Kategorier
feminism & genus

Man lyssnar inte på det som faktiskt sägs eller det personen vill förmedla utan är för upptagen med att lyssna på HUR det sades

Amra har tillsammans med Paula startat en intersektionell podd som är värd att lyssna på: Unite the fight heter den och avhandlar det politiska, antirasistiska och feministiska klimatet på ett lättförståeligt sätt. Man blir faktiskt något smartare och mycket mer kunnig efter att ha lyssnats. Jag gillade speciellt det senaste avsnittet som handlar om personkulter, idoldyrkan och behovet av att höja folk till skyarna för att sedan slå ned dem igen när de beter sig mänskligt och vad det faktiskt gör för det feministiska samtalet.

Först: Ni vet vid det här laget vad jag tycker om God Ton-kravet, vad jag tycker om att tvingas inkludera sin förtryckare och det är ingenting jag har ändrat åsikt i. (verkligen inte! *slår näven i bordet för eftertryck*)

Men när det kommer till den interna kritiken, alltså läget INOM feminismen, så upplever jag ibland att klimatet på vissa håll (långt ifrån alla!) har blivit prestigefullt och oförlåtande. Jag önskar att feminismen kunde vara mer som en mjuk varm famn även för de som fuckar upp, uttrycker sig klumpigt eller fördomsfullt till och med. Amra pratar om feminismen som en käftsmäll v.s feminismen som en välkomnande famn och tycker precis som jag att det senare är att föredra även om det förstnämnda är både nödvändigt och oundvikligt emellanåt.

Men jag tänker så här: om jag inte kan vara trygg i egna ledet, var är jag trygg då? Självklart förekommer förtryck och olika positioner inom feminismen också men jag tror det är viktigt att vi börjar förstå att alla kvinnor och ickemän är förtryckta i ett patriarkat och att detta bör tas hänsyn till när vi sparkar åt alla håll. Som Amra säger så är det viktigt med käftsmällar, mentala sådana i form av ny kunskap och nya perspektiv men jag vill inte behöva stå stridsredo i det feministiska rummet, alltid redo att behöva försvara mig. Det är nämligen också väldigt exkluderande.

Amra skriver även om detta i sitt inlägg: ”När kommer den feministiska backlashen?”:

Jag vill att feminismen ska vara den där vännen som tar en åt sidan på festen och säger – du har druckit för mycket, ta det lugnt nu, tänk på vad du säger och gör, inte att vännen ställer sig mitt i rummet, pekar ut mig och vrålar – DITT DUMMA FYLLO!

Kristina Wicksell skrev också om samma sak för ett tag sen:

Frågan är då om vi ska försöka stötta varandra, hjälpas åt att göra rätt och fokusera på vårt gemensamma mål – eller om vi genom vår kompromisslöshet ska riskera att begränsa och skrämma varandra från att engagera oss?

För mig är det viktigt att försöka förstå andra. Alltså, verkligen försöka lyssna på vad andra säger och inte hur de säger det istället för att haka upp mig på formuleringar som blev fel eller var otydliga.

Självklart är det viktigt att tala om språk och sätten vi uttrycker oss på men jag vill inte att det för mig ska bli ett självändamål där samtalen aldrig kan förekomma såvida samtalspartnern inte har full koll på alla de rätta formuleringarna. Jag kan inte samtala så och jag tror så många missförstånd och konflikter skulle undvikas om vi verkligen försöka HÖRA vad den andra egentligen säger. Jag tror det är en del av problemet många gånger när folk debatterar. Man lyssnar inte på det som faktiskt sägs eller det personen vill förmedla utan är för upptagen med att lyssna på HUR det sades.

mjuk famn

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Man lyssnar inte på det som faktiskt sägs eller det personen vill förmedla utan är för upptagen med att lyssna på HUR det sades”

Fast att lyssna på hu det sades istället för vad som sades är ju just problemet med feminister som har många privilegium. De kräver av frustrerade och utsatta grupper inom feminismen att de ska ha god ton när de ger information, har de inte det vägrar de privilegierade feministerna att lyssna och hotar gärna med att ta bort sitt så kallade stöd för den gruppen. Jag ser ingen som helst anledning till att utsatta grupper inom feminismen ska ta någon som helst extra ’hänsyn’ till andras välmenande kränkningar bara för att den som kränker dem råkar vara feminist och/eller kvinna.

Nä jag tycker det finns ett mellanläge. Nej man ska inte behöva ta kränkningar och ja det måste finnas utrymme för förståelse och förlåtelse när feminister låter sin ilska gå ut över medsystrar men det är inte av eller på här. Man behöver inte starta krig varje gång man lackar eller varje gång nån Uttrycker sig klumpigt. Kunskap ÄR ett enormt privilegium och knte alla förbehållet men väldigt många av de som gärna ropar ”check your privilegies” är jävligt kassa på att checka sina egna.

Håller med! Tänkte på det då jag såg en facebook-vän, som är en väldigt uttalad feminist, totalsågade Emma Watsons FN-tal, för att det inte var tillräckligt intersektionellt. Jag kunde väl tycka att det fanns en point i vissa grejer i kritiken, men blev ändå irriterad. Här har vi en ung tjej som från tonåren betraktats som ett objekt av hela världen. När hon nu får chans att ta plats och diksskutera ett viktigt ämne, vad gör medsystrarna då? Hyllar henne? Nej totalsågar det för att det inte fyller upp alla krav på deras lista.

Jag håller helt med. Tänkte på det när debatten kring Belinda Olssons Fittstim-program drog igång. Det programmet var fanimej inte 100 på många plan. Men samtidigt var det en ganska förenklad version av feminism som jag tror var mer lättillgänglig för många än vad den mer intellektualiserade feminismen är. Jag tycker det var så synd att fler feminister inte kunde ställa sig bakom programmet och vara glada att fråga lyftes. Och faktiskt se att det var BELINDAS version av feminismen, inte ALLAS..

Ta en titta bland filosofer när dom diskuterar frågor, framförallt kontroversiella frågor. Oftast väldigt sansat och produktivt, även om dom ofta har totalt olika åsikter. Det spelar dessutom ingen roll huruvida dom är män eller kvinnor, eller vilken etnicitet dom har.
Det är deras grundattityd som behövs inom den feministiska rörelsen.
Problemet är att alldeles för många sysslar med propagandakrig, snarare än att försöka lösa faktiska problem och lära sig saker.
Det är därför feminismen alltid kommer att dras med dessa problem.

Fast det handlar inte om inställning utan utbildning… Och klass. Filosofer läser flera år för att kunna argumentera och diskutera om saker som flyger långt ovanför den vanliga medborgarens huvud. Detsamma kan inte förväntas av människor vars rättigheter blir trampade på, en utgångspunkt varifrån hela feminismen ju grott. Men jag tycker nog att alla borde läsa filosofi, redan i grundskolan. Och inte minst de som jobbar inom media och har ett stort inflytande på människors åsikter.

Det känns som att det inom feminismen blir en ond cirkel av smutskastning.
Om X råkar uttrycka sig exkluderande (ofta helt omedvetet) så säger Y att X är fobisk och kommenterar i stil med som ”läs på innan du uttrycker dig”.
Om man ska vara väldigt korrekt, som somliga känner att de alltid måste vara, så kan Y’s reaktion i sin tur ses som klasshatisk eller funkofobiskt (alla har inte samma förutsättningar för att lära sig, kulturellt kapital osv osv).
Så alla trampar på varandras tår hela tiden och istället för att fokusera på att bredda sina kunskaper så blir det bara en trög sörja.
Jag tycker det är synd att vi inom feminismen trycker ner varandra med hänvisningen ”det är inte mitt ansvar att lära ut”.
Själv tillhör jag, förutom i egenskap av kvinna, andra förtryckta grupper och jag delar mer än gärna min kunskap till de som vill veta mer.
Det är ju en annan sak att försöka förklara för folk som uppenbarligen inte vill lära sig eller som medvetet fortsätter förtrycka.

Jag är vänsterpartist och känner mig orolig över vad som komma skall i extravalet jag känner väldigt mycket att: KaN vi inte gå samman istället för att splittras? Vi är alla feminister och verkar ha vänsterideer men hur ska vi agera för att organisera oss och bli starka tillsammans och vad är det som egentligen är den skarpa skiljelinjen mellan fi och vp? Jag vet knappt ändå tillhör vi olika partier. Ja, vad jag vill säga med detta är att jag vill att vi ska organisera oss gemensamt med en grund i socialism, feminism och antirasism. Hur tänker ni som är fi-medlemmar?

Jag känner igen detta väldigt mycket, dock mest via kommentarer från andra. Jag personligen läser inte så många feministbloggar annat än LDs och jag kanske inte är så jätteinsatt (även om jag försöker) och råkar man skriva nåt som kan UPPFATTAS på ett visst sätt av någon (beror ju på hur man tolkar och hur tydlig man är när man skriver) så blir det hus i helvete. Man vågar liksom knappt skriva.
Hur välkomnande känns det?
Jag förstår definitivt att man blir sur och less om det kommer nåt troll och fjantar sig. Men när det är människor som är på samma sida så kommer man gärna med personliga påhopp istället för att diskutera ämnet, något som jag tycker är ganska vanligt bland svenskar. Många andra (ex finnar och amerikaner) kan hålla sig till debatten, även om det en hätsk stämning så är det ingen som kommer med personliga påhopp eller tar nåt personligt, utan man håller sig till ämnet. Sen är man vänner, oavsett om man löste nåt med debatten eller ej.
Känns som att vi kanske får försöka hålla oss objektiva, även om ämnet står oss nära om hjärtat. Vi måste ju kunna prata med varandra även om vi inte är helt överens, annars kommer vi ingenstans.
Sedan bör inte folk få skit för att de inte använder ”rätt” ord eller benämning på nåt. Alla är inte lika insatta eller har lätt att ta till sig alla nya begrepp. Då är det väl upp till andra att upplysa, på ett pedagogiskt och inbjudande sätt.
Men jag tycker mest det är smutskastning och hån.

Precis! Man är under utveckling hela sitt liv (dagen man slutar utvecklas är enligt mig dagen man dör så det finns många levande döda i världen) och man kan göra misstag. Jag vill kunna göra dem misstagen och lära mig av dem.

Intersektionell feminism i all ära, men den är alldeles för snäv idag. Jag är trött på att intersektionella feminister viftar bort funkofobi som ett oviktigt förtryck eftersom de fått för sig att det är något temporärt. Enligt dessa föds vi alla enligt funktionsnormerna för att senare i livet kanske bryta mot dem, trots att jag och många andra mött funkofobi på grund att vi bryter mot dessa hela livet. Bland intersektionella feminister finns även en brist på ömsesidighet. Jag är trött på att inkludera och försvara andra minoriteter inom rörelsen när de sällan gör detsamma för mig och andra funkisar. Dessutom är jag trött på att ses som privilegierad bara för att mitt funktionssätt är mindre synligt. Jag vet mycket väl vad det innebär att sakna privilegier och att kämpa varenda jävla dag och att jag förmodligen kommer tvingas till det resten av livet. Men ingen har bemödat sig att fråga.
Varför ska jag lägga energi och engagemang i en rörelse som inte talar för mig och ser min situation?
Det behöver bråkas mer och inte mindre.

Intersektionalism är bara ett nytt modeord. Feminisitisk intersektionalism är en självmotsägelse eftersom definitionen av feminism bygger på rangordning av förtryck medan intersektionalismen säger att sådan rankordning inte är möjlig.

Jag brukar aldrig kommentera men nu måste jag bara säga att jag verkligen håller med LD! Det känns ibland som att feminismen håller på att implodera eftersom vikten av att inte göra övertramp på någons tolkningsföreträde går före feminismens innehåll varje dag. Liknelsen mellan en välkomnande famn och en käftsmäll kommer jag absolut använda när jag försöker illustrera detta i diskussioner. TACK!!

Tycker att gruppen ”Varför apor….” är en av de värsta grupperna när det kommer till påhopp, intolerans och man ser folk ständigt bli utskällda där. Hur ser du på den gruppen? du är ju ändå en av admin väl? Har aldrig sett så mycket bråk, tjaffs, hat och elaka kommentarer som där. Tycker det har trissats upp också, förut skrev jag massa inlägg där och hade bra diskussioner nu vågar jag inte skriva pga av att alla skäller och skriker.

Apor har blivit värre. En massa trådar där pk-mobben (inget ont mot PK i sig, är själv pk ;)) hoppar på en individ som uttrycker sig klumpigt. Väldigt lite egentlig diskussion, mest tröttsamt gräl. Gick ur den nyligen efter ett års medlemskap. När jag började var det 5000 medlemmar och trots bråk tyckte jag stämningen var bättre då.

Hej!
Du råkar inte ha tips på några vettiga barnfilmer? Gudbarnet önskar sig en ”bra film på skiva” och ajg vetefan om det ens finns en enda film jag vill mata henne med… disney går ju dödbort och hon har redan alla pippifilmer… någon som har tips!? Tänker mig barnfilmsvärldens motsvarighet till förlaget ”sakolika”s böcker.. genusmedvetna (eller relativt genus-ok, typ pippi. Filmer som kanske inte skapades med en aktiv genusmedvetenhet, men som ändå ä rbra!) och med vettiga värderingar liksom.
Hon är 3 år men har även en storasyster på sju som antagligen kan komma att se filmen ocksa. Känns jättesvårt!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *