Kategorier
feminism & genus

Att vara pojke när konkurrens, tävling och att inte visa känslor är en del av pojknormen

Skolan går bra för Ninja. Hon verkar trivas och hon verkar ha många kompisar.

Om två år börjar Tamlin skolan och honom oroar jag mig för också. Kanske mer. Jo mer. Kommer han tillåtas vara den han är  eller kommer andra pojkar reta och utesluta honom. Kommer han klumpas ihop med dem samt förpassas till en roll i bakre delen av klassrummet? Kommer hans personlighet och intressen hamna i skuggan och tas över av pojknormer och stereotypa krav? Kommer han våga vara sann mot sig själv?

Jag har ingen erfarenhet av är hur det är att vara pojke i en klass där pojkar bråkar mest och förväntas bråka mest. Jag vet inte hur det är att blir förbisedd av lärare, hetsad av andra pojkar eller hur det är att vara pojke i en miljö som är hotfull och macho och som inte tillåter några jävla fjollor. Hur många av dem har ont i magen varje dag?

Pojkar halkar efter i skolan och flickor får bättre och bättre resultat och jag är inte speciellt förvånad egentligen för vi tränar ju flickor på att sitta stilla, lyssna ordentligt, ta sig an uppgifter och vara fokuserade och koncentrerade. Det är pärlplattor, pyssel, rita, sy och hundrafalt fler stillasittande lekar och gemenskap. Pojkarna förpassar vi till kuddrummen och utegården. ”Pojkar behöver få springa av sig och brottas och bråkas lite, ni vet ju hur de är!” Man antar att de inte har ro att sitta still och anpassar sina krav. Man antar att de inte är intresserade av att lära sig och bemöter dem därefter.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att vara pojke när konkurrens, tävling och att inte visa känslor är en del av pojknormen”

Jag förstår precis vad du menar.
För 1,5 år sedan befann jag mig i den sitsen när min son började förskoleklass. Jag är fortfarande orolig för det du beskriver. Trots att jag har uppfostrat sonen genusmedvetet så har jag märkt av att hans favoritlekar gradvis har gått från pysslande till att gilla fotboll (när han tidigare inte visat intresse alls, men det blev ett grupptryck för ALLA killar spelar fotboll på skolgården). Han har blivit retad för att han haft rosa på sig och leker med flickor. Han har dock stått på sig en hel del vilket jag är lättad över… men det märks att han är mer fascinerad av våldslekar nuförtiden och mest springer runt och stökar.

Usch ja. Min son är bara 3 år och jag har redan börjat oroa mig för hur han ska ha det i skolan, och till och med förskolan när han blir äldre. Han är det lugnaste barn jag vet och älskar att sitta och pyssla och rita. Han är tyst och försiktig av sig och avskyr höga ljud eller för stojiga lekar. Hur sjutton ska han kunna klara sig och hur ska jag kunna skydda honom! *magont*

Jag har två pojkar och oroar mig varje dag för hur det ska bli när de blir äldre. De är vilda och stökiga och jag har lagt oändligt med energi på att de ska ha ro med även lugna lekar, att pärla och att rita etc (vilket de gillar när de har tid att känna och tänka efter, det har krävt mycket men gett resultat). Efter ett halvår på 6-års märker jag stor skillnad med stora killen. Lärarna är bra och klassen fungerar fint men helt plötsligt är det fel att leka med tjejer (hans äldsta vän är tjej och helt plötsligt måste vi smyga med att de ska leka fastän han så gärna vill). Det finns rätt och fel gällande allt som inte funnits innan (kläder, sätt, lekar) och alla mina ansträngningar känns som bortblåsta. Jag vill gärna ha tips och hjälp, hur gör jag för att hjälpa honom framöver?

Vår äldste är i 3an i Waldorfskolan och det är en ren fröjd att se honom stolt visa upp sin egenhändigt virkade mössa, att han önskar sig en pärlvävram i julklapp och hur han med glädje filtar en nyckelring att skänka sin klassis på födelsedagen. Utan att skämmas och utan att vara annorlunda, för ALLA pojkar och ALLA flickor gör ungefär samma saker på slöjden och kan ha samma hobbys utan att vara avvikande eller konstiga. Det schyssta är att detta samexisterar med brottningsmatcher med brorsan, starwars och andra mer traditionella ”kill”grejor. Det finns alltså bra alternativ men inte alltid inom räckhåll!

Förstår din oro. Jag var själv orolig för hur det skulle gå för min son. Han är heller inte ”grabbig” utan föredrar lugnare lekar. Han är lugn, empatisk, försiktig och drar sig lätt undan andra när det blir för stojigt. Han har också ett udda beteende när saker ”inte passar honom”, han håller för öronen när andra sjunger, ålar runt på golvet när det är något han inte vill göra och liknande. Men det har gått bra för honom, och tack och lov verkar han ha slutat hålla för öronen och åla runt.

Fast sett till iallafall fritids stämmer det inte alls. Det är minst lika många pojkar som flickor som sitter och pysslar med framförallt pärlplattor vid hämtning. Jag tycker fritids uppmuntrar till sådana slags aktiviteter och att det inkluderar alla.

Sen kan jag känna att är man orolig för att sin son inte kommer passa in om normen är att det skall spelas fotboll, jamen ge då barnet grunderna i spelet så att han faktiskt får det lättare! Det betyder ju inte att han inte skulle kunna syssla med sina intressen resten av dagen.
Hamnar jag en dag på en arbetsplats där jag förväntas kunna golfa på konferansen, då ser jag till att ta en kurs iallafall i grunderna för att göra det lättare för mig. Betyder inte att jag blir annorlunda som person.

Jag är absolut för att ge sina barn grundkunskap inom olika omraden. Det försöker jag ocksa, men jag tycker inte att man kan jämföra fotboll i skolan med golf pa en konferens. Fotboll spelas varje dag, pa varje rast eller annars da det finns möjlighet (har själv en sexaring). Det är inte en rolig sak man gör tillsammans nagon gang utan ett sätt för pojkar att umgas.

Har en pojke som nu i trean har ont i magen nästan varje dag. Han som har gillat skolan tycker nu att allt (utom slöjd) är tråkigt. Han upplever att det är stökigt i klassen, det är ett par nya killar som är stökiga.
När han blir retad och säger till lärare/personal på skolan så ska han bita ihop, att inte gråta och inte visa att han bryr sig för då slutar de. Han ska alltså ändra på sig medan de som retas inte ens får någon tillsägelse?

Jag har en hemsnickrad tankegång som fullt möjligt är fel, men har ändå fått känslan av att ju fler fysiskt manliga attribut en kille har, desto större handlingsutrymme. Ungefär att är du som pojke länge, bredare, mer muskler, tidigt utvecklad osv så blir behovet att ”spela” man mindre? Medan mindre och mera sent utvecklade killar behöver gapa och bråka, putta flickor och mobba ”fjollor” för att få samma manlighetspoäng. Det ger åtminstone vissa killar en möjlighet att göra annorlunda och bryta normer, utan att bli retade och ifrågasatta.
(Sen finns det säkert storväxta idioter också, som valt machokultur och makt beteenden.)

Du är nog inne på rätt spår, men jag tror mest det handlar om självförtroende och självuppfattning. En kille som känner sig osäker på sig själv känner nog ett behov att skaffa ”manlighetspoäng” oavsett hans kroppsform. De bråkiga killarna jag minns från skoltiden var både långa, korta, smala, mulliga och sportiga. Det de flesta verkade ha gemensamt var snorkiga föräldrar och/eller att de tidigare varit småmobbade men sen börjat mobba andra.

Jag oroar mig också inför sonens skolstart. Vår son är väldigt lugn, försiktig och empatisk. Det senare bidrar även till att han har extremt svårt för att säga ifrån då han är rädd för att göra andra barn ledsna. Han är för snäll på det viset att han kan säga ifrån, men väldigt tyst och försiktigt så att den som retas inte alls slutar utan snarare fortsätter. Just nu har vi en pojke på förskolan som är lite mindre än sonen, men han hänger alltid sonen i hasorna, drar honom i håret, tar hans saker och slår till honom emellanåt. Jag förespråkar inte våld men vill att sonen ska kunna stå upp för sig själv både fysiskt och verbalt, han ska inte behöva stå och ta emot slag och knuffar för att han inte vågar säga ifrån. Personalen på förskolan är medvetna om det här men jag känner inte att dom jobbar med honom för att få honom att stå upp för sig själv. Tidigare hade vi en specialpedagog (fantastisk kvinna!) i barngruppen och under hennes tid där märkte vi en enorm skillnad på hur sonen betedde sig i situationer där han tidigare varit väldigt försiktig. Numera vågar han ta mer plats, även om han fortfarande är mer försiktig än många av sina kompisar. Vi brukar försöka prata om det här hemma, hur det känns i magen när någon bråkar med honom och hur han själv tänker att han ska agera i såna situationer, men sonen blir obekväm vid tanken på att behöva fysiskt knuffa undan någon om denne beter sig illa. Han har många bra kompisar på förskolan, men de dagar den där killen varit på honom extra mycket släpper han ofta ut ilskan han har mot den här pojkens beteende först när han kommer hem. Hur gör en egentligen för att ens barn ska våga stå upp för sig själv?

Nu kramade en hand om mitt hjärta.
När sonen började förskoleklass hade han ett helvetiskt första år. Killarna mobbade på honom (roade sig med att sitta på honom på rasterna till exempel) och tjejerna ville inte vara med honom för han var kille. Läraren skällde alltid ut pojkarna i grupp, så fast han aldrig gjorde annat än lydde så fick han ständigt tillrättavisningar, då läraren behandlade killarna som grupp.
Vi pratade med skolan, med rektor, med lärare, med kurator, och fick tillbaka att de aldrig såg nått hända på skolan, allt såg så bra ut, ”men säg till honom att hämta oss nästa gång”. Vilket han inte kunde, eftersom de andra killarna satt på honom.
Tack och lov omfattades han inte av skolplikt än, och både jag och min man jobbade deltid, så han fick vara hemma med sin lillasyster en dag per vecka och fick korta dagar de andra fyra.
Efter det första året flyttade vi till en annan stad och en helt ny skola, och där uppskattade de andra i klassen att han var en mjuk och snäll kille, så de sökte hans närhet för att få lugn och ro. Plus att de få gånger det hände något och vi tog kontakt med skolan, så hade de redan uppmärksammat det och tagit i tu med det.
Han blev en helt ny person, och jag var så arg på mig själv att jag trott hans förändrade humör året innan berodde på utveckling, när det förstås var stressen av att vara så utsatt som gjorde det. Efter det har han bara gått i bra klasser med bra personal och nu går han första året på gymnasiet och är fortfarande mjuk och stillsam, kan få vara sig själv. Det är helt galet att det ska vara så beroende av enstaka individer för att det ska funka.
Jag hoppas Tamlin hamnar i en bra klass med en uppmärksam och empatisk lärare!

Jag är orolig för mitt barn också. Inte p.g.a. det där med att sitta stilla och fokusera för det märker jag här hemma att det funkar. Men jag är orolig för hur han ska ”passa in”, om han kommer fortsätta vara sig själv med alla delar eller om vissa delar kommer förpassas in i mörkret och bara tas fram här hemma när han vet att ingen kompis kan se.

Jag jobbar som lärare på lågstadiet. Jag är 28 år och har jobbat i 1,5 år i åk 2-3.
Jag vill så gärna lugna dig och säga ”lärarna förmedlar en bra genuspedagogik och barnen träffar oss så mycket så det är ingen fara” men tyvärr är det inte så.
Här i Uppsala var en pojke lucia på en skola i åk 3/4 i år. I personalrummet hos mig var det vilda diskussioner om detta. Jag tog debatten och skrämdes av mina kollegors bakåtsträvande tankar, att flera av dem använder n-ordet säger ju sitt..
MEN i min klass där jag har 24 pojkar varav 3 med svenskfödda föräldrar samt 8 flickor varav 2 med svenskfödda föräldrar är det annorlunda. De flesta föräldrarna i min klass kommer från arabländer och det är starkt muslimska familjer.
I min klass skulle vi fira lucia i år och då var det en pojke från kurdistan som ville vara lucia. Jag är ledsen att säga det men tre andra pojkar skrattade åt honom. Jag hann inte säga nåt för han bara tittade bort från dem (han är en populär kille som är bland de bästa på fotboll) sköt fram hakan och sa ”Sabina. får jag ha ljus i håret om du drar mitt namn?” Jag svarade glatt ja. ”Då vill jag vara lucia, det spelar ingen roll vad någon säger. Jag vill få lysa”.
Det är tyvärr väldigt många bakåtsträvare i skolan, men med rätt lärare och viljestarka barn så kommer barnen få stor chans att blomma och bli de individer de vill.
Jag hoppas så att det kommer gå bra för både Tamlin och Ninja och alla andra barn i skolan. Att alla barn ska få växa upp och vara dem de vill utan pekpinnar från idiotiska vuxna <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *