Kategorier
feminism & genus

Jag tror att tillfälliga begränsningar nu leder till större frihet senare i livet

Ofta i diskussioner kring genus och då speciellt kläder så argumenteras det ofta från motståndarsidan att barn bara behöver bra förebilder och lära sig att de alltid är bra och fina och att kläder inte spelar nån roll egentligen för har man bara styrka och självkänsla så kommer det gå bra ändå. Och det låter ju lite väl idealistiskt men framförallt så lägger man ganska stort ansvar på barnen själva: de ska skaffa sig självkänsla att stå emot. Och kan de inte det så… ja då får de skylla sig själv.. eller?
 
Jag blir ganska förvånad över att man har så höga tankar om barn förmåga att vara kritisk mot sin omgivning. Nej, man kan inte förvänta sig att en två- tre- fyraåring ska ha självkänsla och tillräckligt mycket erfarenhet, kunskap och kritiskt tänkande för att INTE bli påverkade av sin omgivning och sättet de bemöts på. De kanske kan lära sig hantera direkta attacker eller tydlig kritik, men hur lär man människor och då framförallt barn att värja sig mot andra människors förväntningar, tankar, tro och attityder? Sånt syns ju inte.
 
Och hur värjer man sig mot socialiseringen om man saknar kunskap om den? Hur ska barn förväntas förstå processen? Hur ska barn förväntas förstå att normer och ideal bara är just normer och ideal? Hur ska de kunna värja sig mot sin egen kultur och tid? Mot sin fostran? Mot den uppmuntran de får?
 
Att lära sitt barn att svara tillbaka och ignorera nån som säger ”rosa är för flickor” är ju pissenkelt. Men det är ju inte det socialisering handlar om. Den är mycket mer subtil och gömmer sig inte bara i orden vi talar utan i kroppsspråk och förväntningar.
 
Och sen kommer vi till det här med val och möjligheter vs. begränsningar. Är det ok att ”förbjuda” vissa kläder? Är det inte precis samma sak att ta bort klänningarna ur Ninjas garderob som de könsstereotypa föräldrarna gör när de förvägrar sina barn normbrytande?
 
Nej, för det handlar givetvis inte om att barn ska få välja fritt NU. Det handlar ju om att bädda för framtida val, inte låta små barn ta ansvar redan från början. Även här handlar det ju om brist på kunskap, erfarenhet och kritiskt tänkande. Barn ska inte belastas med det ansvaret. Oavsett vad det handlar om, kläder, vilken mat vi ska laga ikväll, vilken skola de ska gå i, (OM de ska gå i skolan) vilken tid de ska gå och lägga sig osv.
 
Barn kan och ska inte ansvara för sådant de inte förstår konsekvenserna av. Det är jag som förälder som sätter gränsen och tar beslut utifrån det som är i mina barns bästa intresse. Och jag väljer åt mina barn tills de är mogna för uppgiften. Barn ska inte bestämma själva och de ska inte få välja fritt mellan allt.
 
Men jag tänker att om jag genom att ge dem tillgång till en stor variation kläder/färger och flera roller från början samt begränsa det negativa inflytandet så blir de mer fria SENARE att göra ett val. Till skillnad från det könsstereotypa och genusomedvetna så bidrar det till att personligheten får utvecklas fritt från förväntningar.
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag tror att tillfälliga begränsningar nu leder till större frihet senare i livet”

Det här är en fråga där jag inte alls håller med. Att förbjuda vissa kläder tror jag mest får negativa konsekvenser. Dels har ju barnen en egen vilja, och att erbjuda många valmöjligheter är något helt annat än att förbjuda. Mina barn kommer kanske att vara extremt könsstereotypa individer när de blir äldre/vuxna. Det är i sådana fall deras val. Vi försöker lära barnen att ifrågasätta och inte ta för givet, att förbjuda en viss typ av kläder, typ klänningar (ett fantastiskt plagg på många sätt)tycker jag är kontraproduktivt.

Svar:
hur tänker du kring alkohol? Skräckfilmer? osv Varför är kläder heliga? Får dina barn verkligen ha precis vilka kläder de vill? Sexualiserade? Utmanande? osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag känner ofta att jag vill göra som Homer (Simpsons) i avsnittet då de hittar en krita i hans hjärna som gör han dum och omedveten. I slutet kör han upp kritan i hjärnan igen för att bli dum igen och inte se allt som är fel i världen. Jag vill köra upp en krita (psykiskt) och bli blind mot allt.. Klä min dotter i bara rosa och inte fatta varför hon tror att vara fin är det viktigaste i världen.

Men nu går tyvärr inte det. Jag måste kämpa på och försöka få andra att inse att lägga alla fokus på min dotters yta inte leder till gott.

Tack lady d för att du ger mig stöd och argument med din blogg! Du är guld värld.

Alkohol och filmer har tydliga åldersgränser och där tänker jag att de är satta av en bra anledning.

Nä men runt kläder tänker jag såhär, att de i sig inte är skadliga (ok, självklart ansvarar jag för att mina barn inte fryser ihjäl, så där sätter jag begränsningar). Jag möter ofta föräldrar till pojkar som aldrig skulle låta dem ha något rosa eller klänning etc. För att de vet att pojkarna då möts av illa dolt förakt, mobbing, kommentarer och annat negativt. Jag kan i och för sig förstå deras val på samma sätt som jag förstår ditt val, men jag håller inte med.

Om din son älskar rosa och klänningar så blir det en dubbel sorg och förlust att bli förbjuden att ha de kläderna. Även om föräldrarna gör det av kärlek och omsorg. Samma sak gäller förstås flickor. Men självklart har du rätt i att det är vi som föräldrar som har ansvaret och tar besluten. För mig känns det inte som ett bra beslut att förbjuda en specifik färg eller ett plagg som är så förknippat med kvinnlighet. Jag föredrar då att kämpa för att återta statusen så att alla, både killar och tjejer kan bära det plagget!

Svar:
Men oavsett om det finns en åldersgräns, vad är skillnaden. I grekland finns det ingen åldersgräns på cigg och sprit t.ex. Åldersgräns är ju ett påhitt som vi kommit på. Varför kan man inte införa ”åldersgräns” på andra saker t.ex klänningar? För jag håller ej med dig om att kläder inte är skadliga, för BEMÖTANDET barnen får är definitivt det. (hela poängen med de senaste inläggen) Att det för mina barn skulle bli en sorg och förlust att missa vissa kläder ser jag snarare som ett argument för att ta bort dem än emot eftersom att det då har blivit väldigt skevt nånstans. (ungefär som när ungarna började visa att de blev skitledsna och arga när jag tog bort ipaden. Då fattade jag att det var dags att ta bort den helt ett tag) Att kunna vraka bland kläder är ju en modern lyxgrej. Inte ens när jag var liten så fick man lyxen att välja själv. Då köpte mamma hem och man fick tacksamt ta på sig liksom.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tänker att du skriver mkt klokt som jag inte ens reflekterade över när jag hade barn. Jag funderar oxå över "ditt expriment" med lilltjejen och hur många av oss vuxna faktiskt reagerar. Så även jag.

Samtidigt så är det inte så enkelt.

Majoriteten av andra barn får höra av sina föräldrar att de är fina/ söta/ ljuvliga/ prinsar och prinsessor.

Ett barn, en familj är ingen öde ö.

Dina barn kommer ju märka att "andra barn" är fina och duktiga och jag tror att det kan vara minst lika farligt för självkänslan som det du försöker motverka. Upplevelsen av att andra är det.

Glad påsk till er.

Svar:
jag vet inte om det verkligen är så enkelt…? Jag tänker att om ett barn blir sedd och bekräftad ordentligt så spelar det ingen roll om hen inte får höra att hen är fin. Jag var ju själv ett barn som ofta fick höra att jag var fin och söt, men min självkänsla har alltid varit usel och jag har aldrig upplevt att vuxna verkligen SETT mig. Sen är det ju inte varken eller, det ena utesluter inte det andra men jag tror att man kan komma runt känslor av otillräcklighet om man jobbar hårt med att bekräfta ungarna på andra sätt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Undrar också om religion-inlägget? Ville mest lösa kommentarer för själva inlägget var ju (well ursäkta men) det mest idiotiska jag läst. Någonsin.

Svar:
Du får vänta tills i morgon och då förhoppningsvis kanske komma med lite motargument.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Socialisering ska man inte värja sig emot. Det går rent av inte.

Ingen människa går opåverkad av omgivningens dömande och gillanden. Eller förresten- personer med svår NPF-diagnos kan vid första anblick te sig som skonade- men inte ens dem ……..

Du har så stora kunskapsluckor och det är så sabla synd.

Reflekterar du nånsin över vilka det är som skriver att du är klok..?

Svar:
jag har reflekterat många gånger över vilka det är som INTE tycker att jag är klok och det de har gemensamt är inte smickrande så jag brukar inte bry mig värst mycket.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ja min (snart) 3-åring har redan börjat med att fråga om hon är fin, om hennes teckning är fin och om allt möjligt är fint.

Jag har så jävla svårt för exakt vart jag står i den här frågan. Jag håller ju med dig, men samtidigt inte på något vis. Jag håller med om att det är så jävla fel att alltid kommenteras och kommentera det yttre. Men att klä upp sig och göra sig fin ska vara okej, och om samhället vi lever i lever i ett jävla bekräftelseland så ska jag lära min dotter att vad andra säger inte är viktigt, utan det är vad hon tycker som är viktigt! Sen får man bara hoppas att genom att förtydliga saker och ting kanske människor kommer till insikt.

Är det alltså så? Att ingen människa går opåverkad av kommentarerna vi får? Jag känner mig opåverkad, vad jag däremot gör är kanske att jag reflekterar lite kring kommentarerna men jag KÄNNER mig inte påverkad.. men det kanske är det undermedvetna.

Samtidigt som jag känner som i tidigare inlägg känns det ju fel….. vad tusan ska man göra liksom? Känner mig as vilse.

Tycker att det är intressant och vet inte riktigt exakt vad jag tycker om just det här med att begränsa så tydligt när barnen börjar bli lite större(har inga egna barn heller). Men jag blir lite nyfiken. Som jag förstått det har du nyss rensat ut en massa klänningar och liknande saker från Ninjas garderob. Hur har hon reagerat på det? Eller snarare, har hon reagerat på det? Folk verkar förutsätta att du med skarp röst säger åt en gråtande unge att "nu blir det inga mer prinsessklänningar" men ingen verkar tänka tanken på att det hela kanske gick enkelt och smidigt utan några protester alls.

Så hur reagerade Ninja på de nya begränsningarna? Och om hon skulle bli skitarg och kräva klänningar/rosa gullegull hur gör du då? När är hon tillräckligt stor för att bestämma inköp av kläder själv och tex välja mer feminina kläder (OM hon vill det)?

Är mest nyfiken och tror inte att det behöver vara fel att "experimentera" med barn (inom rimliga gränser då). För att komma någon vart måste vi experimentera med nya förhållningssätt annars fastnar vi i de gamla.

Jag känner att variationen är det viktiga, bredden, vidgandet av de befintliga könsnormerna – plus att man på olika sätt förstås lär barnet ifrågasätta normer och fatta egna beslut. Vi undviker de allra mest könade kläderna till vårt barn och kommer göra fram till den dagen han själv står och skriker rakt ut att JAG VILL HA GUBBVÄST OCH SLIPS! Typ. Men även då kommer vi fortsätta prata om normerna osv och han ska aldrig behöva känna sig begränsad eller pressad på något vis utifrån sitt kön. Åtminstone inte av oss föräldrar…

Om barnen ska gå i skolan? Lite nyfiken över det du skrev här bara. Ska inte alla barn gå i skolan?

Svar:
visst, men om barnen inte vill – ska de få bestämma det?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Men människor dras ju till det som är "fint", både när det gäller fina hus, vacker natur, fin inredning, vackra kläder och fina människor. Vad som är fint påverkas vi ju av av vår kultur, familj, vänner och omgivning- vår samhörighet. Människan är ju ingen ensamvarg (de flesta iallafall) utan vi vill känna tillhörighet, och gör ju det mycket genom kläderna; punkare, glamrockare, hårdrockare, svenssons etc. Jag tycker inte heller att man ska tjata sönder våra barn om att de sja vara fina hela tiden, men jag själv hade mått dåligt om jag aldrig fick höra att jag var fin av mina föräldrar eller andra männsikor- ihop med allt annat positivt om min person! Min mamma fick ytterst sällan höra att hon var fin när hon var liten, hennes föräldrar klippte hennes hår kort för att det var praktiskt osv så hon har varit jättenoga med att poängtera för oss fyra syskon hur fina vi är, och inte bara fin i utseendets bemärkelse. Lagom är nog bäst i de flesta fall!

Svar:
om du aldrig fått lära dig att det är viktigt att vara fin så hade du inte mått dåligt av att aldrig få höra att du var det.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

jag tror nog ändå att känslan av att vara/se för annorlunda ut mot kompisarna förstör mer för barnets självkänsla än det motsatta.. tyvärr, barns kompisar och deras åsikter tankar sätter sig i själen. bara för att man "lär" barnen att strunta i kommentarer eller svara tillbaka kaxigt så sätter det sig i själen. ser det dagligen på mitt jobb som förskollärare och minns det från min barndom. jag accepterades för att jag var "normal" de som stack ut blev mobbade.. jag tycker egentligen som du men tyvärr nä, det håller ändå inte. ungefär som att jag egentligen är kommunist men nä.. det håller inte heller..

Svar:
Om du är förskollärare så har du antagligen koll på att de barn som är utanför eller mår dåligt gör det pga flera faktorer, inte pga att de ser annorlunda ut. Och vad är alternativet? Att lära barnen att passa in, göra som alla andra, följa flocken?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

nja iså fall faktorer som inte syns utåt. barn som verkar ha det riktigt bra hemma med medvetna föräldrar och som sagt lärt sig svara kaxigt men desvärre hamnar utanför och pratas om ändå (av både barn och föräldrar) förjävligt, ja men dessvärre verkligheten. så ja följa flocken är nog lite bra faktiskt. det är en urgammal överlevnadsstrategi. jag kör alltså på mellanvägen här hemma både för son och dotter de får välja "själva" (ja samhället väljer tyvärr mycket åt dem förstås men jag bromsar inte alltför mycket om det är nåt de vill ha på sig/inte ha på sig/leka med. det viktigaste är att de känner sig nöjda/bekväma. min gräns går vid vapen typ.

Svar:
mitt barn har aldrig varit utanför, trots att hon inte ser ut som de andra barnen alla gånger. Tvärtom, hon är det barn som leker med flest kompisar på föskolan. T.o.m hennes pedagoger har påpekat hur otroligt social hon är med alla. Så jag oroar mig inte. Barn som hamnar utanför saknar ofta vissa sociala skills som är nödvändiga för att skapa relationer. Vad detta beror på är lite olika. Barn som däremot är sociala och vet hur man agerar i sociala situationer har däremot sällan problem med att skaffa vänner, oavsett hur de ser ut eller vilja kläder de har. Men sen tycker jag att det är ganska konstigt att man, som du, anser att flickor utan klänning och flickiga attribut är så pass annorlunda att de inte skulle passa in i en grupp med barn….? Detta har jag då aldrig upplevt och då har jag ändå jobbat inom förskolan också ett par år.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

i mitt vuxna liv verkar förresten kompisar som inte blev mobbade och inte stack ut för mycket i barndomen vara de med minst issues som vuxna. och då har de som inte mår bra som vuxna haft speciellt olyckliga hemförhållanden utan just avvikt från normen på ett eller annat sätt. obs! har ej vetenskapliga belägg för detta 🙂

du missar min poäng, kommentarer som "du ser ut som en kille" (killaktiga kläder) "du har kort hår som en kille" kan sätta spår även om det inte märks för stunden. har man då valt själv eller inte hur man ser ut tror jag inte att man tar det lika hårt. självklart tycker inte JAG att flickor utan klänning är så pass annorlunda att de inte skulle passa in i en grupp med barn. så klart de kan leka och vara sociala. men med kort hår och "pojkiga" kläder riskerar en flicka att bli utsatt för kränkande kommentrarer oavsett hur mycket hon leker med kompisarna och hur social hon är. och KÄNSLAN av att vara annorlunda är jobbig för ett barn. men det är sant att det inte är så problematiskt med en tjej som är pojkig hon är ofta mer populär än en flickig pojke. ojojoj då kommer verkligen idioterna fram vill jag lova. långt hår och nagellack/tjejiga kläder det blir svårt för folk att låta bli att kommentera. som sagt har föräldrarna valt eller har barnet själv valt tror jag ändå underlättar känslan av att vara "fel" i gruppen.

Svar:
ALLT kan sätta spår. ”du har en tjock mamma” ”din mamma rakar sig inte”, ”du har töntiga jeans”, ”din pappa har ingen bil” osv. Min dotter kanske blir tjock. Hon har en utslagen tand och två andra skadade tänder. Hon kanske blir ful. Hennes hår kanske blir tunt. Hon kommer vara annorlunda för att hon har en mamma som sticker ut. För att hennes mamma är grek. Kanske kommer de andra barnen ha märkeskläder (det hade inte jag och det var jobbigt, men jag blev inte mobbad eller utesluten ur gemenskapen ändå. Jag hade dessutom kortklippt hår.) Jag förstår vad du menar, men tycker ändå att ditt tankemönster blir snävt och fördomsfullt eftersom att det inte står och faller med fel frisyr eller fel kläder.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

mitt tankemönster är inte allt snävt!!! tycker jag 🙂 jag anser bara att barn ska få välja sånt som kläder/ leksaker och frisyrer själva. tyvärr är utbudet skevt och fucked up till viss del men det är så det ser ut. det jag tycker du gör bra och jag också gör är att ifrågasätta det (tex reklam, utbud i affärer, jobbar med föräldrars fördomar, skriva insändare etc). det barnen inte kan göra så mycket åt (tjock mamma, stor näsa osv) det blir som det blir. men det andra kan de väl få välja om de vill, inte så big deal att få höra att man är fiiiin ibland (fast jag blir också irriterad men man kan prata mycket om att det inte är viktigt hemma ist, viktigare att vara smart, snäll osv). ha en bra kväll nu ska jag hindra barnen från att blöta ner hela huset med en vattenkanna =dom vill ha min uppmärksamhet:) kram

Jag är förvirrad över detta med att inte säga att någon är fin eller duktig. FIN kan jag förstå och säger aldrig till barn. Men duktig är svårare. Jag kan hålla med om att det används för mycket, men någon gång måste man väll få säga det? Får man säga det till barn som är lite äldre till exempel? Idag satt jag med min kusin som är 10 och som älskar att rita (och som verkligen är en talang) och ritade. Jag som jobbar med konst är hans förebild och han ville visa mig vad han kunde. Får jag då säga att han är duktig? Det känns ju inte som att saker som "åh titta en dinosaurie" tar på en 10 åring…….

Svar:
fråga dig själv istället; varför ritar han? Är det för att det är roligt eller är det för att andra ska värdera det? Visa intresse för det han ritar utan att värdera istället. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är ganska kluven i frågan faktiskt. Måste ändå vända mig emot det flera skrivit att det skulle bli synd om ett barn som inte får höra att hen är söt, eftersom andra barn blir kallade söta och fina. Jag tyckte inte om klänningar och kjolar när jag var liten och hade kortklippt brunt hår och blev i princip aldrig kallad söt och många misstog mig för att vara pojke. Jag kan ärligt inte komma ihåg känslan av att jag ville vara söt och fin. Tror snarare att jag inriktade mig på andra saker som att vara modig etc. Nu var ju det mitt val att inte ha klänning och kort hår, min syster hade långt hår och en mycket mer flickig uppsyn. Men jag var absolut en bit upp i skolåldern innan jag upplevde att jag ville göra mig fin på ett "tjejigt sätt".

Sen verkar det som att en del tycker att välja bort prinsessklänningar är samma sak som att vara avvikande klädd. T.ex. Ninjas kläder när hon gick till doktorn andra gången tycker jag är helt normala kläder som vilket barn som helst skulle ha. Kjolen hon hade första läkarbesöket är för mig mer ett utklädningsplagg och jag förstår inte varför någon skulle lida för att man inte har det i sin garderob.

Självklart- det är vi alla lärda att tycka! Så även dagens barn så då hamnar ju barnen som inte får höra det i "kläm" när vännerna får höra det. .. Man får ju hoppas att dom inte mår dåligt av det och kommer göra allt för att få höra det som tonåringar. För strikta "regler" kan nog få motsatt effekt, precis som du tänker att dom kommer att sukta efter att vara fina i tonåren om dom får höra det som små… jag tror fortf på ett mellanting med medvetenhet:)

Men som jag. Jag mår fan inte dåligt av när någon påpekar mitt utseende, visst, jag kanske börjar tänka "aha är det där fint alltså", kanske blir lite "generad" och så men inget jag börjar må dåligt av, utan mer tvärtom, men om någon däremot påpekar tex att jag är så duktig på att måla, så får jag prestationsångest och mår lite halv dåligt.

Jag känner också att jag vill ge mitt barn både pojkigt och flickigt, prata om saker, leka lekar, läsa böcker, och märker jag att hon mår dåligt över något, så tar jag bort det. Om jag ser att mitt barn blir glad av att höra "du är fin", utan att få någon slags ångest för det, som kanske yttrar sig i utseendefixering (som jävligt sorgligt nog många lider av) så tycker jag att det borde vara okej?

Jag har så svårt att förstå varför det skulle vara fel för alla? Jag vill känna mig fin, snäll, bra, smart, uppskattad och mycket mer, vissa saker mer andra mindre men bara för det är det inget som tar över mitt liv. Jag kan vara ful. Jag kan säga nej. Jag kan vara dålig.

Jag skulle nog vilja säga att så länge ett beteende har en motsats, så är det bara nyttigt.

Är det inte ens okej att vilja vara fin för EN dag eller? Det ska inte existera ALLS?

Svar:
det är helt ok att vilja vara fin. Mitt problem är behovet av att vara det, vår kulturs värdering av det och det faktum att barn drillas in i det från dagen de föds.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tror att du tänker helt rätt när du tar bort rosa, fluff och könat i det här skedet. Jag tycker det är konstigt att invända så som vissa i kommentarerna gjort, i synnerhet som du har försökt att ha ett mer ’tillåtande’ klädutbud och lagt märke till negativa konsekvenser det har fått.

Jag kan heller inte se hur det är att beröva sina barn något, att inte erbjuda dem allt. De flesta könande föräldrar har ju ett betydligt mer begränsat utbud av kläder än vad du har ändå.

Hmm det ligger något i det här men samtidigt vill jag ifrågasätta.

Vad jag förstår så ska Ninja inte få ha kläder som kan leda till att alla säger hur fiiiiin hon är. Dessa kläder sla alltså förbjudas och inte köpas in. Då undrar jag hur du ställer dig till att det här faktiskt är en ganska stor begränsning. Genus ska ju leda till fler möjligheter men nu verkar det som att Ninja aldrig kommer få tillgång till det som är norm för hennes biologiska kön. Hur länge ska denna begränsning gälla och ska den bara gälla kläder eller kommer det gälla t.ex sporter också?

Som biologisk tjej vill en ju ha tillgång till t.ex ridning, dans, kvinnodominerade yrken och klänningar. Kommer du aktivt ignorera sjuksköteskedrömmar om Ninja skulle få det. Kommer hon aldrig att få rida/dans osv?

Samtidigt håller jag med om att fiiiin inte ska vara viktigt men frågan är om vi vill använda barn som experiment. Även om Ninja slipper höra finkomplanger om sig själv så kommer hon höra andra få det. Samhället kommer fortfarande att poängtera att utseende är viktigt. Det verkar också som Ninja har uppfattat det och det suger verkligen. Men jag tycker inte att vi kan använda barn för att motverla det utan det borde lämnas till vuxna istället för som du sa så har inte barn förståelse för normer och samhällsstrukturer och därför bör de inte användas i debatten.

Jag håller verkligen med dig i det du skriver, men jag lever inte efter det. Jag är "rosa flickmamma" till Mira, inte för att jag vill att hon ska välja rosa… utan för att det är min favoritfärg. Jag gör väldigt mycket omedvetet i min uppfostran av Mira (och mina andra barn). Vad gillar tjejen? Jo rosa! Hennes pappa gillar fotboll massor, vad gillar tjejen att göra, jo spela fotboll.

Jag är så glad att du skriver ur den synvinkeln du gör för du skuldbelägger inte, men du synliggör.

Alltså,omedvetet gör jag valen till Mira efter vad jag tycker om och inte för att jag vill att hon ska vara mer flicka genom att bära rosa.

Lite utanför ämnet kanske men en sak som är viktig i det du skriver om vårt vuxna anasvar är faktiskt (enligt mig) att alla barn är ALLAS ansvar. Ser jag barn som far illa, eller uppför sig illa, eller annat så anser jag att jag som vuxen ska agera. Jag hoppas att de runt omkring mina barn gör det. Jag är en sån jobbig människa som kan säga till mina barns kompisar att ha cykelhjälm, vinterjackan, mössan eller annat. Deras föräldrar är ju inte där….

Kramen

Jag blir verkligen sur när min dotter, så fort hon har en klänning på sig, får höra hur fin hon är (av tex mormor och morfar men också andra). Samtidigt får min son nästan aldrig hlra det – som rent objektivt är sötare/vackrare än henne och som har färgglada och fina kläder på sig.

Nä – de behöver inte höra att de är fina (3 och 5 år) jämfört med att få positiv förstärkning på områden som att de är bra kompisar, generösa, roliga osv.

Och duktig. Nä det försöker jag inte använda. Jag säger "tack för att du hjälper mig duka – det är så mycket lättare att göra saker tillsammans" än att säga "vad duktig du är som dukar". passar bättre för jag säger vad det är!

I det här inlägget satte du verkligen fingret på något himla viktigt som det ibland känns som föräldrar helt glömt bort: att barn inte ska bestämma när de inte kan överblicka och ansvara för konsekvenserna. Att man begränsar barns möjlighet att välja kläder är väl inget konstigt, även när det rör sig om val med mindre konsekvenser. Mina barn hade alltid färgglada bomullskläder som små. För att jag gillar färger och naturmaterial. Jag frågade faktiskt aldrig dem om de hellre ville ha något annat.

Det låter väldigt bra och vettigt det du säger. Nu har ju jag inga egna barn, men är du inte rädd för tonårstrottsen och att hon då ska göra tvärt om och göra allt det där hon inte fick som liten?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *