Kategorier
feminism & genus

Patriarkatet tystar oss genom att få oss att tvivla på vårt värde och förmåga

Rädda män tar ofta till det värsta vapnet de har: de kränker och nedvärderar kvinnans utseende, knullbarhet, kropp, vikt. För det är så patriarkatet rullar: de håller oss på mattan genom att övertyga oss om att männens bekräftelse och åtrå är det vi behöver för att orka fungera och orka leva. Och vi går ju på det. Vi tror att vi är värdelösa om vi inte är tilltalande och behagliga och det får oss att tveka och att tystna.

män som hatar

Jag var ofantlig poppis som yngre och smalare. Män föll i drivor och jag fick aldrig vara ifred. Det var givetvis ett problem och jag kände mig alltid som ett villebråd. Men 30 kilo + samt ett antal ungar senare så är det inte så många män som vänder sig om längre. Och jag känner att jag saknar det emellanåt. Jag känner mig osynlig emellanåt. Som att jag inte finns om ingen man bekräftar mig. (Tack och lov så är dessa skov sällsynta)

Och problemet är ju inte att främmande män slutat titta (eller att främmande män tycker att jag är ful) utan att jag behöver främmande mäns bekräftelse för att känna mig vacker och åtråvärd. Och VÄRDEFULL. 

Det är ju helt sjukt egentligen när man tänker efter, men en del av de här strukturerna och det konstanta könandet. Redan i mellanstadiet så uppfattar flickor ofta tafs ”positivt” eftersom att det betyder att pojkarna gillar dem vilket i sin tur betyder att de är godkända som kvinnor.  Godkända och värdefulla för värdet hos en kvinna ligger i den grad av knullbarhet hon ligger på.

Vi lär ungarna redan från början att flickor ska tittas på och recenseras och pojkar ska jaga och recensera. För så har det alltid varit och det är ju så himla gulligt. Eller nåt.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Patriarkatet tystar oss genom att få oss att tvivla på vårt värde och förmåga”

Jag håller med i det du säger men dumpar en lapp i (den stängda) frågelådan:
När detta uttrycks bemöts det ofta med att män och kvinnor är respektive sexuella varelser med hetro som norm. De jagar varandras bekräftelse och är inget kvinnoproblem, ingen jämställdhetsfråga, motiverat ingen feminism. Hur ska jag då svara?

att denna typ av män vägrar se kvinnor som något mer än sexuella varelser, de blandar in sexualitet och kropp i diskussioner som handlar om helt andra saker, vilket endast görs för att trycka ner kvinnan då argumenten i sig är helt ointressanta, bara förolämpande.
att jaga bekräftelse behöver ju för övrigt inte betyda att man behöver gå över andras gränser. Det går att exempelvis fråga en person om den är intresserad, och vara beredd på att ta både ”ja” och ”nej”.

Just det där: ”att det är så himla gulligt” när småpojkar beter sig som as. Det har jag mött hos lärare, exempelvis. Killar som i tidig tonår beter sig som minimän, på ett mycket otrevligt, ocharmigt, överlägset machosätt, som skämtar nedvärderande om tjejer osv. ”Nä, jag tycker han är charmig.” Det har hänt. Och jag blir så vansinnigt chockad! För väldigt få av dessa vuxna (kvinnor) tycker ju att det är lika charmigt när killarna vuxit upp till män på riktigt och de beter sig likadant mot sina partners eller mot den vuxna kvinnan själv. När tänker folk att de ska lära sig? När det redan är för sent?
Jag har tack och lov noll behov av manlig bekräftelse, det är faktiskt tvärsant, men det var absolut inte så när jag var yngre. Allt man ville var ju att vara intressant för killarna (trots att jag inte ens ville hångla med dem – egentligen). Att det för min del inte fortsatt har med största sannolikhet att göra med att jag inte är hetero. Därmed inte sagt att jag aldrig bedöms utifrån en manlig blick eller dylikt, men hela jag befinner mig liksom… utanför, på något vis. I detta avseende är det positivt. Nåt ska man väl ha när man bryter mot heteronormen va!

Känner igen det där att söka bekräftelse man egentligen inte vill ha! Å ena sidan berättade ju omvärlden för en att det var enda sättet att vara värd något som tjej – att vara populär hos killarna – å andra sidan var den typen av uppmärksamhet något jag som asexuell absolut inte ville ha egentligen.
Man blir så indoktrinerad i det där att som kvinna alltid vara attraktiv och att bekräftelse liksom är kvittot på att man duger. Det tog mig lång tid att faktiskt inse att det inte var ett behov som kom ”inifrån mig själv” utan var helt skapat av omvärlden. Känner mig otroligt fri idag när jag kunnat släppa det där bekräftelsesökandet.

Men hur kan de där killarna (och andra som uppför sig likadant) inte förstå att de framstår som idioter? Om man hånar sin meningsmotståndares utseende i brist på argument är det väl uppenbart för ALLA att man inte har så mycket i huvudet?
”Du har fel för att [massa argument]”
”Ja men du är fuuuuuuul!”

Tack för att du belyser de små nyanserna som många kanske inte tänker på.
Om jag får barn, tänker jag lära både döttrar och söner att det aldrig är okej att ta på någon annans kropp hur som helst. Inte ens småpojkar ska känna att det är ok att dra tjejer i håret eller att klämma på dom, oavsett vad de vuxna bortförklarar sånt beteende med (men han gillar ju dig, t.ex).

känner igen mig i bekräftelsebehovet. och fan vad det stör mig att jag har det. tänker erkänna nåt nu som jag skäms otroligt för..
jag kan ofta känna att jag är en tråkigare människa för att jag är i ett förhållande. oavsett hur många balla saker jag kan, hur smart och snygg jag är, så känns det ofta som att det inte har någon betydelse eftersom ”målet” med att ha alla dom sakerna är att attrahera en man (dvs så tycker jag att samhället porträtterar det), och det har jag ju redan gjort. What now?
jag vet inte hur jag ska kunna sluta se mig själv ur mäns perspektiv. jag vill kunna känna att jag har en mening och ett mål fortfarande, trots att jag redan uppfyllt kraven på mig (dvs hittat ett stabilt förhållande).

Det var för något år sedan som jag började komma i kontakt med ett antal transpersoner på internet och plötsligt insåg att ”snygg” och ”kvinnlig” inte är samma sak. Då hade jag ägnat nästan tio år åt att försöka sminka mig så kvinnlig som möjligt och att framhäva mina former så mycket som möjligt. Nog för att jag tycker att det är roligt att leka med alla mina ögonskuggor, men att i panik kladda på så mycket som möjligt varje morgon på bussen för att ”inte se ut som en kille” är jag bara glad över att slippa. Och att kunna gå ut i en mysig bandtröja och militärbyxor med fickor på, istället för de eviga skinnyjeansen och XS-linnet, är också en höjning av min livskvalitet!
Jag är skitsnygg i utsläppt hår, klänning och massor med smink OCH jag är skitsnygg i hästsvans, skjorta och minimalt med smink. Jag känner mig ashäftig – alltså är jag ashäftig. Det ska fanimej inte vara min förlust om några män inte håller med.

Ja det är verkligen dubbla känslor, det får man väl erkänna. Jag gick förbi ett gäng byggjobbare nyss och liksom förberedde mig mentalt på att få blickar eller kommentarer när jag gick förbi. Men nej, de verkade inte ta någon som helst notis om mig. Jävligt skönt att efter många år äntligen slippa bli utstirrad och kommenterad. Samtidigt en sorglig bekräftelse på att jag numer troligen är för tjock och möjligen också för gammal för att nån ens ska ta någon notis om min uppenbarelse! Det är konstigt att bli osynlig på det här sättet, det är skönt såklart men samtidigt så har man ju som du skriver drillats i att se dessa ovälkomna blickar, kommentarer och tafsandet som en bekräftelse på att en är något att ha, på ens kvinnlighet.

Minns när jag som fjortonåring blev kallad ”hora” av ett gäng killar i klassen. Det höll på ett tag, men sen ändrade de sig då de plötsligt insåg att jag var för ful för att någon skulle vilja betala för att ha sex med mig. Just då var jag ganska glad över att tillhöra den grupp de inte fann attraktiv, för även om jag fick höra många taskiga saker så rörde de mig inte.
Tjejen de tyckte var snyggast, som råkade vara tjejen med störst bröst, brukade de dra i håret så att hon ofrivilligt svankade och så satt de och skrek högt om hur mycket hon spände…
Ja vad vill jag ha sagt egentligen… att jag skrämmande nog inte ens reflekterat över hur fel det var då – för det var så normalt. Och att tonåriga killar faktiskt har koll på hur man bäst förtrycker tjejer…

Det säger ganska mycket att en av mina största skamgrejer och sorger har varit att ingen någonsin har tafsat på mig, visslat på mig eller utsatt mig för dylika sexuella trakasserier eller övertramp. Jag har ljugit om att det har skett och har knappt kunnat säga det högt (och då till nära vänner) därför att jag skämts så mycket för det. Så äcklig ful osexig och värdelös har jag känt mig pga detta. Många år av mitt liv såg jag på jämnåriga tjejer och tänkte på hur fina de var, vilka snygga kläder de hade, och aldrig tänkte jag att jag kunde vara som de. Jag var aldrig som de. Jag kunde inte ens tänka så långt, att jag skulle kunna köpa samma klänning, raka benen, plocka ögonbrynen. Allt det där var för de som var ok. För de som var snygga enligt normen. Så många jävla år som jag ständigt längtat efter att en dag vakna upp med en annan kropp, ett annat ansikte, en annan hud. Så mycket tid och energi jag lagt på att tänka på att jag inte duger, att jag aldrig kommer kunna bli älskad, aldrig kommer att vara åtråvärd, aldrig kommer kunna ha sex, aldrig kommer anses vara vacker. Nästan hela mitt liv har jag ägnat åt detta.
Feminismen för mig är en del av att bli av med all skuld och skam. Att jag har skämts så mycket för någonting jag inte kan rå för. Med hjälp av den vågar jag ta plats. Med hjälp av den kan jag numera tänka: om de kan, kan för i helvete jag också. Jag kan njuta av sex. Jag älskar. För jag har insett att det är fan i mig något jävligt skevt med samhället när någon längtar efter att bli antastad. När allt ens värde ligger i att bli sedd och bekräftad av helt okända män. Vilka som helst. Det är för fan helt jävla vidrigt. Och skammen är inte min. Skulden är inte min. Det är patriarkatets.
Ursäkta långt och kanske en aning osammanhängande, men detta är känslosamt för mig. Jag har fortfarande svårt att prata om det. Jag har varit tyst så länge. Tvivlat så länge. Men nu får det fan vara nog.

Har också gått upp runt 30kg pga depression och tröstätande + ätstörning, inte många som vänder sig om efter mig längre. Har ett ”sött ansikte” och får mer kommentarer på internet då en inte kan se min kropp. Gick på ”date” en gång med en kille jag pratat med lääänge på nätet,jag hade förklarat att jag var tjock (det var tydligen nödvändigt) men han trodde mig inte och förklarade att ”det säger alla tjejer, det är nog inte så farligt du ser inte tjock ut i ansiktet” well, efter träffen som mest var pinsam så hörde han inte av sig SURPRISE!!! Efter arga sms fick jag reda på att jag inte var hans typ. Haha.

Min sambo och pappan till vårt blivande barn har alltid vägrat kalla sig feminism. Detta trots att han har väldigt feministiska åsikter, tycker jämställdhet är självklart, är tex helt okej med att jag tjänar mer och har ”bättre” jobb än honom och ska nu ta merparten av föräldraledigheten. Jag fattar inte VARFÖR det är så, att många män är så negativt inställda till feminismen. Till saken hör att min sambo VERKLIGEN är en bra människa med full respekt för kvinnor och andra medmänniskor. Men VARFÖR är så många män så negativt inställda till feminism?

De är opålästa och vägrar att läsa på. ”NEJ DE ÄR MANSHATARE SÄGER JAG!!!” ”Men…” ”MANSHATARE!!!”
Oookej… Men var opåläst och fortsätt vara korkad då. Bara fortsätt att skalla huvudet i väggen.

Som queer person är jag ambivalent till det här ständiga recenserandet. Å ena sidan: det är så sjukligt, patetiskt egocentrerat av dem att fälla en kommentar om min kropp och tro att jag ska ta illa upp- tvärt om, ju färre karlar som känner för att utöva sin antagna äganderätt över mig trots att bara tanken innebär en grov kränkning av min sexualitet och identitet, desto bättre.
Å andra sidan- det är ju de som bestämmer vad som är vackert eller inte. Jag anser mig inte vara gräsligt ful eftersom personerna jag vill ha tycker det, för jag var i stort sett vuxen när jag kom ut, jag anser mig vara det för att män redan från början har bestämt reglerna för vad jag ska tycka om mig själv, oavsett vad jag tycker om dem.
Oavsett vad biologisterna säger så handlar det ju inte alls om sex. MKJ, du har en bra poäng i vilka groteska uttryck det tar sig. Så mycket av den nuvarande debatten om sexism handlar just om tafs och trakasserier, men på något sjukt sätt ligger det en hierarki inbyggd där också, för att jag känner inte igen mig i det och det finns det många andra som inte heller gör. Trakasserierna hör till dem som syns och hörs, inte de som har blivit så nedbrutna och ligger så lågt i hierarkin att de har blivit osynliga. Det är en viktig debatt eftersom trakasserier innebär att man fråntas rätten till personlig säkerhet, men jag skulle också vilka se att vi diskuterar hur sexismen drabbar de flickor eller kvinnor som inte ens har denna enda egenskap som kvalificerar dem till att över huvud taget finnas på kartan i vårt kollektiva medvetande.

Ja herregud, skoltiden var ju ett enda långt sexuellt trakasseri. Snyggaste tjejen i klassen tafsades på dygnet runt, helst innanför kläderna. Själv hade jag inga pattar så jag var ganska skonad. Dock råkade nån tjejkompis läcka att jag sugit av en kille och DÅ JÄVLAR var det det absolut enda jag fick höra.
Jag är så fantastisk otroligt tacksam över att jag växte upp under en tid utan internet. Om en upplevde kränkningar då så kan jag inte ens föreställa mig vad tonåringarna får gå igenom idag, fy fan va det måste kännas hemskt att bli förföljd i ord och inför alla andra på nätet i tonåren (givetvis alla åldrar så klart, men i tonåren…nej tack…).

För att klanka ned på andra människors utseende, måste man väl själv vara jävligt snygg och nästan perfekt? Det kan man ju inte säga om de här två primitiva snopparna, direkt? På den ene av dem, har hårfästet redan börjat krypa rejält, ser jag? En blivande flintskalle, hehe.
Det är ungefär som såna där killar på krogen, som på en snygghets-skala ligger på -1 men som går fram till 8-10-poängare till tjejer och talar om för dem hur ”fula” de är. Ha ha ha! Se er själva i spegeln snoppar, innan ni öppnar öl-inkasten!

Jag tycker genuint illa om den där poängräkningen, och att man inte får ragga på nån utanför sin liga. Vad är det liksom? Och vad då bara snygga får klanka, två fel gör väl inte ett rätt? *förbryllad*
Nej ragga på den du attraheras av, oavsett kön och kropp och andra attribut, men gör det med stil och var beredd på att höra och respektera ett nej!

Detta är verkligen något som gör att jag ofta inte känner mig som en del av feminismen. Så många unga feminister (bloggare framför allt men även andra) lägger så mycket fokus på att just dessa frågor. Att killar tafsar och tar sig rätten till tjejers kropp, recensionerna, alla ”var det en våldtäkt eller inte? Jag ville kanske”-situationer. Självklart är detta jätteviktigt att tala om och kämpa emot. Men om man aldrig har blivit utsatt för något av detta?
Det blir så dubbelt, dels skäms man för att man uppenbarligen inte var tillräckligt ”knullbar” i högstadiet och bristen på ”uppmärksamhet” dels känner man sig inte som en del av den feministiska rörelsen, utan lite utanför, man har inte själv upplevt förtrycket är är utanför. En liten del inom mig säger att de populära, snygga tjejerna gott kunde stå ut med det där, som man av någon anledning var avundsjuk på när man var 15. Men det är ju hela samhället som gör att man har dessa knäppa känslor. Även här skapas splittring mellan tjejer som bara är till nytta för patriarkatet. Ibland är det svårt att känna rätt saker…

Feminismen har väl samma problem som alla rörelser: det är ju alltid de karismatiska, populära som får sätta agendan, precis som att det alltid är de vita, hetero, etc. Samtidigt är det ju allvarligt med trakasserier, och i ett allmännare perspektiv skulle jag säga att våldtäktskulturen, mentaliteten som de speglar, påverkar oss allihopa, även oss som är på andra sidan myntet av knullbarhet. Det som saknas är att man faktiskt tittar på det också, inte bara som en implicit motsats till normen.

Kan bekräfta det där om att tafs ansågs positivt i mellanstadiet. Jag tänker tillbaka på tiden och minns hur jag kunde vara Avundsjuk på de klasskompisar som blev tafsade på. Jag ville också kunna klaga över de jobbiga pojkarna som tog på mina bröst eller min rumpa. Hur sjukt är inte det?

När värsta kommentaren en tjej kan få är: ”Du är så ful så det finns inte en enda kille som vill ligga med dig”, då är det verkligen något allvarligt fel på hur vi lär tjejer att värdera sig själva. Och hur vi tar in hur vi ska värdera oss själva.

Vilka korkade snorungar. Men dra inte alla över en kant. Känner inte en käft som skulle resonera sådär, men man omger sig bland folk man tycker är vettiga antar jag och tänker som en själv så det är väl kanske därför.
Jag är 19 år och är kille, och har en sund syn på kvinnor och personer i övrigt. Men när jag läser vissa inlägg och många kommentarer tycker jag att många generaliserar ALLA män över några (få/många) erfarenheter där män betett sig som svin.
Jag vet att män kan bete sig som svin, jag vet att kvinnor kan bete sig som svin. Allt handlar i grunden om personlighet och uppväxt tror jag.
Sen är det väl helt normalt att man vill känna sig attraktiv, eller? Ingen skam i det.
Under alla mina år i skola har jag inte varit med om att killar tafsat på tjejer ”bara för att”, så jag vet inte riktigt om jag växt upp i nåt sorts drömsamhälle, eller om ni drar alla över en kant pågrund av en egen erfarenhet du sett/hört talas om.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *