Kategorier
feminism & genus

Varför kan vi inte känna oss som kvinnor utan mannens bekräftelse?

Rebecca Simonsson / Stella vill ”känna sig som en kvinna” och jag fattar inte riktigt vad hon menar.
 
 
Hur känner man sig som en kvinna egentligen? Hur känner man sig som en man? Det Rebecca säger och cementerar här är en ganska så vanlig önskan hos många kvinnor som ofta har sin grund i gamla föreställningar om kvinnan som ganska osjälvständig och ömtålig. Hon ska tas hand om. Hon ska bjudas ut, bäras på händerna, mutas med gåvor (som hon ofta belönar med tillgänglighet. Alltså sex), sättas på en piedestal där hon aldrig egentligen kan jämställas med sin partner. 
 
Grejen är ju att du inte kan ha antingen eller för det går hand i hand. De stora frågorna ÄR BEROENDE av de mindre och om du har olika förväntningar beroende på kön (och dessutom vill upprätthålla dem!) så kommer det att gå igen i kvinnosyn, krav och eventuella rättigheter. 
 
De flesta tycker att det är självklart att alla ska behandlas jämlikt men problemet är att väldigt många saknar analys. De ser inte hur allt hänger ihop, hur kraven och förväntningarna vi har på varandra utifrån könen faktiskt är just det som gör oss ojämställda. 
 
Du kan inte få det ena utan att det andra kommer på köpet. Och tvärtom.
 
Så varför är det så att så många kvinnor inte kan känna sig som just kvinnor om de inte har män som bär upp och bekräftar den bilden? Varför är vår självuppfattning beroende av en mans bekräftelse?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Varför kan vi inte känna oss som kvinnor utan mannens bekräftelse?”

Jag förstår verkligen inte heller kvinnor som tänker som hon. Känns som att de fått sin föreställning om det ideala förhållandet från filmer från 50-talet. Känns som att samma tjej skulle kunna komma med kommentarer som: Den svenska jämställdheten har gått för långt! Liza

🙁 Gah. Personligen blir jag arg på riktigt om en man behandlar mig som "kvinna", det är fan dehumaniserande tycker jag. Behöver jag hjälp, för att JAG inte kan nåt för att jag är som jag är, inte för att jag är kvinna, vill jag gärna ha hjälp, men förutsätt inte att jag behöver behandlas som något ömtåligt och just det där med piedestalen är jag galen på.

Jag gillar inte ens när män drar ut stolen när jag ska sätta mig.

Jag kan tycka det är trevlig att bli bjuden på mat, att få stolen utdragen och att få små presenter. Men jag tycker också om att vara den som bjuder, drar ut stolen och ger. 🙂

Butler hänvisar till Simone de Beauvoir som menar att det i samhället framställs som att kvinnligt är ett skapat genus, medan manligt är universellt.

Andra skulle i likhet med Beauvoir hävda att endast feminint genus är markerat, medan maskulint genus sammanfaller med det universellt mänskliga; kvinnor definieras alltså utifrån sitt kön medan män upphöjs till bärare av den kroppsöverskridande universella egenskapen att vara människa. (Butler 2006: 59)

Alltså det låter ju som om det vore så enkelt att bara ändra sig , de är trots allt något som sitter fast i hela än själv . Jag önskar verkligen det (jag ) vore annorlunda . Hur börjar man ? Ska jag vara ärlig så är jag så beroende av min killes komplimanger , uppmuntran , bekräftelse så jag får ångest attacker om han på skämt drivit om något som har med mig att göra , jag lider av extremt roligt självkänsla .

Jag vill vara den där kvinnan som inte bryr mig ett skvatt om vad någon tycker om mig , som inte behöver någons ( i detta fall en manna ) bekräftelse utan bara min egna .

De känns pinsamt att erkänna eftersom alla på denna blogg verkar vara extremt säkra i sig själva .

Igår bytte min kille sin bild på mobilen till en bild på mig och när jag fick se den så hade han valt en extremt osmickrande bild på mig där jag kisar, ser ful och konstig ut . Jag blev arg på honom . Idag skäms jag för det slutade i bråk . Han blev sårad , jag sa hur kan du välja en så ful bild medan han älskade den för han sa att han minns stunden så väl när den togs . Ja skäms jag förstår ju att detta är så fel av mig. Hur gör man / t

Jag förstår precis vad hon menar. Amerikanska män är väldigt noga med sina kvinnor och få dem att känna sig speciell, och det har absolut ingenting att göra med att dessa kvinnor är beroende av någon man. Svenska män är bara sorgliga och lata. De bryr sig inte om sina kvinnor och förvänta sig att få allt serveras på ett silverfat

Min far är amerikan och han har alltid visat min mamma både respekt och uppskattning, och min mamma är absolut ingen gås. Hon är den mest oberoende person jag känner. Hon har också en ledande ställning i ett så kallat mansdominerat yrke.

Vi blir ju matade med hur det ska vara mellan man och kvinna. Se klassiska äventyrsfilmer – kvinnan står ju mest och skriker och så kommer Mannen och räddar henne samtidigt som han räddar dagen. Likaså är det ju i nya filmer som Twilight och även i Disneyfilmer med mera. Inte konstigt att det är så samtidigt som tidningarna spär på lite till.

Merida, den coola prinsessan i Disney, har ju fått Disneyprinsessa-status och med det fick hon smalare midja, finare hår och tappade bort sin båge. Den saken som gjorde henne självständig och gav henne en känsla av frihet och glädje.

Jag kan förstå att hon och andra tänker så.

Se på alla Hollywood filmer som finns, det "perfekta" livet där kvinnan uppvaktas av mannen hela tiden.

Det är nog det som många jämför med, att man vill att livet ska vara som i en film.

Jag tycker även att Blondinbella har den tendensen när hon skriver i sin blogg, att det ska lika en film, eller att hon vill uppleva allt som om det vore i en film. (Svårt att förklara)

Jag själv vet inte om jag känner mig som en kvinna, för hur känns det?! Jag har ju inget att jämföra med?!

Oavsett vad jag gör så känner jag mig verken mer eller mindre kvinnlig, jag bara är.

Som jag alltid brukar säga: Fan vad glad jag är att jag är lesbisk och lever i en samkönad relation! Jag känner mig som en "kvinna" (läs: människa) både när jag uppvaktar henne och när hon uppvaktar mig, när jag lagar maten och när hon lagar maten, när hon lägger barnet och när jag lägger barnet, när jag tar hand om henne och när hon tar han om mig osv osv osv i all oändlighet.

Hej!

Det var väldigt längesen jag hörde något no poo-aktigt av dig. Jag vet att du var väldigt aktiv förut och jag undrar bara om det är något du fortfarande håller på med och isåfall varför du inte skriver om det längre. Det var väldigt intressant och det var bland annat du som fick mig att se över mina egna hår- och hudvårdsrutiner och leta efter alternativa lösningar 🙂

Men vadå? Varför är det så konstigt? Vi är ju matade med det sen vi är små? Att den enda åsikten som räknas är en mans. Det får vi höra av våra vänner, ibland släkt (i kommentarer som "ska du verkligen klippa dig/vara så tjock/inte sminka dig lite? Ingen kille kommer vilja ha dig"), tidningar riktade till oss, tv, filmer, internet. Listan kan göras hur lång som helst.

Det absolut mest tragiska här är att skulden sedan är vår egen. Vi ska "älska oss själva" och om vi inte gör det är vi misslyckade och tragiska. Men vem fan kan älska sig själv när allt talar för att man är fel?

Jag tror det viktiga är att försöka se sitt värde. Det kanske inte är kärlek men om man alltid försöker se sitt värde, om så än bara på grunden att man är människa och tekniskt lika mycket värd som alla andra, så kanske till sist det går att släppa bekräftelsebehovet.

Det är så jag har gjort iaf. Jag älskar inte mig själv, speciellt inte såhär inne i en depression, men jag inser att jag har ett värde och det värdet kan ingen annan ge mig. Inte ens en kille som skulle kunna tycka att jag är söt.

Jag själv tycker väldigt mycket om att få min partner att känna sig speciell även om jag inte alltid har så mycket pengar så att jag alltid kan bjuda på middag osv. Det kan vara saker som att gå upp tidigare och ordna en god frukost och på min födelsedag så var det jag som bjöd ut min pojkvän på picknickdejt med champagne och god mat 🙂 även när det gäller vänner jag tycker mycket om så brukar jag anstränga mig för att de ska känna sig speciella. Tycker att det är jättetråkigt med sådana uttalanden ovan. Då blir ju relationen en transaktion, nästan som man vore prostituerad. Handlar inte så mycket om verklig omtanke eller romantik enligt mig, snarare att man vill se hur mycket någon är villig att betala för en.

Jag gissar att det är pga att rollerna man och kvinna är varandras motsatser och bekräftas i varandra. Utan "mannen" finns inte "kvinnan" och ju mer mannen beter sig som en "man" desto mer bekräftas kvinnan som en "kvinna", vilket upplevs som positivt, eftersom det passar in i rådande norm. Handlar nog mer om att vi har internaliserat rollen "kvinna" i vår självuppfattning, än om att faktiskt uppfatta sig som en person av kvinnligt kön. Klassisk konsekvens av könens isärhållande.

Ja vad ska man säga om Rebecka Stella och hennes blogg egentligen.

Det är i alla fall intressant att Expressen kan ha en lika stor rubrik med citat från Rebecka "nu har jag landat i Sverige och det är great, jag ska åka direkt och föna håret" som de har när de rapporterar om världshändelser. Ni vet politik, krig och svält och sånt. Men folk är visst helt jävla iq-befriade och gillar att läsa menlöst dravel. Jag får också känslan av att Expressen har gjort Rebecka till en page 3 girl. Mycket bar hud och lockande rubriker om sex.

Ja ja jag vet, hon är kvinna och jag är kvinna. Jag borde inte dissa. Men snälla någon.. utan att "snacka skit". Är det bara jag som ser vansinnet i detta?

Jag har nog aldrig känt mig mer som en kvinna för att jag blivit uppvaktad, jag blir snarare irriterad på män som ska hålla på och "hjälpa" bara för att de tror att jag som kvinna inte klarar av vissa saker.

Jag ÄR en kvinna, men jag bedömer inte min kvinnlighet i förhållande till en manlighet, i så fall snarare till samhällets uppfattning om vad som är kvinnligt, även om jag med åren börjat strunta alltmer i det – jag är jag och om andra anser mig vara okvinnlig får det vara upp till dem, jag vet fortfarande att jag är en person av kvinnligt kön. Jag gillar att bli uppvaktad av min sambo, fast det är för att det får mig att känna mig uppskattad för den jag är och för att vi älskar varandra, inte för att jag är kvinna och han är man.

Tack och lov att det är fler än jag som blir förbryllade och provocerade av den här sortens uttalanden. Vad betyder det ens att "känns sig som en kvinna"? När sa någon mörkhårig person senast "amerikanska blondiner får mig att känna mig som en brunett! Svenska blondiner får mig att känna mig som blondinen i sammanhanget"?

Jag har verkligen noll förståelse för det där. Självklart vill jag att personen jag dejtar ska visa uppskattning och respekt för mig, men jag vill att personen ska uppskatta och respektera mig som en individ. Att bemöta mig utifrån mitt kön blir ju jättekonstigt – även om jag är rätt "kvinnlig" är jag ju mig själv först och främst. Jag råkade en gång gå på dejt med en rysk kille (är så van vid killkompisar, så trodde det var vänskapligt) och han var verkligen jättetrevlig, men tyckte det var så konstigt att jag ville betala maten själv och bära min egen väska. Här skulle många säga till mig att jag är otacksam, men det får jag dåliga vibbar av. Jag ska inte behöva bekräfta någons manlighet och ingen ska behöva bekräfta min kvinnlighet. Att många känner ett så starkt behov av att få sin könsidentitet bekräftad tyder väl på att vi har gett könet förhöjd betydelse? Om könsrollerna skulle vara så självklara skulle inte diskussionen finnas. Sen tycker jag det är rätt respektlöst mot svenska män att uttala sig så. Det går inte att förvänta sig både jämställdhet och särbehandling.

Det är ett pris du betalar dock. Amerikanska män (generellt) är samtidigt bakåtsträvande i sina syn på kvinnor. De vill tjäna mer, de räknar med att kvinnan ska vara hemma med barn, att kvinnan ska sätda och laga mat och ha rakade ben etc etc. Det är otroliga skillnader mot svensk jämnlikhet. Samtidigt så tror jag att många amerikanska män blir imponerade av svenska, starka kvinnor som "inte tar skit". Det jag gillar mad amerikanska män är att många av dem är gentlemen. De är artigare än svenska killar, visar mer respekt. Men det är igen att generalisera… finns riktiga rövhål både här och där.

Svar:
det är ju det jag menar, att det går hand i hand. Och ofta är de ju bara gentlemen mot en viss typ av kvinnor. Vilket säger en hel del om kvinnosynen.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

SannaM: Håller med dig fullständigt! Jag stör mig mycket på det här med "vem är mannen i förhållandet?"-snacket, även om jag inte personligen har råkat ut för det. Jag tycker om att uppvakta min partner och visa att jag tycker om hen – oavsett om jag är tillsammans med en av samma eller motsatt kön. Att jag i dagsläget har flickvän, gör det mig till "mannen" i förhållandet för att jag tar flest initiativ? Mitt käre ex av motsatt kön var definitionen av passivitet, betyder det då att jag var "mannen" i relationen och han "kvinnan"? Ingen skulle få för sig att påstå något sådant. Nej, sådana beteckningar är rent struntprat!

Förstår helt vad hon menar och håller med Macenzie här uppe. Så klart finns det undantag. Min man är också svensk, men han har fått en helt annan uppfostran. Amerikanska män verkar ha mycket mer respekt för sina kvinnor och de är gentlemen(så klart finns det undantag, men över lag). Bara för att man visar respekt och uppskattar sin kvinna betyder inte att kvinnan är mannens slav eller att hon måste betala för sig med sex.

Svar:
respekt för kvinnor eller respekt för EN sorts kvinnor? Jag upplever det snarare tvärtom, att ju mer gentleman en man är, ju mer han ”respekterar och hyllar kvinnor”’ desto högre krav har han på hur kvinnor ska vara, se ut och bete sig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Och med meningen "amerikanska män får mig att känna mig som en kvinna" så försöker hon bestämma hur kvinnor ska känna för att vara kvinnor. Att vi ska gilla att bli uppassade, gulligullade och särbehandlade pga vårt kön. Med den meningen försöker hon frånta mig rätten att själv bestämma hur jag som kvinna vill känna och vilken roll jag vill ha i ett förhållande.

Usch!

Jag bor i USA och är tillsammans med en amerikansk man, han är dock uppfostrad av en radikalfeminist till mamma (en av de mycket få som finns här) så han kallar sig feminist, agerar feministiskt och har en bra mycket mer hälsosam syn på kvinnor än de flesta svenska killar jag dejtat. Inser dock att han är ett undantag. Vad gäller andra amerikanska män så är det precis som många i kommentarsfältet säger – du får någonting men ger samtidigt upp någonting annat. Många är grymt bakåtsträvande i sina åsikter. Överlag är dock amerikaner ARTIGARE än svenskar, men det gäller både män och kvinnor!

sjalv e jag sedan 3 ar bosatt i centrala Alberta i Kanada tillsammans med min Kanadensiska pojkvan. Nu rakar jag ha haft turen att ha hittat mig en partner som fullstandigt haller med om mina feministiska askter och tankar kring genus ( ala lady damer), men jag upplever att managa andra killar har gillar det gammaldags, att bjuda tjejen pa allt, hon ska bo hemma me barnen medan mannen jobbar typ. Strippor och prosituterade kvinnor e vanligt och inte manga hojer pa ogonbrynen over det har borta och jag upplever att kvinnor varderas mer an i sverige, beroende pa hur "vacker" du ar. Manga tjejer e ok med att mannen gar ut pa strippklubb for "han maste la fa ha lite kul" typ. Skittrakigt tycker jag.. Kanner mig som den enda feminister har, och ingen annan delar mina asikter an min kille..

Såg Rosemary’s Baby igår. Kunde knappt fokusera på storyn för att jag blev så jäkla irriterad över att frun (Mia Farrow) behandlas som ett barn av sin man (-och andra). Men det var så många kvinnor behandlades på den tiden; som varelser som inte riktigt kan tänka klart eller ta egna beslut.

Men visst fick hon uppvaktning och blommor och presenter etc, så Rebecca kanske skulle ha stortrivits back in the day!

"respekt för kvinnor eller respekt för EN sorts kvinnor? Jag upplever det snarare tvärtom, att ju mer gentleman en man är, ju mer han ”respekterar och hyllar kvinnor”’ desto högre krav har han på hur kvinnor ska vara, se ut och bete sig".

Jag visa min pappa denna kommentar och han svara :

Jag har alltid respekterat din mamma för vem hon är, inte för att hon är vacker. Hon är självklart i mina ögon den vackraste kvinna jag sett. Men jag älskar och respekterar din mamma eftersom hon gav mig en mycket vacker och smart dotter, ett lyckligt äktenskap, en riktig sann vän och jag känner mig trygg med henne.

Jag skulle aldrig byta ut det liv jag har. Jag är den lyckligaste människan på denna jord, eftersom jag har välsignats med två helt fantastiska och starka kvinnor.

Sen kan du berätta för den här kvinnan att alla män är inte svin som vill trycka ner och förnedra eller använda sin kvinna som en personlig slav. En riktig man respekterar sin kvinna och behandla henne som han vill bli behandlad. Alla kan ha sina åsikter, men jag gillar inte när folk drar alla män över samma kant.

Jag skulle aldrig drömma om att förnedrande eller behandla en kvinna illa.

Svar:
respekterar din pappa kvinnor som ligger med många män? Kvinnor som på andra sätt inte följer mallen för hur en kvinna ska uppträda? Varför är det vikltigt att du är vacker? En riktig man? Vad är det? Är man inte en riktig man om man beter sig illa? Vad är en riktig kvinna?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

För egen del i yngre år var det snarare "Varför kan jag inte känna mig som MÄNNISKA utan mannens bekräftelse?" Ännu värre då hela mitt välmående och identitet baserades på om någon av manligt kön hade pratat med (läs: raggat på) mig osv. Sorgligt när jag tänker på det nu i efterhand.

Fast det behöver inte vara så svart eller vitt som du säger heller. Ja, nordamerika ligger bakom oss i genusfrågor och det är mkt som känns fel i "rollerna" här borta. Men det kan faktiskt också vara så att amerikanska män är uppfostrade att vara mer gentlemän än svenskar. Så är det ofta. Och är man inte vad vid det i Sverige så är det rätt romantiskt. Ja, männen uppfostras till att ta hand om kvinnor men man behöver inte köpa hela paketet. Min nordamerikanska man och jag lever väldigt jämnställt, jag behöver inte sätttas på en pedestal eller tas hand om. jag drar tom in mer pengar än honom. Men visst gillar jag att han är mer gentleman och håller upp dörren och sånt. Det är det inget fel

med. Det behöver inte vara svart eller vitt.

Hanna, Kanada

Jag fattar inte den där diskussionen om respekt. Alltså. Jag respekterar folk oavsett kön, det är väl inte så mycket begärt egentligen? Och det där med att svenska män bara är sorgliga och lata – eh nej jämfört med män i andra länder tycker jag ändå att svenskarna står sig bra. När jag varit i Spanien, England, Tyskland har jag väldigt ofta blivit sexuellt trakasserad – något som hänt kanske en gång i Sverige. Jag menar inte att alla svenska män är änglar eller att alla som inte är svenskar är svin. Men ändå att jag gillar att kunna gå på en öppen gata utan att bli förföljd eller att någon visslar på mig.

Alltså, jag kan inte hjälpa det, men att säga: behandlar "sin kvinna" då låter det som att man snackar om ett fucking husdjur… Som i "han är snäll mot sin hund".

Jag fattar inte hela grejen med att bli behandlad som en riktigt kvinna, hylla sin kvinna, respektera sitt boskap, förlåt kvinna menar jag, och gentleman hit och dit.

Jag förväntar mig att bli respekterad som människa, att bli behandlad på ett schysst sätt av min partner och att det ska vara ett partnerskap. Jag vill inte bli (sär)behandlad som en kvinna, inte bli daddad av någon stenåldersromantiker som kallar sig gentleman för att släta över sin unkna könskonservatism. En schysst kille/man behandlar en inte som en kvinna utan som en medmänniska.

Er, vad är det för jävla dravel Linnea och Macenzie kommer dragande med? "respekterar kvinnor mera"? Vadfan? Särbehandlar kvinnor, på sin höjd, och som LD säger, en viss sorts kvinnor. Och gentlemän kan gå och knulla sig själva, hela det chevalereska idealet går ut på att kvinnor och små ömtåliga prylar som man måste skydda och ta hand om. Nu har jag turen att vara ihop med en amerikansk man som är feminist och som uppskattar mig som människa, inte tag-hand-om-eller-knull-objekt, så de finns, men som sagt, att tycka att det finns en enda fördel med den sortens beteende är helt rubbat.

Svar:
eller hur? Det bottnar bara i jävligt usel kvinnosyn helt enkelt. Oavsett hur mycket de ”respekterar och älskar kvinnor”.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

LD: Men självklart söker en gentleman partner som är lik sina egna värderngar och tro. Om jag inte gillar en viss sots män/kvinnor så blir jag väl inte ihop med de.

MACENZIE: Bra svar från din pappa.

Svar:
Du missar poängen. Grejen med sk ”gentlemen” är att de ofta har ganska höga krav på vad kvinnor får och inte får. Hur de ska se ut, föra sig, tala. Det handlar inte om personliga preferenser utan om kvinnosyn. Gentlemen ser det även ofta som sin uppgifta att skydda och ta hand om kvinnor, eller ja de kvinnor som enligt dem är ”riktiga kvinnor” och BRA kvinnor och således förtjänta av deras ”respekt”. Och detta är inte förenligt med jämställdhet.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sofia: Nej du är inte ensam!!! Har försökt förstå storheten med Rebeccas blogg men har gett upp.Vad får folk ut av att se bilder på när hon sitter hos frisören/vid ett bord på krogen/i en solstol/framför spegeln osv.osv.osv. och sedan inget mer…öh .Kan någon förklara?

Här har du så himla fel att du anar inte. Men det är just den här typen av attityd från dig som göra att jag aldrig kommer att stå på barrikaderna tillsammans med dig.

Lev som du lär!

Svar:
NÄ VA LESSEN JA BLEV NU
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Så himla deprimerande att många kvinnor "känner sig kvinnliga" när de blir behandlade som svaga och hjälplösa av en man. Det är verkligen helt sjukt att det är något många drömmer om – att en man ska behandla dem som lite mindre vetande och lite mindre kompetenta.

Och ni som säger att det handlar om artighet – jag lovar att det går att vara både artig och trevlig OCH behandla personen man umgås med som en jämbördig människa.

Kan alla ni som pratar om gentlemen och respekt snälla förklara för mig hur exakt ni menar?

"Han är bra för han behandlar kvinnor med respekt." Är det inte självklart att man behandlar alla med respekt oavsätt kön? Och vad betyder behandla med respekt egentligen?

Känna sig som kvinna? Jag känner mig i bästa fall som jag och det är tämligen könsoberoende.

Det finns gånger jag känt mig som kvinna och de starkaste tillfällena är när jag fött barn. Då har den känslan kommit, men lite av det också vid graviditet och amning. När det gäller andra människors beteende gentemot mig så vill jag att det ska få mig att känna mig som människa, d.v.s. respekterad och lyssnad till.

Är inte hela poängen med jämställdhet att var och en som individ ska kunna få göra sitt egna val av partner/s? Rebecca har sina preferenser, och jag tror inte att det gör henne till en svag individ. Hon verkar inte vara en kvinna som sitter och väntar på att bli omhändertagen, utan är fullt kapabel till att sköta det själv, men kan för den sakens skulle uppskatta en män som visar henne uppskattningen hon anser sig förtjäna.

Jag vill ha en man på samma nivå som mig själv, och har precis som Rebecca ofta känt mig som den "manliga" i förhållandet. Jag är kvinna. En kvinna som varken vill stå över eller under min man utan bredvid. Jag orkar inte med män jag behöver ta beslut åt, ta hand om och dalta med.

Sofia: Haha exakt, det är så patetiskt att de (Expressen) blåser upp henne som nån "stilikon" eller liknande och gör rubriker om precis ingenting. Antagligen har de betalat dyra pengar för att få ha henne som "ansikte" och vill få valuta genom massa klick på hennes intetsägande blogg. Gaaah!

Menar hon egentligen inte bara att hon vill känna sig som en sexuell varelse? Är det inte det vi menar när vi ser någon och automatiskt tänker "åh, vad manlig han ser ut" och menar "han ser ut som han skulle trycka upp mig mot en vägg och *****". Jag tror det är det människor inte förstår, i stället för att säga "manlig" och "kvinnlig" så går det att hitta könsneutrala ord som förklara hur man känner sig/ser på andra. Lite förvirrande skriver kanske, men jag hoppas du förstår.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *