Kategorier
feminism & genus

You will never be merely pretty

Jag säger inte till min dotter att hon är söt eller vacker eller fin eller nåt annat som får henne att tro att hennes utseende är något jag bryr mig om. Detta är svårt att greppa för många och jag förstår det. 
 
Det här klippet förklarar varför jag tänker som jag gör.
 
Se det. Ni måste. Det kommer göra ont, håret kommer resa sig och ni kommer att storböla. Men se det. Se det flera gånger! Igen och igen! 
 
 
 
This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty? , ” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer NO!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”You will never be merely pretty”

ÅH. Så jävla bra. Alla mammor borde se denna. Jag skrev just en blogg om behåring och vem vi rakar oss för och bara de få kommentarerna som kommer om att behåring är äckligt/Fult osv får mig att känna mig som jag gör "fel". Nu tack vare den här videon, känns det bättre igen. Tack!

Åh fy fan så starkt!

På tal om behåring (kommentaren ovan) så försöker jag mig att vänja mig av med att bleka håret på mina armar, något jag gjort i 20 års tid. Häromdagen sa mina döttrar "oj, vad mycket hår du har på armarna", lite lätt skräckslaget sådär. Jag fick plocka fram mina bästa skådespelartalanger för att svara helt neutralt "ja, det har jag". Det var så intressant att se deras reaktion, de gick ifrån att vara väldigt skeptiska till att bara låta det sjunka in och acceptera faktum.

I en sån situation inser man så tydligt vikten av att lägga av med alla jävla mysko grejer man gör för att passa in i mallen för hur en kvinna "bör" se ut. Jag menar, jag själv är fortfarande hjärntvättad. Jag VILL på sätt och vis bleka håret och känna mig "fräsch". Men jag vill inte föra taskiga ideal vidare till nästa generation. Och jag vill heller inte vara fången i en situation där jag måste fixa och trixa med mitt yttre för att behaga och duga.

Fyfan vad bra. Jag bara ryser. Jag funderar ofta över mitt föräldraskap och vad jag vill uppnå, och det är jag iofs säker på. Men vägen dit är inte lätt. Jag säger till mina barn att dom är fina, även fast jag inte gillar det. Jag är så rädd att när det går upp för dom att det är viktigt att vara fin, så kommer dom tro att dom är fula. Inte för att det gör nåt att vara ful, men jag menar säg det till ett litet barn när omgivningen hela tiden berättar hur viktigt det är. Jag har däremot bett familj och vänner att inte säga att dom är fina så fort det finns toffsar i håret, nagellack på fingrarna eller glitter på kläderna. Man är inte bara fin när man har nåt "extra".

Fan, varför är det så jävla svårt för mig att sluta säga "vad fin du är". Jag säger det när dom är snälla eller hjälper varandra och så också, använder det inte bara till utseendet. Men fortfarande, det borde inte vara till utseendet alls.

Jag är så kluven i det här med operationer med. Jag har ändå sen jag var liten velat ha stora bröst, bestämde tidigt i tonåren att jag skulle förstora dom. Nu efter graviditet och amning vill jag VERKLIGEN få det gjort. Känner mig så himla ful och tycker det är jobbigt att visa mig för sambon till och med (även fast han alltid säger att han inte kunde bry sig mindre, men visst är dom "fina ändå"). Men samtidigt vill jag inte att ungarna ska tro att man måste ha stora tuttar liksom.

Så.Jävla.Svårt.

jag må vara dum men som mamma till sex barn, bonusmamma till tre, far/mor-mor till tre så säger jag ofta till alla dessa att dom är finast, vackrast, snyggast, bäst och så vidare för det ÄR dom i mina ögon!!!! och angående genus så har det säkert hänt att jag sagt/kallat dom kille/tjej, pojke/flicka för det är dom ju också utan att jag lägger ngon värdering i det???!!!!

Åh, så bra! Och så passande att det kom just idag, när jag själv har funderat och skrivit en del den här veckan om det där med att vara fin. Men ibland känner man sig så liten i förhållande till all den påverkan som kommer från resten av världen… 🙁

Åh, gråtvarning.

Jag säger heller aldrig till mina barn att dom är söta som i söta utseenden. Däremot kan jag kommentera om dom GÖR något sött. T.ex. om dom ger varandra en kram eller gör något annat snällt så kan jag säga "Vad söt du var som gjorde si eller så". Detta gör vi för att ordet söt inte ska bli så laddat, när man inte behöver SE söt ut för att få vara söt, utan endast göra något snällt/fint. För trots att vi undviker att säga det om utseendet så kommer ju andra att göra det, men då har våra barn redan en annan koppling till ordet söt.

För oss fungerar det bra i alla fall! 🙂

Så himla bra. Detta är precis vad jag vill få fram när främlingar och bekanta kommer fram till mig och min dotter och det enda dom kan säga är "åh vad söt hon är"

Nu är hon bara 16 mån men ändå hon är ju så mycket mer en ett "pretty face"

Hei!

Ville bare si at bloggen din er fryktelig inspirerende. Den skiller seg litt ut fra massene. Du er kul og modig. Denne videoen var veldig flott. Takk for bloggen din!

Jag brukar sällan kommentera (av ren lathet) men jag kände mig tvungen att kommentera det här.

Det här är något som alltid har irriterat mig. Under hela min uppväxt blev jag överöst av kommentarer om hur hur jag såg ut. Det mesta vad nog omedvetet och knappast illa menat, men jag kan fortfarande stå framför spegeln och känna hur sjukt jävla FUL jag är om jag inte har klätt mig fint, fixat håret, kladdat på sminket. Min mamma var alltid arg på mig när jag var tonåring för att jag inte klädde mig "flickigt" nog och blev alltid kallad "pojkflicka" (ett ord jag avskyr av hela mitt hjärta) i skolan och av kompisars föräldrar.

Jag själv har inga barn, och inga planer på att skaffa några (åtminstone inte på ett långt tag framöver), men jag har däremot två småsyskon. När jag var på min pappas kalas häromveckan sprang den yngsta (tre år) fram till mig, höll ut sin klänning och sa "Titta!" Jag fick så ont i hela själen att hon är så liten och redan kommer springande till mig för att söka bekräftelse på att hon är söt. Jag svarade: "En klänning." Sedan höll hon ut sina flätor. "Titta! Flätor."

"Ja, två stycken." (Tack vare ditt inlägg om just flätor tidigare hade jag ett bra svar på detta, tack!) Hon var nöjd. Perfekt. Sedan när mormor kom och proceduren upprepades med att visa klänning och flätor, så kom det. "Jaaaa, vad fiiin, åååh vilken tjusig liten tjej, men vilken fiiiin klänning du har på dig idag!" Jag stod bredvid och kände för att skrika. FATTAR DU INTE VAD DU GÖR MED BARNET DIN JÄVLA APA, ungefär. Lyckligtvis lät jag bli.

För kanske ett år sedan hade jag nog inte tänkt så mycket på det här. Sagt något om att vad fint klädd hon var och så hade det inte varit något mer med det. Nu vet jag bättre. Jag försöker numera alltid vara så genusmedveten jag kan. Jag har fortfarande en lång väg kvar att gå, för det är så mycket som sitter så djupt ingrott i mig, men jag försöker, och det är till allra största del tack vare din blogg, LD. Tack för det.

Jag behöver hjälp! Jag VET ju att det inte är så lyckat att hela tiden säga att ens barn är gulligt, vackert, pretty osv. Men jag tycker ju att hon är det sötaste som finns på denna jord. Hon är så söt så mitt hjärta smälter. Främlingar på stan kommenterar hur söt hon är och visst blir jag stolt, för jag har ett sött barn. Det första jag tänkte när jag såg henne var "Puh, hon är söt" för jag var rädd för att få ett fult barn. Jag vet att det är idiotiskt att tänka så men jag kan inte låta bli! Varje gång jag säger till henne att hon är söt reflekterar jag över varför jag är så korkad att jag bygger på utseendefixeringen. Hon förstår inte än så länge, hon är bara 11 månader. Men snart förstår hon och jag inser att jag verkligen måste sluta! Men det sker på ren reflex och jag vet inte riktigt hur jag ska sluta. 🙁

Svar:
börja med att tänka ut nåt annat ord som ska ersätta och så övar du in det. Varje gång du vill säga att hon är söt säger du det istället. Snart sitter det i ryggraden. Och det ÄR bara att sluta. Det är inget beroende och du talar ju inte omedvetet. Du skulle t.ex aldrig råka säga nåt elakt till folk. Du har alltså kontroll. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nä, alltså, självklart har jag ju kontroll men det är en dålig vana helt enkelt 😉 Men att tänka ut ett annat ord är smart. Hmmm… underbar? Fungerar det? "Du är underbar" istället för "du är söt"? Eller rätt och slätt "Mamma älskar dig" istället. För det kan man aldrig säga för många gånger (fick dock inte höra det när jag var liten, men jag KÄNDE mig älskad och det är huvudsaken tror jag…)

Svar:
Underbar är ju perfekt! Prova att skriva en lista med massa positiva ord som inte anspelar på duktig eller söt. Så har du den i bakhuvudet sen. Till slut sätter det sig.
”jag älskar dig” är min default när jag vill äta upp ungarna.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vill bara slänga in en kommentar och berätta för dig hur mycket jag, och förmodligen många andra, uppskattar det du gör. Vi som har fokus på annat i livet än könsdiskriminering och kvinnofrågor har varken tid eller lust eller ork att sätta oss in i detta på en djupare nivå, och ibland är det svårt att veta vart man står när "hen"-motståndare osv får så mycket utrymme i det offentliga rummet. Även om jag långt ifrån alltid håller med dig i allt du säger, så känns det ändå skönt att få en motpol, någonstans att vända sig när man vill få ett annat perspektiv på en fråga. Det är imponerande att du orkar, det behövs fler människor som dig, principfasta, okränkbara och framförallt, synliga. Vi är nog många som fortfarande skulle sitta fast i de traditionella "du är så söt och duktig"-träsket utan att överhuvudtaget ifrågasätta vårt beteende om inte du upplyst oss. Nu är vi iallafall i viss mån bättre rustade att ta våra egna beslut. Tack!

//Emma Hå

Svar:
<3 Tack Emma
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Plus 1 på Emma Hå:s kommentar. Jag är så glad att jag numera säger till mina vänner att jag är glad att se dem, än att jag kommenterar deras utseende. Att jag vågar ta debatten när folk är sexistiska, rasistiska eller utseendefokuserade. Jag orkar inte lika frekvent som du, men du inspirerar mig. Tack för det och ha en skön påskhelg!

Om jag hade fått en dotter i mitt liv, så hade jag blivit glad om hon var "ful" för män. Det män kallar vackra kvinnor, har det inte alltid så lätt. Det är ingen förmån eller något positivt att vara vacker i mäns ögon, även om många kvinnor inbillar sig det.

något gör att videon inte syns för mig. vad heter den, kan ju söka på youtube själv om jag vet? vill se den så gärna.

Svar:
makkai pretty
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tack! Precis vad jag behövde se just nu!

Är för tillfället helt utmattad på den närmaste omgivningen som motarbetar varje litet försök jag gör att banka in lite sundare värderingar i mina barn. Hur orkar man med motståndet? Det är ju inte random folk på stan liksom, utan den närmaste släkten. De ser mig som rabiat medan jag bara ser mig som en kärleksfull förälder med aningen mera insikt. Orkar inte försöka förklara mig mera heller, vill bara ta avstånd från dem allihop.

När jag tänker efter så säger jag nästan aldrig till mina barn att de är söta. Jag är en sån person som blir obekväm av känsloyttringar som går över medel, har alltid varit sån. Har nästan skämts och tyckt att jag är så himla dålig på att ge komplimanger, rent allmänt. Och i potten för komplimanger är ju det här klassiska berömmandet för utseendet som man oftast kommer att tänka på först. Men själv blir jag ju obekväm när någon anmärker på något i mitt utseende.. jag har länge undrat om det är för att jag har dålig självkänsla. Brukar ju vara så man säger om tjejer som inte kan ta åt sig av komplimanger. Efter några års lära-känna-mig-själv tid har jag dock kommit fram till att jag inte alls har fel på vare sig självförtroende eller självkänsla, den här detaljnivån känns bara så intim och det är det jag inte gillar. Försöker styra in mig på mer peppande kommentarer istället även om jag får erkänna att jag istället fastnat lite i duktig-fällan med just barnen.

Jag säger ibland men väldigt sällan till mina barn att de är fina eller söta. Detta då Även innan jag började läsa dig och dina briljanta argument, eller såg kvinnor som denna! JAg tycker att det har så lite med hur jag känner för dem. Oftast vill jag äta upp dem eller säger att jag blir så glad av att få ha dom hos mig.

När jag hör Katie tänker jag dock på mina egna föräldrar som kanske var före sin tid, som när jag skrek "hjälp mig jag är ful" sa att det inte var viktigt. någon gång sa de att jag var fin men det var inte argumentet – skit i det det Är inte hur du ser ut vi bryr oss om. Fast du ÄR fin. Grejen var att jag hatade dem för det. Jag ville ha hjälp. Jag ville operera mig. De sa att det skulle de aldrig bidra till jag som var så bra som jag var, utseendet som inte var påverkbart inte hade med mig att göra. Folk mobbade mig och sa att jag var ful. Mina föräldrar sa att det inte var sant, efter många om och men såg jag själv till att byta skola. Där sa de också att jag var ful av samma orsaker. Innan dess hade jag hoppats på att mina föräldrar skulle ha rätt. Visst var det tidens ideal som sa att jag var ful -STRUKTURER – men trots att mina föräldrar sa att jag var fin -och TYCKTE det men inte tyckte att det var viktigt- så tyckte inte folk i allmänhet det och det gjorde att de behandlade mig illa. Jag var faktiskt rätt cool och smart och allt, så det var inte bara jag. Men jag mådde dålig. Av att vara ful. Ville ibland dö bara därför. Så jag opererade mig då jag blev myndig (plus några år och tusenlappar).

Skämdes. Tyckte inte om mitt nya jag – men det gjorde omgivningen. Plötsligt var jag finare. Alltså inte en placeboeffekt -själv tyckte jag att jag gått från ful till fulare-men jag accepterades. KANSKE p.g.a åldern – mer mognad. Men…nja. Jag passade bättre in.

Jag är nu glad för operationen. Jag kan skita i utseendet och har sedan dess ( 15 år sedan) ägnat mig åt att vara smart. För nu tycker inte alla att jag är FUL. Det var viktigt att inte vara FUL, inte lika viktigt att vara vacker. Jag har inte så stora problem med åldrande t.ex eftersom jag inte ser det som samma sak. Jag hade önskat att mina föräldrar hjälpt mig att slippa vara ful i en värld där alla var ense om det utom de. Men att de sagt åt mig att det inte hade något med mitt värde att göra – det förmedlade de redan.

Men att vara ful är inte OK för all oss som tvingas bära vara-ful-fanan.

Jag bryr mig inte mycket om mina barns utseende ändå. Jag trodde att det skulle vara viktigt för mig att de inte ärvde min fulhet. Nu ser de lite ut som jag utan att vara fula -tycker jag. Jag vet inte ens om folk kommer att tycka bu eller bä. Jag koncentrerar mig på närvaro och att förmedla att jag älskar att vara med dem. Men kanske kommer min historia att påverka dem. Ingen av dem är som jag, men tänk OM ngn vore det, och de sa att snälla låt mig operera mig. Ska jag då berätta hela historien. Jag tror det. Sanningen. Att jag själv inte var glad i bôrjan av att ha gjort det, men att omgivningens acceptans gjorde att jag i längden blev lycklig av det…just för att jag inte behövde bry mig mer. Utstickande blev vanligt= fanns inte liksom.

Och ibland tänker jag att eftersom utseende inte är viktigt -så vad FAN gör det om man förändrar det? Mitt värde sitter ju inte i ifal jag är "äkta" eller inte -vilket också är en JÄVLA TYRANNI.

Nota bene – jag är emot operationscirkusen, värdet i utseendet och skiter dessutom i allt var mode och t.o.m smink heter utan att döma de som inte gör det. Jag har svårt att tycka i de här frågorna. Min historia visar dock att det är viktiga frågor och jag är

TACKSAM ATT DU FINNS!

Jag måste bara få slänga in en kommentar här, sedan jag hittade din blogg, för ett par månader sedan, har jag läst allt du skrivit. Jag håller så otroligt ofta med dig och lär mig något alldeles ofantligt mycket.

Du får mig att tänka till, att tänka om.

Vilket i sin tur lett till att jag diskuterat saken med vänner och bekanta vilket får dem att tänka till och tänka om! Du har antagligen påverkat mina framtida barns liv till något så mycket bättre efter att jag fått läsa vad du skriver.

Jag är så tacksam, och så glad över att det finns människor som dig som tänker och delar med sig av det till oss andra så vi kan få lära oss. Någon som sätter ord på känslor jag haft inom mig men inte riktigt haft koll på!

Tack tack och återigen tack för att du är så inspirerande!

Svar:
Tack själv snälla du, för dina peppande ord. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

det är så himla bra att göra så! försöker också att inte berömma mina kusiner (mellan 5 och 8 år gamla) efter utseende. och inte heller så mycket berömma som uppmuntra!

du kanske har svarat på detta förut, men ifall ninja (eller tamlin) frågar "mamma, är jag söt?", vad svarar du då? eller i framtiden, om någon av dem är jätteledsen och osäker på sitt utseende och ber dig säga om dom är söta/fula, vad tror du du skulle svara? det är en så svår tanke. jag tror jag isåfall hade sagt att de är det sötaste jag vet oavsett, men poängterat att det inte är det viktigaste.

Hej!

Vill bara ge nätkärlek åt ditt håll, grät när jag såg detta klipp och kände igen mig från min egen uppväxt.

Lade tidigare idag sedan upp den på min facebook sida med kommentaren;

"Tar tre minuter att se, sätter ord på varför det värsta jag vet är när folk kallar mig söt. (I dom flesta situationer i alla fall)"

Kommentaren som följde av en kille som jag känner väl löd;

"hahahahha vad söt du e"

När jag läste det satt jag bara där och gapade för att min bild av honom ändrades helt.

Förstod han inte att han genom den kommentaren bekräftade hela den problematik som klippet belyser?

Men det är väll kanske en del av problemet – att personer inte reflekterar över att de ofta förstärker strukturer som de i andra lägen helt skulle förkasta som hemska.

Och jag till och med reflekterade vad jag skulle svara – skulle jag ens bemöta det? Men svarade till sist;

"Kommentaren säger väldigt mycket mer om dig **** än om mig, men det vet du nog."

Och det var du som gav mig kraft att göra det!

Jag är så trött på att ta skit, eller rättare sagt inte veta hur jag ska argumentera tillbaka. Hur jag ska synas utan att bli förlöjligad.

Han svarade ganska snabbt;

"Vänta vänta vänta nu känner jag att det blev lite mer seriöst än vad jag menade! Dumt av mig att retas sådär, sorry."

Kanske lärde hans sig något. Kanske hade ingen förut sagt ifrån.

Tack för att du ger mig mod!

Kan det vara så att man ger på tok för många komplimanger helt utan anledning?

Om man har klätt upp sig för en dejt eller fest kan det iofs vara något att uppmärksamma, men i övrigt kan det vara så att vi kastar ur oss saker vi varken menar och som inte tjänar något syfte.

Vad tjänar Ninja på att få höra att hon är fin hos doktorn?

Blir hon friskare av det?

Botar färgen rosa och en fin kjol mässlingen?

Det var ju inte därför hon gick dit och inget hon skulle brytt sig om om ingen sagt något. Ingen press på vem hon är hade lagts på hennes sköra axlar.

Min lillebror blev retad och fick kommentarer som "jaha, är du en tjej du?" av min äldre bror för att han gillar smycken och hade en barbiedocka. Trots att jag försvarade honom blev han generad och jag har inte sett den dockan sen dess.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *