Kategorier
feminism & genus

Att det inte finns tillräckligt många mansjourer beror på att inte tillräckligt många män bryr sig.

Ett återkommande tema i varje feminists liv är män som kritiserar feminismen för att de inte lägger tillräckligt med krut på mansfrågor.
men männen dåmen männen då 2men männen då 3
Ja, varför kan inte KVINNOR bry sig mer om männen? Varför kan inte kvinnor skriva mer om mansfrågor? Varför kan inte kvinnor starta mansjourer? Varför kan inte kvinnor…..  Varför kan inte männen göra det? Varför är det inga män som skriver om kvinnorfrågor? Varför är det inga män som startar kvinnojourer? Varför förlitas det på att kvinnor ska göra allt? VARFÖR SKA VI HÅLLA ERA SMÅ JÄVLA HÄNDER HELA TIDEN? VARFÖR KAN NI INTE GÖRA NÅT SJÄLV FÖR EN GÅNGS SKULL SOM INTE GÅR UT PÅ ATT TJÄNA PENGAR ELLER SPRIDA ER SÄD?

För det är ju det det handlar om. Varför kan inte män hjälpa sig själva? Svar: de vill inte jobba ideelt. De vill inte göra nåt gratisarbete överhuvudtaget. De vill att andra ska göra detta åt dem. De vill ha bidrag och löner och istället för att engagera sig i att lyfta dessa frågor så lägger de ner orimligt mycket tid på att klaga på att kvinnor bara engagerar sig i andra kvinnor. (OBS, generaliserar såklart, men ser ett tydligt mönster)

Att det inte finns tillräckligt med mansjourer beror inte på feminismen eller på att staten inte vill ge bidrag, det beror helt enkelt på att inte tillräckligt många män bryr sig.

Ni män som läser här, bless your little hearts and penises, vad gör ni för att lyfta mansfrågor? HUR gör ni?

Här kan ni signa upp som voluntärer på mansjourerna runt om i sverige:

Mansjouren Stockholm

Mansjouren Uppsala

Mansjouren Karlstad

Mansjouren Västerbotten

Hittar ni inte vad ni söker i min lilla lista så kan ni med fördel använda google. Det tar en minut. Prova!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att det inte finns tillräckligt många mansjourer beror på att inte tillräckligt många män bryr sig.”

Omöjligt att komma in på en mansjour? Jag intervjuade en volontär på mansjouren på Söder i Stockholm för ett tag sen, han sa att de inte alls har något högt tryck på sig.

Du väcker alltid så mycket tankar hos mig! Jag håller verkligen med om det du skriver. Jag utgår bara från egna erfarenheter nu, men jag har faktiskt inte stött på en enda man som arbetat ideellt med kvinno -eller mansfrågor. Men väldigt många kvinnor.

Hej allesammans, jag som skrev det där – höll på att svara i det andra inlägget, men kan väl ta det här istället då.
Kan även kopiera in det som jag skrev där så att vi kan fortsätta HELA diskussionen här:
Jag svarar båda dina inlägg här då det inte går att svara på ditt senaste i den här tråden, hoppas att det går bra även om det var riktat till sören.
Viljan finns där, men det krävs ju pengar också – och det är oerhört svårt att få när problemet inte belys och ingen seriös debatt kring det förs. Så, ja – möjligheten att söka pengar till det finns där, men om de ansökningar som kommer in inte tas på allvar och behandlas på ett objektivt sätt, ja då får man inte samma ekonomiska stöd.
Vad det beror på? Jag tror att dels så är det de strukturer som finns, män ska inte klaga, de är starka och ska fixa problemen själva, medans kvinnor är svaga och behöver hjälp, etc, etc. Men också på grund av att mäns våld mot kvinnor drivs så väldigt hårt och intensivt så tror jag att det finns en rädsla hos några av de som försöker motarbeta mäns våld mot kvinnor att det skulle utgöra ett hot mot deras arbete om man gav plats för den diskussionen i debatten.
Det här leder typiskt till att det uppstår bråk om vilket våld som är värst som att det var någon konstig tävling om vem det är mest synd om och till och med att det motarbetas…vilket absolut inte är den enda orsaken, men det bidrar till en motvilja att prata om det.
…vilket är att helt missa poängen, som är att det ska vara självklart att folk i nöd ska ha hjälp, eller hur?
Rent krasst så kan man väl säga att när vi pratar om kvinnomisshandel så finns det nog ingen eller på sin höjd några enstaka blådårar som inte kan tas på allvar eller troll som proppagerar FÖR misshandel av kvinnor, eller som tycker att det är en bra sak att kvinnor misshandlas. När man pratar mansmisshandel så har man plötsligt en opposition mot det – man möter ett genuint motstånd ”en örfil är väl inte så farligt, det är knappast…”, ”en man är ju starkare så då kan ju han…” eller ”kvinnors våld mot män är ju inte så farligt…” när det här sedan kommer från feminister – en term som likställs med jämlikhet så löper man risk att utmålas som att man är emot feminismen och därmed jämlikheten om man börjar prata om det.
Jag läste din upplevelse, och jag tror att anledningen till att så många män tjatar på feminister och kanske till och med försöker ”avslöja” att de inte kämpar för jämlikhet (feminister, inte enbart kvinnor – jag får också skit för det med jämna mellanrum) om det är, förrutom de anledningar jag redan har räknat upp, just för att feminister ska stå jämlikhet, men också för att de har redan byggt upp en infrastruktur för hur orättvisor baserade på kön ska bekämpas så då känns det logiskt att utnyttja de kanalerna som redan finns.
En kanske dålig liknelse, men det blir lite som att stå på en perrong och se att kvinnor tar ett tåg från punkt A till punkt B genom att åka på ett spår som har byggts av feminister (inte enbart kvinnor), men när sedan män vill åka till punkt C som ligger precis brevid punkt B, ja då släpps de inte på tåget utan uppmanas att bygga sin egen jävla räls vid sidan om den räls som redan finns där…detta trots att män var med och byggde den första rälsen.
Nu till ditt andra inlägg. Jag har alltid ifrågasatt det där med enbart kvinnor på kvinnojourer. Det känns som att de kvinnor som har råkat så pass illa ut är de som är i störst behov av att se att alla män inte är som den som har misshandlat. Om en kvinna hellre vill prata med en annan kvinna så ska naturligtvis de resurserna finnas där, jag tycker nog till och med att kvinnor ska vara de första de pratar om till exempel våldtäkt om, men att se män i bakgrunden som även de hjälper andra kvinnor tror jag bidrar till ett mycket sundare intryck.
När det gäller män så tror jag att all maskulin indoktrinering kan göra det mycket svårare att öppna upp sig och prata om sina problem med en annan man – någonstans i bakhuvudet så förväntar sig män att bli behandlade som skit om de öppnar sig och visar sig känsliga för andra män, så

Hej Ni Hao!
Jag tänkte förklara varför det är problematiskt att ha män på kvinnojourer. De kvinnor som söker hjälp kommer från mycket våldsamma relationer och är ofta lika psykiskt misshandlade som fysiskt. De har troligen inte lämnat sin partner efter första slaget utan det är en nedbrytande process som pågått under lång tid. Den typen av kränkande beteende sätter sina spår och de som söker hjälp är totalt nedkörda och övertygade om att allting är deras eget fel, att de inte duger, att de är värdelösa och dumma i huvudet osv. För personen de delar livet med har manipulerat dem och intalat dem att problemet ligger hos dem.
De som söker hjälp har ofta extremt låg självkänsla och brottas med SJUKT jobbiga känslor och tankar (är det här rätt? vad händer med barnen, huset, hunden, jobbet, mig osv).
Att ha tagit steget och sökt hjälp är enormt stort. De är troligen så pass rädda att de inte ska behöva utsättas för triggers* i den enda trygga hamn som finns. Jag förstår att du vill visa att alla män inte är farliga och dumma, men det är inte lämpligt att göra sådana statements i det skedet. För kvinnor som flytt kan det vara fruktansvärt att ha en man i närheten och att känna trygghet på en kvinnojour är, som du förstår, väldigt viktigt. Kvinnor som blivit övertygade om att män = farligt (du kan själv googla inlärda beteenden) ska absolut inte behöva utsättas för någon form av exponerinsgterapi när de är i en sådan situation. Att bara ha tagit steget och sökt hjälp är enormt stort.
Dessutom är människans kognitiva förmågor nedsatta under stress/ångest/rädsla osv, vilket gör att vi inte är lika logiska (”alla män är inte som min partner”) eller har förmågan att ta till oss av nya erfarenheter under en sådan period. Det skulle vara fatalt att utsätta en person för det!
Jag tror att du vill se mer män på kvinnojourer mer för din egen skull än för kvinnornas. Du vill visa att ”hey, jag är inte dum!”, vilket inte är en särskilt bra timing just där och då. Din tanke kan vara god, men jag hoppas att du ser att det inte vore lämpligt efter att jag har förtydligat detta för dig.
*Trigger kan vara vad som helst (en person, en doft, en färg, ett objekt, en låt – anything)som tar dig tillbaka där du var förut. Den kan påminna dig om något som var vilket kan resultera i rädsla, ångest, ilska osv. En narkoman som försöker att bli drogfri skulle troligen se en spruta som en trigger. Det kan, kort sagt, fucka upp ALLT.

Män jobbar i genomsnitt lite mer ideellt än kvinnor, inte mindre som du skriver. Däremot är män underrepresenterade i de ideella arbete som innefattar ”hjälp av personer i behov av särskilda omsorgsinsatser”, vilket mansjourer skulle falla inom ramen för. Antagligen för att det facket hamnar utanför mansrollen, de flesta män tycker nog det är roligare att leka hjälptränare för ungens fotbollslag (för att ta ett exempel där män är överrepresenterade i ideellt arbete).

Right on, precis såhär upplever jag det också!
Till Ni Hao:
Jag förstår din tanke och dina problem. Men jag förstår också LD. Det blir en svår infallsvinkel att komma med mäns problem i ett läge där man tar upp kvinnors problematik. Med det inte sagt att mäns problem inte existerar. Kan ta ett mer närliggande exempel:
Om jag har ont i huvudet och säger det till min partner så vill jag inte höra ”det har jag med, och min huvudvärk är betydligt värre än din”. Hur hjälper det mig? I detta läge vill jag höra ”stackare, behöver du massage/huvudvärkstablett eller liknande?” och först därefter, när min huvudvärk har släppt är jag mottaglig för frasen ”vet du, jag har också ont i huvudet” och då kan jag även hjälpa min partner.
Önskar er alla en riktigt fin dag <3

Ok, nu vet jag att huvudvärksscenariot är en liknelse, så ta mig inte på alltför stort allvar, MEN..
Om en person har huvudvärk och berättar det för en annan person som också har huvudvärk, måste allt person 2 säger hjälpa person 1 med sin huvudvärk?
Du säger att först efter att du har blivit erbjuden massage + värktabletter är du mottaglig för att höra att även jag har huvudvärk. Vem fan säger att JAG är mottaglig för ditt gnäll när JAG har huvudvärk? Varför ska JAG erbjuda massage + värktabletter, när jag också har ont? För att DU berättade om din huvudvärk först? Innan jag berättade om min?
Ja, jag är medveten om att det är en liknelse. Men det var ingen bra liknelse. För det antas ALLTID att om en kvinna och en man har liknande problem SAMTIDIGT så måste mannens problem avhjälpas först. Kvinnan kommer i andra hand.
Inte bara det; Kvinnan måste hjälpa mannen MEDAN hon fortfarande lider av sin egen problematik. Och sen när mannen är glad och nöjd kan han komma ridandes på sin vita häst och rädda kvinnan om han har lust.
Varför är det alltid så? JAG TÄNKER INTE MASSERA NÅGON NÄR JAG HAR HUVUDVÄRK; GE MIG MASSAGE ISTÄLLET.

Mäns våld mot kvinnor, mäns sexuella övergrepp mot kvinnor o.s.v.
Hur i helgonaland kan det vara kvinnors problem. Har inte vi tillräckligt med att ta hand om oss själva och dom barn som också utsätts för olika övergrepp. Kvinnor och barn flyr från våldsamma män hur kan det vara kvinnors problem?
Mäns våld mot kvinnor ÄR ett mansproblem INTE ett kvinnoproblem. Ni våldsamma män får ta-mig-fan ta hand om era problem. Men som sagt ni är inte intresserade av det.
En del mansjourer fungerar som något slags gnäll över hur besvärliga kvinnor är på olika sätt.
Snacka om offerkoftor! Ni män tar på er den största offerkoftan som finns!
Skärpning!

Jag vill börja med att säga att jag anser att kvinnomisshandel i nära relationer är ett större problem än kvinnor som misshandlar män (även om det också är ett problem som inte skall ignoreras)
..men…att säga att det är så lätt som ni skriver här är felaktigt.
För några år sedan startade jag upp en jour för våldtäktsdrabbade och sökte pengar till detta. Jag ville rikta mig till både män och kvinnor men fick meddelandet att om jag inte uteslöt män så skulle jag inte tilldelas pengar (eller i alla fall avsevärt mindre) då de inte är prioriterade.
Dessutom är det ju så att om man ser hur majoriteten av mansjourerna profilerar sig och gör reklam för sig så skriver de att de riktar sig till män som behöver hjälp med sina aggressionsproblem eller för att de skall sluta slå kvinnor… om man då inte har det motsatta problemet så kan det nog ta emot att vända sig dit.

Hej
Jag tror, precis som du Dhamer, att män i större utsträckning är vana att få betalt eller annat formellt erkännande för sitt arbete.
Dessutom är kvinnor överrepresenterade i många omsorgsyrken och folk i största allmänhet är vana att få omsorg av kvinnor. Kvinnor ses som omhändertagande och därför söker sig även män till kvinnor när de befinner sig i utsatta situationer. Jag har ingen koll på mansjoursutbudet men oavsett så leder denna hjälpsökan hos kvinnor till att man bekräftar sin fördom om att kvinnor är mer omhändertagande eller ska ha större förstående för ens situation.
Det är fullt möjligt att det behövs fler mansjourer och det är också möjligt att det är svårt att få gehör för det. Men rikta missnöjet med den situationen åt rätt håll, dvs berörd organisation/myndighet. Däremot kan väl mansrörelsen studera kvinnorörelsen för att inspireras; ”hur gjorde kvinnorörelsen för att få hjälp att starta jourer för utsatta kvinnor?”

Jag tolkar den första kommentaren i inlägget som att personen tycker att även misshandel mot män bör tas på allvar, diskuteras och debatteras. Det håller jag med om. Jag anser att kvinnomisshandel är ett större samhällsproblem i och med att det får allvarligare konsekvenser. Det minskar dock inte problemet för den enskilde mannen som blir misshandlad av tex sin sambo. Det är viktigt att prata om det också, fast på ett sätt som inte förminskar diskussionen om kvinnomisshandel.
Jag tror inte att det är särskilt många män som kräver att kvinnor ska starta mansjourer, har ni hört många? Det kommer lite mindre genomtänkta kommentarer på den här bloggen ibland, men tror ni verkligen att det är en utbredd åsikt hos de svenska männen?
Att någon säger att det är viktigt att även ta upp problem som drabbar män, är inte detsamma som att säga att feminister ska arbeta för det.
Man kan dessutom tycka saker utan att man gör särskilt mycket åt det. Hade jag engagerat mig i allt jag hade en åsikt om skulle jag behöva klona mig till 1000. Jag tycker tex att det är viktigt att det finns kvinnojourer, men jag bidrar inte till att de ska finnas, jag har valt andra saker som jag lägger min tid på, eftersom man inte kan göra allt. Det betyder inte att jag inte bryr mig om kvinnojourer. Jag drar slutsatsen att detsamma gäller för män.
Sedan tycker jag inte att det är onaturligt på något sätt att vilja arbeta för rättigheter och rättvisa för båda könen. OBS! Jag säger inte att man ska det! Men jag tycker inte heller att det är konstigt att vilja det. Jag personligen tycker att det är enormt viktigt att kvinnofrågor lyfts fram, samtidigt som jag tycker att de områden där män berörs av orättvisor också är viktiga att lyfta fram. För mig handlar det inte om att välja att lyfta fram frågor som berör kvinnor eller män, utan som handlar om orättvisor mot människor oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning osv. Finns det en orättvisa så tycker jag att den är värd att bekämpa, oavsett vem dem drabbar, och jag ser inte riktigt motsättningen i att arbeta för flera grupper samtidigt, om man så önskar. Sedan att jag engagerar mig MER för kvinnors rättigheter beror helt enkelt på att det är fler orättvisor som drabbar oss jämfört med männen.

Jag jobbar på en kvinnojour i Stockholm. Vi existerar ett år i taget. Varje år vid den här tiden är det tandgnisslan och magvärk för att vi inte vet om vi får bidrag för att existera ett år till.
Det är inte bara frågan om de våldsutsatta kvinnorna ska få ha kvar en fristad, det handlar också om vi personal har kvar vårat jobb i början av nästa år. Vi vet inte det just nu. Och såhär är det varje år.
Dessutom kan det vara värt att berätta att mansjouren (iallafall här i Sthlm) får mer pengar än vad vi får…
Sedan håller jag med LD…männen kan väl ställa upp och starta mansjourer de också.

Sån sjuk grej att kritisera feminismen för att inte fokusera på män, och kritisera aktiva feminister som inte jobbar med mansfrågor. Liksom, feminism handlar om att stärka kvinnors situation. Inte mäns.
Därav inte sagt att mäns problem inte ska uppmärksammas. Jag är ju en sån som verkligen tror att det skulle vara bra om det fanns typ en mottagning för våldtagna/misshandlade killar och liknande.
Att så få hjälpinsatser riktas specifikt mot killar tror jag är ett stort problem, som faktiskt även går ut över kvinnor i slutändan. Det hänger liksom lite ihop med den patriarkala mansrollen att ”en riktig karl reder sig själv” och fler killjourer (en mer tillåtande och accepterad syn på hjälp riktad mot män, typ sluta göra det så svårt att få bidrag för sånt) skulle vara bra för att motverka det synsättet.
Och det är jättebra att folk lyfter fram att det behövs fler hjälpinsatser för killar, att försöka förändra mäns sätt att hantera problem och då är det skitbra att prata om varför det är så svårt att få pengar till verksamheter som riktar sig mot utsatta män.
MEN! Det är väl inte feminister som måste starta allt gott i hela världen? Och det är ju liksom inte rätt sammanhang att lyfta fram mäns problem under typ ett inlägg som handlar om nån specifik kvinnofråga. Då blir det att bagatellisera kvinnors svårigheter och det är en jävligt skev grej att göra. På samma sätt tycker jag inte att nån som väcker debatt om hur typ våldtagna män inte vågar anmäla och att de behöver stöd och jadajada ska behöva få kommentarer i stil med att ”men det är faktiskt bara män som våldtar och nästan bara kvinnor som utsätts!”.

Jag tolkar den första kommentaren i inlägget som att personen tycker att även misshandel mot män bör tas på allvar, diskuteras och debatteras. Det håller jag med om. Jag anser att kvinnomisshandel är ett större samhällsproblem i och med att det får allvarligare konsekvenser. Det minskar dock inte problemet för den enskilde mannen som blir misshandlad av tex sin sambo. Det är viktigt att prata om det också, fast på ett sätt som inte förminskar diskussionen om kvinnomisshandel.
Jag tror inte att det är särskilt många män som kräver att kvinnor ska starta mansjourer, har ni hört många? Det kommer lite mindre genomtänkta kommentarer på den här bloggen ibland, men tror ni verkligen att det är en utbredd åsikt hos de svenska männen?
Att någon säger att det är viktigt att även ta upp problem som drabbar män, är inte detsamma som att säga att feminister ska arbeta för det.
Man kan dessutom tycka saker utan att man gör särskilt mycket åt det. Hade jag engagerat mig i allt jag hade en åsikt om skulle jag behöva klona mig till 1000. Jag tycker tex att det är viktigt att det finns kvinnojourer, men jag bidrar inte till att de ska finnas, jag har valt andra saker som jag lägger min tid på, eftersom man inte kan göra allt. Det betyder inte att jag inte bryr mig om kvinnojourer. Jag drar slutsatsen att detsamma gäller för män.
Sedan tycker jag inte att det är onaturligt på något sätt att vilja arbeta för rättigheter och rättvisa för båda könen. OBS! Jag säger inte att man ska det! Men jag tycker inte heller att det är konstigt att vilja det. Jag personligen tycker att det är enormt viktigt att kvinnofrågor lyfts fram, samtidigt som jag tycker att de områden där män berörs av orättvisor också är viktiga att lyfta fram. För mig handlar det inte om att välja att lyfta fram frågor som berör kvinnor eller män, utan som handlar om orättvisor mot människor oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning osv. Finns det en orättvisa så tycker jag att den är värd att bekämpa, oavsett vem dem drabbar, och jag ser inte riktigt motsättningen i att arbeta för flera grupper samtidigt, om man så önskar. Sedan att jag engagerar mig mer för kvinnors rättigheter beror helt enkelt på att det är fler orättvisor som drabbar oss.

Jag tänker ofta på detta i samband med oktober och Rosa bandet. Jag hör en massa kommentarer kring ”ja, men männens cancer då, varför är det så stort fokus på just kvinnors cancer?” och jag tänker varje gång att det är väl bara att göra någonting åt det då!! Många kvinnor har slitit väldigt hårt för att göra rosa bandet-kampanjen till vad den är idag!

Tycker också att män borde ta huvudansvaret för att starta Mansjourer men tycker det är så himla obehagligt med åsikter som den här. Tror du det bara är kvinnor som stödjer Rosa bandet?
Vadå ska jag bara börja hjälpa människor som råkar ha samma kön som mig själv, vad är det för värld?

så fantastiskt bra skrivet. det är så otroligt otroligt otroligt jävla jobbigt att kvinnor ska ta ansvar för allting vad fan gör något själva? det som är ännu mer sorgligt är att dom män som faktiskt engagerar sig för att göra någonting gör ca 0 för män men lägger betydligt mycket mer tid på att försöka förstöra feminister, ex pär ström.

När det gäller mansjourer bör även deras verksamhet och kritiken mot den diskuteras. ”Kunskapen” som mansjourernas verksamhet utgår från är en annan än den som ligger till grund för svensk jämställdhetspolitik. Mansjourerna använder inte heller kunskapen från forskning om våld.
I Bang nr 3/99 finns kritik mot mansjourerna i artikeln Männen slår tillbaka av Fredrik Bondestam och Stefan Villkatt, vilken citeras nedan.
Läs gärna hela artikeln.
”På mansjourerna diskuteras personliga erfarenheter av ”listiga” och ”provocerande kvinnor”. Våld mot kvinnor bagatelliseras. Ändå får de statliga bidrag för att motverka kvinnomisshandel. Fredrik Bondestam och Stefan Villkatt undrar varför.”
”Genom att tack vare sitt namn ständigt jämföras med kvinnojourer får mansjourer oförtjänt del av kvinnojourernas goda rykte. Vid kvinnojourer ges professionell hjälp till misshandlade kvinnor, boende och skydd erbjuds och arbetet består i att ta hand om konsekvenserna av mäns våldsutövande. Mansjourerna motverkar inte våld mot kvinnor. De snarare bagatelliserar kvinnomisshandel. Verksamheten präglas av mäns samtal om strategier för att få vårdnad eller fördelaktiga bouppteckningar.”
”Utöver mansjourerna finns även ett antal manliga kriscentra där verksamheten är mer inriktad på professionellt stöd till män i utsatta situationer. Projektanställda socionomer och psykologer erbjuder enskilda samtal, telefonjour och även visst samarbete med kommunernas familjerådgivning. Men vår analys av de ideologiska utgångspunkterna för verksamheten talar för att de, liksom mansjourerna, framförallt återupprättar mäns överordning och motverkar kvinnors rättigheter.”
”I samtalsgrupper med män vid jourerna hamnar dock först och främst separationer och vårdnads- eller umgängestvister i fokus. ”Barnen mår bra av att deras mamma inte är perfekt” berättar man på hemsidan. En kurator verksam vid Manscentrum i Stockholm skriver i en dokumentation från ett seminarium om män och sexualitet att ”kvinnan aldrig tvekar att vända barnen mot pappan i en krissituation”.”
”Mansjourerna uppger själva i verksamhetsberättelser och i samtal med oss att ”den förlorade manligheten”, det ”vilda i mannen” eller ”frånvarande fäder” diskuteras särskilt ofta, liksom mer personliga erfarenheter av ”provocerande”, ”listiga” och ”misshandlande kvinnor”. Dessutom distribueras ”autentiska” berättelser om kvinnors psykiska misshandel av män via hemsidan och även stenciler vid en del mansjourers medlemsmöten. I ett nyhetsbrev från en mansjour i mellansverige anges också att syftet med verksamheten ”ska vara att främja en positiv manlighet fri från kvinnors orimliga krav och förväntningar”.”
”Under rubriken ”Påhittade polisanmälningar” på Sveriges Mansjourerna Riksorganisations, SMR:s hemsida finns långa textavsnitt som beskriver hur kvinnor både fysiskt och psykiskt ”misshandlar” män: ”Detta är en form av psykisk misshandel. Detta då det syftar till att behålla övertaget om mannen. Om det sker under ett förhållande och kvinnan anmäler dig så kan det vara svårt att bevisa motsatsen. Om det gäller misshandel och hon har tillskansat sig ett par blåmärken när ni båda var hemma, så är det nästan omöjligt att bevisa motsatsen.”
”Kvinnor anklagas för att själva åsamka sig skada, bland annat för att det ”finns sjukdomsliknande tillstånd hos kvinnor som utsätter sina män för detta”. Vidare ge också ”förklaringar” till varför våld mot kvinnor uppträder i hemmen: ”Det kan också vara så att kvinnan provocerar fram en situation där du helt enkelt får nog. Till slut orkar man inte längre utan ger igen med händerna. Då har de vunnit igen, och det vet de.” Här skrivs uttalat att kvinnor inbjuder till misshandel för att de har något att tjäna på det. När vi ringer runt och ber ansvariga män på de lokala mansjourerna bemöta dessa utsagor, är det ingen som vill kännas vid formuleringarna. Olle Hammarberg, ordförande för SMR, hävdar att citaten här ovan är resultatet av konflikter inom organisationen. SMR:S IT-ansvarige man, som nu är ute ur organisationen, beskylls av Hammarberg för att ha ”lagt in en mass

Det här är dagens sanning. Det finns inga mansjourer som kan uppvisa samma behov hos män som hos kvinnor, dvs män som med sina barn på armen, tvingas fly från sina hem för att gömma sig för våldsamma kvinnor.
Mans- och kvinnojourer är alltså inte samma sak och driver inte alls samma typ av verksamhet. Jag har varit med under ett antal år nu och kan bara instämma, vad gäller Papparättsrörelsen och mansjourerna. Många av männen inom Papparättsrörelsen/Mansjourerna är brottslingar och har begått våld och/eller sexuellt våld mot sina barn och deras mammor. De här männen samlas i grupp, främst för att råda varandra om hur de skall vinna vårdnadstvisterna som de har startat om barnen.

fick slut på utrymme så tar och skriver det här istället:
Jag:
”En fråga till dig då LD, när du nu har en man här som gör precis allt det som du ankalagar män för att inte göra – hur kommer det sig då att du väljer att attakera och förlöjliga istället för att lyfta fram det här som ett gott exempel?”
Maria Engelwinge:
Lady Dahmer håller uppenbarligen inte med dig om att du är ett gott exempel, så frågan blir då ännu mer relavant: Vaför ska hon lyfta dig i den här diskussionen? Det gör hon inte ens med feministiska kvinnor hon inte anser gör ett gott jobb för jämställdheten. Ska du bli lyft enbart i din egenskap av manlig feminist? Ska du bli lyft enbart för att du själv anser att du är ett gott exempel? Och sen kan jag inte låta bli att undra varför du ens känner ett behov av att bli framlyft som ett gott exempel av Lady Dahmer. Vad handlar det behovet om? Jag skulle väldigt gärna vilja göra fördomsfulla (?) gissningar här om att det handlar om din vana att som man få applåder så fort du påstår att du gjort något bra och att frånvaron av det här gör dig både jäkligt besviken och frutrerad, men jag föredrar att du själv berättar varför du anser just DU av alla människor som kämpar för feminismen i den här diskussionen skulle lyftas som ett gott exempel. Varför inte jag eller Emilia eller Calle eller Trino eller någon av alla de andra som debatterar här just nu? Varför just DU?
Jag: Hej Maria. Av din ton att döma så är du ganska defensivt inställd till det här så låt mig bara förtydliga. Jag vill inte dig något ont. Jag tycker att våldet mot kvinnor är förjävligt och jag vill inget hellre än att få stopp på det och vill absolut inte förminska eller fördömma OSS som kämpar mot det.
Nu till mitt svar. Jag vet att det är lätt hänt att man bara tar åt sig vissa delar av en text, jag gör det själv hela tiden, så jag misstänker att det är det som har hänt här. – men läs just den biten du citerar. ”…istället för att lyfta fram det här” Jag ber henne lyfta fram DET HÄR, dvs själva problemet om kvinnors våld mot män. Inte mig. Jag skulle kanske inte ha något emot några vänliga ord, men det är absolut inget jag kräver. För mig är personerna kring själva frågan rätt så irrelevant, och om sanningen ska fram så tror jag att jag skulle vara en ganska dålig ledarfigur i det avseendet – då ser jag mycket hellre någon som genus schmenus lyfts fram om nu någon individ ska lyftas fram i sammanhanget – hon skrev ett skitbra blogginlägg om det här när alla andra bloggar jag läser inte sa någontinng alls om det. Fick en helt ny nivå av respekt för henne efter det.
Det är själva problemet med mansmisshandel som jag vill lyfta fram. Och bara för att sätta det här i rätt sammanhang – LD valde att citera mig och att skriva om det jag sa. Därmed så kunde hon välja att lyfta fram det som något bra eller som något dåligt. Neutrallt händer i princip aldrig.
Då ifrågasätter jag bara varför hon väljer att förlöjliga istället för att lyfta PROBLEMET. Det känns liksom ganska ruttet att vara ställd inför en orättvisa baserad på kön och sedan bli kritiserad bara för att man ens tar upp ämnet och än värre – få problemet förlöjligat och kritiserat, något som jag tror att vi alla har råkat ut för häroch kan känna igen oss i det…och förhoppningsvis kan känna lite empati med det.
Inlägg 2 (citat borttagna):
Maria Engelwinge:
Jag har svarat dig under det andra inlägget. Här kommer mitt svar i repris:
Menar du att anledningen till att det bara finns en mansjour i Sverige är att män blir nekade bidrag när de vill starta mansjourer? Har du själv sökt bidrag och blivit nekad? Eller har du några fakta öht som styrker det påståendet (anekdoter om att din kusin känner en tjej vars pappa har en kompis som känner en kille som känner en kille som har en kompis… räknas inte som fakta)? Dessutom håller jag inte med om att problemet inte belyses och att inga seriösa debatter förs om detta. Det här problemet tas ofta upp i feministiska bloggar (faktum är att det är enda stället jag ser det tas upp öht) och du deltar just nu i en seriös debatt, vilken inte är unik p

Hej Ni Hao (haha!)
Jag tycker att det verkar som om du borde starta en egen blogg. I kommentatorsfälten ska man gärna hålla sina kommentarer korta och rappa, så att man lätt når ut till läsarna (och bloggaren) om man nu råkar vara av en annan åsikt än blogginlägget ifråga. Har man mer på hjärtat får man gärna hitta ett eget forum, t. ex en egen blogg, där du gärna kan svara långt och utförligt på någon annans blogginlägg, eller skriva om andra ämnen som faller dig i smaken och du tycker är viktiga (och du verkar ha mycket att säga). På så sätt kan du även nå ut till en bredare publik och få läsare som faktiskt vill läsa det du skriver! Sedan kan du länka till dina blogginlägg lite varstans och hoppas på respons 🙂
Tchüß, som vi säger här i Tyskland

Kan inte bristen av mansjourer också bero på den machokultur som existerar i samhället? Det är liksom inte helt okej att, som man, be om hjälp och visa sig svag. Eller vad säger du?

Det tror jag är en jättestor del i det hela. Att vi har mansnormer där män inte får visa sig sårbara, ska sköta saker själva, etc gör det väldigt svårt att lyfta fram det här problemet, och utan att problemet lyfts fram så kommer det inte att komma den finasiering som behövs för att starta mansjourer.
Men jag tror att det är viktigt att komma ihåg att bristen på mansjourer inte kan tas som bevis för att det inte förekommer utsätta män som någon insinuerade…jag vet inte om det var här eller i en annan blogg.
Det blir lite som att säga att pga av att det inte säljs något botemedel mot HIV så finns det inga som har HIV.
Man måste komma till roten med de underliggande problemen först innan man kan börja se till lösningar, så just nu så är det bästa som kan göras att våga prata om det – nämn att det förekommer våld mot män av kvinnor också för vänner och familj eller skriv om det i bloggar – bara vi kan få ut den informationen så att beslutsfattare inser att det behövs åtgärder mot det här och så att fler män vågar bryta de inlärda macho mönstren och faktiskt söka hjälp för sin misshandel.

”Varför är det inga män som startar kvinnojourer?”- Lady Dahmer. När vi läste straffrätt fick kvinnorna gå på studiebesök hos kvinnojouren. Medan männen fick lyssna på en föreläsning från en person som jobbade på jouren då män inte var välkomna ditt. Däri kanske en förklaring kan finnas. Ska du starta en verksamhet bör du ju också vara en del av den. Om det då är viktigt att män inte vistas inom kvinnojourens område blir det svårt för en man att starta en. Kan vara värt att fundera på åtminstone.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *