Kategorier
feminism & genus

Vi normaliserar våld hos pojkarna

Apropå skolan och pojkar och våldsnormer.

Även vi med söner borde vara oroliga. Oroliga för att våra pojkar kommer utsättas av våld från andra pojkar. Oroliga för att våra pojkar kommer indoktrineras i en våldskultur där våld mot pojkar och män är vardagsmat och inget som tas på allvar.

Kommer ni ihåg den där fyraåringen som mördades av ett annat barn? En annan pojke? Jag minns att jag tänkte att det måste vara ett annat barn, en pojke, som var skyldig och sen kom det ju fram att det var så. Inte för att jag går runt och tror att pojkbarn är elaka eller farliga generellt, men för att barns (pojkars) lekar ibland kan gå överstyr och finns där då ingen vuxen att stoppa, guida och stödja så kan det få ödesdigra konsekvenser.

Jag minns att jag bara ville vråla rakt ut. Varför? Hur kunde detta hända? Var fanns de vuxna?

Fast grejen var att det fanns vuxna där. Kanske inte just där precis då vid detta tillfälle men annars. Många vittnade om  den våldsamma stämningen och det konstanta bråket på lekplatsen men ingen grep någonsin in och efteråt frågade man sig varför detta kunnat hända. Men jag vet varför. För att det är normalt. Det enda vuxna vittnet som såg fyraåringen jagas iväg reagerade inte för han såg ingenting han inte sett förr. Som han inte sett varje dag i samma sammanhang.

Normal pojklek. Normaliserad. Att slåss, brottas, jagas, tacklas, skrika. Ingen reagerar för det är ok för pojkar att bete sig just så. Ingen reagerar för det är en självklarhet att pojkar är våldsamma. Det förväntas. Det överses med ett leende; ”ja se pojkar, man vet ju hur de är!”

Jo, pojkar. Det är hos pojkar den här typiska våldsleken uppmuntras. ”Barn behöver leka krig” eller ”barn behöver härja av sig” sägs det men egentligen menar man pojkar för ingen reagerar över att flickor oftare leker lugnare lekar. Konstruktiva lekar. För det finns inget konstruktivt med våldslek.

Jag var rädd för pojkar när jag var liten. Även de som var mina vänner för man visste liksom aldrig riktigt när det kunde bli jobbigt. Man visste aldrig när man plötsligt kunde bli nertryckt i snön och mulad eller när nån skulle köra upp ett knä i ryggen som poliserna de sett på TV’n brukade göra eller när man skulle få en sten i huvudet i en lek som spårat ur lite för mycket för det blir lätt så när barn blir uppspelta även om de inte menar illa. Och jag gick konstant som på nålar. Konstant med molande magvärk. Jag undvek pojkar i grupp.

Det är dags att vi vuxna tar lite jävla ansvar och sätter stopp för våldet. Barn har inte den erfarenhet, mognad eller kunskap som krävs för att hantera det. Vi kan inte tillåta våld ibland för barn kan inte riktigt förstå vad gränsen går. Vi kan inte tillåta att pojkar växer upp med förväntningen att vara våldsamma.

Manligt våld måste sluta glorifieras och pojkars våld måste sluta bortförklaras.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vi normaliserar våld hos pojkarna”

För att inte säga hur jävla läskigt det var med äldre pojkar i skolan. Särskilt under vintern. Fjorton-femtonåringar som kastade stenhårda isbollar och mulade tioåringar, men om man sa något (vilket kön man själv än hade) fick man bara höra av lärarna att man gett sig in i leken och fick leken tåla. Att man vill vara med på snöbollskrig innebär inte att man gått med på att bli misshandlad och väldigt många yngre barn vågade ju inte ens vara där man fick ha snöbollskrig.
Jag hatar verkligen när lärare anser att man gett sig in i leken. Nej, krig är ingen bra lek över huvud taget men vare sig man leker jage, brottning eller vad fan som helst så ska man aldrig behöva få ont och sen höra som sjuåring att man får skylla sig själv.

Fy fan, det är något av mina värsta minnen från högstadiet. Hela vintern stod det killgäng och kastade snöbollar på alla som kom ut ut entrén. De stod mitt emellan en själv och skolbussen varje dag, varje jävla dag behövde man gå igenom den rädslan och att få snöbollar på sig.
Jag och mina föräldrar svaret ”det är ju vår snart…” i januari! Nä, det är ju förbannat fel.

På skolan som vår nioåriga pojke går på så är allt ”skojbråk” (som termen lyder) förbjudet. Det tycker jag är en bra markering, eftersom så mycket bråk och slagsmål bortförklaras med att ”alla var med på det”, och det är omöjligt att som vuxen kunna veta vilka bråk som är på skoj och vilka som inte är det.

Det lärs ut nu också på förskollärarlinjen. Vi har pratat endel om det och de förskolor jag har varit på har också det som regel. Jag tycker också det är en väldigt bra regel, det blir mycket tydligare för barnen då. Man lär sig redan tidigt vad som är okej och inte.

Jaaa så sant, vi måste vända detta tillsammans. Föräldrar, vuxna, lärare, mostrar, farbröder, tanten på bussen, kompisar, vi måste reagera. Om jag får en son(eller dotter) och hen slår nån så hoppas jag att det finns en vuxen i närheten som kan hjälpa hen att förstå att det är fel även om jag inte är där.
Jag hoppas att lärare ska kunna känna att de har stödet(från rektor/kollegor/föräldrar) att reagera i klassrummet(och utanför) när det behövs vilket jag förstått att de på många skolor inte har idag. Föräldrar som anmäler lärare för kränkning då deras barn fått en utskällning efter att tagit stypgrepp på en annan elev, när blev det såhär?
När slutade vi bry oss om varandras barn? de är ju de som inom ett par år gör att vi känner oss trygga eller osäkra när vi möter dem på stan på väg hem från jobbet en sen kväll…

Tänkte på detta häromdagen när jag tog en stor omväg runt en grupp med pojkar. Jag är ändå vuxen, och än idag gör grupper av killar mig så illa till mods.
De vrålar och slåss med pinnar och låtsats vara nån dryg superhjälte som ska slå alla andra i magen, pojkarna får smällare i femårsåldern, sitter i grupp och hånar förbipasserande och till och med att cykla har blivit en pojkgrej för de ska göra stunts och TUFFA GREJER och jag känner ba nääääää så här får fan inte lekar gå till.

Jag minns i mellanstadiet då vi hade en liten kille i klassen som gick förbi en och alltid tryckte upp en i väggen så hårt han kunde. Alla var rädda för honom och lärarna ursäktade alltid hans beteende med att han hade det svårt hemma. Precis som att man får bete sig hur som helst bara för att ens föräldrar har problem (jag kommer också ifrån en ”problemfamilj” men har inte betett mig illa för det).
En annan grabb i samma klass kunde helt plötsligt spotta på folk runt omkring. Han kom undan med det för ”han hade ju faktiskt förvarnat innan” att han skulle spotta helt random och då borde man bara veta vart man skulle ställa sig för att inte bli träffad.

Fan, jag blir alldeles beklämd av att läsa att fler faktiskt undviker pojkgäng fast de är vuxna. Jag trodde jag var ett överkänsligt freak. Jag undviker dem definitivt – händer inte sällan att det ropas kränkningar (loser, sopa och värre saker ändå) efter vuxna främlingar. Det är ”modet” som pojkgruppen ger dem: känslan av att vara andra överlägsna, att ha rätt att recensera andra, att vara obehagliga mot folk de inte känner bara för att de KAN. Pojkföräldrar – you got some serious shit to deal with. Now.

Du är verkligen inte ensam. Eftersom jag jobbat i skolan och pga det fått ta tag i så många av de här pojkarna på skolgårdar, i klassrum, matsalar osv, är jag inte rädd för just dem. Däremot äldre tonårskillar och unga män i gäng – fy för den lede så illa de kan bete sig och inte är de så små att man kan hålla fast dem eller avvärja våldet heller. Att folk (anti-feminister bl a) inte anser att detta är ett problem och att alla incidenter är enskilda händelser utan samband är för mig obegripligt. Förstår inte hur man kan bli så avtrubbad eller blind för det som försigår mitt framför ögonen på en. Är de blockerade av feministrädsla7hat måntro?

Jag har en son som är 4 år och vi har det jätte jobbigt med våldslekarna.
Alla barn(pojkar) på förskolan och på gården leker krig till den grad att han inte kan vara ute på gården längre för att han vill så gärna vara med. Han ser upp till dem och vill inget hellre än att ha ett svärd. Vi ska byta förskola nu och hoppas så in i norden att de har samma princip som Jespers barns skola.
Jag har försökt att prata, både good cop och bad cop men han verkar inte alls mottaglig. Va fan gör en?
Ska tillägga att han inte får se något ”våldsförhärligande” på tv och totalförbud mot alla slags leksaksvapen.

Problemet är nog att det blir ett ostillat begär som kan forsa ut dem dag nu inte kan kontrollera honom lika mycket.
Kanske bättre att styra våldslekarna och vapenlekarna till det bästa och samtidigt lära honom om våld. När intresset väl är väckt är det nog försent att återta.
Jag har en släkting som växte upp med hippieföräldrar som var passifister och han lekte bara med dockor osv. När han gjorde värnplikten så blev han supermacho och skulle bli soldat, sedan åkte han till bosnien och kom hem som passifist, det hanser därskrämde honom så. Uppfostran hade alltså fungerat men han behövde ändå få ur sig manligheten.
Eller Så byta ni ut det mot andra saker som ger respekt hos andra pojkar

Problemet är det som man sett i kommentarerna här under inlägg om barn, mina barn och andras ungar. Min uppfattning är att feminister bör välja bort foster som ska bli pojkar, för resultatet blir en massa feminister som försvarar pojkar och senare i livet kommer att försvara pojkarna när de är män. Även om man har en söt liten pojke så kommet han att bli en man. Men alla att sina egna pojkar som så snälla och empatiska, alla föräldrar alltså.
Men de feminister som har söner måste vara extremt vaksamma med sitt eget förhållande till sönerna och sönernas förhållande till flickor. Det måste man vara resten av livet, det är inte ovanligt att vuxna män söker stöd sina mammor i konflikter med kvinnor, tex vårdnadstvister och då är det viktigt att kunna se bortom lojaliteten med sitt barn.
Därför har jag valt bor söner, för har man väl skaffat dem så har man också ett stort ansvar för flickor och kvinnor som råkat ut för dem.

Jag skaffade ett barn genom att ha oskyddat sex
jag valde inte vad det skulle bli för jag ville bara ha ett barn och jag vet fortfarande inte helt säkert vad hen är, eller jag vet det biologiska könet mellan hens ben, men inget mer än så
tycker du lägger lite väl mycket skuld och skam på ett litet pojkfoster och feminister
och jag ser ingen som helst logik i ditt resonemang?
problemet är inte pojkar i sig, eller feministiska föräldrar, utan samhället och kulturen
jag tror att feminister är dom som är bäst ”lämpade” att uppfostra pojkar, då dom är medvetna om och aktivt kämpar emot machoidealen och ger sitt barn fler valmöjligheter och guidar in dom på en bra väg i livet.
det du beskriver är snarare en förälder som inte är särskilt medveten om strukturer och våldskulturer och som bara blint försvarar sitt barn oavsett och vägrar se verkligheten..
Om mitt barn gör något olagligt, fel eller gör en annan människa illa, så kommer den få veta det och få ta konsekvenserna, oavsett kön.

Min systerson är uppväxt på våldslekar och leker gärna med svärd eller pistoler. Men från den dagen han började leka dessa lekar så får han inte leka dem med, eller sikta mot, mig. Om han är hemma hos mig så lämnas alla såna leksaker i dörren för hemma hos mig så leks det inte våldslekar. Inte vattenpistoler, inte plastsvärd, ingetting! Detta har han lärt sig nu och lämnar de leksakerna i hallen.
Vi har också pratat om varför det inte är okey. För pistoler, svärd och krig dödar folk och det är ledsamt. Därför leker vi bara snälla lekar hemma hos mig.
Tyvärr så har ju resten av familjen dvs hans mamma och morföräldrar samt övriga mostrar inget emot dessa lekar.

Undviker inte direkt tonårskillar i grupp längre men jag känner alltid obehag (såvida jag inte har hunden med mig förstås).
Ibland hjälper det inte ens med hunden (40+ kilo vakthund), trots att jag inte för en sekund trodde de skulle genomföra det så var det obehagligt att höra de snacka om/och hetsa varandra att de skulle våldta mig…

Åh jag blir så upprörd av detta och tappar hoppet om framtiden. Vågar knappt skaffa barn just av anledningen att inte ha kontroll över hur de påverkas av pedagoger och jämnåriga…

Jag har också trott att det är något fel på mig som känner obehag när jag måste passera ett gäng tonårskillar på gatan, men jag hatar att gå förbi pojkgäng, även om de bara är 12 år. Det är en obehaglig känsla av att inte riktigt veta vad som kan hända eller vad dom ska säga. Shit alltså. Jag ska precis börja en utbildning till behandlingspedagog, där jag kommer få praktisera på ställen där jag kommer vara fullkomligt omringad av tonårspojkar som är våldsbenägna.

Vad förvånad jag blir över att vuxna kvinnor känner sig rädda för tonåringar.
Vad har man för fördomar då?
Jag förstår någon som blivit misshandlad eller kanske rånad.., men så där vardagligt bara? Att gå runt och vara rädd för folks barn? Jag måste komma från en annan planet men jag har aldrig varit rädd för pojkarna. Jo, mördare tycker jag är läskiga, för de vill verkligen skada och döda någon, men en grupp tonåringar?
Är det utländska gäng som skrämmer? Svenska killar? Fan alltså jag har verkligen inte fattat att vuxna tjejer kan känna sig hotade av glin.., är det vanligt?
Handlar det inte om vilka energier man har inom sig, som med den där mexikanen som pratar med hundar?
Om det är så jäkla illa ställt med kuvandet, är det då inte dags att tuffa till sig lite?
Är det bara jag som blir irriterad?
Jag tänker bara ”men vad i helvete, sträck på dig och ta kommand”
Ska man skrämt huka sig titta ner när man går förbi en grupp ungdomar? Såklart att de sniffar till sig din kroppshållning och blir provocerade av att du ser rädd ut. ”Kul” tänker dom. Leka farlig känns bra.
Varför inte gå förbi en grupp med tonårskillar och säga ”hej killar” LE och kanske fråga hur dagen har varit? Säger någon ”hora” till dig då (aldrig hänt mig ever) så kan man ju bara högljutt säga att du lär ju aldrig få en tjej som pratar på det viset – med en glimt i ögat (för vi älskar ju alla varandras barn right?)
Jag har tur, mina stora olydiga buffliga söner ramlar över sig själva om de ser en tjej i nöd. Jag har lärt dem att de är stora och är man stor så är man snäll mot de som är mindre, eller varför inte vara snäll mot alla, det är kontroll som gäller.
När vi bodde på Gottsunda i Uppsala så berättade mina grannar (från Mellanöstern) mammorna.., att de håller pojkarna hemma i tonåren därför de vet att det är då som de är som värst, det är en bra idé, om man har ett tio-rumshus! 🙂
Min hjärna har så svårt att acceptera att män ska få dominera kvinnor. Män vill inget annat än att ha starka kvinnor som säger ifrån.
Varför kan ni inte bara bli rabiata eller något?
Och LD .., Gud vad jag önskar ibland att alla borde ha minst två söner innan man ens diskuterar om pojkar, det har tagit mig många många år att förstå mig på dem.
Och som vanligt när man får en verklig kunskap pm något så ser man att det går aldrig att skylla på ”en” ”de” – det är komplicerat så varför inte vara ödmjuka inför det?
Chin up kvinnor! Vad i helvete! Grow some balls 😉 x

Reagerar också över att du skriver ”grow some balls” det är ett uttryck som spär på synen på män som starka och kvinnor som svaga och med andra mindre önskvärda egenskaper ”va ingen pussy” osv..
Vi vet att de flesta pojkar och unga män inte skriker eller säger något elakt åt kvinnor som går förbi, men i mitt fall så sitter det i från att jag var liten, pojkar var aldrig att lita på, de tog för sig av flickorna och struntade fullständigt i om flickorna ville eller ej, dessutom blev det hundra ggr värre om de var fler än en eller två. Det sitter i, om man vill det eller inte.

Tacka fan att du är rädd för att barnen ska börja skolan. Så mycket du själv varit med om och alla tusentals historier du säkerligen fått höra genom åren från andra kvinnor.
Jag var inte mobbad eller utsatt, men fick ändå utstå helt sjuka övergrepp i skolan. Minns när jag råkade vara bättre än en kille på gympan och blockade målet vilket resulterade i att jag då fick värsta hårda boxen i huvet, bara sådär. En annan kille som var så jävla övervidrig mot alla andra (som f.ö är läkare idag.. hjälp!!) i klassen brukade jaga mig i korridorerna, hålla fast mig och be andra boxa mig i magen. En gång tog han polisgrepp på mig och knackade på en dörr som var full av äldre elever, öppnade den och slängde in mig där och höll sedan emot dörren så jag ej kom ut. Den skammen alltså.
Högstadiet. Mardröm. Den där molande värken av rädsla för att stå i vägen…

Hej igen och fy fan fy fan när ungar härjar vilt som en skock hyenor på jakt.
Det funkar inte. Vi kan inte ha random ungar ute på gatorna som inte har regler eller föräldrar som når ut till dem.
Som skrämmer människor, vad fan!! Hela samhället borde ta ett steg tillbaka och bara titta på skapelsen en stund och ta ett möte om hur man vill att världen ser ut om hundra år.
Och männen, de som menar att de styr världen så bra? De har fel, vi kvinnor i världen borde ALLA sex-strejka tills männen lägger ner vapnen, slutar tillverka dem, sälja dem och använda dem.
Om vi ALLA VÄGRAR SEX i 60 år så dör mänskligheten ut. (Källa han som skrivit en jädra massa böcker och pratar skånska?)
Hashtag ? Cuntpower ?
Hur många svenska män säljer vapen? Alla rika fruar som hatar att deras män säljer sin själ för pengar, sex-vägra! Alla kvinnor använd det som männen vill styra mest- hans rätt att befrukta oss. Ta till vapen, om vi alla går ihop och sexvägrar, vad skulle hända då?
En million våldtäkter?

Känner verkligen igen det där med att undvika pojkar i grupp. Hela högstadiet var på det viset. Tafs, snö i ansiktet, ”tusen nålar”, kommentarer och hånskratt. Helt SJUKT att vi tjejer kände att vi var tvungna att vara på vår vakt. Ingen gjorde något åt pojkarna. Men det gör jag. Jag har själv en pojke och när han leker med andra pojkar är jag genast där och drar gränser. Jag är GÄRNA den där ”tråkiga” personen som inte tillåter vissa saker. För jag vill inte ha en pojke som beter sig så som de pojkar jag kände till i tidiga tonåren.

Och Tess: du är ingen ”tråkig” person. Du är en förälder som tar ansvar och som vill motverka skadliga maskulinitetsnormer. Det är vad varje förälder BORDE göra, en stor kram till dig

Ja det är ju sönerna man oroar sig mest för känner jag. För våldet och för att killar rent allmänt rör sig i ganska ”fientliga” miljöer där konkurrens och hierarkier är viktigare än att vara snäll och omtänksam. Och hur ska man som kille kunna stå utanför den världen utan att också stå helt utan kompisar och gemenskap? Ser på mina söner att det finns ett utanförskap hos dem, just för att de inte vill delta i den stereotypa killvärlden. De har kompisar, men är inte riktigt ”med i gänget” för att de inte vill spela våldsamma, sexistiska spel, leka våldsamma lekar osv.

Jag vill ha barn en dag, men jag är rädd för att få en pojke, jag vill helst ha en flicka. Och det beror endast på att jag ser hur skadligt maskulinitetsnormen är för barn, hur våldet blir normaliserat. Jag är orolig för hur min pojke kommer hantera sexualiseringen av kvinnor som ständigt är i ansiktet på oss alla och hur han kommer hantera grupptryck från kompisar och samhället att vara maskulin. Jag har haft ”snälla” pojkvänner som har föräldrar som älskar dom och många vänner men ändå har försökt tvingat mig att se på porr (i 14-års åldern) och som har pressat mig till analsex och andra vidrigheter. Jag har syskonbarn på 7 och 5 år som nu börjar fatta att det inte är ok att jag målar deras naglar rosa eller att visa känslor. Deras största idol är inte längre Pippi Långstrump, de vill ha Batman och spindelmannen. De har inte längre några kvinnliga förebilder. De leker våldsamma lekar. Jag älskar de här killarna men kan inte för mitt liv förstå hur min syster och hennes man inte ser problematiken. Jag målade minstingen med mitt rosa nagelack för ett tag sen, han är ca 5 år, jag hade likadant, och han var så stolt och glad och sa ”det här kommer mamma älska” och när hans mamma och pappa kom sen så hånade hans pappa honom för det och fick honom att skämmas!!! Han gömde sig och skämdes riktigt rejält och allt min syster gjorde var att skratta.

På vad de skriver och sättet de uttrycker sig på tror jag att både Maja och Mis som kommenterar här är två manliga troll som det är bäst att helt enkelt ignorera.

En liten fråga bara (som kommer låta som om jag bara försöker trolla men det är inte fallet jag undrar faktiskt). Du tycker inte det är okej med våldsamma pojklekar för att det leder till en normalisering av våld (håller helt med dig där), men samtidigt lär du ditt barn att slå tillbaka om hen blir slagen? Leder inte det till en normalisering av våld?

Jag har alltid uppfattat pojkar och män som elaka. Det började, som många beskriver här, redan i skolan. Två äldre pojkar jagade mig på väg till skolan för att mula mig och kasta snöbollar på mig. De stängde ofta in mig på järnvägen. När jag skulle gå över järnvägen sprang den ene förbi mig och så blockerade de järnvägen från båda håll så att jag blev stående mitt på rälsen.
På rasterna i mellanstadiet var det ”tjej-jakt” på skolgården. Då sprang pojkarna omkring och brottade ned oss tjejer för att ”pussa” på oss. Fröken tyckte att det hela var mycket charmigt. 🙁
Själv blev jag nedbrottad under rasten och fick nästan min tröja helt avsliten. Pojkarna hade tänkt sig att de skulle kolla på mina tio-åriga ”bröst”.
En kille knuffade en tjej i trappan en gång så illa att hon fick åka till sjukhus och sy. Hon slog ut en tand också.
Men, men – även pojkar drabbas av ”tuffa pojk-gäng”. En liten kille i min klass blev dagligen utsatt för diverse olika förnedringsmetoder. Andra pojkar slet av hans byxor och kalsonger en gång i korridoren inför alla andra, för att nämna ett exempel. Till slut blev den här killen totalt förstörd och utvecklade ett mycket nervöst beteende. Han vågade inte titta folk i ögonen och han krökte ryggen där han gick längs korridorväggarna och försökte göra sig osynlig.
Jag blev även vittne en gång till hur de ”tuffa” pojkarna gav sig på en utvecklingsstörd kille. De ställde sig i ring runt honom på stan och övertalade honom att börja runka. ”Ingen skulle se nåt” eftersom de stod i ring runt honom. Med påföljden att de naturligtvis sprang all sin väg när killen väl stod där med snoppen i handen och runkade.
De värsta pojk-fasonerna försvinner när de växer upp till män men fortfarande verkar många vuxna män ha svårt för att vara snälla och omtänksamma och respektfulla, inte minst mot sina kvinnliga partners. Jag ser det ofta i hetero-relationer. Män som tex gör sig ”roliga” på kvinnans bekostnad, hånar och förlöjligar henne, förminskar henne, avbryter henne när hon talar, kräver att hon skall göra saker åt honom, flirtar med andra kvinnor framför ögonen på henne, psykar henne etc, etc.

Jag har precis likadana erfarenheter NBT. Alla vi skolbarn som bodde utanför samhället väntade på våra olika bussar tillsammans, utan någon vuxen ens kvar på skolan för så var det på 70-talet. Det gällde att hålla sig undan pojkarna genom att stå tillsammans eftersom de satt i system att hitta ensamma pojkar och flickor att mobba på olika sätt, redan utsatta barn alltså. De brottade ner dem och satte sig på dem tills bussen kom, vilket kunde ta en halvtimme ibland. De jagade de ensamma pojkarna och flickorna för att få dem att springa långt bort och på så sätt missa bussen. Det var djungelns lag som gällde helt enkelt.
I min klass gick en pojke som de äldre killarna utsett till hackkyckling. De letade upp honom på rasterna för att utsätta honom för de vidrigaste saker. Vid ett tillfälle slängde de honom genom luften mellan sig i korridoren med stengolv och sen försökte de kasta ut honom genom fönstret på tredje våningen. Jag kommer aldrig glömma hans hesa skrik av dödsångest och hur han bad för sitt liv.
Vid ett annat tillfälle försökte en av pojkarna strypa honom med en halsduk. Han slutade inte förrän min klasskamrat, denna lilla pojke på 7-8 år, blev blå om läpparna och ögonen började rulla. Jag mår dåligt än i dag när jag tänker på det. Och jag undrar hur han mår i dag och hur detta påverkade hans liv.
Men det här är förstås inget problem, för så här håller ju flickor i allmänhet också på? Som om problemet skulle bli mindre då? Och är det ett problem är lösningen enligt somliga att abortera alla foster med manligt könsorgan. Det är i såna här stunder jag blir riktigt fundersam på hur människor är funtade. Fundersam och rädd.

Vill också ge en eloge och en systerkram till WDF! Du är bäst!
Tänk att Antifeminister fortfarande håller på o låssas att de är kvinnor och ”feminister” o tror att vi går på det….

Hej allesammans,
första gången jag skriver något här. Tänkte bara nyansera bilden något, killars beteende drabbar andra killar/män i förmodligen högre utsträckning än vad det gör flickor/kvinnor. Att få killar att inse detta (och erkänna sin egna rädsla inför andra av samma kön) kan vara den viktigaste milstolpen i den feministiska kampen. Risken med en allt för onyanserad bild är att killar lätt kan solidarisera sig med bilden av sitt kön som våldsam och förneka sitt obehag inför det (”Jag är inte rädd, det är det bara tjejer som är”). Killar är rädda! För varandra! För att gå hem på natten! För att gå förbi ”gäng”!
Tänkte också säga (utan att trolla) att även jag varit inne på majas tankar om att abortera pojkfoster. Inte som en global strategi kanske men rent personligt. Det är sjukt att jag ser mig själv och andra killar som medfött korrumperade. Med en dotter får man kämpa med att skapa en stark självständig individ, med en son att förhindra att han blir ett svin. Inte undra på att man vill skjuta huvudet av sig ibland..

Snoken: Du tycker att du ”nyanserar bilden”? Tyvärr upprepar du bara, likt en papegoja, vad många andra här i kommentarsfältet samt feminismen sedan länge har konstaterat, dvs att dagens mansroll även drabbar pojkar och män. Men du trodde kanske att du hade kommit på nåt nytt?

Min pojke, endast 5 år har redan fått uppleva det..
En grannpojke på 6 år har ca 3 gånger hållt fast och slagit min pojke när han velat gå hem när de lekt ute.
Grannpojken säger förlåt efteråt och lovar att aldrig göra om det..
En dag såg jag grannpojkens storebror (ca 11 år) dra hem grannpojken som grät och skrek.
Min pojke kommer gråtandes och säger att grannpojken än en gång hållt fast honom, slagit, slängt ner i marken och även dragit honom på marken, för att min pojke ville gå hem.
Allt detta medans 2 andra pojkar (ca 6 resp 8 år) står och SKRATTAR!!
Jävlar vad arga jag och sambon blev!
Sambon pratar med pappan, och det enda pappan säger är att det är andra barn som får hans son att göra dumma saker! :O
Detta hände för ca en månad sen, min unge har inte vågat leka ute sen dess, han pratar om detta varje dag. att han är rädd.
Nu är han även rädd för allting, vågar knappt gå på toaletten ensam längre. (hör lite ihop med åldern också kanske)
Det enda han leker med de flesta pojkkompisar är att slåss och döda..
Sån tur att han har några flickkompisar också! de leker aldrig att dom dödar.

Personligen så ser jag skillnad på våldslekar och att leka krig. Jag tror på att samtala med barnen om regler, hur vi är mot varandra, sätta sig in i varandras känslor och att det finns närvarande vuxna som griper in ifall det uppstår en konflikt som barnen inte själva kan lösa eller ifall ett barn skulle kränka ett annat barn. De barn som leker krig är ansvariga att se till att alla är med på lekens regler och att ingen blir kränkt. Vid sidan om detta så försöker vi skapa ett klimat där barnen kan komma till oss vuxna när det uppstått en konflikt eller kränkning, samt övar på att markera själv (säga nej, kroppssignaler, gå ifrån) och att tyda och respektera andras signaler. Jag tror inte att barn föds våldsamma, men att avsaknaden av engagerande och närvarande vuxna kan leda till ett våldsamt beteende och där har vi alla en skyldighet att att gripa in i den mån en kan. Arbetar i en förskoleklass

Hej alla feminister! 😉
Jag är en 29 år gammal kille, som om jag tillhör någon typ av feminism, skulle placera mig inom särartsfeminismen. Trots att jag är närmast anti-religiös. Och, genom mitt kön, och mina 29 år med det, har jag nåt ni saknar 😉
Nedan är ärligt skrivet, och inte tänkt att trolla. Det är främst jag som efter att ha tuggat mig igenom hela denna sidan vill skriva av mig.
Jag har dock, med flit, valt formuleringar och ordval som är lite provocerande. Se det som en dramaturgisk fläkt, så det blir roligare att läsa. Det blir långt nog att förtjäna den lite bonusen.
Jag känner igen mig i hur ni beskriver killgäng, på ett sätt som för er skulle kunna vara besvärande. För i mitt fall så skulle texterna stämma om man bytte ut killar mot nysvenskar.
Vidare vill jag säga att jag blir minst sagt obekväm över att ni ser killgäng så, då jag inte riktigt känner igen mig orsakerna… Hos oss var det killarna som sprang, och tjejerna som jagade. Långt upp i 6an.
Så slapp vi våld? Njae, inte som ni ser det. Med era mått mätt har jag nog vart inblandad i 3 regelrätta slagsmål. Men med andra killar. Som ensamvarg är det liksom en risk man lever med. Men varje gång slog jag tillbaka hämningslöst och sen var jag i gengäld en av få som fick vara ifred. Jag startade inget av de tre, dock vart inblandad i otal brottningsmatcher under min uppväxt. Varav en slutade i att jag pissade blod, men det var en olycka. Och även om det gjorde ont då, inget jag lider av idag.
Så, är jag en fredlig liten pacifist? Nej. Jag har vid ett tillfälle fått åka hem från krogen för att jag blev fly förbannad och ville slita sönder ett par killar. Orsaken? De började slåss med varandra i närheten av en tjej. Inte ett argument polisen skulle köpa tror jag, så jag åkte hem istället.
En annan gång tiggde jag gräl med just det som ni verkar frukta mest, ett killgäng på 4 unga vuxna. De hade knuffat en tjej in i bardisken, och efter några varv hävdade hon att de även slagit henne.
Jag har sällan velat skada människor så innerligt som jag ville då. Och jag tror att de märkte det, för trots att jag var ensam, med undantag för tjejen, fegade de dessvärre ur som slagna hundar och eftersom jag inte hade sett slaget så hade inte jag tillräckligt på fötterna för att släppa taget fullständigt utan vidare provokation. Jag tror inte polisen hade köpt knuff-in-i-bar som argument till misshandel… Så jag fick nöja mig med att lotsa gråtande tjej till väntade kompis och skjuts hem.
Hade jag vunnit mot 4 pers? Troligen inte, jag kan inget om att slåss. Just då var det den sista tanken i mitt huvud dock. Och jag ångrar idag, många år senare, fortfarande mer att jag inte fick försöka än jag oroar mig för hur det hade slutat.
Jag skulle beskriva händelsen som ett antiklimax. Det är enda gången jag vart med om där våld hade vart helt rätt. Och jag missade det…
Det sägs att en av biverkningarna av att ta testosteron, manligt könshormon, när man tränar är att man blir aggressivare.
Något som faktiskt låter väldigt logiskt för mig.
Jag skulle inte kalla det ett behov, men det finns något där… Lite som ett ställe som kliar, men som man inte riktigt når. Aggressivitet. Känslan av att man vill slå någon, oklart vem. Vissa dagar nästan borta, andra dagar som en molande känsla som ligger och maler. Det känns inte inlärt, om vi säger så.
Men något som är inlärt, är vetskapen om att det är fel. Utom i vissa specifika lägen. Jag tror, givet mig själv, att våld är medfött. I olika hög grad, hos olika individer.
Huruvida man blir våldsam, är däremot en annan femma. Jag tror att ni som mammor kommer att få söner som mår bättre utan att de blir farliga, om ni inser att det nog finns nåt där, som de måste lära sig kontrollera. Det ska inte kontrollera dem. Se till att de vet var gränserna ska sättas, men tänk på att det kan finnas något som behöver ventileras på något sätt.
Förslag på enkla förhållnings regler är, och har länge vart:
* Sparka inte på någon som ligger ner.
* Slå aldrig, under några som helst omständigheter, en tjej.
* Män som slår kvinnor är inte mä

Jag har inte läst annat än inlägget och delar av sista kommentaren. Ville bara få ur mig detta.
Jag är mamma till sex barn. Först tre tjejer sedan två pojkar och nu en sista liten tjej. Jag har uppfostrat dem så lika jag bara kan. Har ingen ideologi utöver att jag är demokratisk. Alla har samma värde simple as that. Jag märker dock tydlig skillnad på vad som roar barnen. Jag försöker styra pojkarna bort från slagsmål och brottningsmatcher dem emellan, (våldsamma filmer, actionfigurer, leksaksvapen etc) så gott det går. Jag försöker locka fram kreativitet osv. Förskolan är nog en bov i dramat med många pojkar som är vilda, för här är vi väldigt ovåldsamma. Slitsamt och trist. Mina killar är så snälla och härliga och det skär i mig att det ändå nästlar sig in sånt här. Tyvärr har vi nog biologin att kämpa emot dessutom och det göre sig ju icke. Jag ser, på nära håll, tyvärr att en del fortfarande tycker att det är OK att killar är våldsamma, inte tycker de ska gråta när de gör illa sig och så vidare…DET gör mig fruktansvärt förbannad och jag begriper inte hur någon inte kan trösta en liten pojke som slår sig…obegripligt!
Tack för mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *