Kategorier
feminism & genus

Varför vill man ha döttrar?

 
Att önska ett specifikt kön är ingen ovanlighet och kan bero på flera orsaker. Jag känner många kvinnor som oroar sig för könsnormer i sådan grad att de föredrar det ena könet framför det andra av den anledningen. Det gjorde jag. 
 
Nu har jag inte läst den här artikeln men jag tror att det här handlar om good ol’ fashioned könstänk: ”pojkmammorna” vill ha döttrar för att de vill ha nån de kan bonda med. Nån de kan pyssla med, sminka, göra frisyrer på och klä i fina klänningar och snacka tjejsnack med och göra tjejgrejer med för de tror i sin stereotypa enfald att flickor är si och pojkar så och att de aldrig kan hitta något gemensamt med en av andra könet.
 
Tänker osökt på Magdalena Graaf som blev upprörd när hon väntade ännu en pojke för att jag gillar egentligen inte fotboll! Jag vill gå på balett och ridskola! Jag vill trä pälor på band och leka med my little ponnies!’’ som hon uttryckte det. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Varför vill man ha döttrar?”

Jag är 25 år å vi (jag å pojkvännen) har inga barn än. Men då vi har varit tillsammans i åtta år så börjar måååånga runt oss att säga "ska ni inte skaffa barn snart?", "börjar d inte bli dags för en liten?", osv…. Å ofta följs de av "ni är typiska pojk-föräldrar" eller "ni är typiska flick-föräldrar". Blir alltid upprörd å sur, men väljer att ignorera. Svarar alltid "barn blir det när vi känner oss redo och kön spelar ingen roll för oss!".

Nej det är ju dumt att utgå från att ens son inte skulle vilja pyssla, men samtidigt är nog chansen att pojken kommer vilja pyssla med halsband och dansa balett betydligt mindre eftersom samhället i övrigt absolut inte uppmuntrar pojkar till det.

Ja, det är ganska enfaldigt att inte kunna föreställa sig att kanske en pojke också kan pyssla eller dansa. Hade en (kill)kompis när jag var liten som gillade att ta på sig sin mammas kläder, fast då protesterade hans pappa för då kunde han ju per automatik bli… b-b-b-bööög!!! Antar att mammorna som vill ha döttrar till varje pris vill undvika att få bög-söner, så sönerna måste fostras att bli stereotypa misogyna machomän som endast gråter vid finaler i ishockey.

åh fan, när jag väntade barn så väntade jag barn. Jag förväntade mig att jag och barnet skulle vara på innebandymatcher, kanske fotboll också för att ha något att göra på sommaren trots att jag hatar fotboll men jag gillar laganda och motion. Sen tänkte jag på simning och ridning..

tänkte jag på kön? nä, det är liksom inte relevant

Jag läste artikeln och blev illa berörd, speciellt av en av mammorna som hade några söner och som ville ha en dotter "att spegla sig i" som hon sa. Skaffar man barn för att spegla sig i? Det kanske vissa gör men personligen skulle jag skämmas för att erkänna en så djupt självisk impuls. Jag tänkte också att stackars hennes eventuella framtida dotter om hon visar sig vara en besvikelse för mamman, alltså helt olik mamman i personlighet och smak. Då får ju mamman ändå inte spegla sig och hur kommer den relationen bli då? Känns långt ifrån sunt.

Äsch,vad fjantigt. Min första är en tjej och jag får likt förbannat inte pärla halsband och kommer nog aldrig få gå på nån balett heller för den delen. Istället är det lek med svärd som gäller och "JAG SKA DÖDA DIG!" Shit pommes. Min son är tvärtom, lugn och harmonisk (även om syrran kan vara lugn hon också), sitter i lugnan ro och pillar med sitt duplo, eller kör runt med dockan i vagnen.

Haha, kan inte låta bli att skratta. Smygläser bloggen samtidigt som jag hjälper min Elton med sin pärlplatta. Han sitter i mitt knä iklädd rosa prinsessklänning och röda "klackaskor". Isn´t that ironic?

Blir så trött. Och ledsen. Var finns deras hjärnor? Vad är det som är svårt med att pyssla med sina pojkar liksom? Min pojkvän åker konståkning och jag skejtar. Har jag blivit mindre tjej? Har han blivit mindre kille? Gör vi det vi älskar? EH, JA.

Hur får du så många att kommenera din blogg, min är svårflörtad. Är jag för boring eller bor jag i fel landsända, den tysta

Svar:
Jag har bloggat sen 2008. Jag har ungefär 10,000 läsare om dagen. Det som gjort mig stor är att jag skriver om ämnen som får folk att reagera, tycka och känna. Jag har sett till att synas i debatter på andra håll: i andra bloggar, på forum, facebook, twitter. Det är det som är tricket. Våga tycka. Våga tycka svartvitt. Våga ta ställning och höras och vara lite bråkig eller jätteklok eller nåt som får folk att se DIG bland alla tusentals andra bloggar. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag hade ingen större önskan om kön, inte min sambo heller till en början. Vi fick en pojke. Under andra graviditeten fick jag höra av alla att jag minsann ville ha en flicka. Jag svarade att jag önskade mig ett barn. Min sambo ville ha en flicka, det blev en pojke.vi ska förmodligen inte ha fler barn men jag får ständigt höra sv idioter att nu får ni ändå "skaffa"!ett till så det blir en flicka. ??????

Min äldsta son är intresserad av sömnad, pärlor, att måla osv. Precis som BÅDA sina föräldrar. Den yngsta är bara året så han gillar typ katter. Än.

Ok, tack för svaet människa, tycker många blir kända för inredning, mode och putläppar:) kan man skirva lite fula ord också så smäller det högre. Nåvälman kan ju blogga för sig själv och som i mitt fall för självförtroendets skull:)

Jag önskade mig en pojke, för att jag kände att det var så jävla jobbigt att vara tjej och växa upp…kanske en skit anledning men jag hoppas jag fostrar en son som kommer stå på barrikaderna och skrika för sin ev. framtida syster rättigheter.

Jag har fyra pojkar (som visserligen inte är så gamla än, men de är iallafall så pass stora att de visar vad de tycker om) och jag är så glad över att de visar intresse för alla möjliga sorters leksaker. Jag försöker uppmuntra till sånt som de kanske inte själva skulle komma på att göra och är så rädd för att andra barn kommer förstöra deras upptäckarlusta, bara för att de har föräldrar som inte tänker på samma sätt.

Alltså visst är det sjukt att tänka så, och lik förbannat tänkte jag det med när jag var gravid. Vi tog reda på könet, och den första, allra första impulsen var besvikelse. Men det gick över – såklart! Och sen när knodden väl var ute så försvann allt det där för mig – jag hade ju inte bytt honom mot vilken flickbebis som helst i universum. Aldrig.

Nästa gång (om det blir nån) vill jag helst inte ta reda på könet. Nu känner jag mig så mycket mer förberedd på vad det innebär att vara morsa till ett BARN, en MÄNNISKA. Och hur lik eller inte lik en ev. tvåa blir barnet vi har nu, så vet jag ju att jag kommer att älska hen helhjärtat.

Men vafan. Måste ungen absolut spela fotboll bara för att det är en penis mellan benen. JAg visste faktiskt inte att ungarna spelar med könen. Får man inte de ungarna man uppfostrar/uppmuntrar dem till att bli?

Fast…

Rätta mig om jag minns fel,

men var det inte så att du & maken önskade en tjej till när ni väntade Tamlin?

Förmodligen inte för att prinsessa ,men har man bara pojkar kanske längtan finns där…

Jag har en dotter o skulle tycka det var roligt med en son, men blir lika glad vad som, om jag nu får en till…

Svar:
Jo det var det. Det skriver jag också i början av detta inlägg.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag kan känna att jag väldigt mycket hellre vill att det ska bli storasyster och lillebror ist för tvärtom, känns som att det iaf skulle hjälpa en bit pa vägen. Om pojken far lära sig saker av en flicka, att flickan de första aren kan lite mer osv.

Upplever du att det har varit sa för dig Lady Dahmer?

Även om man givetvis har rätt till sina känslor så blir jag faktiskt förbannad då det typ dagligen startas trådar på familjeliv där blivande mammor gråter och är så besvikna för att de väntar en pojke. Vissa skriver till och med att de inte vill ha barnet längre. Och jag fattar inte, hur tänker folk när de skaffar barn? Är de inte medvetna att det faktiskt kan bli vilket kön som?

Att man önskar sig ett visst kön kan jag väl acceptera, men känner man en stark motvilja till att bli förälder åt ett barn av ett visst kön tycker jag inte att man ska skaffa några barn alls.

Jag önskade mig en son, och fick en son. Tveksamt om det blir syskon men i så fall har jag ingen speciell önskan alls. Att jag önskade mig en son hade inget djupare argument mer än att jag ville döpa honom efter min morfar.

Åh jag skrev just ett inlägg om att det kändes lite skumt att få en pojke då vi redan hade två tjejer. Fast inte skumt dåligt utan mer skumt hur ska vi göra nu då liksom?

Det finns en massa utmaningar med att fostra tjejer i vårt samhälle, men kanske dubbelt så många utmaningar när det gäller att fostra en pojke. Hur ska vi få honom att bli en klok, vettig individ och inte någon typ av gubbslem á la Janne Josefsson? 😉

Har inte alls samma erfarenhet. Min mor har tre söner och tre döttrar, när vi var barn trodde jag alltid att hon favoritiserade pojkarna. Nu som vuxen har hon förklarat sig, det var inte alls så att hon tyckte bättre om sina söner än sina döttrar, utan det hon sa var "en son förlorar man, men en dotter har man alltid kvar". Och i våran familj har det visat sig stämma. Vi döttrar är extremt nära våra föräldrar, medans mina bröder avlägsnade sig så fort de hittade en partner.

Jag tror det är det som gör att kvinnor vill ha döttrar. Man vill hellre vara mormor än farmor och man vill inte behöva konkurera med en fru/flickvän.

Nä men fy fan! Sådana rubriker gör mig så ledsen. Visst, de allra flesta av oss tänker mycket på kön både innan vi bestämmer oss för att skaffa barn och när vi väl är gravida/i väntans tider på annat sätt – men varför denna fruktansvärda rubriksättning? Varför skriva ett reportage om detta? För jag förmodar att det inte var med någon normkritisk synvinkel…

Minns själv när jag var gravid och folk frågade stup i kvarten "vad det skulle bli???" Ja, ett barn, brukade jag förstås svara. "Men vad TROR du? "Vad KÄNNS det som?" Okej, jag trodde någonstans att det skulle vara en tjej, framför allt efter vad vi hade sett på ultraljudet (frågade inte om kön), men jag KÄNDE väl för tusan inte. Hur känns en kille liksom? Snoppen som kittlar en bakom bukväggen? Nä, jag förstår inte.

Min man och jag väntar nu vårt först barn och vi hoppas på en flicka, egentligen mest av den anledningen att i princip alla våra bekanta (syskon, vänner) med små barn har pojkar så det vore roligt med lite tjejer också.

Precis som Sandra på Stökboet har jag skrivit en del just utifrån perspektivet att jag har ett barn med snopp. Jag har alltid tänkt normkritiskt och tycker att könande bör undvikas så långt det bara går – men nu när jag dessutom har en son själv, och dessa debatter om feminism, näthat, Sveland/Josefsson pågår så känner jag bara: Vem ska MITT barn bli då? Ingen förövare, förstås – men inte heller mannen som skäms för att vara man (en manlig krönikör på Aftonbladet skrev om det för ett tag sedan). Jag vill att han ska ha tusen olika "mansroller" – eller snarare "individroller" att välja på.

Men nu hamnade jag på ett sidospår. Tycker att rubriken på artikeln är förjävlig och hela temat känns bara så fruktansvärt. Visst, många av oss funderar mycket på kön – både innan vi skaffar barn och medan vi går i väntans tider. Men det legitimerar inte en artikel av det slaget – särskilt som jag är rätt övertygad om att den inte direkt är normkritisk…

När jag var gravid tjatade folk till leda om "VAD som låg i magen", "Vad vi VILLE att det skulle vara", "Vad det KÄNDES som att det var". Hur sjutton känner man vilket kön ens barn i magen har? Snoppen som kittlar en inifrån? Dumt.

Jag läste "Dotter önskas" av Karerina Janouch men kan inte förstå hur ens barns kön kan vara av så stor betydelse.

Annars är det ju också vanligt att man önskar sig "en av varje sort".

Vill man? var min reaktion när jag läste inläggets rubrik. Jag känner inte alls igen mig. Jo, om jag tänker tillbaka till tiden innan jag hade barn, innan jag ens hade en önskan om att skaffa barn, då tänkte jag att det nog är enklare att ha en flicka än en pojke. Men när det väl var dags att börja försöka bli gravid första gången, då var tanken bara att jag ville ha ett barn. Och nu har jag två barn 🙂

Jag ville mest bara ha barn. O det har jag nu, två stycken. O alla runt omkring mig tror att jag är extra lycklig för att ett är av manligt kön o det andra av kvinnligt.

– Vad roligt för dig med en flicka! fick jag höra när jag väntade första o – Vad kul för din man! när jag väntade andra o förvånad blev jag över att folk är så tråkiga i sitt tankesätt.

Fast visst kan jag faktiskt tycka att det är kul att ha "en av varje" men endast av den anledningen att jag nu kan visa för min omgivning att det inte behöver vara några skillnader på pojkar o flickor om man låter dem vara bara barn.

Jag skejtar och min pojkvän åker konståkning. Är jag mindre tjej? Är han mindre kille? EH, NEJ. Gör vi det vi älskar och skiter i normerna? Fungerar det? JA. Hur trångsynt får man bli som förälder och tro att man inte kan ha en son som pysslar eller dansar balett? SERIÖST, det är 2013!

tänkte först att det var skönt att få en son pga jobbiga normer för tjejer MEN om jag fick en spänn för varje gång någon kommenterat sonens livlighet med "det märks att det är en pojke det där" eller "det var riktiga karla-tag i honom". hade han varit den lugna typen hade väl folk undrat om det var fel på’n XD för att inte tala om att folk måste kommentera om sonen har rosa eller blommigt osv. det intressanta är att har han spindelmannentröja kommenteras kläderna inte överhuvudtaget.

Kanske kan det vara så att man tänker att man kommer en dotter närmare än en son? (Om man är kvinna alltså).

Alla flickor/tjejer/kvinnor är ju olika, men man har ju ändå kvinnokroppen och dess funktioner gemensamt. Det kanske blir naturligt att man som tjej i första hand väljer att prata med sin mamma om exempelvis mens och bröst, eftersom hon också "gått igenom" detta?

Nåja, jag har ingen aning. Bara funderingar.

Nästan alla kvinnor runt mig vill ha pojkar.

Bara en – vars mamma alltid önskade sig en pojke – ville ha en flicka, för det var så traumatiskt för henne att känna sig oönskad.

men fy fanken vilket vidrigt omslag!! stackars de sönerna som har mammor (och pappor?) som går ut och säger "vi ville hellre ha tjejer". hur TÄNKER dom?

jag läste även ditt äldre inlägg om din önskan om en tjej, och det sätter jag mig inte emot. jag tycker du beskrev det bra med "Men man måste tillåta sig själv att känna och önska." Helt enkelt liksom. Men att sedan få en kille och uttrycka besvikelse? Ge då bort honom till nån som uppskattar honom bättre. Fy sjutton. Jäkla skitblaska till att främja bakåtsträvande. helt chockad över det här.

Bra skrivet! Kommer inte på något som man inte kan göra med tjejer och killar.. Nu har jag iofs inte barn själv så vet inte hur det blir sen när man väl har barn. Kan tänka mig att det blir svårt att göra t.ex. pärlhalsband med en kille som börjat skolan pga andras uppfattningar och fördomar. Det vore så mycket bättre om alla kunde hänga med i utvecklingen..

var oerhört skeptisk och tyckte precis som Tessan här ovan att det var sorgligt och tom dumt att önska sig endera könet på sitt kommande barn. Jag gjorde inte det och förstod inte hur man kunde göra det, alla barn är ju olika individer. Men. HA HA HA! Tji fick den naiva Nina som inte förrän min stora blev tre fattade att det är ett HELVETE att kämpa emot könsrollerna. Hur mkt jag än försöker så tar min son intryck från samhället som formar honom till en traditionellt manlig man.

Det är frustrerande, sorgligt och skrämmande.

Jag håller med, tänk om barnen är så stora att de läser om sina mammor och känner sig oönskade… Sorgligt!

Verkar mer som det är norm att kvinnor ska vilja ha döttrar. Tycker personligen att varken samhällsnormen för kvinnor respektive män är tillfredsställande på nåt sätt. Båda könen hade gett mig utmaningar!

När du skriver om kläder och leksaker gäller det båda barnen, men när du skriver vilka egenskaper eller beteenden du vill kompensera för gäller det mest Ninja. När det gäller mina barn med snopp

Verkar som det är norm att kvinnor ska vilja ha döttrar. Oavsett skäl man hittar på. Tycker personligen att varken samhällsnormen för kvinnor respektive män är tillfredsställande på nåt sätt. Båda könen hade gett mig utmaningar!

När du skriver om kläder och leksaker gäller det båda barnen, men när du skriver vilka egenskaper eller beteenden du vill kompensera för gäller det mest Ninja. När det gäller mina barn med snopp

Eller som Joe Labero uttryckte det när han fick en dotter: "Nu får jag ju uppleva hästar och balett istället för fotboll och hockey som jag själv höll på med när jag var liten"

Ridå.

Jag ville ha en dotter. Av många olika skäl som egentligen tar väldigt lång tid att berätta om och är lite komplicerade. Men om jag skall dra det kort så beror det på att jag är adopterad. För mig var det viktigt att få uppleva att få ett biologiskt band. Det är nåt jag saknat under min uppväxt. Jag har haft en bild av min bio mamma. En sorts föreställning (möjligt att bilden är romantiserad). Har därför alltid föreställt mig att jag skulle få en dotter sedan jag var barn själv, antagligen för att det varit lättare för mig att identifiera mig med det. En bild av någon som är lik mig. Kanske låter konstigt att jag inte funderat lika mycket på min biologiska pappa. Men så är det. För mig fanns en bild om att äntligen få ett biologiskt band av nån som var lik mig (utseende mässigt tänker jag ju enbart då). Så jag gjorde det förbjudna. När vi första gången skulle ta reda på könet och bm sa att det ser ut som en pojke, så bröt jag fullkomligt ihop och tårarna sprutade. När vi senare kollade könet vid ett senare tillfälle sa de att det var en flicka. Det visade sig att det slutligen blev en flicka. Jag skulle givetvis älska barnet lika mycket om det hade varit en pojk. Men som sagt det berodde på mina egna förväntningar och tidigare erfarenheter från min uppväxt och en längtan som är svår att beskriva. Kan tilläggas att det är ett IVF barn så det var ju efterlängtat hur som helst. Jag var ju glad att vi ens lyckats. Skämdes för min egen reaktion när jag bröt ihop. Men egentlige är det väl inget fel att få lov att önska…

Löjligt att tro att alla tjejer och alla killar gillar bara vissa saker. Vi är individer. Genom hela min uppväxt så gillade jag lite från "tjejsidan" och lite från "killsidan". Och jag FICK VARA SÅN. Önskar att fler kunde ge sina barn den friheten och det är troligtvis på grund av min uppväxt som jag vill ge mitt barn samma sak. Kan dock säga att jag tror att det varit enklare med en dotter för det blir inte lika mycket liv när en tjej bryter "könsreglerna". Har en tjej blått – so what? Har en kille rosa – ÅH NEJ, han kommer inte bli en "riktig man". De reaktionerna ungefär.

Jag ville ha pojkar och fick två pojkar.

Vi har aldrig kollat barnens kön på UL för att i grund och botten spelar det ingen roll.

Men den eviga jävla frågan jag får var och varannan dag är:

Men när ska ni skaffa ett tredje barn,en liten flicka?

Jag svara för det mesta att jag inte vill ha ett tredje barn.Jag har två och jag är väldigt NÖJD med två pojkar.Jag känner ingen längtar efter en flicka och jag känner ingen längtan efter ett till barn.

Jag blir irriterad och lite stött av frågan som gång på gång kommer upp.

Varför måste jag vilja ha en flicka,och varför ska jag förväntas vilja ha en flicka?

Jag gillar pojkar,jag är omringad av pojkar!

Hemma har jag tre med pappan förstås och eftersom jag är snickare jobbar jag bara med killar.

Jag trivs med killar,mer än vad jag gör med tjejer.

Nu har jag två små killar som är min uppgift att forma till bra män.Och jag är nog en jävligt bra förebild för dom eftersom jag alltid gått mot strömmen och har gjort det jävligt bra!

Jag kör skoter,jag körde cross före dom föddes,jag är snickare jag äger inget nagellack eller läppstift,inte ens ett par högklackade skor.

Dom växer upp med en mamma som faktiskt gör "killsaker" och dom tycker det inte är konstigt alls!

Jag kommer nog att ge dom en sjuhelvetes bra uppväxt och dessutom ge dom mottot att den inte spelar någon roll vilket kön man har,man får ändå göra som man vill!

Det spelar egentligen ingen större roll för mig vad könen på mina framtida barn blir, MEN hade varit skitkul att ha av båda. Just för att det hade varit intressant att uppfostra barnen lika oavsett vilket kön det blir, en utmaning hade det blivit.

Sen så finns det ju så fina namn till både pojkar och flickor som jag vill använda. Hur ser du förresten på namn? Båda dina barn har ju rätt så könsneutrala namn (tror jag, Tamlin har jag aldrig hört förut), vad tycker du om att döpa sin flicka till ett pojknamn och tvärtom?

Jag ville ha en dotter. Jag antar att det är en fråga om att identifiera sig, när jag tänkte på barn när jag var liten tänkte jag alltid att jag ville ha en dotter som skulle vara som jag, och sen ville jag ju inte ha barn alls. Jag ville nog ha en dotter jag kunde uppfostra till stark och härlig kvinna. Nu fick jag en son jag kan uppfostra till stark och härlig man istället (med lite tur). Jag skämdes aldrig över att jag hoppades på en liten flicka, men det är nog därför att jag aldrig hade någon jättestor önskan efter att det var just en flicka jag skulle få.

Jag tänker liksom att när vi får barn så kommer vi erbjuda båda valen, vill de hålla på med en sport (vilken som helst), göra kreativa saker, pyssel, laga mat, dans, teater, meka med motorer, bygga kojor, och så vidare i all oändlighet, då kommer vi se till att de får göra det! Så känns det nu. Oavsett kön, det är liksom inte viktigt. Så hade jag det när jag var liten och så vill jag att mina barn ska ha det. Det var liksom inget ifrågasättande om jag ville ha riddarlego med drakar eller hålla på med hästar, oavsett vad så fick jag hållas, och fick samma stöd i allt.

Det enda jag vill ändra på från min egen uppväxt är att jag vill ha fler barn än ett! Två, tre eller kanske fyra.

Jag måste fråga om råd! Min pojkvän berättade för mig igår att han tycker jag har blivit för tjatig med mitt prat om genus, att jag söker upp det och därmed ser det i allting. Han är trött på att jag arg och skäller på världen, och anser även att jag ifrågasätter för lite.

Hur skulle du bemött den här situationen?

Svar:
svara att du är trött på könsrollssamhället och fråga honom varför han inte tycker den är tjatig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Greta, fick samma bemötande från en kille jag dejtade. Det visade sig att han trodde att killar biologiskt hellre leker med bilar och tjejer med dockor osvosvosv. Han tyckte att jag blev orimligt arg men då kontrade jag med att han blev orimligt arg när han hävdade det jag skrev att han tyckte här ovanför. Behöver kanske inte säga att vi inte har kontakt idag. 🙂 Inte för att du ska dumpa honom men ifrågasätt varför han blir arg på dig, handlar det bara om att du inte ifrågasätter? Ifrågasätter han sig själv och sina synpunkter?

Får han "tjata" om sina intressen?

Jag har heller aldrig förstått det där att man absolut önskar sig ett visst kön på barnet. Någonstans kan jag känna att det känns lite bortskämt, var för tusan glad att du kan få ett barn överhuvudtaget.

När jag var gravid kände jag lite att jag nog föredrog en tjej, helt enkelt för att jag är uppväxt med två systrar och kände att "tjejer vet jag ju lite mer hur de fungerar", fast framför allt önskade jag mig ett barn. Jag blev så less på alla som frågade om vi visste vad det skulle bli, så jag brukade svara "vi hoppas på ett barn, men så livat som det är skulle det kunna vara en kalv". De mer humorlösa blev lite ställda… För att inte tala om alla som spekulerade i om det var en pojk- eller flickmage man hade. Ingenting kommer någonsin få mig att tro på det där om att man kan se på magens form vilket kön barnet har, så jag får erkänna att det var lite roligt när det kom ut en flicka och alla varit så övertygade om att jag hade en pojkmage. In your face! liksom.

När jag var gravid med andra barnet (första är en pojke) och alla hoppades att jag skulle få en flicka. När vi tog reda på könet och fick veta att vi skulle få ännu en pojke började samma personer "motivera" varför det var kul att ha två pojkar och trösta mig/skoja om att vi kunde få en flicka nästa gång. Så jävla tröttsamt…

Min barnmorska sa att det var vanligast att blivande mammor helst önskade att få en dotter och att blivande pappor helst önskade att få en son. Särskilt när det gällde första barnet.

Precis så var det för oss också när vi väntade barn, jag ville helst ha en flicka och min man ville helst ha en son. Det var ju inte så att vi absolut inte ville ha det andra könet på vårt kommande barn men om vi fick välja så hade det varit våra val. När vi pratade med andra föräldrar och blivande föräldrar så hade de flesta känt likadant. Männen ville helst ha söner och kvinnorna helst döttrar. De enda som särskiljde sig var de som redan hade ett barn – för dem spelade det mindre roll eller så önskade de sig att få det som de inte redan hade.

Vi pratade mycket om varför det det var så. Jag tror att det är såhär för många: När man väntar barn för första gången är det lite overkligt, man har ingen aning om vad man står inför, vad man har att vänta. Det är både spännande och lite nervöst. Tänk om barnet inte är friskt? Hur ska man själv vara som förälder? Kommer jag att vara ett tillräckligt bra stöd för mitt barn under hela hens uppväxt? Vad är det för en person där inne i magen egentligen? etc.

Jag tror att det är den här osäkerheten som gör att man önskar sig ett barn av ett visst kön. Som kvinna är det kanske lättare att föreställa sig att man skulle få en liten dotter. Man har själv växt upp som kvinna med vad det innebär, både biologiskt och med omvärdens krav och förväntningar.

För mig var det i alla fall så, att den där önskan egentligen inte var en ren önskan utan mer utav att jag tyckte att det var lättare att föreställa mig att jag skulle få en dotter än en son. Det handlade absolut inte om nån längtan efter volangklänningar eller särskilda fritidsintressen. Det handlade mer om att jag själv vet hur det var att växa upp som flicka och jag kände mig bättre rustad för att stödja en dotter genom barndomen och såsmåningom in i vuxenvärlden. Jag är bättre insatt i vilka svårigheter och vilken problematik som ligger i att vara kvinna i vårt samhälle idag.

Jag är gravid nu och skämms inte för att säga att jag nog hoppas lite att det ska vara en kille. Har en son sen tidigare och känns som att den biten kan jag (hittills iaf, han e bara 3,5 år), jag vet inte hur man är mamma till en tjej. Hur lär man henne att inte utseendet är viktigt, att man inte måste ha prinsessklänning för att vara fiiin och sen när hon blir äldre att man inte måste raka benen / sminka sig osv osv osv in i oändlighet. Jag får lite smått panik när jag tänker att jag ska vara förebild till en dotter. Känns som mer ansvar än att vara mamma till en son.

Som barn identifierade jag mig mer med killarna än med tjejerna. Jag ville göra som dom, leka deras lekar och jag ville stå upp och kissa! (vilket jag också gjorde ett antal gånger, med varierande resultat). När jag blev gravid önskade jag mig inte något specifikt kön, utan ett friskt barn, när vi i vecka 19 fick syn på snoppen på ultraljudet kände jag ändå någon form av lättnad. Jag skulle få en pojke, vad skönt, någon jag begriper mig på, nu kanske jag slipper oroa mig för våldtäkter, glåpord osv. Men vänta nu, nu ska jag uppfostra den här lilla killen till att bli en fin och empatisk man i stället. En man som förstår människors lika värde och som aldrig någonsin skulle kalla en tjej för hora. En man som inte tar skit, men som inte blir nån machotyp, en man som vågar stå upp för sig själv och för andra. Risken att han råkar ut för något finns ju oavsett kön, det gäller bara att ge honom de rätta verktygen, men hur gör jag då det? Oavsett om det är en tjej eller kille jag ska uppfostra? Jag tänkte att jag hade bra förutsättningar, jag har ändå en fantastisk sambo med sunda värderingar och bra kvinnosyn, en fantastisk pappa. Det är när den där lilla killen vi har växer och man ser hans personlighet som jag blir så jävla nöjd över mig (oss) själv. Barn är ofta svåra att förstå sig på, oavsett kön, bara för att jag fick en pojke betyder det inte att vi kommer dela intressen som fotboll, min son tycker nämligen att det är aptrist och det är fine, han behöver inte gilla samma saker som mig eller sin pappa. Jag har som motto att låta honom testa allt så att han kan hitta det han gillar bäst. Och just nu är det dans, något varken jag eller hans pappa behärskar ens litegrann, men som vi självklart uppmuntrar väldigt mycket – för att man ser glädjen i de där ögonen!

Så oavsett kön så är det ju knappast säkert att man kommer att dela intressen, om man nu inte väljer att drilla barnen ashårt från början och tvinga på dom fotbollsskor, balettskor eller vad det nu kan vara och det tycker jag inte är ett alternativ.

Och tack vare att jag hittade din blogg för ett par år sen så känner jag att jag har fått ett större perspektiv på genus och barnuppfostran.

Mycket tragiskt att kön på ens eget barn skall vara så viktigt. Jag har ett barn, en pojke, och jag ser det tusan som vår (vi som föräldrar) livsuppgift att hjälpa honom på vägen mot ett icke-stereotypt liv, om du förstår hur jag menar. Gör allt för att han inte skall bli begränsad, och jag känner verkligen att vi hittills lyckats med det. Han är verkligen varierad, gillar det mesta och har lekvänliga härliga kläder i alla olika färger och former. Han har ett barnrum, inget pojkrum. Till och med hans frisyr tänker jag på. MEN. MEN! Samhället ger mig ångest. We can only do so much, känns det som. Som tur är har vi en genusmedveten dagmamma, men sen då? Ser inte fram emot skolans värld. Hoppas att vi hunnit stärka honom såpass mycket innan skolåldern att han vågar stå emot allt det där "killiga", vidriga. Eller iallafall gå sin egen väg, vilken väg han än själv väljer. Ååååh, ångest för det. Fan alltså.

När jag blev gravid med mitt tredje barn, hade jag redan två söner. Jag ville mycket mycket gärna ha en dotter. Jag fick två och jag måste erkänna att jag blev jätte glad över att få just döttrar. I denna värld så är det söner och åter söner som värderas högst, tyvärr. Men jag är otroligt glad över att det just blev flickor.

Åh, så intressant (läste oxå inlägget du länkat till) och jag tänker tvärtemot nu.

Har en flicka, har alltid trott att jag ska bli "tjejmamma" och har en nu som bekräftar det. Hade ärligt trott att nåt blivit fel om hon varit en med snopp då för snart två år sedan.

Planerar ett lillasyskon till nästa vår och då säger jag här hemma gång på gång att "hoppas lite att det är en pojke!!!".

Och varför? – jo, för att INTE klä flickan i så "flickigt" för jämnan, det är inte nåt som nån reagerar över (förutom när man en gång ibland låter henne ha Pippiklänningen osv…)

Men att ha en liten grabb med rosa bodys och spets på strumporna (sånt HON fick av folk i vår närhet som inte känner oss alls tydligen) kommer nog folk reagera. Det bevisar ju även för trista folk i omgivningen varför vår tjej ser ut som hon gör, i en massa färgblandningar och ihopplock av kläder från alla dess klädavdelningar!

Kanske försöker jag inte bara uppfostra mina barn lite mer neutralt, utan även samhället?

Fast jag förstår din tanke. En mjuk pojke är längre ifrån normen och mindre accepterat än en flicka som tar plats.

ja, jag tänkte tidigare att jag bara vill ha döttrar, av en enda anledning, tänk om jag får söner som blir våldtäktsmän. har på senare insett att så kan jag inte tänka, och gör det inte heller längre, men jag gjorde det och var verkligen livrädd av tanken att uppfostra ett barn till en "bra man", för oavsett hur mycket jag engagerar mig att få honom "vettig" så ser ju samhället ut som det gör och risken finns alltid.

Jag tänker ofta på det där med barn och vilket jävla ansvar det är. Förr var jag alltid övertygad om att jag ville ha en stor familj med massa ungar som kutar omkring överallt men jag har kommit att ändra mig någonstans på vägen. Dels för den oerhörda rädslan över att något ska hända dem (och då har jag inte ens FÅTT några barn än…) och jag tänker att om det skulle bli en dotter skulle jag förmodligen vara världens curlingmorsa och oroa mig varje sekund av varje dag. Våldtäkt, trakasserier, sexism, orättvisor, ideal och allt det där vidriga. Om en pojke skulle komma till känns riskerna så mycket lägre. Visst, han kan ju bli det där svinet som gör alla de grejerna mot någon annan men det utgår jag inte ifrån. Därför kanske jag faktiskt skulle föredra en pojke istället för en flicka och då får jag direkt ångest över den tanken. Jag kallar mig feminist och jag brinner för jämställdhet men det går ju inte ihop?

Mina syskon är fem år och åtta år. En pojke och en flicka. När jag besöker dem leker vi alla med samma saker, pysslar på samma sätt och tittar på samma filmer. Jag märker absolut ingen skillnad på deras kön, de är som barn brukar vara.

När jag praoade på en förskola jämförde pojkarna och flickorna nagellack. Alltså fick både pojkarnas och flickornas föräldrar måla sina barns naglar. Vad missar man?

Jag skulle dock vilja ha söner så att mina barn slipper lida av månatlig smärta som man knappt står ut med.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *