertagna sanningar är viktigt. Och intelligent.

Det är också viktigt att alla får uttrycka sig, oavsett utbildningsnivå och skriftlig/verbal förmåga.

En sak jag tycker att man ofta missar lite grand i den här diskussionen är att barn och förskolor och barnkläder och allt annat som handlar om barn ju faktiskt borde vara något av det mest relevanta för alla feminister – barnlösa eller ej. Det är små barn som är framtidens vuxna, framtidens reklammakare, fotografer, politiker, väljare, lärare, domare och manusförfattare. Om barn lär sig att befästa könsroller och förtrycka kvinnor innebär det ju att vi föder upp en ny generation ojämställda människor, vilket ju alla feminister borde ha ett intresse av att förhindra.

Vita medelklassfeminister som fajtas om sina redan privilegierade perspektiv. Det gamla vanliga problemformuleringsprivilegiet. Att se sig utanför sina privilegierade kretsar verkar vara omöjligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *