Kategorier
feminism & genus

Sexuella trakasserierär socialt accepterat och kvinnor ska ju tåla lite

Elaine Eksvärd ger lite tips på hur du hanterar och agerar vid sexuella trakasserier. Tydligen visar det sig att en av fyra kvinnor utsatts för sexuella trakasserier på sin arbetsplats och Elaine och flera uttrycker förvåning över detta. Det gör inte jag dock. Inte för att jag är pessimist utan för att kvinnans position i samhället, i det sociala och på arbetsplatsen, är främst som objekt.

Att kränka, trakassera och på andra sätt sexualisera kvinnor och deras närvaro är socialt accepterat. Vi kallar det inte ens för sitt rätta namn; trakasserier och kränkningar, utan avfärdar det som uppskattning, komplimang, skämt, skoj, glimten i ögat, jargong. Kvinnor ska tåla det och gör man inte det så gör man ändå bäst i att hålla käften för att vara tjallaren som pekar ut den schyssta killen bestraffar sig ofta och ganska hårt. Och ingen vill vara besvärlig. Allra minst i känsliga situationer som just på arbetsplatsen där du bara vill bli en i gänget.

Men vi pushas att våga säga ifrån, vi får tips och råd hur vi ska hantera det och Elaine tycker jag ger bra råd utan att lägga över för mycket ansvar på den enskilda individen. För det är där skon klämmer lite för mig iallafall. Det där att kvinnan som utsatt, som offer för kränkningen, ska ta ansvar för det. Hantera det. Visa att det inte är ok. Förhålla sig till det och ta ställning. Hur jävla enkelt är det? Ibland vet man fan inte ens vad som hände och ofta är man så hjärntvättad att man redan när det sker ursäktar förövaren: nämen han menade kanske inget illa? Jag kanske misstog mig. Jag kanske uppfattade fel? Vi är tränade att gå vidare för vi är tränade att ”tåla lite”.

Varför är det den utsattes ansvar egentligen?

Ansvaret borde läggas på förövaren och endast där.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Sexuella trakasserierär socialt accepterat och kvinnor ska ju tåla lite”

Men någonstans måste ju ansvaret att påtala det vara just offrets, för det är bara offret som kan avgöra vad som varit kränkande. Samma ord eller handlingar gentemot olika kvinnor kan få oerhört olika effekter för den enskilda kvinnan. Det måste alltid vara offrets upplevelse av händelsen som avgör om det är en kränkning eller inte. Sen så måste ansvaret för handlingen självklart åligga förövaren och den enskilde mannen har alltid, alltid ett ansvar för hur han agerar.

Det är ju lite därför samhället/vi/folk måste prata mer om sånt här. Prata om vad sexuella trakasserier egentligen är (eftersom det ofta inte ser ut som man tror) och sluta ursäkta sexistiskt beteende.
Det är ju, percis som du säger, inte rättvist att enskilda utsatta ska bära bördan av att uppfostra andra utan det är något som måste tas tag i från alla håll.

jag tyckte det var väldigt intressant hur olika de reagerade på komplimangen. att elaine hade blivit jätteglad, men man får lägga på dimensionen ”ung kvinna i ett mansdominerat yrke” också tänker jag utifrån egen erfarenhet. det behöver inte alltid vara att någon står och flåsar och stirrar på ens bröst utan att man känner sig omyndigförklarad, att man bara blir ett utseende och ses som kvinna/vacker i första hand och inte som en kollega. det är sexism. tror att sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön blandas ihop, inte lätt att veta vad som är vad.

Sen så är det också precis som Elaine säger, det handlar inte bara om vilka ord som sägs, utan HUR det sägs och från VEM och vilken relation de har. När Elaine tänkte sig orden från sin chef kanske hon automatiskt tänkte det på ett sätt som just den chefen skulle säga det och uppfattade det positivt. Hon har kanske en bra relation med sin chef, där chefen ger komplimanger till anställda, oavsett kön. Eller vad som helst. Medan polisen i inslaget var ny på arbetsplatsen, och som jag uppfattade det så var hon inte bara ny där utan helt ny i arbetslivet som polis också. Hon har kanske inte en sådan relation till chefen där en sådan komplimang känns bekväm helt enkelt.
Elaine sa det väldigt bra, att om det känns fel för dig så ÄR det fel. Det handlar om så mycket mer än endast vilka ord som används.

När det gäller trakasserier som inte är så grova så tror jag är oerhört svårt att bedömma. Två personer som har samma upplevelse kan tolka situationen väldigt olika. Den ena kan se det som ”den snygga killen som alla vill ha flirtar med mig – mig, det här är helt fantastiskt” medans en annan kan tycka att ”det där fula vidriga aset trakasserar mig!”
Sen så tror jag inte att tjejer behöver tåla mer (än män) – de kan säga ifrån och då tas det på större alvar än om män utsätts för samma sak. Ta bara på det som stog i metro igår. En vuxen kvinna gick runt i ett ungdomsgäng och började tafsa 14 och 15 åriga killarna mellan benen och går sedan iväg med en 14 årig pojke och har oralsex. Senare på kvällen har hon vanligt sex med en 13 årig pojke och rätten dömmer inte ens till fängelse eller ens böter med motiveringen att pojken var 13 och kunde fatta sina egna beslut.
Nej, det kan han inte – det är ju för fan därför som vi har 15 års gräns på att vara byxmyndig. Det här kom inte ens med som en fotnot på metro.se – ingen debatt väktes och enda sättet att ta del av det är genom att ladda ner gårdagens metro i pdf form.
Hade samma sak hänt i omvända roller, att en vuxen man hade gått omkring och pillat 14 åriga småtjejer på fittan och sen gått iväg för att bli avsugen för att några timmar senare ha sex med en 13 årig tjej…och sedan undslippa straff för att ”tjejen var 13 år och gammal nog att fatta sina egna beslut” så hade det blivit ett ramaskri. Det här fallet hade lyfts fram och slängt ett extra vedträ på pedofil debatten.
PS – sorry att det här inlägget handlar om även pojkar som offer – jag vet att du inte vill belysa den biten av debatten i din blogg, men när du säger att kvinnor ska tåla lite så ställs det i jämförelse med vad män måste utstå med…och i just den här frågan så, ja då måste kvinnor utstå LITE i jämförelse med vad män måste utstå. Det får ju för fan inte ens ses som ett problem om en man är offret för det. DÄR kan vi snacka om socialt accepterat.

Fast, nej! Var ett uppmärksammat fall i England nyligen där en man som förgripit sig på en 13årig tjej blev friad med motiveringen att tjejen varit ”sexually predatory”. Var ett annat fall här i Sverige för några år sedan där en man våldtagit en 13årig tjej på en ridskola, men blev friad för han hävdade att han ”trodde” att hon var äldre och han ”trodde” att hon ville ha sex. Bara några i en lång rad av exempel på hur MÄN ständigt frias från skuld bara för att de är MÄN.

en vän till mig påstår att trakasserier/tafsningar sker i samma utsättning mot män. d.v.s att kvinnor glor på deras rumpor/ansikten/överkroppar, tar dem på baken o.s.v. Min vän tycker att när jag pratar om sexuella trakasserier mot kvinnor bör jag ta upp kvinnors trakasserier mot män också…det är då jag säger att det inte händer män i samma utsträckning och pratar om statistik och hen påstår att statistiken bara är lögn då män inte pratar om/anmäler kvinnors trakasserier mot män.
det är typ där mina argument tar slut och jag vill bara hem till min säng och lägga mig i fosterställning och gråta en skvätt…

Har en grej på det ämnet som jag själv tycker var himla fascinerande. Jag var på sci-fikonvent för en tid sen, och cosplayade då som en kvinnlig karaktär som har en väldigt tajt dräkt. Jag fick mycket uppmärksamhet och komplimanger, men inget ”konstigt” eller som kändes fel. Det var himla fint! Sen en dag så lånade jag ut min dräkt till min kille som var med (så han gick runt i den väldigt tajta dräkten) och då blev det något helt annat. I princip ingen sa något, folk bara fotade i smyg och det hände flertalet gånger att folk (oftast kvinnor) smög fram från ingenstans och smekte/rörde/klämde på honom, fnittrade, och gick därifrån.
Det överraskade mig lite.

Jag jobbar deltid som säljare i en byggbutik och vi har väldigt mycket manliga kunder. Många blir förvånande när jag berättar att det i princip är dagligen som någon man kommenterar eller ofta rör mig på ett opassande sett. Det är väldigt vanligt, i olika grad. Och jag blir alltid så chockad över att folk blir chockade, för att för mig är det vardag på jobbet.
Samtidigt är det också intressant (som vissa nämner ovan också) hur olika personer kan reagera på olika saker. Vissa av mina kollegor tycker att det är okej när en man kommer fram och smeker dem på armen, medans jag tycker de är äckliga as. Det blir svårt att sätta upp ”regler” eller gränser för vad som är okej när alla uppfattar saker olika.

Känner igen det där. Är precis som att man är nån sevärdhet..
När jag jobbat på företaget i strax över ett år fick vi nya arbetskläder där vi av någon anledning skulle ha kjol (Hur smidigt det nu är i en bygghandel).. Det gjorde inte att kommentarerna minskade..
Skönt att inte vara i den branschen längre..

Statistik ska läsas med kritiska ögon. Framgår det hur stort bortfallet var? Det finns ju anledning att tro att de som utsatts är mer benägna att svara. Sen är det nog så att det en uppfattar som kränkande kanske en annan inte ens skulle lägga på minnet.
Det är svårt att få fram objektiva kriterier, men det krävs. Är en hand på axeln alltid ett sexuellt närmande? Svårt att säga. Ett nyp i rumpan kan nog de flesta enas om är ett sexuellt närmande. Ser ni problemet?
Det blir mycket tyckande och många subjektiva känslor.

När jag var femton åkte jag en specifik buss under en veckas tid och när jag väntade på bussen var det en man som tafsade på en kvinna, varje morgon. Hon gick undan och försökte värja sig från honom, men han följde efter och lät henne inte vara ifred. Att det fick fortgå mådde jag så dåligt över och jag var flera gånger på väg att gå emellan men jag vågade aldrig. Det konstiga var ju att det var andra, vuxna, person där som väntade på bussen, men ingen låtsades om något…

Håller absolut med om att det ligger på förövaren i fråga.
Har en annan tanke jag inte vet vad jag ska göra med men jag är ny på en arbetsplats (jag praktiserar bara och ska inte stanna så länge) som är kvinnodominerande och det är en väldigt tajt grupp som jobbar där och har jobbat tillsammans länge. Mellan kvinnorna är det en del som ofta smiskar till de andra kvinnorna, kommenterar bröststorlek, och liknande saker, vad jag också har märkt är att de få männen som arbetar på denna arbetsplats också är väldigt närgångna mot kvinnorna, inte mot mig, men det är kramar bakifrån, daskande, pillande osv, vilket kvinnorna skrattar bort och säger kommentarer tillbaka som kåtbock osv. Jag tycker ändå att de ser besvärade ut både när de e från männen och kvinnorna.
Jag tycker det är fruktansvärt äckligt och hade varken velat att en kvinna eller man skulle behandla mig på det sättet. Jag förstår ju skillnaden pga maktskillnad mellan kvinnor och män men det är ju fortfarande ett intrång på den personliga sfären. Jag tänker bara om det kan vara kvinnornas sätt att normalisera och skjuta ifrån sig tanken på att bli sexuellt trakasserade som gör att de gör så mot varandra. Vad tycker ni?

Jag har blivit sexuellt trakasserad kanske tre gånger (som jag minns, väldigt lätt att glömma de gångerna som jag själv avfärdat med ”jargong” eller ”komplimanger”) i mitt liv.
Första gången jag minns var ett ”Lilla gumman” från en äldre lastbildchaffis när jag själv var arton och jobbade som truckförare.
Andra gången var min dåvarande chef under en AW med de flesta från min avdelning. Han började fråga frågor om mitt sexliv och undrade vad jag hade för BH-storlek.
Mina kollegor som bevittnat det hela anmälde det till facket! Jag behövde inte göra det själv ens (hjärta dem!). Att de dessutom var män hela bunten om hjälpte mig värmer (tyvärr) lite extra.
Chefen i fråga fick en erinran men förlorade ledsamt nog inte jobbet.
Dock lever det sanna ryktet om att han blivit anmäld för sexuella trakasserier lyckligtvis kvar. En vän till en bekant berättade att han skulle börja jobba där men tyckte chefen verkade obehaglig pga av det där ryktet.
Vilken TRIUMF jag kände när jag kunde berätta att det var jag som var den utsatta och ryktet i högsta grad var sant!
Tredje gången var på vägen hem från mataffären tillsammans med min pojkvän. Vi hade stått bakom en mkt berusad man i kön och han gick samma väg som oss när vi promenerade hemåt.
Han kom gående ikapp och när han passerade oss nöp han mig i rumpan.
Jag blev förbannad och röt ”Vad håller du på med? Han nöp mig i baken!” så folk runt omkring skulle höra.
Han reagerade inte och fortsatte gå. Jag gav upp och vi fortsatte hemåt, som verkade ligga åt samma håll som mannen…
Han stannade upp en bit framför oss och vi gick förbi, varpå han gick efter! Det var bara en liten bit hem och vi skyndade oss in genom porten. Han kom ända fram dit, men kom inte in. Antagligen för att han inte bodde i vår uppgång.
Läskigt värre.
Min pojkvän blev rädd och arg på sig själv för att han inte hade gjort något åt det. Men jag förklarade för honom att han absolut INTE ska behöva ”skydda mig” eller ”skydda min heder”, och att jag förstod att han blev rädd (slagsmålshotet som finns män emellan).
Jag tycker att klippet var bra men reagerade på Elaines (säkert inte medvetet) något förminskande ”Jag skulle blivit jätteglad om någon sa att jag var vacker som en dag”. Onödigt enligt mig.
Kanske å andra sidan ett sätt att förstärka hennes mening om att varje persons äger sin upplevelse.
Något som var positivt tyckte jag var att de tog ett exempel på sexuella trakasserier som i mångas ögon skulle viftats bort som ”vänlighet”!
Ofta när en diskuterar sådana saker brukar alltid de allra värsta exemplen tas upp, typ ”Chefen tafsade mig mellan benen”.

Det är svårt sånt där tycker jag. När det hänt mig har jag blivit så paff att jag inte ”fattade” förrän efteråt liksom. Då känns det ju som passé att ta upp det, för det har varit enstaka saker …
En kompis berättade också om en gång då hon tänkte precis så: ”men … vad gör han? tar han på mig? whaaat?!” men kom sig inte för ….
Så det är bra att uppmärksamma det …..

På mitt jobb är det en äldre man som hjälper till med leveranserna, och som ofta och gärna klappar tjejerna på axeln, kramar om, klappar eller till och med pussar på kinden. För övrigt är han glad och trevlig mot alla, men jag tycker verkligen inte det känns ok.
De manliga kollegorna bryr sig inte, eller skrattar lite åt det om vi pratar om det, och en sa att ”jamen om du tycker det är jobbigt så får du ju säga till honom att sluta”. Men jag tycker att det är skitsvårt. Mitt kroppsspråk och ansiktsuttryck borde visa hyfsat tydligt att det inte är något jag gillar. Jag kramar ju inte tillbaks precis. Men att säga ifrån klarar jag inte. Han gör gratisjobb åt oss, och har hjälpt företaget massor. De andra gillar honom, och jag vill inte vara den där jobbiga känsliga tjejen utan humor.
Vet inte vad jag ville säga med detta, men jag tycker att det är självklart att en inte tar sig rätten att ta på någon utan att vara hyfsat säker på att det är okej. Lite känselspröt får en väl ändå ha (jag tror bara att vissa inte bryr sig om att använda dem)

Fast själva ”slutklämmen” eller vad man ska säga lät ju precis som genusvetenskap! Fokusera på att ge tjejer bättre självkänsla, och killar redskap att hantera känslor. Alltså ge extra tillgång till de egenskaper som man saknar. Den enda skillnaden att man i artikeln verkade tro att alla egenskaper är medfödda, medan man inom genus tänker att de till stor del kommer med uppfostran.
Så jag förstår absolut inte kritiken mot genusmedvetenhet.

Tänker bara på vad vaktmästaren på mitt jobb sa till mig, han sa: Jag tycker du ska skaffa barn ganska omgående eftersom du är så snygg och skulle få snygga barn.
Just då fattade jag knappt vad som hände och om det till och med är olagligt av honom att säga så?

Bra att detta uppmärksammas och nyanseras. För mig tog det över ett halvår av tankar som ”han är bara trevlig” och ”du överdriver” innan jag insåg vad min 25 år äldre ”etablerade” kollega höll på med. Då tänkte jag istället jag ”jag kan inte säga ifrån nu, jag har ju ”gått med” hittills och han skulle bli ledsen”. Efter ett tag insåg jag att han såklart utnyttjade sitt övertag på alla sätt han kunde. Det började ”oskyldigt”, han var kramig med alla äldre kvinnor också så när en arm på axeln blev en arm på ryggen och sen midjan med ett fastare grepp och även ”kläm” tänkte jag att ”han tror att han är trevlig” och ville inte vara elak. Jag tänkte att han var ”bufflig” när han blockerade dörröppningar med sina 2 meter och 90 kilo, (jag 1.60, 45 kg). Jag trodde inte att jag hade något alternativ till att säga ”tack” när han kommenterade min kropp. Och han var ju samtidigt min favorit, i början. Alltid trevlig, vänlig, rolig, öppen. Men tillslut kunde jag inte vara trevlig tillbaka utan att det ”uppmuntrade” honom, samtidigt som jag kände mig taskig om jag inte besvarade hans trevlighet.
När han en dag gav mig en intim omfamning bakifrån blev jag helt paff, visste inte vad jag skulle göra medans hjärnan panikartat försökte övertyga mig om att ”HAN ÄR JU BARA TREVLIIIG”. Efteråt ringde jag min chef och var ledsen. Han försökte trösta genom att säga att kollegan i fråga är 1) en schysst kille och inte farlig, säger du ifrån så slutar han 2) ”vi brukar prata om hans barn = han är en god person”, och 3) ”jag har själv varit i en liknande situation” – och berättar om en dejt vars intresse han missuppfattat. Ja, chefen jämförde alltså en dejt-situation med att min 25 år äldre kollega höll på som han gjorde (kollegan visste att jag hade pojkvän btw). Kände mig extremt dum efteråt, vågade aldrig säga ifrån och ”löste” situationen genom att sluta vara glad och trevlig – då trappades hans beteende ner men jag kände mig taskig.
HUR SOM HELST. Förutom att lära killar normalt beteende önskar jag att man lärde tjejer att det är okej att be killar dra åt helvete – istället för att ursäkta deras beteende och tänka på deras stackars känslor hela tiden. Nu vet jag att om någon gör mig illa till mods är det DET ENDA jag behöver bry mig om för att säga ifrån.

Jag reagerar lite på din rubrik i inlägget, jag tycker den speglar en del av innehållet även i mitt mensinlägg ganska bra nämligen. (http://gulligheter.blogspot.se/2013/10/splash.html) Det är på något vis så att kvinnan ska skämmas, vare sig det gäller sexuella trakasserier, mens eller något annat. Och det gör mig irriterad. Varför ska vi kvinnor stå med skammen för allting egentligen? Jag har lite svårt för att höra folk skämta både om ”kolla den bruden, hon skulle få omkull en sten med sina stora pattar och sin sängkammarblick, hon BER ju om att bli knullad” (=rättfärdigar en våldtäkt eller fem?) och ”äääh bryrej inte om’na, hon har ju MENS, då är brudarna inte bara bitchiga utan megabitchiga, å dä ä vi karlar som får stå med skiten..” (ungefär som att kvinnor som säger ifrån inte kan tas på allvar bara för att en kvinna som fräser ifrån bara gör det när hon har mens och därmed är jämförbar med en hormonstinn kossa eller något?)
Nej, jag stör mig på hela grejen. Och det rejält.

Jag var 19 år (nu 20) och min arbetsledare 30 år. Jag trodde precis som ”Sara” att han bara ville vara snäll och få mig att känna mig utvald. Han såg till att göra mig så att alla tyckte om mig och behandlade mig med massor med förmåner och sedan började han min 9 månaders det som skulle bli tortyr.
Han gav mig komplimanger, kramade mig (jag trodde detta var normalt eftersom det var mitt första jobb) och efter ett tag kysste han mig och jag hade inget annat val (kändes det som) än att kyssa tillbaka, jag fick så ont i magen efter att jag kräktes. Han frågade fler gånger om jag hade någon ”tjänst att erbjuda” jag förstod i början ingenting men förstod hela tiden men tänkte att jag bara ”överdrev”. Jag pratade med en kille i facket som var representant när 4 killar på jobbet bjudit mig på olika dejter/ sagt opassande saker. Då fick jag höra ” du ska vara glad för dina komplimanger, du får ändra din personlighet och sluta se fin ut på jobbet så ändrar de nog sig.
Jag började gråta varje arbetspass på toaletten, hade ont i magen och mådde dåligt av att ständigt få kränkande kommentarer. Alla älskade också arbetsledaren och såg honom som en form av ”konung” som alla fjäskade för eftersom att jobbet var ett okvalificerat jobb och alla gjorde allt för att få fördelar.
En dag ringde jag bemanningsföretaget jag arbetade för och frågade när jag skulle få påbörja min internutbildning för ett annat uppdrag (jobbade på 2 ställen men skulle få börja på ett tredje för jag hade jobbat mig uppåt och var duktig). Han hade sagt efter att jag slutat äta vid hans matbord och ignorerade honom på jobbet och han tog mig åt sidan och frågade vad mitt problem var och om jag tyckte om att svälja sperma och sa att jag inte var intresserad av någon relation med honom. De sa att han sagt att jag ville sluta och att de därför ville säga upp mig (från alla uppdrag). Jag fick mitt bra arbetsintyg efter månader av tjat. De sparkade mig och frågade sen om jag ville bidra till förbättringsarbete, jag bad dem dra åt helvete.
Blir fortfarande rädd när jag ser honom på stan.

Något sådant här ska ingen, och absolut ingen oerfaren, ensam 20-åring, utsättas för! Vad jag önskar att du haft någon vettig att vända dig till, den där fackrepresentanten var ju helt oduglig! Att du dessutom blev av med jobbet är bara för vidrigt. Vilken vidrig arbetsledare och andra ömkliga kräk du råkat ut för. Huh. Allt gott till dig, tjejen.

Hej! Läste just en osmaklig tweet. Skulle uppskatta om du ville hänga ut den på något sätt, gärna på just twitter. Du kan väl iaf gå in och kolla och se vad du tycker om det. Du hittar den på @gabrielthornn (Gabriel Thorn) skriven för två dagar sen. Du fattar nog vilken jag syftar på. Tack på förhand

Om det uppkommer en situation där man kan fundera om personen verkligen menade något illa…
Kanske det egentligen vettigaste är att fråga vad hen menar?
Det är inte anfallande att fråga efter ett förtydligande.
På en arbetsplats så är detta faktiskt fungerande, då den som uttalat det fortfarande antagligen vill hitta en ”fin förklaring”, varav personen börjar tänka på ämnet, samt om detta sker ibland så kan personen börja tänka mer på vad denne säger

Jag tänker på det system man har inom exempelvis amerikansk militär, där man kan säga ’rött ljus’ så innebär det att uttalanden eller närmanden är ovälkomna. Då kommer man ifrån problemet att det blir kvinnans uppgift att förklara vad/hur/varför något inte känns ok. Bevisbördan blir sas omvänd, och man har en snabbväg att säga stopp utan skyldighet att förklara eller rättfärdiga sin reaktion.
Inget hundraprocentigt system naturligtvis, men om det föregåtts av ett bra förarbete inom organisationen där såväl män som kvinnor informeras om koderna och trakasserier i allmänhet och det finns ett bra klimat för sådant här arbete så kan det vara ett bra delverktyg.

Jag är 24 år, saker jag har ofrivilligt upplevet på mina arbeten
-pussad, kramad, taffsad (bröst, rumpa, lår, armar, i tröjfickor), smäll på rumpan, sexuella förslag, stön, förslag om pengar mot tjänst.
Flera av dessa händelser har hänt med en arbetsplats som sett. Flera av dessa händelser har skämtats om. Flera av dessa händelser har lagts skuld på min som person och inte på personen som utfört. En del av dessa händer hände när jag var 16-18 år. Den första händelsen polisanmälde mina föräldrar, det las ner och jag polisanmälde aldrig igen.

hej!
Jag håller verkligen med dig. Så tråkigt att det ser ut som det gör idag.
Som sagt jag ser vart problemet ligger, tror dock inte att det finns någon annan lösning för att sätta dit dessa kränkande män och man inte själv säger ifrån. Du skriver att du inte vill att kvinnan ska ”hantera det”, men på ett realistiskt sätt, hur ska vi annars göra? Om någon har tips och lösningar får man gärna komma med dom. Tills dess tycker jag vi pushar alla kvinnor till att säga ifrån och ”hantera” problemen, då jag inte ser en annan utväg tyvärr.
KRAM!

Jag har en rätt allvarlig, lång erfarenhet av sexuella trakasserier och vet hur svårt det kan vara att säga ifrån. I ett år gick jag och våndades och hade ångest dagligen, tills jag blev peppad av en ny tjej på jobbet som jag tillsammans med gick till facket. Det de bad om då var en detaljerad lista över allt han sagt och gjort, gärna med datum. Jag hade skrivit dagbok under hela året och var glad över det, eftersom jag lyckades lämna en extremt detaljerad lista över alla händelser, stora som små. Det gick bra för oss, företaget valde att gå med på förlikning och vi fick en ovanligt stor summa pengar.
Mitt råd är alltså att skriva ner allt. Varenda händelse, från första gång det inträffar, med datum och detaljer. Känner man inte att man klarar av att säga ifrån, och fattar inte skithögen vad han sysslar med så kan han i alla fall en vacker dag få ta konsekvenserna av sin brist på förstånd.

Alltsåååå! Sjukt att jag fick läsa detta idag eftersom idag var dagen när jag fick nog.
en kille på jobbet brukar kalla en tjej för snygg väldigt ofta, och idag frågade en kollega om inte jag vart ledsen över inte bli kallad snygg av denna killen, och då svarade jag ”jag tycker att hon är snygg men även mycket annat, för mig spelar det inte någon roll vad han tycker om mitt utseende utan mer om vad folk tycker om min arbetsinsats” på vilket jag fick svaret av killen ”ta ut kuken ur käften, så att man hör vad du säger”. Bara 1(!) person i rummet reagerade (av 5). Ska gå till ledningen på måndag, och jag tänker inte jobba hos dem något mer, dem får klara sig utan mig trots att de har personalbrist, för jag har fått nog för gott nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *