Kategorier
feminism & genus

Ska mina barnäntligen fatta att man ska begränsa sig efter kön?

”Jag heter inte tjejen, jag heter Ninja!’’ ropade Ninja häromdagen när ett annat barn sa ”tjejen” till henne. Då kändes det fint i mitt lilla genushjärta.

Men Ninja (och Tamlin som är en liten härmapa) har dock börjat prata om ”tjejer” och ”killar”. Det är så jävla tröttsamt och nedslående att hon börjar kategorisera så men samtidigt så jävla skönt att det dröjt tills nu. Ninja är fem och ett halvt. FEM och ett halvt. Hon har fått ett bra försprång och jag tänker klappa mig själv på ryggen för den biten. (Bra jobbat genusmamma!)

Snacket om tjejgrejer och killgrejer (skor, färger, leksaker) har inte kommit än och Ninja har aldrig nämnt konceptet. Tamlin satt och mumlade om tjejskor och killskor när han spelade Toca Boca förra veckan, men det får jag väl försöka kväva i sin linda innan det går överstyr.  Jag tror faktiskt inte han har hajjat den biten heller. Men de är så jävla lättpåverkade de små och det är så jävla jobbigt att se allt man jobbat för gå om intet. In i ledet liksom. Du är flicka och du är pojke. (och därför är du si och så och det här får du göra och det här tycker du om)

Så hur gör jag nu? Jag får fortsätta att INTE ge det energi. Fortsätta att INTE reducera barnens kompisar (och andra barn) till sina kön. Fortsätta att prata om kompisar och barn och människor och personer. Och framförallt ifrågasätta varje gång en ny ”sanning” uppenbarar sig.

Hur har ni hanterat den biten? Ge mig och varandra tips!

girlpower

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ska mina barnäntligen fatta att man ska begränsa sig efter kön?”

Nästa år kommer jag få träffa massor av barn då kusiner, föräldrars syskon, vänner osv får barn. Jag ser fram emot att lära känna dem och få skapa relationer till och följa dessa människor i livet. Jag kommer ju bara vara en vuxen och kanske ingen nära vuxen alls men om jag bara försöker att inte styra dem enligt kön så är det ju nåt! Om jag är en könfri zon så är det ju nåt.

Jag tycker att du har gjort ett fantastiskt jobb med dina barn och jag är glad att redan läst din blogg nu ett tag innan jag fick mina tvillingflickor.
Jag är själv uppvuxen med hippiemamma. vi åt bara ”brun” spaghetti, mjölk började vi köpa när det kom gammaldags till butikerna. Godis fick vi inte. Kött började vi äta först när lillebror kom och var kortväxt, då mamma tänkte att han kanske växer bättre på det.
I lågstadiet ifrågasattes jag även av de tuffa tjejerna eftersom jag hade byxor och kjol och det kunde man tydligen inte ha (87-88). Jag såg konstig ut helt enkelt. Nu var detta inte självvalt och lite tufft ibland MEN jag är idag glad för den grund som lades. Jag är stolt över att vi var annorlunda.
Det kommer nog en tid då dina barn vill vara som alla andra och smälta in. Uppmuntra inte, men slå heller inte bakut för mycket (visa dock var du står). Om ännu en tid efter det så vågar de vara sig själva igen och då har de sin starka grund att stå på, man bär med sig de värderingar man växer upp med. Sorry att jag skriver lite svamligt, har inte tid att formulera mig bättre 🙂

Jag tror att det bästa är att göra som du redan gör, prata om det och undvika att fokusera på människors kön. Att prata om att alla får göra det de själva vill och gillar.
Vårt barn är bara 3,5 och jag är glad att hon ännu inte börjat prata om kill- och tjejgrejer. Jag tror att vi till viss del har vår förskolas genusarbete att tacka för det, eftersom tänket med att vissa saker är för pojkar och andra för flickor inte finns där. Däremot känner jag att bilden av heteronormen är ännu svårare att ändra på, för även om vi försöker visa på olika familjekonstellationer är det svårt när det i princip bara är mamma+pappa som lyfts fram hela tiden av omgivningen.

Vi har pratat om det, om varför en del anser att det är tjej- killgrejer och jag har förklarat att dessa personer (ännu) inte förstått att alla kan ha allt. Att visa på hur dumt det är att begränsa sig. Att vara den som har insikt och veta att inte alla andra förstår. Sen får man ju förklara mer och mer efterhand de blir äldre.

Du har ju definitivt lagt en kick ass grund! Och som wanna skrev kommer säkert ungarna vilja vara som alla andra en stund och då är det väl bara att fortsätta visa dem respekt och älska dem utan att för den skull bekräfta könandet.

Svårt att göra någonting åt det där.
Jag stör mig något så kopiöst på när folk kommer fram till mig och frågar om min bebis är en flicka eller pojke, och när jag svarar flicka så säger de genast:
”Ja men det ser jag ju, hon har ju rosa mössa på sig!”
Då har jag lust att fråga personen i fråga om det växer fram en snopp om jag skulle råka ta på henne en blå mössa?
Fattar inte hur folk fortfarande kan leva som om det vore 1800-talet?

Jag blir också tokig på när folk frågar om min bebis är en pojk eller flicka. Det är alltså så viktigt?! Att man innan man möter en bebis måste veta om det är en pojk eller flicka för att veta hur man ska förhålla sig..

Ja, det är bara att fortsätta på samma spår och ifrågasätta hela tiden. Det gör att dina barn inte tar alla ”sanningar” för sanna, utan de kommer att se igenom och fråga VARFÖR är det på det här sättet. Så har jag gjort med mina barn, 10 och 12 år och kommer att fortsätta göra så med min lilla 7-månaders. När ett påstående kommer, som t.ex. ”det är bara tjejer som gillar rosa”, så stannar man upp och ifrågasätter; är det verkligen så och om det är så, VARFÖR är det så? Kanske för att tjejer kläs i rosa från början och inte killar och för att de då lär sig att rosa bara är för tjejer och inte för killar. Jag hoppas iaf att mina barn har fått upp ögonen för att vi får våra etiketter utifrån. Min 10-åring är t.ex. väldigt uppmärksam på hur tv-reklamen påverkar oss. I en viss ålder är det tufft att vara ”motvalls”. Jag tyckte det var värst när de började skolan och ett par år framåt, men det lönar sig förhoppningsvis i slutändan!
Kämpa på bara!

Min son som är lika gammal som Ninja och kommer väldigt sällan med tjej/kill- funderingar, men det händer. Och hans slutsats utifrån alla killar på förskolan att ”killar gillar svarta och blåa kläder” är ju inte dum alls. Han blir mer och mer medveten om hur världen faktiskt ser ut och har rätt i att alla killar faktiskt har dom färgerna på kläderna. Samtidigt har jag inte tillräckligt med exempel på ”färgglada” killar att ge honom, så att säga att ”killar kan också gilla rosa” blir lamt tycker jag. Och han är alldeles för smart för att lita på vad jag säger istället för vad han faktiskt ser, bra tycker jag. Jag försöker uppmuntra sonen att vara sig själv, fråga vad HAN gillar, vad HAN vill osv. Prata om vikten att gå sin egen väg. Vi brukar ofta säga till våra barn att dom är så coola som kör sin egen stil och att vi i familjen K vi gör det VI tycker är kul. Skapa nån stolthet som kommer hemifrån liksom, svårt att förklara men hoppas det funkar. Sen försöker jag ha respekt för att han vill passa in ibland också, det är ju helt mänskligt och jag säger oftast bara ”jaha vill du det, då kanske du ska prova” när min kille som hatar att springa och knappt vet vad en boll är, vill prova fotboll för det spelar Kalle, Olle och Joel.
Mvh stolt mamma till A, med sin alldeles egna A-style, som älskar dans, pyssel, monster och sina kompisar (som de flesta råkar inneha snippa).

Jag säger barn om andra barn och benämner dem inte som tjej eller kille då jag själv inte tycker det är väsentligt heller. Har aldrig nånsin delat in leksaker i pojk och flick, förutom då jag argumenterat i något blogginlägg eller i ett forum och behövt dra exempel på indelning. Sedan så har mitt barn haft tillgång till alla färger och alla sorters leksaker (som passat hans mognadsnivå) och nu som 3-åring väljer han väldigt blandat på egen hand. Han har koll på snopp och snippa, men inte på att det ”ska” vara någon skillnad bara på grund av kön. Jag är ofta väldigt stolt över honom eftersom det märks så väl att han är sig själv 🙂 Jag hoppas det kan hålla i sig!

Men det går väl inte om intet? Jag tänker såhär. Min mamma var inte direkt genusmedveten, hon var bara inte speciellt ”feminin” (tog plats, var högljudd, osv). Dessutom var hon fattig, så jag ärvde mycket kläder från min bror, så jag blev aldrig bemött för mitt utseende. Dessa två ganska slumpmässiga saker har fått genomslag i hela mitt liv och vägt tungt mot all påverkan utifrån, fast att ingen medvetet gjorde något och fast jag som platstagande tjej fick mycket skit. Så det ni gör hemma, så medvetet som ni gör det, tror jag i slutändan väger tyngre än påverkan från andra håll.

Jag håller med helt! Min mamma var hemmafru under många år, vi är tre syskon med hyfsad åldersspridning. Genustänk fanns inte när jag växte upp, finns väl fortfarande inte i min familj i särskilt hög utsträckning. Men en urstark, fantastisk mamma som inte var kvinnlig enligt normen – och en pappa som kanske inte var så manlig, enligt normen. Mamma var den som körde bilen, tog fram verktygslådan, målade, sågade, löste problem, tog tag i saker och var teknisk, praktisk, händig, företagsam i största allmänhet.
Jäklar vad jag i vuxen ålder har insett att det har påverkat mig och min syster. Och så innerligt tacksam jag är över att mamma har visat mig att kvinnor ”kan” lika bra som män.
I mitt och min systers fall kan jag bara konstatera att det har vägt tyngre än alla kommentarer och exempel utifrån.

Det är bara att fortsätta på den linjen man börjat och vara en bra förebild för sina barn. Mina döttrar 9 och 14 år är konstant ifrågasättande mot alla i sin omgivning vad gäller genusperspektivet och bonussonen också, som var skolans lucia i 5:an. Trots att vi inte ”tjatar” om detta hemma jämt, så har våra åsikter och könsneutrala perspektiv ”smittat av sig” och genomsyrar nu barnens sätt att vara och tänka. Trägen vinner!

Min tjej, 5 år, kastade en blick på de glittriga ballerinaskorna i hallen på storbarnsavdelningen på sin tidigare förskola och sen var det bara glitter, prinsessor och rosa kläder som gällde. Hon har i princip aldrig haft ett par byxor sedan dess för hon ”blev en gubbe då”. Hon var väl 2,5 när hon började dela in världen i pojk- och flickkategorier. Jag, som haft en genusmedveten inställning och alltid visat hur alla kan göra/ha/klä sig/heta/vilja kallas/intressera sig för precis vad som helst oavsett snopp eller snippa har stått ganska handfallen över utvecklingen, och känt att jag har kapitulerat ibland. Jag kan ju inte tvinga i henne ett par byxor eller påstå att allt rosa har tagit slut i affären, jag vill inte kränka hennes integritet eller ljuga för henne. Hon har fått vara en rosa klänningstjej eftersom hon tydligt visat att det inte känns bra att ha byxor och tröja. Det är hennes identitet. Men jag har hela tiden varit noga med att alltid ifrågasätta varje tillstymmelse till begränsande ”sanningar” där människor utesluts på grund av sitt kön, och jag har också sagt att hon får vara klädd hur hon vill bara hon ser till att smutsa ner sig, att inte vara rädd för att leka på grund av fina kläder alltså. Och nu är hon en tjej som, med förskolepedagogernas ord, ”har alla sidor”. Hon leker med alla, sliter och släpar och bygger och smutsar ner sig utan att det bekommer henne, samtidigt som hon gärna pysslar och pärlar och leker med dockor. Vi har precis bytt förskola också, och då tror jag hon passade på att utforska sin identitet lite, började ha leggings och tröja (och kallade t.om sina leggings för byxor!) istället för klänning, tunika eller kjol. Jag klappar också mig själv på axeln lite självgott, och tänker att hon kan ju inte undgå att upptäcka hur det ser ut i världen, jag kan inte skydda henne från att se de skillnader som trots allt existerar. Det viktiga är ju vad hon gör av det, att hon är trygg i sin egen identitet och inte låter sig begränsas, att hon har fått klart för sig att skillnaderna som hon ser och alldeles för ofta tyvärr får höra, bara är föreställningar (från vuxenvärlden) och ingenting som måste styra henne i hennes agerande. Och det tror jag att jag har lyckats ge henne. Att se våra barn tror jag är det viktigaste, det som grundmurar en självkänsla som inte kan påverkas utifrån. Precis som du har gjort med Ninja.

Jag kan tycka att det känns så deppigt och uppgivet hur begränsningarna utifrån kön som över en natt blir så påtagliga för barnen. För oss kom den stora förändringen när sonen började förskoleklass på grundskolan, efter några månader blev koderna väldigt tydliga för honom. Och han förstod att det var negativt menat de kommentarerna han fick om att han var som en tjej, ingen riktig pojke osv för att han gjorde vissa saker eller hade på sig vissa plagg. Nu har han slutat med precis alla yttre attribut som uppfattas som tjejigt och går all in på att göra som pojkar ska.
Det positiva är ändå att jag kan se vissa spår av att den grund jag, hans pappa och hans fantastiska förskola försökt ge honom ändå finns där någonstans. Han kan reflektera över varför han gör det och ”köper” inte sanningar om att pojkar ÄR si eller så, utan mer utifrån att de pojkar som går på skolan GÖR si eller så. Och det är ju en väldig skillnad. Han håller också kvar vid att det är viktigt att tänka på andra, vara omtänksam och att alla ska få vara som de vill. Hoppas det kan hålla i sig ett tag till…

Men hur gör en egentligen? När min ettåring i somras träffade en bekants barn på precis fyllda fyra år, proklamerad hon högljutt att min son INTE kunde ha klänning på sig, som dessutom var rosa, för det KAN bara tjejer ha. Jaha, sa ja, och frågade varför det var så. Med svaret att det ”bara var så”. Känner mig så maktlös och har ingen aning om hur en ska bemöta det där eller vad som gjort att det barnet, med två ”alternativa” föräldrar fått så starka uppfattningar. Hur håller en sitt barn borta från det där och hur bemöter en det när det väl kommer? Känns så extremt tafatt att bara ifrågasätta barns ”sanningar”. Maktlösheten!

Låter som att den personen mest av allt försökte sätta sig över ditt föräldraskap och underminera dig? Man kan ju tycka vad man vill om andras kläder, men man går inte och skriver dem på näsan om det för det.
Annars får man väl som vanligt bemöta kritiken om man orkar, be folk förklara, säga att ”det är inte alls så”, osv. Men mest av allt försöka att inte ha sådana i sitt liv om det nu går.

Ja men LD vad säger du till barnen när de pratar om pojksaker eller tjejkläder? Min fina brorson på sex år har alltid gillat nagellack och att klä sig i glada färger vilket båda föräldrarna till min stora lycka alltid uppmuntrat. Men nu vill han inte längre ha nagellack eftersom hans vänner säger att det är tjejigt. Jag blir så jävla ledsen över det här för det vore en sak om han själv valt detta men så fel när han ”tvingas” välja bort något som han själv verkligen gillar bara för att de andra ungarnas föräldrar är så jävla inskränkta. Sen gör det mig så ledsen att detta förmodligen kommer att förvärras tills denna lugna, eftertänksamma pyssliga unge förvandlats till en gapig tornado som soringer omkring och leker krig. Hur tar man tag i det här ämnet. Jag tror inte att det hjälper att ignorera. Man måste hjälpa barnen att förstå.

Spännande fråga. Och bra jobbat! Jag tror att en förutsättning för barns fria och självständiga val är att de känner att dessa val inte hotar deras upplevelse av trygghet och sammanhang. Därför bromsar jag mina barns (ännu bara 3 år) möjligheter att ta genvägen att med hjälp av könade attribut ”minska friktionen” och finna tillhörighet genom att ”rätta sig i ledet”. De kommer säkert att bli allt mer missnöjda med vad jag förvägrar dem, men ser jag till att de befinner sig i en någorlunda vettig miljö hittar de så småningom (även om de kanske blir färre) vänner på annat sätt än via normotiskt beteende och lär sig på så sätt att det existerar vägar till glädje och samhörighet som inte går via påtvingade roller. Livets, och den psykiska hälsans, kanske viktigaste lektion. Tänker jag.

Jag är sen på bollen men att ett barn noterar att det finns tjej- och killskor är väl inte konstigt? Om nästan alla pojkar har en sort och nästan alla tjejer en annan kan vilken normalintelligent treåring som helst dra den slutsatsen. Det viktiga är hur man bemöter de. Varför är det så? Jag tycker att alla får ha de skor de vill osv.
Men att låtsas som att det ”inte är så” – att man inte begriper vad barnet menar – tycker jag är ett svek. Man kan inte bara blunda för det man inte gillar – man måste prata med sina barn om det! Annars hamnar barnet i en väldigt konstig sits. På dagis är det så här, barnen där har de åsikterna och agerar så, men det får jag inte prata om med mamma och pappa – då gör jag fel. Det stärker verkligen inte självkänslan.

Tycker det är jävligt svårt att göra ”genusrätt” även som skapligt insatt. Försöker i det lilla att bita mig i tungan, ge alla valen och även lyssna på dem utan kommentarer. Lite glad blev jag ändå när 5-åringen ville vara tärna, han älskar glitter, så nu kör vi på det. Ännu mer glad blev jag när 5-åringens pappa bara hade en kommentar: ”Det där blir säkert fint.” Baby steps…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *