Kategorier
feminism & genus

Gissa hur många komplimanger Ninja fick hos läkaren igår

När vi var hos läkaren för ett par veckor sen så skrev jag om de orimligt många komplimangerna Ninja fick av vårdpersonalen på sjukhuset. De HAGLADE. Nån vecka senare var vi hos läkaren igen och samma sak hände då. Jag orkade inte ens skriva om det för att det var så jävla nedslående. 
 
 
På ungefär fem minuter lyckades tre olika personer klämma fram cirka två ”Vad fin du är” och ”vilken fin kjol” var. Under hela besöket så kallades Ninja för ”snygga tjejen”. 
 
Igår återvände vi för ett tredje besök. Denna gång i helt andra kläder. Antal komplimanger: 0
 
NOLL.
 
 
Jag börjar se det här som ett övergrepp. Ett våldsamt brutalt övergrepp på mitt barns inre. På hennes hela person. På hennes jävla själ. För varje dag som går så blir jag mer och mer övertygad om att alla som inte fattar detta måste vara jävligt dumma i huvudet. Eller iallafall väldigt naiva. 
 
Jag har bestämt mig för att börja sanera. Det blir inga fler klänningar eller annat som kan generera den sortens bekräftelse. Det jag ser, i min egen vardag TROTS mitt hårda arbete, är att mitt barn får otroligt mycket respons när hon har kläder som på bilden till vänster. Orimligt mycket. Så pass mycket att det faktiskt påverkar henne på ett sätt som märks. Och då måste jag göra ett val: ska jag låta henne klä sig så här i fortsättningen och vad har det i såfall för effekt på hennes utveckling och egenskaper i det långa loppet och vad händer om jag sätter stopp här?
 
Jag har försökt vara tillåtande, försökt tänka som så många andra feminister och genusmedvetna att ”klart hon ska få ha prinsessgrejer och rosa och klänningar för tjejigt är inget dåligt” men det skitsnacket står mig faktiskt upp i halsen just nu för jo i en idealvärld så skulle detta vara självklart men i vår verklighet, där våra barn faktiskt måste interagera med massvis med omedvetna människor så tar de faktiskt skada. De påverkas och det SYNS. 
 
”Titta på mig!” sa Ninja blygt under lugg och höll ut sin kjol. Titta på mig. Fattar ni? Fattar ni vad jag menar? 
 
Att begränsa barnen är bra föräldraskap. Barn behöver begränsningar, speciellt om de ska ha fler möjligheter senare i livet. Genom att t.ex begränsa min dotters garderob så kanske hon slipper växa upp och få sitt yttre bekräftat cirka tio gånger under en förmiddag. Dag in och dag ut under hela sin jävla uppväxt.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Gissa hur många komplimanger Ninja fick hos läkaren igår”

Vad hände med detdär "inga förbud ett redare perspektiv"-snacket? Det går bra så länge det passar mamman eller vadå? Kanske var uttrycket "titta på mig" bara ett roligt uttryck – titta vad balla kläder jag har! Balla=roliga = ej fiiiiin. Jag hade inte tagit det så hårt.

Och tänk om ninja älskar rosa senare, bara vill ha klänningar för att det är skönt? Ska du förbjuda det? Vad är då skillnaden från nu? Hur tror du det påverkar ninja när hon märker att andra får mycket mer (om än "dåliga" enligt morsan) komplimanger än henne och inte får lov att använda klänning? Varför får jag inte använda klänning, det som jag gillar så mycket (jag menar senare när hon börjar skolan typ) och när hon tittar på si själv så är det naturligt att tänka "vad fin jag känner mig idag". Ska du förbjuda dem att titta sig i spegeln också?

Jag är helt inne på detdär att inte heeeela tiden använda uttryck som uppmuntrar till utseendefixering och jag är helt på din linje att ge mina barn alla möjligheter att utvecjlas som de vill, ha de kläderna de tycker är roliga och kul och bara få vara barn. Men förbud? Nej det tycker jag inte ingår i konceptet för då är du precis likadan som princessmammorna- de klär ju också sina barn på ett visst sätt för att få en viss sorts komplimanger och utesluta andra precis som sugrör nu när du förbjuder klänning osv? Och så förmodar jag att inte heller tamlin får bära klänning, tyllkjol och rosa? Varför är det så laddat kring ninja?

Och så känns det så olustigt att du mer och mer använder sina barn som försökskaniner, låt dom bara vara sig själva. What if dom baa skulle få välja kläder rör skälv? Denna vill jg ha mamma! Har du hört det och bara köpt klädesplagget utan att analysera?

Svar:
Tänk om Ninja vill knarka senare, eller bara äta godis till frukost eller se våldfilmer eller göra andra saker som hon inte är stor nog att ta beslut kring? Ja vad gör jag då? Hindrar henne såklart.
Du har alltså läst mitt inlägg och tycker att JAG använder mina barn som försökskaniner? Nej det gör jag fan inte. Jag ser till att de mår bra. Och nej, det gör mig inte ett dugg lik prinsessmammorna. Det handlar givetvis inte om att barn ska få välja fritt NU. Det handlar ju om att bädda för framtida val, inte låta små barn ta ansvar redan från början. Även här handlar det ju om brist på kunskap, erfarenhet och kritiskt tänkande. Barn ska inte belastas med det ansvaret. Oavsett vad det handlar om, kläder, vilken mat vi ska laga ikväll, vilken skola de ska gå i, (OM de ska gå i skolan) vilken tid de ska gå och lägga sig osv.

Ponera att min dotter ville klä sig som en hora. Borde jag tillåta det? Ja, ett extremexempel, men jag vill illustrera att barn inte ska ansvara för sådant de inte förstår konsekvenserna av. Min dotter kanske vill klä sig som ett våp eller en söt prinsessa eller i pälsmössor osv. Men jag som förälder sätter gränsen och tar beslut utifrån det som är i min dotters bästa intresse.

Som förälder väljer jag åt mina barn tills de är mogna för uppgiften. Barn ska inte bestämma själva och de ska inte få välja fritt mellan allt.

Och genom att ge dem tillgång till en stor variation kläder/färger och flera roller från början samt begränsa det negativa inflytandet så blir de mer fria SENARE att göra ett val.

LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

det är fan äckligt. hela den här jävla grejen med att någon tror att jag behöver deras gillande?! var senast förra veckan en kund komenterade "visste inte att det skulle stå en sån snygg tjej här!". jag står där skit sur "kan jag hjälpa dig med något?" (så du kommer fortare ut härifrån)

jag diskuterade med min kille om, fixar inte du det, vem fan ska då göra det? det jag kom fram till, som tes, är att man måste prata om det med sina barn så att dom i sin tur analyserar och kritiserar andra människor "ja, vad tokigt dom pratar!"

vad man däremot ska säga till barnen vet jag inte, hur dom ska första att det är alla andra som är tokiga och inte dom, när man själv inte kan vara med och viska i örat.

när din dotter kommer och säger "titta på mig", titta på henne och säg "jag ser dig och du är en underbar person och världens bästa kompis!"

Jag förstår dig, men jag har en annan fundering också….nästa gång Tamlin ska på något liknande, vad händer om du klär honom i klänningar och söta saker? (Nu låter det som jag försöker göra dina barn till värsta försökskaninerna här, men du fattar hoppas jag). Skulle vara väldigt intressant att höra hur det funkar med pojkar.

Svar:
Jag har inget emot det. Jag ska prova! Han ska ju på treårskontroll snart. Dock är vår bvc-sköterska ganska ok.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hmmm

Jag aldrig kommenterat förrut..

Tycker att det ligger mkt fokus på tjejer.. Men killar då? Om jag har en rosa suflett till min vagn så är det automatiskt en tjej som sitter i den!?! El om sonen har långt hår uppsatt i tofs..!?!

El en body på m djur o blommor typ molo.. Så är det en tjej..

Spyr på skiten!!

Bara för att han är kille ska han uppfostras ifr början med att vara sk tuff cool häftig !! Hur man nu blir cool med en body på med bilar o flames?!?!?!

killar är killar tjejer är tjejer, könet sitter inte i en rosa jävla suflett !!! alla barn behöver lära sig empati ödmjukhet hänsyn respekt … Då kommer man långt…

Såå varför får inte en 1,5 åring kille vara långhårig utan att få höra ååå vilken söt tjej?! El ha en rosa suflett!? Åkpåse?

Har tom fått kommentarer som är du inte rädd för att han ska bli bög!!!?!!

Somsagt jag spyr på skiten!!

Det svåra är att hon alltid kommer märka att andra får bekräftelse för sitt utseende, att det är det som är normen. Hur är det att vara den enda som inte får det? Det handlar förstås delvis om hur mycket annan bekräftelse en får, om hon är typ populärast i klassen, har tusen vänner och får massa bekräftelse ändå gör det väl inte så mycket…

Svar:
Det där är svårt. Jag tror det går hand i hand med fostran barnet får också. Jag minns hur det var att känna sig ful, men jag fostrades ju att tro att det var viktigt att vara fin så det spelade nog ganska stor roll i hur jag reagerade.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tror det blir svårt med barn, Sara. Det är inte lika "stötande" med små pojkar som bär "tjejkläder" samtidigt som det inte alltid är glasklart om det är en pojke/flicka. Tror det blir mer stötande när pojken blir äldre.

Bra gjort! Att begränsa har en väldigt negativ klang, men självklart behöver barn begränsningar. Jag väljer att se det som att erbjuda bra saker och sedan låta barnen välja fritt. Då slipper barnen känna sig begränsade och den ansvarsfulla föräldern får, med sin erfarenhet och kunskap välja vettiga alternativ. Detta när det gäller både kläder, leksaker, mat, filmtittande o.s.v. Självklart ska föräldrarna välja bort sådant som kan tänkas påverka barnen negativt!!

Svar:
Precis så.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

ellinor:

nu var det ju helt klart i texten att ninja sa "titta på mig!’ för hon ville höra att hon var fin. hur det ledde dit kan du läsa om i lady d’s föregående inlägg.

eftersom hela samhället trycker på om prinsess och gulli gull, så är det inte mer än rätt att lady d är helt tvärtemot, skulle kanske bli lika mycket då i slut ändan av båda sidor istället för lady d 50%gulli gull 50% annat, samhället 100% gulli gull = 150%gulli gull och bara 50% annat.

varför blir det här då så laddat runt ninja? det är inte lady d som gör det laddat utan du ellinor och alla andra som finns runt om kring oss. när någon vill dra på sin dotter prinsess klänningar heter det "lägg dig inte i, alla gör som de vill med sina barn" men om man gör åt andra hållet som lady d nu funderar på så resulterar det i kommentarer som din. det är därför det är viktigt att diskutera de här frågorna.

är det synd om lady d’s barn som inte får en typisk normativ uppväxt? vad synd att ninja inte får lära sig att behaga, ha på sig rosa, gå undan/vara tyst och stilla FOR DET AR JU SA VIKTIGT!!!!!!!!

Jag både tror och hoppas att LD kommer förklara för Ninja när hon är gammal nog att förstå. Förbudet med klänningar osv.

Ni som tycker att det är så hemskt med förbjuda ett visst klädplagg, varför tycker ni det? Det finns vad jag vet massor av förbud i uppväxten och inte tycker ni de är lika allvarliga? Förbud att cykla utan hjälm (ok, ganska glasklart varför) och begränsad tid framför Internet osv. Finns betydligt fler regler beroende på vilken familj vi kommer till. Jag tycker inte heller att begränsa ett barns valmöjligheter kommer göra det något ont.

Tänker främst på när jag skulle välja gymnasium och nu högskola/universitet, utbudet är ENORMT så jag kan inte bestämma mig. För många valmöjligheter leder till obeslutsamhet, ångest, velighet osv. Jag säger inte att vi inte ska ha utbud, stort utbud/konkurrens osv. leder ju givetvis till andra fördelar. Men ALLT har sina för- och nackdelar.

Svar:
Sen handlar det inte om FÖRBUD. Jag kommer bara helt enkelt inte att köpa hem dem.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Håller med dig och tycker du gör rätt. Oavsett vilket val man gör som förälder påverkar det barnet. Gör det som känns rätt i hjärtat så kommer det bli bra.

In lillasyster på 10 år har i princip alltid fått komplimanger för sitt yttre.Flyttade hemifrån för flera år sedan och har sådant dåligt samvete för att jag inte har funnits där i hennes vardag och kunna lära henne att utseendet inte är allt…

Tråkigt men inte förvånande. I den bästa av världar borde det inte spela någon roll vad barn/människor har på sej, men nu är världen inte sådan. Jag förstår hur du tänker. En vill ju sitt barns bästa. Du kan ju låta klänningarna vara i en utklädningslåda hemma och that´s it, att när ni går ut har en "riktiga" kläder.

Ellinor – en ska inte ta med sitt barn till klädbutiken och låta hen välja. Barn vet vad de vill ha men inte vad de behöver. De har inte den erfarenheten.

Det är som en fucking morot, flickor/tjejer/kvinnor lockas in i någon annans ramar, där det viktigaste är dennes (samhällets, mäns?) bekräftelse. De lär sig att objektifiera sig själva för någon annans tillfredsställelse. Jag säger go for it, om Ninja vill ha klänningar senare när hon själv är stor nog att förstå konsekvenserna, so be it, men en ansvarsfull förälder måste värna om sitt barns självkänsla först.

Det är en fruktansvärd värld vi lever i. Det är fullt förståeligt att du försöker skydda din dotter. Tänk om alla vi kvinnor idag hade fått växa upp utan oavbruten objektifiering och konstant värdering. Då kanske vi inte hade behövt anstränga oss så jävla hårt för att överhuvud taget känna oss värdefulla.

Jag tycker det är fullt rimligt att välja andra kläder till Ninja. Det handlar inte om att hata rosa och fluffigt och gulligt, det handlar om att hata responsen man får av att ha rosa fluffigt och gulligt på sig. Att låta Tamlin ha de söta kläderna på sig tycker inte jag är särskilt motsägelsefullt, eftersom han med största sannolikhet inte får i närheten av samma respons. Den dagen han gör en piruett och säger "fiiiin?" åker de nog ut för honom också.

Ser det inte som atett värre förbud än när japojkar vägras kjol alla andra hushåll. Dessutom man sätter ju regler och förbud på barn hela tiden. Tänk om barn faktiskt fick ha allt? Man gör ju faktiskt sitt för barnets eget bästa. Det vet inte barnet just nu. Men hon kommer nog tacka dig i framtiden.

Håller med om att begränsa klangar illa MEN i vissa fall har det ju ett logiskt syfte som i det här fallet. Förstår din reaktion & tänkesätt Lady D!

Jag har för övrigt en fråga … elr mer en fundering. Har inga barn själv men man kan ju inte låta bli att fundera på hur man skulle svara på vissa frågor. Senast har jag funderat på hur man gör med familj/vänner i sin närhet som inte tkr på samma sätt om genus. Kan man sätta upp vissa regler för vad som är okej kontra icke okej gällande till exempel presenter m.m elr är det respektlöst?

Svar:
Jag är tydligt med vad jag vill och inte vill ha när det gäller gåvor. Ninja fyller år snart och jag har skickat ut önskelistor.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Min mamma klädde upp mig och min syster i söta hemsydda klänningar när vi var små. Sen helt plötsligt hatade hon klänningar och vi fick inte ha alls, utom på skolavslutningar, då var det obligatoriskt. Hon styrde väldigt mycket vad vi fick ha på oss, även upp i tonåren. Idag älskar jag klänningar, har många som jag tycker är så fina och som jag känner mig vacker i (ja, det yttre där), MEN jag vågar aldrig ha dem på mig. Det är alltid något som hindrar mig och som gör mig osäker, så blir det jeans och andra tuffare, tryggare kläder istället.

Nej jag dömer inte alls att du inte vill att Ninja ska bedömas som fin. Jag håller med dig. Jag är bara ledsen att det blev som det blev med mig.

Jag tror att du gör HELT rätt. Jag växte upp utan en tanke på utseende, att vara söt eller fin osv. Ville aldrig se ut som någon annan, varken tuff actionhjälte eller prinsessa. Vad hade jag för kläder? Brorsans gamla, eller bara praktiska. Vanliga jäkla kläder. Var inte speciellt snygg i tonåren, först i vuxen ålder började jag få regelbundna komplimanger. I tid och otid. Får en klump i magen oftast och tycker inte om att bli bedömd. Tänk då att ha blivit bedömd hela livet? Nä, du gör ungen en tjänst.

Hade et 45 min långt "genus" samtal med en av pedagogerna på ungens förskola. För att redan nästa dag höra hur hon kvittrar fram ett" åååh vad fiiiin du är (till min systerdotter som jag lämnar samtidigt) och ett ååååååååh, vad häääftigt du är" till min son.. De hade maskerad på förskolan och sonen var kanin och min systerdotter var påskkärring. Jag ville bara dunka huvudet i väggen.

Har försökt i några år att köpa neutrala, färgglada kläder till sonen just för att inte spä på den "tuffa" bilden av honom då han mer behöver uppmuntras till att vara snäll och lugn än till att ta för sig och vara "tuff".. Det är svårt och enormt jobbigt att inte kunna påverka hur andra bemöter ens barn. men att börja med att sortera ut kläder som spär på vissa kommentarer tycker jag är ett BRA sätt..

Jag tror du gör helt rätt.

Jag var själv helt besatt av mitt utseende redan när jag var fyra år. Och jag fick alltid komplimanger för mitt utseende och fick höra att jag borde vara med i skönhetstävlingar. En fotograf tipsade en barnmodellagentur om mig. Jag fick ALLTID höra att jag var så söt och vacker.

Jag fick diagnosen bulimi när jag var 11, då hade jag redan haft ätstörningbeteendet sen jag var 8. Jag har sagt att jag förmodligen skulle ha mått bättre om jag bara hade sluppit bry mig om mitt utseende som barn, men folk har trott att jag kanske bara skulle ha mått ännu sämre om jag aldrig fått bekräftelse.

Men nu är jag rätt säker på att det var alla jävla kommentarer om mitt utseende som gjorde det. Åt helvete med det!

Min tjej är snart tre, och jag gjorde det medvetna valet att låta bli och klä henne i "söta" och "fina" kläder, jag har inte valt bort några färger dock utan klär henne i allt från oranga tröjor med lila byxor och rosa med blått, osv. Jag ser många andra tjejer med typiska "fina kläder" och jag tänker att, ja, deras föräldrar kanske vill att deras tjejer ska uppmärksamas för vad dom har på sig och inte mer liksom, för annars skulle dom väll inte ha dom kläderna.

Tack för "forskningsresultatet"!! Nu blev det himlans tydligt hur mycket kläder betyder för bemötandet, obehagligt…

Men hade jag mött Ninja i den där poliströjan hade jag nog haft svårt att inte säga "vilken skojig tröja, en sån skulle jag också vilja ha!"

DU ÄR BÄST OCH SÅ JÄKLA STARK! Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag kan vara lika stark när Öiten växer upp! Just nu tränar jag hur jag pratar med henne. Istället för att bemöta hennes små färdigheter med "ååh vad duktig du är" så säger jag "var det roligt?" "Trivs du hos pappa/mormor/kompis?" när hon studsar i nåns knä, försöker "stå" eller lyfter huvudet. Försöker oxå säga att hon har sköna kläder istället för fina. Hon är bara tre månader, men tiden går fort och snart förstår hon vad jag säger. Tyvärr märker jag ju hur inövat mitt beteende att bekräfta hennes yttre är 🙁

De gulliga kläderna får dottern mest ha hemma, på förskolan eller bland folk undviker jag det, av samma skäl som du beskriver. Det är inte så svårt att förklara, hon har en del ärvt som är rosafluffigt, och det är utklädningskläder har vi bestämt, och det har hon inte på förskolan. På det sättet får hon ha det om hon vill, men inte var hon vill. Sen är dottern en kjoltjej som har coola kjolar till vardags.

Ledsamt att läsa detta, men inte förvånande. Och som jag har kommenterat tidigare: När min son kommer till förskolan iklädd lite gulligare kläder, rosa och "välmatchande" (han har aldrig spets och volang, för det gillar jag inte på någon) så får han då INTE höra att han är fiiin, medan jag har hört pedagogerna säga till flickor att "åh vad fin du är idag!" Min son får istället höra just: "Vad roligt att se dig!" – precis det som alla barn borde få höra, oavsett kön, klädsel, frisyr…

Det är SYND att du ska behöva begränsa Ninjas klädsel, men jag förstår hur du resonerar. Jag bävar själv för alla presenter om vi får en flicka nästa gång, för jag förstår ju att det kommer vankas klänningar på löpande band…

Jag är inte alls en idealist i detta som du. Men försöker verkligen tänka på att uppmuntra mina barn med andra typer av ord än fokus på det yttre. Som modig, snäll, uppfinnigsrik, kreativ osv. Jag har faktiskt upplevt lite tvärtom hos BVC och tandläkaren. Känns som de gått ngn sorts genus kurs då de just inte säger fin snygg eller liknande. Vår BVC sköterska sa oj vad du är färgglad idag. Man blir glad av mycket färger och lite senare så sa hon att min dotter var minsann väldigt modig. Känns bra.

Jag är överraskad att personalen inte såg hennes coola pippitröja. Jag hade garanterat sagt något om hur stark Pippi är eller nåt sånt.

jag tycker det låter fullkomligt rimligt.

tänker dessutom att begränsningar snarare är en trygghet än något negativt; man vet sina gränser, och behöver inte anstränga sig för att ta reda på var de går. mamma var väldigt klar & tydlig med det när jag & syskonet var små, och tror absolut att det bidrog som fan till att ingen av oss

Hur känner du inför att barnen kanske borde hetat Lucas och Alice (Sveriges vanligaste namn sedan 2009), och sedan fått välja själva senare om de ville heta Ninja och Tamlin? Man kan ju byta namn. Har du inte bäddat för en rejäl skopa särbehandling genom hela uppväxten bara där, för att de ska ha unika namn som fångar ögat?

Hur känner du inför att de också är väldigt omskrivna, i en blogg som åtminstone jag ser länkad från facebook flera gånger om dagen? De kommer potentiellt att få massor av uppmärksamhet, eftersom du sticker ut och associerar dig till dem. Det är inget val de får göra senare i livet – nu är de offentliga "feministbarn" och så var det med det.

Hur är det nu – ska de ha valfrihet eller inte? Och är det ok att skriva "#DÖÖÖÖÖÖÖ" om folk (levande människor, som kan läsa din blogg) som inte vet hur de ’ska’ reagera på dina excentriskt namngivna offentliga barn?

Svar:
Jag vet inte vilken liten småhåla du lever i, men i stockhold är namn som Ninja och Tamlin inte speciellt utstickande bland alla tindror och dexter osv. Oavsett vad barn heter så vill de ofta alltid heta nåt annat som barn. Vi med ovanliga barn vill ofta heta nåt vanlig och de med vanliga namn är ofta otroligt avundsjuka på oss med lite ovanligare (och finare) namn. Jag valde de bästa namnen jag kunde komma på. Precis som din morsa gjorde. Och min. Varför är ditt vanligare namn bättre än mitt?

Jag skriver inte speciellt mycket min mina barn. Tvärtom. Jag skriver om mitt föräldraskap och uppenbarligen är jag ok med det. Visst kommer det ha negativa effekter, men i det stora hela så tror jag att de positiva kommer överväga MED RÅGE. Mina barn har en skitcool morsa. Min egen morsa var eccentriskt och min bästis morsa var en tråkig tant. Vi skämdes båda lika mycket över våra morsor men på olika sätt: vilka våra föräldrar är är inget nåt barn kan styra över helt enkelt. Inte mina barn, inte dina. Valfrihet? Vad för valfrihet pratar du om? Vad är det barn ska vara fria att välja? Sina föräldrars karriärer? Sina namn? Sina kläder? Sina uppväxtvillkor?

LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hur vore det om vi kunde börja ifrågasätta de som faktiskt häver ur sig kommentarer om barns yttre när de gör det?

När vi var i celiakikarusellen med otaliga läkarbesök varje vecka och dygn spenderade på sjukhuset vet jag inte hur många "olämpliga" kommentarer som fälldes över F’s utseende och kläder.

Jag kunde inte med att knipa igen så jag ifrågasatte friskt vilket fick personalen att vackla ordentligt och till sist be om ursäkt.

Vi borde inte behöva ändra våra barns kläder för att påverka hur de bemöts. Jag kommer aldrig att ställa upp på det så jag kör stenhårt på den slitiga vägen.

Det synd att samhället ser ut så och jag har sett det på min dotter redan nu och hon är knappt 9 månader. Igår så var vi på ÖF och jag hade klätt min underbara unge i supersnygga och coola kläder tyckte jag. Hon hade svarta jeans, en svart Cheap Monday t-shirt och en rutig färgglad body. Inte en enda kommentar om hennes kläder eller hennes utseende från varken personalen eller föräldrarna. Inget cool eller häftig eller tuff ens. I vanliga fall klär jag henne i färgglada kläder, ibland mer typiskt tjejiga och ibland mer unisex och folk kommenterar alltid hennes kläder annars men igår så var det som om folk inte ens såg henne. Nu är inte mitt mål i livet att min dotter ska beskrivas som vacker eller att hennes kläder ska beskrivas i positiva ordalag men det visar en viktig sak, att barn som alltid kläs i dämpade färger får mindre uppmärksamhet.

Alltså näää…jag kommer nog aldrig kunna skaffa barn. Får ångest bara jag tänker på att skapa en ny liten individ som ska leva i den här äckliga världen med alla idioter och deras unkna värderingar, både när det gäller genus och synen på djur. Med tanke på hur mycket jävla skit man själv mått så känns det ju som snällast att ge fan i att föröka sig faktiskt. Fan så frustrerande.

Kanske råkade posta ett tomt inlägg nyss *är klantig*.

Hur som, jag blir så himla frustrerad över det här. Jag kör ganska genomgående på färggladare kläder och skor till min son, det känns ju tyvärr som om det är enklare med söner. Det är ju mitt ansvar att se till att han inte blir en brölig bufflig man men jag tror man kommer långt bara med att vara mjuk och att prata mycket om viktiga och oviktiga saker.

Men jag har ju bara ett barn. Du som har en av varje hur tänker du?

Tack för det här inlägget. Jag har funderat mycket på detta. Jag har inga egna barn men vill gärna ha och för mig är det så viktigt att mina barn inte växer upp med förståelsen att vara fin är att vara bra.

Barnens egenskaper istället för utseende borde vara det som ger komplimanger, att uppmuntra generositet tex.

Som du också påpekat FLERA gånger i dina texter så handlar det ju inte om att förbjuda utan att göra medvetna val om sitt barn. Det förvånar mig att någon kan se detta som ett problem för barnet. Det är snarare ett problem för dem själva om de aldrig tänkt utanför deras trygghetszon.

Det måste vara så otroligt krävande att få så mycket skit för dina värderingar (även fast vi är många som stöttar såklart) men jag har inga som helst tvivel på att du ger dina barn en större grundläggande styrka genom genom dina val. En styrka jag gärna hade fått när jag var liten. Att INTE behöva bli bekräftad över sitt utseende.

/Sara

Jag tror att mina föräldrar tänkte ungefär som du, men utan att någonsin tala högt om varför. Det var skönt att bara vara som man var, vara barn, utan att behöva känna sig som någon slags feministisk eller politisk ståndpunkt för vad min morsa tyckte och tänkte om utseendehets och barnuppfostran. Även om det kanske var så i praktiken ändå.. Jag hoppas bara att dina barn får gå i skolor med andra ungar som har fått ungefär samma uppfostran. Att vara den enda utan adidasbrallor, svart kajal, BH (för de där skruttiga små brösten behövde väl inte så mycket stöd på den tiden, inte nu heller för den delen, men på skolgympan var det ju skämmigt att inte ha BH!! där var blickarna tjejerna emellan värre än de som någonsin kom från tuffa killgänget) och tajt linne på högstadiet var väldigt jobbigt, oavsett hur mycket man än tyckte att dom andra var ytliga och jobbiga på alla sätt. När jag nu träffar folk i min ålder som gått på waldorffskolor eller södra latin-aktiga gymnasium kan jag känna mig så "efter".. eller snarare lite hämmad. Min egen stil vågade jag ju inte börja utveckla förrän efter studenten, bara för att slippa känna mig som skolans mongo, och tänk vilken skillnad, både mentalt och utseendemässigt, att få uppleva de åren i en lite mer öppensinnad miljö.. Även om grupptryck med all säkerhet florerar minst lika mycket i sådana skolor, men det hör väl åldern till. Så all heder åt lilla mamma, jag är så glad att nu, när jag inte längre bryr mig om vad andra tycker, både beter mig och har på mig precis vad jag vill. Att prova smink och "sexiga kläder" ibland blev väl en sorts metod för att frigöra sig litegrann, men nu när det inte riktigt "behövs" längre, har jag alldeles av mig själv ramlat tillbaks i skogsmullefasonerna som mamma, helt omedvetet och utan tjat, lagt grunden till under mina 18 år under hennes tak – bara genom sitt sätt att vara! Men "lantisskolan" i lilla byhålan som Gud glömde önskar jag att jag hade sluppit. Det var en ganska jävlig tid.

Idag klär jag mig ofta och gärna i klänning och andra "fina" kläder, men för att behaga mig själv, för jag har, trots uppväxtens itutande om att kläder ska vara sköna och praktiska och inte så mycket mer, fått en alldeles egen smak för estetik, om än kanske inte av det konventionella slaget. Och det tycker jag enbart är av godo, att kunna uttrycka sig självständigt på olika sätt i färg och form på både in- och utsidan. Men så kanske jag är arbetsskadad i mitt yrke som som konstnär…

>>Jag vet inte vilken liten småhåla du lever i, men i stockhold är namn som Ninja och Tamlin inte speciellt utstickande bland alla tindror och dexter osv.

Vi går ut hårt med värdeord och härskarteknik, ser jag – "småhåla"? Vad har storleken på staden jag bor i med det jag skriver att göra? Antag fortsättningsvis att jag bor i Shanghai. Det är rätt stort (faktiskt ännu större än jättestockholm), men "Tindra" är rätt ovanligt här också. Jag fick min information om vanliga namn från en lista som jag hittade på internet. Forskning visar att barn med ovanliga namn märker av detta på olika sätt i skolan, vare sig de bor i sthlm eller inte. Och dina barn kanske vill flytta ifrån sthlm till en "småhåla"? Hur som helst så hade de haft större valfrihet att välja om de skulle sticka ut eller inte om de haft namn som smälte in – vare sig de bodde i en supermetropol som stockholm eller inte.

>>Varför är ditt vanligare namn bättre än mitt?

Det är det absolut inte. Det finns inga "bättre" eller "sämre" namn, även om forskning som sagt visar att barn med ’ovanliga’ namn presterar sämre i skolan. Men om jag hade hedat "Sniggedy Rickenbacker III av Hameln" så hade jag kanske dragit mig för upprop och anställningsintervjuer – vem vet? Jag hade iallafall inte kunnat välja.

>>Jag skriver inte speciellt mycket min mina barn. Tvärtom. Jag skriver om mitt föräldraskap och uppenbarligen är jag ok med det.

Dina barn figurerar ofta med namn i din blogg. Då skriver man inte bara om sitt föräldraskap, utan också om själva personerna som kan associeras med dessa namn. De ovanliga namnen gör dem lätta att hitta, även om Stockholm är grymt stort och oöversiktligt. Du har, vare sig du tycker det eller inte, gjort dem till offentliga figurer i någon mån. Detta minskar deras valfrihet att bli uppmärksammade längre fram i livet, precis som deras namn. Ozzy Osbourne har två döttrar. En har varit med på tv, och henne har du en kanske en åsikt om. Den andra vägrar alla mediasammanhang, och henne har du nog ingen åsikt om. Bägge har gjort val. Ungen på omslaget till "Nevermind" gjorde inget val, och om han inte vill att hela världen ska ha sett hans bebis-snopp så är det försent. Om hans mamma sen skrev skitarga inlägg på internet (som innehåller ord som "#DÖÖÖÖÖÖ") om hur människor behandlar honom på grund av sina kläder, dvs hur hon själv har presenterat honom för omvärlden, då hade jag nog skrivit i hennes kommentarsfält och bett henne kommentera diskrepansen.

>>Valfrihet? Vad för valfrihet pratar du om? Vad är det barn ska vara fria att välja? Sina föräldrars karriärer? Sina namn? Sina kläder? Sina uppväxtvillkor?

I svaret på den första kommentaren till det här inlägget skriver du:

"Och genom att ge dem tillgång till en stor variation kläder/färger och flera roller från början samt begränsa det negativa inflytandet så blir de mer fria SENARE att göra ett val. "

Emedan det du skriver där är sant, menar jag att du inte begränsar det negativa inflytandet från ovanliga namn, eller att vara en offentlig person på internet. Och när jag frågade om du ville kommentera det så gjorde du inte det. Så igen: vill du kommentera din åsikt kring valfrihet i vissa sammanhang men inte i andra, och vill du också kommentera huruvida kommentarer på dina barns namn eller offentlighet på något sätt skiljer sig från kommentarer på deras kläder ifråga om negativ inverkan på deras världsuppfattning?

Svar:
Mina barns förskolekompisar har namn som Minou, Tilde, Denzel, Lillian, Bojamo, Rahel, Nike, Alv, Lilith. Bara i Älvsjö bor det två Ninjor och två Tamlin (som dessutom har en bror som heter Marlon) Deras namn sticker inte ut överhuvidtaget.

Att barn med

Det här är väl ingenting att bli upprörd över, många föräldrar förbjuder ju sina sönder att ha klänningar, så då kan man väl "förbjuda" sina döttrar detsamma. Ingen big deal, föräldrar bestämmer själva över sina barn.

Alltså, vad i hela friden tänker du nu med? Visst är det rätt att barn ska inte behöva klä’ sig efter sitt kön men att du påpekar att barnet ska klä’ sig tvärtom är lika fel, felet är då att du bestämmer, liksom så ska det inte vara, om barnet själv vill ha klänning får den ha klänning, om den vill ha andra kläder får den också ha andra kläder. Det är olika från individ till individ. Jag har personligen alltid uppskattat din blogg och dig som person men detta inlägg fick mig att tänka lite negativt.

//Nadja 13 år

Svar:
Läs inlägget igen så får du en förklaring på hur jag tänker. Barn ska inte få precis som de vill när de vill. Barn är inte mogna att ta alla beslut kring sitt eget välmående. Om jag som förälder ser att vissa kläder påverkar dem negativt så är det min plikt som förälder att se till att detta förändras.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

till Anonym ovan: Fast jag vet inte om det är så bra att förbjuda pojkar att ha klänning. Det ger signalerna att transexualitet, transvestitism eller andra könsöverskridande identiteter/handlingar är fel (alltså; jag menar inte att pojkar som vill ha klänning behöver vara transpersoner men i fall de är det så kan det nog vara destruktivt.)

Sen så är det väll kanske inte samma sak att förbjuda könsbekräftande handlingar (som tjejer att bara klänning) eftersom det är väll inte så stor risk att det biologiska könet inte kommer bli bekräftat ändå…

Funderar hur man ska göra med mina två små tjejer i framtiden, min flicka är 3,5 år och börjar redan figuera att hona är fin vissa dagar och ful vissa dagar. HON är 3,5 år HON ska inte vara medveten om sitt utseende på det sättet! Just i denna skrivande stund har jag skickat ut ditt inlägg till närmaste släkt och vänner och börja där! Jag inser att detta är större än vad jag kan göra just i hemmet och jag måste se till att hennes omgivning är medveten om detta problem, utbilda dem, så attt DE tänker sig för en eller två gånger innan de uppmuntrar ett klädesplagg eller utseende istället för att hon är en fantastisk människa, att hon är smart, fin med sin syster eller liknande! Tack Lady D för att du tar tag i detta och jag ska göra vad jag kan på min front! Kram

Alla föräldrar gör ju sitt bästa för att barnen ska växa upp till starka och bra individer, men jag gillar när du skriver sådant här som får en att reflektera ännu mer över hur man bemöter sina barn!

Men jag har tagit ett steg tillbaka i valet av min fyra-årings kläder. fyra år ja, pytteliten och jag hade blivit väldigt tveksam till föräldraskapet om någon annan lät sin fyraåring bestämma innan jag hade en själv… jag gick nämligen in för att hon inte skulle bli en rosa prinsesstjejj- då jag aldrig vart en själv. Men när hon aldrig blev glad när jag kom hem med kläder till henne utan mest bara "tack. men jag tänker aldrig använda dom…". det gjorde hon ju för det fanns ju inga andra kläder att välja på än dom vi köpt till henne! Men sedan började jag att tänka på ett annat sätt: tänk om jag var beroende av någon annans klädval och jag verkligen inte trivdes i det dom köpte till mig? Nä, tillslut köpte jag bara Malva-kläder och hon blev överlycklig och sov i sin blommiga tröja och rosamönstrade tights och röda glitterskor… Sedan har jag fortsatt att köpa blandad kompott på kläder, så att hon inte snöar in i sin rosa period! Jag har som sagt aldrig haft en prinsessperiod utan alltid varit mer pojkflicka, min lillasyster däremot var och är väldigt flickig. samma uppväxt men olika stilar, så jag börjar mer och mer tänka att man är olika! Jag har väl fått en rosa unge helt enkelt men med väldigt mkt skinn på näsan och en liten tuffing- trots att hon bär rosa "prinsess-kjol":)

Shit va trist! Vilket jäkla dilemma.

Dock förvånar det mig inte att folk beter sig sådär, för de allra flesta barn och föräldrar går det ju hem. Sen tror jag även att folk är så vana att kommentera vuxnas utseende, att det blir en så invand isbrytare att man säger det till stora som små utan att tänka. Folk är för fantasilösa för att veta vad de ska prata med ett främmande barn om – vilket är rent deprimerande i sig.

Hoppas verkligen att ni lyckas skydda Ninja. Tycker synd om alla de flickor som inte har det stödet hemifrån och bävar för när jag själv får barn.

Först och främst; väldigt bra inlägg kring en väldigt intressant företeelse.

Många verkar lägga vikt på det faktum att du ens väljer att exkludera denna typ av "komplimang-givande" kläder, vilket vid första anblick genom våra samhällsfördärvade glasögon ter sig väldigt förfärande.

Det som, vi tror (det är en publik här på två pers som nyss läste ditt inlägg), många verkar missa dock är att den effekten dom menar att ditt agerande i frågan har (att "barnen inte tillåts bli sina egna") sker i samhället redan. Frihet i garderoben ger inte automatiskt fria möjligheter i samhället. (Visst, man kan ta upp subkulturer som exempel och använda som argument för eller emot.)

Hade jag varit i din situation så hade jag antagligen gjort samma sak. Jag tycker att man måste se till samhället i stort och det ("osynliga") betvingande som faktiskt existerar däri.

En sak jag undrar över är lite grann exakt ~hur~ du har tänkt gå tillväga? Det är väl en detalj som jag inte har så mycket att göra med och så egentligen.

Har du tänkt fasa ut kläderna i fråga? I smyg eller framför ögonen på henne? Jag antar att du inte kommer köpa nya.

Kommer du förklara anledningarna till ditt beslut eller menar du att hon kanske inte förstår (och att förklara för henne i nuläget skulle ha en negativ effekt i förhållande till vad du försöker göra) och att det är bäst att inte ge anledning överhuvudtaget eller att ge en annan anledning?

Varför jag undrar är väl mest för att jag kan se hur det skulle kunna påverka henne negativt nu när hon har förstått att klänningen får henne att se "fin" ut i andras ögon, och att du – hennes mor – tar möjligheten ifrån henne att se "fin" ut igen och få dom komplimangerna etc etc. Hon kanske redan har börjat värdera det väldigt mycket t ex. Hur har du tänkt lösa detta / gå tillväga? (Igen så är det väl kanske inte min plats att fråga.)

Mvh

Väldigt intressant! Jag tänker likadant fast tvärtom med min unge, som är pojke. Inga killiga kläder. Inga bilar, inget marinblått, inget armyskit. Ingenting som säger till folk att det är okej att stämpla honom som tuff och häftig (=pojkkönsrollen) med allt vad det innebär av att inte få sina grundläggande behov mötta. Den dagen någon säger till mitt barn att han inte ska gråta för han är en stor pojke kommer jag explodera, och jag tror faktiskt att risken för att det ska hända är mindre om jag klär honom som nu, i neutrala (så gott det går…) eller "lätt flickiga" kläder. På samma sätt antar jag att du inte vill klä din dotter i kläder som säger till folk att det är OK att behandla henne på det sätt som ingår i tjejkönsrollen – ge komplimanger för utseende, uppmuntra lydnad och blyghet osv. Heja dig med andra ord.

Vad ledsen jag blir 🙁 Tänk att folk inte vet bättre i dagens samhälle. Det som händer med barn som ständigt får höra att dom är fina och har fina kläder kommer att tro att det är det som är viktigt och förväntas av dom. Detta leder så klart till massa dåligt bl.a till anorexi mm. Barn och ungdomar idag har överjävligt med krav på prestation, och hur man ser ut är något som man inte kan förändra. Barn behöver uppmuntran för den inre skönheten och dom behöver få höra att dom är bra och fina som människor. Ett sådnat beteende har dom dessutom en chans att förändra till det bättre om det strular. Barn behöver höra att: jag är värd någonting som den jag är. Dom behöver ha en god självbild.En god självbild innebär att jag känner mig älskad, omtyckt och accepterad som den jag är,inte för hur jag ser ut.

Jag följer den här bloggen och är intresserad av hur klädval påverkar våra barn, men jag klär inte mina döttrar könsneutralt på något sätt. Jag klär dem i litet av varje men de har klänning kanske två dagar i veckan. Om det intresserar någon så handlar det om en blandning av dyra märken som Bonpoint och billiga basplagg från Gap etc. Inga tshirts med tryck etc.

Vi lever i centrala London där den här typen av debatt inte riktigt existerar, och vi är i Spanien regelbundet (samma sak där). Ni skulle inte tro era öron om ni hörde vad som sägs i skolan och bland våra vänner men det är en annan diskussion. Hur som helst, till min förvåning har min snart treåriga dotter samt hennes 16 månader gamla lillasyster inte fått mer än en handfull kommentarer om sina kläder eller sitt utseende, och då gäller det främst frågan om huruvida de är pojkar eller flickor – och jag har alltså inte gått in för att klä dem könsneutralt. Som mamma är jag kanske blind för hur de ser ut och kanhända har mina barn ett androgynt utseende, eller så lever vi i ett komplett vakuum när det gäller hur barn bemöts pga sitt yttre just i det avseendet som beskrivs i inlägget. Konstigt med tanke på att vi lever i ett land där vår lokala leksaksaffär t o m har olika hyllor för girl toys och boy toys, och ettåriga pojkar anses ha så mycket testosteron att de inte kan leka med tjejer etc etc, så som en följd av detta hade jag förväntat mig att behöva bemöta kommentarer om utseende och klädsel på daglig basis (utöver frågor om deras kön vill säga. Som kuriosa kan nämnas att senast igår hade de klänning och rosett i håret och jag fick förklara två gånger att de är tjejer. Min lilla kallades dessutom för little man i mataffären och little chap i taxin.)

Bara en personlig betraktelse.

Sluta använd ditt barn som något du kan experimentera med. Ditt barn förstår inte än hur världen ser ut, låt henne inte dra det lasset än då hon kommer bli varse om det senare i livet. Hade varit en annan grej om du det var du som byt kläder för att se om de kommer några annorlunda reaktioner. Blanda inte in ditt barn i ditt korståg, låt henne bli en egen människa. Sopa.

Svar:
Jag experimenterar inte med mina barn,. Jag gör det jag tror är bäst för dem. Det riktiga experimentet är att fösa in barnen i snäva könsmallar och DET försöker jag motverka.
Nu ska jag bara avsluta med att blocka dig. Nolla.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jakob – fast det ar som nar Frank Zappa blir fragad om varfor i hela varlden han valde att dopa sin son till Dweezil? Det ar ju helt bombsakert att man blir mobbad med ett sadant namn! Herr Zappa papekade da att han borde inte alls lara sin son att andra sig av radsla for att inte bli accepterad, det ar alla andra som borde vanja sig vid det som inte ar "normalt", och vad hander om alla tanker sa?

I min familj valde min mama de namn hon tyckte om. Det var darfor alla trodde mina systrars namn var Ragnar och Henry istallet for Ragna och Henny. Idag tror jag att de ar nojda med sina namn, man gor det trots allt till sitt eget efter ett par ar – aven om man har vanligt eller ovanligt namn.

Jag hade denna diskussionen med min mamma igår, att jag inte vill att fokus ska vara på mina barns utseende, att jag alltså inte vill att hon ska kommentera hur de ser ut – men hon tyckte jag var skit löjlig och tänker fortsätta tala om för dom hur fina de är, barn i alla tider har ju fått höra hur fina de är och hon har minsann rätt att tala om när hon tycker barnen är fina osv… Hur fasiken ska man få tanten att fatta?

Alla ni som frågar hur Ninja kommer reagera som äldre när hon blir äldre och inser att hon aldrig får beröm för sitt utseende av sina föräldrar:

När jag var liten gav mina föräldrar mig i princip aldrig några kommentarer om utseende. Detta var inte något jag led av som liten, utan något jag insåg som vuxen, och när jag pratade med mamma om det så sa hon att det var ett medvetet val. Hon ansåg, precis som LD att det fanns viktigare saker att uppmuntra än en vilja att ständigt vara fin. Hon mådde själv inte bra som vuxen eftersom hon var en av de "söta" flickorna, som sedan växte upp och sedan inte längre var sötast i klassen, och det tog henne hårt för hon hade ju lärt sig att utseende var så himla viktigt.

Så LD, jag tror på dig. Jag tror på det du gör. Tvivla inte.

Jag håller med dig i nästan allt du skriver LD. Men jag kan inte låta bli att känna att det här är att gå till överdrift. Jag "könades" själv ganska mycket som liten och jag fick höra mycket om att jag var söt och så fin. Jag fick mycket beröm för mitt utseende helt enkelt, och när jag skaffar barn vill jag inte ha en flicka som hela tiden strävar efter att vara söt när det finns så mycket andra bättre saker hon borde sträva efter.

Men att "förhindra" detta genom att HELT sluta klä ett barn i så kallade "tjejiga" färger, nej jag köper inte det. Jag tror inte att det är svart eller vitt. Jag själv blev ju inte alls ett av de där mardrömsexemplen som du målar upp i bloggen. Jag ser det som en "bonus" när någon t.ex. säger att jag har en fin kjol. Det är inget jag behöver för att känna att jag duger som människa. Jag vill mycket hellre veta att jag är "bra på insidan". Jag vet att de där mardrömsexemplen finns och att de är ganska vanliga. Men det går inte att säga "jag slutar klä min dotter i rosa och klänningar och sen kommer hon kanske HELT sluta bry sig om sitt utseende!" Det är mycket svårare än så att uppnå.

Visst är det fruktansvärt orättvist att en flicka ska få så mycket komplimanger för sitt utseende så fort hon klär sig på ett så kallat "tjejigt" sätt, ja att hon ska få det överhuvudtaget. Men vi kan ju inte skydda barn från allt sådant. Jag blev inte förstörd efter ha fått de där kommentarerna för mitt utseende. Jag tror att det finns mycket annat som spelar in. Kanske har jag helt fel, du tycker säkert det. Men jag tror att det handlar om att aktivt prata med sina barn om vad det egentligen betyder att vara "fin", att det inte är något som sitter i om man har fina kläder eller fina ögon. Dessutom handlar det om att våga säga ifrån till släktingar och vänner som ger dessa korkade komplimanger. Jag förstår att det är svårt att säga ifrån till främlingar på sjukhuset, men svaret är inte att helt förbjuda klänningar och rosa.

Svar:
men hur vet jag om min dotter kommer bli ett mardrömsexempel eller ej? Kan du ge mig en garanti på att hon inte kommer att bli det? Kan du garantera att hon int ekommer påverkas negativt eller må dåligt? Och om du inte kan det, är det värt att chansa? Och varför kan man inte skydda barn från den här skiten? Vad mer kan man inte skydda barnen från? Sexuella relationer? pedofiler? alkohol? Våld? Jag förstår mig inte på det perspektivet…? Vore inte det vettigaste att försöka skydda sina barn så länge man kan, mot sådant som påverkar dem negativt eller får dem att må eller utvecklas dåligt?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Äldsta sonen kommer till förskolan och möts på olika sätt av olika pedagoger. Den utbildade säger: "hej, vad bra att du kommer! Vi ska göra massa kul idag som du ska vara med på!" Pojken blir trygg, kastar sig in i leken och jag hinner knappt säga hejdå.

Den outbildade pedagogen (utan högskoleexamen): "hej, vad fiiiiin du är idag!". Pojken tittar förvirrat på mig, drar i sin tröja med lille skutt på och gömmer sig i mina kjolar.

Hans reaktion bekräftar mer än väl hur jobbigt det är, redan för en tvååring, att bli granskad och bedömd för sitt yttre. Att pedagoger inom förskola inte jobbar mer med detta är bisarrt.

Om jag får barn någon gång kommer jag absolut att tänka på vad de har på sig, jag kommer absolut inte att säga att de är fina eller söta när det gäller utseende, jag kommer att berätta för folk i omgivningen vad jag har för filosofi när det gäller leksaker, kläder och allt annat och be dem respektera det(med tanke på presenter odyl), jag kommer absolut att säga sådant som jag ser att du har roligt nu, att du trivs i den där tröjan istället för åh vad fin du är, å så duuuuktig. Du fattar.

Vi är ju alla är fast i den här sörjan tillsammans och vi vill ju liksom ta oss ur den. Det är ju förskräckligt hur det är. Så jag kommer att säga till folk direkt, hela tiden, sån är jag.

Men jag ryggar lite när du skriver dööööööööö och sånt. Jag förstår att det är frustrerande och det är en viktig sak det som du för fram. Men jag har mycket svårt att tänka mig att sjukhuspersonalen, säkert hårt arbetande och sannolikt empatiska människor, menar något illa med sina kommentarer, hur dumma vi än tycker att dessa kommentarer är (snygga tjejen??? hallå, jättedumt), och därför tar jag riktigt illa vid mig av det där dööööööööet. Tycker liksom inte det står i proportion, men det är ju jag det.

Jag förstår precis vad du menar med att vilja begränsa. Jag har inser när jag läser detta att jag till viss del redan gör det. Till förskolan får vår tjej ha vad hon vill, för personalen där är faktiskt väldigt bra på att inte bemöta barnen med att de är fina, oavsett vad de har på sig. Däremot försöker jag styra mot lite mindre "tjejiga" kläder om jag vet att vi ska möta personer som gärna börjar tjuta "vad fiiin du är!" vid åsynen av minsta klänning. Eller som idag när svärfar med fru skulle komma distraherade jag bort från målade naglar för att jag anade hur det skulle kunna bemötas. Inga förbud alltså, bara avledning mot alternativ som ger mindre fokus på yta 🙂

Så trist när det är så. Jag har dock varit med om att folk som vet könet på mitt barn säger att han är "fin" när han är klädd som en "klassisk pojke" medan de undviker att säga något om han har på sig rosa, glitter, rosett eller tunika (eller vad man nu kallar de där tröjorna som är lite utsvängda). Jag förstår inte varför det ska hållas på sådär.

Väldigt intressant inlägg!

Själv hade jag aldrig prinsess-kläder när jag växte upp, och inte heller mina kompisar. (Kanske fanns de inte ens att köpa på 70-talet, eller hur var det nu?) Det var bara bruna overaller osv. Och jag måste säga att jag tänker mycket mindre i form av utseende=självvärde än de flesta kvinnor runt om kring mig, och har alltid gjort (trots att jag har ett utseende som traditionellt sett anses typiskt "vackert" och får ovanligt mycket komplimanger i vuxen ålder — obs: bor utomlands). Så, ja, jag tror absolut man påverkas av sånt (men kanske också av förbud, för då fattar ju ungen att det är något speciellt..).

Hejhej igen.

Jag tänker bara att du inte skyddar din dotter genom att sluta klä henne i klänningar. Problemet ligger väl inte just bara där. Visst, hon kanske slipper höra de där kommentarerna. Men hon kommer att få i sig av "den här skiten", som du kallar det, någon annanstans. Den slutar inte att finnas. Jag förstår självklart hur du tänker och tror att du har goda avsikter med det här. Det är såklart att du vill göra allt för att hon inte ska bli ett mardrömsexempel, vilket du har absolut rätt i att jag inte kan garantera att hon inte kommer att bli.

Jag blev inte ett mardrömsexempel, antagligen för att jag lärde mig att ifrågasätta, att vara kritisk och eftertänksam. Jag blev inte det för att jag inte fick ha på mig några klänningar. Jag förstår att ett litet barn inte klarar av att vara "eftertänksam" utan istället bara suger i sig i det här. Så därför är jag rätt kluven. Men jag tror ändå att du försöker göra dig av med ett stort, komplext problem på ett lite för enkelt sätt. Världen kommer att fungera, och jag förstår inte hur en "klänningstrejk" kommer att hjälpa din dotter på långt sikt.

Svar:
Fast varför tror du att jag kommer stanna här? Att det enda arbete jag kommer göra är att undvika klänningar och sen tro att det räcker där? För det kommer jag inte. Detta är ETT verktyg bland flera. Jag kan lära min dotter att vara kritisk och eftertänksam OCH ta bort hennes klänningar.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Trams, tror inte barn mår bra av att folk kallar de för det motsatta könet bara för att mammor ska visa samhället sin åsikt genom att klä ut pojkar i klänning! Det i sig är ett övergrepp mot barn, när de inte är stora nog att säga ifrån!!! Tycker det har gått så långt att ordet HEN används som om det inte skulle finnas skillnad mellan könen! Klart att alla ska kunna ha på sig alla färger men jag skulle aldrig skicka min 7 åriga pojke med kjol till skolan, då bäddar jag för mobbing. Ja, att det är sjukt att det ska vara så, det håller jag med om men verkligheten ser ut så och kommer alltid att vara så. Själv klädde min mamma mig i rosa och väldigt flickig, jag älskade det! Fortfarande älskar jag att fixa mig och klä upp mig. Till jobbet går jag med matchande läppstift och nagellack och har på mig mina snickar braller med verktyg i fickorna. En kombination som jag väljer själv. Jag jobbar i en skola och ser hur den råa skolmiljön är och skickar man utklädda pojkar hamnar fel tyvärr. I förskolan är en sak men tro mig inte i skolan. Varför går inte dessa pojkars pappor till jobbet i rosa klänningar?? Testa själva först, men tänk på att barn inte kan försvara sig som en vuxen kan om ett gäng barn skrattar ut de!!

Svar:
går din man till jobbet i spindelmannentröjor och mysbyxor med mudd? Overall? Klär sig din barn som en liten pojke överhuvudtaget? Barn är barn. Om du lär din son att inte mobba barn i klänning så kommer mina barn inte ha några problem. Ansvar ligger hos förövaren, inte hos offret. Det är tyvärr människor med din inställning som fostrar barn att reta andra barn som kliver utanför könsnormerna.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nå har du god kontroll over hva datteren din kler på seg og har av klær. Men hva med om et par år når hun blir mer opptatt av sine egne og andres klær og kanskje ønsker å bestemme mer selv over hva slags klær hun bruker? Dessverre er det slik at det er veldig vanskelig å skille seg ut på en skole, og mange barn vil se lke ut som vennene sine, og ja, være ’fine’. Skal du fortsatt kjøpe alle klærne for henne uten at hun får være med å bestemme? Og hva skal hun ha på seg i en situasjon der det er forventet at man pynetr seg (bursdag, skoleavslutning)?

Tror du er i stand til å lære henne å være kritisk til moteindustrien og skjønnhetstyranni uten å nekte henne alt rosa og jentete. Det viktigste er å vokse opp med en motvekt til at det idiotiske.

"Ponera att min dotter vill klä sig som en hora" <—- ditt svar till en kommentar.

Hur ser en hora ut? Hur klär sig en hora? Har tanken slagit dig hur du värdesätter prostituerade och hur de faktiskt ser ut.

Känns ganska dassigt när du inte vill att folk ska lägga sig hur du sköter dina barns klädinköp och dessutom inte vill att samhället ska klistra traditionella könsroller på barnen?

Vore spännande och se hur du tycker kring det.

Svar:
det var ett dåligt uttryck. se ut som hora = sexuellt utmanande typ. Vilket är helt ok. Men inte för en femåring.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Fy fan vad sorgligt det är, snacka om objektifiering. Vad händer om Tamlin vill ha sk tjejkläder på sig? Tänker typ om det var han som ville ha den där kjolen till läkaren, hade han fått "snygga-tjejen" komplimanger isf? Har det hänt?

Jag vill också ha barn och göra såna här experiment. Haha. Inte annars hähä.

En utmaning: jämför vad utvecklings och barnpsykologer säger om behovet av bekräftelse och tillhörighetskänsla – jämte vad genusvetarna menar i samma fråga!

Reflektera också över vad som ligger till grund för de olika slutsatserna, vad för utbildning man har som psykolog jämte genusvetare och vad som ligger till grund för de olika slutsatserna….

Utan att jämföra med hur Du hade det och hur Din uppväxt var. Utan rent generellt…..

Svar:
Barnpsykologerna stödjer det jag skriver. Det är ganska allmänt känt bland folk som har koll på barns utveckling att barn behöver bli sedda, inte värderade. Det finns ingen motsättning mellan genus och barnpsykologi
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

"För varje dag som går så blir jag mer och mer övertygad om att alla som inte fattar detta måste vara jävligt dumma i huvudet. Eller iallafall väldigt naiva." Låt gå för den på dom som faktiskt har fått det förklarat för sig. Vet dock ganska många som inte ens reflekterat (/ordentligt) i dessa banor någon gång. När man väl blivit underrättad och VERKLIGEN tagit sig tid att begripa, dock, tror jag inte hjärnverksamheten gör många knop när man fäller en sån där jävla kommentar (exempel, utövat av mig själv, kommer nedan).

Men du.. vad SVARAR man till ett barn som frågar: "Är jaaag fiiin!?" och så blir det helt tyst medan både barn och förälder iakttar en i väntan på det officiella överförtjusta "JA"-svaret. VAD tusan säger man? Ja / Nej / Nämen titta på klockan? Valde senast det senare (i det fallet i form av: "Vit är min favoritfärg.. samma som strumporna. Vilken är DIN favoritfärg?") och föräldern verkade direkt bli väldigt brydd och ungen fortsatte att envetet gnata om den där sötheten den ville få bekräftad, tills jag bara gav upp och – i fridens namn – svarade jakande istället.

Svar:
”Tycker du att du är fin?” ”vad betyder fin?”, ”är det viktigt att vara fin?”. Jag brukar svara ”jag vet inte, vad tycker du?!” på ett glatt sätt och sen fråga vad fin betyder. Sen brukar jag prata om hur underbar hon är och hur mycket jag tycker om henne.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nå har du god kontroll over hva datteren din kler på seg og har av klær. Men hva med om et par år når hun blir mer opptatt av sine egne og andres klær og kanskje ønsker å bestemme mer selv over hva slags klær hun bruker? Dessverre er det slik at det er veldig vanskelig å skille seg ut på en skole, og mange barn vil se lke ut som vennene sine, og ja, være ’fine’. Skal du fortsatt kjøpe alle klærne for henne uten at hun får være med å bestemme? Og hva skal hun ha på seg i en situasjon der det er forventet at man pynetr seg (bursdag, skoleavslutning)?

Tror du er i stand til å lære henne å være kritisk til moteindustrien og skjønnhetstyranni uten å nekte henne alt rosa og jentete. Det viktigste er å vokse opp med en motvekt til at det idiotiske.

Svar:
i takt med att hon blir äldre så kommer hennes inflytande och egenkontroll bli större. med vissa gränser såklart. Vi kommer att ha en konstant dialog och vill hon ha nåt speciellt så kan hon mycket väl spara och köpa själv. osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag förstår dig men jag kommer inte följa ditt exempel. Jag vill inte ta bort tjejiga saker för jag vill inte att de ska känna att en viss roll eller färg är tabu. Det är en otroligt komplex fråga dock.. Inte alls lätt. Jag vill att mina döttrar blir självständiga individer, jag vill inte tvinga in dem i en söt o gullig roll, men jag vill heller inte få allt sånt att vara förbjudet heller. Jag skulle undra vad det skickar för signaler när de själva är så små att de inte kan ta till sig mitt genustänk? Visst, jag tar bort annat som jag upplever som skadligt för dem. Och till viss del är "finkläder" o annat som flyttar fokus till utseendet skadligt. Som sagt, det är svårt det där….

Svar:
Måste saker blir tabu för att man inte har tillgång till dem? Jag hade inte tillgång till mycket som liten med en mamma som tjänade dåligt, men jag upplevde aldrig att t.exc levisjeans var tabu eller långt hår var det (jag var kortklippt) eller specifika leksaker jag aldrig fick eller annat som mamma aldrig erbjöd. Att inte erbjuda är inte synonymt med att aktivt och ljudligt förbjuda. Jag kommer ALDRIG säga till mina barn att de inte får ha klänning.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Usch vad jag känner igen mig. Lillan har börjat få så många komplimanger o med orden "fin" och "söt". Och jag har så svårt att veta hur jag ska ta diskussionen med dem som gör det. Hur säger man utan att folk känner sig anklagade och tar illa upp?

Min sambo hade inte heller riktigt fattat varför det är negativt att höra "fin" om sig jämt, fast vi pratat om detta flera gånger, och jag är noga med att ge Lillan andra komplimanger. Jag fick förklara häromdagen om hur otroligt ful jag en gång i tiden tyckte att jag var. Det problemet hade sambon aldrig haft, totalt okänt för honom.

Vad jag önskar att fler var som du… Jag bor i Norge där machokulturen är stor, och här är det om möjligt ännu mindre genusmedvetande. Hell genus finns ju inte ens som ord här. Eller hen. Min unge är 1 år, ännu har jag inte mött en enda pojke till som har rosa kläder på sig. I augusti börjar han på dagis och jag känner redan hur rabiat jag kommer bli. Jag som inte alls vill vara arg och bråka. Men vad ska man göra när allt är tjejlekar och pojklekar, tjejfärger och bara en flicka kan vara lucia-skit?

Problemet där är att du (som vill ge dina barn möjligheter istället för begränsningar) istället begränsar dina barn genom att begränsa deras garderober. Suck! Om alla människor bara kunde lära sig att bemöta barn på rätt sätt så hade man sluppit oroa sig vad de ska ha på sig och vad de inte ska ha på sig..

Var hos doktorn i fredags med min son… Han får ALLTID höra hur vackra ögon han har… Fast! Det är bara kvinnor som kommenterar hans utseende aldrig en manlig doktor, dom brukar fråga vad han tycker om att göra för något…. När doktorn berömde hans vackra ögon sa ja att ja dom ser du jättebra med eller hur? Tänk vad mycket du kan se med dina ögon. Försökte styra bort komplimangen, vet inte om jag lyckades…

Herrom dagen när jag sminkat mig sa han åå mamma är du fin nu? Nä sa jag. Jag är mamma!

Dom lär sig massa skit på dagis… Även om sonens dagis är fantastiskt och alla ungar har lika möjligheter att härja som dom vill…

Sedan jag läste det du skrev om komplimanger och beröm för några veckor sedan har jag funderat massor på det när jag ska sova, på promenader, på mataffären. Det är jätteintressant och jag tror du har en väldigt bra poäng. Ett [rätt] stort problem är ju … resten av världen! Mina systersöner är på besök över påsk och jag tänker mig verkligen för på ett annat sätt. Jag gillar när människor får mig att tänka efter och fundera över mitt beteende och värderingar så jag måste bara tacka dig för att du finns och delar med dig! 🙂

Och det kanske är en egoistisk tanke men jag skulle nog inte kunna tänka mig sätta barn till världen så länge den är så här patriarkal och … jävla orättvis helt enkelt!

"Jag tillåter inte..", "jag ska inte…." jag jag jag! Har din snubbe nån say i nåt eller?

Så fantastiskt feministiskt av dig att vara primärförälder x 10000!

Svar:
min ”snubbe” har exakt samma syn på det här som jag. Något annat vore väl konstigt? Varför antar du att det skulle vara annorlunda?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Bra beslut. Bra beslut x 100. Så jävla äckligt och hemskt att man måste göra så här, men nu ser världen ut så, och det är ett bra och ansvarsfullt beslut som ser till barnets bästa i det här sammanhanget.

Haters gonna hate tyvärr dock, men synd för dem att de inte tycker att det är viktigare att cater to att inte verka för radikaaaal eller vadfan det nu må vara.

"min ”snubbe” har exakt samma syn på det här som jag. Något annat vore väl konstigt? Varför antar du att det skulle vara annorlunda?"

Kanske för att du säger jag jag jag och aldrig någonsin vi vi vi? Det är aldrig NI som vill göra nåt, som tänker nåt utan det är alltid DU och DU ska införa detta, och DU ska göra si och så.

Men det är klart, så är du ju hemmafru också. Då blir det väl lätt att ni tar över hela föräldrabiten och är nöjda med att vara primärförälder.

Svar:
den här bloggen är MIN blogg. Den heter lady dahmer, inte natashja och oskar. Jag kan bara tala för MIG, ingen annan. Varför skulle jag skriva ”vi” när bloggens innehåll utgår från mig och mina tankar? Och nej jag är inte hemmafru din jävla idiot, jag har ett jobb och en inkomst.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hej, jag valde att vägra ha kläning på mig från tioårsåldern. Min mamma övertalade mig ibland att ha kläning på skolavslutningar men jag kunde inte identifiera mig med ett kläning jag. Så i högstadiet inför skolavslutningen i åttan ville jag ha en enkel lång marinblå piké t-shirt kläning. Den gick bra men bara då.

Föredrog mjukisbyxor och kläder som höll. Kläder för barn som vill kunna leka och klättra utan att fastna. Jag vägrade kläning envetet trots att min mamma tyckte att jag var så fin och söt i det. Jag klippte av allt mitt hår och ville vara pojke.

Kom över min kläningsavsky först vid tjugo då kompisar hade kjol och kläning fast dom var killar. Då kunde pojken i mig klara av det. Jag är glad att jag vägrade kläning. Jag var friare än jämnåriga tjejer på skolan. Jag slapp trängas i omklädningsrummet för att göra mig fin. Jag bedömde inte min kropp så som dom.

Tjejerna på högstadiet komenterade mina kläder och ifrågasatte mina mjukisbyxor och varför jag vek upp för långa jeans. – Varför hår du aldrig vanliga jeans, du har alltid mjukisjeans. Jag förstod inte varför dom la sig i vad jag hade på mig överhuvudtaget.

Nu har jag ofta kjol men vet att jag bemöts annorlunda i byxor. Så fortsätt rensa. Jag tänker mycket på hur jag ska förhålla mig mot fyraåringen i min relation. Hen har börjat fråga och prata om finhet. Hen har förut inte brytt sig alls. Men jag försöker bara vara där och se hen de gånger vi ses.

Barn vill ha uppmärksamhet. Så försöker låta hens finhetskommentarer passera. Men är ändå lite oroad. Hm vet inte. Men jag vet att min kläningsvägran varit väldigt positiv för mig. Jag har fortfarnde en avslappnad kroppssyn och har bryr mig inte så mycket om hela den där karusellen.

Det du gör är bra!

Att begränsa sitt barn, att ha tydliga regler och att visa vägen är ett utmärkt föräldraskap! Det är ett bra sätt att visa sina barn att man bryr sig. Titta på barn som alltid får sin vilja igenom och hur bra de mår. Inte speciellt bra.

Detta är oerhört viktiga frågor!

En gång i tiden kämpade man för att kvinnor skulle få rösta, att svarta skulle få samna rättigheter som vita, att homosexualitet inte är en sjukdom. Idag år 2013 måste vi kämpa för att barn ska ha rätt att vara barn och deras rätt att bära vilka färger och kläder de vill. Det är så sorgligt!

Vår treåring började strax efter jul vägra andra kläder än klänning. Har funderat mycket på det och har insett samma sak som du LD – bekräftelsen. Helt sjukt vad med positiva uttalanden hon får från fsk, grannar osv när hon har klänning.

Tycker du tänker rätt. Har själv funderat i samma banor men fastnar i "att ge barnen alla möjligheter". Får ta mig en ny funderare efter det här inlägget 🙂

Tack!

JAg tycker det är väldigt konstigt att tänka på det sättet, att du nu ska sluta köpa klänningar för att Ninja fick massa kommentarer då hon bar en. Skulle du ha slutat köpa tröjor och leggings ifall hon bara fått kommentarer då hon hade det på sig??

Sen med tanke på vilken klänning hon faktiskt hade på sig så ser det i min åsikt ut som att hon har klätt ut dig, ingen vardags klänning alltså och då är det inte konstigt att hon fick så mycket extra kommentarer för folk trodde säkert att hon hade klätt ut sig till en prinsessa.. Hade hon haft på sig en tigerdräkt eller till och med en shrek kostym kan jag garantera att hon hade fått minst lika många kommentarer om inte mer! Folk tycker det är gulligt när barn klär ut sig!

Sen tycker jag du går emot dig själv med det här hela att du är emot könsroller och allt detta då du döpte dina barn till ovanliga namn när ALLA andra också gör det, det är modernt att döpa barn till ovanliga namn och det har det varit i flera år, varav anledningen till att alla deras kompisar har ovanliga namn som du listade i en kommentar här över.

Och sist men inte minst varför tror du Ninja var så snabb på att fiska efter mer kommentarer som du antyder i ditt inlägg?? Jo troligtvis för att du inte ger henne det tillräckligt. Jag och mina syskon har alltid fått höra hur fina och vackra vi är från våra föräldrar så när alla andra människor säger samma sak så är det inte en stor grej, man tackar och bockar men det är inget någon av oss känner ett behov att höra från andra eller fråga efter för vi får det från personerna som räknas. Uppenbarligen så känner din dotter ett behov av att få kommentarer för annars hade hon aldrig frågat efter dom och det borde säga dig något som förälder tycker jag, att trots allt ditt jobb med att uppfostra Ninja att inte känna behöv av kommentarer så gör hon ändå det.

När jag var tonåring ville jag alltid vara killig. Jag har alltid älskat att vara tjej och aldrig skämts över det, men jag älskade killiga kläder. Jag hade stora hängiga byxor från killavdelningen, killtröjor, killskor.. Inför min skolavslutning i 9an skulle mina två äldre systrar hjälpa mig köpa skor och mamma sa "se nu till att hon inte köper killskor!"… Jag fattar inte! Det märks även tydligt nu när jag dejtar en amerikansk kille, han vill öppna dörren, bära min väskor "vara en gentleman" men jag försöker förklara att jag KAN JU SJÄLV! Jag är inte för svag för att öppna dörrar, jag packar inte mina väskor så fulla att jag inte kan bära de själv… När han försöker hjälpa mig känns det som att han nedvärderar mig och menar att jag är för svag/klen för att klara saker själv. Som tur är börjar han förstå vad jag menar men det är fortfarande lite av ett problem för honom då han så gärna vill vara en "gentleman". Sånt är bullshit, jag menar om man nu kan klara av något själv vill man väl lika gärna göra det själv?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *