Kategorier
feminism & genus

Man kan lyfta God Ton utan att sänka den arga retoriken

arg_148437385

Jag avskyr faktiskt det där argumentet att en viss sorts feminism är enklare att ta till sig eller att ett visst sätt är bättre än det andra. Typ ”hur ska folk (män) kunna ta till sig feminismen om man bara är arg och hatisk hela tiden?” Man ska inte skrika eller ha ”aggressioner” (som kvinnors ilska ofta avfärdas som) utan vara pedagogiskt och trevlig och lugn.

Jag har varit en ”arg och skrikig” sk ”rabiesfeminist” i flera år och vågar påstå att det är just DET som fått MIG att nå ut till så pass stor publik. Jag får dagligen kommentarer och mail från folk som blivit omvända, som tänkt till, som inspirerats, som peppats, som fått hopp och styrka. (Jag väcker inte bara ilska och hat utan en massa positiva känslor) Jag har sett antifeministiska haters bli förbytta och ansluta sig till mig (*vinkar glatt*) och det jag förespråkar och jag gissar att andra arga ”rabiata” feminister som Fanny Åström och Kakan Hermansson har samma upplevelse som jag.

Med det sagt så säger jag INTE att min högljudda arga metod är bättre än den lugna pedagogiska. Bara så det inte bli missförstånd. Jag vänder mig bara emot att det inte skulle vara konstruktivt eller produktivt och är trött på att höra det argumentet om och om igen. Och jag är framförallt trött på att man inte kan lyfta den pedagogiska eller goda tonen utan att sälja ut oss andra.

fanny hannahfanny hannah 2

Hannah Lemoine är ju en sån där Vettig Feminist men hon säljer inte ut nån. Läs gärna Fanny Åströms inlägg tillägnat Hannah och God Ton-debatten.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Man kan lyfta God Ton utan att sänka den arga retoriken”

Hur kan du vara så säker på att det är din ”arga, skrikiga rabiesfeminism”som har fått dig att nå ut till dina läsare. Om du hade varit lugn och saklig och haft en trevlig framtoning kanske du hade nått ut lika bra, det kan du ju inte veta eftersom du inte har provat eller hur.

Fast … jag kan känna mig lite ”trött” på ”den arga rödstrumpan” som står och skriker … Jag tror att många fastnar för din blogg för att du är så … tydlig, och öppen och radikal. inte bara för att du är en arg rödstrumpa. Sen når du ut med det budskapet mellan dina raljerande inlägg om ditt eget liv, hur du står upp för dig själv och din kropp (att det är ok att vara tjock) osv. osv.
Men det viktigaste är ju att du når ut. För det behövs. Ibland känner man ju att ”jaja, vi har det rätt bra”, sen bara baxnar ju när hör helt vanligt folk som konstruerar kön på ett så kategoriskt sätt att det är direkt skadligt.

Om vi inte levde i ett patriarkat så hade det absolut kunnat vara möjligt att åstadkomma förändringar med mjukhet och eftertänksamhet, men tyvärr är det ju inte egenskaper som patriarkatet varken värderar eller respekterar.
För min egen del så krävdes det att en nära vän blev rabiat och arg feminist för att jag slutligen skulle börja inse vad feminismen handlade om och skämmas över att jag inte ville kalla mig feminist tidigare. Det gick såklart inte på en gång utan tog faktiskt ett par år när jag inte visste hur jag skulle förhålla mig till all hennes ilska. Å andra sidan hade den snälla, trevliga feminismen inte lyckats väcka någon direkt eftertanke hos mig på nästan 30 år så jag tror absolut att den arga och högljudda feminismen är jätteviktig.
Det är ju ingen slump heller att ingen minns suffragiströrelsen men så gott som alla känner till suffragetterna. Varför? Jo, för att suffragisterna var snälla, och därmed lätta att ignorera, och hade det inte varit för de arga suffragetterna och deras arbete så hade makthavarna kunnat fortsätta ignorera suffragisternas krav på kvinnlig rösträtt. Vem vet om vi då ens hade haft kvinnlig rösträtt idag?

Hej Lady Dahmer,
Idag håller jag med dig! Vi behöver både sådana som dig, och de med god ton! Det problem jag har haft, är att kända twitterfeminister allmänt hånat och ’dissat’ den goda tonen, vilket jag tycker är fel. Men en kombination av dem båda, att du och dina radikala vänner fångar en viss målgrupp – och vi andra plockar upp de som behöver tillmötesgående teori, är nog det bästa.
Att revolutionera med tårtkastning och dylikt är dock något jag starkt tar avstånd ifrån.
Med vänlig hälsning
Anita

Tycker det är ett sjukt konstigt synsätt det där ”alla behövs” för vem då? Varför ska en behövas för? Finns det ett definierat diskussionsforum eller för vad är det egentligen folk tar sig friheten att diktera hur debattklimatet ska vara? Jag tycker det gått inflation i god ton och jag har mina diskussionspreferenser och åsikter om hur folk tar debatter men det bästa du kan göra som kvinna är att vara dig själv och ta hur mycket plats du vill på vilket sätt du vill utan att komma med råd om hur andra kvinnor bör vara eller kommunicera.

Håller med Burgschki! Man ska va sig själv.
Alla är vi olika, skriver olika, debatterar olika. Det är väl en jävla tur det. Hade varit fruktansvärt trist om alla skrev likadant.
Jag uttrycker mig nog ganska argt, men det är mitt sätt att få ut det JAG vill förmedla. Har alltid varit en sån som högljutt opponerat mig när det är något jag inte håller med om eller ibland tvärtom.
Är man sig själv blir det bäst!

Tror den bästa feminismen är den en känner sig mest lämpad att utöva utifrån den personlighet en har begåvats med.
Är man generellt rabiat blir såklart feminismen också lämpligen rabiat och är man pedagogisk är väl en pedagogisk approach att föredra?
Anpassa efter sig själv ch inte folk önskemål om vilken feminism som faller dem i smaker, typ. 🙂

Det går alldeles utmärkt att vara ”rabiat” och pedagogisk samtidigt. Om du med rabiat inte menar fullständigt galen, irrationell, psykotisk, förvirrad och utan verklighetsförankrade uppfattningar förstås. Jag får nämligen intrycket att det är det de flesta menar när de pratar om feminister som rabiata. Och min erfarenhet är att de feminister som anklagas oftast för att vara rabiata aka spottande, fräsande galningar, är de som är skickligast på att förklara och få fram vad de menar för den stora massan.

Jag älskar att läsa bloggar av kvinnor som ryter ifrån ordentligt och bara kör på, exempelvis Jaylazkar, Oxhen och dig förstås. Själv skulle jag förmodligen låta än mer provocerande om jag bloggade anonymt, men jag jobbar som lärare och känner ett visst ansvar utifrån det. Därmed inte sagt att jag aldrig ryter till eller sätter ner foten, och vissa blir jävligt provocerade (men de skulle ju bli provocerade hur jag än uttryckte mig pga de ör homofober, sexister, anti-feminister…) men i grund och botten är jag liksom pedagog, i mitt yrke och när jag skriver.
Framför allt är det väl bra att vi är många som uttrycker oss olika och därmed når fram till ännu fler, väcker olika tankar och belyser flera perspektiv. Det är väl för fan i slutändan en kamp för jämställdhet och jämlikhet det handlar om – eller?

Tråkigt att du tolkade Schmenus inlägg på det viset, jag läste det precis och hittade inget av det du nämner. Hon skriver ordagrant; ”Utöver detta, anser jag att det är roligare att skriva så folk känner sig uppmuntrade snarare än att jag väcker till ilska och hat. Men det är bara min personliga åsikt. Det finns säkert massor med folk som blir eggade och inspirerade av hat och ilska, och då finns ju andra bloggar, skitbra liksom.”
… förstår inte hur du kan tolka det att hon sänker en arg retoriker??
Tycker snarare du sänker Schmenus. Snacka om självgod.

Det är väl ofta så att den som skriker mest hörs mest. Fast det är klar om man gång på gång på gång går lugnt och sakligt på liksom nöter in sitt budskap. Förmodligen behöver en som vill bli hörd (och bli tagen seriöst) göra både och.
Sedan kan jag inte låta bli att tänka att kvinnor (och i synnerhet feminister) blir ’anklagade’ för att vara aggressiva eftersom kvinnan enligt normen ska vara lugn och vän. Inte publicera förbannande blogginlägg. Nog kan en men som är vänsterpartist gå hårt åt en annan man som är moderat i en debattartikel utan att han stämplas som jobbigt aggressiv.
Kanske spelar även den svenska jantelagen in. Man ska inte gärna sticka ut genom att vara arg och förbannad. Mycket bättre att sitta lugnt på en stol och stilla skriva mysiga blogginlägg. Men det torde gälla samtliga kön.

Självklart tilltalas olika läsare av olika ”ton”. Det handlar ju mycket om varför man läser och vem man är. Själv känner jag att jag får otroligt mycket styrka, hopp och inspiration av tex Fannys kompromisslöshet. Kvinnor förväntas alltid vara förstående och beredda att ta ett steg tillbaka, det är otroligt befriande med dem som inte gör det.

Det är väl just där jag inte helt håller med dig. Att skrika och gapa om patriakat som förtrycker och att män är svin är ju det bästa sättet att få män helt ointresserade av debatten. Givetvis ska man höras och synas men det finns olika sätt att göra det på. Jag jobbar på en synnerligen mandominerad arbetsplats och där är feminister något som man hycklar över. Just för att de som syns mest skriker att män är förtryckare. De flesta av männen anser dock att män och kvinnor ska vara jämställda och de reagerar inte heller på att det är kvinnor som arbetar på deras tydligt manliga arbetsplats. Jag hävdar väl istället att man faktiskt ska informera om vad feminism handlar om och det kan man säkerligen göra både högt och ljudligt och diplomatiskt.

Jag tycker att debatten spårar ur här. Den kommer att handla om något annat än det man egentligen vill kritisera, nämligen det här: Gapande och skrikande på internet. All text är tyst tills mottagaren anser sig höra en röstvolym. Eftersom vi uppfattar text så pass olika skulle det vara mer konstruktivt att fundera över varför jag eller du uppfattar viss text som skrikig, istället för att ifrågasätta och kritisera författarens humör och röstläge. Chansen att ens egen tolkning av författarens röstvolym stämmer överens med författarens verkliga röstvolym är ganska liten, eftersom det enda man har att gå på är det skrivna ordet.
Så då funderar jag på vilka som får epitetet ”gapig och skrikig”. Jag har till dags dato inte sett en enda man bli kallad detta. Jag säger inte att det aldrig hänt, men med tanke på hur mycket tid jag tillbringar på nätet borde jag snubbla över det ibland åtminstone, vilket jag inte gör. Alltså får man anta att män väldigt sällan kallas gapiga och skrikiga. Jag ser bara kvinnor få den bedömningen av sina texter och av de kvinnor jag ser få den bedömningen är majoriteten feminister. Även de som anses vara vettiga och pedagogiska.
Det här får mig att dra slutsatsen att folk lägger fokus på röstvolym (gap och skrik) eftersom de vet att det är något författaren inte kan påverka eftersom den tolkningen endast sker i mottagarens huvud. På det viset kan författaren (kvinnan, feministen) aldrig vinna. Hon förlorar hur hon än gör eftersom allt hon säger kan avfärdas som gap och skrik som ingen ändå orkar lyssna på. Det spelar alltså ingen roll hur väl hon argumenterar, hur lugn hon i verkligheten är när hon skriver sin text och hur gott hon än förklarar. Man kan alltid lägga över ansvaret på henne för människors ovilja att ta till sig andras argument med: Jag skulle lyssna bara du inte gapade så mycket. Jag skulle lyssna bara du inte lät så arg. Bara du inte skrek så högt, svor så mycket, var hysterisk så ofta, var så himla högljudd jämt. Bara du hördes och syntes på RÄTT sätt. BARA DU VAR MAN.
De kvinnor som kritiseras hårdast för sitt ”gapande och skrikande” om förtryck utövat av patriarkatet är de kvinnor som driver de största feministbloggarna i Sverige. Det är de kvinnor som oftast anklagas för att vara så pass mycket i affekt att det är helt obegripligt hur någon kan förstå och ta till sig det de säger. Varken Lady Dahmer eller Fanny har problem med att uttrycka sig. De har inga som helst problem med att argumentera och förklara, både på högre och lägre nivåer. Jag är pedagog, van vid att förklara och läsa skriven text på olika nivåer, så hade de haft några större problem vad gäller dessa bitar hade jag upptäckt det. Och det har de inte. För det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i det de säger och att somliga inte håller med, känner sig provocerade och personligen angripna. Och det är faktiskt problem läsaren har och har inget alls att göra med Lady Dahmers eller Fannys känslor och röstläge, men allt att göra med att de är kvinnor och feminister.

Jag tycker att det är en stor skillnad mellan att uttrycka sig med ilska och att komma med anklagelser och generaliseringar. Att uttrycka aggressivitet mot patriarkatet och de orättvisor som finns tror jag kan öppna ögonen på många. Men jag har fortfarande svårt att se att jag, om jag vore man, skulle ta till mig budskap från någon som anklagar mig för att vara våldtäktsman och tycker att det är okej att objektifiera min kropp, just pga att jag är man.
Jag tycker att det är strålande att det finns människor som för ut budskap om feminism på olika sätt, hur man väljer att föra ut det beror nog mycket på vilken metod som biter på en själv.
Det skulle vara jätteintressant att se statistik på hur olika sätt att föra fram budskap kring feminism upplevdes av och påverkade män respektive kvinnor.

jag har aldrig sett en feminist anklaga en man personligen för skit han inte gör. Men talar man om mäns förtryck så kommer många män ta illa upp. För att de inte vill se sin del. För att de är söndercurlade. Av samhället och av många av oss som inte vill att de ska känna sig kränkta. Men jag ser inget skäl till att ta hänsyn till förtryckarens sårade ego.
Klart män lättare tar till sig en feminism som inte håller dem personligt ansvariga eller ställer några krav på dem, men betyder det att det är rätt väg att gå? Att det är fel att göra tvärtom?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *