Kategorier
feminism & genus

När feminister dubbelbestraffar kvinnor

”Jag har känt att feminismen ofta har tyckt att barnens behov har stått i vägen för jämställdheten” säger Maria // Vilda Barn och sätter fingret på något som gnager i mig konstant. Jag har ofta känt att mitt feministiska engagemang och önskan att vara jämställd har krockat med mina barns behov. Det fokuseras så mycket på den ekonomiska biten, på karriärer och utbildningar och självförverkliganden och fuckyou-kapital och kvinnors ekonomiska frigörelse att det till slut går ut över ungarna. Missförstå mig inte, jag tycker allt sådant är viktigt men har ändå en känsla av att vi gör nåt fel här. Vi missar nåt.
Det pratas en del om den s.k revivalen av moderskapet och jag vet inte riktigt om jag förstått problemet om det skulle vara så, så länge man också talar om pappornas roller och ansvar. Men jag gillar inte riktigt känslan jag får när man snackar om den s.k mammifieringen av feminismen för det antyder att rätt sorts feminist aldrig kan vara en självuppoffrande moder som sätter barnen främst. Men jag tycker snarare att det stora problemet är att det inte ställs samma krav på männen att vara självuppoffrande och sätta sina barn främst.
För mig är föräldraskapet en stor del av mitt liv. Jag är Natashja främst men att vara mamma går inte av för hackor och påverkar ju mitt feministiska perspektiv. Sen ser jag alltid ett problem med piedestaler och hora/madonna-komplex och även där kommer föräldraskapet in. Eller moderskapet snarare. Vilket i sig också blir en feministisk fråga. Är det någon kvinna i samhället som får skit så är det väl ändå mammor? Pappor får ju stående ovationer om de lyckas få blöjan på åt rätt håll men en mamma hon kan aldrig göra rätt eller vara rätt.
Och är man mamma och feminist så dubbelbestraffas man konstant.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”När feminister dubbelbestraffar kvinnor”

Bra inlägg. Jag tycker det är oerhört svårt att landa i min roll som feminist och mamma (födde tvillingar för tre månader sedan). Jag vill helamma och vara hemma samtidigt som jag känner mig frustrerad nu när jag är det. Skriv gärna mer om hur du resonerat kring detta.

Nej, kvinnorna får det inte att gå ut över ungarna, det är väl männen isåfall?

Är det inte du som gått hemma så att dina ungar kan börja dagis sent samtidigt som du berättar att din man jobbar typ 10-12 timmar?

Feminism, jämställdhet..?

Svar:
Ja det är jag som varit hemma mest.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är hemmamamma på heltid och får skit konstant för det. Men aldrig från männen faktiskt. Det är just kvinnorna som alltid försöker nervärdera min insats och försöker och förklara hur fel jag gör och hur dum jag är för att jag sätter barnen först. och inte bara jag, även min man får skit för det för att han inte gör samma sak. varför är han inte hemma på heltid då ? Ju någon måste ju jobba och försörja oss. Och eftersom han har ett sådant jobb som han kan börja tidigt och komma hem tidigt och därmed vara mycket med barnen deras vakna tid samt att han kan tjäna lika mycket på halvtid som jag skulle göra på heltid så är ju valet givet.Det spelar ingen roll för oss vem tjänar pengarna, det viktigaste för oss är att vi har så mycket tid tillsammans som möjligt.

Det med jämställhet och feminism tycker jag är så konstigt ibland. Det är mer o mer ettåringar som börjar på dagis varje år som går för just att föräldrarna ska slå för sitt o vara så jätte jämställda och då måste ju båda jobba heltid och den stackars ettåringen hamnar på dagis. Men det är inte bara jobb so styr. sen ska ju föräldrarna ha egentid själva, vuxentid, träning, kompistid mm. De ska förverkliga sina egna drömmar och göra en himla massa annat. Men barnen då ? När hinner man umgås med de ? När hinner man vara med hela familjen ?

Min ena dotter har en kompis vars pappa jobbar mycket och mamman jobbar heltid + ideelt. Mamman gör mycket för ungdomar i vår sammhälle, men deras egna barn får vara mycket ensamma hemma och kompisen har berättat att hon skulle bara önska att de kunde ha fredagsmys med hela familjen ett endaste gång. De har det aldrig. De äter aldrig middag tillsammans eller frukost på helgerna. Föräldrarna ska tydligen förverkliga sig själva och glömmer helt bort sina egna barn. Vist köper de dyra o fina kläder o prylar till de, men det är väl inte det som är det viktigaste här i livet.

Grundproblemet, som jag ser det, är hur arbete värderas i pengar. Det "manliga" arbetet belönas med massor av pengar medan det "kvinnliga" arbetet belönas med – skit?

När pappan får trettitusen i månaden för att sätta upp gipsskivor någonstans under tiden som mamman får noll kronor, ingen sjukförsäkring, lägsta pensionen osv för att ta hand om nästa generation samhällsbyggare, då är det något som är fundamentalt fel.

Om synen på det betalda arbetet förändrades så skulle förmodligen pappornas vilja att ta hand om sina avkommor öka då det inte längre skulle anses som ett nerköp att ta hand om sina barn.

De flesta mammor gör det här valet i alla fall, för vi är ändå i botten på hierarkin (tillsammans med barnen). Pappor har allt att förlora på att ta hand om sina barn/gamla mammor/etc och vi har ett samhälle som uppmuntrar den ordningen.

Jag håller med helt, som kvinna OCH mamma gör man fel hur man än gör. För mig är barnets behov trots allt alltid viktigare än eventuella feministiska baktankar. Amning och en liten tuttgris som bara ville sova nära mig gjorde att jag inte gick någonstans utan henne de första tio månaderna ungefär. Aldrig att jag skulle ha kompromissat med hennes behov bara för att pappan skulle få ta mera plats och kunna mata henne (eller ja, vi försökte med flaska och napp men hon vägrade).

Sen var jag hemma så länge jag kunde – för pappan ville inte. Jag är ledsen över att han inte vill, men han är karriärsmänniska och det är inte jag. Det går ju inte att tvinga honom heller, så det blev dagvård för lillskruttan. Vi gör ju alla det bästa av de förutsättningar vi har, och jag har inga problem med att problematisera varför pappor inte vill vara hemma längre med sina barn, och varför det inte är så lyckat med dagvård åt ettåringar – och samtidigt acceptera det faktum att så här blev det för oss. Man måste kunna skilja på kritik av sak (samhällsfenomen) och person (hur vi gjort i vår familj).

"Pappornas föräldraskap, präglas av stort handlingsutrymme, flexibilitet och möjligheter att själva välja grad av delaktighet. Detta står i kontrast och relation till antaganden om moderskapets villkorslösa, ständigt närvarande föräldraskap." Ett citat ur mitt exjobb som känns aktuellt när det gäller det här ämnet. Problemet har aldrig varit mammors närvaro. Problemet har alltid varit och är mäns behov av autonomi och frihet som aldrig kan gå ihop med små barns behov av närhet, trygghet och omsorg.

Att som kvinna välja att dela föräldraskapet med en pappa är per definition att välja att vara en lite sämre mamma. En mamma som kanske inte bryr sig lika mycket, inte älskar sina barn lika mycket. Fast män som börjar jobba 10 dagar efter att deras bebisar är födda ses som fullt normala pappor.

Föräldraskapet är en viktig feministisk fråga. Heterosexuella relationer är ojämställda och det manifesteras bland annat i synen på vad en mamma respektive en pappa är.

"Pappornas föräldraskap, präglas av stort handlingsutrymme, flexibilitet och möjligheter att själva välja grad av delaktighet. Detta står i kontrast och relation till antaganden om moderskapets villkorslösa, ständigt närvarande föräldraskap." Ett citat ur mitt exjobb som känns aktuellt när det gäller det här ämnet. Problemet har aldrig varit mammors närvaro. Problemet har alltid varit och är mäns behov av autonomi och frihet som aldrig kan gå ihop med små barns behov av närhet, trygghet och omsorg.

Att som kvinna välja att dela föräldraskapet med en pappa är per definition att välja att vara en lite sämre mamma. En mamma som kanske inte bryr sig lika mycket, inte älskar sina barn lika mycket. Fast män som börjar jobba 10 dagar efter att deras bebisar är födda ses som fullt normala pappor.

Föräldraskapet är en viktig feministisk fråga. Heterosexuella relationer är ojämställda och det manifesteras bland annat i synen på vad en mamma respektive en pappa är.´

(Sorry, blev visst anonym i inlägget ovan.)

Jag sa alltid att jag bara skulle vara hemma tills kroppen läkt och sen skulle barnets far få ta över och stanna hemma. Sen föddes vår lilla knodd och allt förändrades. Barnet har nyligen fyllt 1 och jag planerar vara hemma med henne minst ett år till. Jag ser inga problem med det. Feminism för mig innebär valfrihet. Jag bryr mig inte ett dyft om vad andra tycker. Jag gör det som gör mig (och förhoppningsvis min valp) lyckligast. Ja.

Det går ju att vara mer bestämd i att familjen klarar sig med mindre pengar dessa år, och sluta konsumera det som är onödigt. Jag sa till min man, jag tänkte vara hemma lika länge som du är hemma, vad är en lagom total? Vi kör 11 månader var. CSN, vårdnadsbidrag, lägga bönor i blöt, inga nya kläder, inga dyra resor, inga utemiddagar. Berätta för vänner att vi gjort detta val, be dem tänka på oss innan de slänger bort prylar. Vi har det jättebra!

Ett så klockrent exempel på att pappor hyllas när de deltar i vissa sammanhang där mamman tas som självklar var när jag var på en av de öppna förskolorna här i stan. Under en tid nu har det varit näst intill lika antal mammor som pappor som kommit dit med sina barn. Detta påtalas som något fantastiskt och papporna fick ställa upp på bild med sina småttingar bara för att dokumentera denna stora händelse. Det är ju så galet att mammor som deltar i aktiviteter med sina barn ses som något naturligt och självklart medan pappor som deltar hyllas och ses som fantastiska för att de deltar. Det säger ganska mycket om vilka förväntningar som finns på mamma- och papparollen i vårt samhälle.

Ja jag tycker att det är jättesvårt att förhålla mig som både feminist och nybliven mamma ibland! Ofta (alltför ofta tror jag nästan) så tänker jag: "Men… gör jag rätt nu? Är det här jämställd? Hur rimmar det här med mina ideal?". Och det är ju så… Vissa saker kan man inte få att klaffa helt och hållet. Framför allt eftersom man som kvinna står för det största fysiska behovet för barnet! Hur jag än vrider och vänder på det, diskuterar med min dotters pappa om hur vi ska dela hur vi tycker att han ska göra för att få samma närhet med henne så går det inte alltid ihop.

Jag studerar och kommer att hoppa på min utbildning igen till hösten (maken pluggar också). Jag är livrädd för att jag ska försumma henne för mitt eget självförverkligande!? Någonstans inom mig förstår jag ju såklart att det inte är så farligt, vi kommer att vara hemma en massa med henne (båda två, mycket mer än många andra par). Men ändå… klart att tankarna gnager lite ibland. *flummflumm*

Jag som vill dela jämställt på föräldraledigheten med min man och alltså inte kommer att vara hemma med mina tvillingar hur länge som helst får så klart skit för det. Samtidigt klagar folk att min blogg (och liv) numera kretsar kring barnen. Jag tänker att jag skiter i vad alla tycker och kör på eget race. Som du skrev så kan en kvinna aldrig göra rätt ändå.

Alltså. Du har ju själv hyllat din make som en jättebra pappa fast han gör mycket mindre än dig med barnen, typ föräldraledighet och vab.

Det är såna som du som gör det djävligt lätt för män att uppleva att de borde ha medalj för minsta lilla tillstymmelse av föräldraskap de hinner ägna sig åt när karriären och/eller fritidsintressena lämnar en liten lucka i det pressade schemat.

Jämställdhet är inte en liten hobby man kan ha (och dra in en liten blogginkomst på) när drömhuset är finansierat. Det handlar om att vilja göra genomgripande förändringar i ens liv. Förändringar kostar. Men det är en kostnad du och din familj inte är beredda att göra, inte ens för en så begränsad period i livet som under föräldraledigheten. Då är det faktiskt rätt svårt att ta dig på allvar.

Helt allvarligt lever varken jag eller mina bekanta ett lika könsstereotypt liv som ni. Alla jag känner har delat på föräldraledigheten till exempel. Alla delar mer eller mindre lika på vab.

Klart pappa blir idolen, både hos barn och omgivningen, när han mest är med på helgerna när de roliga grejerna händer.

Genom er livsstil upprätthåller ni en struktur som du säger dig bekämpa. Det klingar rätt ihåligt faktiskt.

Svar:
Vänta va? När har jag hyllat min mans papparoll? Jag diskuterar helst inte honom alla här. Vad jag o min man är beredda att göra för förändringar i våra liv vet du ingenting om men du bekräftar precis det jag skriver om här: att det bara finns ett sätt att vara jämställd på och bara ett sätt att göra rätt. Vi gör allt vi kan för att skapa det liv VI vill ha o vi jobbar hårt för det. Vilket liv DU tycker att vi ska ha skiter vi i.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Förövrigt är det här lite som när du LD säger att kvinnor som är smala kanske inte borde borde klaga så jävla mycket när det gäller att tjocka kritiserar. (Jag håller med)

Om ni som gått hemma visste hur mycket SKIT man får kastat i ansiktet om man går tillbaka till jobbet efter förlossningen skulle ni nog inte säga så mycket (Gud vad otrevlig jag låter, det är inte alls meningen) Förutom det där konstanta dåliga samvetet man själv har ska man dessutom få frågan "har inte du barn?" eller "vart är ditt barn?" Sen att vi var hemma lika länge jag och man (3 år sammanlagt) spelade ingen roll för folk.

Det ledde till att jag med nästa barn tog första delen av ledigheten trots att vårat första upplägg passade oss perfekt. Även här LD, kanske omedvetet, antyds det att om man gör karriär offrar man barnen. Faktiskt.

Vi kan diskutera rosa klänning och supermandräkter men till vilken nytta om ni ändå inte bryr er om att era döttrar väljer att gifta sig rikt och gå hemma med barn?

"Det är skillnad på vårat personliga val och samhällsfenomenet"

Yeah, right. Låter skitfint och lite kvalificerat sådär i skrift men det stämmer ju inte någonstans. Vi är en del av samhället allihopa, vi ÄR samhället.

Jeg tenker at en feminisme som ikke inneholder en viss kapitalismekritikk, i grunnen er meningsløs. Dersom feminisme bare handler om at kvinner skal bli som den økonomiske mannen, da kan målet på en vellykket likestillings-(jamnlikhet)politikk bare uttrykkes i tall: Hvor mange kvinneige politikere har vi, hvor mange yrkesaktive kvinner, hvor mange mannlige sykepleiere, hvor mange kvinnelige professorer, …

Jeg tenker at det er mye viktigere at vi oppvurderer det ubetalte omsorgsarbeidet som kvinner tradisjonelt har utført. Når kapitalisme gifter seg med feminismen er det bare lønnsarbeid som får betydning: Å passe andres barn på dagis blir mer verdifullt enn å passe egne barn hjemme. Å vaske andres hus for penger blir mer verdifullt enn å vaske sin egen skit. Da er det pengene som bestemmer menneskenes verdi, og nettopp DET er noe feminisme aldri bør godta.

Sen kan man ju se det så här också: Det är tack vare feminism och kvinnokamp som vi i dag i Sverige har föräldraförsäkring över huvud taget. Och därigenom har möjlighet att vara hemma och tillfredställa banrnens behov.

Btw, varför använder ni barnen som argument? Det är riktigt fult att göra det tycker jag faktiskt. Jag förstår att man inte vill ha sina barn på dagis tidigt (det ville inte vi heller, vi bar hemma sammanlagt 3 år) men varför inte DELA?

"Min man vill inte vara hemma" Point proven liksom. Välj vem du skaffar barn med.

"Vi har inte råd." Är det vanligaste argumentet. Gärna kombinerat med "jag är arbetslös och/eller har inte någon utbildning." Spara pengar och utbilda er innan ni skaffar barn då?

Svar:
jag skulle inte kunna hitta en bättre man än min man. visst, han är inte perfekt men det är ju ingen. Du har en konstig inställning.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är ju bara "gammal" feminist och mormor och mamma. Det gäller mest att tillägna sig elefanthud och inte ta åt sig av för mycket tyckande om hur man ska vara, men såklart. Ibland är det "sånna" dagar då man irriterar sig på alla som "tycker" om alla andra.

För egen räkning känner jag mig också lite hemma med Nina Björk och tycker att vi gott kan ifrågasätta hela kittet. Varför ska vi "göra karriär" och vara så oherrans frigjorda? Varför ska vi förverkliga oss själva och ägna livet åt att imponera på grannen? Är det inte bättre att vi är människor som försöker få en bättre värld tillsammans och hitta nya sätt att leva? Lite funderingar.

Ja det där har jag också tänkt på. Det känns lite som att det är barnen som är de stora förlorarna när jämställdheten och feminismen går framåt. Förr i tiden växte de flesta barn upp med en mamma som var hemmafru, och såklart att det är tråkigt att de inte fick träffa sin pappa så mycket, men de fick åtminstone träffa en av föräldrarna. Nu för tiden jobbar många småbarnsföräldrar heltid båda två, och deras små ettåringar går långa dagar på förskola och hämtas av mor- och farföräldrarna. Samtidigt tycks pengarna i dessa familjer aldrig räcka till, trots dubbel inkomst.

Det som stör mig är att man i jakten på jämställdhet försöker få kvinnan att leva sitt liv precis som mannen, sällan tvärtom. Mycket intressant inlägg LD!

Jag tycker att det är tråkigt att andra människor lägger sig i mina och min familjs livsstilsval överhuvudtaget. Tråkigt är också att läsa alla sorters generaliseringar men nu den om män som inte vill vara hemma. Jag har nog tur då (låter det som) som har en man som inget annat vill än att vara just hemma – han hade nog varit både gravid, ammat och fött barn om han kunnat och han sörjer sitt "utanförskap" just nu. SÅ engagerad är han och faktiskt, tro det eller ej, dom flesta män i vår omgivning. Dock går vårt barns behov först och barnet vill vara med mig, med sin mamma. Innan jag fick barn skulle jag återgå till jobb snabbt och han vara hemma. Barnet kom och har en egen vilja……

Feminism för mig är att jag som kvinna får välja själv. Jämställdhet för mig är att alla individer ska få välja själva. Min relation är mer än jämställd MEN på pappret, för er som hatar mig som kvinna som går hemma och för politiker, ser det inte så ut.

Det är också värt att tänka på innan man jagar livet ur kvinnor som är hemma eller kvinnor som tidigt återgår till jobb.

Men det handlar ju inte om det, aldrig. Det handlar inte om brist på pengar/utbildning för vill man så går det att fixa. Det handlar om könsroller som sitter så Förbenat Djupt att ni inte förstår det själva.

"Amen vad är problemet då, jag trivs ju så himla bra såhär."

Det är helt ok, verkligen. Men det är inte feminism, än mindre jämställdhet. Jag efterlyser lite perspektiv, titta på er själva: där ni sitter relativt unga, går hemma med en unge och samtidigt serverar en man (jo det blir så om man jobbar 10-12 timmar, att den andre står för markservicen). Jag längtar så jävla mycket på att kvinnor vaknar upp. Jag längtar efter den dagen mina vänner som var superfeministiska innan barnen kom och nu hemmafruar (jo det är precis det är, inte Hemmamamma eller Jobb i hemmet) vaknar upp. Ett simpelt: Hur i helvete blev det såhär?

Svar:
jo ofta blir det så, men inte alltid. Det är mkt i mitt liv som är åt helvete ojämställt medan det på andra områden tippar över åt andra hållet. Jag jobbar också, fast jag har andra tider och annan flexibilitet. Jag täcker upp för min man, men han gör samma sak för mig. Vi är medvetna och försöker att väga upp alla missförhållanden åt andra hållet när och där vi kan.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

En grej till som stör mig är inställningen till föräldrar som har ett "viktigt" jobb och många barn. Typ: "Wow, X lyckas vara en framgångsrik advokat och ändå ta hand om sina fem barn och sin hästgård". Aldrig att någon säger: "Wow, X har valt att uppfostra sina barn på heltid, strunta i karriären och istället se till att alla fem barnen växer upp att bli fantastiska människor och värdefulla medborgare".

Det får mig att fundera över varför det är så att det bara är att arbeta/tjäna pengar som är pensionsgrundande. Samhället borde ju tjäna på att fler barn växer upp med närvarande (icke-jobbande) föräldrar. På så vis kan säkert fler missbrukare, spelberoende, självmordsbenägna, våldsbenägna personer upptäckas och erhålla hjälp redan i unga år.

Jag tror att det är viktigt att man fokuserar på att "slå där det känns". Arbeta på lokal nivå är oerhört viktigt oavsett vilket sakfråga det gäller.

Om man ser på feminismen ur det perspektivet så är nog de förändringar man kan göra. Föräldraskap bör ju då innefatta detta. Man får sätta sin teori in i ett praktiskt förhållande och man lär sig av detta.

Om det är något jag upplever det finns för mycket utav inom alla jämställdhetsdebatter så är det kvasifilosofisk onani. Och det är inte alltid dåligt, men det man kan sätta i praktik väger tyngre.

Jag tror att det är viktigt att man fokuserar på att "slå där det känns". Arbeta på lokal nivå är oerhört viktigt oavsett vilket sakfråga det gäller.

Om man ser på feminismen ur det perspektivet så är nog de förändringar man kan göra. Föräldraskap bör ju då innefatta detta. Man får sätta sin teori in i ett praktiskt förhållande och man lär sig av detta.

Om det är något jag upplever det finns för mycket utav inom alla jämställdhetsdebatter så är det kvasifilosofisk onani. Och det är inte alltid dåligt, men det man kan sätta i praktik väger tyngre.

Jag är hemma just nu och har varit det länge, önskar ibland att maken min också fått samma chans men vi har låtit det ekonomiska styra mycket. Han är ialf hemma vid tre, fyra varje dag och ledig på helgerna så vi försöker hitta på så mycket som möjligt tillsammans. Men det gnager ibland, jag hade ju kunnat jobba och låtit honom vara hemma. Han hade kunnat ställa mer krav på att få vara hemma. Det är tveeggat det där, man vill vara hemma och man vill jobba.

Man vill vara jämställd men ändå "tar" jag hela föräldraledigheten (gubben har ialf alla sina dagar kvar, de har jag inte "snott", han tjänar nog bra så jag kan vara hemma utan att ta föräldradagar)

Till Anonym/Åsa (som jag tolkar är samma): Barn som argument? Min familj är inte din. Hos oss fungerar inte 50/50 men skönt att det fungerade för er.

Välj vem du skaffar barn med? Så min kille skulle ha vetat innan vi fick barn att jag hatar bebistiden och mest var arg på vår unge som bara skulle ammas och ammas och ammas hela tiden? Finns kvinnor som inte vill vara hemma också. Sånt som slår en när man FÅTT sitt barn…

Du låter låst i din låda. Världen är bredare än din.

Vet inte om jag svarar på ditt inlägg nu eller på kommentarerna, men funderar lite… Klart föräldraskapsfrågor är viktiga – men då vill jag att det ska läggas ett fokus just på föräldrar, och inte bara på mammor. Klart vi kan tala om mammors rätt att vara hemma med sina barn utan att någon ser ner på dem – men det är väl ett större problem att så få pappor är hemma?

Kadri skriver ovan att många föräldrar låter barnen börja förskolan som ettåringar i jämställdhetens namn – fast då handlar det ju inte om jämställdhet, utan om att pappan ska slippa vara hemma?!

En sak jag irriterar mig på är att många heterofamiljer väljer att låta mamman vara hemma med förklaringen "han tjänar mer" – trots att de utan problem SKULLE ha råd att dela lika på ledigheten. För oss (som är två kvinnor…) var det självklart att vi skulle dela fifty fifty. Först var jag hemma (tjänade 17500 kr före skatt när jag gick på föräldraledighet) och sedan min fru (tjänade 24000 före skatt när det var hennes tur). Vi överlevde utan problem, för vi prioriterade att båda skulle vara hemma med barnen. Är en förälder arbetslös eller pluggar, fine, men annars: Dela för fan!

Ja, det var det jag tänkte rent spontant. Ska se om jag kan formulera något riktigt klokt i frågan vid annat tillfälle…

Svar:
både ock tänker jag. Visst är det farsorna som ska skärpa till sig och börja ta med ansvar, men det finns andra faktorer som spelar roll; kraven papporna har från omgivningen, ifrågasättandet när han vill vabba eller vara ledig, de stora löneskillnaderna osv osv. Därför måste vi jobba för att förändra på politisk nivå iställket för att gräva i människors privatliv. Många kan inte dela för att de tusenlappar som skiljer sig kan vara avgörande för vissa även om det inte rä det för dig eller mig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Som många andra varit inne på här bland kommentarerna tycker jag att perspektivet behöver breddas. Genom att täcka upp för din man och hjälpa honom att jobba fullt under småbarnsåren cementerar du bilden av mannen som det "bättre valet" vid en jobbintervju där valet står mellan att anställa en man eller kvinna. I mitt yrke har jag sett detta till leda. Jag kommer själv dela 50/50 med min man för att jag tycker det är viktigt att tillföra statistiken att män i 30-årsåldern idag är lika riskabla att anställa som kvinnor. Är det ekonomiskt för oss? Nej. Men det är bra för barnen och för systerskapet. En god ekonomi eller drömhuset väger aldrig upp tid med båda föräldrarna. Mamman kanske inte ens är en särskilt bra förälder, och tiden med pappan kanske kommer visa sig vara högst essentiell (tabu!). Enligt mitt sätt att

se finns faktiskt inga ursäkter för kvinnor att vara hemma med barnen ist för att dela. Om man upprätthåller könsstrukturer genom sina individuella frivilliga beslut ekar det ihåligt att skylla på strukturer och friskriva sig från individansvaret.

Svar:
det beror väl på vad man tycker är viktigt. det finns flera saker som spelar roll, jämställdhet är en av dem men det finns andra faktorer också som gör att man väljer som man gör. Attackera strukturer och jobba för mer valfrihet för alla istället för att hacka på de som väljer ”fel”.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

I min egen bekantskapskrets är det snarare så att de familjerna som vill leva jämställt är de som haft barnen hemma längst OCH delat på föräldradagarna 50-50. Min erfarenhet av de där barnen börjar på förskolan som ettåringar (typ ett år och en dag) är de där pappa inte kan vara föräldraledig för hans jobb är så viktigt/han tjänar så mycket/han har eget företag/han har ingen inkomst så därför kan han inte vara föräldraledig/m.m. men däremot vill pappa spara sina föräldradagar till att ha långa semestrar samtidigt med mamma.

Men det är ju min bekantskapskrets som till stor del präglas av akademiker inom "mjuka" yrken eller akademiker inom hårda yrken som tjänar vansinniga pengar och därför har råd med allt.

Men sen stämmer ju det att som kvinna kan man aldrig göra rätt. Man kommer "alltid" att jobba för mycket eller för lite, eller försumma sina barn eller binda dem för hårt till sig, eller göra för mycket hemma eller för lite. Vem 17 har någonsin beskrivit en kvinna som goodenough? "hon är en alldeles lagom bra mamma/fru/anställd/kompis". Vem?

Jag kan tycka att det är lite konstigt att säga feminism är valfrihet och därför innebär att ens man ska jobba (för han är karriärist) och en själv ska vara hemma för att det är det egna valet och absolut inte en del av en större struktur .

Yeah right.

Svar:
man kan snacka strukturer. Det är skitbra. Men när man skuldbelägger individer så har man lämnat struktursnacket. Oavsett vad det beror på så har kvinnor och SKA kvinnor ha rätt att vara hemma, plastikoperera sig, ha höga klackar, vara sexiga eller inte sexiga, strunta i karriär eller strunta i familjeliv osv. VALFRIHET betyder inte att välja RÄTT val.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Anonym: Okej. Missförstod nog då ett inlägg från en "Anonym" fortsatte efter Åsas inlägg så att det såg ut som att det var samma person som fortsatte sin argumentation.

50/50 fungerar inte för oss av massor av orsaker men jag har inga som helst skyldigheter att beskriva dem för varken dig eller någon annan som anser att vi gör fel. I vår familj har vi det så här och det fungerar bra för oss. Vi prioriterar vårt barn före en jämlikhetskamp i någon annans ögon – vi lever jämlikt anser vi och trivs bra så här. Likt en hel drös av kvinnor som ovan skriver liknande saker. Typ bara "Jag vill vara hemma mer än honom" är väl oerhört bra argument för att 50/50 inte fungerar. Kvinnofällan ligger i att kvinnor ska berätta för andra kvinnor hur dom ska göra med sina liv och inte i att kvinnor vill vara hemma.

Du skriver, eller någon "Anonym" hävdar, att man ska välja den man skaffar barn med. Att argument som "Han vill inte" inte duger. I min värld duger det bra. Jag vet kvinnor som inte vill och män som vill. Jag vill inte en hel massa saker och förstår inte varför jag då ska tvingas – exempelvis vill jag inte berätta för dig varför vi inte anser att 50/50 är bra så då gör jag inte det. Jag hade inte haft problem alls med att min man inte ville vara hemma med vårt barn. Det är en skrämmande och ENORM uppgift att uppfostra barn så jag kan förstå den från båda könens håll – på individnivå faktiskt helt utan könslig inblandning. Man kan omöjligt veta innan man skaffar barn hur man ska bli/vara/vilja/göra. Jag har SÅ många föreställningar om hur saker skulle vara innan ungen kom och sen kom barnet och vips så fick jag ändra mig. Likt författaren av Vilda Barn.

Det enda tvånget jag personligen upplevt kring detta med just barn och föräldraledighet är det från feminister som hävdar att vi SKA dela 50/50 och att kvinnor som gör annorlunda är "kuvade", "hjärntvättade" och har fastnat i "fällan". Därför kan inte jag kalla mig feminist. Jag anser att individen har rätt att själv välja och då fallerar hela grejen eftersom jag då, och alla andra kvinnor som gärna är hemma, plötsligt förstör för resterande av er.

Men oj. Du behöver inte försvara ditt val, men det var du som skrev att ni inte kunde dela lika och jag frågade varför. "Massor av orsaker" är lite intressant. Fanns dom skulle du säga dom, simple as that.

Vadå prioriterar erat barn för jämlikhetskamp? Gör man inte det om man delar? Eller vad skulle det vara dåligt att träffa sina föräldrar ungefär lika mycket?

Barnargumentet blir ju mer och mer komiskt när jag tänker

Svar:
skulle jag och min man delat föräldraledighet så skulle mina barn träffa oss båda mindre eftersom att vi behövt sätta dem på förskolan tidigare. Jag ser hellre att barn är hemma med en förälder länge än två föräldrar kort tid.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Anonym: Dom finns men jag tar inte ditt försök till utmaning och rabblar dom därför inte. Den största av orsakerna kan jag dock avslöja – Jag vill vara hemma. (Ve och fasa!)

Vårt barn har valt sin mamma och vi har valt att respektera vårt barn och därför är jag också hemma. Andras barn kanske inte valt lika tydligt, andra föräldrar kanske inte lyssnar lika bra på sitt barn, andra barn kanske helt enkelt trivs bra med både mamma och pappa och då spelar det ingen roll. Får oss gynnar det inte vårt barn att jag nu går till jobb för att han ska vara hemma bara "för att" så nej – ur ett barnperspektiv gynnar det inte alla barn att mamma/pappa försvinner ur deras liv när dom inte är redo. Anknytning är intressant läsning om du vill läsa in dig mer. Läs Vilda Barn – då får du en än bättre förklaring till det jag poängterar.

Vi lever, som sagt, mer än jämlikt. Snarare så att han är den som drar tyngsta lasset med hushåll osv men det syns inte i siffrorna så det räknas inte – uppenbarligen. Mitt barn kommer alltid att gå långt före en politisk 50/50 – delning och som kvinna straffas jag för det – av andra kvinnor som för jämlikhetskamp. DET om något är komiskt.

Anonym: Då kanske du behöver studera vidare då för att lämna ett barn som skriker non-stop i flera timmar till mamma kommer hem (självupplevt och även upplevt av andra) och då tystnar är iaf inte i min värld okej och visar tydligt på ett val mitt barn gjort (och inte bara mitt).

Som sagt. Läs Vilda Barn så får du kanske en ögonöppnare. Titlar säger inget med tanke på att även BVC hittar på myter och tar det för sanning. Det är även enkelt att signera /Raketforskare på NASA

Det är inte feminism att som kvinna gå hemma i åratal med mannen arbetar. Kul för individen kanske, men direkt kontraproduktivt för den feministiska rörelsen (inte minst för att man cementerar unkna könsroller hos ungarna redan som små).

Och detta antydandet att kvinnor som inte lallar hemma tills barnen börjar skolan på något sätt offrar sina barn för sakens skull och karriären är verkligen, verkligen inte särskilt fräscht.

Svar:
det är inte speciellt fräscht att uttrycka sig som du gör heller.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Just det. Barnen får i många fall betala för feminismens framfart – precis det LD och Vilda Barn tar upp som viktig del i debatten.

Om kvinnor vill föra kamp ihop bör kvinnor hålla ihop – oavsett individuella val – därmed alltså sluta kalla varandra ofräscha eller andra nedsättande ord för att man har en tro om att det är "my way or the highway". Hylla kvinnor som väljer att ta sig an en sådan viktig uppgift som att vara hemma lika mycket som kvinnor som väljer att återgå till jobb tidigt och låta mannen vara hemma. Vi måste höja statusen på att ta hand om våra barn! Det är fan viktigare än att jobba heltid och ha en BMW. Just nu straffas båda kvinnorna på olika sätt – av andra KVINNOR och BARA kvinnor! DET är vidrigt och därför kan jag aldrig kalla mig feminist. Jag vill inte ingå i den sortens etikett.

Att tro att mina barn kommer tro att mammor SKA vara hemma och pappor SKA jobba bara för att det såg ut så de tre första åren i vår familj är ju grundläggande skevt och faktiskt rätt så kränkande. Familjer ser olika ut. Ditt rätt är inte det enda rätta och mitt rätt är inte det enda rätta. Innan vi landar i det lär vi ha det tufft i vår kamp att bli respekterade av män. Varför ska dom respektera oss när vi inte respekterar varandra?

Jag klarar nog att föra jämlikhetskamp utan 50/50-delning och mina söner och döttrar lär respektera varandra bättre än den respekt du, Anonym, visar mig och andra kvinnor som valt annorlunda liv än dig.

Okej, My. Jag lämnar faktiskt debatten här. Jag har verkligen inte menat något illa eller uttryckt mig nedsättande mot andra men att du antyder det gör mig jävligt ledsen. Här har vi det igen, jag får inte säga att jag tycker 50/50 är bäst för barnen för då är jag nedsättande mot kvinnor som väljer annorlunda.

Självklart handlar det om strukturer och politik här också, som i allt annat. Men samtidigt KAN ju vi individer påverka också, genom att iaktta våra egna handlingar och att pappaledigheten utgör en sån liten del i den sammantagna föräldraledigheten är inte rimligt. Jag menar inte att banna varje enskild heterofamilj där pappan inte varit föräldraledig för självklart finns det "giltiga skäl" eller vad jag ska kalla det. MEN alltför många gör så av gammal vana och konvention bara, vilket både mannen och kvinnan är skyldiga till, och visst finns det också möjligheter för många av dessa familjer att göra annorlunda – om de bara tänker tanken.

Håller med My fullständigt här!

En annan sak: en bekant till mig, ganska ung, som precis fått barn är inte tillsammans med pappan. Hon la upp en status på Facebook om att hon saknade sin bebis när hen var hos pappan. Eftersom barnet var väldigt litet (inte en månad ännu) fick hon massa hemska kommentarer för att "barnet borde vara hemma hos mamman när det är så litet".

De gav den här unga tjejen dåligt samvete och en massa skit för att hon "lät" pappan ha barnet över en natt. Mitt hjärta gick sönder för tjejen som fick utstå alla dessa hemska kommentarer. Rent praktiskt kan man ju förstå hur folk ifrågasätter (amning osv) men oavsett hur de löst det med pumpande eller ersättning är inte det andras sak att döma väl?

De som kommenterade pratade om hur viktigt det var för bebisen att hela tiden ha sin mamma nära de första månaderna. Men pappan då? Är det inte viktigt för honom också att vara nära?

Är jag helt fel ute här? "Borde" hon inte "lämnat bort" sin bebis till pappan så tidigt?

Ah, jag vill faktiskt be My om ursäkt om jag trampat dig eller nån annan på tårna. Det är, helt uppriktigt, inte alls meningen och jag menar det verkligen.

Svar:
Det är känsliga frågor gissar jag och jag tror vi alla ska vara försiktiga med att skuldnbelägga individer och istället ifrågasätta systemet. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

"Barnen får i många fall betala för feminismens framfart"

Jag tycker att det är precis tvärtom. Barnen får betala priset för att vi lever i ett så jävla ojämställt samhälle. Och där är föräldraskap lika mycket politik som allt annat.

Jag tror inte att barn far illa av att bara vara med sina mammor, så har det ju sett ut i alla tider. Men jag blir extremt provocerad av åsikten att barn i familjer som kämpar för att leva jämställt skulle fara illa. På vilket sätt? Är det en självklar ekvation att vi som försöker leva så skiter i våra ungar och den heliga anknytningen? Ni vet väl att barn kan knyta an till flera personer?

Säg gärna att ni väljer det som är bäst för er familj, men kasta inte skit på andra familjers strävan efter nya sätt att leva sina liv. Som att faktiskt se på människor med snopp som lika kompetenta, kärleksfulla och fullvärdiga föräldrar som kvinnor.

Svar:
problemet är att förskolorna inte är så bra som vi vill tro och att barnen sällan får tid att anknyta till pedagogerna innan det är dags att återvända till jobbet. osv. Barn idag är ofta stressade och utsatta. Jag tror inte det är många av oss som trivs med att lämna bort dem långa dagar.

Sen ska man inte kasta skit på nån, men det har jag inte gjort med det här inlägget. Jag vänder mig emot åsikter och tron att feminism bara kan göras på ett sätt.

LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ja men precis LD! Men ibland är det lite svårt att se att man är otrevlig också, hehe. Jag såg inte min otrevliga ton förens jag läste igenom mina inlägg. Alltså jag är världens största fan av kvinnors valfrihet, shit, gift dig rikt bara för pengar om det gör dig lycklig. Men jag tror att det ofta blir en maktkamp och inte är ett fritt val, precis som föräldraledighet.

/Hon som delat 50/50 men rakar benen och sminkar sig vareviga dag.

Svar:
Jag tror som du. Jag vill ju att vi ska fortsätta utmana och ifrågasätta varför det just är kvinnor som väljer si och män som väljer så. Aldrig nöja oss med ”jag trivs med det” och alltid sträva efter att medvetandegöra varandra. Men jag jobbar med att försöka göra det utan att skuldbelägga individer. (faller i där ibland dock) 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nej jag tror inte heller att feminism bara kan göras på ett sätt. Skulle kanske också ha förtydligt att jag också vände mig mot kommentarerna från bland annat My.

Men att barn generellt skulle må dåligt av att vistas på förskola är faktiskt inte sant. Om ni bedömt att era barn mår dåligt där, då fattar jag att ni väljer att vara hemma (fast jag fattar fortfarande inte varför det är mammorna som ska vara hemma). Men våra barn har gått på förskolor som uppenbarligen är precis så bra som vi tror. Våra barn är motsatsen till stressade och utsatta trots att de inte sitter fastklistrade vid mig dygnet runt. Jag tycker att det är helt ok att välja att vara hemma och ett annat sätt att nå jämställdhet kan ju då vara att alla mammor (för fortfarande är det till 80% mammor som är hemma, och tittar vi på de riktigt långvarande hemmaföräldrarna tippar jag att statistiken närmar sig 100% kvinnor)får ordentligt betalt för att ta hand om barnen. Det skulle vara jämställt ur ekonomisk synpunkt. Men fortfarande exakt samma gamla könsroller och genusstrukturer, för mig är det ungefär på samma nivå som att det är jämställt när män sexualiseras och objektifieras precis lika mycket som kvinnor. Jämställt? Ja, men vet inte om jag tycker att det är något att sträva efter.

Svar:
jag tycker inte heller det ska vara mammorna som är hemma, men en mamma som är hemma ska inte skuldas eller ses ner på. svårt att förklara hur jag menar.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det tänker jag att vi är helt överens om. Jag tycker absolut inte heller att mammor som är hemma ska skuldbeläggas eller ses ner på. Däremot tycker jag att vi kan jobba för att pappor som inte är hemma med sina barn kan känna lite mer skam över det 😉

Svar:
det tycker jag också. Fast jag tror de känner skam. Eller min man gör det. Han pratar ofta om den stress o ångest han känner med alla krav. Han ska vara en bra pappa men samtidigt dra in pengar och vara tillgänglig för andra på jobbet och ja….
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Åh, just denna attityd som syns i många ovanstående kommentarer är så jävla tröttsamma. Man kan ibte va feminist om man inte delar LIKA JÄMT. Precis som småbarn. Kan man inte dela ändå? Finns det bara ETT sätt att dela? Måste vi diska varannan gång (och exakt lika många glas) eller kan jag (som tycker det är meditativt att diska men hatar slänga sopor och städa undan från bordet) ta disk och partnern det andra?

Jag tänker att det är precis detta som är problemet: feminism blir på nåt sätt viktigast och barnen ett medel att nå dit. Vi delar föräldraledigheten exakt lika, i antal betalda dagar- men pga inkomstskillnader (och en gemensam önskan om en så sen förskolestart som möjligt) blir praktiken att jag är hemma ett par år (tar bara ut någon dag/v) medan pappan "bara" är hemma ca 9månader. Kampen ÄR inte viktigare än mina barn och kommer aldrig vara det.

Jag har inga barn än men för min del tycker jag det är hela samhällsmaskinen det är fel på och inte ”feminismens framfart”. Samhället är inte barnvänligt och det är en press på varje individ att man ska jobba 100% och fortfarande kunna få ihop ”livspusslet”. Varje individ skulle behöva en husslav för att kunna göra det. Så problemet är lite större än att det handlar om jämställdhet. Jag tror problemet är att vi lever i en patriarkal struktur som värderar de ”manliga” värdena och de ekonomiska produktiva idealen får gå före de humana idealen. Jag tycker det är ett problem för det tar inte hänsyn till människorna och framförallt barnen som ska behöva leva i det samhället. Det tar inte hänsyn till hur människor fungerar och vad som ger individerna välmående. Välfärd har fått innebörden ekonomisk tillväxt istället för en välmående befolkning.

Svar:
ja precis. tyvärr tror jag att feminismen påverkas av kapitalismen och samhällsnormen.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har aldrig känt så. Jag tycker ärligt talat det känns som bullshit och bortförklaringar, något enkelt att "skylla på" när man väljer att leva ojämnställt.

Jag har alltid satt mitt barns behov i fokus, alltid satt henne främst när vi har valt att planera vårt liv. Och aldrig har det resulterat i något ojämnställt. Vi har delat på föräldraledigheten, delat på ansvaret, delat på allt.

Och då är det ändå så att det BARA är en av oss som tjänar pengar. Så det hade varit vääääääldigt lätt att säga "nej men det går ju inte, för xx har ingen inkomst så vi har inte råd".

Men vi har prioriterat. TID med vårt barn. Prioriterat bort kvadratmetrar att bo på har t ex inte värderats lika högt. Vi tar hellre av sparpengar för att kunna vara hemma med vårt barn än att t ex lägga en kontantinsats på ett större boende, trots att vi bor i en tvåa.

Det hade varit SÅ LÄTT att skylla på ALLA de klassiska "bortförklaringar".

Svar:
alla har inte ”sparpengar att ta av”. Och alla kan inte prioritera bort kvadratmetrar att bo på heller. Och alla VILL inte det. Vi tycker t.ex att det är viktigt med bra miljö till barnen. Gärna ute på landet där det är stressfriare och lugnare. Gärna två föräldrar som är hemma så mycket som det går. Vi prioriterar gärna BORT långa dagar på förskolan också. Problemet är att folk utgår från att deras prioriteringar och uppfattning om vad som är viktigast alltid ligger som grund för hur de bedömer andra. Och då utgår man från att andra skiter i eller inte orkar engagera sig i de frågor man själv brinner för. Jag sätter nämligen också mina barn främst när jag planerar mitt liv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Min man är precis lika kapabel som mig att ta hand om barnen, alltså kan vi "offra" lika mycket av karriären. Skitbra.

Svar:
tror inte det är nån här som tror att män inte är kompetenta att ta hand om barn
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag undrat över är skuldbeläggandet av den som är hemma minst med barnen under föräldraledigheten. Det verkar som att den personen i mångas ögon är en sämre förälder, har sämre relation till barnet. Det gör mig så arg. Föräldraskap är för livet och relationen till barnen utvecklas hela tiden. Sen när det är dags för dagis, då pratas det inte lika mycket om vad det gör för relationen förälder barn.

Svar:
det också! Min man har dåligt samvete så det räcker och blir över.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

På det stora hela verkar rådande norm vara att så länge jag som man inte får för mig att köra jackass liknande upptåg med barnen och på sin höjd håller dem vid liv så är jag en toppenfarsa.

Lyckas jag utöver det klämma in ett blöjbyte, en måltid jag lagat till själv och kanske till och med städa hemma så är jag någon form av halvgud.

Ibland känns det dock som att jag påtvingas rollen av Lenny i möss och människor och bara jag inte klämmer ihjäl ungarna bör det ses som en stor framgång.

Att vara farsa är å andra sidan hur tacksamt som helst.

Dagispersonal berömmer mig för att jag fått med mig båda ungarna, i tid och med kläder.

Kvinnliga kollegor ger stående ovationer när jag tar ut en föräldradag för att hitta på nått med barnen.

Äldre släktingar talar om vilken fantastisk far jag är som både leker med ungarna och diskar undan efter jag bjudit på fika.

Håller verkligen med Linda! Om vi fortsätter leva i våran väldigt kapitalistiska värld kommer vi fortsätta prioritera barn och familj (och en massa andra saker) lägre än jobb och pengar. Klart det är ett stort feministiskt framsteg om vi uppnår att kvinnor och män tar ett lika stort ansvar för barnen och är med dem lika mycket, men det räcker inte. Dessutom är det som många sagt svårt att vara jämställd i sitt förhållande just pga kapitalismen OCH patriarkatet. Alla måste prioritera. Det hjälper inte att skuldbelägga enskilda familjer/individer för att deras val.

Jag har iofs inte några egna barn, men jag har tänkt på ett sätt att prata om föräldraledighet som är.. lite problematiskt? Vi pratar om att kvinnor ska ha rätt att vara hemma med barnen utan att skuldbeläggas (amen på det!), men när en pratar om pappaledighet blir det lätt så att det automatiskt låter som en.. uppoffring? Jag tänker att det måste finnas många pappor som tycker sig faktiskt gå miste om mycket när de inte får vara föräldralediga? Svårt att förklara, men jag menar väl att jag inte tror att de flesta pappor ser umgängestid med sina egna småbarn som en "uppoffring" 🙂

Som stark kvinna och individ reagerar jag klart när mitt och många andra kvinnors individuella val talas nedsättande om i form av ofräscht eller annat. Jag tror, som LD uttrycker, att feminism går att utöva på fler sätt och 50/50 är inte min familjs sätt. Min man är extremt ledsen över att inte vara hemma. Han hade velat vara gravid, föda, amma och hela köret men eftersom vi inte tror på förskola före 3-års ålder (men kommer säkerligen få sätta bårt barn där innan ändå pga ekonomi) och vårt barn bara är ledsen när mamma går iväg så väljer vi att inte dela 50/50 – för vårt barns skull – ur ett barnperspektiv. Vi tror att vårt barn bäst knyter an genom att få göra det i sin takt med sin pappa (och då var pappa "primärförälder" i början pga en förlossningsdepression hos mig). Andras barn reagerar säkert inte alls som mitt, eller så gör dem det men "ignoreras" eller så… Skitsamma varför. Alla familjer väljer själva och ska så få göra – DET tror jag på istället för att skuldbelägga dig som går till jobbet när ditt barn är tre veckor osv, osv. Jag hyllar dig som gör så! Det som känns bra är ju oftast bra!

Jag håller med om att normer bör ifrågasättas men inte på individnivå. Jag är högutbildad, intelligent, stark, en man har en gång satt sig på mig och resterande har fått en näsa knäckt, dräpande svar och polisanmälningar (på den gamla goda tiden var jag en våldsam tonåring). Tro mig när jag säger att jag valt och väljer att vara hemma för att jag vill och inte för att jag tror att jag vill pga norm och mitt barn talar tydligt om för mig vad hen vill……

Jag gillar debatt men inte när den kryper ner till nivå där kvinnor ska, av andra kvinnor, få veta att deras val är fel. Så länge kvinnor bakom feministstämpel gör så mot andra kvinnor är det svårt att få med oss alla på båten! Dock vill vi alla samma sak i slutändan – vi gör det bara på olika sätt!

Fasen var alla är förbannade.

Blir det bra om vi slutar att kalla oss mamma och pappa. Mapa blir bra sedan lagstiftar vi att alla delar 50/50 på föräldraledigheten och skiter i vad föräldrarna vill själva. Är det feminism mål?

Jag har två döttrar som själva har barn och de har valt att vara hemma så mycket som möjligt för sina barns skull. Tror inte de ens övervägt att männen ska stanna hemma. De vill vara hemma och så tror jag det är för de flesta mammor.

Svar:
och du tycker inte det är jävligt märkligt att pappor inte vill vara hemma med sina barn? Är inte detta ett problem?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det som många hemmavarande kvinnor missar är att de för evigt blir ekonomiska förlorare. Och det i sin tur leder till att man eventuellt blir fast i en relation som är tärande för både sig själv och kanske också för barnen. Detta för att man helt enkelt inte har råd att gå. Det är en jävligt dålig deal.

Sen kan man tycka att det är bedrövligt att det ser ut som det gör i världen, men faktum är att i rådande ordning så sätter endast pengar dig fri. Det är det som man som människa idag måste förhålla sig till.

Jag lever hellre i en relation där jag kan välja med hjärtat och inte med plånboken huruvida jag ska stanna kvar eller gå. En ekonomi under kontroll är en fantastisk grogrund för en jämställd relation. Blir ledsen varje gång jag hör om kvinnor som skall plugga senare, göra karriär senare, jobba halvtid (och få noll och intet i pension), vabbar och gör sig själva nästintill oanställningsbara pga all frånvaro.

Nej, vi MÅSTE ta oss igenom det här tillsammans, som föräldrapar. Som kvinnor och män tillsammans. Därefter, när vi alla har lika stora delar av den ekonomiska kakan kan vi smula sönder den och skapa oss en ny ordning som är byggd på annat än finansiella tillgångar.

Det är väl det som är problemet med barn. Livet blir på riktigt på ett helt annat sätt. Inte för att överdriva enkelheten, men innan barn är man ansvarig för sig själv och har råd att göra misstag eller leva i misär, eftersom det inte drabbar någon annan än en själv. Har man barn sitter man fast i situationen, och oavsett vad som händer måste man sätta barnens välfärd först. Jag vet inte hur jag kan uttrycka det snarare än att det blir på riktigt. Man sitter i situationen att man måste göra precis allt som gör att barnens situation blir så bra som möjligt – däremot skiljer sig ju meningar om vad som kan räknas som bra, givetvis.

Summan av kardemumman är väl den gamla klyshan att man alltid sätter barnen först. Dessutom blir man jävligt trött och jävligt bekväm av att ha barn, och det gör en ju aldrig till en bättre kämpe.

Varför går inte mäns karriärer och utbildningar och självförverkliganden och fuckyou-kapital och

ekonomiska frigörelse ut över ungarna?

För det är väl egentligen DETTA som är grundproblemet. Inte att mammor väljer att stanna hemma. Utan att mäns självförverkligande inte ses gå ut över barnens behov.

Svar:
Pappor är jävligt kassa på att vara föräldrar. Det är DET som är problemet. Kan vi foka på det istället för alla dåliga feminister som vill vara hemma med sina barn?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Gärna, jag tycker pappor som inte vill vara hemma med sin barn är såna jävla skithögar. VISST det är inte så himla lätt, tryck från samhället, tryck att dra hem brödfödan, den som tjänar mest osv osv. Hänsynen en visar pappor är lika gränslös som skuldbeläggandet på kvinnor.

Och det fokuseras så himla mkt på de pappor som stannar hemma, ja hujedamig vilka underbara människor. Medan de som inte gör det bara får respit, glider undan. Sätt dem i skamvrån säger jag. Skuldbelägg, dubbelbestraffa osv.

Och det är just här jag ser problemet med revival av mammarollen, en mamma ska vara god feminist ska vara perfekt mamma ska vara feminist ska vara genusmedveten osv. Och pappan? Nån som sett han?

Svar:
Men det är svårt. Det är ju inte vår (mammornas eller feministernas) uppgift att fostra männen. De måste ta eget jävla ansvar också. Och då hamnar man ju här för att de GÖR JU INTE DET. Så hur gör man?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Eva Berglund: Håller med dig fullständigt, så klokt sagt. Jag har inga ambitioner att ’göra karriär’ inom något annan ’bransch’ än mitt och min familjs liv. Jo, både jag och min man jobbar utanför hemmet och trivs mycket bra med det. Vi lever i ett litet hus på en liten tomt. Tjänar lite, spenderar lite. Och LEVER MYCKET. Det är vårt gemensamma val.

Men, jag skulle aldrig ’döma’ hur andra lever sina liv, däremot ifrågasätta när vänner och omgivning klagar på hur stressigt och ojämställt de har det. Måste det va så? Vad kan vi göra för att förändra det? Som flera andra skriver, måste vi förverkliga alla våra drömmar och oss själva hela tiden? Och i förlängningen föra det över på barnen, behöver det ’hända’ saker varje dag? Det har blivit en orimlig trend i att hävda sig.

En skuldbelägger, dubbelbestraffar och röstar F!? Samt en ursäktar inte män som vi alla är så bra på.

Att stanna hemma är och förblir en kvinnofälla. Men så länge kvinnor är ekonomiskt underordnade män kommer fler kvinnor stanna hemma. Antingen får en offra ekonomi eller så får en till en politisk förändring. Jag är därför för en arbetstidsförkortning samt individualiserad f-penning.

Men först tänker jag skuldbelägga män lite mer har vart sjukt kass på det på sistone.

Såg just Lindas inlägg och måste tillägga att det är precis vad jag har tänkt på också, det här med ’ekonomisk tillväxt’. Det är ju det vi matas med i varenda nyhetssändning, tidningsupplaga osv. Det samhället STRÄVAR efter. Det POSITIVA. Har ni också tänkt på att formuleringar som ’ekonomisk tillväxt’, ’stark ekonomi’ osv framförs som det positiva, det viktiga. Jag är nog inte klipsk nog att förklara exakt hur jag menar, men stör mig fruktansvärt på detta fenomen, som betyder att vi alla ska jobba mer, tjäna mer och spendera mer, för vår ekonomiska tillväxt. Eller vems tillväxt egentligen? Jo, till stora delar männens tillväxt. För de tjänar fortfarande mer, har fortfarande större chanser till ekonomisk karriär, lättare får styrelseuppdrag osv osv. Blir matt när jag tänker på det.

De sista veckorna har sett en hel del inlägg i den här bloggen som har fått mig att börja fundera på mina egna feministiska värderingar och huruvida de är rätt, det här inlägget är inget undantag. Jag förstår nämligen inte riktigt hur det är tänkt att allt det här ska gå ihop.

Jag kämpar jämt efter större frihet, vilket har lett mig till att vilja stanna hemma så mycket som möjligt med mina barn. Jag har friheten att planera min dag och göra i princip vad jag vill (med pengar som min man tjänar).

Jag förstår bara inte hur det går ihop när vi pratar om att män har större frihet samtidigt som vi säger att de jobbar 10-12h och tar ansvar för att få in pengar så att det ens är möjligt att kunna vara hemma med barnen.

Vi vill att pappor (som vi anser är dåliga föräldrar) ska ta större ansvar för barnen men tycker inte att det är OK att visa upp en positiv bild i samhället av män som tar det ansvaret.

Vi blir klassade som "dåliga" feminister om vi inte vill göra karriär – som om det ultimata målet är att alla mammor ska göra karriär och alla pappor ska vara hemma med barnen. Det handlar väl för fan om att KUNNA göra karriär, inte att ALLA FEMINISTER MÅSTE göra karriär.

När jag läser inläggen här så känns det som att vi alla älskar våra barn och vill dem det allra bästa, men också som att vi ska ha dåligt samvete för att vi inte objektifierar dem och ser dem som brickor i ett maktspel.

Det känns som att mina modersinstikter går emot mina feministiska ideal, men att i sista slutändan så vinner mina modersinstinkter. Varför måste de här två ge emot varandra? Varför kan inte feminism och modersinstinkter gå hand i hand?

Och nej, modersinstinkter är inte ett inlärt beteende – det är starka genuina känslor.

Nej mammor som är hemma ska inte (som individer) nedvärderas. Helt med så länge. Dock så har vi ett reellt jäkla samhällsproblem här, där löneskillnaderna (i ren nettoinkomst, alltså ej omräknat till samma sysselsättningsgrad) män och kvinnor emellan har ökat och vi står inför en framtid där nära hälften av alla kvinnor kommer ha svårt att leva på sin pension. Vi går bakåt just nu, även om män tar ut något fler dagar av föräldraförsäkringen än för några år sen, och vi måste uppenbarligen börja prata mer och högre om de här frågorna igen, annars blir jag inte förvånad om vi står inför samma backlash som USA i början av 80-talet.

Det är skitenkelt att prata som strukturförändringar, möjliggörande och belysnande av olika problem, men lik förbannat kvarstår faktumet att så länge inte individer även börjar VÄLJA annorlunda så sitter vi fast här. Det privata ÄR politiskt i viss mån. Det jag inte är villig att göra själv kan jag inte kräva av någon annan.

Det är en svår balansgång att inte fastna i att rikta sig till individer och skuldbelägga (även om jag personligen egentligen inte har så mycket problem med att skuldbelägga pappor som inte vill vara hemma) när man diskuterar det här, och jag tycker inte vi kan vara hur försiktiga som helst heller eftersom det verkligen ÄR ett problem. Det måste gå att säga att det är för jävligt att män tar så lite, OCH kvinnor så mycket, ansvar för barnen utan att det för den delens skull innebär skuldbeläggning, eftersom det är ett dubbelt bekymmer.

Sen förstår jag att det känns problematiskt att ställa krav på sin partner ifall man ser det som "uppfostran" av denne. Jag ser det som att ta ansvar för sig själv och sina barn, genom att trygga sin egen framtid lite mer och genom att förmodligen ge barnen en bättre relation till sin pappa.

Hemma länge som mamma eller inte. Dela 50/50 eller inte – Nej ingen ska nedvärderas. Det håller jag verkligen med om! Och ändå läser jag i kommentarerna om att den mamma som inte är hemma länge kanske inte förstår sitt barns behov, alternativt ignorerar barnets behov. Det är att nedvärdera om något. Vi delar 50/50 (och gör fortfarande). Barnet började femtimmarsdagar på förskolan strax innan två års ålder. Vi (och inga andra) känner vårt barn bäst och ser vad som fungerar/inte fungerar.

ok asmycket kommentarer o jag orkar inte mer än skumma igenom, men asså! exakt mina tankar å! läs nina björk om du inte gjort det (och får tid till det etc), "lyckliga i alla sina dagar: om pengar och människors värde". hon resonerar kring exakt detta. intressant och viktigt!!

Du har rätt som du säger, det blir en bisarr krock precis där. En krock som inte borde behöva existera egentligen. Det lär ju kunna ses från ett intersektionellt perspektiv även detta. När det kommer till barn och familj borde problemet inte ses som mammans ’för stora’ engagemang, utan snarare pappans eventuella mindre engagemang i hus, hem och familj. Att se det på något annat sätt blir både skevt och missriktat.

På den nivån så håller jag med Karolin, det är nog mer på individnivån som våra åsikter går isär.

Ja, det privata är en del av det politiska, men debatten verkar ha gått ifrån att VÄLJA annorlunda till att TVINGAS att göra annorlunda. Det känns som att det då går emot hela syftet om vi strävar efter att ersätta ett socialt måste mot ett annat.

Vi vill ju inte bli kända som de som skapade det som våra barnbarn skulle se som den största feministiska frågan av sin tid: Att även låta Mammor vara hemma med sina barn.

Självklart så är det bra att föregå med gott exempel, men jag ser det inte som mer av en nödvändighet än att prata om andra personliga saker som vi gör som individer. Vi behöver inte göra oss av med könsladdade ord som feminism, systraskap eller patriarkat för att förespråka ett könsneutrala ord som hen eller yrkesroller. Vi behöver inte ta avstånd från att kvinnor misshandlar män för att vilja få slut på kvinnomisshandel. Vi behöver inte kräva att vi ska ha samma krav på oss som kvinnor för att kräva samma lön. (förlåt om jag låter otrevlig det är inte meningen, det är bara det att det här är ämnen som har diskuterats här på bloggen på sistone)

Jag har lite samma inställning som jag har till politiska val: Att engagera sig och skapa opinion och uppmuntra andra till att rösta på rätt parti har en mycket större inverkan på valet än bara min enstaka röst.

Jag tycker att det blir mycket bättre om vi lägger fokus på män och hur de ska ändras än om vi pratar om hur vi ska ändras. Dels så har det lett till stora framsteg för feminismen och dels så får vi mer frihet att göra som vi vill. Sen så kan jag förstå att meningarna kan gå isär om HUR vi ska göra det. jag anser att vi för att kunna göra det så ska också kunna se att män tar större ansvar för barnen nu än för några år sedan som något bra och värt att lyfta fram så att fler kan inspireras av deras exempel.

Om vi fokucerar på det positiva budskapet istället för att skuldbelägga männen så tror jag att det hjälper oss mer – annars är det lätt hänt att debatten förvandlas till "rabiata feminist flator" som skriker på män att de är patetiska som inte tar ansvar för barnen medans "kvinnoföraktande svin" skriker på kvinnor att de inte kan för att kvinnor inte tar något ansvar för att försörja familjen.

Det känns mer konstruktivt att lyfta fram det positiva.

Tyvärr så har vi lagt lite fallben för oss själva i den här debatten. Det har i alla fall jag gjort. Jag vet att jag inte hymlar om alla manliga pedofiler och kanske till och med har överdrivit närmanden mot mig själv samt min unga ålder.

Det låter liksom inte rätt när samma människor som belyser pedofili och säger att män misshandlar, våldtar och är dåliga föräldrar även säger "så stanna nu hemma och ta hand om min lilla dotter." Vi vet skillnaden, men…ok, jag kan förklara med ett exempel:

Sedan jag blev mamma så har jag läst spaltmil av inlägg från män på http://www.familjeliv.se/ om saker som de inte känner att de kan/får/är avskräckta ifrån att göra för att ta hand om sina barn som att sova/bada/duscha/byta blöjor med/på sina döttrar/styvdöttrar.

Någonstans måste vi ta ansvar för att vi, om inte skapat så har i alla fall bidragit kraftigt till den synen (ibland som en bi-effekt av andra frågor, ibland inte) på män och att de känner så och därmed bidrar till att de inte vill stanna hemma och ta hand om barnen.

Det är ett resultat av att vi skuldbelagt män, och jag tror att ju snarare som vi kan komma bort från det desto mer framsteg kan vi göra.

"Slå där det känns"?

Det låter ju som en trevlig och fräsch inställning till föräldraskapet.Not.

Det är just därför jag inte kallar mig feminist längre. Vill inte associeras med en rörelse som byter en snäv könsroll, e t t enda godkänt sätt att lägga upp sitt privatliv mot ett annat. Varför inte bara inse att människor är olika?

1. Inte alla människor, män som kvinnor är lämpliga att ensamma ta hand om ett litet barn. Det gagnar knappast barnet om den som är olämplig måste ta halva tiden. Oavsett kön.

2. Varför inte kräva att arbetsgivare som diskriminerar kvinnor ska sluta med det istället för att kräva att a n d r a människor ska vara hemma kortare tid med sina barn? Visst kan man ha åsikten att det är emot jämnställdhet att vara gravid och amma eftersom det riskerar att dra ner kvinnans produktivitet som arbetstagare en tid jämfört med en frisk man. Att alla därför borde adoptera för att inte riskera att avvika från den manliga normen. Det är helt okej att tycka så för sig själv. Men varför tvinga det på någon annan?

3. Att ta ut föräldraledighet är inte alltid lika med att tillbringa tiden på tu man hand med sitt barn. Den som tagit ut minst föräldraledighet kan t ex vara kompledig varannan vecka eller ha annat upplägg som ger mycket tid med barnen. Den som tagit ut massor och får bonus kanske istället använder dagarna till att komma loss från jobbet för att åka på den där jaktresan när ingen annan får ledigt osv. Att likställa all föräldraledighet med tid med barnet är ganska naivt.

4. Inte barn har två "aktiva" föräldrar, alla sorts familjekonstellationer finns.

5. Alla prioriterar olika. Alla gör olika val. Att tvinga in alla andra att göra samma val som dig är inte ett dugg bättre än den gamla femtiotals mallen med "mamma hemma, pappa på jobbet". Den som inte trivs hemma, oavsett kön kommer knappast att göra ett bra jobb.

Att folk ger män stående ovationer för att man klarar fixa blöjan var ju lite tramsigt skrivit, det kanske var så för några tiotal år sedan. Men kanske skulle du bara vara lite rolig bara… vad vet jag?
Själv har jag tagit ut minst 50% föräldratiden samt tagit 75% av all vab hittills och jag hinner inte självförverkliga mig, hinner inte utöva mina hobbys eller sånt. Jag anser nog att de flesta pappor jag känner har ungefär liknande situationer.
Mamman här är mamma OCH feminist och det går inte ut över barnen. Folk är olika och alla män är inte frånvarande svin.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *