Kategorier
feminism & genus

Behöver barn manliga respektive kvinnliga förebilder?

Det är ganska ofta man ser påståendet att barn behöver manliga resp. kvinnliga förebilder och jag har alltid tyckt att det låter så märkligt. Visst, barn behöver förebilder, vuxna människor som föregår med olika goda exempel och vuxna som visar hur man är mänsklig. Men generellt så behöver barn inga könsspecifika förebilder. Tanken är ganska skev egentligen för den antyder att män liksom kvinnor är varsin homogen grupp med specifika egenskaper som då saknas hos de andra könet, men människor är ju komplexa och kommer i alla variationer.

20131016-182742.jpg

DÄREMOT så kan det, i ett ganska könsnormativt samhälle där män och kvinnor ofta är ganska könspräglade, nästan bli just nödvändigt med könsspecifika förebilder. Inte för att visa barn hur man är som man eller som kvinna men för att barn ska få se att man kan vara man och kvinna på andra sätt än det traditionella. (alltså förebilder som är normbrytande på ett eller annat sätt)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Behöver barn manliga respektive kvinnliga förebilder?”

Precis. Barn behöver förebilder. Punkt. De behöver goda ledare som kan visa dem hur det går till – eller snarare – hur det borde gå till i den här världen. Goda ledare kommer i alla former och storlekar 🙂

Jag är ganska säker på att bristen på bra manliga förebilder påverkar mitt val av partners. Jag har superhjältekomplex, stannar alltid längre än jag borde och ger mer än vad jag får (jag är uppväxt bland missbrukare och med män som lämnar). Jag tror dock att detta går att bryta, jag jobbar på det 🙂

Fast Joanna, det där handlar väl mer på en brist på förebilder inom hälsosamma parrelationer, inte så mycket att det måste vara ”manliga” eller ”kvinnliga” förebilder.
Så länge man inpräntar tidigt att barnen att människor kommer i olika former oavsett kön så lär det inte vara så viktigt att visa hur man ska bete sig som just man/kvinna utan mer hur man beter sig som en vettig person?

Tycker oftast folk blandar ihop saker och ting när de uttrycker sådant, det hörs inte sällan som ett argument mot frånvarande fäder. Men barn behöver närvarande föräldrar, föräldrar som har tid dör dem och visar att de är viktiga. Det är därför frånvarande fäder (föräldrar) är ett problem. Inte för att man behöver ”en manlig förebild”. Tror jag.

Tycker (tyvärr)att det nog stämmer att barn behöver både ock. Alltså det handlar om att ta seden dit en kommer – i ett könsnormativt samhälle är det viktigt att visa på ”bra” män och ”bra” kvinnor, oavsett om det när normbrytande eller inte. Det är ju det som är att visa på människor liksom.

Ja alltså det är så himla märkligt. Ska en frånvarande far vara en bättre förebild än en närvarande mormor/kompis/granne/whatever? Jag tror också att barn behöver bra förebilder, kön ska ju inte spela roll men jag lever ensam med min son och jag märker att han bondar extremt snabbt med män, men inte med vilka män som helst utan med såna som jag skulle säga är bra förebilder – mjuka män. Barnet bondar hur som mkt lättare med män än med kvinnor, det tycker jag är intressant. Något söker han ju, och jag tycker det är viktigt att han träffar bra män men det gör ju inte att jag tycker det är mindre viktigt att de kvinnor han umgås med är bra förebilder. 🙂

Nä fy fan, vad betyder ens ”manlig förebild”? Hur manlig då exakt? Måste han ha kuk? Skägg? Funkar transman lika bra? Eller ska det vara en äkta karlakarl, hetero och allt det där? Nä, barn behöver gida förebilder, vuxna som bryr sig om dem och föregår med gott exempel (vad exakt det nu innebär). Att snacka om aatt vissas problematik i livet beror på att de saknat ”fadersgestalt” eller liknande gör ju att normen reproduceras och befästs och barn utan pappor/mammor får liksom lära sig att det saknas något.

Jag lever i ett samkönat förhållande och har en son på fyra månader oh jag kan känna att jag vill att han ska ha ”manliga förebilder”. Inte i fråga om manlighet som konstruktion utan som kön. En del killgrejer vet jag faktiskt inget om och jag känner att det vore skönt om min son hade någon att fråga som sitter på förstahandsinfo gällande snopp-problem. Men annars håller jag med dig.

Hehe, apropå snoppar: Vi åkte till akuten i våras för att vår unge hade ont i snoppen, trodde han hade urinvägsinfektion eller liknande. Han hade haft feber och varit magsjuk ett tag och vägrat bada, så vi hade inte lyckats tvätta den stackars snoppen så noga – och därför hade han fått en infektion. De lesbiska mammorna kände sig aningen generade över detta, ”typiskt oss att inte ha koll på att snoppar behöver tvättas ordentligt”, typ… men alltså, exakt samma sak hade ju kunnat hända i ett heteropar eller ett bögpar – egentligen. Och efter att det hänt en gång så är vi numera extremt noggranna med tvättningen.
Vad jag ville säga med detta? Snoppar är inte en så stor vetenskap att vi som snippbärare inte kan hantera det. Sedan att han såklart träffar andra med snopp då och då, det skadar ju inte, men vi känner inte direkt att vi skulle behöva ha en sådan närvarande fem dagar i veckan för att klara av alla ”pojkproblem”. De flesta problem man stöter på som småbarnsförälder är tämligen lika oavsett barnets könsorgan…

Ja, du har bra en poäng. Jag tycker däremot att det är viktigt att poängtera att det är mycket negativt om ett barn har fått en negativ bild av ett kön under sin uppväxt p g a dåliga omständigheter.

Hej!
Tack för en bra blogg. Skriver till dig för jag vågar typ inte skriva på fb eller nått sånt. Jag blir alltid så jävla fucking AS SUGEN på godis veckan innan mens, jag blir helt galen efter smågodis o glass. Jag vill inte äta det just nu helt enkelt egentligen men suget dödar mig.
Vad gör man?! Jag hittar INGEN forskning på detta bara jävla libresse hemsida o dom sa ”är regelbundna måltider”, jag har gjort det idag men vad fan de hjälper ju inte…
Varför är forskning om mens o kvinnors cykler o hormoner så jävla obefintlig? Jag kan ju stå emot godis vilket annan dag i veckan som helst!

Hej!
Jag behöver bara säga det här. Idag när jag arbetade på en förskola låtsades en tjej sminka sig, och sen sa hon att hon tycker tjejer ska ha smink. Och en annan frågade om man är fin ifall man har piercingar (vilket jag har). Tycker det var lite märkligt, och ganska tråkigt att höra.

Alla de trasigaste männen jag känner, inklusive min far, växte upp utan manliga förebilder alls. Jag tror inte ens de behöver vara så bra. En halvdålig farsa är bättre än ingen alls. Alla dessa resonemang utgår från en vuxen genus-tänkande person. Aldrig från en testosteronstinn 13 årig kille eller en tjej under sin första menstruation. Eller gäller detta bara män?

De allra trevligaste, mest sympatiska och jordnära män jag har träffat är uppvuxna med bara mamma och (ofta) systrar. Det slår i princip aldrig fel – träffar man en supertrevlig kille, så visar det sig senare att han har den bakgrunden.
Så jag delar inte alls din erfarenhet att män utan pappor är ”trasiga”. Däremot blir man väl som LD säger trasig om man blir bortvald och övergiven – oavsett av vem.
Kan i och för sig tänka mig att man saknar en ”manlig förebild” om man växer upp i en oreflekterat genusstereotyp miljö utan pappa, eftersom man då växer upp med känslan att man missat något som mamma absolut inte kan ge en.

Jag tror att verkligheten ser annorlunda ut. Det finns många vetenskapliga undersökningar som visar på de negativa effekter som kan komma av avsaknad av manlig förebild. Senast läste jag ett examensarbete vid Kriminologiska institutionen vid Stockholmsuniversitet där man tittat på varför unga killar går med i gäng. Det fanns en mängd olika faktorer men gemensamt var att samtliga hade växt upp utan någon manlig förebild. Vidare läste jag tidigare, minns inte var, angående en studie vid Kumlaanstalten. Om jag minns rätt så hade 90 % vuxit upp utan eller med en dålig relation till sin pappa. Givetvis finns det undantag. Många barn växer upp utan sina pappor och detta är tragiskt men de utvecklas till emotionellt stabila personer i alla fall. Jag tror däremot att man missar en viktig del om man tror att pappor är oviktiga i barnens liv.

Jag håller med dig! Av det jag läst än så länge i litteraturen på socionomprogrammet verkar frånvarande fäder ha mycket negativ påverkan på pojkar speciellt. Men det är klart att det finns många som växer upp utan att utvecklas till kriminella missbrukare också.

Jo, jag tror att barn behöver manliga och kvinnliga förebilder. Jag har grubblat en del på det bär, och jag tror att barn är medvetna om sitt kön och identifierar sig i olika utsträckning med andra av samma kön, just det tror jag är medfött någonstans faktiskt. De kvinnor man ser omkring sig som liten påverkar ens egen bild av hur man ska vara som flicka/kvinna. Sen tror jag inte alls att de manliga och kvinnliga förebilderna behöver vara inom familjen, och jag tror absolut inte heller att de behöver vara på ett visst, normativt, sätt. Alltså, en transa skulle funka utmärkt som manlig förebild :-). Inom kärnfamiljen är man ju också modellen för hur en mamma och pappa fungerar, även om barn tack och lov även kan ta in andra mammor och pappor i sitt medvetande.
Könsrollsöverskridande förebilder i böcker och verkligheten (typ Yohio) har varit väldigt viktigt för mina söner, de visar liksom att det är ok, även för dem.

Jag tror verkligen att det viktiga är att barn har föräldrar som bryr sig och som tar hand om dem, inte vilket kön föräldrarna har. Jag har själv vuxit upp med en ensamstående mamma och kan bli lite provocerad över att det nästan antas att jag ska sakna en pappa eller fadersfigur, vara arg för att jag saknar en pappa eller ha problem med män etc. Bara för att en inte växer upp enligt mamma pappa barn-normen så blir det inte automatiskt problem. Däremot kan det ju bli problem om alla andra antar att det ska vara så, alltså en slags stämpling av situationen. Som tur var så fanns det gott om vänner som opckså levde med en ensam förälder när jag växte upp, så jag kände mig aldrig konstig eller utanför i min familjesituation. Tror vilken familjekonstellation som helst är bra för ett barn sålänge barnet har minst en förälder/vuxen som är närvarande och ger trygghet.

Läste inlägget och ville nästan bara hämta popcorn och sätta mig och läsa kommentererna. Och besviken blev jag inte! Kommer säkert bli ännu roligare imorgon när det finns fler av dem.
Jag tror att så länge barn har starka föräldrar/förebilder så räcker det. Vilket kön det är spelar ingen roll.

Hihihi åååh jag tänkte exakt samma när jag läste inlägget att; ooooh nu blir det intressanta diskussioner bland kommentarerna! 🙂 Roligt att så många intelligenta människor samlats på ett ställe med massor av bra argument för sina åsikter. Lika roligt att läsa varje gång! 🙂

jag vet inte så mycket om förebilder, känner inte riktigt att jag någonsin har haft en förebild som liten, men jag vet att det är viktigt att ha positiva erfarenheter av många olika slags människor. jag har aldrig haft en bra relation till min pappa vilket har lett till att jag i princip hatar alla män och också är lite rädd för dem…

Att ha ”traditionella” manliga och kvinnliga förebilder tycker jag inte spelar någon roll på sätt och vis. Det handlar väl mer om att se till att ens barn får ha trygga personer runt omkring sig, och är alla män (eller kvinnor) i sin omgivning väldigt ”ostabila” i omgivningen så är det väl bättre att försöka ha bättre kvinnliga (eller manliga) personer i omgivningen som kan vara bättre förebilder.
Typiskt manligt/kvinnligt håller väl mer eller mindre på suddas ut, på en del ställen iaf (vad jag upplever) också. Och man får lära barnen att det finns fler typer av människor än bara manligt och kvinnligt, t ex att det finns feminina män och maskulina kvinnor, personer med olika sexuella läggning, transpersoner och allt vad det nu finns och alla har lika stort värde.

Ja bra manliga förebilder behövs, nu mer än någonsin!
För att få våra barn att uppfostras till ett jämlikare samhälle där könen accepteras jämbördigt, behövs bägge
Männen behöver ta ett mycket större ansvar i barnens liv och på ett mer aktivt sätt än tidigare
Det är ett faktum att män är överrepresenterade i våldsbrott.
Det är totalt avgörande för framtiden om om vi ska komma till rätta med detta att man som manlig förebild lär barn hur man agerar i situationer som gör att våld kan undvikas.
Konflikthantering kan läras från unga år
Det är ett faktum att män är överrepresenterade i näringslivet toppar och bolagsstyrelser. (Vi kvinnor har en del att jobba på här)
Här sitter männen på massor med erfarenhet och kunskap som saknas hos de flesta kvinnor.
Tänk vilket coachande alla unga flickor kunde fått och hur näringlivet hade kunnat förändras och vi gemensamt verkligen från grunden, generation för generation jobbat på det
Osv osv.

Barn behöver en/två/tre/etc närvarande, omhändertagande, medvetna föräldrar. punkt.
Om en ska se till pojkar som växt upp utan fäder och blivit kriminella&/”trasiga”; det här beror väl med största sannolikhet på, som nämnt ovan, att de lever i ett samhälle där dels en ensam förälder ses som ett misslyckande/att en blivit övergiven, dels att vi förväntas ingå roller p.g.a. våra kön. Saknar en då en förebild av ens eget (biologiska) kön kanske en ser till omvärlden istället, media t.e.x.. Kombinationen känsla av att vara övergiven/misslyckad familj och att enbart ha en skev bild av ”manligheten” en känner att en måste passa in i kanske inte leder till helt ok beteende alla gånger.

De som tycker att man behöver både manliga och kvinnliga förebilder är de som delar in män och kvinnor i mallar. De tror att båda kön behövs för att fylla alla kriterier (fast då skulle det behövas otroligt många människor eftersom alla är så olika trots att vi egentligen är så lika). Jag kan till viss del förstå ändå, för om en pojke vet att han är pojke och att någon annan är likadant så kanske han ser till den personen för lite ”ledning” till hur man ”gör”. Fast kan inte minnas att jag speciellt tydde mig till kvinnor i min barndom…

Jag jobbar på en skola i stockholm där ca 90% av oss pedagoger är kvinnor. Tyvärr har många av våra elever sen tidigt en skev kvinnosyn (förmodligen hemifrån). Alla vi pedagoger (kvinnor och män) försöker vara tydliga bra förebilder och ”ledare” men vi ser ändå hur dessa elever oftast visar mycket MYCKET mer respekt för männen som arbetar på skolan. När vi tar upp detta med vårdnadshavare har det flera gånger hänt att vårdnadshavarna skrattat och tyckt att det är lite charmigt. Sjukt frustrerande att ha vårdnadshavare som tänker och arbetar med sina barn åt ett helt annat håll an vi gör. Detta är absolut inte ett invadrarproblem vill jag understryka utan ett samhällsproblem.

Läste dina inlägg om att folk kommenterat och ifrågasatt bristen på manliga förebilder för din son. Har de tittat på bilden till det här inlägget? Det strålar kärlek, respekt och beundran mellan de två (solglasögonen till trots) som är totalt ömsesidig ur min synvinkel. Vi kan alla lära oss av varandra, vi kan alla vara goda förebilder, oavsett ålder.

Tack! Har under hela min uppväxt fått höra ”har det inte varit svårt utan en PAPPA” eller ”det måste varit tungt att växa upp utan en fadersfigur”. Otroligt tröttsamt… Det är inte kombinationen av 2 kön som uppfostrar ett barn till att bli en bra människa utan individer. en ensamstående mamma kan lyckas galant på egen hand.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *